Podcasts about wittgensteins

Mikael Timm närmar sig Jon Fosses dramatik genom att ställa tre enkla frågor. Svaren tenderar att bli något mer komplicerade. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.1993 sedan satte Ingmar Bergman upp pjäsen Rummet och Tiden på Dramatens Lilla Scen. Det var en av få uppsättningar regissören gjorde av samtida dramatik. Och valet av pjäs var förbryllande eftersom Botho Strauss räknas som en av de första postmodernisterna, en grupp Bergman sade sig avsky. Men något måste ha fascinerat honom. Kanske den fragmentariska stilen eller så hade Bergman läst Strauss teoretiska artiklar i Theater Heute.Hur som. Botho Strauss gestalter är utslängda på scenen som bråte på minnets vind där livets stora föreställning en gång spelats men som nu är avslutad. Spelplatsen är ett restlager av minnesfragment. ”En gång i tiden kände vi varandra. Det kan väl inte ha varit något särskilt som hände den gången. Det kan det väl inte.” säger en av dramats huvudpersoner.Jag har knappt tänkt på pjäsen sedan jag såg den men nu dyker den upp i minnet som fragment av något som var men som pekar framåt. 90-talsuppsättningen gör sig påmind när jag läser ett urval av Jon Fosses dramatik, hur olika texterna än är. I Strauss pjäs är replikerna vad som blivit kvar från ett tidigare liv. Själv har författaren under decennierna som gått blivit en konservativ debattör och lämnat teatern för romaner och essäer. Också hans egen pjäs kan idag i sig uppfattas som en teaterruin från postmodernismens glansdagar och i den ruinen har Jon Fosse stått.Att det finns en koppling mellan de två författarna är inte konstigt. Fosse talar i intervjuer om filosofer som Heidegger och Wittgenstein och har i sina pjäser tydliga hänvisningar till både tysk 1800-talspoesi och Samuel Beckett, storheter som påverkat också Strauss.Men Fosse har lämnat postmodernismen, han har gått ut ur teaterruinen in i ett annat landskap. Han tar vid där Strauss slutade. Och det fodrar att vi åskådare nollställer oss. För med Fosse börjar något helt nytt i dramatiken. En enkelhet, ett allvar.Regissören Peter Stein har karaktäriserat Strauss pjäser som lekfulla. Det har nog ingen sagt om Fosses. I postmoderniteten fanns en citatglädje. Man ironiserade över arkitekturhistorien, litteraturhistorien och teaterns traditioner – lekfullheten kunde naturligtvis bli pretentiös när en tråkig kontorsbyggnad kröntes med romersk portal i råbetong högst upp men på teatern hjälpte den att locka fram leenden och skratt. I Bergmanuppsättningen var det Erland Josephson som spelade Julius, som med elegant ironi kommenterar de andra gestalterna.Någon sådan roll finns inte i Fosses pjäser. När han började skriva dramatik var postmodernismen högst livskraftig men redan från början tar Fosse ett stort steg framåt, ut ur ironin in i allvaret. Hans dramer är extremt tydliga med kortfattade repliker, enkelt språk och många omtagningar. Och samtidigt svårbegripliga. För vad handlar pjäserna om, vad vill författaren säga?För att hitta en ingång kan man ställa tre enkla frågor: var, när och hur?Så var är vi? Scenografin är nedskuren så långt det bara går och för var pjäs krymper dekoren. I Jag är vinden från 2008 sägs att dramat ”utspelas i en tänkt och knappt ens antydd båt och handlingarna är också tänkta och ska inte utföras, utan vara illusoriska”. De två personerna heter Den ena och Den andra.Så har vi den andra frågan: När. Medan Becketts pjäser som bakgrund har krig och kärnvapenhot så avstår Fosse från tidsmarkörer. Men han gör ändå en precisering. I pjäsen Stark Vind från 2021 säger en av figurerna att det varken finns ett förflutet eller en framtid, bara ett nu. Och i detta nu utspelas Fosses pjäser.Så har vi någon hjälp av frågorna? Nja, i förstone kan tyckas att vi inte blir så klokare av att veta att Fosses pjäser utspelas i ett skissat rum och ett vagt nu. Men, teater är en sinnlig upplevelse så om vi litar till vår hörsel och vår syn blir svaren tydligare. Då märker vi att Fosses oklara rum och oklara tid liknar varandra. Ja, från åskådarplats sammanfaller de. Fosse har sagt att teatern är en plats där mirakel kan inträffa själv associerar jag lite lättvindigt till Einsteins relativitetsteori i vilken rummets tre dimensioner bildar en enhet med tiden. Rumtiden, som det kallas, är måhända Fosses scen.Återstår frågan Hur? All dramatik utgår från någon gåta eller konflikt som ska få en lösning. Så också Fosses pjäser. Ibland är det tydligt. De två männen i den lilla båten som vi möter i Jag är vinden är olika, trots att texten inte säger något direkt om detta. Olikheten beror på deras position i skeendet. Den ene vet vad som väntar, han tar tagit ett beslut som så småningom blir uppenbarat för den andre och för åskådaren. Den ene styr båten mot ett ögonblick som också är en position på havet. Han är i rörelse och driver handlingen framåt. Den andre är, tills slutögonblicket, passiv, alltså stillastående.Rum och tid bildar en enhet tills vi förstår vad som händer eller snarare kommer att hända när ridån gått ned. Då spricker enheten och vi är tillbaka i den vanliga tideräkningen.Om skickliga dramatiker kan sägas att deras gestalter lever kvar efter att man glömt handlingen i pjäsen. Jag minns inte allt i Kameliadamen, men jag minns henne. Om Fosses dramatik kan sägas att man inte minns personerna och knappast handlingen. Men man minns situationen: rumtiden.Fosses dramatik kan läsas som ett försök att säga emot Wittgensteins berömda slutord i Tractatus: ”Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga.” Språket är otillräckligt och kan lura oss, om det tycks Wittgenstein och Fosse vara överens. Men dramatikern Fosse har fler verktyg: bilden, scenrummet, gesterna och pauserna. I en av sina essäer skriver han:”När teater är riktigt bra, och då menar jag inte i timtal, jag menar de lysande förtätade ögonblick när någonting på ett oförklarligt sätt koncentreras till en intensiv känsla som samtidigt är fylld av en insikt som man förstår med hela sitt väsen, men som man ändå inte kan ge uttryck för, det vill säga när teatern är som allra bäst brukar man för att skildra just dessa ögonblick, säga att en ängel går genom scenen.”En ängel kan vara en budbärare. Kanske har ängeln med sig nåden, förvisso ett abstrakt begrepp, men som för individen kan vara en högst konkret förnimmelse.Fosse har ersatt postmodernismens disparata element med dess motsats: långt driven förtätning. En koncentration så extrem att tid och rum blir ett. Och som samtidigt öppnar sig mot både det svårgripbara och det konkreta.Så vad blir kvar hos åskådaren. Jo, ett minne. För att använda Jon Fosses egna ord:”En osynlig närvaro tittade in. Och försvann.”Därmed får frågorna: När, var och hur anses besvarade. Hmmm… Åtminstone för ögonblicket.Mikael Timmförfattare, kritiker och filmareLitteraturJon Fosse: Teater I, II och III. Redaktör: Daniel Pedersen, men översättningar av Marie Lundquist, Svante Aulis Löwenborg, Sveve Sem-Sandberg och Lars Norén. Bokförlaget Faethon, 2021.Jon Fosse: När en ängel går genom scenen. Översättning: Marie Lundquist. 10TAL Bok, 2016.

Newmark, Catherinewww.deutschlandfunkkultur.de, Sein und StreitDirekter Link zur Audiodatei

Newmark, Catherinewww.deutschlandfunkkultur.de, Sein und StreitDirekter Link zur Audiodatei

Roedig, Andreawww.deutschlandfunkkultur.de, Sein und StreitDirekter Link zur Audiodatei

Wittgensteins berühmter "Tractatus logico-philosophicus" scheint auf den ersten Blick ein technisches Buch über Logik und Sprache zu sein. Es ist aber auch ein Buch über die Welt als Ganzes und über Transzendenz. In dieser Besprechung gehe ich auch auf den Kommentar ein, den Holm Tetens vor ein paar Jahren über den "Tractatus" veröffentlicht hat. Darin geht es um eine interessante Verbindung zwischen Wittgenstein und Tolstoi.

Welcome to another Fatal Conceits Podcast. In today's episode, we're joined by our good friend and regular favorite on the show, Christopher Mayer. Long time listeners will know Chris as the portfolio manager and co-founder of the Woodlock House Family Capital Fund, which he began with Bill Bonner back in 2018. Chris is also a published author who just released his latest book, Dear Fellow Time-Binder: Letters on General Semantics, which you can find here. His blog, in which he ruminates about life, markets and “this thing we call investing” is considered essential reading around the Bonner Private Research office. Check that out, here.In today's conversation, we take an unhurried stroll through Chris's library and get his take on Jean-Jacques Rousseau's Reveries of a Solitary Walker, Robert Bruner's Deals From Hell, the latest Buckminster Fuller biography and plenty more besides. Please enjoy and feel free to share our work with fellow readers, thinkers and solitary ramblers…Cheers,Joel BowmanThank you for reading Bonner Private Research. This post is public so feel free to share it.TRANSCRIPT:Joel Bowman: All right. Welcome back to another episode of the Fatal Conceits podcast, dear listener, a show about money, markets, mobs, and manias, not necessarily in that order. If you haven't already done so, please check out our sub stack. You can find us at bonnerprivateresearch.substack.com. And on the site there you'll find hundreds of articles on everything from high finance to lowly politics and everything in between including, of course, many more conversations just like this one under the Fatal Conceits podcast tab at the top of the page. Today, we're delighted to welcome back to the show long time friend of Bonner Private Research and the portfolio manager of Woodlock House Family Capital Fund, which he co-founded with Bill Bonner back in 2018. A good friend of mine, Mr. Christopher Mayer. Welcome to the show, mate. How do you do?Christopher Mayer: I am well. Thank you for having me on, always good to talk to you.Joel Bowman: Yeah, absolutely. You're in a new place up in Maryland?Christopher Mayer: Yeah. I live in Mount Airy now. It's a nice little town, very green, lots of golf courses around. It's open, it's nice. I like it here.Joel Bowman: Good stuff, mate. We were speaking just before we hit the record button here and I told you that I would be remiss if I didn't at least throw out one financial question at the very top of the segment here. I guess what everybody wants to know is, after our June lows, we've had a 20 odd percent bounce in the S&P, what many would consider to be the classical definition of a bear market rally. Is this something that, first of all, you agree with? And secondly, does it concern you, as somebody who's in it for the long term and more focused on individual stock selection?Christopher Mayer: Yeah. Well, everybody wants to know the unknowable, right? Is this the bottom or we have more to fall or are we off and running? I don't look at it that way. I'm focused more on the individual companies I own. And I have to say, this is probably one of the easiest bear markets I've been in yet because I have now second quarter reports in hand for all my companies except one, and they're all firing on all cylinders. I mean, if you just looked at the financial statements, you wouldn't see any cause for concern. You'd be surprised that the stocks were down at all. So I think times like this are an opportunity. What's remarkable, I suppose, is the swiftness of this decline. So we're through August, this is the fifth worst start for the S&P 500, going back to 1928. So that's historically interesting and that ...Joel Bowman: Anything interesting happened around 1928-29 or there abouts?Christopher Mayer: Yeah. People like to make different comparisons, and it doesn't have to be catastrophe. I saw somebody on Twitter had put out charts where they said one for the bulls, one for the bears. And they had set up the decline that we see now and matched it up perfectly with '07, '08. But then someone else, they had matched up perfectly with another market where it went straight up. So, when do that kind of data mining you can find the pattern to make whatever argument you want to make, but they're all different in different ways.And this one feels different in that way, in that the underlying performance of companies so far is strong and there are pockets of the market that are weak. Of course, if some of the retailers have disappointed and banks earlier, didn't do so well, but by and large things seem to be holding up pretty good. So I'm not concerned. I think this is an opportunity for sure. And if you have any kind of time horizon, five years at least, I think you're going to do pretty good while picking up some things today.Joel Bowman: When we spoke for your segment on Bill's round table, which we recorded, I guess, maybe a month or so ago, you mentioned of course that with the benefit of hindsight, which we would all love to luxuriate in 24/7, you look back at those other market drops that you saw in 2008 and before and now they look like little blips. So who knows what the future will hold, but if you had the steel to hold and even pick up some bargains during that time with some stock selection, you could do very well.Christopher Mayer: Yeah. And the stock that I mentioned, I think on that call has put in a new 52 week load today, so... It's even better now, right? Yes, yes, yes, yes.Joel Bowman: There you go. All right. Well, looking at your bookshelf behind you there, one of the things that I love about our conversations, and for listeners and viewers now who are just joining us, I know we've got a lot of new readers on the Bonner Private Research sub stack, so welcome if that's you. Chris and I have had a few conversations here now, maybe three or four where we thumb through Chris's bookshelf and just do a little bit of a deep dive into what makes Chris tick as both an investor and a thinker and a writer. So I'll link to a couple of our previous conversations there so readers can get a little flavor of what we're about here. As we were emailing a little back and forth in preparation for this call, Chris, you nominated a typically, characteristically eclectic clutch of books, as you tend to do. Do you want to take us from the top, maybe beginning with the classics? Where do you want to start?Christopher Mayer: Yeah, we can begin with the classics. So a lot of these books behind me are old philosophy books. This is my main study here, but then across the hall, I have another library where my investment books and other books are. And then downstairs, there's another little section where some fiction is. And since we moved this library is about half the size it was, but it's the way it goes. But the classics I had recently read and thought I would share is Rousseau, the Reveries of the Solitary Walker.He wrote this as his last book and it's a series of 10 walks. So he goes off and he writes what he was thinking about on these different walks. If I were to describe it, I would say it's a rumination on happiness. What makes people happy? What makes them unhappy? And so this is old Rousseau looking back, and he's an interesting guy. He's a really good writer, but I have to say he's also a hard guy to like sometimes. I don't know. You mentioned in the email that you had read his Confessions, which I have not read yet, but I've heard about them. Yeah.Joel Bowman: Yeah, I read that recently, actually just in the past, I want to say six months or so, and maybe a spoiler for some listeners who haven't gone through much of their Rousseau yet, but yeah, he had a long running feud with Voltaire after a friendship earlier in their life. Voltaire was pretty savage in his attacks on Rousseau later in his life, especially for perceived hypocrisy around raising kids and education and that kind of stuff. It's pretty hard to like him after you discover some of those warts, those and skeletons in the closet.Christopher Mayer: Yeah. Yeah, it was unbelievable, but there are a lot of things like that. But then I think also he's very thin skinned. He seems to take offense pretty easily. But having said all that, he's also a good writer and deep thinker. And in this book, he talks about things that make him almost sound a bit like an Eastern philosopher. He starts talking about, what makes people happy comes from the inside and not being too bound up with externals and being able to be more unaffected by the vicissitudes of life. And he really comes to appreciate nature. There's one letter where he talks about how he gets in a boat and goes into the middle of a lake and just lays at the bottom of the boat, looking up at the sky and loses himself for hours in a peaceful meditation. So I don't know, it's a fun read. And it's not heavy reading either, it's pretty easy to read.Joel Bowman: Yeah. I think some of these other works, Emile in particular, is notoriously difficult.Christopher Mayer: And he's known for his political stuff, so I know that that can be difficult too.Joel Bowman: Yeah, The Social Contract and whatnot. Do you make anything of the rambling philosopher at all? There were others, differing vastly in their world views, such as Nietzsche who wrote in a very aphoristic style. He would go on these long walks and just meditate on what he thought was important. Obviously more recently, Taleb wrote his book of aphorisms and it seems to be one type of medium through which to distill your thoughts and get some clarity for anything like that.Christopher Mayer: Yes. I think of Henry David Thoreau also. He'd do these walks and he'd write in his journal.Joel Bowman: Yeah.Christopher Mayer: Emerson was a great keeper of a daily journal. Kierkegaard was also someone who wrote avidly in a journal. I have his journals right there. But yeah, I think there's something to that. And then even in some of the great Eastern philosophers too, they wrote in little snippets, like Lao Tzu or Laozi's Tao Te Ching and those guys. And that compares to these heavy, weighty treaties that Hegel and Kant would write, they're impenetrable. So I think there's something to say for that.Joel Bowman: The critique on the top of my finger, yeah.Christopher Mayer: That's critique of pure reason?Joel Bowman: Right there, yeah.Christopher Mayer: I have that there. That's over right here. Yeah.Joel Bowman: These big, weighty tomes. Those system builders, the Hegels and the Wittgensteins and whatnot, they can get so dense. It's almost sometimes a little impenetrable, but going back to ... you and I have spoken about Thoreau before, and of course Walden. He was social distancing a long time before it became cool on the outskirts up there in New England. I often wonder that, just by occupational hazard, we have our noses so close to the screens, we might be watching ticker symbols or analyzing charts or looking at company reports and that kind of things, if we wouldn't benefit a little from just stepping back, getting some perspective, going to play a game of golf, going for a walk in the woods and decluttering from time to time.Christopher Mayer: Yeah, definitely. I think that's a good point. And there's the science about that too, about what happens if you press yourself too much. Your brain needs some time to recharge. Concentration is almost like a resource, and if you constantly are at it, you got to give yourself a chance to regenerate. It's also interesting, some of these philosophers, like Nietzsche, some people think that it's because he had such intense migraines and a lot of other ailments that he preferred to write short because he couldn't sit there for that long and write long pieces. I don't know if that's true or not, interesting theory. But it does also seem like some of the philosophers who write shorter do have some love of nature too. They do tend to get outside and they're walking and then they write down these observations. So yeah, I think there's some value in detaching. Even Bill has told me that before. He says we should have some other outlet other than markets. For him, he likes his masonry and he's always working with his hands, but it's good to have something else.Joel Bowman: Yeah. Over the summer, my wife Anya and I and our daughter were touring around a little bit of Europe. We went to visit the Bonners in their country estate out in very rural Ireland ...Christopher Mayer: Yeah. I was in early June as well.Joel Bowman: Oh, yeah. That's right.Christopher Mayer: We were close in there. We just missed timing.Joel Bowman: That's right. Yeah. But it is funny to see. Bill will do his daily work and then he'll throw on the dungarees and march down the country lane and spend a few hours doing some masonry work and come back all dusted up for lunch or whatnot. But yeah, I think it's almost akin to when you teach your children, for example, when they've forgotten a word, they get stuck on something. They want to say something and for the life of them, it won't come to them while they're thinking about it. And you have to distract them and get them thinking about something else, talk about what they did that day or whatever and then, all of a sudden, there it is.Christopher Mayer: I think in the investing world, I mean, there are freaks like Warren Buffet who seems to have no interests other than investing.Joel Bowman: Big banks. Yeah.Christopher Mayer: Yeah. I mean, I don't know if you've ever read The Snowball, which is the biography on him.Joel Bowman: No.Christopher Mayer: He's really a strange guy. He has a diet of a six year old, lives in the same house all that time, not particularly well-read at all. I don't know if he'd even know who Rousseau was. I mean, he just doesn't have that kind of background and no real hobbies or interests. I mean, he does play Bridge, so maybe that counts, maybe that's something.Joel Bowman: Yeah.Christopher Mayer: But it's very strange.Joel Bowman: He's almost like an idiot savant. You have all these arrested developments in other aspects of one's life. But then when it comes to analyzing markets, his the brain just goes into overdrive.Christopher Mayer: A lot of the better investors I know do like to read and they are curious. So I think that's a good trait to have, because when you think about businesses, you're learning about people and people have different philosophies and styles. You often think you can tell this history of the world through any different lens. You could tell it through investing. You could tell it through music. You could tell it through food.Joel Bowman: Yeah.Christopher Mayer: If you go deep enough, they all come together and these same philosophical topics eventually crop up.Joel Bowman: It's interesting, isn't it? That was one of Anthony Bourdain's observations that he would use. You mentioned food and we've talked obviously about travel and music and things like that before. He was a great believer that the same conversations are essential to human nature no matter where you go around the world. And you can use something like food, something as common and as communal as that ceremony, as a way of getting into all of the things that were happening in wherever he was, Phnom Penh or Nairobi or what have you. He would talk to people and then get into the rest of it. You could learn about supply lines. You learn about living standards. You learn about history. You learn about the politics of the place, the economics. All of the kinds of things that you see reflected in a stock market, for example, you might see if you really pay attention reflected in just breaking bread with someone in some far flung place around the world.Christopher Mayer: Yes. I agree with that, and I'm definitely a big Bourdain fan, so maybe that seed was planted. He's a guy I miss. I'd like to have him around, see what he thinks of some of this crazy stuff going on. Of course there's a number of people we could say that about, but he was a good one.Joel Bowman: We were mentioning as well recently reading the biography of Bucky, or Buckminster Fuller.Christopher Mayer: Yeah, Buckminster Fuller. Yeah, it was a big, fat book. It came out just recently. It's called Inventor of the Future by Alec Nevala-Lee. And when I first saw it I was very excited because I thought, "Wow, Bucky, as he would like to be called, getting the Royal presidential treatment, this big, fat biography. It's hard to describe what he did. I mean, he was an inventor and he was a poet and he did all kinds of things in his life. He was a philosopher as well. He wrote books and he was a coveted speaker. So he did a lot of different things.I read this biography and I think it is the definitive biography of his life, the when and the how he did this then and here and there. It sorts through different events and separates some of the myth from what probably happened. So in that sense, it was interesting to read it. But in the other sense, it focused a lot on his personal failings. He had a number of affairs and he had some other problems, so took away some of the magic. If you didn't know who Buckminster Fuller was and you picked up this biography and read it, you'd walk away thinking, what's all the fuss about?Joel Bowman: Right.Christopher Mayer: But he was something. I mean, Steve Jobs loved Buckminster Fuller. You know that famous Apple ad "think different" and it goes through 16 or 17 different icons? Buckminster Fuller is in that ad and that was at the request of Steve Jobs. He received 30 honorary degrees. He had something like 25 patents. This book, I didn't feel like it really brought home any of that. He was again, a very coveted speaker all over the world, he had fans all over the place. So anyway ...Joel Bowman: That's interesting, isn't it? When we talk about historical figures, even as recently as someone like Buckminster Fuller, one wonders if they would even be given a start today or whether they'd be canceled before they got going. I wonder if people would focus so much on their shortcomings? I mean, you're not reading a Buckminster Fuller book for marital advice, presumably. You're reading him for his philosophy on this or his inventions or his thoughts on this and that. I wonder in our haste to dig up the worst dirt on everybody, how much of the good we miss out on.Christopher Mayer: Of course there's a lot of people like that in history, right? If you were going to go through all the shortcomings, you'd hardly read anybody. I mean, shoot, Heidegger's one of the best examples of that for the 20th century. He's a Nazi, he's out.Joel Bowman: Ciao.Christopher Mayer: I mean, look at some of the stuff Hemingway wrote, homophobic stuff and misogynistic stuff. Forget it. So yeah, I don't know. It's a good point.Joel Bowman: All right, mate, let's move on to your second book here. Is it Deals from Hell, I think we've got up next. That's a great title by the way.Christopher Mayer: Yeah. It's called Deals from Hell, M&A lessons that rise above the ashes by Robert Bruner. This book was sent to me by a fellow money manager. And well, most of the book is case studies of M&A deals. But if you were to get this book, I would recommend at least just reading the first three or four chapters, because what it really does is that it kills this myth that M&A is a bad thing, mergers and acquisitions. There's a prevalent negative view among people, even professional investors, they don't like acquisitions. And their view is, when you do an acquisition, most of the time it destroys value for shareholders. And in this book, he goes through a lot of research and studies that have been done in M&A and he comes to the opposite conclusion, that M&A does pay.Joel Bowman: Oh wow.Christopher Mayer: And it's interesting why that is the case. So he says, an objective reading of more than 130 studies supports the conclusion that M&A pays. And one of the reasons why the conventional wisdom fails, as he says here, people generalized too readily from the findings of a single study. So there are some very high profile disasters, right, in mergers. And that's what gets all the attention versus all the little deals that get done along the way that worked out perfectly well. So the tendency is to exaggerate the failures and the key line here that I double starred, he says: "All M&A is local," which I really like. You really have to look at it on a case by case, deal by deal basis. And it took me a while to get over that hurdle, but now I've found some companies that are really great acquirers of other businesses, just systematically are able to add and plug in businesses to their growing little empire and do very, very, very well.Joel Bowman: So is this something that's affected the way that you think about the universe of potential investments that you come across on a daily, weekly, monthly basis?Christopher Mayer: I would say I had discovered this earlier. I wouldn't say this book turned my opinion on what I think, because I'd discovered that on my own, that M&A is really nuanced. And I've discovered a number of these companies. People now call them "serial acquirers" and they have done very, very well. There's a number of them in Sweden. There's a couple in the UK. In the U.S., there are several as well that just continued to acquire companies as their main avenue of growth. And they've been wonderful investments. So what makes those successful versus the failures? This book helps highlight that too. You've got greater propensity of failing if it's a very large deal, if it's very complicated, versus smaller deals, or if you're doing something that's in a business unrelated to yours. There are a number of things he goes through. But I think the value in this book is really busting that general myth and forcing you to think more nuanced about the topic of mergers and acquisitions.Joel Bowman: That's interesting. I like those myth busting books, those that turned things that you might have thought previously on their head. I'm wondering if the general consensus is such that mergers and acquisitions are bad might not offer a little pocket of hidden opportunity, an overlooked opportunity for people who could get past that stigma.Christopher Mayer: Yeah, I think it did for a while. And then I think a lot of these serial acquirers are now priced pretty well. So I don't know that that's necessarily true anymore, but it might be. Part of the reason I think is that it can be difficult to model these things because you don't necessarily know when the deals are going to strike or what they're going to look like. And if they deploy a lot more capital than you model, then there's going to be some big surprises. So it's a tough thing to predict and project.And so if you're willing to go with the uncertainty and you trust the capital allocation, trust the team and the process that they have, and they have a track record of successful deals. And you can do that. You can look back and see whether deals were successful or not. You can see whether there are impairments. You can see what happens to the overall companies' returns on capital, whether they go down over time as they do acquisitions, watering it down, or whether they're able to preserve it or even grow it.And it depends on the amount of disclosures companies give you. Sometimes you can really dig down and you can see how certain subsidiaries they acquired, how they've done sales and profit wise. And you can back in and say, wow, that was a really good deal. So I think that's the key. It's like most things in investing, in life. You can't go through it too generally, everything has nuance. And our culture forces everything to be squished and reduced to a headline or reduced to a soundbite or reduced to a one single powerful message that you can deliver, but on most things, there's a lot of nuance and complexity.Joel Bowman: Yeah. And oftentimes I think that looking beyond that the black and white or the binary conception of the world can flesh out a lot of useful information. I was going to ask, because you touched on a few different investing jurisdictions there, Scandinavia, Europe. I know that you invest, around the world, that you have an international portfolio...Christopher Mayer: Yes.Joel Bowman: Are there things that you'd look at in particular when you go into foreign markets, say for example, the transparency of their reporting, the maturity of the market in general, or does that all depend on price?Christopher Mayer: Yeah, there's definitely interesting jurisdictional differences. So even on this topic of M&A for example, there's a solid pocket in Stockholm where there's a dozen of these serial acquirers and they're all good at it. For some reason, it's like a Silicon Valley of serial acquirers there. Culturally, there's something there. There's about it and you don't see anything like that in Germany or France. It's just different. And in the UK, there are a few. And then in the states, there are several. But it's interesting to me sometimes how you can have such big differences in regional markets, even if you compare Sweden to the other Nordics. I mean, there's a lot of differences there in how business will run. For example, a lot of the Swedish serial acquirers will report on return on capital employed. I mean, they'll be right there, a number that they're tracking and targeting. And as an investor, I'm like, that's fantastic! Here's what you want to think about. Right? And not this BS about sales growth or earnings. These guys are focusing on the real things that matter. They get capital allocation. So yeah, I mean, those kind of things are pretty neat when you find that.Joel Bowman: Yeah. You toss a line over the side of your boat and you find a lot of what you like, you start to bait up again. Good stuff. Just going from the title there, I haven't read the book, but I expected there to be some horror stories in there. Some actual "deals from hell"?Christopher Mayer: Yeah. I mean, well the classic is the AOL, Time Warner deal. Time Warner bought AOL at the top. And yeah, I mean, then you've got some horrific charts here where they announced the merger and then the company becomes worth less than the deal value was. I mean, it's just a remarkable amount of destruction of wealth on some of these things. So yeah, there are definitely horror stories in there.Joel Bowman: Right. They're the headline grabbers that you were mentioning before that shaped public opinion.Christopher Mayer: Well, that's it. That's exactly right. Those are the ones. When people think of disasters, most people can think of these ones.Joel Bowman: All right then. Let's move on, Chris, to your own latest release. How many is this for you now, mate? You've got to be working on half a dozen?Christopher Mayer: This is number five.Joel Bowman: Number five. Okay. All right. Congratulations. Let's get into it.Christopher Mayer: It's called Dear Fellow Time-binder: Letters on General Semantics.Joel Bowman: All right. You're going to have to back up a little bit here for our listeners. We're going to go back into some previous conversations. Maybe you could do as your man Korzybski might do and help "map the terrain" for us.Christopher Mayer: Right, well, if you read, [my book] How Do You Know?, this book is a second crack at those ideas, except that I drop the investing focus. So, How Do You Know is really applying these ideas to investing. And then this is just a more general exploration. I call it letters. I was actually, as I say in the preface, I was inspired by Seneca's letters. He wrote these letters where he explained stoicism, and there's some debate about whether they were really letters or not, whether he would really mail them, but they were written in the letter format as if he was teaching somebody. And I thought that's a good way to do it, so I did this. I thought, if I were teaching someone of these ideas, how would I do it? What are these ideas?You mentioned Korzybski. Yes, Alfred Korzybski was a guy in the 1930s who created this discipline called general semantics. As you can think of it more as an aid to critical thinking. It focuses on the assumptions that we make with different symbols and language and how they interplay with how we behave. And there's a lot to it actually. There's a lot of different things to it. So it can get deep and get into all kinds of things about causation and things we take for granted. So what makes this book different, too, is it's published by the Institute of General Semantics and they gave me access to the archives for Et Cetera, which is their journal they've been publishing since the 1940s. And another publication they have, The General Semantics Bulletin. So I had these two archives.I was able to go back and I mined them because there were some interesting characters that taught these ideas over time. You won't know them now, but they're in the book, people like Wendell Johnson, Irving Lee and S.I.I Caldwell, these different people. They're interesting characters on their own. And so I was able to pull out different things from those archives. So it was really interesting to read in the 1940s, what people were thinking about, worried about. War of course hangs over the whole thing and so it was very appropriate then because they were looking at things like propaganda and taking apart the meaning of all these different terms and phrases and the ideas behind them. So, that's one thing that was really fun about doing this book. And I just did it on the side. Some of the letters were already published in their journal, Et Cetera, over the last couple years. And then finally the book came out this year, so I wrote most of it actually in 2020.Joel Bowman: As you're speaking now, I'm thinking about the messaging, let's call it, what used to be called propaganda before it underwent a public relations campaign itself, and is now called public relations. I think it would've been in the early 1900s when Eddie Bernays was just getting his start in the United States. He was the fellow that brought the world the phrase, "Making the world safe for democracy." And that was the banner under which he convinced Woodrow Wilson to commit American troops to World War I. America was a largely war weary continent as it had only just emerged from its own civil war a generation or so previously. And all of a sudden, with the right "messaging," we have troops marching off to war. And it does make you think, if that was happening then, and if it was happening in the forties, if this was on people's minds, it would be perhaps naive to think that this wasn't happening at some level today.Christopher Mayer: Yes. I mean, it's interesting to think about why that stuff works. Why does that phrase have power, "making the world safe for democracy?" What does that even mean when you think about it? And so that's what general semantics looks at. I think the biggest thing I've taken from Korzybski really is just that, to be conscious of what he would call "abstracting." So there are all these words and phrases that we use that really don't mean anything when you think about it. They mean whatever people want them to mean. They have dozens and dozens of different meanings, "democracy "for example. "Recession" would be one. Capitalism would be one. You hear people talk, especially politicians, about our "capitalist" system. And then you talk about other people and they're like, What are you talking about? We don't have a capitalist system. We've got something else entirely.Joel Bowman: It's a corporatocracy.Christopher Mayer: Yeah, exactly. Right. So all the kinds of labels we throw around. Even political parties. Saying someone is Republican or Democrat doesn't really say much.Joel Bowman: Right.Christopher Mayer: It's freighted with assumptions. And then sometimes words as we know them have become so freighted with connotations that we have to invent new words or we have to drop them. We can't even say the old words anymore. You look like you may have some examples to throw in there.Joel Bowman: I know. I'm not going to a risk cancellation by listing off a shopping list of unmentionables. But yeah, it's certainly the way. And I think also with regards to the way semantics is treated in our modern public discourse. We have a narrowing of definitions that we're permitted to use or that we're almost shoehorned into.Christopher Mayer: Yes.Joel Bowman: I'm wondering if while you were mining these archives, doing research for your own work, if you came across any time when the range of concepts, the range of language that we had available to us was so narrowed that it impacted the way we're even able to conceptualize and think about things in the first instance.Christopher Mayer: Yes. There's a hypothesis I talk about in the book is called the Whorf-Sapir Hypothesis. And the idea is that the language we use actually actively shapes what we think, just like what you're saying. I can think of Whorf's examples because he used to work in insurance and he would say things like ... let's say there was a fire started in some factory and he would have to investigate the fire. And he would find out there were these drums that were labeled "empty gasoline drums." People would be very careless with them. They assume they're empty. But they're not empty. They'll have vapors in them that are very flammable and so on and so forth and that led to their mishandling which started the fire. Another one, I remember there was a time where he talked about how there was this pool of water where they would sometimes dump flammable liquids and things. And they would be a vapor there and someone was there smoking a cigarette and then they threw the match in the water, think it would put it out. Instead, it lit the whole thing on fire and ...Joel Bowman: The exact opposite, unintended consequences.Christopher Mayer: Yeah. So his point was you, if you label these things differently, we would actually think differently about them. If you didn't say they were empty gasoline drums, you called them something else, people would behave differently. That's a slightly different point than what you're making, but I mean, it's so endlessly fascinating, because you can go on about this forever. But part of this book too, is there's a lot of little helpers and things. I know just from studying general semantics, to give you one example, there's this whole thing about being mindful of absolutes. So when people say things like "always" and "never." Anytime I hear people use those, it's like a little light goes on in my mind. You have to be careful of that. So you get suspicious of certain words and it can help you ask questions, follow up questions. Like somebody will say, "Well, these immigrants are all thieves. And you'll be like, really? "All" of them?Joel Bowman: Mergers and acquisitions are "always" a bad idea.Christopher Mayer: Exactly. They're "all" terrible. "All" of them? Every single one? So there are little clues like that, words that will perk up. And as an investor, that's important because I spend a lot of time talking to people and asking questions and trying to parse their answers.Joel Bowman: We've never lost shareholders' investments. Never? Interesting. Yeah. All right, Chris, tell us where we can get your book here, it's Dear Fellow Time Bender. I'm assuming it's on Amazon. Anywhere else in particular?Christopher Mayer: Yes. It's not very expensive. It's 12 bucks. It's 150 pages. I think it'll be a fun read for people who like to think about these kinds of ideas. Yeah, Amazon and fine bookstores everywhere as people like to say, right?Joel Bowman: Fine bookstores.Christopher Mayer: And the Institute of General Semantics, they sell it as well, so you can Google that. You won't have any problem finding it. And I don't get any proceeds, by the way. I don't get any royalties or anything. It's done for the Institute, so all proceeds goes toward them.Joel Bowman: Okay. I'll include a link to Chris's book (SEE HERE) and the others that we've spoken about here, Deals from Hell and Rousseau's Reveries, the very last book of his life. We didn't even get into talking more about his other particular ideas about some very interesting things. I think mostly people tend to focus on, as you said, his political persuasions, the Social Contract and that kind of stuff, but his works reward a whole summer of study at the very least.Christopher Mayer: I think so. I think if I had to sum up the big idea from that book, I'd say it was his idea that people were naturally happy, but they become unhappy by comparing themselves to other people and focusing too much on external things.Joel Bowman: Hell is other people, as Sartre said, if you let yourself only exist in other people's opinions. Okay, Chris, I feel like we could go on for quite a bit longer, going through your bookshelves and mine, but let's leave it there and we'll pick it up again next time.Christopher Mayer: Yep. Thanks, JoelJoel Bowman: Thanks a lot, Chris. I really appreciate it. And for listeners, again, please head over to the Substack page. You can get plenty of research reports, columns from Bill Bonner, Dan Danning, Tom Dyson and myself, and many more conversations like this, including the ones I referred to, our past conversations with Chris Mayer, where we noodle through more of his extended archives. And with that, we'll be back next week. Thanks a lot. This is a public episode. If you'd like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit bonnerprivateresearch.substack.com/subscribe

William Kaiser is a sociologist, a pupil of Peter Berger, a student of the philosophy of Wittgenstein, and an autodidact in all things Freud, Nietzsche & Kaufmann. His dissertation on the topic of Wittgenstein was entitled, "A Wittgensteinian Critique of Realism in Social Science Methodology", and to this day, Kaiser maintains his skepticism towards what he characterizes as "naive realism". He expresses the common thread he sees in many philosophers, from Nietzsche, to Rorty, to Wittgenstein himself: rejection of the idea of obtaining some sort of objective knowledge and the re-centering of our philosophical orientation on the human psyche. All these figures cut through abstruse confusions to reach concrete insights about history and the human condition. Central to this project for Wittgenstein (especially Later Wittgenstein, aka "Wittgenstein II", who was Kaiser's focus in his work) is the way in which language shapes human thought. Through this conversation, we discuss the commonality between Nietzsche's ideas and Wittgensteins, on the issues of language, on memory and forgetting, self-identity, and what it means to learn and live an enriching life. We also spend some time discussing Freud and the influence Nietzsche had on the famous Viennese psychoanalyst. 

Gast: Martin Stokhof, emeritus hoogleraar taalfilosofie, UvA In deze aflevering gaat Robert van Altena in gesprek met Martin Stokhof over Ludwig Wittgensteins ‘Tractatus logico-philosophicus'. Dit beroemde boek gaat over taal, logica, filosofie en ethiek. Ondanks de op het eerste oog heldere taal waarin het boek is opgesteld en de volledig rationeel aandoende indeling van het boek in zeven hoofdstellingen en talloze hiërarchisch genummerde substellingen is het boek ook enigszins raadselachtig. Dit komt ongetwijfeld doordat Wittgenstein ervoor kiest zijn stellingen niet verder toe te lichten, maar ook door de begrenzing die hij oplegt aan taal en filosofie. Deze begrenzing komt tot uitdrukking in de laatste en bekendste van de zeven stellingen, de enige stelling zonder substellingen: Waarvan men niet kan spreken, daarover moet men zwijgen. De ‘Tractatus' zo schrijft Wittgenstein in een brief aan een potentiële uitgever bestaat uit twee delen. Het deel wat hij geschreven heeft en het ongeschreven deel dat oneindig veel belangrijker is maar dat zich niet in taal laat uitdrukken. De ‘Tractatus' werd in 1921 gepubliceerd. In 1975 verscheen de eerste Nederlandse vertaling van Willem Frederik Hermans. Gezien de kritiek die er op die vertaling bestond heeft het erg lang geduurd voordat er een nieuwe vertaling verscheen. Maar sinds januari 2022, bij het vrijkomen van de rechten op het boek, zijn er maar liefst twee nieuwe vertalingen beschikbaar. Bij Octavo Publicaties verscheen de vertaling van Peter Huijzer en Jan Sietsma. Martin Stokhof schreef hierbij de inleiding en hij adviseerde de vertalers. Bij Uitgeverij Boom verscheen de vertaling van Victor Gijsbers. Boom heeft bovendien Ludwig Wittgensteins ‘Philosofische onderzoekingen‘ en het boekje ‘Leven en werk van Ludwig Wittgenstein‘ van Bert Keizer opnieuw uitgebracht. Foto: Ludwig Wittgenstein, Tractatus logico-philophicus (Octavo Publicaties) SPRINGVOSSEN
 Redactie + presentatie: Robert van Altena Contact: springvossen@gmail.com INSTAGRAM www.instagram.com/springvossen
 FACEBOOK www.facebook.com/springvossen 
HOMEPAGE www.amsterdamfm.nl/springvossen

Wladimir Putin trifft Entscheidungen, die wir nicht wirklich für möglich gehalten hätten. Beunruhigende, verstörende Tage.

Ludwig Wittgenstein är en av den västerländska filosofins stora 1900-talsikoner. Vad kan han säga oss idag, vad går att uttrycka i ord och vad är omöjligt att tala om? Wittgensteins postumt utgivna Filosofiska undersökningar har kommit i en ny svensk översättning och i veckans program möter vi filosofen och översättaren Martin Gustafsson vid Åbo Akademi och litteraturvetaren Toril Moi vid Duke University. Programledare Lars Mogensen. Producent Thomas Lunderquist.

Ludwig Wittgenstein var omgiven av många av sin tids främsta tänkare, men en av de allra främsta är okänd för allmänheten Frank Ramsey. Helena Granström reflekterar över deras komplicerade vänskap. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det är i efterhand inte alltid så lätt att säga exakt hur eller när en vänskap tar sin början, men i det här fallet är det ingen tvekan: Den börjar med ett märkvärdigt och svårgenomträngligt bokmanuskript, författat mer eller mindre nerifrån en av första världskrigets skyttegravar. I denna skrift menar sig författaren, den då knappt trettioårige österrikaren Ludwig Wittgenstein, ge en fullständig redogörelse för relationen mellan språk och verklighet. Texten pekar också mot filosofins begränsningar, och etablerar en distinktion mellan det som kan uttryckas klart och det som enbart kan gestaltas eller visas: Om det man inte kan tala måste man tiga. 1921 publiceras det som senare ska bli Tractatus logico-philosophicus för första gången i en tysk tidskrift, och när den ett år senare utkommer på engelska är det tack vare ansträngningarna av Frank Ramsey, en 18-årig universitetsstudent som redan vid denna ålder utmärkt sig i såväl tyska som matematik, logik och filosofi. Och det är alltså här som relationen mellan de båda männen kan sägas få sin inledning: i och med Ramseys översättning av denna närmast oöversättliga lilla traktat, för vilken bokens förläggare väljer att ta åt sig hela äran. Det uteblivna erkännandet tycks emellertid inte bekomma Ramsey. Vad han i första hand tar med sig från arbetet med Wittgensteins Tractatus är filosofiska impulser som han sedan ska komma att ta spjärn emot under hela återstoden av sitt alltför korta liv. Det är emellertid inte ett förhållande präglat av okritisk beundran från Ramseys sida; snarare är det fråga om ett ömsesidigt utbyte mellan de två. Mellan Tractatus briljante men kryptiske och djupt obstinate författare, och det lågmälda och godmodiga underbarnet, som före sin död i sjukdom vid 26 års ålder även hann lämna betydelsefulla bidrag inom logik, matematik och ekonomi. Men, till en början har relationen mellan det kärva österrikiska geniet och hans begåvade brittiske översättare ändå tveklösa drag av kärlekshistoria. När Ramsey i september 1923 för första gången besöker Wittgenstein i den lilla österrikiska bergsby där filosofen, som skänkt bort hela sin del av familjens enorma förmögenhet, tjänar sitt uppehälle som grundskollärare, har rapporterna hem en närmast nyförälskad ton. När han förklarar sin filosofi är han upphetsad och gör stela gester, rapporterar Ramsey, men han förlöser spänningen med ett charmerande skratt. Han har blå ögon. Han är fantastisk. Vilket inte utesluter att deras gemensamma genomgång av Tractatus var krävande: Det är förfärligt när han frågar Är det klart? och jag säger nej och han säger För helskotta, det är helt vedervärdigt att behöva gå igenom allt det där igen. Han glömmer ofta bort innebörden av saker han skrivit fem minuter tidigare, och drar sig till minnes den igen först senare. Det är en påfrestning i relationen som för Ramseys del bara kommer att växa sig starkare, så att han under ett besök året därpå i sina brev hem konstaterar att den stora filosofen inte är bra för hans arbete: Pekar man på en frågeställning vill han inte höra ens eget svar på den, utan börjar bara genast försöka komma på ett själv. Och det är så enormt hårt jobb för honom, som att knuffa någonting alldeles för tungt uppför ett berg. Ännu ett år senare inträder en kris i förhållandet mellan de båda, till stora delar föranledd av Wittgensteins oförsonliga attityd gentemot sin omgivning. När de sammanstrålar hemma hos ekonomen John Maynard Keynes, ett par veckor efter Keynes bröllop och några dagar före Ramseys eget, oroar sig Ramsey för hur han ska underhålla sin krävande vän, eftersom denne bara vill befatta sig med de mest seriösa diskussioner, men dessa å andra sidan tenderar att leda till så våldsamma meningsskiljaktigheter att de blir helt omöjliga. Det mest positiva Ramsey har att rapportera i sina brev är Wittgensteins vana att framföra komplexa operastycken med bara munnen till hjälp: Han visslar fantastiskt. Att Wittgenstein efter mötet hemma hos Keynes plötsligt bryter kontakten med Ramsey har åtminstone delvis att göra med att deras meningar går isär angående psykoanalysens fader Sigmund Freud, som Wittgenstein menade var moraliskt förkastlig: Moraliskt sett är Freud ett svin eller något liknande, men det ligger mycket i vad han säger. Förresten är det samma sak med mig. Det ligger mycket i vad jag säger.. Wittgenstein var, vilket Ramsey alltså fick erfara, en man med ett oerhört strängt moraliskt system som han lät omfatta såväl andra som sig själv; en man förmögen att producera aforismer av typen den som inte är beredd att göra sig själv illa kan inte tänka ordentligt. Vilket möjligen kan läsas som ett avfärdande av den jämförelsevis sorglösa Ramsey; icke desto mindre hittar de två tillbaka till varandra när Wittgenstein efter upprepade övertalningsförsök återvänder till Cambridge 1929. Den förälskade spänningen mellan dem tycks intakt, liksom svårigheterna: Deras samtal är, skriver Wittgenstein, som något slags energikrävande sport och genomförs med gott humör. Det är något erotiskt och chevalereskt över dem. Ramsey å sin sida rapporterar hur Wittgenstein driver honom till vansinne genom att komma in i arbetsrummet och inte säga någonting utom jag är så hopplös för att därefter starta ett uppslitande filosofiskt gräl, som inte sällan slutar med att båda männen faller i gråt. Ramsey kom allteftersom tiden gick att vända sig mot Tractatus filosofiska system i allt högre grad; han kritiserade Wittgenstein bland annat i frågan om språklig mening, matematiska utsagors innebörd, och sinneserfarenhetens plats i filosofins teoribyggen. Något som tycks ha provocerat Wittgenstein: efter Ramseys död i gulsot år 1930 skriver han att han fann dennes sinne frånstötande och fult, och att hans kritik inte var av den kreativa, stimulerande typen, utan den hämmande. Inte förrän långt senare, i sin skrift Filosofiska undersökningar, ska Wittgenstein vidgå sin yngre kollegas inflytande. Där skriver han att han kommit att inse de misstag han gjorde i Tractatus, och att denna insikt i en utsträckning som [han] knappast själv kan bedöma stammar från den kritik som riktades mot dem av Frank Ramsey, som dryftade dem med honom i otaliga samtal under de två sista åren av sitt liv. Och kanske kan man säga att Ramsey därmed gavs erkännande för ett av vänskapens viktigaste element, nämligen integritet, som han förmådde uppvisa också i relation till ett arrogant geni som bestraffade i princip allt som inte var beundran från omgivningen med vrede och fördömanden. Ramsey förblev fast i sin vänskap, men också fast i sin intellektuella övertygelse ett sätt att beskriva det är att han tog Wittgensteins egen filosofi och vände den emot honom genom att sträva efter att på en gång göra den mer mänsklig, och mer konsekvent. Det vi inte kan tala om kan vi faktiskt inte tala om, påminde han sin vän och fortsatte och vi kan inte vissla det heller. Helena Granström, författare Litteratur Cheryl Misak, "Frank Ramsey. A Sheer Excess of Powers" (Oxford University Press, 2020) F.P. Ramsey, "Critical Notice: Tractatus Logico-Philosophicus", Mind, vol 32, nr 128 (1923) Ludwig Wittgenstein, "Tractatus Logico-Philosophicus". Översättning av Sten Andersson (Norstedts, 2014) Ludwig Wittgenstein, "Filosofiska undersökningar". Översättning Anders Wedberg (Thales, 1992) Ray Monk, "Ludwig Wittgenstein. The Duty of Genius" (Vintage, 1991)

I Allan Janik och Stephen Toulmin klassiska studie "Wittgensteins Wien" från 1973 var det judiska ljuset över staden ett bärande stråk. Kenneth Hermele ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det judiska Wien säger jag med längtan i rösten, och tänker på alla judar som verkade i den  kreativa blandning som utgjorde förra sekelskiftets Wien: från politik till ekonomi, från musik till filosofi, från arkitektur till psykoanalys och litteratur. Wien har med rätta hyllats för att ha lockat till sig all denna förmåga, allt detta nytänkande, all denna judiska inspiration. Men vänta ett tag, vad var det som var så judiskt med den grupp människor som verkade under Wiens storhetstid, från Mahler till Freud, från Klimt till Victor Adler och Theodor Herzl, från Arthur Schnitzler och Stefan Zweig till Ludwig Wittgenstein. Många av dem såg visserligen på sig själva som judar, men lika många hade lämnat den judiska traditionen och övergått till kristendomen, eller bara ställt sig utanför alla religiösa trossystem. När konstnären och keramikern Edmund de Waal i boken Haren med bärnstensögon försöker förstå sina anförvanter i den enormt välbeställda familjen Ephrussi är det den frågan han ställer sig: jag vet att de är judar, men jag vet inte vad de gör som judar, jag vet bara vad de inte gör, de går inte i synagogan, de håller inga judiska traditioner, de uppfostrar inte sina barn judiskt, de är inte sionister- På sin höjd bidrar de med pengar till den judiska församlingen och låter sig begravas på en judisk begravningsplats, det kanske räcker för att vara jude? Ja, det gör det, i alla fall i den berättelse som Hugo Bettauer publicerar 1922, Die Stadt ohne Juden, Staden utan judar. Bettauer, som var född jude men redan 18 år gammal övergick till kristendomen, låter oss spana in i framtiden när Österrikes kansler går judehatarna till mötes och får parlamentet att förbjuda judar att leva i landet, en judisk förälder räcker, lämna judendomen kan man inte.  Österrike töms på judar och folket jublar, slut på rofferi och exploatering, äntligen ska riktiga österrikare få ta över ruljangsen. Där slutar första delen i Bauers bok, och så långt var hans framtidsspaning pricksäker, sexton år senare är det just det som sker när Nazityskland införlivar Österrike i sitt Rike. Men i bokens andra del svänger berättelsen 180 grader: allt går dåligt för Österrike utan judar, valutan kraschar, ekonomin står still, folket svälter, oro på gatorna, uppror. För de fördrivna judarna går det däremot utmärkt, de välkomnas särskilt i Tyskland där de bidrar till den tyska ekonomins snabba återhämtning. Då ändrar sig förstås opinionen i Österrike, den judehatande kanslern tvingas bort och hans efterträdare bjuder judarna att återvända: Kom tillbaka, vi behöver er! Slutet gott, allting gott, det som såg ut som en dystopi förvandlas medan jag läser till en sedelärande historia: utan judar står hjulen stilla, utan judar förblöder Österrike. Men en noggrannare läsning av Bettauers bok pekar ut en motsättning som nog även mången antisemit skulle gilla: det är skillnad på judar och judar. Närmare bestämt är det skillnad på de bildade, verksamma och uppfinningsrika affärsmän som funnits länge i Österrike och som i många fall övergått till kristendomen, å ena sidan, och de judar som särskilt efter dubbelmonarkins sammanbrott översvämmar Wien, så kallade Östjudar, fattiga gårdfarihandlare och hantverkare, religiösa fanatiker, våldsamma revolutionärer. Den judehatande kanslerns misstag var alltså inte att han ville bli av med judar, det var att han inte gjorde skillnad på goda och dåliga judar: behålla de goda och skicka iväg de andra. Att detta skulle visa sig vara en illusion vet vi, i och med den rasistiska synen på judar är ju alla judar likadana och lika främmande för den tyska folkkroppen, alla ska bort, de rika såväl som de fattiga, de drivande och verksamma såväl som de parasitära. Och det slår både mot Ephrussi och Wittgenstein, men på olika sätt. Och här finner vi en paradox när vi jämför hur dessa två stenrika familjer drabbas av judehatet i Wiens trettiotal. Till skillnad från Ephrussi såg sig familjen Wittgenstein inte som judisk, och det var de väl strängt taget inte heller: två generationer innan vi stöter på barnen Wittgenstein, pianisten Paul, filosofen Ludwig, husbyggaren och mecenaten Margarete samt välgöraren Hermine, hade redan far- och morföräldrarna övergått till kristendomen. Så Wittgensteins hade räddats om Bettauers avgränsning gällt, men sedan 1938 gällde Nürnberglagarna även i Österrike och så långt i rasism kunde inte Bettauer föreställa sig att man skulle kunna gå. Ett av de mer okända syskonen Wittgenstein, äldsta systern Hermine, skriver i sin dagbok om de diskussioner hon och hennes syskon har om judendomen. Det är en besynnerlig religion, säger hon, den går inte att bedriva vid sidan av utan den ingriper, till skillnad från alla andra som hon känner till, i vardagen, i snart sagt alla dagliga handlingar. Ingen av hennes bröder är särskilt imponerad av judendomen, pianisten Paul hävdar med den största häftighet att man inte kan lita på judar, varje jude bär oärlighet som grund. Och filosofen Ludwig menar, enligt sin syster, att judar blivit onaturliga väsen då de tvingats leva bland främmande människor, underkastade främmande lagar. Ingen större vilja att återknyta till ett judiskt arv således, inte bland dessa upplysta wienare. Det är en bild som strider mot den dominerande berättelse om Wittgensteins judiska bakgrund och det judiska Wien som filosoferna Allan Janik och Stephen Toulmin spred 1973 i sin inflytelserika bok Wittgensteins Wien, där just det judiska ljuset över Wien är ett av flera bärande stråk. De påstår till och med att nazisterna var beredda att se Wittgensteinbarna som icke-judar men att en av döttrarna, Margarete, inte ville förneka sitt judiska ursprung, så genomsyrade ska Wittgensteinarna ha varit av judisk estetisk idealism, vilket också ska förklara deras stora intresse för den samtida wienska konsten och musiken och deras stöd till de judar som utövade dessa konstarter. Denna identifiering med något judiskt stämmer dock inte med vad vi idag vet. Tvärtom, använde barnen Wittgenstein en del av familjens förmögenhet för att förfalska en förfaders stamträd så att han förvandlades från en jude som övergått till kristendomen till ett oäkta barn till en kristen adelsman vilket gjorde honom till icke-jude och hans barnbarn till Mischlinge enligt den nazistiska rasläran, det vill säga människor med blandad bakgrund, vilket skyddade dem ända till krigsslutet då de nu bara delvis sågs som judar. Men så stark är bilden av det judiska Wien runt förra sekelskiftet som en gyllene epok inte bara i Österrikes utan även i Europas judiska historia, att fler än jag med glädje ser judar överallt, även där de inte finns. Kenneth Hermele, ekonom och författare Litteratur Otto Bettauer (2016/1922): Die Stadt ohne Juden. Ein Roman von Übermorgen, Holzinger. Margaret Greiner (2018): Margaret Stonborough-Wittgenstein. Grande Dame der Wiener Moderne, Kremayer & Scheriau. Allan Janik och Stephen Toulmin: Wittgensteins Wien, översättning av Birger Hedén. Santérus, nyutgåva 2014. Edmund de Waal: Haren med bärnstensögon. Översättare: Margareta Eklöf. Bonniers, 2012.

Novalis har kallats romantikens poet, men hans storhet ligger i mötet mellan förnuft och känsla. En gyllene medelväg för vår tid, enligt Torbjörn Elensky. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I det Första Korinthierbrevet i Nya testamentet kan man läsa följande rader: Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då ska den bli fullständig som Guds kunskap om mig. Drömmen om den ogrumlade kunskapen, det rena vetandet, som är så klart att det på något sätt till och med befinner sig bortom orden, följer oss människor. Det är som att det hängde en slöja framför världen. Vi vill lyfta på den, men vet inte om inte sanningen där bakom kommer att förgöra oss. Det var en religiös och mystisk dröm innan det blev en vetenskaplig, att riva av den där slöjan och se sanningen klart. Guds nakna ansikte, den egyptiska gudinnan Isis, eller vårt eget, som stirrar tillbaka mot oss ur avgrunden. Det religiösa, det mystiska och det vetenskapliga sammanstrålar i den tyske romantiske poeten Novalis ofullbordade roman "Lärljungarna i Saïs". Det är en tät, poetisk text, som skildrar en grupp lärljungar som ägnar sig åt att studera naturen, men inte som något kallt vetenskapligt, utan som en sorts bok, en väldig text, skriven med heliga tecken, hieroglyfer, som rymmer hemligheterna bakom själva varat, meningen med allt. Han avslutade aldrig arbetet, som gavs ut några år efter hans död vid 29 års ålder 1801. Men trots att de är ett fragment på drygt 50 sidor, är det en av de mest beundrade och inflytelserika ansatser till roman som skrivits. Novalis är det namn under vilket den sachsiske adelsmannen Friedrich von Hardenberg skrev poesi, filosofiska anteckningar och fragment som detta. Han framställs gärna som urtypen för den romantiske poeten, med sina sköna lockar och blicken som drömskt förlorar sig i fjärran. Att hans ungdomskärlek Sophie von Kühn tragiskt dog ifrån honom då hon bara var 17 år, och att han själv inte hann bli ens 30, har bidragit till myten. Men han var en praktisk man, som studerade till gruvingenjör, liksom hans far före honom, men som intresserade sig för sin samtids tänkande, naturvetenskap och filosofi såväl som den politiska utvecklingen i Frankrike. Det är först vår senare tid som ser motsägelser i denna bredda av intressen. Det praktiska och det svärmiska, religiös mystik och samhällsengagemang gick hand i hand, genom hela upplysningen, och vidare i romantiken. Att Novalis valde den egyptiska orten Saïs som platsen för lärljungarnas studier, berodde på att det där lär ha funnits en staty av gudinnan Isis, med inskriptionen. Jag är allt som varit, är och skall vara, ingen dödlig har någonsin lyft min slöja. Isis som symbol för den ouppnåeliga, absoluta kunskapen var en vanlig bild i 1700-talets europeiska kulturyttringar, som hängde samman med föreställningen att de egyptiska hieroglyferna bar på en ren kunskap, som man kunde få tillgång till om man klarade att tyda dem. Med en ironi, som man kanske skulle kunna kalla romantisk, var det också i Saïs som Rosettastenen 1799 hittades, den flerspråkiga inskriptionen som var den som möjliggjorde Champollions dechiffrerande av hieroglyferna, och därmed också deras avmystifierande ett tjugotal år efter Novalis död. Novalis var en anhängare av upplysningen, men med reservationer. Han såg, liksom flera av hans samtida, den franska revolutionens blodbad som en konsekvens av upplysningens dyrkan av det rena förnuftet, men ställde inte mot detta det rena oförnuftet. Istället ville han ha en upplysning med självreflektion, som inte satte parentes kring vare sig känslan eller tron. Han gjorde i sina skrifter ingen egentlig skillnad på filosofi och poesi, och hans vetenskapliga intressen liksom hans kunskaper om gruvdrift är närvarande likaväl som den ouppnåeliga längtans blå blomma, som han är mest känd för. Hans ideal var en filosofi som inte var ett teoribygge, utan en kritisk aktivitet, i vilken poesi och känsla och självreflektion samspelar i en helhet vars mål är mänsklig mognad, i djupare, och mera ursprunglig mening alltså bildning. Som en tidig prototyp till Wittgensteins yttrande att mitt språks gränser är min världs gränser skriver Novalis, i en kommentar till filosofen Fichte att: Känslans gränser är filosofins gränser. Det handlade för Novalis alltså inte om att sätta känslan över förnuftet, utan om att få dem att samspela. Ett färdigt system kan låsa ens tänkande, men helt utan förutsättningar blir det slumpmässigt istället. I bägge fall blir det meningslöst. Novalis ville läsa, texter såväl som världsalltets hieroglyfer, och uttyda dem i sitt sammanhang, men även låta känslan spela. Hans ideal var filosofi som en aktivitet som sammanfaller med livet. Även i dett för övrigt en föregångare till Wittgenstein. Hans uppväxt i ett pietistiskt hem var säkert en bidragande orsak till detta förhållningssätt. Pietismen var en väckelserörelse inom den tyska lutheranismen, som fick avläggare även här i Sverige. Den var en föregångare till de senare frikyrkorna och betonade personlig fromhet lika mycket som studiet av Bibelns texter. Sedd mot den bakgrunden blir det tydligt att Novalis filosofi, som var ett med hans livsinställning och poesi, i hög grad var ett slags sekulariserad fromhet, i vilken reflektionen över texten och världen skulle samverka med en reflektion över en själv, ens handlingar, känslor och tankar. Den självreflektion det handlar om är alltså inte navelskåderi, inte selfieålderns paradoxalt exhibitionistiska narcissism, utan en sorts självkritisk aktivitet som förutsätter ett engagemang i omvärlden och som i djupare mening handlar om bildning, alltså bildning inte som ansamlande av kunskaper, utan om personlig mognad och andlig växt. Novalis, som var ingenjör och i någon mening vetenskapsman, som rentav själv förde anteckningar med sikte mot en universell, romantisk encyklopedi, var inte heller främmande för systematik i tänkandet, och den vetenskapliga grenen av filosofin jämställde han i hög grad med filologin, den historiskt adekvata närläsningen. Den typ av läsning som utvecklats som ideal inom den protestantiska kristendomens Bibelsyn. Bland Novalis mest älskade verk finns även "Hymner till natten". En dikt som finns i två versioner. En som publicerades år 1800 i bröderna Schlegels tidskrift Athenäum, och en som återfanns efter Novalis död. De skiljer sig åt på flera sätt, varav det intressantaste nog får sägas vara att religionen är så gott som bortredigerad ur den tryckta versionen, medan den är central i det efterlämnade manuskriptet. Diktsviten fördjupar känslan av fördubbling och spegling, där himlens stjärnor återspeglas av gruvans gnistrande kristaller, och allt är en helig text, hieroglyfer som den förstår som vågar lyfta slöjan och se Isis, Gud, sig själv, universum, rakt i ansiktet, inte som i en grumlig spegelbild, utan direkt. Natten är äldre än dagen, mörkret än ljuset, och det gömmer insikter som inte återfinns i solsken. Du måste ha den rätta känslan, gå in i dig själv, men också studera texten, lära dig läsa världen - det han i "Lärjungarna i Saïs" beskriver som: ... den stora chifferskrift som man varseblir överallt; på vingar, i äggskal, i moln, i snön, i kristaller och stenbildningar, på tillfrysande vatten, i det inre och det yttre av bergarter, växter, djur, människor, i himlens ljus .... Det är i mötet mellan tanke och känsla, förflutet och framtida, ljus och mörker, upplysning och romantik, vi finner Novalis, och han pekar vidare, rakt emot oss själva. Torbjörn Elensky, författare Litteratur Novalis: Hymner till natten. Översättning av Gunilla Bergsten, bearbetad och kompletterad av Daniel Pedersen. Faethon, 2020. Novalis: Lärjungarna i Saïs. Översättning av Margaretha Holmqvist. Faethon, 2020.

Kreativitet er avgjørende for å løse problemer og utfordringer innen alle fag og i alle situasjoner og for å skape forandring og fornyelse. Jeg mener at det også er en viktig egenskap for god psykisk helse. Spørsmålet er hva som ligger i kreative egenskaper, og er kreativitet noe vi kan utvikle?I oktober 2018 var jeg på biblioteket i Tønsberg. Jeg snakket om verktøy for tenkning, og du kan høre dette foredraget i forrige episode. Etter en liten pause, skulle vi ha flere innspill fra publikum. Jeg glemte å skru på opptakeren, så store deler av denne seansen har gått tapt. Litt ble imidlertid fanget opp av opptakeren, og jeg vil spille av dette i andre del av dagens episode.Før vi går til biblioteket i Tønsberg, vil jeg snakke litt mer om verktøy for tenkning, og da spesielt evnen til tenke mer fleksibelt og kreativt. Jeg mener at øvelser som får oss til å tenke litt annerledes, kan fungere som en form for mental gymnastikk. Evnen til å sette nye ideer sammen på nye måter ligner lek i en sandkasse av ideer. For meg er det noe kreativt og lekent over tenkning og muligheten til å sjonglere med ideer som i utgangspunktet ikke hører sammen. Av og til ser jeg på mental trening som lek i et basseng av tanker. Dette er ikke en selvfølgelig lek, og heller ikke en øvelse som alle mennesker beskjeftiger seg med. Noen mennesker har hodet fullt av vanskelige ideer og kjenner på en konglomerat av ubehagelige ideer. Istedenfor å være nysgjerrig på tanker og følelser, forsøker de å holde psykisk ubehag på avstand ved hjelp av ulike forsvarsmekanismer og mental rigiditet. De holder seg til det samme sporet i egen tankevirksomhet, og selv om det sporet er destruktiv, oppleves det tryggere enn å begynne å bevege seg i helt nye retninger. Dette kan man kalle en form for fundamentalisme, ufleksible holdninger eller fastlåste mentale mønstre. Psykisk lidelse handler ofte om en slags ensporet tankevirksomhet knyttet til vurderinger av oss selv, vår egen verdi eller kompetanse. Det kan også dreie seg om fastlåste oppfattelser av verden som meningsløs eller andre dystopiske fantasier. Mennesker med psykiske plager har med andre ord en tendens til å forholde seg gravalvorlig og uten lek og nysgjerrighet på tanker de har om seg selv og sitt liv, og sånn sett mener jeg at humor og andre verktøy for tenkning kan løsne litt opp i et tilknappet melankolsk eller angstfylt mentalt maskinere. Jeg mener ikke at man ikke skal tenke på vanskelige ting som meningsløshet og sin egen forgjengelighet, men man må ikke forholde seg til denne typen tanker som om man befant seg i et pukkverk av ideer. På et pukkverk er det mange store steiner og ikke et sted som egner seg for en mer leken holdning. Man må behandle døden og andre vanskeligheter i en mental sandkassa, men det er altså ikke så lett.Et annet aspekt ved kreativ og fleksibel tenkning er muligheten for å trene det opp. Man kan tøye kroppen for å bli mykere, og jeg mener man kan tøye hjernen så den blir mer fleksibel og sånn sett mer nyansert. I forrige episode nevnte jeg Karl Pilkington fordi han har utfordret mine mentale vaner ved å se verden med helt andre øyne. Før vi tar turen til biblioteket i Tønsberg, skal jeg presentere en del spennende ideer fra en mann som het Edvard deBono. Han har skrevet boken lateral tenkning, og den er full av tips og ideer til hvordan man kan drive med mental gymnastikk, eller oppøve sin evne til å tenke i revers. Første del av dagens episode blir altså en oppsummering av en bok jeg leste for mange år siden, og virkelig en bok jeg likte godt. Og før det igjen, må jeg ha med meg Karl Pilkington i denne episoden også. Her snakker han om Wittgenstein. Selv om det høres ut som om han ikke forstår Wittgensteins poeng, hevder han egentlig det samme poenget, men med et tydeligere eksempel. Jeg mener fortsatt at Karl Pilkington er genial.Det finnes mange måter å trene hjernen sin på. I tidligere episoder har jeg snakket både om at fysisk aktivitet stimulerer hjernen, meditasjon aktiverer blant annet prefrontal korteks og den delen av hjernen som koordinerer informasjon fra ulike sansemodaliteter. Meditasjon styrker både vår oppmerksomhet og vår evne til å forstå oss selv og regulere kraftige impulser og destruktive livsmønstre. Psykoterapi er også en øvelse som kan generere mer aktivitet i pannelappene som er den delen av hjernen som holder oversikt og kontroll på resten av det mentale maskineriet. Mentalisering er et annet begrep som handler om vår evne til å se oss selv og vår egne person i perspektiv, og vår evne til å forstå andre mennesker fra «innsiden». Det er altså flere metoder og teknikker som smører og utvikler våre mentale muskler, og evnen til lateral tenkning står nok også på denne listen. At hjernen kan utvikle seg henger sammen med at den er plastisk. Det vil si at den formes i takt med måten vi bruker den på. Akkurat som musklene våre utvikler seg avhengig av hvordan de stimuleres og trenes opp. Denne måten å betrakte hjernen på legger opp til at det ikke er helt utenkelig å se for seg et mentalt treningsstudio. Mange bruker mye tid på treningsstudioer hvor målet er å lufte tungt og svette mye. Kanskje burde vi brukt litt mer tid på mentale muskler. Det er et argument jeg fremfører i flere av bøkene mine. Både «Selvfølelsens psykologi» og «Jeg, meg selv og selvbildet» har jeg skrevet som om de skulle være manualer på et mentalt helsestudio. Til sammen inneholder bøkene over 50 øvelser, og jeg betrakter hver øvelse som en form for "psykologisk vektløfting". Er du mer interessert i dette, så anbefaler jeg selvfølgelig at du kjøper bøkene mine, og helst fra denne siden. Her får du bøkene til best pris med gratis frakt og rask levering.Trykk på linken her: https://www.webpsykologen.no/webpsykologens-bokhandel/Bli medlem av SinnSyns Mentale HelsestudioDitt bidrag kan øke kvaliteten på WebPsykologen og SinnSyn.Ved å støtte prosjektet, får du mange fordeler! Som Patreon supporter blir du medlem av SinnSyns Mentale Helsestudio. Det vil si flere episoder hver måned, tips og øvelser for trening av "mentale muskler", eksklusive videopptak og andre overraskelser. Les mer og bli medlem i på denne linken. Her kan du kjøpe bøkene fra Psykolog Sondre Liverød (WebPsykologen) til best pris og gratis frakt.Sondre Risholm LiverødPsykologspesialistWebPsykologen.no & SinnSyn See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Kreativitet er avgjørende for å løse problemer og utfordringer innen alle fag og i alle situasjoner og for å skape forandring og fornyelse. Jeg mener at det også er en viktig egenskap for god psykisk helse. Spørsmålet er hva som ligger i kreative egenskaper, og er kreativitet noe vi kan utvikle?I oktober 2018 var jeg på biblioteket i Tønsberg. Jeg snakket om verktøy for tenkning, og du kan høre dette foredraget i forrige episode. Etter en liten pause, skulle vi ha flere innspill fra publikum. Jeg glemte å skru på opptakeren, så store deler av denne seansen har gått tapt. Litt ble imidlertid fanget opp av opptakeren, og jeg vil spille av dette i andre del av dagens episode.Før vi går til biblioteket i Tønsberg, vil jeg snakke litt mer om verktøy for tenkning, og da spesielt evnen til tenke mer fleksibelt og kreativt. Jeg mener at øvelser som får oss til å tenke litt annerledes, kan fungere som en form for mental gymnastikk. Evnen til å sette nye ideer sammen på nye måter ligner lek i en sandkasse av ideer. For meg er det noe kreativt og lekent over tenkning og muligheten til å sjonglere med ideer som i utgangspunktet ikke hører sammen. Av og til ser jeg på mental trening som lek i et basseng av tanker. Dette er ikke en selvfølgelig lek, og heller ikke en øvelse som alle mennesker beskjeftiger seg med. Noen mennesker har hodet fullt av vanskelige ideer og kjenner på en konglomerat av ubehagelige ideer. Istedenfor å være nysgjerrig på tanker og følelser, forsøker de å holde psykisk ubehag på avstand ved hjelp av ulike forsvarsmekanismer og mental rigiditet. De holder seg til det samme sporet i egen tankevirksomhet, og selv om det sporet er destruktiv, oppleves det tryggere enn å begynne å bevege seg i helt nye retninger. Dette kan man kalle en form for fundamentalisme, ufleksible holdninger eller fastlåste mentale mønstre. Psykisk lidelse handler ofte om en slags ensporet tankevirksomhet knyttet til vurderinger av oss selv, vår egen verdi eller kompetanse. Det kan også dreie seg om fastlåste oppfattelser av verden som meningsløs eller andre dystopiske fantasier. Mennesker med psykiske plager har med andre ord en tendens til å forholde seg gravalvorlig og uten lek og nysgjerrighet på tanker de har om seg selv og sitt liv, og sånn sett mener jeg at humor og andre verktøy for tenkning kan løsne litt opp i et tilknappet melankolsk eller angstfylt mentalt maskinere. Jeg mener ikke at man ikke skal tenke på vanskelige ting som meningsløshet og sin egen forgjengelighet, men man må ikke forholde seg til denne typen tanker som om man befant seg i et pukkverk av ideer. På et pukkverk er det mange store steiner og ikke et sted som egner seg for en mer leken holdning. Man må behandle døden og andre vanskeligheter i en mental sandkassa, men det er altså ikke så lett.Et annet aspekt ved kreativ og fleksibel tenkning er muligheten for å trene det opp. Man kan tøye kroppen for å bli mykere, og jeg mener man kan tøye hjernen så den blir mer fleksibel og sånn sett mer nyansert. I forrige episode nevnte jeg Karl Pilkington fordi han har utfordret mine mentale vaner ved å se verden med helt andre øyne. Før vi tar turen til biblioteket i Tønsberg, skal jeg presentere en del spennende ideer fra en mann som het Edvard deBono. Han har skrevet boken lateral tenkning, og den er full av tips og ideer til hvordan man kan drive med mental gymnastikk, eller oppøve sin evne til å tenke i revers. Første del av dagens episode blir altså en oppsummering av en bok jeg leste for mange år siden, og virkelig en bok jeg likte godt. Og før det igjen, må jeg ha med meg Karl Pilkington i denne episoden også. Her snakker han om Wittgenstein. Selv om det høres ut som om han ikke forstår Wittgensteins poeng, hevder han egentlig det samme poenget, men med et tydeligere eksempel. Jeg mener fortsatt at Karl Pilkington er genial.Det finnes mange måter å trene hjernen sin på. I tidligere episoder har jeg snakket både om at fysisk aktivitet stimulerer hjernen, meditasjon aktiverer blant annet prefrontal korteks og den delen av hjernen som koordinerer informasjon fra ulike sansemodaliteter. Meditasjon styrker både vår oppmerksomhet og vår evne til å forstå oss selv og regulere kraftige impulser og destruktive livsmønstre. Psykoterapi er også en øvelse som kan generere mer aktivitet i pannelappene som er den delen av hjernen som holder oversikt og kontroll på resten av det mentale maskineriet. Mentalisering er et annet begrep som handler om vår evne til å se oss selv og vår egne person i perspektiv, og vår evne til å forstå andre mennesker fra «innsiden». Det er altså flere metoder og teknikker som smører og utvikler våre mentale muskler, og evnen til lateral tenkning står nok også på denne listen. At hjernen kan utvikle seg henger sammen med at den er plastisk. Det vil si at den formes i takt med måten vi bruker den på. Akkurat som musklene våre utvikler seg avhengig av hvordan de stimuleres og trenes opp. Denne måten å betrakte hjernen på legger opp til at det ikke er helt utenkelig å se for seg et mentalt treningsstudio. Mange bruker mye tid på treningsstudioer hvor målet er å lufte tungt og svette mye. Kanskje burde vi brukt litt mer tid på mentale muskler. Det er et argument jeg fremfører i flere av bøkene mine. Både «Selvfølelsens psykologi» og «Jeg, meg selv og selvbildet» har jeg skrevet som om de skulle være manualer på et mentalt helsestudio. Til sammen inneholder bøkene over 50 øvelser, og jeg betrakter hver øvelse som en form for "psykologisk vektløfting". Er du mer interessert i dette, så anbefaler jeg selvfølgelig at du kjøper bøkene mine, og helst fra denne siden. Her får du bøkene til best pris med gratis frakt og rask levering.Trykk på linken her: https://www.webpsykologen.no/webpsykologens-bokhandel/Bli medlem av SinnSyns Mentale HelsestudioDitt bidrag kan øke kvaliteten på WebPsykologen og SinnSyn.Ved å støtte prosjektet, får du mange fordeler! Som Patreon supporter blir du medlem av SinnSyns Mentale Helsestudio. Det vil si flere episoder hver måned, tips og øvelser for trening av "mentale muskler", eksklusive videopptak og andre overraskelser. Les mer og bli medlem i på denne linken. Her kan du kjøpe bøkene fra Psykolog Sondre Liverød (WebPsykologen) til best pris og gratis frakt.Sondre Risholm LiverødPsykologspesialistWebPsykologen.no & SinnSyn See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Velkommen til en ny tankegodskveld på Litteratur på Blå – denne gangen om den østerrikske filosofen Ludwig Wittgenstein (1889–1951) og dagligspråkfilosofiens inntreden i litteraturteorien. Wittgensteins tenkning fikk for et drøyt år siden ny aktualitet i den norske litteraturdebatten gjennom Toril Mois bok The Revolution of The Ordinary (2017). Basert på blant andre Wittgenstein, Austin og Cavell forsøker Moi å vise hvordan litteraturen er det stedet hvor dagligspråket fornyer seg når virkeligheten endres, og boken retter en skarp kritikk mot mistenksomme lesestrategier og poststrukturalismens tegnforståelse. I Filosofiske undersøkelser (1953) tar også Ludwig Wittgenstein et oppgjør, men da med sin egen tidligere formal-logiske filosofi. I det som av mange regnes som forrige århundres viktigste filosofiske verk, retter han blikket mot språket i bruk, altså mot dagligspråket. Dette oppgjøret i Filosofiske undersøkelser kommer til uttrykk gjennom en dialog med en tenkt leser. Slik inviterer Wittgenstein leseren til selv å bryte løs fra språkets fengsel gjennom langsom tenkning og tålmodig arbeid med seg selv. Hva er det med den senere Wittgensteins hovedverk som fortsatt skaper så store ringvirkninger? Og hvorfor skapte Toril Mois prosjekt og lesning av Wittgenstein så stor debatt? I panelet: Cato Wittusen er førsteamanuensis ved Institutt for medie- og samfunnsfag ved Universitet i Stavanger. Hans forskningsinteresser omhandler blant annet Wittgensteins filosofiske arbeider og forholdet mellom litteratur og filosofi. Han var med på å starte Nordic Wittgenstein Society, og er medlem av redaksjonsrådet til Nordic Wittgenstein Review. Line Norman Hjorth er stipendiat i allmenn litteraturvitenskap ved Universitet i Bergen. Hun skriver for tiden en avhandling om Orderudsaken. Toril Moi er hennes biveileder. Samtalen ledes av Marlene Linde, master i retorikk og språklig kommunikasjon fra Universitet i Oslo. Til daglig jobber hun som lektor ved Foss videregående skole.

Wir haben schon öfter behauptet, dass es mit den Fakten und dem Wissen über sie nicht so einfach ist, wie es der Alltag glauben macht. Die intellektuellen Traditionen auf die wir uns dabei beziehen, sind hybrid, vielschichtig und unübersichtlich. An kaum einem Philosophen lassen sich die Schwierigkeiten einer streng empiristischen, streng positivistischen Weltsicht besser nachvollziehen als an der Ludwig Wittgensteins. Mit seinem Tractatus schuf er ein Werk vollendeter Klarheit, in dem der Naturwissenschaft ein strenges logisches Fundament gegeben wurde und die Philosophie endgültig ihre Schuldigkeit getan hatte. 32 Jahre später erschien seine Philosophische Untersuchungen, die alles wieder zum Einsturz brachte. Unser Gast Felix hilft uns zu verstehen, welche Unordnung Wittgenstein in der Philosophie angerichtet hat. Was kann Philosophie nach Wittgenstein noch sein? Welchen Beitrag kann sie leisten zu unserem Wissen von den Dingen? Oder bedeutet Wittgenstein eigentlich das Ende der Philosophie (wie wir sie kannten)?

Fortsatt resa i Proust Questionnaire. Vem skulle du vilja vara? Här blev det härligt! Emilys dyrkan av Joy M'Batha, Leos gamla primatchef och vad kan filosofen Wittgensteins låda säga oss om medvetandet? Sveriges roligaste filosfi pod. Alltid med ett glas prosecco i handen. Glad lyssning!

Der Begriff des Bildes ist einer der kennzeichnendsten Termini der Philosophie Wittgensteins. Er spielt in allen Phasen seines Denkens eine zentrale Rolle. In der "Logisch-philosophischen Abhandlung" wird das Bild logisch-figurativ definiert, jedoch findet man selbst hier eine erweiterte Bildauffassung, die sich aus der Synonymität zwischen den Begriffen „Bild“ und „Gleichnis“ ergibt. „Bild“ heißt also nicht nur logisches Bild, sondern auch analogisches Bild. Diese zweite Konnotation des tractarianischen Bildbegriffs als Gleichnis bzw. Analogie ist bereits vor der "Logisch-philosophischen Abhandlung" vorhanden und tritt in der Spätphilosophie Wittgensteins wieder auf. Es handelt sich dabei um eine Konstante seines Denkens, die hinter einigen Grundproblemen seiner Philosophie steckt. Beruhend auf dem "Nachlass" legt die vorliegende Arbeit die Vielfältigkeit der Gedanken Wittgensteins um den Bildbegriff dar sowie die Diversität der Kontexte, in denen sprach-philosophische Themen mithilfe dieses Begriffs behandelt werden.

The physician Jean Ressauex's house. The best house in abandoned Wittgendorf.This is an actual play recording of Death on the Reik, a chapter in Games Workshop's classic campaign The Enemy Within. If you cannot see the audio controls, your browser does not support the audio element Download Episode from Google Drive (40.9 MB)Heroes present were Esmeralda the Shallayan initiate, Herdan the vampire hunter, Joten the dwarf veteran, Walter the halfling agitator, Solomon the halfling smuggler and Magnus the dwarven prospector.We left the heroes having evacuated the entire cursed town of Wittgendorf on their trading vessel 'The Hammer'. They planned to return to Wittgendorf to deal with the disturbing Wittgenstein family who they suspected of holding a warpstone meteor.Key points from Episode 16(3:44) On docking in Grissenwald with a boatload of Wittgendorf refugees the group were met by the Harbormaster. Despite his reluctance to take in possible mutants, the heroes used the recent pro-mutant Imperial edict to verbally out manoeuvre the Harbormaster. Esmeralda proclaimed "Has the Emperor not decreed that mutants are people too? As a priestess of Shallya I have vetted each and every villager and can vouch for for the sanctity of both their bodies and minds." The Wittgendorf refugees disembarked and moved into the slums on the edge of town.(7:34) We learnt that the trading rules are inflexible, hard to utilise at the table and not to our taste. So I changed them. They will be there own blog post one of these days.(8:56) The heroes struck a trade deal with Gorim Greathammer, leader of Grissenwald's dwarfs. They had aided the dwarves earlier in reclaiming their coal mine from goblins. In exchange for some timber to shore up the mine the heroes received a contract to sell the coal entitling them to 5% of sales. The first shipment of coal would be ready in a week.Care to travel aboard 'The Hammer'? Alas we are fresh out of strawberries.(16:40) While sailing to Wittgendorf the group pondered turning their boat into a dedicated passenger vessel. It's the Firefly angle the players find appealing. That and it seemed a more reliable way of earning coin than trading. I whipped together some very rough passenger rules that again will likely see its own blog post.(22:02) While sailing Walter and Solomon, the groups halfling chefs, noticed that something had been eating the ships supplies. The boat had a rat problem. Perhaps it was time to invest in a ships cat? Later as they headed into Wittgenstein by row boat the sharp eyed in the group spotted rats jumping into the river in surreptitious pursuit. Jotun suspected Hilda, their outlaw guide, of being in league with the rats based on ... nothing really... he's a suspicious dwarven bastard. The halflings picked of the swimming rats with precision slingshots.Sigrid - Priestess of Taal and leader of the Outlaws(29:00) Hilda, their guide, had suffered the twin tragedies of having her husband taken by Wittgenstein guards on suspicion of collaborating with outlaws and then her newborn had mutated into a green furred spider. As it turned out she and her husband were outlaw collaborators and she offered to take the band to their woodland camp. They made the trip during the day. The corrupted wood was a haunt of beastmen, and they mostly come out at night ... mostly. At the camp they met Sigrid the outlaw leader and Priestess of Taal. Walter's contrarian nature almost argued the outlaws into leaving. "With the village evacuated you have no need to remain to defend your people. You should leave these cursed lands." Esmeralda reminded him that they needed the outlaws help against the castle defenders. Sigrid tells them of caves beneath Castle Wittgenstein and encouraged the group to explore them. The outlaws agreed to assist in any attack on the Wittgensteins.Kurt - a simpleton that ran the local still(40:10) The heroes decided they needed a map of the castle. The only person they knew who had been inside the place was Wittgendorf's physician Jean Ressauex. They set out on a simple snatch and grab. They waited at the edge of the vacant town and crept in at nightfall. First they searched the physician's shed. There they met Kurt the simpleton who operated the physician's still. The still was used to make a strong elderberry spirit that was passed out to the mad mutant beggars of Wittgendorf. Esmeralda convinced Kurt that the group were from the castle and that there was nothing to worry about, oh and could he lend them the key to the house? Examining the still revealed a growth of small waving tendrils near the spigot.Jean Ressauex - Wittgendorf's Physician - still caring for the down and outs(52:24) The group surrounded the physician's house and moved in with SWAT like precision. Jean Ressauex was confronted in his dining room by Esmeralda "J'acuse! We know you are in league with the evil Wittgensteins." Despite his outrage at the home invasion Jean Ressauex told them about the Wittgenstein family, their Norscan guest and guards. The group figured he was feeding them half truths and turned up the heat. Their lines of questioning focused on the warrior from Norsca who never left his armour as well as the apparent terminal injury to the Wittgenstein's Captain of the guard.(61:12) While the interrogation progressed Herdan and Joten explored the house and ventured into the cellar. They discovered a horrendous smell which they countered with the old tunnel fighter trick of soaking a handkerchief in urine and wearing it as a mask. This caused the stench to be somewhat lessened. The cellar was set up as a lab full of pipettes, rubber hosing and surgical saws. Herdan approached a slab of fly covered meat on the cellar table using his lantern to shoo the buzzing swarm away. The meat, to no ones surprise, turned out to be a dismembered human body.(66:20) Esmeralda headed down into the cellar to lend her apothecary skills to the investigation. She opened several vials to determine their contents. From one such vial a grey ooze leaped forth landing on the fly bloated corpse. The body shuddered and suddenly lashing tentacles burst forth. Joten gritted his teeth and put down the thing with two swift sword blows. Esmeralda had seen enough and screamed "Get the Doctor!" Jean Ressauex was manhandled to the body and ordered to investigate it. When asked what he should be investigating the group insisted he "Just use science or something." To everyone's surprise grey tentacles emerged from the corpse and wrapped themselves around the physician's neck. Herdan figured fire was the only answer here. He smashed his lantern on Ressauex and then tipped medical alcohol onto the ensuing conflagration. Ressauex was engulfed and his house became his pyre. Whilst he burned the party managed to catch a glimpse of his rapidly melting face. The speed with which his face melted suggested something was amiss, as if he wore a wax mask to conceal ... well now they will never know.(79:00) The group conducted a rapid search while the house burned around them. The two notes below were found as well as a stash of coins. Notes found during the frantic search of Jean Ressaux's burning house(84:00) The heroes stood before the blazing building using the ample light to read Jean Ressauex's notes, trying to unravel the mystery of the physician. Esmeralda speculated that the physician had been a love stuck dupe used by the Wittgenstein's. Perhaps he had been concerned for the people's welfare after all. His misguided ministrations had clearly caused much misery to the locals. Everyone agreed the old world was better off without Jean Ressauex.

Kris, korruption och ett kulturarv som faller i bitar medan folket frossar på tutt-tv, lurar varandra och vareviga gång röstar på den politiker som döljer flest skurkstreck bäst med mest smör i leendet Bilden av Italien har smutsats och schabloniserats av det senaste decenniets Berlusconistyre och det har också verkat nästan omöjligt att stoppa den allmakt som landets ledare tillskansat sig med ljusskygga metoder. Men nu reagerar en ny generation italienska författare på det faktum att det land de föddes i inte längre finns. Valeria Parrella skriver i sin roman Avskedsbrev som just kommit på svenska i översättning av Ida Andersen om hur jämnåriga gått från rasande vänsteraktivism till konsumtionshunger, en tillvaro där Vip kortet hålls närmast hjärtat. Silvia Avallone beskriver i sin debut Stål också den i aktuell översättning av Johanna Hedenberg om industristaden mittemot turistparadiset under det ödesdigra år 2001 då Berlusconi åter kom till makten. - Den italienska litteraturen har fått en nytändning, säger Valeria Parella - allt fler tror på kulturens makt att förändra Italien. Jenny Aschenbrenner har lyssnat till två röster från ett land som vill återuppstå. Klassikerrummet Den österrikiske Thomas Bernhard räknas idag till de riktigt stora tyskspråkiga författarna med stor betydelse för djupt innovativa kollegor som Nobelpristagarna Elfriede Jelinek och Imre Kertész. Men i Österrike är han fortfarande omstridd trots att han varit död sedan 1989. Självbiografierna, är en samlingsvolym av fem romaner där han beskriver sin barndom i en nazistisk internatskola i staden Salzburg utsatt för amerikanernas bombningar.Med sitt karakteristiska rytmiska ordflöde angriper han sitt hemlands förtryck och inskränkthet samtidigt som vi följer hans väg till författarskapet. Maarja Talgre gästas av Magnus Florin och Katarina Wikars. Thomas Bernhards berömda självbiografiska svit finns nu åter tillgänglig på svenska i en samlad pocketupplaga. Dessutom finns nu Wittgensteins brorson, Undergångaren, Heldenplatz och Mina priser. Bonus: