Podcasts about merparten

Anton Fagerstedt predikar.FRÅN PÅSK TILL PINGST - 50 DAGAR SOM ÄNDRADE ALLTPåsken och pingsten är högtider i kyrkoåret vars händelser är helt avgörande för den kristna kyrkan, och som vi alltid bör fira med extra emfas. Under april och maj tar vi därför avstamp i kyrkoåret i gudstjänstens predikningar, då de utgör ett gott stöd till detta firande. Inom en tidsram på 50 dagar förändrades världen totalt. Påsken med Jesus död och uppståndelse fullbordas av pingsten då Anden utgjuts, kyrkan föds och påskens konsekvenser kan bli var och ens personliga erfarenhet. Under dagarna mellan påsk och sin himmelsfärd förberedde Jesus sina lärjungar för att leva ut den nya verkligheten.Vi lever i förändringarnas tid. Världsläget är oförutsägbart och vi behöver vara rustade för olika framtidsscenarier. I samhället talas det alltmer om ”prepping” och vi får instruktioner och tips rörande hur vi kan förbereda oss för kris och krig. Har kyrkan och evangeliet något att säga om detta? Merparten av evangelietexterna för kyrkoåret är utdrag ur Jesus avskedstal till lärjungarna, i vilket han preppar lärjungarna för det som ska komma. Utan att falla hän åt alarmism behöver vi, precis som lärjungarna, förberedas för det som kan komma. Vad som än möter oss är vår kallelse att fortsätta vittna om och gestalta Guds rike i världen, istället för att bli panikslagna eller handlingsförlamade av rädsla. Låt oss använda 50 dagars påsktid för Gudsrikes-prepping; från påsk till pingst.

Ellen Hemström predikar.FRÅN PÅSK TILL PINGST - 50 DAGAR SOM ÄNDRADE ALLTPåsken och pingsten är högtider i kyrkoåret vars händelser är helt avgörande för den kristna kyrkan, och som vi alltid bör fira med extra emfas. Under april och maj tar vi därför avstamp i kyrkoåret i gudstjänstens predikningar, då de utgör ett gott stöd till detta firande. Inom en tidsram på 50 dagar förändrades världen totalt. Påsken med Jesus död och uppståndelse fullbordas av pingsten då Anden utgjuts, kyrkan föds och påskens konsekvenser kan bli var och ens personliga erfarenhet. Under dagarna mellan påsk och sin himmelsfärd förberedde Jesus sina lärjungar för att leva ut den nya verkligheten.Vi lever i förändringarnas tid. Världsläget är oförutsägbart och vi behöver vara rustade för olika framtidsscenarier. I samhället talas det alltmer om ”prepping” och vi får instruktioner och tips rörande hur vi kan förbereda oss för kris och krig. Har kyrkan och evangeliet något att säga om detta? Merparten av evangelietexterna för kyrkoåret är utdrag ur Jesus avskedstal till lärjungarna, i vilket han preppar lärjungarna för det som ska komma. Utan att falla hän åt alarmism behöver vi, precis som lärjungarna, förberedas för det som kan komma. Vad som än möter oss är vår kallelse att fortsätta vittna om och gestalta Guds rike i världen, istället för att bli panikslagna eller handlingsförlamade av rädsla. Låt oss använda 50 dagars påsktid för Gudsrikes-prepping; från påsk till pingst.

Anton Fagerstedt predikar.FRÅN PÅSK TILL PINGST - 50 DAGAR SOM ÄNDRADE ALLTPåsken och pingsten är högtider i kyrkoåret vars händelser är helt avgörande för den kristna kyrkan, och som vi alltid bör fira med extra emfas. Under april och maj tar vi därför avstamp i kyrkoåret i gudstjänstens predikningar, då de utgör ett gott stöd till detta firande. Inom en tidsram på 50 dagar förändrades världen totalt. Påsken med Jesus död och uppståndelse fullbordas av pingsten då Anden utgjuts, kyrkan föds och påskens konsekvenser kan bli var och ens personliga erfarenhet. Under dagarna mellan påsk och sin himmelsfärd förberedde Jesus sina lärjungar för att leva ut den nya verkligheten.Vi lever i förändringarnas tid. Världsläget är oförutsägbart och vi behöver vara rustade för olika framtidsscenarier. I samhället talas det alltmer om ”prepping” och vi får instruktioner och tips rörande hur vi kan förbereda oss för kris och krig. Har kyrkan och evangeliet något att säga om detta? Merparten av evangelietexterna för kyrkoåret är utdrag ur Jesus avskedstal till lärjungarna, i vilket han preppar lärjungarna för det som ska komma. Utan att falla hän åt alarmism behöver vi, precis som lärjungarna, förberedas för det som kan komma. Vad som än möter oss är vår kallelse att fortsätta vittna om och gestalta Guds rike i världen, istället för att bli panikslagna eller handlingsförlamade av rädsla. Låt oss använda 50 dagars påsktid för Gudsrikes-prepping; från påsk till pingst.

Risken för samhällskollapser är överhängande, redan innan de stora ekosystemen kraschar. Eva-Lotta beskriver behovet av både hopp och förtvivlan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag var tolv när jag besökte London för första gången och betraktade miljonstaden med stora ögon. De många mörka byggnaderna gav en särskild känsla. Men så gick jag förbi när en av dem rengjordes. Det visade sig att huset inte alls var naturligt svart, utan ljust sandfärgat. Staden stank av alla luftföroreningar och jag borrade ner näsan i halsduken för att slippa känna, men när jag snöt mig på hotellrummet på kvällen blev näsduken ändå svart.På 1990-talet kom två tredjedelar av Storbritanniens elektricitet ännu från kol. Sedan dess har andelen minskat snabbt och ligger nu på mycket låga nivåer. De senaste gångerna jag besökt den engelska huvudstaden har det gått lätt att andas.Det går att förändra saker till det bättre men det är bråttom. Har du hört det förut? Det kan inte vara lätt att vara klimatforskare och tvingas balansera mellan att slå larm och att försäkra att det fortfarande går att göra saker för att hejda förloppet. Om vi inte tror att det går så lär ju heller ingen försöka. Men om inte allvaret framgår så finns en risk att vi inte agerar tillräckligt kraftfullt, tillräckligt snabbt.Av de nio planetära gränser som inte får överskridas för att vi ska kunna leva säkert så har redan sex passerats. Och ännu värre än för klimatet är läget för den biologiska mångfalden. Utrotningstakten är just nu mellan hundra och tusen gånger högre än normalt.I ett antal år har jag lidit av klimat- och miljöångest. Inte en sån där lagom som kan få en att shoppa second hand och sluta flyga utan en dödskramande som gjort det svårt att tänka på något annat och fått mig att böla på klimatmanifestationer trots att det finns få saker jag tycker sämre om än att andra ser mig gråta.Oxfordforskaren Hannah Ritchie led som yngre av samma mörka och livsfientliga klimatångest. Det ledde till ett liv av kontroll och anpassningar som liknar det ätstörda kan beskriva. Allt kretsade kring att göra så litet miljöavtryck som möjligt. Men så såg hon en föreläsning med Hans Rosling. Han visade hur mycket som blir bättre i världen och hon beskriver det nästan som en frälsningsupplevelse. Sedan dess har hon ägnat sin forskargärning åt att sammanställa data om läget i världen. I sin bok ”Not the end of the world” tar hon död på en rad missförstånd och visar att utvecklingen på många områden går åt rätt håll.Ritchie menar i boken att undergångsbudskap skadar mer än de gör gott eftersom de riskerar att förlama oss. Ofta är de heller inte sanna, vilket får forskare att se ut som idioter, och minskar förtroendet för deras slutsatser, skriver hon. Men, tänker jag, detsamma gäller väl om man som forskare utropar lösningar och räddningar som sedan inte infrias? Och att vi blir handlingsförlamade av skrämmande budskap saknar faktiskt stöd i forskning. Tvärtom leder rädsla ofta till konstruktiv aktion.Merparten av världens länder har lovat att nå netto nollutsläpp och det kommer att tvinga oss att omforma våra energisystem, att ändra hur och vad vi äter, hur vi förflyttar oss och hur vi bygger. Mycket gott händer redan på dessa områden och i teorin kan det förstås förbli så. Men den luriga verkligheten kan alltid komma emellan i form av galna världsledare, krig och konflikter eller en vald regering som tycker att tillväxt är viktigare än hållbarhet.Det är ett evigt trixande med siffror och alltid stort motstånd när ekonomin drabbas. Vi har ju invaggats i tron att allt ska kunna fortsätta i stort sett som vanligt. Ja, att det till och med kan bli bra för svensk ekonomi med klimatförändringar. Skidturister kanske börjar åka till Sverige i stället, när vintrarna uteblir i Alperna. Jippie.Den liberala demokratins starkaste lim är ekonomisk tillväxt, skriver essäisten Michiko Kakutani i boken ”The great wave”. Så länge vi kan dela på tillväxtens frukter så är det politiska maskineriet ganska lätt att hålla igång. Försvinner eller monopoliseras frukterna av några få kan det däremot bli otäckt, när de som uppfattar sig som förlorare söker syndabockar. Kanske särskilt, vill jag tillägga, i ett kulturellt klimat som vårt, där var och en är sitt eget varumärke och lyckas smed.Det vi behöver åstadkomma är dessutom överväldigande stort. I boken ”En jord för alla” beskriver en rad framstående forskare och policy-makare hur kriser inom klimat och miljö, ojämlikhet, fattigdom och livsmedelsproduktion hänger ihop. Precis som Ritchie pekar de ut framsteg och goda utvecklingskurvor men de är också tydliga med hur omfattande problemen är, och vad som ligger framför oss. De ordinerar statligt ägande i banker, globala skatter, medborgarfonder för omfördelning av rikedom och pengar till omställning, skuldavskrivning för fattiga länder, lägre konsumtion i rika länder, en total omställning av matproduktion och markanvändning, och lite till.De menar att detta faktiskt går att åstadkomma. Vi kan och vill ju. I G20-länderna stödjer en stor majoritet av medborgarna tanken att deras lands ekonomiska prioriteringar bör förskjutas från vinster och ökat välstånd till att fokusera på mänskligt välbefinnande och skydd av ekosystemen. Men tror forskarna verkligen på denna stora förändring själva? Tror jag på den när jag nu berättar om den? Är det realistiskt med en omställning i den skala och med den hastighet som krävs? Eller är det något vi väljer att tro för att trösta oss själva. Vårt behov av tröst är ju, som Stig Dagerman konstaterade, omättligt.När ett system faller samman öppnas utrymme för något nytt och de goda idéerna om hur det ska se ut är många. Kanske väntar en bättre värld längre fram. Frågan är i så fall hur vi ska ta oss dit på ett hyfsat säkert sätt. Michiko Kakutani konstaterar att i kaotiska perioder så går det gamla systemet sönder långt före det nya har blivit stabilt; och forskarna i ”En jord för alla” påpekar att risken för samhällskollapser är överhängande redan innan de riktigt stora ekosystemkollapserna sätter in.Vi kan inte längre räkna med varken förutsägbara förutsättningar i naturen eller med den relativa samhälleliga stabilitet som vi byggt upp sedan andra världskriget. Det ser ut att vara en skakig väg som ligger framför oss.Nu kanske du längtar efter en lugnande slutkläm, så här kommer den: Livet på jorden kommer vi inte klara att utrota hur illa det än går. Liv i många olika former kommer finnas kvar och människan som art har goda chanser att hänga med ett bra tag till eftersom vi är allätare och fenomenala på att anpassa oss. Dessutom: avskogningstakten i Amazonas har sjunkit; vi producerar redan idag tillräckligt med mat för att ge alla människor på planeten en hälsosam föda; och energianvändningen per capita i världen har fallit med omkring 25 procent sedan 1960-talet.Men glöm för den sakens skull nu inte det jag talade om tidigare. Tröst bör inte användas som ett draperi framför klarsyn.Eva-Lotta Hulténjournalist och författare

I avsnittet samtalar vi om utvecklingen av artificiell intelligens, med fokus på vad som egentligen menas med etisk AI. Det handlar om tillämpning av medvetna strategier, policys och viken av att vi pratar om och beaktar mänskliga  värderingar när vi använder AI i offentlig verksamhet. Därför är det viktigt att vi lär oss mer om AI, prövar och bidrar med erfarenheter när vi använder AI. Merparten av samtalet förs på engelska. Medverkande: Shengnan Han, professor i  data-och systemvetenskap, Stockholms Universitet, Cecilia Ramqvist och Anders Nordh, SKR. Samtalsledare: Nils Munthe, SKR

Den 25 januari 1946 utlämnade svenska regeringen 167 baltiska flyktingar till Sovjetunionen. Balterna hade stridit på Nazitysklands sida i andra världskriget och bland männen fanns både tvångsrekryterade och krigsförbrytare.Beslutet om utlämningen hade tagits sommaren 1945 av en samlingsregering. Sverige hade egentligen inga skyldigheter att lämna ut balterna, till vad många trodde en säker död, men en vilja att hålla sig väl med Sovjetunionen banade väg för beslutet.I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Li Bennich-Björkman, professor i statskunskap vid Uppsala universitet som bland annat skrivit Sörja ett liv, leva ett annat – Om flyktingens mörker och ljus.När Röda armén ryckte fram i Baltikum 1944 flydde ungefär 5 000 letter till Sverige. Från Estland kom omkring 32 000 personer och från det mer avlägsna Litauens kust anlände cirka femhundra. Merparten av flyktingarna kom hit med båt, hösten 1944.Vid Jaltakonferensen i februari 1945 hade de allierade stormakterna – USA, Storbritannien och Sovjetunionen – enats om principen att krigsfångar skulle återbördas till sina respektive hemländer. Detta inkluderade alla som hade varit medborgare i Sovjetunionen före den tyska invasionen 1941, även om de senare tagit värvning på tysk sida.Med de baltiska soldaterna handlade det om cirka 167 balter som internerats av svenska myndigheter efter flykten från det framryckande Röda armén. Många av dessa män hade tvångsrekryterats till tysk tjänst under kriget, medan andra hade valt att slåss mot Sovjet i hopp om att skydda sina hemländer – Estland, Lettland och Litauen – från en ny sovjetisk ockupation. Efter kriget internerades de i olika läger i Sverige, däribland i Rinkaby i Skåne och Gälltofta.Sverige hade dock ingen skyldighet att formellt följa avtalen från Jalta eftersom landet inte deltog i konferensen. Trots detta valde den svenska regeringen, under statsminister Per Albin Hansson, att gå med på Sovjetunionens krav på utlämning. Beslutet motiverades med Sveriges önskan att upprätthålla goda relationer med den mäktiga grannen i öster, särskilt med tanke på den känsliga efterkrigssituationen och Sveriges neutralitetspolitik. Man hoppades undvika konflikter som kunde äventyra Sveriges säkerhet och utrikespolitiska position.Samtidigt pågick en annan stor utlämning: 2 364 tyska krigsfångar överfördes till Sovjet vid ungefär samma tid. Denna utlämning var mindre omstridd eftersom tyskarna sågs som en del av den besegrade fienden, men de två fallen sammanföll och underströk den press som den svenska regeringen stod under.Bild: Balt-/tysklägret på Ränneslätt, Eksjö.Musik: The Refuge, av Natalia Kolesnikova. Storyblocks Audio.Källor: Persson, Åke (2022): Flykten över Östersjön – när 40 000 balter kom till Sverige. Populär Historia.Lindholm, Rudolf (1992) Baltutlämningen och folkrätten. Svensk Juristtidning.Bojs, Anders & Mårtensson, Leif (red.) (2004). I Baltutlämningens skugga: internering och utlämning av tyska militärflyktingar via lägren i Rinkaby och Gälltofta 1945-1946. Kristianstad: Föreningen Gamla Christianstad.Klippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Tusentals svenskar följer troget sitt lag i vått och torrt, firar framgång och sörjer motgång. Tyvärr hör man mest om skandalscener från läktarna, därför lyfter Karlavagnen det goda supporterskapet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Fotbollsmatchen mellan Stockholmslagen Djurgården och Hammarby avbröts när några i Djurgårdsklacken smällde knallskott och kastade brinnande bengaler, istället fick matchen spelas klart dagen efter och då utan publik. Merparten av fansen är minst sagt besvikna, de tycker inte att en liten del av klacken ska få störa och styra. Så hur är man en bra supporter och vad vinner man på det, utöver de fantastiska sportsliga upplevelserna?Relationerna, resorna, ramsorna eller ett helt rum inrett och dedikerat till just din klubb – vad har det gett dig att följa ett idrottslag?Supportrar i Karlavagnen med Christian OlssonRing oss, mejla på karlavagnen@sverigesradio.se eller skriv till oss på Facebook och Instagram. Slussen öppnar kl 21:00 och programmet börjar kl 21:40

Katten är vårt populäraste husdjur, men ses också allt oftare som en mördarmaskin och artutrotare. Ann-Helen Meyer von Bremen frågar sig vad kraven på att tämja katten egentligen handlar om. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Sommaren 1969 hade jag fått mitt livs första två tama kattungar att leka med. Det var något helt annat än de halvvilda lagårdskatterna som aldrig gick att klappa. Så bröt den ena kattungen benet och morfar skulle i vanliga fall ha slagit ihjäl den, man gick inte till veterinären med katter, knappt ens med hundar, men nu fanns ett gråtande barnbarn att ta hänsyn till. Morfar ringde veterinären och fick rådet att gipsa benet med glasspinnar. Finette, som katten hette, blev något hjulbent men levde ett aktivt kattliv tills hon blev 16 år gammal.Det vi inte förstod då var att vi tog klivet in i ett modernt synsätt på katten. Finette fick visserligen på många sätt leva ett fritt kattliv, men hon fick också bo inomhus om nätterna, äta särskild kattmat och finna sig i att bli körd i dockvagn. Katten har tassat bredvid människan under tusentals år och är numera vårt vanligaste husdjur, ändå har den aldrig anpassat sig på samma sätt som hunden, kon, hästen, fåret, hönan och de andra husdjuren har gjort. Den amerikanska evolutionsbiologen Jonathan B. Losos menar till och med att katten inte kan anses som helt domesticerad. Skillnaderna mellan tamkatten och den nordafrikanska vildkatten, som anses vara alla tamkatters ursprung, är små, betydligt mindre än mellan hunden och dess vilda förfader. Tamkatten har dock förändrats på några områden för att kunna leva ett mer människonära liv. Tarmarna har blivit längre för att kunna smälta även vegetabilier, de områden i hjärnan som styr rädsla och aggressivitet har minskat och kurrandet och jamande har ändrats till en frekvens som vi människor gillar.Katten kommer och går som den vill, låter sig ibland klappas, ibland inte, är en ivrig jägare även om matte serverar delikatesser och bestämmer själv kärlekspartner och därmed över sin egen evolution. En gränsöverskridare, mellan det vilda och tama, men också mellan vår värld och andra världar, som varit gudomlig i vissa kulturer och en djävulens representant i andra. I det forna Egypten sågs katter som magiska lyckobringare som till och med uppnådde helig status och tillbads. Kopplingen till det gudomliga berodde till stor del på Bastet. Hon började sin gudinnekarriär som krigsgudinna med lejonansikte men fick senare kattansikte och blev då skyddsgudinna för kvinnor, barn och katter och med ansvar för allt som gör livet kul som sång, musik, dans, sex och festligheter. Å ena sidan var det dödsstraff för den som dödade en katt, även om det var en olycka, å andra sidan kunde katter avlivas och mumifieras av religiösa skäl. Enorma mängder kattmumier offrades till Bastets tempel, där det också etablerades kattuppfödningar, en mer brutal variant av vår tids blomsterbutiker i närheten av kyrkogårdar. Av alla de kattmumier som senare upptäcktes vid utgrävningar och plundringar, är bara ett litet antal bevarade. Merparten har blivit vägfyllning eller gödning.I Norden drogs Frejas vagn av katterna Hogni och Tovner. ”Bullret” från deras tassar användes för att tillverka repet Gleipner som till slut band Fenrisulven och för alltid gav katten dess ljudlösa gång. Förutom kattbuller bestod repet också av kvinnoskägg, bergens rötter, björnsenor, fiskens andedräkt och fågelspott. Katten har haft rollen som trickster, gett både tur och otur och än idag lever detta kvar när vi ibland spottar tre gånger för en vägkorsande svart katt.Mycket tyder på att katten tidigt uppskattades som sällskapsdjur, men också som jägare. Nu är jaktinstinkten allt mer en belastning. Samtidigt som nätet svämmar över av gulliga katter, betraktas de också som mördarmaskiner och artutrotare. En internationell forskningsstudie från 2023 beräknade att tamkatter äter drygt 2 000 olika arter av fåglar, kräldjur, små däggdjur, insekter och amfibier, varav ett par hundra anses hotade. I Sverige uppskattas våra 1,44 miljoner tamkatter och ett oklart antal förvildade katter tillsammans döda drygt 13 miljoner fåglar, det vill säga fyra procent av alla fåglar som finns här under sommaren. En uppmärksammad vetenskaplig artikel föreslog att tamkatter inte borde få vistas utomhus, eftersom katter har för stor negativ påverkan på den övriga naturen. Forskare i Polen vill klassa den som en invasiv art och även i Sverige har kattens eventuella invasiva status prövats av Artdatabanken, trots att det finns arkeologiska lämningar som visar att husdjuret funnits här under dryga 2 000 år och inte direkt kan ses som någon nykomling. Katten klarade sig denna gång.Lösningen på Misses glupande aptit är att begränsa Misse själv. I vissa delar av Australien finns olika restriktioner som kastrering, maxantal katter per hushåll och förbud mot ett fritt uteliv. I USA lever redan 90 procent av alla katter sina liv inomhus. I tyska staden Walldorf har katterna de senaste åren fått tillbringa sina somrar inlåsta för att skydda en hotad lärka, vilket lett till starka protester från tyska djurskyddsorganisationen Deutscher Tierschutzverbund, som anser detta vara kattplågeri. Även i Sverige har kraven på kattägare ökat i form av id-märkning, registrering, kontroll av fortplantningen med mera.Sannolikt fällde halvvilda lagårdskatter betydligt fler byten förr då det inte alltid var självklart med regelbundna mattider hos människorna. Dagens minskade populationer av fåglar kan heller inte skyllas på katten, utan på att lantbruket och skogsbruket har förändrats radikalt och ger mindre utrymme för många arter. Kanske handlar de ökade kraven på att tämja katten inte om vare sig katten eller det vilda djurlivet, utan om oss människor? Det verkar finnas något provocerande i kattens starka integritet.När katten ska omskolas till att vara enbart kärleks- och mysproducent, passar inte rollerna som magiker eller jägare. Det levande gosedjuret får inte vara för självständigt och inte som tidigare stå med en tass i det tama och en i det vilda. Och tassens klor måste också klippas om livet levs i mjuka soffor. I USA är det till och med vanligt med amputation av klorna, något som är förbjudet i Sverige om det inte finns hälsoskäl. Precis som vi människor har blivit allt mer specialiserade, i våra yrken, ja i hela våra liv, ska nu också katten följa efter. Men även om vi gärna vill sortera in vår omgivning i olika fack, är det kanske nu som vi behöver gränsöverskridare mer än någonsin. Den mångfacetterade katten är en ständig påminnelse om att även vi människor har betydligt fler egenskaper och färdigheter som vi kan odla, om vi tillåter oss det. Och att vassa klor är viktiga för att leva ett fritt och mångsidigt liv. Och för att klättra högt upp i träden.Ann-Helen Meyer von Bremenjournalist och författare. LitteraturJonathan B Losos: The Age of CatsArie Trouwborst, Han Somsen: Domestic Cats (Felis catus) and European Nature Conservation Law—Applying the EU Birds and Habitats Directives to a Significant but Neglected Threat to Wildlife. Journal of Environmental LawA global synthesis and assessment of free-ranging domestic cat diet, Christopher A. Lepczyk et al. Nature Communications.https://www.tierschutzbund.de/ueber-uns/aktuelles/presse/meldung/erneute-kritik-an-ausgangssperre-fuer-katzen-in-walldorfGlobal patterns in threats to vertebrates by biological invasions. C. Bellard,P. Genovesi and J. M. Jeschke. The Royal Society. https://doi.org/10.1098/rspb.2015.2454

Nyheterna Radio 10.00

The literary club var en samling av framstående intellektuella män i 1700-talets London med Samuel Johnson i spetsen. Gabriella Håkansson reflekterar över denna klubb och över kvinnorna utanför den. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän publicerades första gången 2020.Året är 1773 och i ett separat rum på värdshuset The Turks Head Inn i London, har tolv män samlats för att dricka sprit och diskutera politik. Det har de gjort varje fredag i nio års tid, och det ska de komma att göra varje fredag så länge de lever. I centrum för gruppen står skriftställaren Samuel Johnson, som har publicerat en Ordlista över engelska språket och en utgåva av Shakespeares samlade verk. Gruppen kallar sig för The Literary Club, eller bara The Club. Klubben.För att bli medlem måste man enhälligt bli invald och besitta stora kunskaper i något viktigt ämne. Kanske var Johnson inspirerad av de franska upplysningsfilosoferna när han satte samman sin klubb, de som menade att sanningen om världen endast gick att få när all kunskap var samlad, så att man kunde se de stora sammanhangen.Runt sig samlade Johnson de främsta inom varje konstart – där fanns skådespelaren David Garrick, konstnären Joshua Reynolds, filosofen Edmund Burke, nationalekonomen Adam Smith, historikern Edward Gibbon, vetenskapsmannen Joseph Banks - och inte minst författaren James Boswell. Med tiden skulle det bli många, många fler, och det har sagts att det aldrig i historisk tid har samlats så många genier runt ett och samma bordAtt vi känner till Klubben så i detalj har vi främst James Boswell att tacka för.Den unge Boswell dyrkade Johnson som en gud och gjorde till sin livsuppgift att skriva hans biografi. Medan Johnson ännu levde lade Boswell åratal på att samla in brev, manus och göra intervjuer med alla som haft med honom att göra. I sitt ikoniska flerbandsverk ”Johnsons liv” återger han verkliga möten i dialogform, och ger ögonblicksbilder nedskrivna på plats. Boken betraktas som ett unikt tidsdokument, och lägger hela grunden för Johnsons framtida berömmelse. Den kommer också att bilda skola i hur litterära män ska förhålla sig till varandra. Den yngre som vill göra karriär skriver en hyllande biografi över den äldre.Eftersom Boswell knappt nämner några kvinnor i sin bok så kan man tro att hela det sena 1700-talets litterära elit, precis som Klubben, var enkönad. Men ny forskning visar att det faktiskt var precis tvärtom. Skriftställeriet var nästan det enda yrke som stod öppet för överklassens kvinnor, som formligen vällde in och kom att dominera både som författare, översättare och dramatiker. Vissa siffror pekar på att så många som sjuttiofem procent av alla romaner skrevs av kvinnor, ja, att det överhuvudtaget inte går att förstå romanens framväxt utan ett kvinnoperspektiv. Kvinnor köpte och läste så mycket böcker att bokmarknaden faktiskt formades efter dem och deras smak - en smak som i sin tur färgades av alla de frihetsinskränkningar som kvinnor hade börjat utsättas för.Andra halvan av 1700-talet var en epok när synen på könen förändrades drastiskt. Innan hade feminina och maskulina egenskaper fått ta plats hos båda könen – men ju mer man närmade sig 1800-talet, desto mer skulle män vara män, och kvinnor, kvinnor. De flesta yrken var som sagt stängda för kvinnor, och det var också universiteten, kyrkan och hela statsapparaten, och efterhand som de här konstruerade könsskillnaderna växte fram så blev det inte längre naturligt för välbeställda kvinnor att vistas i det offentliga rummet. Att promenera i staden var opassande, att gå på kaffehus helt otänkbart. Men även att tala med hög röst ansågs nu okvinnligt, liksom att kritisera en man eller publikt visa vrede. Femininiteten tog sig uttryck i passivitet och undergivenhet, medan maskuliniteten manifestades genom aktivitet och framåtanda – mäns romaner skildrade stadens framväxt och de stora samhällsfrågorna, medan kvinnor skrev om det lilla livet och allt som hände i den sociala sfären.I den här kontexten förstår man hur otänkbart det var att kvinnor skulle kunna delta i de högljudda diskussionerna på Klubben.Det förklarar ändå inte varför Boswell och andra författare så sällan nämner de kvinnor som faktiskt dominerade den litterära sfären i London. Träffades de aldrig?Jo, de gjorde de. Varje torsdag gick Samuel Johnson till Hester Thrale som i sitt hem drev en slags skuggklubb till den litterära fredagsklubben, en salong där den kvinnliga intelligentsian dominerade. Där var Elisabet Montagu och Fanny Burney och alla de andra kvinnliga författarna och översättarna som utgjorde kulturlivet i London, och som ofta också arbetade politiskt inom antislaverirörelsen eller för kvinnors rätt till högre utbildning.På grund av sina alkoholproblem blev Boswell sällan inbjuden till Hester och han var omvittnat avundsjuk på att idolen Johnson föredrog sina kvinnliga författarvänner framför honom. Men att Boswell inte nämner några kvinnor i sina böcker behöver inte grunda sig i hans avundsjuka och misogyni. Kvinnor tilläts ju inte verka i det offentliga och kunde inte skriva om de ämnen som gav tyngd i den kritiska debatten. Därför kom de heller inte riktigt att räknas. Som i ett retuscherat fotografi så framträder bara männen i historieskrivningen från den här epoken.Det skulle dröja ända till 1950-talet innan man publicerade James Boswells privata dagbok, och insåg att han inte var en så pålitlig tidsskildrare som man hade trott. Dagboken blev en skandal inte minst för att Boswell så detaljerat skildrar sin sexualdrift. Vid ett tillfälle blir han så exalterad av att prata litteratur med Johnson på Klubben, att han måste rusa ut och köpa sex av en prostituerad stående. Vid andra tillfällen kunde han tvinga sig till sex eller våldta de prostituerade som ratade honom. När man dessutom räknade på hur många dagar Boswell träffat Johnson under deras tjugoåriga vänskap, inser man att de varken umgicks eller gillade varandra särskilt mycket. Deras beryktade vänskap var snarare en litterär konstruktion.Litteraturforskarna började också förstå att såväl Boswell som Johnson led av svår psykisk sjukdom, antagligen bipolaritet, och i Johnsons fall även Tourettes syndrom med tvångstankar. Båda försökte förtvivlat bekämpa sina sjukdomar med alla medel som stod till buds: de förde dagbok, drog upp stränga livsplaner, gick dygnslånga stadspromenader och odlade nära vänskap med andra män. Men det hjälpte inte, och faktum är att hela iden till Klubben uppstod för att rädda Johnson ur en livshotande depression. Klubblivet blev den ram som höll sjukdomen i schack, och det var inte bara för honom som det här umgänget fick livsavgörande betydelse. Snarare än att se det som en diskussionsklubb för Englands mest lärda män, kanske man ska se Klubben som ett homosocialt rum där kontinuiteten, lojaliteten och den starka vänskapen hjälpte till att lyfta en Adam Smith och David Garrick till berömmelse. Merparten av medlemmarna hörde ju till den nya medelklassen som varken kunde räkna med privilegier eller stipendier från krona och stat. De hade bara varandra, och det verkar som att de hjälptes åt genom att diskutera idéer, låna pengar till publicering och stötta i djupa livskriser. I ett modernt perspektiv skulle man kunna säga att myten om det manliga geniet och konstituerandet av en manlig kanon, i själva verket var frukten av en sorts terapi i en manlig självhjälpsgrupp.Idag har forskningen fullt sjå med att skriva tillbaka alla de kvinnor som retuscherades ur historien, och som alternativ till Boswells tillrättalagda och romantiserade skildring av Samuel Johnsons liv och verk, så anlitar man både Fanny Burneys och Hester Thrales dagböcker för att förstå vad som egentligen hände på, och runt, den berömda Klubben.Historien är fortfarande långt ifrån färdigskriven.Gabriella Håkansson, författareLitteraturLeo Damrosch – The Club. Johnson, Boswell, and the Friends who Shaped an age. Yale University Press, 2019.Jane Spencer ­– The Rise of the Woman Novelist. From Aphra Behn to Jane Austen. Basil Blackwell Ltd, 1986.James Boswell – Samuel Johnsons liv I-IV, översatt och redigerad av Harald Heyman, Albert Bonniers Förlag, 1924-1930.James Boswell – Dagbok i London 1762-1763, utgiven av Frederick A. Pottle, översatt av Anders Byttner, Natur och Kultur, 1951.Ruth Halldén – Vid romanens rötter, Albert Bonniers Förlag, 1997.Nancy Armstrong – Desire and Domestic Fiction. A Political History of the Novel. Oxford University Press, 1987.Debating the Canon. A Reader from Addison to Nafisi, edited by Lee Morrissey. Palgrave McMillan, 2005.

Om de som tjänar miljoner på prostitution med ett finare namn, och där unga betalar priset. Ett samarbete med P4 Värmland. Ella, som egentligen heter någonting annat, var tolv år när hon för första gången började chatta med en okänd kille på chatt-tjänsten Kik. Vid den här tiden upplevde hon att hemmet var otryggt, med mycket bråk och ett kylskåp som ekade tomt. De anonyma chattarna blir ett sätt för Ella att prata om hur hon mår, utan att någon dömer henne. Hon beskriver dem som en fristad.Blir normaliserat i ens egna världKillen på chatten ber Ella ta av sig kläderna. Ella, som blivit kär i killen, gör som han säger. Han kräver fler filmer och bilder. Alltså det kom till den punkten. Alltså jag jag utförde i princip våldtäkt på mig själv framför kamera för honom, på ett sätt jag aldrig hade gjort förut.Sedan börjar fler killar att höra av sig till 12-åriga Ella.   När man har gått över tröskeln att faktiskt skicka saker, då blir det väldigt normaliserat för en själv i ens egna värld. Det var liksom min lilla hemlighet tillsammans med de diverse personer som jag pratar med.När Ella är 13 år börjar hon dricka. Och övergreppen på nätet blir värre. Det är här, när hon hamnat i en situation där hon behöver pengar snabb, som hon börjar sälja sex. Enklast att hitta kunder för 13-åriga Ella, är på sidor på nätet. Hon hittade sajten Sugardaters. På många andra sidor så är man ju tvungen att verifiera sin ålder på via BankID eller liknande eller, skicka bild på sitt pass. Och det kunde jag absolut inte göra. Jag hade ju inte ens ID. Jag var så jävla liten.Sugardating är samma sak som prostitutionSugardating är ett koncept som ett antal sajter på nätet använder, och som generellt beskrivs som en mötesplats för män och kvinnor där den ena betalar i någon form för att umgås med den andra. Sajten Sugardaters startades 2013 och enligt deras villkor och regler står det att prostitution och liknande verksamhet är förbjuden på fyra ställen. Men enligt polisen Simon Häggström, specialiserad på prostitution och människohandel, handlar konceptet sugardating och även specifikt sajten Sugardaters om prostitution men med en lyxigare beskrivning. I själva verket så är ju sugardating samma sak som prostitution. Det är bara det att man har gjort den här ändringen, för att lättare nå fram till i synnerhet ungdomar, säger Simon Häggström.Idag finns 16 fällande domar mot män som köpt sex via sajten Sugardaters de senaste sex åren. Merparten av dem handlar om män som köpt sex av minderåriga. Vd:n för företaget bakom Sugardaters svararVd för det danska företaget som driver sajten Sugardaters, Allan Petterson, kommenterar uppgifterna om prostitution och att minderåriga sålt sig via sajten, via mail till Kaliber. Han skriver att det är olyckligt att minderåriga bryter mot reglerna och skapar profiler på sidan. Han skriver också att de upptäcker några av dem tidigt, att de kontrollerar alla bilder och profiltexter, och att de hjälper polisen på alla sätt de kan.Ella tror att hennes liv skulle se annorlunda ut om sajten Sugardaters aldrig hade funnits. De gjorde det så jävla enkelt för mig att förstöra mitt liv. Det ska inte vara så här jävla lätt för en trettonåring att sälja sin kropp.

Många när en dröm om att flytta ut på landet för att kunna vila och slappna av. Men omgivningen kan kanske inte på egen hand förändra våra invanda beteenden, funderar Eva-Lotta Hultén. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Som 23-åring flyttade jag från staden till landet med förhoppning om att få lugn både i själen och runt omkring mig. Visst ville jag odla, och visst ville vi ha snickarbod och hönshus, och bostadshuset behövde renoveras och byggas till men på det stora hela skulle jag ändå få leva ett ganska stillsamt liv där det fanns tid att ligga i hängmattan och titta upp i himlen. Var det tänkt. Det blev inte riktigt så. Man måste arbeta och försörja sig även om man bor på landet, och tillfällena att ligga och glo på moln presenterade sig inte heller på det där uppenbara vis som jag hade väntat mig. I stället grävde jag en hel del, körde runt med tegelpannor och byggmaterial, målade, snickrade, klippte gräs och målade lite till. Och eftersom jag hade så bråttom med att gräva hamnade landen naturligtvis på fel ställe för skuggigt och för blött och behövde flyttas. För att inte tala om alla växter jag köpte och lade tid på att plantera och sedan såg dö för att de inte trivdes med jordsammansättningen. Och hur jag sedan bums åkte och köpte eller bytte till mig nya växter som planterades och tynade. Jag som från början hade en arbetsfri trädgård utan en massa prydnadsväxter som ideal. Jag ville odla ätbart och se vackra blommor och vyer i naturen istället för att rensa rabatter. Men så stod jag där i alla fall, med humlestörar, pioner, magnoliabuskar och saxifraga.I boken Meningen med landet berättar författaren David Jonstad om hur han flyttar ut på landet med en stark önskan om att finna ro och mening. Närmast maniskt ger han sig i färd med det ena projektet efter det andra och förlorar sånär både sig själv som sin närmsta relation. David Jonstad sätter ord på det jag också upplevde, och fortfarande brottas med. Hur väldigt svårt det är att släppa det moderna samhällets idé om att mer alltid är bättre och att det är förkastligt att vara nöjd med det man har.Som de flesta vill jag prestera. Kunna se mig omkring och känna att jag åstadkommit något. Se på mig själv genom andras beundrande blickar. Det finns förstås också något lustfyllt i att skapa, som i att bygga ett hönshus eller en veranda eller plantera en vacker rabatt. Just när jag satt igång har det varit svårt att komma ihåg att den sortens skapande äter upp min tid, knaprar på ork och leder till mer som sedan behöver förvaltas. Det är mycket roligare att komponera de där rabatterna än att rensa och sköta dem. Och andra tenderar att bli betydligt mindre imponerade av att man underhållit sina fem existerande rabatter än skapat en ny. Så jag har fortsatt framåt, mot mer och bättre i ett ofta högt tempo. Bort från allt vad hängmattor heter.För att påminna mig själv om vad det är för liv jag helst vill leva läser jag med något decenniums mellanrum psykoanalytikern Erich Fromms bok Att ha eller att vara?. I den förklarar han skillnaden mellan ägandets och varandets livsform. I den västerländska moderna kulturen är det ägandes livsform som dominerar. Tron på ständiga framsteg är vår religion och framsteg har blivit detsamma som ökad materiell standard. Det leder oss till eviga känslor av avundsjuka och missnöje toppat med rädsla för vad andras avundsjuka och missnöje ska leda till för oss. Vi är också återkommande rädda för att förlora det vi har eftersom vi ser oss själva som synonyma med våra ägodelar. Vi har börjat tro att egoism och vinningslystnad är människans medfödda natur och inser inte att de snarare är produkter av de förhållanden vi skapat åt oss.Vårt mål, menar Erich Fromm, måste vara att vara mycket, inte att ha mycket. Och det handlar inte bara om att byta förhållningssätt till ägande av fysisk egendom, utan om att ändra hållning till att prestera och uppleva. I stället för att samla erfarenheter och prestationer för att känna oss duktiga, rika på upplevelser eller bli beundrade bör vi sträva efter att känna mycket. Vi måste sluta att se relationerna till våra barn, vänner eller vår partner som något vi har, eller äger, och börja betrakta dem mer som något vi upplever, eller befinner oss i. Och vi måste sluta se på oss själva som en vara på personlighetsmarknaden och våra liv som skyltfönster där vi ställer ut vår egen förträfflighet och våra framgångar. Att komma i verklig kontakt med andra människor för att ta oss ur själviskhetens fängelse bör vara vår strävan.           Erich Fromms bok kom 1976 och han skriver mycket om hur vi måste förändra våra sätt att tänka och leva för att undvika ekologisk katastrof. Sedan dess har vår konsumtion bara ökat och de naturrelaterade kriserna hela tiden blivit mer omfattande och akuta. Det är lång väg tillbaka till 1976 års nivå av resursförbrukning.Jag tycker mig se hur idén om prestation genomsyrar också klimatdiskussionen. Vi är så skadade av vår föreställning om att mer alltid är bättre att den som påpekar att den enklaste lösningen på klimatuppvärmning och förlust av biologisk mångfald är att göra mindre, inte mer, ses som extremist. Merparten av de lösningar som presenteras går ut på att skapa ny infrastruktur, nya sätt att framställa energi, nya och mer klimatsmarta varor som vi kan känna oss duktiga när vi köper. Vi matas med siffror på hur sol- och vindkraft utgör en allt större andel av vår energiförbrukning men sanningen är att utsläpp från fossila bränslen fortfarande ökar globalt, och då spelar det ingen roll om vindkraften byggs ut parallellt. Tvärtom, att bygga vindkraftverk förbrukar också resurser. Precis som anläggningar för att fånga in koldioxid. Ny teknik är ingen lösning om den inte ersätter gammal teknik och en betydligt smartare utväg vore att sluta överutnyttja naturen och låta den binda koldioxiden åt oss. Det vi allra mest behöver göra är i många avseenden så lite som möjligt. Mindre konsumtion, mindre byggande, mindre transporter, mindre teknologi, mindre ingrepp i naturen. Och mindre prestation.I vårt samhälle är det fint att vara hungrig som i sugen på fler prylar, vänner och resor, och mer framgång. På det personliga planet är att vara nöjd med det man har och det man åstadkommer ett säkert sätt att presentera sig som en loser, så länge man inte redan är bäst och har mest. Kanske är något av det mest radikala jag kan göra, för mig själv och för världen, att känna mig nöjd och vägra mata det monster som sjasar ut oss, utarmar ekosystemen och förgiftar relationer med känslor av rädsla och konkurrens?Som David Jonstad konstaterar: vi behöver lära oss längta efter annat än sådant som är destruktivt för våra liv eller för planetens ekosystem. Han nämner för egen del grodors sång om våren. Kanske kan kunskap om hur akut läget är bli den faktor som gör att vi klarar att ställa om vår längtan? Det handlar trots allt om att byta kortsiktigt självförverkligande mot långsiktig överlevnad för vår planet som vi känner den. I mitt eget fall drömmer jag om mer tid att se på moln och stjärnhimlar. Jag ska bara ligga där stilla och glo. Och försöka att känna mig alldeles nöjd.Eva-Lotta Hultén, författare och journalist

Synen på kontoret har förändrats. Idag är det bara en av många platser vi kan jobba på. Så hur kommer den hybrida arbetsplatsen att se ut och fungera? Aram Seddigh är vd och arbetsplatsstrateg på WeOffice som nyligen gjorde en studie om framtidens arbetssätt. 1100 personer i 8 organisationer i både privat och offentlig sektor har deltagit i studien. Resultatet hittar du i en rapport här. En studie om var man vill jobba och varför Studien tar reda på hur och var medarbetare vill arbeta och varför. Vilka vill mest jobba hemma och vilka vill mest jobba på kontoret? Vilka orsaker ligger bakom? Vad kan arbetsgivare göra för att locka medarbetare till kontoret och hur kan de hjälpa medarbetarna att vara produktiva på distans? 50-50: en ny verklighet Man har bekräftat att många vill arbeta på distans. Ungefär 50% vill ha sin huvudsakliga arbetsplats på ett annat ställe än kontoret. Merparten vill vara på kontoret 2-3 dagar per vecka och cheferna är överens med medarbetarna här. Vad förklarar sambanden? Det som sticker ut är att balansen mellan arbete och privatliv har förbättras. Därför vill många fortsätta att arbeta på distans i hög utsträckning. Det handlar också om hur man har kunnat utföra sina individuella arbetsuppgifter. Var förutsättningarna goda redan innan pandemin upplever man inte lika hög produktivitetsökning. Det beror också på hur bra hemmamiljön passar för arbete. Vi har aldrig varit 100% på kontoret Ofta tänker vi att före pandemin var 100% av oss 100% av tiden på kontoret. Men det stämmer inte, säger Aram. En tidigare studie baserad på inpasseringssystem på arbetsplatser visar att en vanlig dag före pandemin var bara 70% på kontoret. Det kan ha varit möten utanför arbetsplatsen, sjukdom eller annat som bidrog till de siffrorna. Det betyder att när många idag säger att de vill vara 2-3 dagar på kontoret är förändringen inte så stor som vi kanske tror. Vi går från ett snitt på 3,5 till 2,5 dagar i veckan. Fallgrop att göra kontoret till en stor mötesplats Individuella arbetsuppgifter passar bättre för hemarbete eftersom de kräver mindre interaktion. När vi har möten och när vi samarbetar vill vi i högre utsträckning vara på kontoret. Det här blir lätt knepigt! Om vi bygger om våra kontor så att de mest ska fungera för möten och interaktion med syftet att locka fler till arbetsplatsen finns en risk för motsatt effekt. Fokusytor är fortfarande viktiga Saknas ytor för individuellt fokusarbete kan det bli svårt att jobba effektivt och ostört under tiden mellan olika möten. Det kan resultera i att man styr sina möten till digitala forum och kommer in till kontoret mera sällan. En annan aspekt är att alla inte kan jobba hemma. Alla har inte rätt förutsättningar i den fysiska miljön. Andra har emotionellt tunga arbetsuppgifter och behöver kunna få stöd på plats av kollegor. Tänk till innan du skalar ner För arbetsgivaren innebär den nya, hybrida situationen osäkerheter. Ska man behålla sina kontorslokaler eller finns det anledning att gå ner i yta och spara pengar? Aram tycker att det är klokt att ha lite is i magen och avvakta innan man säger upp sina hyresavtal. Har man minskat kontorsytan för mycket så är man vips ganska inlåst och kan behöva hitta alternativa lösningar. Hans tips är att göra en ordentlig kartläggning för att förstå medarbetarnas behov och önskemål och deras potentiella konsekvenser. Det är tveklöst så att kontoret som fenomen är ett mer flexibelt koncept efter pandemin, säger Aram. Olika organisationer löser det på olika sätt. Vissa använder sitt kontor som ett nav där man möts ibland medan de flesta jobbar hemma eller i co-working-ytor. Andra fortsätter ungefär som tidigare men med större flexibilitet. Och även om många trivs på distans finns det många andra som har blivit socialt isolerade. Arbetsgivarna behöver ta ansvar för arbetsmiljön, säger Aram, och se till att medarbetarna både trivs och kan prestera. Vår partner Twitch Health vet hur ert hälsoarbete blir framgångsrikt. Till att börja med är det viktigt att tydliggöra vad ni vill uppnå.  Många organisationer lägger stora summor på hälsorelaterade aktiviteter utan att ha något tydligt och mätbart mål. Det är förstås ett problem. I en artikel delar Twitch Health med sig av både de 5 vanligaste misstagen och de 5 viktigaste nycklarna till ett framgångsrikt hälsoarbete. Vår samarbetspartner motivation.se har en hel del artiklar om distansarbete och framtidens kontor. Den här veckan har vi valt en text om en större studie kring distansarbete som fick förvånande resultat. Trots att produktiviteten och trivseln ökade när människor fick möjlighet att jobba hemma valde de ändå att jobba på kontoret. Varför då? Vissa kände sig socialt isolerade men det handlade också om rädsla att gå miste om karriärmöjligheter.

Uppföljning / uppvärmning Christian testar ny podd-mikrofon Christian flyttar hallonbuskar under parollen “hur svårt kan det vara?” Jocke har ännu fler iCloud-konton Jockes BBS passerar 20000 skrivna inlägg. Merparten inte av honom själv Jockes telefonlina är nu i lägenheten Lösningen på scenarios och iOS 15 Live text och iOS 15 Ämnen Microsofts Surface-event. Tankar och reflektioner Datormagazin Retro #5! Microsoft Teams. Vi måste prata om det Homepod-problemet Film och TV Scenes from a marriage. Re-make av Ingmar Bergmans klassiska äktenskaps-kris-serie Scener ur ett äktenskap från 1973. 5/5BM Black Widow - delarna är större än summan. 2/5BM Länkar Christians låne-mic: Røde Podcaster Jockes BBS 08-6058800 SUGA:s BBS 08-6582572 tel: Things för IOS 15 Amazons nya robot Introducing new Surface products, built for Windows 11 Microsoft Surface Event hos The Verge Carl Bildt och tangentbord Surface studio Datormagazin retro #5 - från fjärde oktober Microsoft Teams Homepod-problemet Wemo mini smart plug En podd om teknik Scenes from a marriage Scener ur ett äktenskap Fullständig avsnittsinformation finns här: https://www.bjoremanmelin.se/podcast/avsnitt-276-scener-ur-en-podcast-copy.html.

Nedan följer en något kortad version av podden i textform.Välkommen, Adam Cwejman, till Rak höger!– Tack så mycket!Du skrev en text för några år sedan som hade rubriken ”Året då alla blev fascister” men det var alltså inte det här året utan det var 2015. Det hade lika gärna kunna vara skrivet nu, med tanke på hur mycket vi diskuterar det 2021 också. Men kan du beskriva varför året då alla blev fascister var 2015, vad du menade?– 2015 var året med flyktingkrisen och rädslan för vad som skulle hända ifall man helt enkelt stängde gränsen. Beskrivningen ”fascist” användes väldigt ofta, kanske oftare än oftare än tidigare. Sättet som det användes på, som jag märkte, påminde rätt mycket om en numera väldigt gammal tradition där man beskriver meningsmotståndare man inte tycker om som fascister. Den här gamla traditionen har ju använts med god effekt, och det finns en god anledning till det. Fascismens skepnad är på något sätt symbolen för den ultimata ondskan, efter andra världskriget. Men sättet som det används på, och det var tesen som jag drev i den texten, påminner rätt mycket om hur man under kommunisttiden beskrev i stort sätt alla meningsmotståndare som fascister, även demokrater av olika slag: liberaler, konservativa, socialdemokrater, bondepartister och så vidare. Det var ett ett sätt att få ett moraliskt övertag som är så totalt, så massivt, att diskussionen är över. Och jag tror att det ofta är så man använder det idag också, med framgång.När fascismen uppstod på 1920-talet beskrevs den av kommunister som den mest reaktionära, mest chauvinistiska och imperialistiska falangen av finanskapitalet. Det beskrevs som den sista andningen kapitalismen gör för att hålla sig kvar vid makten på något sätt inför hotet från den oundvikliga kommunistiska revolutionen. I den definitionen hamnade kapitalismen och fascismen väldigt tätt ihop. Och precis som du är inne på så användes fascism som ett sätt att uttrycka ogillande. Men det kan kanske också förklara varför människor till vänster haft en tendens att beskriva till exempel Margaret Thatcher, Ronald Reagan eller nyliberalismen som en form av fascism. Det har en äldre historia.– Och en äldre historia som inte är en total lögn. För när fascismen uppstår direkt efter första världskriget är det arbetslösa, virriga soldater som i mångt och mycket känner sig svikna av det samhälle de har ägnat sig flera år åt att försvara och strida för. De här soldatfacken i Italien där de första fascistklubbarna uppstår, de är en aggressiv reaktion mot revolutionära strömningar. De är ett svar på revolutionära strömningar från vänster. Så själva impulsen för fascismen är reaktionen mot vänstern. Och i vissa fall så tänkte liberaler och konservativa att: ”Det här är inte bra, men vad ska vi göra? Ingen här är värd att samarbeta med”. Och så uppstår den här – vänsterns eviga dolkstötslegenden – att borgarna i vissa fall hellre samarbetar med reaktionen än de revolutionära elementen. Det är väldigt tydligt i Italien, det är tydligt i Spanien under 1930-talet där en del liberaler samlade sig på republikens sida och vissa går till Franco-sidan som ju är ett sammelsurium av rojalister, konservativa och falangister. Så det finns liksom en historia här, varför man säger så. Sen har man dragit det väldigt långt. Man har gjort det till ett allmängiltigt argument. Å ena sidan finns fascismen som ett historiskt fenomen och då kan man se att i Italien uppstår den egentliga fascismen under Mussolini. Den är specifik för Italien. Å andra sidan har fascismen börjat användas som samlingsnamn för fler diktaturer i den här tidseran som delar drag med den italienska fascismen. Exempelvis Franco i Spanien och Salazar i Portugal. Men om man tar falangisterna och Salazar i Portugal, är ju inte fascister i egentlig mening. Franco tryckte ned den spanska fascistpartiet, och anledningen var att fascisterna var en revolutionär rörelse till stor del, man föraktade mycket av det gamla och ville krossa det. Man ville skapa en ny värld som var annorlunda än den gamla och man hånade konservativa som gamla gubbar som ville bevara en värld från igår. Så man var väldigt positiv till teknologisk utveckling och liknande, och förändring på sådana områden, samtidigt som man var reaktionär på andra områden. Det där är också en distinktion som gör att till exempel Franco och Salazar i vissa avseenden skulle kunna beskrivas som fascistiska om man har något slags idealtyp där man ska uppfylla vissa kriterier, men de skulle själva vända sig emot det för att de ville bevara katolicismen, de ville bevara det samhälle som hade funnits innan. De var djupt konservativa och reaktionära, skulle man kunna se det som, snarare än att de var revolutionära på det sätt som Mussolini och Hitler var. Men ett tredje sätt att definiera fascism är det du är inne på. När Stefan Löfven kallade sverigedemokraterna för ett fascistiskt parti, och citerade Henrik Arnstad. Då är det fascismen som ett slags latent inneboende tendens i ett kapitalistiskt samhälle – någonting som kan uppstå på olika sätt, i olika sammanhang, snarare än att Stefan Löfven var rädd för att det skulle vara brunskjortor som tog till gatorna och började att strida som på 1930-talet. Vad tänker du om den fascismdefinitionen? Är det ett evigt fenomen i vårt samhälle, en tendens som finns där, eller är det något som är historiskt specifikt?– Det finns vissa drag som definitivt har en röd tråd tillbaka till 1920- och 1930-talet. Det finns neo-fascistiska partier, eller direkt nazistiska partier. Det finns partier i Spanien som kallar sig för falangister, det finns ett parti som kallar sig för ”Autentiska falangisterna”. Så de finns och de är stolta över sitt historiska stamträd. Men det finns också en lathet inför förståelsen av olika typer av radikala högerrörelser. För de kommer i väldigt olika kulörer och varianter såsom du själv beskriver. Jag vill lägga till två till där, de radikala, våldsbejakande revolutionära fascistiska elementen kom på kant med reaktionen, alltså antingen den rojalistiska eller traditionella konservativa rörelsen. – I Ungern så såg Horthy, som ju var allierad med nazisterna, pilkorsen ibland som ett rejält hot. I Rumänen så var det konflikter mellan Antonescu och järngardet. Så det finns en lathet i hur begreppet används. Man förstår inte att det är en myriad av rörelser. Vissa av dem är med stolthet direkt härstammade från fascismen och i vissa fall så har de förändrats till något annat. – I dag finns det knappt något parti i Europa som är öppet neo-fascistiskt och som samtidigt har stort parlamentariskt stöd. De partier på den yttersta högerkanten som får partipolitiskt stöd är de som går in mot mitten. Förstår man inte den här förändringen så förstår man väldigt lite av den yttersta högern i Europa överhuvudtaget. Så det är klart att det är väldigt lätt och effektivt att säga att allt höger om de konservativa är fascism, punkt slut. Men då tar man inte in det som partiforskningen i Europa visat: att man måste kategorisera dem, och skilja på olika traditioner i olika länder. – I vissa länder är det mycket mer radikalkonservatism. I Polen finns det inte riktigt utrymme för en fascistisk höger givet landets historia, så där är den yttre högern betydligt med katolskt nationalkonservativ. Detsamma gäller även Portugal och Spanien i stor utsträckning. Men det Löfven gör är ytterst effektivt som politiskt redskap. Många går runt och tror att det är en obruten linje från 1930-talet till idag, som om ingenting har hänt under tiden, som om all politik under tiden har varit helt oväsentlig. Men då förstår man inte det som är ens politiska fiende.Om man tänker sig att fascismen är medveten om att man inte får vara fascist, så skulle folk inte säga öppet att de är fascister. Då blir det en kritisk tänkares uppgift att ta reda på vad som döljer sig under ytan. Självklart skulle fascister förneka att de var fascister eller att de hade någonting gemensamt med det. Därför måste den kritiska tänkaren avmaskera de som förnekar det. Samma sak med högerextremism mer generellt, att man måste försöka avslöja det hos människor, för de kommer inte erkänna det själva. I begreppet fascism så finns det vissa saker som historiskt sett har varit viktiga, till exempel till att man ha varit motståndare till demokrati, man har velat ta total kontroll över samhälle, i alla fall har man sagt det, även om inte alla lyckats. Men där skiljer de sig också då fascister och den idéfamiljen från till exempel det vi kallar för högerpopulism, för i den senare traditionen handlar det mycket om att få in mer demokrati, att folkets röst ska höras mer, att man ska ha fler folkomröstningar och så vidare. Medborgarna ska ha mer inflytande över politiken, deras röster ska vägra tyngre än i dag, medan demokratin i fascistiska länder snarare varit något som man är emot. Där har det snarare varit en stark ledare som på något sätt ska representera folkviljan, medan folkets inflytande minskat.– Det är en nyans som i regel går och förlorad och jag tror den går förlorad medvetet. Det vill säga att de som är intresserade av att demaskera fascismen bryr sig inte om den sortens detaljer – huruvida man är för eller mot demokratin – för de menar att det där är opportunistiska och taktiska val. Det gör ju också att det blir svårt att förstå en del som är av det mer populistiska slaget, alltså partier som Ukip, Fremskrittspartiet, Dansk Folkeparti, och Femstjärnerörelsen i Italien är ett annat exempel. Som du säger är de partierna någon sorts radikaldemokrater, kanske av ett opportunistiskt slag, absolut, men jag har svårt att se de vill porträttera sig på det sättet för att smyga in fascism bakvägen. – Merparten av partierna i EU inte våldsbejakande fascistiska partier utan de är någonstans på den här skalan för partier bortom etablerade borgerliga partier, alltså bortom agrara, liberala, socialliberala, konservativa kombinationer, däremellan. De partierna måste ju förstås och tas på allvar tror jag för vissa av dem gör ju saker som får betydelse. Ta Lega Nord som ett exempel, det italienska partiet som började som ett regionalt parti i nordliga Italien. De har ju stort inflytande – ska de bara avfärdas som att det är fascism, punkt slut? ”Vi vet vad de vill, vi vet vad de kommer göra”. Då förstår man ju inte vad de gör i förhållande till ekonomi och så vidare. Det blir som att medvetet dumma ner analysen och därmed blir man också lite sämre tror jag på att förstå när riktiga fascister verkligen försöker ta makten någonstans. För de har inte försvunnit, de finns ju kvar. De radikala, våldsbejakande, högerextremisterna och fascisterna – de finns kvar och deras tankar har ju inte förändrats väsentligen under alla dessa år. Men lyckligtvis så är de ju ändå i minoritet. Men ändå har de fått symbolisera den partipolitiska förändringen i Europa. Vi har idag ett nytt parlamentariskt läge där Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna öppnat upp för att samarbeta med Sverigedemokraterna i någon mån. Men i mars i år så sa Stefan Löfven att demokratin är i fara om SD får inflytande över en ny regering. Det är ju någonting som har återkommit genom åren och det är också därför man har haft till exempel Decemberöverenskommelsen och Januariöverenskommelsen. Allt det där handlar om att utesluta SD från allt politiskt inflytande. Något som har återkommit är också bilden av Franz von Papen i olika debattinlägg från socialdemokrater. Peter Hultkvist hör stövlar mot asfalt, han säger att: ”Det går inte att tämja högerextrema. Vem hamnar på rätt sida av historien”. Jag ska bara säg att Franz von Papen var konservativ politiker i Tyskland på 1920- och 30-talet. Han var inte nazist men han släppte fram Hitler till positionen som rikskansler och sen manövrerades han ut. Anders Lindberg på Aftonbladets ledarsida, som alltid är smakfullhetens förnämaste riddare, han gjorde ett fotomontage där Ulf Kristersson och Franz von Papen stod bredvid varandra. Så då har vi bilden där, det är 2021, det vi lärt oss något av historien? Det är 1932, i Weimar-republiken, ska man tänka. Vad tycker du, är det här en rimlig jämförelse? Och vad ser du för risker med att prata på det här sättet? Eller förtjänster för den delen, från vänsters sida. Gör de rätt i att göra såhär strategiskt?– Strategiskt så är det alldeles lysande. Väldigt användbart. Man åberopar den starkaste historiska parallell man har som talar till människors moraliska övertygelse, deras anständighet. Och samtidigt så pekar man med handen och säger ”Vill du ha det som man hade det i nazityskland?” Så taktiskt – jättebra. Det fungerar toppen, man höjer den sociala kostnaden och gjorde det under väldigt många år för att på något sätt få någon att samarbeta med eller förhandla med, diskutera med sverigedemokraterna. I den bemärkelsen så är det alldeles utmärkt för socialdemokraterna för de vet givetvis hur det parlamentariska läget ser ut, att om de inte kan luta sig mot borgerliga partier i en modern, svensk, 2020-talsversion av den klassisk enhetsfront, då har man ju en rätt stark högermajoritet i Sverige. Så de vet att det här är det sista halmstrå de har att greppa efter för att förhindra att borgerligheten styr det här landet. Är det ohederligt för att det är opportunistiskt? Ja, till stor del.Tror du verkligen att det är det? Vissa som säger de här sakerna gör det kanske av opportunistiska skäl, men jag tror faktiskt att många verkligen tror på det. De bygger liksom sin världsbild på det här, och sen har du sådana som du och jag till exempel som inte ser det på samma sätt. I bästa fall är vi godtrogna och dumma som Neville Chamberlain eller Franz von Papen och i värsta fall så är vi något slags smygfascister.– Ja, och många är nog övertygade. Det finns ett stort övermått i Sverige av det som kan kallas historicism, man ser de historiska linjerna så tydligt att man ser sig själv i historien. Man nästan lever sig in i det här, att det är verkligen som Spanien 1935-36. Att det handlar verkligen om att man har den här enhetsfronten mot det fascistiska hotet. Då tror jag att man måste ha lite av en belägringsmentalitet, det vill säga att man ser det som Henrik Arnstad ser på sverigedemokraterna och på högern i allmänhet. Att de sitter och lurar i vassen hela tiden och bara väntar på att införa raslagar och allting och att borgerligheten då bara kommer att lägga sig platt eller att de faller i någon sorts palatskupp av något slag. – Men för att den här tanken verkligen ska stämma så måste ett antal villkor uppfyllas. Det första är att SD har lyckats med en utan motstycke framgångsrik maskirovka, alltså en teater där de säger en sak men menar en annan. Det andra är att de inte har förändrats som parti ett dyft sedan början av 1990-talet när partimedlemmar stod och heilade och hade på sig naziuniform, noll förändring på 30 år. Det tredje är att de borgerliga partierna i förhandlingen med sverigedemokraterna skulle lägga sig platt i stort sätt i alla frågor där sverigedemokraterna då avslöjar sig själva, säger att det här vill vi ha och att då M, Kd och kanske l bara skulle lägga sig platt och säga ”ni får allting”. Det finns fler villkor som jag tror måste uppfyllas för att det här fascistiska maktövertagandet ska ske i Sverige men jag tror inte på att det kommer att ske. – Dels kan man se vilken politik SD har drivit, man kan se vilka förslag de lägger, man kan jämka det med M och KD och se var de skulle kunna ge med sig. Jag tror nog M och Kd kommer ställa upp rätt tydliga villkor, ”Det här kan vi förhandla om, det här kan vi inte förhandla om”. Och i synnerhet tror jag inte att M och Kd är så desperata efter makt att de skulle omkullkasta den svenska demokratin för att få chansen att styra med ett då öppet fascistiskt SD. Det är så fantasifullt och det tror jag att de flesta förstår, inklusive rätt många av vänsterväljarna. Sen finns det nog vissa som verkligen tror på riktigt att den här förestående revolutionen kommer att ske från höger och det motiverar den rädsla och de höga tonerna som man ofta hör. – Skulle jag tro att det verkligen höll på att ske ett fascistiskt maktövertag hade jag nog låtit likadant men jag tror inte att det kommer att ske och jag vill ändå säga med det sagt att jag har många skäl, både ideologiska, privata, att vara väldigt, väldigt vaksam inför högerradikala strömningar som skulle få inflytande i landetJag tror att man ska jämföra med vad har hänt i Norge, Danmark och Finland. Alla tre har haft ett motsvarande parti, skulle jag hävda, vid makten i någon mån i olika perioder de senaste decennierna. Vad har hänt där? Har det blivit det här helvetet på jorden som man ser framför sig? Och vad har konsekvenserna blivit? Då tror jag att man kan få en indikation på vad som kommer att ske i Sverige. Den jämförelsen borde vi göra oftare istället för att alltid prata om Polen och Ungern, som är mycket längre bort från en svensk politisk tradition och kultur än vad våra grannländer är. En annan sak jag tänkte ta upp med dig här var att det är tio år sedan Breiviks terrordåd skedde. Liberalerna skrev såhär på Twitter för nu nio dagar sedan ”Idag tio år sedan terrordåden i Oslo och på Utöya. Vi får aldrig ge vika för extremism och antidemokratiska krafter. Idag riktar vi våra tankar till offren och deras familjer” på deras officiella Twitterkonto. Då svarade Annika Strandhäll såhär, hon är riksdagsledamot och tidigare minister för S: ”Detta inlägg smakar minst sagt lite illa när ni som liberalt parti samtidigt är beredda att underlätta för ett parti med rötter i vit makt-rörelse och precis denna tanketradition som drev Breivik att få regeringsinflytande”. Robert Hannah protesterade, han är riksdagsledamot för liberalerna, han skrev ”Vidrig nivå på debatten i Sverige. Sossar tänker göra allt för att brunsmeta endast för att behålla makten men man måste visst vara stödparti till socialdemokraterna för att få minnas offer för terroristdåd och då tog ledarskribenten på Aftonbladet Lina Stenberg det till nästa nivå och skrev ”Fast nu får väl liberalerna bestämma sig. Antingen är man för SD/ Brevik eller så är man det inte”. Du har ju anknytning till liberalerna sen tidigare, du har varit ordförande för Luf. Vad tänker du om det här hur Brevik används just nu i svensk samtidsdebatt?– Efter dådet så var det liknande tongångar. Sen var det borta ett tag och nu väcker man det argumentet, det vill säga man sätter likhetstecken. Det är fascismanklagelsen all over again, det vill säga att man säger i stort sett ”Är ni inte med oss så ät ni emot oss och emot oss är Breivik. Hur ska ni ha det?” Och för att då återanknyta till det här ”Året då alla blev fascister”, texten jag skrev: Efter kriget när det fanns oppositionella som hade överlevt hela kriget i Östeuropa, alltså liberaler, borgerliga, socialdemokrater och andra, som kröp ut ur ruinerna och ville återetablera sina partier. För att kommunisterna då, de hade inte fått stöd i den utsträckning som kräves för att få en demokratisk majoritet. Inte i något östeuropeiskt land som de tog över, så vad de gjorde var att de stämplade i stort sett alla som inte valde att uppgå i de enhetsfronter som man hade, de anklagade man för att vara fascister. Det var länder som var i kaos och det fanns ingen rättsstat överhuvudtaget, det sköttes av ockupationsmakten kommunisterna. Då ställde man dem inför rätt, man mördade dem och allt med svepskäl ”Det här är ju fascister, de är motståndare”. Jag gör ingen historisk jämförelse här i bemärkelsen att det här är exakt vad socialdemokraterna gör, det gör de verkligen inte. Men tanken att de som är emot oss, eller i alla fall inte väljer att lägga sig platt och vara emot oss, de är kopplade till det värsta som finns långt ut på extremhögern, dvs en mördare och terrorist som Breivik. Det argumentet är ju på ett sätt vidrigt för att det gör ju ett parti som liberalerna som har en tradition som de väldigt ofta talar om, alltid konsekvent varit emot all radikalism, och rätt många av deras medlemmar känner nog ett visst stor tung känsla i bröstet, ”Herregud, är det det här vi gör?”.Med Sverigedemokraterna?– Ja, precis. Men jag tror såhär: tror man på riktigt på det här likhetstecknet så skulle man gjort något annat med SD under lång tid. Då hade man gjort det till en polisiär fråga. Man hade gjort det till en fråga för Säpo, och för polisen. För om det här på riktigt är ett parti som står bakom och vill göra samma sak som Breivik, då är det här en fara mot rikets säkerhet, för demokratin. Varför behandlar man dem då med demokratiska medel? Varför går man inte till nästa steg om man ser att detta parti som har tjugo procent av väljarstödet i Sverige? Om man på riktigt tror att vi står på samma punkt som i Tyskland 1932, då borde man vara betydligt mer aktiv än att skriva några tweets och artiklar. Varför gör man inte mer om man på riktigt tror att det är Breiviks parti?Gott står mot ont och att inte göra mer än att säga att de är odemokratiska, menar man verkligen det man säger då? Menar man verkligen att de delar världsbild med Breivik? Då är jag förvånad över att man inte gör mer. Men om man ska gå dem till mötes lite här: Jag har inte läst hela manifestet som Breivik skrev. Jag läste delar av det när det kom 2011. Sen så läste jag det nu när jag skrev en text på min sajt Rak höger. Det är över 1 500 sidor, och han blandar referenser till källor som är hyfsat mainstream med referenser till tänkare som inte långt från mainstream, sedan kommer en extrem manual där det står om hur man exempelvis ska tillverka bomber, vilken typ av steroider man ska ta, och så vidare. Men han kritiserar invandring och islamism, men ännu mer islam. Han skriver om demografisk förändring. Och ja, jag har också skrivit invandringskritiskt. Ja, jag har uttryckt nationalism. Ja, jag har kritiserat islamism, jag har diskuterat islam. Så det finns beröringspunkter. Då är frågan: Kan man göra de här sakerna som jag, och andra, har gjort utan att bli Breivik? Frågan i texten jag skrev är: varför har inte fler Breivik trätt fram om de här idéerna är så vitt spridda? För då borde det vara så att fler tog till vapen, att fler gjorde den här typen av terrordåd. Men det är någonting i honom, i hans idéer, något i vem han var, som är mycket mer extremt. Men ja, Breivik står närmare Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet, Sverigedemokraterna, den typen av partiet, än vad han gör vänsterpartiet. Det behöver man inte hymla med. Men när man använder Brevik på det här sättet liknar när högern använder Stalin, Pol Pot, Mao Zedong, eller andra som tillhygge mot vänsterpersoner för att helt uppenbart ligget de mycket närmare dem i sin ideologi än vad man själv gör. – Man gör politiken till något binärt. Du är för invandring, du är emot invandring. Eller du är för islamism eller emot. Om man ser politik på detta binära vis, då är det helt rimligt att se det på det här viset. Då har man två kategorier: man har för eller emot. Man har god och ond och så vidare. Det här sättet att se på politik leder till en totalt fördummad politisk teori. Ta frågan om statens roll i ekonomin. Säg att du gör den till mindre eller mer. Mer stat i ekonomin, ja socialdemokraterna hela vägen till kommunistiska partiet, samma skrot och korn eller? Partier som av något skäl vill minska invandringen eller reglera den på ett annat sätt, ja visst, då ville Brevik ha totalstopp och repratriering. Är det samma sak som socialdemokraterna som vill ha en stramare invandring? Ja, enligt en här logiken så är det spå det viset. Vill man ha den här sortens förenklad, binär, politisk teori, ja då kommer man låta på det här viset. Visserligen selektivt för även till vänster så finns det en rad politiska frågor där man har någon beröringspunkt som du säger med någon som är mer radikal. Innebär det att vänsterpartiet är samma sak som ett oreformerat marxist-lenistiskt parti? Nej, det är de inte. Det är ett reformerat markist-leninistisk parti som i mångt och mycket ha gjort upp med sin odemokratiska och totalitära historia. Nu kommer jag provocera en del men det finns kortare distans mellan vänsterextremister och Det finns människor som har den bakgrunden som är journalister i public service idag. Det finns väldigt få som har bakgrund inom nynazistiska rörelser som är det. Det finns fler kopplingar mellan existerande diktaturer som Huga Chavez Venezuela, Fidel Castros Kuba, mellan dem och vänsterpartiet och vänsteraktivister som skriver i våra tidningar och har varit apologeter för den typen av förtryck, än vad det finns människor som försvarat Breiviks mod är något att stå efter. Så det blir också ironiskt i det avseendet när man inte städat någonting framför den egna dörren. Jag vill också lägga till att Breivik själv, något som jag då tryckte på i min text, eller tog upp som en poäng han gjorde i rättegången var att han ville skynda på den konflikt han såg som oundviklig. Han ville att hans dåd skulle innebära att det skulle vara svårare att vara kulturkonservativ och nationalist och liknande. Så du måste välja sida, då måste bli mer radikal om du är kulturkonservativ och nationalist för det kommer att bedrivas en häxjakt på dig. Det kallas för accelerationism där syftet med terrorn är att skynda på en process som man ändå ser som oundviklig. Man vill väcka människor. Det var det som Breivik ville göra, han ville väcka folk. Bader-Meinhof-ligan på 70-talet, den marxistisk-leninistiska terrorgruppen i Västtyskland ville det också. Även islamiska staten har pratat om att de med sina terrordåd vill krympa det som de kallar för gråzonen där muslimer som lever i sekulära länder måste välja sida på grund av den då statliga repressionen som terrordåd kommer leda till. Då kommer muslimer i väst och sekulära länder i muslimska världen kommer tvingas välja mellan den sanna tron och sin sekulära identitet. Du ska krympa den gråzonen där många av dem lever, med hjälp av terrorn. Det många reagerat på med min text har varit att man då uppfattar det som att jag lägger skulden på vänstern för Breivik men det är inte det jag säger utan det jag säger är att om man beskriver sverigedemokraterna, moderaterna och kristdemokraterna i termer av odemokratisk Franz von Papen, nyfascism, att man verkligen framställer det på det sättet, då har man ju skyndat på den konflikten. Då gör man i princip det som Breivik i rättegången sa att han ville uppnå. Då är man en del av det.– Jag håller nog inte helt med, för det skulle kräva att partier som ligger långt ut på högerkanten väljer sida och accelererar sin radikalisering. Den rörelse vi har sett de senaste fem, tio åren då de partier som tveklöst har rötter i betydligt mer radikala kretsar har i de politiska finrummen förändrats rätt mycket. Hur menar du då?– Ta SD som exempel. Hade de fått tjugo procent om de inte hade förändrats sedan 1990? Jag tror inte det. Tittar man på Sd:s väljare, som nu är tjugo procent av Sveriges befolkning, är det en mindre andel av dem som betecknar sig som någon sorts radikalnationalister än som betecknar sig som konservativa liberaler, i mitten, eller till och med socialdemokrater. I så fall har i någon bemärkelse Breiviks tanke misslyckats eftersom många av de här partierna har gått en annan väg. De partierna som har varit ”true”, så att säga, för fortfarande en tynande tillvaro. Det finns undantag, Gyllene Gryning som nämndes tidigare i samtalet var ett sånt exempel. Nu är merparten av partiledningen i det partiet bakom lås och bom för att de var radikalt våldsbejakande. Så även Grekland, ett land med en relativt sett rätt instabil demokrati, lyckades mota bort den radikalismen.British National Party har ju rasat samman helt och hållet de senaste tio åren. – Ja, och det sker för att den typen av radikalism kräver en uppoffring från dess medlemmar som väldigt få är beredda att leva med och en del till och med växer ur. Det är klart att det kommer nya hela tiden, Slovakien är ett land där det hela tiden kommer nya radikalhögerpartier där det ena är värre än det andra. Men deras väljarstöd är lågt, även om det kommer upp ibland mot sex-sju procent. Om man ska bryta den vallen för att få bredare folkligt stöd, då måste de göra någonting annat, eller att fundamentet i landet eller något annat förändras. – I viss mån har många missförstått vad som har skett i Europa på 2010-talet. Absolut har det skett en explosion av högerpopulistiska partier, men vad har hänt dessa partier när de har blivit större? Jag säger inte nödvändigtvis att det är bra men någonting sker ju med dem. Så de som hårdast kör på den här enhetsfrontstaktiken ökar konfliktnivån mycket. Då får man det som sker i USA, där även den tidiga traditionella högern i någon mån radikaliseras till slut. Det sker rätt mycket som ett svar skulle jag säga, på vad som händer långt ut på vänsterkanten i USA. Tack och lov så har vi inte något liknande i Sverige, det vill säga att även om vi har en stor vänster i Sverige så är den inte så radikaliserad, varken när det kommer till ekonomiska frågor eller identitetspolitiska frågor, att få ett motsvarande svar från högern utan den svenska högern är fortfarande rätt traditionellt beskedlig.Sven-Eric Liedman, idéhistorikern, han skrev en debattartikel häromdagen där han varnade för vad som kommer att hända med kulturpolitiken om SD får makt över den, eller får inflytande där. Det som är ironiskt med det är att Myndigheten för kulturanalys släppte en rapport för ett tag sen där man gick igenom hur politiskt styrd kulturen är i Sverige och att det ibland är direktpåverkan från politiker på kommunal och regional nivå men även från regeringens sida och central nivå. Man styr väldigt mycket och det påverkar film, musik, konst. Kulturutövarna anpassar sig till en styrande ideologi för att få stöd. Det handlar väldigt mycket om intersektionell analys och identitetspolitik. Du och jag skrev ju boken Så blev vi alla rasister där vi kollade på public service en hel del och man kan se att man har det där tänkandet som genomsyrar väldigt mycket. I min senaste bok – Genusdoktrinen – som jag skrev ihop med Anna-Karin Wyndhamn så kan man se hur universiteten arbetar. De är myndigheter i Sverige och att man underställs politisk påverkan, både på vad man ska forska om, vem som ska få pengar och vem som ska få anställning. Det är mål man ställer upp från politikens sida. Vissa av de sakerna som finns i USA har vi också här, och där finns potential för svensk höger att i alla fall svara med att ta bort politik som finns på plats. En sista sak som jag tänkte att vi kunde prata om är rollen som Förintelsen, fascismen, Hitler och nu Breivik spelar i vårt kulturella medvetande. Vi är i mångt och mycket sekulariserade, det vill säga vi hänvisar sällan till Bibeln, Gud eller kristendomen i offentligheten för att ge kraft till våra argument. Däremot använder vi just fascism, nazism och Förintelsen som något slags nästan religiöst språk och en referensram som vi alla delar. Det där blir också problematiskt och komplicerar bilden för vi har å ena sidan den faktiska Förintelsen, det som skedde historiskt. Å andra sidan kan man säga som Åsa Romson sa under migrationskrisen att Medelhavet höll på att bli som Auschwitz. Och man kan också hänvisa till Auschwitz, till 1930-talet, till höger och vänster på olika sätt för att ge moralisk styrka till sina argument. Hur ser du på det där? Funkar liknelsen? Att man kan likna det vid en sekulär religion? Och är det bra eller dåligt i så fall?– Alltså, “sekulär religion” är nog ett begrepp jag skulle vara försiktig med att använda för det betyder så mycket. Men jag förstår din poäng. I västvärlden, eller i stora delar av den, så lever vi i en era av botgörelse. I Storbritannien och USA sker något slags mental avkolonialiseringsprocess där man vill göra upp med århundranden av imperialism, patriarkat och förtryck av olika slag. Kampen mot reaktionen som man ser i vår samtid, den länkas in i det här. För människor som vill vara en del av en stor berättelse, för jag tror att när man organiserar sitt liv i olika typer av narrativ, man beskriver sin kamp, man ser på sig själv: “vad är min del i det här stora dramat som är mänsklighetens historia”? Det här är definitivt en del av den stor berättelse att ingå kampen mot fascismen som på något sätt är reaktionens sista stora våldsdåd mot det anständiga. Det får en att känna att man är en del av något stort, något historiskt. Det är enklare att driva den här sortens idéer i länder som har varit väldigt långt bort från den historiska verkligheten. Sverige är ett ypperligt land egentligen. Det är lite svårare att använda de argumenten i länder som Danmark och Norge, som var ockuperade av fascismen, som hade faktiska nazistkollaboratörer. Det är svårare där. Men här, i Sverige, när Romson sa det där om Medelhavet, det är något väldigt lockande att använda sina största moraliska släggor man har. Det funkar på ett emotionellt plan, det funkar inte på ett sakpolitiskt eller konkret plan. Det fördummar.Även om det inte går att jämföra rakt av, så lyfter andra världskriget, nazismen, fascismen och Förintelsen fram vissa moraliska aspekter i tillvaron som vi annars kanske skulle missa. Jag är lite kluven till det för jag tycker liksom att de händelserna var unika på många sätt, men det finns något som gör att de var så unikt onda att man till varje pris vill undvika att något liknande ses igen, å andra sidan fördummas det många gånger och överanvänds så att det tappar sin laddning. Det perverterar det historiska minnet av de här händelserna. – Att det perverterar minnet är illa nog, men vad det kanske framförallt gör är att det fördummar vår förståelse för det som är riktigt farligt. För det som verkligen kan hända, för tecken i samtiden på att något håller på att gå åt helvete. Vaclav Havel, den tjeckiske oppositionsledaren och sedermera presidenten, han återkom till att det är väldigt viktigt att leva i sanning, även när det inte är enkelt. För det är enkelt att svepas med de stora narrativen, den moraliska svartvita uppdelningen. Men jag tror uppriktigt inte är att det är att leva i sanning eller förstå vad som händer. Och jag tror i många fall att det är att vanhelga offren för radikalism, och det finns många, även i vår tid. Det gör oss också sämre på att förstå riktigt farliga, samhällsomstörtande verksamheter, när vi använder det här på det slentrianmässiga viset, som exempelvis Annika Strandhäll gör. Det stärker inte Socialdemokraternas motståndskraft mot farlig radikalism. Det är att kokettera med det viktiga uppdraget som är att vara demokrat och för frihet. Det är nog det som provocerar mig mest. Det är i mångt och mycket ett opportunistiskt ljugande som känns enkel att använda för att det är så kraftfullt, för att det länkar in den kraftfulla berättelsen. Men man kommer inte att förstå sann radikalism när den väl träffar en. En sak med Förintelsen, en tanke som jag uppfattar har varit ganska betydelsefull, men jag kan inte säga exakt i vilken utsträckning. Det är den som kom till uttryck i Utrota varenda jävel som Sven Lindkvists bok från 1992 heter, att förintelsen är en logisk följd av Europas historia och att kolonialismen och imperialismen var ett slags generalrepetition. Så Förintelsen var ingen avvikelse, utan slutpunkten för europeisk civilisation fram till dess. När vi kollar på europeisk historia, vårt kulturarv, så måste vi enligt detta sätt att se på det, alltid se tidslinjerna framåt, i vilket avseende leder det här fram till förintelsen, nazismen, till de här brotten. Det gör också att vi blir väldigt självkritiska, kanske med viss rätt, men vi blir osäkra på vårt eget kulturarv för vi vet inte om det var en del i upptakten till det som ledde fram till syndafallet så att säga, förintelsen. Vad tror du? Är det närvarande när vi kollar på västerländsk och även svensk intellektuell historia? Kan man vara ohejdat stolt över det västerländska idé- och kulturarvet eller måste man vara vaksam på att Förintelsen lurar i många av idéerna?– Jag vänder mig emot att västerlandet skulle ha patent på oerhörda brott mot mänskligheten. Västerlandet var den första civilisation som hade den tekniska, administrativa möjligheten att på en gigantisk skala mörda människor. Därför skedde det först i västerlandet. Men oerhörd ondska och totalitära idéer, oavsett om de är religiös eller politisk skrud är inget som är reserverat för västerlandet det kan hända varsomhelst, i olika kulturer och det har hänt, många gånger. Tidigare också, både i väst, i Asien, i Afrika. Nu råkar det vara så att det är västerlandet som har gått längst med att göra upp med de idéer av radikal kollektivism, vare sig det är nationalism eller vad det nu kan vara som ger upphov till de här. Det är bra på många vis, men det kan också slå över i en hysterisk självkritik av närmast maoistiskt slag där man ska avkolonialisera sig själv på helt absurda vis. Det är klart att det kan slå över och det gör det hela tiden i väst just nu, och länkas in i den eviga kampen mot fascismen. Jag upplever det som att kommunismens brott är något man inte gjort upp med på samma sätt. Du kan säga att unga som är kommunister ändå vill något väl. Jag känner själv människor som var väldigt engagerade kommunister när vi varit unga. Jag har vänner fortfarande, inte så många, som kallar sig kommunister. Jag känner ingen som säger om nazister eller nynazister: ”Han var nynazist men han vill ändå väl”. Men så kan man säga om kommunister. Eller att man är en aktiv nynazist, “men en trevlig kille i övrigt”. Det finns inte samma laddning med kommunismen även om det som skedde under kommunismen är fruktansvärda brott mot mänskligheten det också.  – Vi har internaliserat det moraliskt på samma vis för att fascismen nedkämpades som aktiv politisk kraft 1945, sen var det slut. Det har bubblat men det har aldrig dykt upp, om man inte räknas Salazars Portugal och Francos Spanien, men som politik kraft har den varit död och varit död sen dess. Tack och lov dog Sovjetkommunismen som aktivt politiskt system. även om dess dödsryckningar håller på än idag, protester i Kuba och i Nordkorea finns det kvar. Men på grund av det det var et långt process där det var ett accepterat alternativt, även i Sverige ansågs det vara ett accepterat alternativ att vara Sovjetvänlig. Därför finns det inte samma behov av att göra upp med det. Dessutom har vi personer som har en bakgrund inom den radikala vänstern och kanske vuxit upp och lämnat de mest radikala åren, men det är inte samma skam att ha varit med i radikala kommunistiska organisationer som att ha varit med radikala nazistorganisationer. Det som Kjell-Albin Abrahamsson kallade för halvtidshumanism. Det skulle jag säga är en av västerlandets unikt existerande, konstiga sjukdomar.Vad är definitionen av det?– Det är att man har goda instinkter när det kommer till vaksamhet mot fascism och alla dess avarter, men man är fullkomligt tondöv när det kommer till någon sorts radikalism av annat slag. Möjligen att man har vaksamhet mot religiös extremism, om den är kristen. Men man inordnar den islamska radikalismen i någon sorts ”Ah, de som kritiserar det är suspekta så det är nog inte så farligt”. Det här förklarar kanske lite varför den moraliska narrativet slår väldigt hårt åt ena hållet, där det är en kamp att säga ”De radikala kommunisterna är inte farliga, hur många har de mördat?” Jag skulle vilja hävda att tack och lov radikalkommunism, revolutionär sådan, och revolutionär nazism är randfenomen idag. Även om det bubblar upp ibland med fruktansvärda konsekvenser, när terrorister gör något aktivt. Men vår tid är annorlunda och vi måste förstå den i sitt sammanhang, med sina många nyanser, och låta historien vara ett hjälpmedel och inte ett opportunistiskt verktyg som vi slår våra politiska meningsmotståndare i huvudet med.Många har beskrivit det men att en sak som möjliggjorde framväxten av nazismen var att man hade hela samhället var avtrubbat inför våld. Våld var något som folk tyckte var naturligt efter att ha legat i skyttegravar, på ett sätt som inte varit möjligt innan första världskriget. Idag skulle jag säga att våld mer än någonsin som en politisk verktyg är tabu och det är jag tacksam för. Om det skulle framkomma att ett parti har en paramilitär vinge i Sverige idag så är min gissning att stödet för det partiet skulle försvinna över en natt. Om det skulle framkomma att topparna i SD samtidigt sponsrar en paramilitär organisation som begår politiska våldsdåd mot meningsmotståndare, då skulle de där tjugo procenten i väljarkåren försvinna väldigt snabbt. Den typen av politik vill vi inte ha idag, vi är väldigt annorlunda jämför med det historiska 1930-talety som ledde fram till fascism och nazism och andra världskriget. Jag vill avsluta med att fråga dig, är vi på rätt sida av historien du och jag? Vad är det vi ska vara vaksamma mot? Är vi förblindade av vår egen ideologiska utgångspunkt som är något slags liberalkonservativa (eller konservatism i mitt fall)? Vad är vi blinda för? Vad ska vi vara rädda för eller vaksamma på? Små frågor– Jag tror ändå att den här observationen du gör är rätt pregnant för det här våldet som man kan se i vissa samhällen, som är en vardag, tyvärr tror jag att man ser det rätt mycket i USA just nu, både från den radikala vänstern och högern, att det är något som kan komma rätt snabbt. Om samhällets anständiga krafter som är emot våld och totalitära politiska redskap, den vaksamheten behövs alltid. Den är evig för vi är inte immuna mot snabba förändringar givet att samhället hamnar i djupa kriser, vare sig de är ekonomiska eller politiska eller sociologiska. Jag tror att så länge man har den insikten och förstår vad det är som driver radikalisering, vad är det som driver människor att ta steget bort från samtalet, orden, parlamentariska processer. – Vaksamheten behövs men den ska inte missbrukas. Det är möjligt att man får fel. Och att vi står inför en fascistisk diktatur om tio år. Men jag har väldigt svårt att se det. Men kanske vet Aftonbladet Ledare något vi inte vet. Om vi hamnar i en fascistisk diktatur om tio år hoppas jag att vi hamnar i samma fängelsecell så vi får tid att umgås lite mer, eftersom vi bor i olika städer och aldrig har tid att träffas. Stort tack ör att du var med i Rak höger, Adam Cwejman!Tack så mycket!Utgivaren ansvarar inte för kommentarsfältet. (Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) vill att jag skriver ovanstående för att visa att det inte är jag, utan den som kommenterar, som ansvarar för innehållet i det som skrivs i kommentarsfältet.) This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit ivararpi.substack.com/subscribe

Bofors 40 mm luftvärnskanon, i Sverige mest känd under modellnamnet m/36 är en av världens mest framgångsrika luftvärnskanoner och sannolikt Karlskogaverkens absolut främsta exportframgång genom tiderna. I stort sett användes den på alla frontavsnitt under andra världskriget, och i efterhand har den tillskrivits en avgörande roll för de allierades slutgiltiga seger.Antalet producerade kanoner under andra världskriget närmar sig 60 000 men den slutgiltiga siffran är ännu okänd. I avsnitt 31 av Militärhistoriepodden ger sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved sig i kast med denna militär-tekniska och historia.Boforskanonens framgången låg i dess uthållighet, långa räckvidd. samt höga eld- och projektilhastighet. Upp till 120 skott i minuten kunde avfyras under korta stunder. Kanonen testades för första gången redan 1928 i Sverige, och var ursprungligen beställd av den svenska flottan. Efter ytterligare arbete med designen blev modellen färdig 1931 och kort därefter kom den ut på marknaden. Provkanonen skickades runt i Europa under åren precis före andra världskrigets utbrott och fick stort gensvar i Europa. Från Belgien till Österrike, till Ungern och Polen kördes den och visades upp framgångsrikt. Även de annars mycket konservativa fransmännen var intresserade före krigets utbrott.Boforskanonens spridning över världen var dock inte nödvändigtvis Boforsverkens i Karlskogas förtjänst. Dess spridning inom Europa och västvärlden skedde huvudsakligen genom licenstillverkning. Arton olika länder erhöll licenser, varav de mest produktiva av dessa var USA och Storbritannien. Merparten av de kanoner som producerades under andra världskriget producerades där, och ofta efter modifieringar och tekniska tillägg. Detta ställer oss inför ett antal intressanta frågor. I vilken utsträckning kan Boforskanonens segertåg över världen egentligen tillskrivas svensk ingenjörskonst? Var det verkligen den svenska designen som var avgörande för amerikansk massproduktion? I ett vidare perspektiv kan man också fråga sig vilken roll som tekniska innovationer av detta slag egentligen spelar i andra världskrigets händelseförlopp?Bild omslag: Bofors 40 mm luftvärnsautomatkanon m/36 i eldställning under fortsättningskriget 1943. Vilho Koivumäki, SA-kuva - Försvarsmaktens bildarkiv. Helsingfors. 2017-12-06 See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

I detta avsnitt får vi en insyn i Josefs matlagningskunskaper samt det senaste spelsvepet. Merparten av snacket ägnar vi dock till Essen, eller Internationale Spieltage SPIEL, som nyligen hölls digitalt. Vi snackar om våra minnen från våra resor dit, årets digitala variant samt om årets heta släpp. Vi avslutar även med en blick framåt... Innehåll.. (03:30) Spelsvepet (vad vi spelat det senaste) på BGA, bl.a. In the Year of the Dragon (2007), Russian Railroads (2013) samt Luxor (2018) (18:30) Våra minnen från Essen (37:05) SPIEL.digital (45:15) Årets heta släpp, bl.a. Hallertau, Bonfire, Paris, Anno 1800, Pandemic Legacy: Season 0, New York Zoo samt Praga Caput Regni --- En avslappnad podd mellan vänner där vi snackar allt om brädspel. Känslorna, intrycken m.m. Skapad av Andreas Isberg, Josef Sannholm och Mats Jengard. Du hittar oss på https://www.facebook.com/SnackaBradspel

I detta avsnitt av Välkommen till Malmö diskuterar vi huruvida Culture Casbah är en idé, en låda, eller ett torn. Vi diskuterar även obskyra regler inom kommunpolitiken, och att Malmö stad har skaffat en ny Ljud-identitet. Merparten av avsnittet går dock åt att baktala moderaternas kommunfullmäktige-ledamot John Roslund och att han vill lägga pengar på […]

The literary club var en samling av framstående intellektuella män i 1700-talets London med Samuel Johnson i spetsen. Gabriella Håkansson reflekterar över denna klubb och över kvinnorna utanför den. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Året är 1773 och i ett separat rum på värdshuset The Turks Head Inn i London, har tolv män samlats för att dricka sprit och diskutera politik. Det har de gjort varje fredag i nio års tid, och det ska de komma att göra varje fredag så länge de lever. I centrum för gruppen står skriftställaren Samuel Johnson, som har publicerat en Ordlista över engelska språket och en utgåva av Shakespeares samlade verk. Gruppen kallar sig för The Literary Club, eller bara The Club. Klubben. För att bli medlem måste man enhälligt bli invald och besitta stora kunskaper i något viktigt ämne. Kanske var Johnson inspirerad av de franska upplysningsfilosoferna när han satte samman sin klubb, de som menade att sanningen om världen endast gick att få när all kunskap var samlad, så att man kunde se de stora sammanhangen. Runt sig samlade Johnson de främsta inom varje konstart där fanns skådespelaren David Garrick, konstnären Joshua Reynolds, filosofen Edmund Burke, nationalekonomen Adam Smith, historikern Edward Gibbon, vetenskapsmannen Joseph Banks - och inte minst författaren James Boswell. Med tiden skulle det bli många, många fler, och det har sagts att det aldrig i historisk tid har samlats så många genier runt ett och samma bord Att vi känner till Klubben så i detalj har vi främst James Boswell att tacka för. Den unge Boswell dyrkade Johnson som en gud och gjorde till sin livsuppgift att skriva hans biografi. Medan Johnson ännu levde lade Boswell åratal på att samla in brev, manus och göra intervjuer med alla som haft med honom att göra. I sitt ikoniska flerbandsverk Johnsons liv återger han verkliga möten i dialogform, och ger ögonblicksbilder nedskrivna på plats. Boken betraktas som ett unikt tidsdokument, och lägger hela grunden för Johnsons framtida berömmelse. Den kommer också att bilda skola i hur litterära män ska förhålla sig till varandra. Den yngre som vill göra karriär skriver en hyllande biografi över den äldre. Eftersom Boswell knappt nämner några kvinnor i sin bok så kan man tro att hela det sena 1700-talets litterära elit, precis som Klubben, var enkönad. Men ny forskning visar att det faktiskt var precis tvärtom. Skriftställeriet var nästan det enda yrke som stod öppet för överklassens kvinnor, som formligen vällde in och kom att dominera både som författare, översättare och dramatiker. Vissa siffror pekar på att så många som sjuttiofem procent av alla romaner skrevs av kvinnor, ja, att det överhuvudtaget inte går att förstå romanens framväxt utan ett kvinnoperspektiv. Kvinnor köpte och läste så mycket böcker att bokmarknaden faktiskt formades efter dem och deras smak - en smak som i sin tur färgades av alla de frihetsinskränkningar som kvinnor hade börjat utsättas för. Andra halvan av 1700-talet var en epok när synen på könen förändrades drastiskt. Innan hade feminina och maskulina egenskaper fått ta plats hos båda könen men ju mer man närmade sig 1800-talet, desto mer skulle män vara män, och kvinnor, kvinnor. De flesta yrken var som sagt stängda för kvinnor, och det var också universiteten, kyrkan och hela statsapparaten, och efterhand som de här konstruerade könsskillnaderna växte fram så blev det inte längre naturligt för välbeställda kvinnor att vistas i det offentliga rummet. Att promenera i staden var opassande, att gå på kaffehus helt otänkbart. Men även att tala med hög röst ansågs nu okvinnligt, liksom att kritisera en man eller publikt visa vrede. Femininiteten tog sig uttryck i passivitet och undergivenhet, medan maskuliniteten manifestades genom aktivitet och framåtanda mäns romaner skildrade stadens framväxt och de stora samhällsfrågorna, medan kvinnor skrev om det lilla livet och allt som hände i den sociala sfären. I den här kontexten förstår man hur otänkbart det var att kvinnor skulle kunna delta i de högljudda diskussionerna på Klubben. Det förklarar ändå inte varför Boswell och andra författare så sällan nämner de kvinnor som faktiskt dominerade den litterära sfären i London. Träffades de aldrig? Jo, de gjorde de. Varje torsdag gick Samuel Johnson till Hester Thrale som i sitt hem drev en slags skuggklubb till den litterära fredagsklubben, en salong där den kvinnliga intelligentsian dominerade. Där var Elisabet Montagu och Fanny Burney och alla de andra kvinnliga författarna och översättarna som utgjorde kulturlivet i London, och som ofta också arbetade politiskt inom antislaverirörelsen eller för kvinnors rätt till högre utbildning. På grund av sina alkoholproblem blev Boswell sällan inbjuden till Hester och han var omvittnat avundsjuk på att idolen Johnson föredrog sina kvinnliga författarvänner framför honom. Men att Boswell inte nämner några kvinnor i sina böcker behöver inte grunda sig i hans avundsjuka och misogyni. Kvinnor tilläts ju inte verka i det offentliga och kunde inte skriva om de ämnen som gav tyngd i den kritiska debatten. Därför kom de heller inte riktigt att räknas. Som i ett retuscherat fotografi så framträder bara männen i historieskrivningen från den här epoken. Det skulle dröja ända till 1950-talet innan man publicerade James Boswells privata dagbok, och insåg att han inte var en så pålitlig tidsskildrare som man hade trott. Dagboken blev en skandal inte minst för att Boswell så detaljerat skildrar sin sexualdrift. Vid ett tillfälle blir han så exalterad av att prata litteratur med Johnson på Klubben, att han måste rusa ut och köpa sex av en prostituerad stående. Vid andra tillfällen kunde han tvinga sig till sex eller våldta de prostituerade som ratade honom. När man dessutom räknade på hur många dagar Boswell träffat Johnson under deras tjugoåriga vänskap, inser man att de varken umgicks eller gillade varandra särskilt mycket. Deras beryktade vänskap var snarare en litterär konstruktion. Litteraturforskarna började också förstå att såväl Boswell som Johnson led av svår psykisk sjukdom, antagligen bipolaritet, och i Johnsons fall även Tourettes syndrom med tvångstankar. Båda försökte förtvivlat bekämpa sina sjukdomar med alla medel som stod till buds: de förde dagbok, drog upp stränga livsplaner, gick dygnslånga stadspromenader och odlade nära vänskap med andra män. Men det hjälpte inte, och faktum är att hela iden till Klubben uppstod för att rädda Johnson ur en livshotande depression. Klubblivet blev den ram som höll sjukdomen i schack, och det var inte bara för honom som det här umgänget fick livsavgörande betydelse. Snarare än att se det som en diskussionsklubb för Englands mest lärda män, kanske man ska se Klubben som ett homosocialt rum där kontinuiteten, lojaliteten och den starka vänskapen hjälpte till att lyfta en Adam Smith och David Garrick till berömmelse. Merparten av medlemmarna hörde ju till den nya medelklassen som varken kunde räkna med privilegier eller stipendier från krona och stat. De hade bara varandra, och det verkar som att de hjälptes åt genom att diskutera idéer, låna pengar till publicering och stötta i djupa livskriser. I ett modernt perspektiv skulle man kunna säga att myten om det manliga geniet och konstituerandet av en manlig kanon, i själva verket var frukten av en sorts terapi i en manlig självhjälpsgrupp. Idag har forskningen fullt sjå med att skriva tillbaka alla de kvinnor som retuscherades ur historien, och som alternativ till Boswells tillrättalagda och romantiserade skildring av Samuel Johnsons liv och verk, så anlitar man både Fanny Burneys och Hester Thrales dagböcker för att förstå vad som egentligen hände på, och runt, den berömda Klubben. Historien är fortfarande långt ifrån färdigskriven. Gabriella Håkansson, författare Litteratur Leo Damrosch The Club. Johnson, Boswell, and the Friends who Shaped an age. Yale University Press, 2019. Jane Spencer ­ The Rise of the Woman Novelist. From Aphra Behn to Jane Austen. Basil Blackwell Ltd, 1986. James Boswell  Samuel Johnsons liv I-IV, översatt och redigerad av Harald Heyman, Albert Bonniers Förlag, 1924-1930. James Boswell Dagbok i London 1762-1763, utgiven av Frederick A. Pottle, översatt av Anders Byttner, Natur och Kultur, 1951. Ruth Halldén Vid romanens rötter, Albert Bonniers Förlag, 1997. Nancy Armstrong Desire and Domestic Fiction. A Political History of the Novel. Oxford University Press, 1987. Debating the Canon. A Reader from Addison to Nafisi, edited by Lee Morrissey. Palgrave McMillan, 2005.

Merparten av kommunerna i Finland kämpar med ekonomin och att få budgeten att gå ihop kan vara besvärligt - särskilt om skatteintäkterna visar sig landa på helt andra summor än vad som planerats. Samtidigt kan kommunerna inte pruta på lagstadgad verksamhet. Börjar det vara dags att se över inte bara kommunernas finansiering utan också uppdrag? I Slaget efter tolv hör du kommunforskaren Siv Sandberg från Åbo Akademi, Kristinestads stadsdirektör Mila Segervall och koncernförvaltningsdirektör Jari Karjalainen vid Vasa stad. Filip Stén leder ordet. E-post: slaget@yle.fi

Återvinningen av plast har ökat de senaste åren, men trots det är det mindre än en tiondel av all plast som används i Sverige som materialåtervinns. Merparten av vårt plastavfall går till förbränning, och det är ett slöseri både för miljön och ekonomiskt. Beräkningar visar att värdeförlusten potentiellt är flera hundra miljoner kronor, enligt en rapport från konsultföretaget Material Economics. Ett problem är att det finns så många olika sorters plast, som inte kan återvinnas samtidigt. Nu finns nya förbättrade möjligheter att sortera plasten, i och med en ny sorteringsanläggning i Motala, som invigdes i våras, och som Klotets reporter har besökt. Men fortfarande måste den sorterade svenska plasten skickas utomlands för att tvättas, malas och bli till ny plast. Runt 30 procent av plasten går inte alls att återvinna. Svart plast är ett sådant exempel. Plastlaminat, alltså ett material som består av skikt av olika sorters plast, är ett annat. Förpackningar av både plast och till exempel papper är också svåra. Samtidigt använder vi svenskar mer och mer plast för varje år. Enligt en rapport från Naturvårdsverket ökade mängden plast som vi på olika sätt använder i samhället med hela 40 procent på bara fem år. Mer använd plast leder till mer avfall att ta hand om, och frågan är hur en större andel av den använda plasten skulle kunna recirukuleras i ett kretslopp. Medan vi i Sverige försöker få privatpersoner att sopsortera mer av sitt plastavfall, har människor i Kenya hittat sin födkrok genom att samla in plast från en stor, rykande soptipp utanför huvudstaden Nairobi. Klotet har besökt soptippen och pratat med de som arbetar där, hör reportaget i programmet. I den här miljön är det konkurrens om att få ta hand om gamla plastflaskor och annat plastskräp. Plastpåsar är förbjudet i landet, och den som bryter mot det riskerar fängelse. Gäster i programmet är Åsa Domeji, hållbarhetschef på Axfood och Mattias Lindahl, professor vid Linköpings Universitet och expert på cirkulär ekonomi. Programledare: Marie-Louise Kristola

Avsnittet börjar med lite prat kring både handsprit och tvåltänk – och sen förstås också om vaccination mot årets influensa. Merparten av avsnittet handlar sedan om CRISPR, ett nytt sätt att redigera levande personers DNA på – och som då kan användas för att bekämpa vissa sjukdomar! Just nu görs första testet på riktiga patienter … Fortsätt läsa Genredigering med CRISPR – Avsnitt 26

Vad har hänt med tomaterna? Daniel Öhman och Malin Olofsson är tillbaka med nya delar i den prisbelönta serien Matens pris och granskar hur nyttiga grönsakerna egentligen är. Skriv ut: Kylskåpsguide om frukt och gröntNyheter: Sämre skydd, Branschens svar, Kritik mot EUHör mer: P1-morgon, P4 ExtraI mataffären gör vi val nästan dagligen. Det är här vi alla hamnar i dilemman. Vad ska vi äta? Vad är bra för mig? För miljön? För djuren? Och vad har vi råd till?Maten är idag på allas läppar. Åsikterna är många: så ska vi äta för att bli snygga, så ska vi äta för att rädda planeten, så ska vi äta för att vara trendiga.Det är lätt att hamna i total matkoma.Det här programmet granskar hur maten blir till, vad som döljer sig bakom röda prislappar och produktionssystem. Och nystar i den politik som driver vår konsumtion.I det här första programmet av fyra ska vi titta närmare på grönsaker Vi äter faktiskt mer och mer grönsaker nästan dubbelt så mycket per person som vi gjorde 1990. Att vi äter mer beror kanske på att vi är mer medvetna hur nyttiga de är. Men också på för att de kommersiella växtförädlarna tagit fram nya sorter som växer snabbare och ger större skördar. Och då blir ju grönsakerna billigare.Men det är något som hänt med innehållet i grönsaker när de förädlats för att ge så stor avkastning som möjligt och det är det som vi ska granska nu.Vi reser några mil norr om Göteborg i det lilla samhället Spekeröd. Härifrån driver Johnny Andreasson och hans fru Barbro Aidelsson fröfirman Runåbergs fröer.Sen starten 1982 har de specialiserat sig på att leta upp gamla och ovanliga ekologiska grönsakssorter som inte går att få tag på hos de stora fröfirmorna.De visar upp ett litet växthus Ja, det är inte så stort kanske 40 kvadratmeter. Vi provar väldigt många sorter hela tiden både nya gamla sorter från stora delar av världen. Vet inte varför men jag har en vurm för gamla sorter.Fröodlingen ser inte så mycket ut för världen så här på senhösten när jag besöker den. Inne i växthuset kämpar några tomater fortfarande för att leva vidare. Utanför är det mesta visset. Men rotar man runt lite på marken hittar man märkliga skapelser som fortfarande håller på att utveckla sina frön. En squash stor som en fotboll tillexempel. Det är en vintersquash. Den kan du lagra på kökshyllan hela vintern. Får jag tag i någonting så provar jag det. Och om det fungerar så förökar jag upp det. Många sorter som vi säljer har vi fått från kunder som har det från sina gamla farmor eller mormor och skickar till oss för de tycker vi ska prova det så en del fynd har vi gjort den vägen.De senaste hundra åren har växtförädlingen av frukter och grönsaker gått i rekordfart. Merparten av de plantor som fanns för 100 år sedan är nu borta eller utrotningshotade och den kommersiella växtförädlingen har koncentrerats till ett fåtal företag.Har det försvunnit mycket som inte går att få tag på i dag? Oj, ja massor, man ser i gamla frökataloger från sekelskiftet så fanns det ett otroligt sortiment. Vi tror att vi lever i bästa av tider men när det gäller variation på grönsaker så är det inte. Tyvärr är det så att de stora fröfirmorna inte är intresserade av att hålla liv i de här gamla sorterna dels för att de för yrkesodlingen ger sämre resultat i kvantitet  Där har det vuxit gammal gotländsk haverrotHavrerot? Inte havre utan haver. Det är en vit rot påminner lite om morot i formen. Gulvit gräddvit. Den absolut godaste roten ändå finns inte att köpa konstigt nog, vi har blindtestat på barnen flera gånger de föredrar haverroten.Morotssmak? Nej Påminner lite om svartrot i smakenSer det ni som att ni försöker rädda sorter som är på väg att försvinna? Ja den här sorten är vi helt ensamma om i hela världen slutar vi med den så finns det ingen som har den alls.Då försvinner den? Ja då försvinner den.Och han har lagt märke till något som borde intressera många ekologiska odlare. De äldre sorterna har ofta den fördelen är anpassade efter jordbruk där man inte använder så mycket konstgödsel och bekämpningsmedel så de är ofta tåligare, tål mindre näringsnivåer och tål torkperioder.Med tiden har Johnny blivit allt mer övertygad om att många äldre grönsakssorter inte bara är tåligare utan också nyttigare än grönsakerna du hittar i affären. Och då menar han inte bara att hans älskade haverrot är nyttigare än en morot utan att äldre sorter av våra vanligaste grönsaker som tomater gurkor och tomater var nyttigare än de är i dag. Den moderna förädlingen har gått ut på att öka kvantiteten framförallt och få så stora och jämna växter som möjligt. De här hybriderna som är framtagna för stor kvantitet. Annorlunda celluppbyggnad de innehåller mer vatten. Näringsvärdet har sjunkit katastrofalt de senaste trettio åren.Om det Johnny säger verkligen stämmer så finns det alltså en motsättning mellan att plantorna ska vara så nyttiga som möjligt och att de ska växa fort.Och han hävdar alltså att de äldre mer långsamväxande plantorna som han odlar är både tåligare mot skadeinsekter och sjukdomar, och nyttigare för oss att äta men den ger en lägre skörd än de kommersiellt odlade sorter du hittar i affären.I vår matkorg har vi grönsakerna som vi köper allra mest av i Sverige. Oavsett årstid är det gurka, tomat, paprika, sallad, lök och morot. Johnny har verkligen en poäng. Det ser ut som ett berg av grönsaker här i butiken men kollar man statistiken så är det bara några få som står för den stora majoriteten av vad vi köper.Det ser väldigt lika ut i alla butiker, samma produkter, i princip samma grönsaker.Man blir ju nästan chockad när man är på en lokal marknad i Grekland till exempel. Böjda gurkor. Knöliga tomater.Det här beror på att några få företag kontrollerar fröförädlingen. Några få sorter, de som för tillfället ger flest frukter, eller grönsaker per satsad krona, hamnar här i butiken.Vi konsumenter vill ju att grönsakerna ska vara billiga. För grönsaker är ju bra för oss har vi hörtAtt äta mycket grönsaker och frukt är nyttigt. En massa bra grejer händer när man äter grönsaker. Ditt immunförsvar stärks, du får lättare att gå ner i vikt om du är övervikt eller att inte gå upp i vikt om du är normalviktig. Din mage fungerar bättre och du minskar risken för en rad cancersorter och hjärtkärlsjukdomar.En del av innehållet i grönsaker, vitaminer, mineraler och fibrer är välkänt för de flesta av oss. Det här är näringsämnen som vi behöver för att överleva. De finns i grönsaker men också i spannmål och animalier.Men grönsaker och frukt innehåller också någonting som är svårt att få i sig på annat sätt.Fytokemikalierna är en del av plantornas immunförsvar. De skyddar plantorna mot angrepp av insekter, svampar och sjukdomar. Ofta sitter de i skalet och är kopplade till olika färgämnen.Det finns tusentals sådana här fytokemikalier. Antagligen känner vi inte till alla.På Stockholms universitet på ett labb för molykylär biovetenskap är docent Siamak Haghdoost gruppledare och han har tillsammans med sin doktorand Ali Pour Khavari studerat några av de här fytokemikalierna närmare.Det visar sig att fytokemikalierna inte bara skyddar plantorna utan när vi äter dem så skyddar de också oss.För att bevisa vilken effekt fytokemikalierna kan ha har Siamak Haghdoost utvecklat ett rätt enkelt test och det är det som jag ska göra nuEn av de mest potenta och mest studerade fytokemikalierna heter Lykopen. Den finns i vattenmelon och några andra frukter och grönsaker men framförallt i tomater. Lykopen om man tar ungefär 10 mg om dagen ser man att den har en effekt mot bröstcancer, mot matstrupcancer, prostatacancer, hjärt och kärlsjukdomar och mot inflammation.Så en riktigt bra grej med andra ord.Jag får cykla på en träningscykel i 18 minuter till det jag ska kolla nu är hur kroppen svarar på den stress det blir när jag cyklar hårt. När man tränar hårt särskilt när man inte är van att göra det utsätts kroppen för en så kallad oxidativ stress. Det här kan man mäta i blodet eller saliven. Lykopen å vissa andra fytokemikalier kan neutralisera den här stressen. Ta bort den. När vi äter de här fytokemikaleierna som egentligen är lite toxiska reagerar kroppen genom att producera visa komponenter i kroppen som gör att vi också är redo att ta hand om näringsgiver bakterier och virus, så att kroppen blir starkare.Testpersonerna som gjort det här testet ha druckit mellan 1 och 2 dl tomatjuice i tre veckor. Sen har de gjort om cykeltesten. Då mätte vi de här stressmarköreran som vi utvecklat här på labbet, man ser att bara cyklingen om man inte tränat på länge och tränar hårt så får du så här mycket ökning av den här DNA-skada men dricker man lykopen tomat juice, så försvinner nästan allt. All stress som bildas av hård träning försvinner på en gång slutar man dricka och tränar igen så går den upp dricker man igen så går den ner.Själv dricker jag två deciliter och effekten har varit påtaglig. Den oxidativa stressen som cyklingen utsatte min kropp för minskade till en tredjedel efter tre veckors tomatjuicedrickande.Det finns Lykopen i tablettform, men det har inte gett alls samma effekt som tomatjuice. Lykopenet är ett rött färgämne som framförallt finns i och i närheten av skalet på tomaterna.Det blir lättare tillgängligt i kroppen när tomaterna värms upp och mixas som i tomatjuice.Det går att få i sig lykopen från färska tomater också. Men då gäller det att man väljer rätt tomater.I butiken får man inga ledtrådar, man får bara veta om grönsakens ursprungsland.Men det spelar en stor roll vilken tomat vi väljer visare det sig när vi tittar närmare på tomaterna.Jag har åkt till Susanna Anderssons tomatodling i halländska Bua. Ungefär två tredjedelar av tomaterna som säljs i butikerna är sådana vanliga runda tomater som hon visar mig i sitt stora växthus.Fytokemikalier finns i många olika frukter bär och grönsaker, som blåbär, hallon, havtorn broccoli grönkål, ja alla grönbladiga grönsaker, lök, vitlök och en massa frukter innehåller också olika fytokemikalier som stärker vårt immunförsvar och skyddar mot många dödliga sjukdomar.Men vi håller oss för enkelhets skull kvar vid tomaterna och lykopenet som ju är en av de mest potenta fytkomeikalierna. Till skillnad från de flesta odlare vet Susanna Anderssons en del om lykopeninnehållet i sina tomater. Det spelar roll vilken tomat man väljer.  I Flavance var det mer än två gånger så mycket lykopen, som i Arvento, det vill säga vanlig rund tomat som också är odlad här.Det är stora skillnader? Ja det är jättestora skillnader.När Susanne lät Siamak Haghdoost på Stockholms Universitet testa fyra av hennes tomater visade det sig att den stora runda tomaten som hon odlar allra mest av var den som innehöll minst lykopen. För att få i sig lika mycket lykopen som i ett glas tomatjuice, skulle man behöva äta ett kilo av de här tomaterna, om dagen.Men den andra tomaten som hade mer än dubbelt så mycket lykopen som de hon säljer mest av heter Flavance, det är en vanligt stor rund tomat. Fast med en ovanligt vacker röd färg. Susanne pratar gärna om resultatet på undersökningen. Hon skrev till och med ett pressmeddelande. Men hittills är det bara en torghandlare som nappat. Han gillade den röda färgen.  Flavance säljer vi som torgtomat. Och där har vi givetvis informerat om att det är mer lykopen.Så varför odlar hon inte mer av den undrar jag. Har det med smaken att göra? Smakar den illa? Vi ska skära isär dela på tomaterna så ser du skillnad.När jag testar tomterna utan att veta vilken som är vilken visar det sig att tomaten som innehåller mest lykopen också är den godaste.Susanna håller med. Jag tycker nog när jag smakar Flavancen så tycker jag den smakar mer.Trots att den alltså är både en godare och nyttigare så har hon bara ett par rader av den tomaten i sitt växthus.Vad hindrar dig från att bara sälja de där på stortomater? Vi måste hitta köpare som är beredda att betala merFör de kostar mer? JaFör att de ger mindre? Hur mycket mindre per kvadratmeter? 56 kilo mindre.Ett normalt år får Susanne ut 50 kilo per kvadratmeter av sin storsäljare. Den lykopenrika Flavancetomaten är alltså drygt 10 procent dyrare att producera. Och det vill kunderna inte betala för. Det är bara en bråkdel av odlingen vi har.Skulle du vilja odla mer? Ja skulle jag viljaKommer ni ihåg fröodlaren Johnny Andreasson som vi träffade i början av programmet. Han sa ju precis det här. Att vill man ha hög avkastning alltså mest grönsaker per investerad krona - så blir grönsakerna inte lika nyttiga. Och hög avkastning är det som gäller för den kommersiella grönsaksodlingen. När handeln inte vill betala mer för nyttigare grönsaker är det antal kilo per satsad krona som gäller.Susanna erkänner motvilligt att samma sak gäller för henne. Det är ju så att vi måste få ihop företagen för det måste ge kilo också.Hur upplever du prispressen, är den stark? Ja det är den.Liksom de flesta grönsaks och fruktodlare köper Susanna sina plantor från specialiserade växtförädlare i Holland, bland de mest populära finns dotterbolag till globala jättar som Monsanto och Syngenta. Plantorna som tagits fram i en noggrann vetenskaplig process där man korsat olika sorter med varandra för att få fram grönsaker som bäst motsvarar kraven hos de kommersiella växtodlarna.Då handlar det inte om mer näringsrika grönsaker med fler fytokemikalier, säger Irene Mattisson som är nutritionist på livsmedelsverket. Växtförädling har man ju inte tittat så mycket på näringsinnehåll ofta går det kring avkastning och hållbarhet, kunna transportera och så och de egenskaperna istället för näringsinnehållSå ur näringsinnehåll har man tittat på fel saker? Man har inte tittat alls på näringsinnehållet utan hoppats att det ska vara oförändrat på annat så på det viset kan man säga fel saker för det är inte det som varit i fokus för fokus har varit avkastning och hållbarhet.Resultatet av den här ensidiga växtförädlingen går tydligt att se i forskningsrapporter där man jämfört de kommersiellt odlade grönsakerna, frukterna och bären med äldre eller vilda släktingar. I forskningsrapport efter rapport visar det sig att man i jakt på högre avkastning och tåligare frukter förädlat bort många av de viktiga fytokemikalierna.Utdrag:Hallon: Vi upptäckte att det genomsnittliga innehållet av fenoler en fytokemikalie I vilda hallon var mycket högre än i de odlade varianterna.Grönkål: Det var framförallt de traditionella gamla sorterna som innehåll höga koncentrationer av flavonider, en annan fytokemikalie.Tomater: Vilda tomater innehöll högre konventrationer än odlade tomater.Äggplanta: Växtförädlingen har resulterat i en minskning av innehållet av fenoler och vilda släktingar har högre innehåll än i de odlade äggplantorna.Det verkar alltså som att det är vår växtförädling som valt bort de sorter som har högst halter av de viktiga fytokemikalier. De som ska skydda oss mot cancer och hjärt- och kärlsjukdomar. Förädlingen spelar stor roll. Det säger Marie Olsson professor på institutionen för växtförädling vid Sveriges lantbruksuniversitet i Alnarp. Om man tittar på ett och samma växtslag, på broccoli eller olika typer av bär, så kan man nog räkna med att man har ett par hundra procent skillnad mellan de som är högst och lägst.Det är ju väldigt stora skillnader? Ja det är detMen behöver vi mer av de här ämnena då får vi inte i oss tillräckligt idag? Om man ser på de här medicinska undersökningarna när man jämför de som äter mycket och lite frukt och grönt och då ser man att de som äter mycket har en bättre hälsa och om man då tror att basen till det här åtminstone delvis är att man får i sig mer av de här ämnena så skulle det förmodligen innebära positiva effekter för folkhälsan om man kunde öka dem.När vi pratar med olika växtförädlare visar det sig att de är mycket väl medvetna om att de grönsaker och frukter de säljer inte är de nyttigaste. Men vissa av dem har faktiskt gjort försök att ta fram nyttigare varianter.Kommer ni ihåg den lykopenrika tomaten i Susanne Anderssons växthus. Flavance, den är framtagen av Monsanto ägda växtförädlaren De Ruiters.Det visar sig att De Ruiters, innan de köptes upp av Monsanto 2008, hade en liten satsning på tomater med mer lykopen.Men i dag tycks satsningen vara mer eller mindre nedlagd. Vi identifierade tomater som hade högre halt av lykopen, berättar Sharon Mac Gregor, en av Monsantos marknadschefer.Enligt henne lades satsningen ner för att man misslyckats att marknadsföra de lykopenrika tomaterna. Flavance finns inte en med i deras frökatalog. Vi upptäckte att vi inte kunde marknadsföra det till konsumenternaHon skyller på EU:s hårda regler, som gör det svårt att marknadsföra de lykopenrika tomaterna med hälsoargument om man inte kan bevisa det i dyra kliniska tester. Det är väldigt stränga legala riktlinjer om vad vi kan och vad vi inte kan säga och det är det största hindret.  Eftersom de lykopenrika tomaterna är dyrare blir det svårt för handeln att sälja dem. Handeln utövar högt tryck på hela leverantörskedjan på att leverera produkter som kostar lite. Och det kräver produkter med hög avkastning.Men hon säger också en annan sak, något som vi stött på tidigare i brunchen Det finns en fara. Om man hävdar att något är bra, så kan konsumenterna tro att de andra är dåligt även om det inte är det. Så det är alltid en fara, säger Sharon Mac Gregor.Jag berättar om de vetenskapliga studierna som visar att växtförädlingen gjort att grönsakerna inte är lika nyttiga som de är förr och undrar vilket ansvar Monsanto har för det här. Sharon har inte läst de här studierna men hon erkänner att det ofta finns en motsättning mellan högt näringsinnehåll och hög avkastning. Om en planta är särskilt näringsrik så kanske det kan innebära att den samtidigt har sämre avkastning och vara svårare att hantera.Det kommer alltid vara en kompromiss mellan näring och avkastning, säger hon.Men konsekvensen blir att det inte är de nyttigaste grönsakerna konsumenterna kan köpa i affären undrar jag? Det stämmer svarar Sharon MacGregor, på Monsanto.Vi är tillbaka på Johnny Andreassons gård i Spekeröd norr om Göteborg bredvid oss står en hög taggig växt, kardborrerot, smakar ungefär som kronärtskocka, ett gäng fåglar är där och pickar bort de mogna fröna.Det får de väl inte? Nej så jag måste nog ta dem innan de tömt dem.Att ändra på den moderna växtförädlingen skulle ha många fördelar inte bara för vår hälsa. Fytokemikalierna är ju som sagt en del av plantornas immunförsvar. Forskning har visat att högre halter av fytokemikalier ofta också betyder tåligare plantor, alltså att de klarar sig på mindre vatten och näring och utan bekämpningsmedel.Kanske är det därför som Johnny Andreassons gamla frösorter klarar sig så bra på hans ekologiska odling.Han tror det behövs fler oberoende fröodlare som han, annars är han rädd att de stora multinationella växtförädlarna kommer förstöra grönsakerna totalt i sin jakt på högre avkastning. Det är inte bra om all livsmedelsproduktion ligger i händerna på de företagenVarför är det så dumt? Därför att de har otrolig kontroll över hur vi ska leva och många anser att det vi är utsatt för nu är världens största biologiska experiment.Man skulle kunna tänka sig att fröodling är så långt i från aktivism som man kan tänka men det låter lite som du ser det som aktivistisk verksamhet? Man kämpar ju emot den stora överväldigande industrijordbruksgruppen.De tar ju över mer och mer det finns mycket revolutionärt att göra i odlingen också.Men vems fel är det här då?Frågar man de inblandade så skyller alla på alla, växtförädlarna som tar fram fröerna, odlarna som köper och odlar upp grönsakerna, grossisterna som köper av dem som sen säljer de till affärernaIngen anser att de har något ansvar egentligen.Sen till sist handlar det om de som har matkedjorna för det är de som bestämmer vilka produkter som ska finnas i butiken.Så vill de välja de nyttigaste grönsakerna så kan de det. Det kostar lite mer bara. Vårt ansvar är att se till att ha ett bra utbud av frukt och grönt att få upp konsumtionen av frukt och grönt det är vårt ansvar, säger Kristina Karlsson, dietist och Folkhälsoansvarig på Ica.Hon säger alltså att deras roll är att få folk att köpa mer frukt och grönt, helst så att alla äter ett halvt kilo om dagen. Att köpa in nyttigare grönsaker får bli en senare fråga. Det får vi göra när vi nått upp till 500 gram, men vi har långt dit kan jag säga.Liknande tankar har Anneli Bylund dietist och hållbarhetsstrateg på Coop. Det vi ska börja med är att äta 500 gram frukt och grönt varje dag. Det gör vi ju inte idag. Två av tio i Sverige äter så mycket, så om alla ökar lite granna så kanske vi inte skulle behöva ha superfoods. För det vi har här är bra.Daniel Månsson ansvarig för frukt och grönt på Axfood ser lite annorlunda på saker. Han tycker de fokuserat för lite på att köpa in de nyttigaste grönsakerna, och att de borde göra mer. Det skulle unna vara en förbättringspotential som vi borde titta över vissa sorter vet vi att de har lite högre lykopen och så där.Tror du konsumenterna känner till att det kan vara så stora variationer mellan sorter att det spelar roll vad vi väljer? Generellt sett tror jag inte det.Vems ansvar är det framförallt att se till att de grönsakerna vi konsumenter köper är de nyttigaste så att det inte är så att de blir mindre och mindre nyttiga för att man prioriterar hög avkastning? Det var en svår fråga. Vi är väl absolut delaktiga i det här och vi får väl titta på hur vi ska jobba med det här framöver. Malin Olofsson och Daniel Öhman daniel.ohman@sverigesradio.se  

Amerikanska jättar dominerar en växande marknad för nötter och i torkans Kalifornien startas nya odlingar. Daniel Öhman och Malin Olofsson berättar om samhällen utan vatten och om hållbara alternativ. Grafik: Så mycket vatten går åt till dina livsmedelNyheter: Nötodlingar vattentjuvar, ICA om inköpenMatens pris handlar i dag om vatten. Men inte vattnet vi dricker utan det dolda vatten som går åt för att produceramatvarorna i affärerna. Mycket av produkterna odlas med hjälp av konstbevattning i områden som inte alls är lämpade för det. Det som händer då, är att det livsviktiga dricksvattnet är på väg att sina.I nöthyllan i en butik i Stockholm finns mycket nötter. Vi har hört hur nyttiga de är med bra fetter protein och näringsämnen. Och de är ett vegetariskt alternativ till kött.Sedan millennieskiftet har försäljningen mer än dubblerats. Mest av allt äter vi av mandlar. Över 6 000 ton importeras varje år, det vill säga en tredjedel av alla nötter i till Sverige.Men mandlarna e törstiga. En enda mandel kräver 4 liter vatten.I butiken ser vi ingen märkning som visar vilken region nötterna kommer ifrån, det står bara USA på påsarna. Men nio av tio mandlar som säljs i världen kommer från Kalifornien, där just vattnet är på väg att ta slut.Mandlarna skulle kunna odlas på annat håll. Vi ska berätta mer om det sen men först beger vi oss till Kalifornien.Från Hilltop Ranchs enorma fabrik kommer mandlar till alla de största kedjorna i Sverige. Varje år producerar de 25 000 ton mandlar. Det är fyra gånger så mycket som vi äter i Sverige på ett år. Företagets vd och grundare Dave Long visar med raska kliv runt på fabriken som är sista anhalten innan mandlarna skickas på export.Det är nästan folktomt inne i fabriken. Från ett grovt rör smattrar mandlar ut på ett löpande band. De trasiga mandlarna har redan sorterats bort.10 ton mandlar i timmen passerar här varje dag. När en truck passerar tittar föraren förvånat på oss. Han är inte van att se människor här.Maskiner gör det mesta av arbetet här. Sorterar bort stenar, En laser letar efter eventuella glasbitar och en tredje maskin sorterar mandlarna i olika.Dave Long köper mandlar från över 300 odlare spridda över hela Central Valley som området i Kalifornien vi befinner oss i heter.Vi kommer in i lagret. Jättelika trälårar längs med väggarna så långt ögat kan se.Utanför gassar solen. Som vanligt. När jag är här i november är det fortfarande torka i Kalifornien. Få platser är så torra som här i Central Valley där huvuddelen av Kaliforniens en miljon ton mandlar odlas. Vattnet som normalt kommer i kanaler från floderna i norr har börjat sina.Men trots torkan planteras nya träd. 100 000 acres bara i år. En yta som motsvarar 22 gånger 22 meter.Dave Long säger att det är logiskt. När priserna går upp så planterar fler träd.Fast kanske blir det ändå för många träd nu. Priserna har gått upp i flera år. Från två till åtta dollar per kilo på bara några år. Priserna kommer gå ner tror han och menar att det är synd.Precis intill fabriken ligger en mandelodling. Spikraka rader med träd, 316,3 per hektar. Inte ett ogräs. Varje träd har en egen ledning som förser den med perfekt mängd vatten.En brunn försörjer den med vatten.För en tid sen tvingades de göra brunnen djupare. Vattnet högre upp hade tagit slut.Plötsligt ser han bekymrad ut.Hittills har vem som helst kunnat borra efter vatten. Men när många borrar så sjunker grundvattnet och man måste borra allt djupare.Nu när du hör det här har väderfenomenet El Nino dragit in över Kalifornien, och det har kommit en del regn. Men det är långt ifrån säkert att regnet kommer hjälpa.När så många borrat djupt ner efter vatten pressas marken ihop. Håligheterna där vattnet fanns försvinner. De kommer inte tillbaka även om regnet kommer.Och, säger han, om torkan kommer tillbaka efter regnet kommer allt grundvatten i Kalifornien ta slut.Central Valley är en av USA:s viktigaste, och yngsta jordbruksregioner. En bergskedja skiljer den från kusten och metropolerna San Fransisco och Los Angeles.Jorden är bland den bästa som finns i USA, Men innan man byggde kanaler som ledde ner grundvatten från floderna i norr var det få som kunde odla här.Nu när torkan är inne på sitt fjärde år är det bara de bönder som varit här längst som får något vatten från kanalerna. De andra måste borra.Det är snart skymning när jag träffar Brad Gleason på Harrys Ranch. En megakrog mitt i ingenstans vid en vägkorsning.Brad är sen. Ett möte drog ut på tiden men han fick lift med ett kompis som kunde flyga honom hit.Den senaste tiden har mandelodlarna fått mycket skit i pressen. Mandelodlingarna står för en tiondel av all vattenanvändning från jordbruket i Kalifornien. Merparten av mandlarna exporteras. I tidningarna står det att de exporterar vatten.Brad tycker det är orättvist. Mandlarna är inte sämre än andra grödor, men ger större intäkter.Men det är inte riktigt sant. Grödor som man planterar år från år kan man strunta i att plantera när det är torka. Mandelträd och pistageträd måste vattnas hela tiden. Det är en långsiktig investering. Tre till sex år tar det innan man kan skörda.   Torkan är ett problem för oss, säger Brad, men vi är inte bovarna. Vi försöker bara få våra träd att överleva.Tvärtom tycker han att nötbönderna behandlas illa. De senaste åren har Brad liksom många andra inte fått något vatten från kanalerna.Det finns vatten i floderna norr om dalen. Det skulle kunna ledas hit. Flera av hans brunnar har sinat å nu har han tvingats borra ny. Men grundvattnet här på den västra sidan av dalen särskilt så djupt ner är illa lämpat för nötodlingarna, det är salt och efter en tid blir jorden obrukbar.Vi åker ut för att titta på hans odlingar. Vid sidan av vägen ligger träd uppdragna med rötterna. Vi var tvungna att ta bort dem säger Brad. Det salta grundvattnet förstörde marken. Träden klarade inte det.Med Kaliforniska mått är Brad ingen av de allra största odlarna. I Sverige skulle han spöa de största godsherrarna. 6 000 hektar.1 600 000 träd. Det är nästan lika många träd som det finns äppelträd i Skåne.Vi svänger in på en skumpig väg mellan två pistageträdodlingar. För första gången ser jag lite vatten. En stor pöl med vatten och gegga sen brunnen de håller på att borra. Det ser ut som en oljerigg.Nästan 600 meter ner i marken borrar de, till en kostnad av 7 miljoner kronor. Vattnet där nere kommer troligen från förhistorisk tid. Det kommer ta hundratals kanske tusentals år att fyllas på igen om det tar slut.Det finns inga garantier när man borrar så här djupt, ingen vet egentligen hur vattentäkterna ser ut där nere. Ibland verkar brunnen funka bra. Och så plötsligt efter bara något år sinar den.Brad har dock ändå hopp om framtiden. Kanske måste en del bönder lägga ner. Men det kommer inte vara mandlar och pistagenötter som försvinner. Utan grödor som ger lägre intäkter. Ska man ha råd att köpa vatten måste man få bra betalt. Då är mandel och pistagenötter bra grödor.Mandelskörden i Kalifornien väntas i år bli en miljon ton. Det utgör 80 procent av hela världsproduktionen.Solen gassar i den lummiga parken några hundra meter från rymdstyrelsen Nasas högkvarter i stadsdelen Pasadena i östra Los Angeles.  Cedric David slår sig ner vid ett picknicbord och plockar upp datorn. Som utlänning får jag inte komma in i Nasas byggnad. Det tar månader att få ett tillstånd.Nasas satelliter kan mäta från rymden hur vattnet försvinner. Cedric klickar upp en länk. En karta över USA som zoomar in på Kalifornien och Central Valley. Ett räkneverk flyttar tiden framåt mot nutiden. Färgen ändras från gul till orange till djupt röd det betyder extrem torka.Hur Nasas satelliter kan räkna ut det här är lite svårt att förklara. Så vi lämnar det här.Hur som helst har extremt mycket vatten försvunnit. 42 kubik kilometer vatten. Det kanske inte säger så mycket men tänk dig en sjö som är tio meter djup. För att rymma så mycket vatten skulle den sträcka sig 64 kilometer i varje riktning. Så mycket vatten har försvunnit.Det är helt ohållbart säger Cedric, även om torkan tar slut kommer vi tömma grundvattenreservoarerna - inte om tusen år - utan inom vår livstid. Vatten försvinner även när det inte är torka.När de rika storbönderna borrar djupare och djupare, blir även deras grannar lidande.De starka pumparna suger inte bara från vattentäkten utan också från sidan från grannarna. Det här skapar spänningar i dalen. För det finns de som inte har råd att borra djupare.Janaki Jagannath är jurist och jobbar för en organisation som erbjuder gratis juridiskt stöd till låginkomsttagare på landsbygden. Allt vatten här är privatägt av jordbrukarna. Trotts att tusentals människor jobbar på fälten är det ingen som har tänkt på deras rättigheter. Som rent vatten tillexempel.I det lilla samhället som vi går omkring i är det torrt på de små trädgårdsplättarna. Vi är helt omringade av mandel och pistageträd. Men till skillnad från bönderna får invånarna här inte använda vattnet till att vattna med, fruktträden i trädgårdarna torkar ut. Och på sommaren, när temperaturen ofta når över 30 grader, blir det jobbigt för barnen som inte kan svalka sig någonstans.Att tappa upp vatten i en liten uppblåsbar pool är inte att tänkta på.Mellan de två samhällena Cantua Creek och El Porvenir går en kanal. De bönder som odlat marken länge häromkring får delar av sitt vatten härifrån. Det är också källan till bybornas vatten.  Ett reningsverk ska göra det rent men det är gammalt och funkar inte något vidare. Nu håller själva marken som husen står på att försvinna.På ett år har marken som husen står på sjunkit med 30 centimeter.Ni kommer kanske ihåg vad Dave Long sa. Han som ägde mandelfabriken. När för många tar för mycket vatten ur marken pressas den ihop. Då sjunker den.På gården utanför sitt hus står Jennifer Rodriques framför en spis. Vattenledningarna är trasiga så det går inte riktigt att vara inne i köket. och den senaste månadens vattenräkning hamnade på 400 dollar. Jag dricker det aldrig, berättar hon.4 000 kronor i månaden för vatten man inte kan dricka. Innan Janakis organisation, grep in tvingades de själva köpa vatten, Nu kommer det vatten på flaska då och då.Jennifer är en av få som talar engelska här i Three Rocks, eller El Porvenir, sanningen som det heter på spanska.Nu är hon rädd till och med för att duscha i vattnet. Huden blir torr och hon får eksem säger hon.Förr i tiden fanns det brunnar här. Men de har sinat berättar Janaki.Att borra nya brunnar skulle inte lösa något. Långvarigt bruk av konstgödsel och bekämpningsmedel har förorenat grundvattnet. Det är ännu giftigare än vattnet från kanalen.Det är ett litet samhälle. Många här har blivit arbetslösa sedan allt fler odlare i området slutat odla grönsaker och gått över till nötter.Jennifer ska flytta till ett annat hus i byn. Hon är glad för att komma från huset med de läckande ledningarna. Men också lite orolig.Det nya huset ligger bara tiotalet meter från pistageträden. Hon är orolig för flygplanen.Planen kommer på kvällen och sprayar någonting. Hon vet inte vad det är de sprayar. Men det luktar som ruttna ägg Man blir yr och får ont i huvudet säger Jennifer. Och min son har svår astmaAtt spraya bekämpningsmedel så här nära byn, om det nu är det de gör är förbjudet även i Kalifornien. Men kontrollen är dålig berättar Janaki. Staten bryr sig inte om de här områdena.Människorna som jobbar inom jordbruket här lever bara tre fjärdedelar så länge som genomsnittet.Jag frågar vem som äger farmen. Jennifer vet inte det.I efterhand lyckas vi hitta ägaren. En fastighetspamp från närmsta storstaden Fresno. Men vi får inte tag på honom och kan inte fråga vad det är de sprayar på fälten. Man kan jämföra det med en diskho säger hon. När disken ligger huller om buller tar den mycket plats. Men när man staplat upp den flyttar den sig inte hur mycket vatten man än håller på. De håligheter som en gång fanns är borta för evigt. Nu hotas hela infrastrukturen i dalen säger hon. Marken är väldigt platt. Och vattnet från kanalerna rinner framåt tack vare en marginell lutning. Även små förändringar kan sabba allt.Hon är orolig. Så här kan det inte fortsätta. Någonting måste hända.Bonden Paradali sladdar in på gården. På tomten odlar de grönsaker till familjen. En bit utanför byn granatäpplen för export och så plockar han tillsammans med de andra byborna mandlar och valnötter och lite pistagenötter uppe i bergen.Jag har fått lift hit med två män från exportföretaget som köper deras varor. De hjälper också till att tolka.Jag hoppar upp på sidovagnen till motorcykeln och vi åker iväg genom fälten där de odlar granatäpplen.Hälften av de låga träden är redan inpackade i lera. För att skydda dem mot iskylan på vintern.Valnötsträden vi passerar är stora och gamla. De levererar fortfarande. De bästa kan ge 300 kilo på ett enda träd. Vi stannar till vid det största.Hur gammalt är det frågar jag. Min farfar vet svarar Paradali med ett skratt. Kanske mer än 150 år.Några getter ligger under trädet och idisslar. Jag plockar upp en nöt från marken och smakar på den. Smaken är intensiv.Byn vi befinner oss i ligger uppe i bergen i södra Uzbekistan nära gränsen till Tadjikistan, 40 mil söderut, Afghanistan.Uzbekistan har ända sedan Sovjetunionens splittring styrts av diktatorn Islam Karimov i vad som närmast kan liknas vid ett korrupt familjevälde. Internationellt har det blivit rubriker i tidningarna när det kommit fram att hans säkerhetstjänst kokat oppositionella i olja. All mark i Uzbekistan ägs av Staten, bönderna får hyra landet mot en avgift. Men de vilda nötterna har inte staten samma kontroll över. All produktion här är ekologisk och de vilda nötterna som plockas är Fairtrade-märkta.Pardali och de andra pekar upp på bergskammen långt bort i fjärran, det är nätt och jämt jag kan se träden. En dryg kvadrat kilometer av mandelträd finns det där uppe. Sex ton kan det bli ett bra år.När de plockar nötterna rider de på åsnor, säger Pardali eller snarare, ibland knuffar vi åsnorna upp. Vi brukar stanna några dagar däruppe innan vi kommer tillbaka.Nötterna är lite mindre än jag är van vid. Smaken är mer intensiv. Koncentrerad.Dels beror det på att de inte vattnas, dels på att det är andra sorter än de som odlas i Kalifornien. Klimatet är som sagt extremt, heta somrar, iskalla vintrar och 300 soldagar. Det är torrt. De träd som växer här måste vara tåliga. De produktiva mandelträden från Kalifornien skulle inte klara en säsong här.Forskningsrapporter som jämfört vilda pistage- och mandelsorter med de kommersiellt odlade har sett att de innehåller mycket mer av de fytokemikalier som stärker vårt immunförsvar och skyddar oss mot sjukdomarDe är glada i byn. Fairtrade-märkningen fungerar så att bönderna utöver det vanliga priset får en premie. Premien måste gå till något gemensamt. Nu ska de borra en brunn.Premien de fick från Fairtrade på 100 000 kronor borde täcka det mesta. Äntligen rent dricksvatten.Tidigare har de bara haft vatten när det kommit smältvatten från bergen. Annars måste de åka en halv mil för att hämta. Men nu ska det bli ändringVi åker vidare till en annan by. En skumpig grusväg. Gråa tegelhus bakom lika gråa tegelmurar.Men öppnar man dörren hittar man en trädgårdsplätt framför varje hus smäckfull med ekologiska grönsaker. I varje trädgård en egen specialitet. En del äter de själva en del torkas och exporteras.Elmira Bertagloni är uppvuxen i Uzbekistan men för det mesta bosatt i Österrike. För 15 år sen startade hon tillsammans med en lokal partner ett företag som exporter vilda nötter och ekologiska, bär frukter och grönsaker som det torkar själva.I början handlade det mest om att tjäna pengar. Först det ekologiska, en växande marknadsnisch. Fairtrade började de med mest för att en brittisk kund tjatade. Men med tiden har hon upptäckt att det känns bra också. I hjärtat. Som nu, byborna har fått råd att dra en gasledning till byn. Det kan bli 20 minus på vintern och husen är inte uppvärmda. Det traditionella sättet att överleva vintrarna har varit att stänga in hela familjen i ett rum och göra upp en eld på torkad koskit i ett hål i golvet på mitten. Sen sitter man där tillsammans för att hålla värmen. I vinter blir det bättre.Nötterna som i Kalifornien hotade hela delstatens vattenförsörjning räddar här liv. De gör bönderna mer oberoende från statens förtryck. De kan borra en brunn så de får rent vatten att dricka och slipper sitta i 18 graders kyla på vintern i ett hål för att hålla värmen genom att elda kobajs.Malin Olofsson och Daniel Öhman daniel.ohman@sverigesradio.se  

Regissören Henry Moore Selder älskar loppisvinylen. Merparten av hans skivsamling består av tiokronorsplattor. När han inte gör film om hjärnor i akvarier skrapar han fram fri musik av trötta vinyler i frijazzkombon Rock Out!