Podcasts about uppenbarligen

Det är dags att prata igenom 2025 års resetrender vad gäller specifika resmål, länder, destinationer och färdsätt. Hur ser trenderna ut framöver enligt statistik och spaningar från vänner, bekanta och poddlyssnare – och vart reser vi själva helst under 2025 om vi får välja fritt? Vi ser helt klart Japan som en stor snackis i år och vi märker också att Sri Lanka har fått ett uppsving. Uppenbarligen fortsätter även våra ”klassiker” att locka, trots alla uppmaningar om att välja […] The post 127: Att resa 2025 (resmålen och länderna) first appeared on Att resa-podden. Inlägget 127: Att resa 2025 (resmålen och länderna) dök först upp på Att resa-podden.

Den gotiska katedralen innebar en revolution. I själva verket var det med dessa byggnader upplysningen tog sin början. Det menar Thomas Steinfeld i dagens essä. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Kärnpunkten i en gotisk katedral ligger högt, ibland fyrtio meter över golvet, ibland mer. Där, under taket, finns kryssribsvalven. De bär valvkapporna och leder trycket ned till stöden. Det var dessa valv som tillät de medeltida byggmästarna att låta kyrkorna växa mot himlen, det var de som tog trycket från väggarna, så att man kunde sätta in stora fönster, det var de som möjliggjorde de slanka pelarna, så att församlingen kunde uppleva kyrkan som en paradisisk skog. Kryssribsvalven förändrade byggtekniken, en gång för alla: Före gotiken hade stenar huggits till på plats, en efter en, så att de passade in mellan de andra, lika ojämna stenarna. De senmedeltida katedralerna däremot byggdes efter noggranna planer, och varje sten formades i en verkstad på marken innan den lyftes upp till sin förutbestämda plats. Man brukar säga att de moderna tiderna började med renässansen, i Italien och någon gång under 1300- eller 1400-talet, med återupptäckten av den antika litteraturen och konsten. Men så var det inte. De moderna tiderna började med en planritning, och konsekvenserna blev stora: Ty det var en tanke som blev sten.Efter att Notre-Dame, katedralen för ärkestiftet Paris, brann under natten till den 16 april 2019, betraktades katastrofen som ett tecken på civilisationens kris och hotande undergång. Notre-Dame, det var Frankrike, det var kristendomen, det var uppbrottet från den mörka medeltiden till en allt ljusare framtid. Och visst är Notre-Dame den mest kända franska katedralen. Dock finns det andra kyrkor av jämförbar, om inte större betydelse, både med hänsyn till religionen och till konsthistorien: I Saint-Denis, idag en förort till Paris, står den äldsta katedralen, och där ligger de flesta franska kungar begravda. Katedralen i Reims är större och mera utsmyckad än systerkyrkan i Paris. Ja, det finns ytterligare flera dussin, enastående var och en. Att Notre-Dame blev hela Frankrikes, om inte hela världens främsta gotiska kyrka berodde på två händelser som har föga med tro att göra. Det var här som Napoleon år 1804 krönte sig själv till kejsare, två år efter att kyrkan hade återinvigts efter att under revolutionen använts som ett ”förnuftets tempel”. Och så skrev författaren Victor Hugo år 1831 romanen ”Ringaren i Notre-Dame”. Den blev en av världslitteraturens mest lästa böcker och banade vägen för en helt ny, världslig eller estetisk uppfattning av kyrkan.Inuti romanska kyrkor är det mörkt. Alltid. Inom de gotiska katedralerna blev det ljust, i alla fall under dagen. Denna skillnad är inte bara av praktisk eller fysikalisk betydelse. Den är uttryck för en teologi. Ty ljuset skulle vara Gud, vars sken fick alla ting och varelser att själva flamma upp, i världens alla färger, så att reflektionen föll tillbaka mot det ursprungliga, mångfärgade ljuset. Katedralen är byggd inte som en sinnebild, utan som en realisation av denna tanke – som inte bara är en föreställning om Gud, utan också en språkteori. För vad händer när vi talar om en sak? Den skiner upp, och ju ljusare saken blir, desto mer förstår vi vad vi talar om. Det var en fransk munk, som noterade denna förbindelse, Pierre Abélard. Han levde runt år 1100, kort innan den första katedralen började byggas, och han tillbringade större delar av sitt liv i Saint-Denis. Och eftersom det blev den enstaka människans uppgift att förstå hur ljuset och världen hängde ihop, och eftersom kyrkan själv var produkten av enskilda människors verksamhet – byggmästarnas namn är för det mesta kända än idag –, så betraktades den enskilda människan för första gången inom kristendomens historia som en självständig varelse. Också därför börjar de moderna tiderna med katedralbyggen. Upplysningen – upp-lysningen - sätter igång på 1100-talet.Ljuset gör ingen skillnad på rika eller fattiga människor, levande varelser eller döda ting, det bara lyser. Katedralen är detta universum, den är skapelsen själv, den rymmer alla och allting, skulpturer av de heliga och av vanligt folk, av djur och växter, och medan demonerna får bo på utsidan och får spy ut regnvattnet från taket, så förvandlas kapitälerna, de översta stenarna på en pelare, till buketter av blad och knoppande grenar.Motsatsen mellan rika och fattiga människor, mellan adelsmän, bönder och hantverkare blev självklart bestående, i verkliga livet. Men så finns det ingen katedral utan stad. Tätorten kom först. Tydligast ses detta förhållande i Chartres, i en liten, låg stad på den nordfranska slätten, ur vilken det reser sig en kyrka i ett näst intill överjordisk format. En katedral är ett tecken på att bondesamhället höll på att luckras upp, att hantverket och handeln började florera, att städerna utvecklades, där ståndsskillnaderna så småningom blev genomträngliga. Och så var kyrkan själv ett ofantligt löfte: att det kunde bli så, att alla motsättningar kunde bärgas och upplösas i ett gigantiskt, systematiskt ordnat bygge som rymde så väl det jordiska som det andliga. Himlen hade nästan flyttat till jorden.Att det finns ett samband mellan kristendomen och förnuftet, att Notre-Dame, som alla andra gotiska katedraler, står för betydligt mer än en religion som idag verkar uppleva en slutgiltig kris – kort sagt: en aning om att västerlandets historia på något sätt går tillbaka till dessa kyrkbyggen kunde märkas i de flesta tidiga reaktioner på branden. Dit hör också den vitt spridda fruktan, att elden hade anlagts av en islamistisk organisation. Folk fasade över branden, med all rätt.På uppmaning av den franske premiärministern följde sedan en debatt om återuppbyggnaden som effektivt bestred att de inblandade arkitekterna hade den minsta föreställning om vad de sysslade med: Den ena arkitekten föreslog att ersätta spiran, tornet över det centrala kryssribbsvalvet, med en minaret, som en symbol för religionernas försoning. En svensk kollega föreslog att täcka hela taket med en simbassäng. Värst var dock ett berömt kontor i London, som ville ersätta taket och spiran med en kupol i glas och stål. Idén, att församlingens blick uppåt skulle gå till den vanliga storstadshimlen, att inte det mångfärgade, gudomliga ljuset, utan det naturliga ljuset skulle strömma in, var ett öppet angrepp på själva meningen med en gotisk katedral. Till slut böjde sig dock både politikerna och arkitekterna för en överväldigande majoritet av folket som vill få tillbaka kyrkan så som den varit. Uppenbarligen är upplysningens tid inte helt förbi. Man får bara inte fråga experterna.Thomas Steinfeldförfattare, översättare och professor i kulturvetenskap

De senaste dagarna har nyhetsläget varit extra hett i det nya näringslivet. I veckans avsnitt av Breakit Podcast berättar reportrarna Emil Widhagen och Åsa Johansson om allt du behöver ha koll på. Bland annat pratas det om: (0:51) 3:12-reglerna förändras – 400.000 entreprenörer berörs: “Något man måste ha koll på”(1:51) Microsoft häller ned miljarder i AI på svensk mark – men varför var egentligen Ulf Kristersson med på techjättens pressträff? Vi reder ut!(12:44) Fem snabba nyheter från veckan:# Efter sammanslagningen – 150 får lämna Mathem-ägaren# Creandum håvar in miljarder för att backa “Europas vinnare”# Kris i Go North – oklart om ägarna ställer upp med mer pengar# Instabee får mer cash – ska ge bolaget “arbetsro”# Skatt för streamingjättar som Netflix fråga i EU-valsdebatten(15:49) Nanny-gate har fått profiler i näringslivet att rasa – och skapa het debatt: “Uppenbarligen en väldigt känslig fråga”Och du - glöm inte att ge feedback till podcast@breakit.se. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Äntligen är vi tillbaka, Christofer har blivit hel igen (nästan) så det finns inget som stoppar oss! Uppenbarligen fanns det inget som kunde stoppa Lando Norris i helgen heller, för äntligen har han tagit sin första vinst. Det och mycket annat spicy som har hänt snackar vi om i dagens avsnitt, t.ex. att Adrian Newey ska lämna Red Bull Racing.Support the Show.Sveriges snabbaste F1-podcast!

Medverkande denna gång är: Fredrik, Danny, Jesper och Mattias.I detta sista specialavsnitt inför nya säsongen, lyfter vi locket på våra personliga topplistor - åtminstone för de som medverkar!Veckans innehåll:Uppenbarligen blir det mycket snack kring de fyra deltagarnas personliga topplistor. Först river vi av "bingo-GOTY", vilket innebär att vi följer upp på avsnitt 411, där vi försökte förutspå varandras topp 10-listor. Ett svårt åtagande i sig självt... ännu svårare ett år som detta. När detta har gått igenom, getts poäng och någon eller några vunnit - ja då blir det snack kring våra personliga topp 3 spel, och varför just dessa befinner sig där de gör.Sedan avslutar vi med lite kontemplation av förra veckans 'Game of the Year 2023' avsnitt. När vi nu fått stuva lite på resultatet, vad tycker vi om spelen som vann? Vilka spel överraskade oss med sin potentiella tidiga bortgång, och fanns det (på ett personligt plan) spel vi var mer överraskade över att de ens var nominerade?Detta och mycket mer i detta sista specialavsnitt innan vår säsong startar igen med ordinarie sådana. Tack för att ni lyssnar - och god fortsättning på det nya året! Huzzah!

Säsongens andra FBK-topplista är här, vad och vilka har stuckit ut såhär långt? Och varför blir Solveig så upprörd när det snackas CHL? Vill du marknadsföra ditt företag i våra poddar? Kontakta oss på ⁠mediepartner@nwtmedia.se⁠ eller ring054-19 90 00.Ta del av vår FBK-bevakning, just nu till en grym deal. ⁠Här hittar du erbjudandet!

Ledarpodden denna vecka om Equmeniakyrkan och samfundets utmaningar att fånga upp unga. Equmeniakyrkan har under flera år brottats med sjunkande medlemssiffror. Speciellt svårt är det att attrahera den yngre generationen att ta klivet över in i församlingarna. Vad beror det på och vad kan göras? Medverkar gör: evangelist och församlingsutvecklare Ida-Maria Brengesjö, ledarskribent Lennarth Hambre, opinionsredaktör Frida Park och ledarskribent Steven Crosson.

Explosioner i Moskva. Drönarattacker djupt inne i Ryssland. Ukraina slår ifrån sig ansvar, men kriget har fått en ny form och ingen vet var det slutar. Den 30 maj anfaller flera drönare Moskva. Många skjuts ner av det ryska luftvärnet, men bilder i sociala medier visar också explosioner på marken.Ryssland utsätts nu allt oftare för attacker från luften, även långt inne i landet.Flera av de drönare som når fram till Moskva verkar ha riktat sig mot ett finare område, där eliten har sina stora villor.– Det känns ju troligt att det inte är en slump att drönarna hamnar just där, säger Hugo von Essen, analytiker på Centrum för Östeuropastudier.Ligger Ukraina bakom attackerna i Moskva?Drönarna mot Moskva kommer samtidigt som Ryssland genomför stora luftanfall mot Kiev.Ukraina har inte velat medge att man ligger bakom anfallen mot Moskva, men säger att de "ser på med glädje". Den ryske presidenten Vladimir Putin har däremot fördömt det han kallar terror.Attacker har skett på fler ställen, som i staden Kursk. För att lyckas måste de som hanterar drönarna kommit på sätt att undgå tidig upptäckt över ryskt territorium.– Uppenbarligen har man ju hittat någon lucka här, säger Michael Reberg, expert på luftvärnssystem.Medverkande:Michael Reberg, överstelöjtnant och militär lärare på FörsvarshögskolanHugo von Essen, analytiker på Centrum för ÖsteuropastudierProgramledare: Bo Torbjörn Ek och Karin HållstenProducent: Pernilla KommesLjud från Sveriges Radio, SVT, ukrainska Freedom, ABC News

Adolf Hitler (1889-1945) är själva arketypen för ondska i världshistorien. Hans barndom i den österrikiska landsorten präglades av en älskad överbeskyddande moder och en våldsam despotisk far. Uppenbarligen intelligent, men utan förmåga att lyckas med organiserade studier, blev dagdriveri och dagdrömmar hans heltidssysselsättning redan som 16-åring.När den unge Hitler senare misslyckats med inträdesprovet till konstakademin i Wien utvecklades dagdriveriet till bottenlöst armod. Adolf Hitlers grandiosa självbild i kombination med sina personliga tillkortakommanden i ett Wien präglad av rabiat antisemitism blev troligen början på Hitlers med tiden patologiska antisemitism.Detta är den första av fyra avsnitt om nazistledaren Adolf Hitler som satte hela världen i brand och iscensatte folkmordet på sex miljoner judar och andra folkgrupper. Programledaren Urban Lindstedt samtalar med Martin Hårdstedt, professor i Historia vid Umeå universitet utifrån historikern Ian Kershaw biografi i två volymer: Hitler 1889-1936 Hubris samt Hitler 1936-1945 Nemesis.Få individer i världshistorien har satt ett sådant negativt avtryck som nazistledaren Adolf Hitler. Andra världskriget hade kanske brutit ut utan Hitler, men frågan är om de tyska erövringarna i Öst hade fått samma karaktär av utrotningskrig utan Hitler. Det industriella folkmordet på 6 miljoner judar hade troligen inte heller skett utan Adolf Hitler som fürer.Adolf Hitler föddes den 20 april 1889 i Braunau am Inn, Österrike. Han var det fjärde barnet till Alois Hitler, född Schicklgruber, och Klara Hitler, född Pölzl. Föräldrarna kom från enkla förhållanden, men fadern avancerade till en uppsatt tulltjänsteman i kejsardömet Österrike-Ungern. Klara Hitler, som var betydligt yngre än Alois, är troligtvis den enda person som Adolf Hitler älskat.Adolf Hitler lyckades bra under den tidiga skolgången, för att senare få allt sämre betyg. Han slutade skolan vid 16 års ålder för att aldrig skaffa sig ett riktigt yrke. I ungdomen i Linz fick Adolf en av få personliga vänner i den naive och undergivne August Kubizek, som på 1950-talet skulle skriva en bok som sin ungdomsvän Adolf Hitler. De bägge vännerna älskade opera och bodde också ihop under en period i Wien.1907 flyttade Hitler till Wien och sökte in på konstakademin detta och följande år, men blev ej antagen. 1907 dog också hans mor, vilket tog Hitler mycket hårt. Den första tiden i Wien levde Hitler på en barnpension från fadern och ett arv från modern. Men eftersom Hitler skydde traditionellt arbete fick han allt svårare att försörja sig. Schabbiga hyresrum byttes mot härbärgen och under perioder var Hitler hemlös.I Wien påverkas sannolikt Adolf Hitler av den omfattande antisemitismen i staden, även om han hade både judiska bekanta och affärspartners.Omslag: Adolf Hitler någon gång under åren 1920-24. Wikipedia, Public Domain.Musik: Musik: Richard Wagner's opera Götterdämmerung: Siegfrieds begravningsmarsch av the United States Marine Corps Band, creative commons; Wiki Media.Lyssna också på Våldets väg – tredje rikets uppkomst.Klippare: Emanuel Lehtonen Vill du stödja podden och samtidigt höra ännu mer av Historia Nu? Gå med i vårt gille genom att klicka här: https://plus.acast.com/s/historianu-med-urban-lindstedt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Välkommen till en av Fornpoddens specialare, nämligen en påskföljetong i fem delar om häxor. För denna serie kör Emma ensam, så förhoppningsvis har ni inte tröttnat på hennes röst ännu. Följetongen har det påsk-iga temat häxor, och behandlar hysterin som kallades "Det stora oväsendet". I del fyra berättas det om ännu fler kvinnor som föll offer för de häxiga tokigheterna. Glad påsk! OBS: ber om ursäkt för lite extra prassligt ljud i den här delen. Uppenbarligen jag som inte kan sitta still! /Emma ---- Följ oss på instagram @fornpodden, mejla frågor till fornpodden@gmail.com Podden görs i samarbete med @studioruffen, jingeln är producerad av Tobias Hansson

Välkommen till en av Fornpoddens specialare, nämligen en påskföljetong i fem delar om häxor. För denna serie kör Emma ensam, så förhoppningsvis har ni inte tröttnat på hennes röst ännu. Följetongen har det påsk-iga temat häxor, och behandlar hysterin som kallades "Det stora oväsendet". I del tre tas de första dömda "häxorna" upp och några av vittnena. Glad påsk! OBS: ber om ursäkt för lite extra prassligt ljud i den här delen. Uppenbarligen jag som inte kan sitta still! /Emma ---- Följ oss på instagram @fornpodden, mejla frågor till fornpodden@gmail.com Podden görs i samarbete med @studioruffen, jingeln är producerad av Tobias Hansson

Vilka bra spel spelade vi för första gången under 2022? Uppenbarligen en hel uppsjö spel, både gamla som nya! Vi presenterar också poddens nya segment "Lär dig snacka brädspel" där Lars Hallgren går igenom begreppet "Brädspel" och undrar vad vi andra säger när vi pratar om vår hobby? --- (00:00) Intro, avsnitt #52 (04:30) Snacka backspegeln med: #34 - Spel vi ser fram emot 2022, del 1 #35 - Spel vi ser fram emot 2022, del 2 (17:50) Lyssnarfrågor (25:20) Bra spel vi spelade första gången 2022 (54:40) Lär dig snacka brädspel - med Lars Hallgren (1:00:35) På bordet - Josef ställer frågorna --- En avslappnad podd mellan vänner där vi snackar allt om brädspel. Känslorna, intrycken m.m. Skapad av Andreas Isberg, Josef Sannholm och Mats Jengard. Du hittar oss på vår facebooksida https://www.facebook.com/SnackaBradspel samt facebookgrupp https://www.facebook.com/groups/snackabradspel

Hur behandlar du personalen i butiker, restauranger eller kanske inom vården? Uppenbarligen ganska dåligt om man får tro på veckans osande brevskörd! Relationspodd - Vad grubblar du på?

UNCODE.initRow(document.getElementById("row-unique-48")); Hej kära läsareEn vecka susade förbi utan att jag hann skriva. Föreläste i Malmö och Göteborg gånger två samt hade coaching med chefer, professionella idrottsmän och investerare. Mer om alla möjligheter som dykt upp i senare brev:-) Nu vill jag påminna om vad jag så klart tycker är den bästa julklapp du kan ge till dig själv, någon du håller kär och till anställda: Den 9 mars kör jag min nya föreläsning ”Brinna utan att bränna ut dig”. Insikter och verktyg för hur du undviker att påverkas så hårt av den allt ökande takten på livet. Mer produktivitet och effektivitet med mindre stress och press helt enkelt. Ta en titt HÄR för info och anmälan. Sedan har vi också en tvådagarskurs i Mental Klarhet på gång i Stockholm 22-23 april. Vill du veta mer ta en titt här! Om du vill säkra din plats direkt så skicka ett mail till karin@lifevision.se I veckans brev funderar jag på en helt ny människosyn. Något som påverkar både hur du tar dig andra och hur du ser på dig själv. Få saker har större effekt på alla delar av livet än en förändring här. Så ta en stund, läs och reflektera och kom ihåg att … Ditt liv är ett mästerverk – upptäck det! Anders Haglund Nothing found. UNCODE.initRow(document.getElementById("row-unique-49"));Veckans citat ”Den bästa platsen i världen är inte en plats. Det är ett sinnestillstånd.”- Anders Haglund UNCODE.initRow(document.getElementById("row-unique-50")); UNCODE.initRow(document.getElementById("row-unique-51"));Är du ond eller god?UNCODE.initRow(document.getElementById("row-unique-52")); Vi människor är både fantastiska och märkliga på samma gång. Vi har förmåga till att uppfinna de mest otroliga saker och vara osjälviska in till självförstörelsens rand. Samtidigt kan vi skapa de värsta vapen planeten skådat och säga de mest sårande saker till och med till dem vi älskar. Inte konstigt att denna dualitet har varit ett återkommande tema inom litteraturen genom alla tider. Allt från änglar och demoner till Dr. Jekyll och Mr Hyde och Two-Face i Batman. Alla pekar de på vår inneboende förmåga till både gott och ont. Högt och lågt. Vi som ska bo med oss själva dygnet om kan bli lite tvivlande till vår innersta natur när vi ser det här hos oss själva, eller hur? Kommer sanningen när vi beter oss bra, eller är vi innerst inne som när vi beter oss illa? Kyrka och stat har genom åren antytt att det är det senare. Något som spridit sig som ett tankevirus hos de flesta av oss. Vilket gör att vi kan ha flera veckor av underbar samvaro med vår partner, men när den kulminerar med ett tiominuters gräl faller allt det bra som ett korthus. För vi tenderar att tänka ”att där kom sanningen” och allt det bra var endast en välregisserad lögn. Samma när vi ser någon som plötsligt beter sig mindre bra på jobbet eller ute på en fest. Kommentarer som ”i de lugnaste vatten …” ”det trodde man inte om dem, men där ser man …” Visar att vi nu anser att sanningen om dem kom fram. Att allt bra de gjort var mest beteendemässig fönsterskyltning men nu fick vi en glimt in i den mörka butiken bakom. Det behövs ju inte mycket mer än titt ut i världen på krig och orättvisor eller in på kommentarsfälten i sociala medier för att backa upp det påståendet. Uppenbarligen finns det en Mr Hyde gömd i allas våra sinnens mörkaste vrår. Jag vill dock här argumentera för att det är den ljusa sidan som är fabriksinställningen hos oss. Det är dit vi återgår varje gång vi återfår den mentala balansen och klarheten. En god natts sömn, en paus under lunchen, lite humor i vardagen och det är som om den inre datorn startar om och vi är tillbaka i vårt Dr Jekyll mode. Nog har även du sett det här? Du skriver ett irriterat mail till någon och det ser briljant ut. Där fick de skrivet på näsan hur illa de betett sig. Efter en kort lunchpaus ser inte längre samma ord i samma ordning lika br...

Att fejka sin egen död! VAR – ödesfrågan för svenska domarkåren! Hotade, kanske, 51-procentsregeln! Maurizio Sarri-surr! Malmös fruktansvärda Europahöst! Imponerande Frankfurt! Totalt galna Europa League-sextondelarna! Loris Karius + Diletta Leotta = sant? Inlägget 667. Uppenbarligen dök först upp på Tutto Balutto.

Att fejka sin egen död! VAR – ödesfrågan för svenska domarkåren! Hotade, kanske, 51-procentsregeln! Maurizio Sarri-surr! Malmös fruktansvärda Europahöst! Imponerande Frankfurt! Totalt galna Europa League-sextondelarna! Loris Karius + Diletta Leotta = sant?Inlägget 667. Uppenbarligen dök först upp på Tutto Balutto.

Att fejka sin egen död! VAR – ödesfrågan för svenska domarkåren! Hotade, kanske, 51-procentsregeln! Maurizio Sarri-surr! Malmös fruktansvärda Europahöst! Imponerande Frankfurt! Totalt galna Europa League-sextondelarna! Loris Karius + Diletta Leotta = sant?Inlägget 667. Uppenbarligen dök först upp på Tutto Balutto.

Under historien har synen på döden förändrats och de döda har blivit föremål för olika maktanspråk. Kristoffer Leandoer funderar över vad vi ska med döden till, om vi ändå inte får vara ifred. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Varje morgon kör jag förbi Martyrkyrkogårdens kulle i Tirana där albanska kommunister som stupade i partisankriget mot italienare och tyskar ligger begravda. Trots att han dog fridfullt fyrtio år efter andra världskrigets slut begrovs även landets ledare Enver Hoxha där 1985 under högtidliga former. Men med kommunismens fall fråntogs Hoxha retroaktivt denna utvaldhet, han hörde inte hemma bland martyrerna längre. I april 1992 öppnades graven vid en ny offentlig ceremoni, diktatorns kvarlevor grävdes upp och flyttades till en allmän begravningsplats på andra sidan stan. Det var den värsta dagen i mitt liv, har Hoxhas son sagt om gravöppningen.Och då vet Ilir Hoxha ändå var han har sin pappa: barn och barnbarn till regimens offer letar alltjämt efter sina bortförda och försvunna anförvanter; arbetet med att spåra upp offrens kvarlevor och ge dem en riktig begravning är en viktig del i landets ännu pågående läkeprocess och bearbetning av det förflutnas trauma. Närmast profetiskt hade den albanske författaren Ismail Kadaré redan 1963 skildrat detta myckna grävande i romanen Den döda arméns general, där en melankolisk italiensk general åker runt i ett regnigt och slutet efterkrigs-Albanien med en präst och gräver upp benen efter andra världskrigets stupade italienska soldater för återtransport till hemlandet.Alla dessa kvarlevor är argument, inlägg, vältaliga påståenden eller förtiganden.Så länge vi finns till finns icke döden; när döden finns, finns icke vi. Svårare än så var det inte enligt den grekiske filosofen Epikuros, mer än så behövde man inte bekymra sig över det hinsides. Det är en tanke som mänskligheten kunnat hämta tröst ur i 2 300 år. Men i fallet Enver Hoxha och Albanien hade Epikuros tydligen inget att erbjuda.Uppenbarligen kan vi finnas även när döden finns. Uppenbarligen finns det ett liv efter döden. Åtminstone i politisk mening.Filosofen Hans Ruin kallar det att vara med de döda i en bok som heter just Being with the dead där han argumenterar för en syn på människan och det mänskliga som inte gör halt vid livets slut: varje mänskligt samfund omfattar i praktiken både levande och döda. Ruin vidgar Sokrates berömda definition av filosofi som konsten att dö: enligt Ruin är filosofi konsten att leva samman med de döda.Utifrån den franske sociologen Robert Hertz epokgörande studier i dödens riter och praktik visar Ruin hur döden i de flesta kulturer inte är ett oföränderligt tillstånd utan en process precis som livet: den döda kroppen liksom de sörjande har flera stadier att gå igenom innan skilsmässan är avslutad och de sörjande kan leva som vanligt igen.Det kanske inte alltid är lika påtagligt som i den turkiska stenåldersstaden Çatalhöyük, där invånarna sov direkt ovanpå de döda, på plattformar av lera som byggts ovanpå gravar där de döda vilade i fosterställning. Men vi är med våra döda, som Ruin säger. De är medborgare i samma samfund som vi, med rättigheter som går att kränka eller kämpa för. Och därför har också de dödas rättigheter blivit en angelägenhet i flera av den västerländska litteraturens portalverk, till exempel Antigone och Iliaden.I boken Moment of Reckoning, alltså Räkenskapens stund, hävdar den amerikanska religionshistorikern Ellen Muehlberger att döden genomgick en förändring i den kristna världen under senantiken: livet tog helt enkelt inte längre slut bara för att man dog.Fram till dess hade kristna kunnat möta döden bekymmersfritt, den var det garanterat lyckliga slutet på deras historia. Det som hände under 300400-talet var att döden flyttade från slutet av historien till mitten. Själva dödsstunden blev alltmer central i en människas biografi. Hela predikningar strukturerades som sofistikerade hörspel kring dödsögonblicket, där prästen spelar alla roller och till exempel beskriver hur rosslingarna i den döendes strupe liknar ljudet av en såg som börjat ta ner ett träd som märkts ut för att fällas. Det påminner om scenen i Det sjunde inseglet där Döden börjar såga ner trädet som skådespelaren Skat klättrat upp i: frågan är om inte Muehlberger skildrar starten på den medeltida dödsfixering som ger Bergmans film dess grundton.Döden blir nu måttet på kvaliteten hos ett människoliv. I Eusebios biografi över Konstantin, skriven direkt efter kejsarens död 337, skildrar Eusebio Konstantin som bättre och lyckosammare än både Alexander den store och perserkungen Kyros, trots att deras fälttåg var lyckosammare, deras segrar fler och deras erövringar större. Varför? Jo, för Konstantin dog bättre vid hög ålder, med ordning och reda i såväl sina egna som rikets affärer.Som pedagogisk kontrast till Konstantins och andras exemplariska frånfällen börjar tidens kristna författare samtidigt frossa i utdragna skildringar av skräck och plåga: hedningars eller dåliga kristnas dödsstunder. Döden förändras från frälsning och befrielse till rannsakan och dom, eventuellt en port till evig pina.Ingående skildrades hur själen drogs ur den livlösa kroppen med hjälp av fiskkrokar, hur de saligas himmelska städer doldes i insektssvärmar, så att pilgrimerna i det hinsides inte kunde hitta dem på egen hand, utan bara om de leddes av en Guds ängel.Fiskkrokar och insektssvärmar: det slår mig att vår fantasi ändå är bra mager, vi kan inte föreställa oss något vi inte redan sett, vi kan inte hitta på nya former utan bara lägga pussel med de gamla vanliga.Eftersom människan ska dömas enskilt måste hon kunna uppvisa giltigt prov på sin identitet även i det tillkommande, inte bara befrias från sin jordiska lekamen och uppgå i en kollektiv salighet. Det blev nödvändigt att behålla kroppen som identitetshandling, eftersom ansvar skulle utmätas. Därför lades större vikt vid kroppens vidare öden, på gravplatser och begravningar.Varför förändrades synen på döden just då? Det är lätt att räkna ut: förvandlingen av dödsstunden från lyckligt slut till domstolsförhandling ägde rum samtidigt som kristendomen blev statsbärande. Det gällde makt och realpolitik. Eftermäle, gravplatser och begravningar användes både för att demonstrera att man hade makten och för att legitimera den. Var man på fel sida politiskt, ökade risken att ens kvarlevor också skulle hamna på fel sida. Frågan om en rätt död, vem som är martyr och inte och en rätt behandling av de döda blev makthavarnas slutgiltiga sätt att både legitimera sin egen makt, och utöva den: sköter du dig inte, får du ingen plats på kyrkogården och riskerar därmed din plats i nästa värld.Jag finner allt det här grävandet i döda kroppar och deras politiska symbolvärde högst provocerande: räcker inte alla ställningstaganden som yttervärlden avtvingar en medan man lever? Om man inte får vara ifred ens när man är död, när ska man då få vara det? För egen del tänker jag hålla fast vid Epikuros: när jag dör upphör jag att vara ett bekymmer. Åtminstone för mig själv.Kristoffer Leandoer, författare

Få saker är så svåra att förklara som mänsklig interaktion. Eva-Lotta Hultén påminner om hur svårt det kan vara att förstå allt det som inte låter sig förklaras. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Som femåring fick jag en dag upp ögonen för kvinnlighet. Min förskola tog emot en praoelev, en ung flicka som jag uppfattade som vuxen och väldigt vacker. Jag minns hur vi satt på gräsmattan utanför förskolan och att jag noterade att hon satt på ett speciellt sätt. Inte på rumpan med benen i kors, eller på knä som alla vi barn utan på ena höften med knäna ihop och uppdragna åt ena sidan. För att hålla balansen hade hon ena handen som stöd i marken. Åh, så tjusigt! Så ville jag också sitta och jag började öva. Uppenbarligen gick det så där med att upprätthålla den sedesamt kvinnliga looken för flera år senare, jag kan ha varit runt elva, åkte jag buss med en kvinnlig släkting, när hon sa åt mig att hålla ihop knäna. Jag undrade varför och fick svaret att det inte såg trevligt ut för flickor att sitta brett med benen. Som jag skämdes! Hade jag alltså suttit på fel sätt i hela mitt liv utan att veta om det?Jag minns många sådana här situationer från min barn- och ungdom. Tillfällen då det plötsligt gått upp för mig att jag gjort fel och att alla andra visste och kunde saker som jag missat. Ibland förstod jag för att jag blev tillrättavisad av vuxna, andra gånger såg jag något i andras blickar, barns eller vuxnas, och insåg att jag sagt eller gjort något pinsamt eller klumpigt.Som barn var jag dålig på att förstå socialt samspel. Det som verkade komma naturligt för många andra gjorde inte det för mig. Medan läsning, skrivning och räkning gick som en dans och jag hade svårt att förstå varför andra behövde traggla så, infann sig aldrig samma flow på det sociala samspelets arena för min del. Där fick jag själv traggla, inte sällan efter att först ha mötts av ilska eller hån.Eftersom jag skriver mycket om skolan är jag med i en Facebookgrupp för specialpedagoger. Den är öppen för alla och en dag dyker det upp ett inlägg med en fråga. Varför börjar folk skratta rätt som det är? Jag trodde man bara skulle skratta när något är roligt. Personen i fråga gör fler inlägg; frågar hur man gör för att få kompisar och berättar att hen befinner sig inom autismspektrat, vilket antagligen fler än jag redan anat. Hen får genomgående vänliga svar.Ofta har vi lättare att ursäkta klumpigt eller avvikande beteende om vi har en etikett på personen, som någon form av diagnos eller ett väldigt uppenbart avvikande beteende. Den som bara är impulsiv i överkant riskerar att uppfattas som oartig när den avbryter eller fyller i andras meningar. Den som är blyg kan misstas för dryg, särskilt om den inte vänder ner blicken eller rodnar på rätt sätt. Det är som om många utgår från att den som har svårt med det sociala trampar i klaveret med avsikt och därför förtjänar ilska, och att bara den som har väldigt tydliga svårigheter förtjänar förståelse eller överseende när det blir fel.Clara Törnvall berättar i sin bok "Autisterna" hur hon gång på gång får höra att hon väl inte kan vara autistisk, som verkar så normal. Samtidigt berättar hon hur hennes beteende gör att hon hamnar i konflikter utan att själv förstå varför. Att hon både kan kamma och klä sig som vem som helst och dessutom inneha ett ansvarsfyllt jobb på Sveriges radio gör det svårt för många att ta in hennes handikapp. Men det går alltså fint att se ut precis som alla andra och rentav vara intelligent, och ändå inte klara att leva upp till de sociala normerna för att man helt enkelt inte förstår koderna. Törnvall gör referensen till forna tiders tro på troll som varelser som utseendemässigt inte går att skilja från människor men som kan avslöjas i detaljer, som språkliga ovanor, ett svårt humör eller annat lite avvikande beteende.Så fort vi inte klarar att urskilja och följa de sociala koderna riskerar vi att ses om lite mindre mänskliga. Eller i alla fall som pinsamma eller töntiga. Men socialt samspel är svårt, även för många som befinner sig utanför autismspektrat. I antologin Sånt vi bara gör skriver 95 forskare inom humanvetenskaper som etnologi, lingvistik, socialantropologi och nordiska språk korta kapitel om hur vi beter oss och pratar. Många av texterna innehåller omkvädet Det är sånt vi bara gör. Samtidigt beskriver många av texterna också hur många av oss faktiskt inte bara gör, utan tvärtom gör fel, och avviker från det där som de flesta sysslar med utan att reflektera. Etnologen Jesper Fundberg beskriver till exempel i sin text hur viktigt det kan vara att klä av sig i rätt ordning. I scener från ett omklädningsrum för fotbollsspelande killar berättar han hur en pojke som klär av sig kalsongerna före tröjan blir kallad för bögig. En annan som gör samma sak kommer undan med att kompisen skrattar men övertrampet måste uppenbarligen markeras på något vis.Fundberg konstaterar att det rätta sättet för pojkar och män att klä av sig, att döma av hur nästan alla gör eller hur vi reagerar när någon inte följer mönstret, är att först ta av strumpor och byxor, sedan tröja, och sist kalsongerna.En annan forskare beskriver i boken olika sorters kramar, en tredje berättar hur vi väljer plats på bussen. Det är så enormt mycket de flesta bara gör utan att behöva tänka efter. Så mycket att förhålla sig till och komma ihåg för alla som är autistiska, eller för den delen bara har lite svårt med det sociala. Snubbeltrådar överallt, hela dagarna. Massor av oro över att göra fel, massor av ångest över att ha gjort fel.Jag kan inte släppa de där frågorna i gruppen för specialpedagogik för att de är så hjärtskärande. Hur får man vänner? När ska man egentligen skratta? I en text i antologin "Sånt vi bara gör" skriver språkvetaren Klara Skogmyr Marian om just skrattande. Hon tjuvlyssnar på ett samtal vid bordet intill sig och hör flera skratt, trots att konversationen tycks handla om att en anhörig gått bort oväntat hastigt. Skratt, förklarar hon, är inte bara till för att uttrycka glädje utan är en mångsidig samtalsresurs som vi använder som verktyg för en rad sociala funktioner, som att avsluta ämnen, hantera känsliga situationer eller lösa fnurror i interaktionen. Genom att skratta på ett visst sätt kan vi markera att vi är redo att lämna över ordet, ta över det, eller bara ge klartecken till den som berättar att hen kan fortsätta prata.Det är svårt att föreställa sig hur minerad en vanlig dag är för den som inte förstår sig på olika sorters skratt. Den bjuder på nästan oräkneliga tillfällen att göra fel eller missförstå. För när ska vi egentligen skratta? Det skulle behövas en hel bok för att reda ut det på ett sätt som verkligen skulle ge vägledande svar. Men vi kanske i alla fall kan enas om att vi inte ska skratta åt, och inte heller bli arga på eller håna alla dem som har svårt att klara koderna för när skrattande ska ske, eller som kanske bara råkar klä av sig i fel ordning.Eva-Lotta Hultén, författare och journalist

UNCODE.initRow(document.getElementById("row-unique-0"));Hej kära läsare Som du kanske sett så har jag återvänt till min första kärlek golfen och satt ihop ett fantastiskt 3-dagars program tillsammans med min ”gamla” landslagskompis Kricken Härdin: Hitta Din Sweetspot! Det blir härliga dagar med kombinerad golfträning, livskunskap och personligt ledarskap på fantastiska Barsebäck Golf & Country Club den 28-30 april 2022. Du som känner att det kan vara rätt för dig hittar mer information HÄR! Väldigt begränsat antal platser så först till kvarn gäller! Kanske bästa julklappen att ge dig själv och något att se verkligen fram emot

Podden återvänder till träsket av gladfilm och snabba granater. I synnerhet till tiden när de israeliska idealisterna Yoram Globus och Menahem Golan producerade billig film på tveksamma manus. Uppenbarligen fanns det publik back then, precis som det finns publik för dessa skönheter även idag. Enligt sägen är American Cyborg: Steel Warrior (1993) dessutom den sista filmen som det legendariska produktionsbolaget Cannon films producerade. Avsnittet gästas av hon som gör huvudrollen i denna rökare, Nicole Hansen, en mäktig jävel med oerhört spännande stories från inspelningarna i Israel. Som bonus har vi oxo lagt ut hela halvtimmen med henne på vår Patreon-kanal. Tetsa gärna förbi. Saint Tropeeeeeez! Hitta oss här: Soundcloud - https://soundcloud.com/8595podcast iTunes - http://tinyurl.com/jkezzwz Acast - https://www.acast.com/8595 Facebook - www.facebook.com/8595podcast/ Instagram - www.instagram.com/8595_podcast/ Patreon - https://www.patreon.com/8595podcast 8595podcast@gmail.com

Karsten Thurfjell har valt ett ord som torde beskriva det många av oss kommer att uppleva den närmaste tiden. Ni hör en veckans ord-krönikör som idag, dagen efter presidentskiftet i USA, försöker resa sig ur ett långt gånget missbruk. Efter att ha följt Studio Etts tvåtimmarsändning, och därefter en timma med USA-podden, den 305:e, fortsatte kvällen med CNN:s och BBC:s direktsändningar och kommentarer, tills jag faktiskt kände näe, nu är jag farligt nära en överdos. Och samtidigt drabbades jag av en obehaglig, smygande känsla av ja, saknad. Just det. Tomhet efter Trump. Och idag, har det slagit ut inom mig ett förödande svart hål förmörkar min själ vad ska jag nu ta mig till? Veckans ord KAN inte vara något annat än Posttrumptrauma. Uppenbarligen är jag inte ensam med mitt akuta behov av debriefing. Mina kollegor härpå redaktionen, för att inte tala om Spanarna i P1, har gång efter annan vittnat om sitt tilltagande, galopperande nyhetsmissbruk under dom fyra år som gått. Som flugor kring en, njaej, inte sockerbit, snarare något jäsande, vitriollikt, svavelosande. Något som man närmar sig med både skräck och fascination. Jag är övertygad om att människor inom alla yrkeskategorier med intresse för sin omvärld riskerar att drabbas av samma Posttrumptrauma som jag nu lider av, men för oss journalister är det förstås lite speciellt.  Kanske beror det på ovanan att mötas av en självutnämnd motståndare. När den osannolike presidentkandidaten i valrörelsen 2016 pekade ut de traditionella medierna som folkets fiender, inte minst vi inom Public Service, så blev nog de flesta av oss rätt överrumplade. Särskilt som han fortsatte att göra det i egenskap av statschef för världens mäktigaste nation. Det är inte lätt att leva upp till neutralitetskrav med såna invektiv vinande kring öronen. Att då hålla huvudet kallt och konstatera att Trump är en ovanlig president blev onekligen lite tjatigt i längden. Men massmedierna var ingalunda den enda måltavlan för Vita husets lynnige husbonde. I går summerade New York Times den trumpska presidentperioden med att bland annat publicera en insult-lista, med alla personangrepp han tweetat: tusentals förolämpningar och påhopp, sorterade efter person, i bokstavsordning, sida upp och sida ner. Då kunde man också se vilka angreppsmål som var presidentens populäraste, ungefär som man kan iaktta skolgårdens främsta mobbare välja ut vilka tjejer han ska dra i håret och vilka svaga killar han ska förnedra. Om salig Magdalena Ribbing, i egenskap av både folkvettsexpert och politisk reporter, fått uppleva hela den här presidentperioden fram till igår, när Trump helt konsekvent vägrade delta vid överlämningen, undrar jag vilka ord hon skulle ha valt för att beskriva detta, ska vi hålla oss till ovanliga beteende. Ändå kan jag, utan att förglömma alla konsekvenser på det rent politiska planet, inte sluta fascineras av detta fantastiska, fyra år långa skådespel som pågått för öppen ridå tveklöst i klass med vilket antikt grekiskt drama som helst, eller förstås Shakespeares kungatragedier. Men ingen tragedi som inte för något gott med sig. Vi är många som aldrig i våra liv, efter 305 USA-poddar, varit så kunniga på USA:s konstitution och politiska liv. Och när allt kommer omkring, så är det ju nog inte riktigt sant att Trump inte kommer upp igen

Arsenals haveri fortsätter. Jesper avslutar diskussionen kring Artetas vara eller icke vara. Harry funderar på att göra den förbjudna supporter-övergången. Europa-lottningarna är klara och diskuteras. Vi ringer upp Daniel som gnuggar vidare med att Tottenham är underdogs och placerar London-laget utanför CL-platserna.   Studio-panelen tippar tabellen ­— Vem lyfter trofén och vilka åker ut? Facit finner ni i avsnitt nio.   Programledare: Harry Maghder, Carl Bolinder, Adam Fröberg, Daniel Dewerud och Jesper Ahlcrona   Detta är en podcast från K103 Göteborgs Studentradio.

I början på 80-talet fick någon på Postens huvudkontor i Solna en briljant idé. Fler tyckte uppenbarligen att det var en genialisk affärsidé så 1982 lanserades Postens ljudbrev. Jag vet inte om du känner igen det på bilden. För 12 spänn fick man ett vadderat och frankerat kuvert och ett kasettband som rymde 10 minuters inspelning på varje sida sida. Jag minns fortfarande idag hur vi testade det där hemma på morfars kasettbandare. Det var så coolt att någon hade kläckt idén att man kunde spela in ett meddelande på en kassett för att sedan skicka den på Posten. Uppenbarligen var vi inte så många som tyckte att det var, typ det coolaste man kunde hålla på med då i början på 80-talet, så några år senare försvann dom från marknaden. De tre senaste veckorna så har våra gudstjänster handlat om några andra brev, nämligen Jesus brev till de sju församlingarna, som vi hittar i Uppenbarelsebokens 2:a och 3:e kapitel. Dom kom inte levererade i formen av gula kasettband i vadderade kuvert. Men när vi läser dom så kan vi höra Guds röst och tilltal till sin kyrka då som nu. För som vi har sett redan under de tre första veckorna så rör det sig om tidlösa brev. Det man kämpade med på platser som Efesos, Smyrna och Pergamon är inget unikt. För även om omständigheterna ser lite annorlunda ut så är det djupast sett, samma saker som VI fortsätter att kämpa med år 2020. Jag tänker till exempel på kärleken och passionen till Jesus, som de kristna i Efesos hade förlorat. Och precis som lärjungarna i Smyrna så behöver du och jag påminna oss om att vi inte ska dras med i oro och rädsla, så att vi förlorar perspektivet på vem Gud är. Å i det efter-postmoderna samhället som vi lever i behöver vi - precis som lärjungarna i Pergamon - också vara på vår vakt så att vi inte kompromissar med tron och går vilse. För dig som inte har varit med de föregående veckorna så är det viktigt att veta att själva poängen med breven till de olika kyrkorna var uppmärksamma det som var gott men också för att förmana och att tillrättavisa. ”Men varför då?” kan vi fråga oss. Jo, helt enkelt därför att det stod så mycket på spel. För om de inte korrigerade sin kurs så skulle det i förlängningen få allvarliga konsekvenser.

Regeringen blåser upp till strid om las-utredningen. Är coronakrisen omständigheten som räddar regeringen från att bli fälld? Eller kommer de liberala stödpartierna slutligen får nog? Och vad väntar då vid valet 2022? Las-utredningen mötte hård kritik från statsminister Stefan Löfven i söndagens Agenda, men utredaren har följt punkterna i januariöverenskommelsen. Socialdemokraterna står dock fast, och nu väntas en strid mellan regeringen och dess liberala stödpartier. Vad händer om man vägrar lägga fram förslaget? Hur resonerar man inom Liberalerna och Centerpartiet? Vad har partierna att vinna respektive förlora? Och vad händer med januariöverenskommelsen i höst? Det diskuterar Catarina Kärkkäinen och Svend Dahl tillsammans med Karin Svanborg-Sjövall, vd på Timbro, i dagens avsnitt.

ARTpodden firar alla hjärtans dag med PARNINGSpodden - ett avsnitt om olika arters väldigt olika parningstekniker + taktiker för att undgå ofrivillig parning. Vi har läst Skönhetens evolution & diskuterar allt från Darwins teori om sexuellt urval till sexliv hos änder, spindlar & havstulpaner. Uppenbarligen bryr sig fler djur än människan om utseende & kräver sexuell autonomi!

Döden, döden, döden startade Astrid Lindgren och hennes syskon sina samtal. Uppenbarligen jag och Malin med. Sen lägger Anitha sig under den virtuella giljotinen och kallar NMFTG för en ”buskisföreställning”. Aja vi får se hur det här slutar...

Varifrån kommer rösten egentligen? Uppenbarligen inifrån, uppenbarligen ur munnen. Men ändå från ett osynligt ställe, ett högst vagt och ogripbart inre. Ja, rösten är en av dessa frågor som blir mer komplicerade ju mer vi tänker på dem. Rösten är både natur och kultur, både personlig och socialt inlärd, både ljudobjekt och meningsbärare. UKON vill i sin föreläsning spåra röstens undflyende väsen med hjälp av exempel från urspårade poesiuppläsningar, patientfall ur en tjugoårig klinisk praktik, lika Emily Dickinsonska som Jacques Lacanska läsefrukter, felsägningar, rösthallucinationer, sirener, prelingvistiska röstuttryck som hicka, hosta och födsloskrik – och hans egen döva och döda fars sista ljudinspelning på ett trasslande kassettband. Tyvärr saknas den första minuten av föreläsningen. Föreläsare: Ulf Karl Olov Nilsson (UKON) - psykoanalytiker och poet. Föreläsningen utgjorde den tredje fristående föreläsningen i Anings föreläsningsserie ”Psykoanalytisk salong – Sexualitet x 5” och ägde rum på Moriska Paviljongen den 21/10 2019.

Avsnitt 58: Kriget är över, Bonniers och Storytel har slutit ett nytt treårsavtal. Men vem blev de stora förlorarna? Bonniers författare om förläggaren har rätt. Det händer inte så mycket i bokbranschen på sommaren, vi sveper upp det som är värt att nämna om eboks-plattor, läromedel och boklådor. Fast i sanningens namn är förläggaren mindre road av detta än journalisten. Under konflikten mellan Bonniers och Storytel har det blivit väldigt synlig vilken makt ljudbokstjänsterna har. Något som gör journalisten grinig. På sommaren kan man läsa vad som helst. Uppenbarligen. Men förläggaren löser det med bravur.   Innehåll: 00 21 – Kriget är över men ingen pratar om förlorarna, utom vi. 04 26 – Ett nyhetssvep med Kobo, Pearson, Barnes & Noble och Akademibokhandeln. 11 14 – Vem bestämmer vad du kan lyssna på? 20 12 – En intressant sommarläsning   Böcker vi nämner i podden: Boken om San Michele – Axel Munthe En osalig ande: berättelsen om Axel Munthe – Bengt Jangfeldt

Anekdoter, nörderier, och filmsnack med Gustav Danielsson som är en riktigt bra filmfotograf. Uppenbarligen sker det lika mycket bakom kameran som framför och att jobba som filmfotograf är ett händelserikt och mångfacetterat yrke. Hur gör man när stuntmannen som ska cykla visar sig inte kunna cykla? Hur är det att jobba på Studio24 med den legendariske Roy Andersson? Hur tänker en filmfotograf när hen tar sig an en ny scen? Lyssna!

I den franska romanen Språkets sjunde funktion blir litteraturforskaren Roland Barthes mördad. Mikael Timm jämför denna litterära språkdeckare med verklighetens språkskräckisar. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes för första gången 2017. I Hillary Clintons bok om valkampanjen börjar allt om från början: samma diskussion om hur Trump uppförde sig, samma förundran över hur han kunde vinna. Känslan av déja vu infinner sig också under läsningen av historikern Timothy Snyders lilla skrift Om Tyranni, en sorts handledning för hur man ska stå emot Trumps styre. I likhet med privatdetektiv Ture Sventon är jag frestad att utbrista: Alltid denne Trump. Men till skillnad från Sventon så har jag inga svårigheter att följa vad min favoritskurk har för sig. Jag sitter i höstsolen och scrollar tidningar och tidskrifter på läsplattan. Av världens alla språk behärskar jag ett fåtal så mitt urval är genant begränsat. Men ändå. Över nations- och språkgränserna återkommer samma namn: Donald Trump. Vad han än gör och ibland avstår från att göra fyller artiklarna förstasidorna vecka ut och vecka in. Det är inte utan att jag skäms en smula över mitt intresse för Trump, speciellt efter läsning av Om Tyranni. Timothy Snyder vill i sin skrift visa hur individen ska bjuda motstånd. Var logisk, säger Snyder. Läs långa artiklar i tidningarna. Bry dig mindre om tv. Lite inte på vad du hittar på internet. Kolla fakta. Var modig. Och så vidare. Ja, det låter som svensk debatt i slutet av 70-talet då alla sysslade med att kritiskt granska nyhetsförmedlingen. Det som lockar, för att inte säga förhäxar, är hans språk: ordval, gester, tempo. Men räcker det? Är det inte så att Trumps väljare vet att deras kandidat överdriver eller ljuger och att just det charmar hans anhängare. Att med gamla metoder försöka mota Trump ur talarstolen är som att spela schack med en motståndare som egentligen inte bryr sig om spelet, allra minst regelboken. Uppenbarligen tycker många illa om presidenten - men han fascinerar. Och därmed sätter han dagordningen. Vad är det som trollbinder? Trumps förslag är vid det här laget välkända, men det som lockar, för att inte säga förhäxar, är hans språk: ordval, gester, tempo. Det är som om Trump har en kommunikationsnyckel ingen annan politiker fått. Man kan tycka vad som helst om Trumps förslag, men det är uppenbart att han behärskar konsten att beröra sina väljare och sina motståndare. Kennedy var aldrig lika dominerande, möjligen var Ronald Reagan ibland i närheten av Trumps räckvidd men inte under så långa perioder. Har Trump upptäckt ett nytt politiskt språk? I romanen La septième fonction du langage som kom 2015 fantiserar den franske författaren Laurent Binet om att det finns en hemlig språklig nivå som språkforskaren Roman Jakobson upptäckt men valt att dölja för omvärlden. Dock kommer socialistpartiets ledare François Mitterand över Jakobsons forskningsrapport och med dess hjälp vinner han den avgörande tv-debatten och blir 1980 Frankrikes förste socialistiske president. Binets bok är en deckare, men också en idéroman och vissa avsnitt är mini-essäer om språkteori. Framförallt är boken en skildring av 70-talets intellektuella Paris. Roman Jakobson lade grunden för mycket av språkvetenskapen. Han definierade element som måste finnas för att språket skall fungera: sändare, mottagare, kontext, meddelande och så vidare och han avgränsade på liknande sätt 6 olika funktioner som han menade att språket har. Jakobsons försök att spalta upp hur språket fungerar är grunden för Binets egenartade roman. Semantikern Roland Barthes dör 1980 i en olycka efter att ha ätit lunch med president Mitterand på en känd restaurang intill Collège de France där Barthes undervisade. Det var en  banal trafikolycka och Barthes föreföll inte allvarligt skadad men avled en månad senare. Binet tänker sig att Barthes mördats därför att han på något sätt kommit över Jakobsons hemliga uppsats om en sjunde språkfunktion som ger den som kan knepen möjlighet att totalt manipulera lyssnarna. Bland de misstänkta finns förstås de som umgåtts med Barthes: Michel Foucault, Jacques Derrida, Julia Kristeva, Claude Lévi-Strauss, Jacques Lacan, författaren Philip Sollers, Umberto Eco, Louis Althusser ja, nästan alla Maitre Penseurs som de kallades vid denna tid alltså stora intellektuella förekommer i mördarjakten. Binets bok är en deckare, men också en idéroman och vissa avsnitt är mini-essäer om språkteori. Framförallt är boken en skildring av 70-talets intellektuella Paris. Deckarintrigen ger Binet möjlighet att ställa enkla och tydliga frågor: vad betyder de misstänktas uttalanden? Den till en början rätt fyrkantige kommissarien Bayard som leder undersökningen blir alltmer fascinerad av vad ordval, kläder och inte minst offentliga framträdanden säger om de misstänkta. Den unge semiotikern Simon Herzog som hjälper kommissarien att tolka seminarier och texter blir å sin sida allt mindre benägen att prata akademiskt strunt och vill istället hitta fakta bakom orden. Roland Barthes berömmelse kom just ur hans förmåga att avlocka det banala dess budskap: en bilmodell, en trädgård, ett fotografi. Från att ha varit litteraturvetare blev han av en teckentydare, en vägvisare genom ett universum av tecken. Skildringarna av den intellektuella överklassen är ironisk för att inte säga sarkastisk, speciellt illa åtgången blir författaren Philip Sollers. Och visst har 70-talets parisintellektuella en del gemensamt med Molières hovfolk.  Men samtidigt frammanar Binet en intellektuell guldålder av nyfikenhet och upptäckarglädje. Vad kan man göra när det inte längre går att nå motståndaren med ord? Romanens höjdpunkt är skildringen av en påkostad språkvetenskaplig konferens på Cornell University i USA där alla, inklusive Roman Jakobson själv, drabbar samman. Dödsoffren blir flera, de intellektuella offren ännu fler för konferensen visar semiotikernas oförmåga att komma vidare. Den franska intellektuella vågen, den så kallade franska skolan, tappar rörelseenergin. När romanen slutar börjar det som i USA kallades för the me-decade, jag-decenniet, den brackiga individualismens tid, avlägsen från Barthes och hans anhängares dröm om att se världen tydligare. Binet visar både språkets glans och tillkortakommanden i skildringen av verbala orddueller som anordnas av en mystisk klubb. Där drabbar framstående intellektuella samman i debatt över ett givet ämne den som förlorar får ett finger avklippt. Det är en sarkastisk parallell till Platons dialoger samtal med målet att skada motståndaren. Och därmed också en absurd fortsättning på vår tids politiska debatt där samförstånd tycks helt otänkbart. Den kopplingen gör inte Binet själv, men som läsare är den svår att undvika. Vad kan man göra när det inte längre går att nå motståndaren med ord? Det som ger hopp i Binets bok är inte den finurliga presentationen av språkteorier utan lekfullheten. Binet har inte den stjärnglans som omgav 70-talets intellektuella stjärnor i Paris, men han har definitivt fransk esprit. Den kanske inte biter på Trump men det muntrar upp. Och lite av Barthes och de andra teckentydarnas kunskaper kan nog behövas för att hitta rätt i den virvelvind Trump rör upp. Mikael Timm, medarbetare på kulturredaktionen "Språkets sjunde funktion" av Laurent Binet i översättning av Sara Gordan

Studio Allsvenskan gästas av BK Häckens sportchef Sonny Karlsson. Men innan vi går djupare in på Häcken pratar vi om helgens matcher i Allsvenskan. Vi hyllar Pekings stora bortafölje, att Jens Gustafsson var het vid sidlinjen, Birros sms-konversation med Patrick Winqvist efter Djurgården-Trelleborg, att Jimmy Thelin fortfarande inte lever upp till hypen, att Dalkurds Mohamed Buya Turay börjar betala tillbaka direkt och att Östersund har fått en riktig mardrömsstart. Klarar Östersund av att vara favoriter? Uppenbarligen inte! Och just nu är det mest fokus på fel saker. Tillbaka till Sonny Karlssons Häcken. I avsnittet pratar vi om hur han värvade över Diego Lugano, att han och Bosse Andersson snackade om Gustav Engvall och Bristol City under upptaktsträffen. Sonny Karlsson avslöjar också att Häcken var ute efter Djurgårdens Yura Movsisyan innan det blev Mostafa El Kabir. Vi tar också upp spelare som Irandust, Joel Andersson och att sälja till Malmö FF trots att Häcken inte vill sälja till andra allsvenska klubbar. Vi pratar också om kassakon Gothia Cup som ALLA andra supportrar är avundsjuka på. Framförallt Göteborg. Vi surrar också om varför man inte förlängde med Mathias Ranégie och om det finns någon kontakt med AIK:s Ahmed Yasin nu. Vi tar också upp Daniel Larsson som Sonny hoppas på vänder hem till Häcken redan nästa år. Vi pratar också Andreas Alm och målsättningen att ta SM-guld inom 5 år. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Den offentliga bluffen handlar ofta om övertag. Om att utpeka andra som avvikande och udda. Mattias Hagberg utforskar fejknyheternas långa, mörka historia. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Filmen från nyårsfirandet i Rinkeby är kaotisk. Klippet, på en minut och tio sekunder, ger associationer till krig. Raketer och smällare far i alla riktningar. Människor ser ut att springa i panik. På nyårsdagen fick detta korta klipp snabbt spridning i sociala medier. Människor över hela Sverige såg, förfasades och delade. Enligt tidningen Metros Viralgranskaren visades filmen inte mindre 400 000 gånger det första dygnet på det nya året. Det fanns bara ett problem. Klippet var inte från Rinkeby det var inte ens från Sverige. Förmodligen var det inspelat i Algeriet ett par år tidigare. Den virala lögnen känns kanske som något nytt. Men det är fel. Fenomenet har en historia, till och med en lärorik sådan. Alltihop var alltså en bluff en lögn. Någon eller några hade kopplat ihop filmen med nyårsfirandet i Rinkeby enbart för att sprida falska föreställningar om förortens invånare. På flera andra platser i Europa delades filmklippet med liknande syfte. Bland annat användes det för att sprida rykten om invandrare i tyska Dortmund. Under de senaste åren har vi vant oss vid ett nytt medielandskap. I sociala nätverk på internet sprids falska nyheter med ljusets hastighet. Bluffen har blivit en naturlig del av den digitala vardagen. Det räcker med att slå upp en gammaldags papperstidning för att förstå att någonting hänt. Numera ägnar sig en del journalister åt att granska och dementera rykten och falska nyheter; att vara journalist handlar inte längre enbart om att beskriva vad som hänt, nej, nu går jobbet även ut på att berätta vad som inte hänt. Den virala lögnen känns kanske som något nytt. Men det är fel. Fenomenet har en historia, till och med en lärorik sådan. Den som tvekar kan med fördel läsa den amerikanske poeten Kevin Youngs monumentala och udda studie av bluffens historia: Bunk, med undertiteln The Rise of Hoaxes, Humbug, Plagiarists, Phonies, Post-Facts, and Fake News. Det är en vindlande och bitvis rörig essä, men också banbrytande. Ingen har tidigare tagit sig an ämnet på samma sätt som Kevin Young. Uppenbarligen önskade tusentals människor i vårt land att filmen skulle vara sann. Framför allt är det två insikter som gör boken intressant. Den första är banal, men viktig. För att en bluff ska fungera krävs efterfrågan. En lögn kan aldrig verka i ett vakuum. Människor blir ofta lurade för att de vill bli lurade. Eller med Kevin Youngs egna ord: Bluffen är en spegel som avslöjar vad betraktaren önskar vore sant. Det fejkade klippet från nyårsfirandet i Rinkeby är en tydlig illustration av detta förhållande. Lögnen var inte alltför svår att avslöja. Det räckte att titta närmare på filmsekvensen för att se att den inte var inspelad i Sverige; byggnader som flimrade förbi talade sitt tydliga språk. Trots detta delades filmen flitigt. Uppenbarligen önskade tusentals människor i vårt land att filmen skulle vara sann. Den andra insikten är av ett annat slag. Den handlar mer om idéhistoria än om socialpsykologi. Kevin Young avtäcker ett samband. Han belägger den offentliga bluffen, den vi hittar i böcker, tidningar och rapporter, förvånansvärt ofta är kopplad till rasism och främlingsfientlighet. Ja, själva rasbiologin är ju faktiskt ett av världshistoriens största vetenskapliga bedrägerier om inte det allra största. Under sjutton- och artonhundratalen och nittonhundratalets första hälft byggde vetenskapsmän över hela Europa och USA upp en väldig mytologi runt mänsklig fysionomi. De mätte och räknade, enbart för att bevisa sådant de redan beslutat sig för på förhand, som att vita var mer intelligenta än människor med andra hudfärger. Fejkade bevis för att svarta stod närmare aporna än andra människor spreds blixtsnabbt på teatrar och i tidningar. Nu fokuserar Kevin Young inte så mycket på själva vetenskapen utan snarare på hur den här typen av idéer spreds bland vanligt folk. Han berättar till exempel om amerikanska freakshows som år efter år använde sig av rasistiska myter för att locka publik, myter som presenterades som sanningar. Ofta handlade det om att visa upp fejkade vetenskapliga bevis för att andra kulturer var efterblivna i förhållande till den amerikanska eller europeiska. Som mest intressant är Kevin Young när han berättar om hur Charles Darwins banbrytande idéer om människans härkomst paketerades om för att passa den rasistiska agendan. Fejkade bevis för att svarta stod närmare aporna än andra människor spreds blixtsnabbt på teatrar och i tidningar. På sätt och vis är hans bok en berättelse om hierarkier, om en stark önskan att behålla privilegier till vilket pris som helst. Kevin Young visar att den offentliga bluffen många gånger handlar om att känna övertag, om att utpeka andra som avvikande och udda för att stärka sin egen självkänsla. Kevin Young skriver framför allt om USA, men det är inga större problem att översätta hans berättelse till svenska förhållanden. Även här fann den vetenskapliga rasismen sin folkliga motsvarighet på varietéteatrar och inom den tidiga journalistiken. I en tid av snabba sociala och tekniska förändringar var det lätt att sälja berättelser som förvandlade svenskar i allmänhet till överlägsna varelser. Framför allt var det den samiska befolkningen och människor med olika typer av funktionsvariationer som användes för att teckna bilden av det avvikande. Ett av de mest talande svenska exemplen är Kristina Larsdotters öde. Hon föddes 1819 i en samisk familj i Malå socken. Hon led förmodligen av någon form av hormon- eller ämnesomsättningssjukdom och slutade aldrig att växa. När hon dog 1854 var hon över två meter lång. Hon visades upp på teatrar och krogar under namnet Den lappländska jättinnan, innan landets rasforskare fick upp ögonen för henne. För dem blev hon den ultimata avvikaren i berättelsen om svenskhet och normalitet. Hon var allt det som svenskar inte var: mörk, vanskapt och kulturellt efterbliven. Hon framställdes som ett monster, en främling. Hon kläddes av och visades upp. Hon blev en pusselbit i den stora berättelsen om den svenska normen. Hon brukades för ett enda syfte, för att människor skulle kunna säga: Se på dem, så outvecklade och monstruösa de är. De hör inte hit. De avviker. Och därmed också kunna säga: Så bra vi är, som inte är som dem. Rasisterna gör därför vad de alltid har gjort bluffar.  Att sjutton-, arton- och nittonhundratalets rasvetenskap och dess folkliga varianter var en skrämmande bluff är det nästan ingen som betvivlar idag. Trots det lever många av rasismens avarter vidare. Det finns uppenbarligen en stark vilja att dela in människor i grupper och hierarkier till vilket pris som helst.   Rasisterna gör därför vad de alltid har gjort bluffar. De klipper och klistrar, de förvränger och hittar på. De har inget annat val om de ska sprida sina felaktiga föreställningar. Och vissa sväljer mer än gärna deras falska beten. Tänk bara på Donald Trump som i november gladeligen delade tre filmer från det högerextrema partiet Britain First på Twitter. Tre filmer som pekade ut muslimer som våldsverkare och som uppenbart var fejkade. Eller tänk på alla företrädare för Sverigedemokraterna som blivit påkomna med att sprida falska nyheter. Bluffen är den spegel som avslöjar deras fördomsfulla önskningar. Mattias Hagberg, författare och kulturskribent   Litteratur Kevin Young: Bunk  The Rise of Hoaxes, Humbug, Plagiarists, Phonies, Post-Facts, and Fake News. Graywolf Press, 2017.

Sara dömdes till döden för att ha tagit livet av sitt nyfödda barn. Hon lyckades fly till Norge och fick ett nytt liv, men kvar i Sverige fanns fångvaktaren som fick skulden för hennes flykt. I gamla tider var det inte så vanligt att kvinnor dömdes till döden, men när det skedde så rörde det sig ofta om barnamord. Kvinnorna dömdes för att ha tagit livet av sina egna nyfödda barn. Sara Broberg var en av de kvinnor som dömdes till döden efter att man funnit kroppen efter hennes lille son i ett vattendrag i Dalsland. På sensommaren 1779 skulle hon halshuggas och brännas på bål. Men så blev det aldrig.  Hennes ättling släktforskaren Markus Svensson har letat rätt på Saras historia. Han bor på Gotland men har sina rötter i Dalsland. Och där, strax söder om Mellerud alldeles intill Vänern bodde Sara tillsammans med sin man Sven. - De bor på ett ställe som heter Södra Strätet, i ett hus som ligger precis där Dalbergså går ut i Vänern. Där finns det en naturlig hamn och det var vanligt att båtar gick in dit när det blev hårt väder på Vänern, berättar Markus Svensson. - Jag har hittat en text som beskriver Södra Strätet som en slags krog för sjöfarande, och Saras man Sven hade titeln traktör. Sara och Sven gifter sig 1790. Ett år senare föds deras första barn, och tätt på följer ytterligare två. De lever ett, får man förmoda, förhållandevis lugnt liv, tills Saras tillvaro helt kastas över ända i februari 1798. Då omkommer Sven i en drunkningsolycka. Det går inte ens ett år innan nästa dödsfall inträffar,  Saras yngsta barn Mattias dör i kikhosta, och våren därpå försvinner Saras sista livlina, när hennes far avlider. Mitt i all denna tragik har Sara hittat en ny man. - Under hösten så har Sara blivit gravid med en Isac Ollendal, en man som kommit sjövägen. Hon blir gravid och man anar att han lovar henne äktenskap. Men han tar värvning och dumpar henne, berättar Markus Svensson. Sara bestämmer sig för att försöka hålla sin graviditet hemlig, men hennes omgivning såg givetvis att hon var Rådd med barn som man ofta uttryckte det. Därför var det inte så konstigt att hon var en av dem man undersökte när man sommaren därå fann ett dött spädbarn som låg och flöt i älven. - Det är två drängar som hittar barnet som ligger och flyter i kanten. De kontaktar kronolänsman som gör en undersökning. Han börjar med att resa runt i socknen och hälsa på alla de kvinnor som sägs vara med barn, och han kan konstatera att de alla har magarna kvar. Det återstår bara Sara, men hon är inte var hemma när länsman kommer. - Men dagen därpå kommer hon tillbaka och då har hon en mindre mage. Länsman lägger ihop ett och ett, det är uppenbart att det är hennes barn, säger Markus Svensson. Sara nekar ganska länge, trots att det är uppenbart att hon burit på barn. - Hon har mjölk i brösten men hävdar att det beror på att hon ammat sin yngste son, han som dog under julen. Hon hävdar också att den stora magen hon hade berodde på att hon haft problem med menstruationen och att det just hade släppt. Jag har aldrig varit rådd med oäkta barn, men vid sistlidne Mikaelitid upphörde min tideräkning eller blodlämning, vilken den 13 i denna månad lossat, varefter min mage blivit mindre än förr. Och, får jag tillägga, att jag kanske kan ha någon mjölk i bröstena kvar sedan mitt lilla barn avled några dagar före sistlidne julhelg. Saras försvar är ihåligt men eftersom hon faktiskt riskerar dödsstraff vill rätten ha ett erkännande från henne. Nu kallar man in hjälp i form av en rutinerad barnmorska som heter Johanna Schmidt. Hon får lov att undersöka Sara och framför allt prata med henne i enrum. När Johanna har undersökt och pratat med Sara ger hon följande rapport: Änkan Sara Maria Broberg befanns några och 40 års ålder, medelmåttig vikt men stark kroppsbyggnad, född och uppfödd i Skaraborgs län - hon är eljest beryktad för lösaktighet, både före, och efter sitt äktenskap, men nekade på det högsta sig vara luder. Sara Broberg gjorde med gråtande ögon och största sinnesrörelse, följande frivillige bekännelse: Att hon i Aug. och Sept. månad förlidet år haft flera gånger olovligt köttsligt umgänge, med herr greve Adolf Frölichs ogifte brännmästare, vid namn Isac Ollendal från Västergötland, varunder de ock skolat tillsagt varandra äktenskap. Men som Ollendal därefter förföll i mycken liderlighet, samt lät värva sig till soldat; så, ehuru hon fann sig av honom barnrådd, beslutade hon, att övergiva honom; och att dölja sitt havande tillstånd och förgöra barnet, så fort det kom till världen. Uppenbarligen så går de in i ett rum, Johanna och Sara, och Johanna lyckas då få Sara att erkänna alltihopa, och vad som händer i det där rummet det vet vi ju inte, säger Markus Svensson. Men det troligaste är väl att hon sagt till Sara att det är uppenbart att hon fött ett barn. - Men nu erkänner hon och berättar. Då hon å torsdagen den 13 dennes kände sin förlossning nalkas, bortsände hon allt tjänstefolket. Därpå gick hon åt drängstugan och gjorde där i hast sin förlossning. Barnet hade liv, men som hennes föresats var, att döda det, klippte hon utaf navelsträngen nära vid dess buk, utan at förbinda den, och sedan blodet däraf förrunnit barnet, så at det avled, utan att hon förövade någon våldsam gärning, sveper hon det samman in i en kjortel och kastar det, utan något sänke, uti älven. Det finns vid den här tiden bara ett enda straff för den kvinna som tagit livet av sitt nyfödda barn. - Sara döms till döden, till halshuggning och efter det ska hon å båle brännas. Hon sitter ungefär en månad inläst på Kronohäktet i Vänersborg. Trots att Sara sitter inlåst i väntan på sin avrättning, är det hon själv som måste ordna allt praktiskt som måste göras, inte minst med barnen. - Hon ber att få några dagars respit för att ordna för barnen. Hon skickar dem till Västergötland, men vart har inte Markus Svensson lyckats utröna, även om han hittar dem senare, som vuxna. Markus Svensson har funnit domen där Sara döms till att halshuggas och därefter brännas på bålet. Han har också sett att domen gått vidare för att stadfästas högre upp i rättssystemet så som ordningen var vad den här tiden, men det hinner aldrig komma någon bekräftelse från högre instans. Sara tar sitt öde i sina egna händer, och försätter samtidigt fångvaktaren Jongberg i knipa det förstår man av den här anteckningen i rättens protokoll: Delinkventen har natten till den 27:e sistlidne Juli på flykten kommit utan att hon ännu hunnit ertappas. Vederbörande fångvaktare kommer härföre att undgå rannsakning och dom vid förordnad slottsrätt, som den tolfte dennes i slikt avseende sammanträdes. - Hon rymmer helt enkelt, och den som får skulden är fångvaktaren. Tyvärr så har jag inte hittat något protokoll från den rättegång då fångvaktaren ska rannsakas, vilket är frustrerande, för det hade ju varit chansen att få veta hur det gick till, säger Markus Svensson. Han har fantiserat mycket om hur Sara lyckades fly. - Hon hade god hand med karlar, så en idé är att hon lyckats förföra fångvaktaren, säger han. Saras flykt väcker många frågor. Kanske är det som hennes ättling Marcus gissar, att Sara förför fångvaktaren. Kanske har hon gråtit sig till att bli utsläppt, eller så har hon bara passat på när tillfälle gavs. Där var historien om Sara länge slut för Markus. Sara var försvunnen, ingenstans fanns några anteckningar om vart hon tog vägen. Men det som traditionell släktforskning går bet på kan ny teknik ibland råda bot på. - Men sen via en grupp på Facebook, man får ju mycket hjälp av varandra där, så hittades hon i Norge där hon bor i Fredrikshald. Hon lever helt öppet under sitt riktiga namn och arbetar som sömmerska i en hantverkarfamilj. Två år efter flykten från dödsstraffet i Vänersborg, finns Sara alltså registrerad i Fredrikshald i Norge. Hon slår sig ihop med en svensk soldat som hon får två barn med, och 1808 föder hon ytterligare ett barn, vars far är en skräddare. Men hon förblir ogift hela tiden. - Hon gifter sig aldrig igen, såvitt jag vet Hon försvinner nämligen igen, efter 1808 hittar jag henne inte. Markus Svensson har lagt ner mycket arbete för att följa Sara, och för att försöka förstå hennes handlingar. - Jag har ju umgåtts mer med henne än en del av mina nu levande släktingar, skämtar han. - Hon har ju gjort något fruktansvärt, men samtidigt så får man någon slags förståelse för hennes handlingar när man sätter sig in i hur hon faktiskt hade det. När så många runt henne dör, och så blir hon återigen lämnad av en man. Man kan ju aldrig försvara det hon gjorde men man kan få någon slags förståelse för henne, slutar Markus Svensson. Fångspillning Markus Svensson har hittills inte hittat några dokument som berättar hur själva flykten gick till. Men klart är att Sara Broberg måste fått hjälp på ett eller annat sätt och vi hörde ju också att fångvaktaren fick skulden för det hela. Vid den här tiden gällde 1734 års lag och där fanns en särskild lagparagraf som handlade om hur man skulle straffa den fångvaktare som medvetet eller omedvetet lät en fånge slippa undan. Det kallades "fångspillning" och straffades hårt. Fångvaktarens ansvar var personligt, det säger Roddy Nilsson som är historiker vid Göteborgs universitet. - I mina studier har jag stött på fångvaktare som blivit dömda för att de släppt ut eller tappat bort fångar. Ett fall från Växjö 1880-tal där en fångvaktare var tämligen berusad och hade glömt att låsa en grind varpå tre fångar smet ut och fångvaktaren fick avsked, berättar Roddy Nilsson. Ordet "fångspillning" kommer från spilla, ödsla bort eller tappa, att man alltså tappar fången, berättar Roddy Nilsson. Vi vet inte hur fångspillningen i Saras fall gick till, om hon rymde från själva häktet där hon satt, eller om flykten skedde under en transport. Men Roddy Nilsson har sett att just fångtransporterna var en svag länk i kedjan. - Det var en företeelse som var väldigt vanlig, att man fraktade fångar mellan olika inrättningar, mellan fängelser, mellan häradsrätter och mellan olika anstalter. Man använde häst och vagn och oftast var det bönder som gjorde detta i skjutstjänst. En bit senare in på 1800-talet kom också en yrkesgrupp som kallades gevaldiger och som hade ansvar för fångtransporterna.   I regel hade de fotbojor, men det är möjligt att kvinnor inte ansågs behöva bojor, säger Roddy Nilsson. Fångtransporterna tog ibland tog en sväng förbi krogen. Roddy Nilsson har sett flera exempel på det när han studerat handlingar från Växjö fängelse från 1800-talet. Sven Widell inkom den 18 oktober av kronolänsman Hjertqvist och förd av fjärdningsman P A Magnusson med skjuts från Wislanda. Fången Widell var vid ankomsten drucken. Vid Nöbbeled gästgiveri hade fångföraren för fångens räkning och för fångens penningar inköpt en liter brännvin som de gemensamt förtärde under resan till staden. Axel Rask inkom den 13 november. Både fånge och fångförare druckna vid ankomsten. Fången hade förtärt öl i Emmaboda samt efter ankomst till staden druckit 4 supar och 2 flaskor öl. Albin Salomonsson ankom hit igår kl 4 på eftermiddagen av kronolänsman Portén, men var då så överlastad och oregerlig, att han ej kunde mottagas här, utan avfördes till polisfinkan där han kvarblev till idag på morgonen, då han härstädes avlämnades. Vid förhör idag med fången uppgiver denne att han icke av fångföraren Nilsson erhållit någon mat, och att han för egna penningar i Ljungby inköpt 1 liter konjak samt 3 flaskor öl, vilket fången och fångvaktare Nilsson gemensamt förtärt under resan. Den sista avrättningen för barnamord i Sveirge skedde 1830 och dödsstraffet avskaffades 1861. - Barnamord reglerades i en särskild lagstiftning som gick tillbaka till 1600-talet, och senare forskning har visat att det var ett tämligen rättsosäkert system där moderna beviskrav inte uppfylldes, berättar Roddy Nilsson.  Längre ner på sidan finns två extra ljudfiler där Roddy Nilsson berättar om ett alldeles speciellt arkivfynd han gjort och också en ljudfil om vad som finns i fängelsearkiven.   Programmet är gjort av  Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström Uppläsare: Erika Libeck Lindahl, Patrik Paulsson och Viktor Åsberg  slaktband@sverigeradio.se

Det var David Qviström som gav Sverige vinterkräksjuka ja, ordet vinterkräksjuka alltså, som han introducerade i svenskan. Här funderar han på varför vi skapar nya ord och förändrar språket. Ord föds ur ett behov. Ting eller beteenden som skapats genom mobilen eller annan teknisk utveckling behöver benämnas. Ytterligare andra ord skapar vi av retoriska skäl, för att uttrycka en värdering. Ett exempel är mansplaining, vilket i nästa svengelska led väl blir att mansplejna, något som ni vid det här laget har förstått att hela denna essä går ut på. Vet ni vad hamburgare numera heter på gotländska? Kytvarpe. Köttvarpa. Eftersom gotlänningar naturligtvis begriper det genuint fastländska hamburgare så är praktisk nytta inte drivkraften bakom nyskapelsen, utan viljan till en identitetsmarkör, om än med glimten i ögat. Språket bär signaler som talar om vilka vi är eller vill vara. Det finns till och med värdeladdade ord som inom en grupp eller subkultur fungerar som ett bekräftande kitt, men som slinter fullständigt utanför kretsen tänk er rappkulturens vokabulär med bitch och ho och n-ordet i ett familjemysprogram på TV så förstår ni vad jag menar. Men så skapar vi också en hel del nya ord mest på kul. Ibland gränsar lekfullheten till poesi när nyorden likt vardagsmetaforer försöker att fånga något tidstypiskt i ett snabbt målande penseldrag. Hur stort genomslag de får beror på deras inneboende finurlighet eller träffsäkerhet. Om de berör eller får oss att dra på munnen så minns vi dem bättre. Men vad är egentligen nyttan med en massa nya ord? Varför måste språket överhuvudtaget förändras? Vore det inte smartare om vokabulär och grammatik var något statiskt och beständigt, som färgskalan på en målares paljett, även om konstnärers motiv förändras över tid? I så fall skulle alltid den äldsta och den yngsta generationen friktionsfritt kunna förstå varandra. I så fall skulle vi utan problem kunna tillägna oss dokument på många hundra år gammal svenska utan att missförstå. Så är det ju inte. Grammatiska krångligheter tenderar att förenklas, ord kommer till, eller faller bort, eller skiftar i betydelse. Så varför laga en språkmaskin som fungerar? Från och till stöter du på representanter för den välmenande kår av självutnämnda språkpoliser som gärna rider ut på käpphästar för att tillrättavisa andra om språkets absoluta rätt och fel, och de är alla mycket bättre på grammatik än dig. (Mm, det där gjorde jag med flit.) Lingvister brukar invända att språkutveckling snarare drivs av vad som är ändamålsenligt och enkelt, men däremot inte av estetik. Och så en sak till: vi människor kommunicerar med varandra också för att det är roligt. Genom åren har språkforskare undersökt om schimpanser kan tala. Svaret är att de nog kan det, med teckenspråk på en mycket enkel, behovsstyrd nivå, men att de däremot faktiskt inte har någon större lust. Bakom människans kommunikationsvilja däremot finns en lekfullhet som ständigt vill överraska och fånga den som lyssnar. Denna vår vilja att beröra och roa kräver nya ord. Ett par gånger har jag själv på lite olika vis varit med om att lansera nya ord. Det första var som reporter på Expressen för 16 år sedan. Mitt uppdrag var att ta reda på vad det var för märklig åkomma som grasserade, och som gjorde att folk plötsligt spydde hejdlöst under något dygn för att sedan lika snabbt tillfriskna. Läkaren på Smittskyddsinstitutet sa att ett svenskt namn för åkomman saknades, men hon hade snappat upp en populär benämning på engelska. Den översatte jag till det rätt brutala vinterkräksjuka. Ordet slog an och spred sig. Några år senare skrev en läsare in till Dagens Nyheters språkspalt och undrade vem det var som hade kontaminerat det svenska språket med det förfärliga ordet vinterkräksjuka, och tidningen svarade på torrast möjliga vis att det var jag. Gudarna ska veta att jag gärna hade bidragit med ett vackrare ord för ett tillstånd av skönare natur. Men om något kan det ändå duga som exempel: kräksjuka benämner något vi inte hade ord för tidigare, och det på ett målande vis som beskriver sjukdomstillståndet på ett sätt som fångar vår uppmärksamhet. Lösnummersäljande tabloider, kommersiellt beroende just av att fånga vår uppmärksamhet, är stundtals mästerliga i att skapa nya ord tänk bara på hur löpsedeln med nakenchock eller ryssvärme faktiskt fångar vår blick. Exemplet vinterkräksjuka fascinerar mig på ytterligare ett vis. Det sattes på pränt första gången i februari 2001 och kom in på nyordslistan året därpå. Äldre än så är det alltså inte. Ord och uttryck som livspussel, eller googla, eller stalka, eller att vara på tårna, har inte heller många år på nacken, men nog känns det som att de har funnits mycket längre? I juni 2010 skrev jag en artikel i Kyrkans Tidning som blev en länk till att popularisera ordet hen, ett könsneutralt pronomen som dittills mest hade hört hemma inom queerteorin. Artikeln plockades upp av TT och blev snabbt en snackis. Ett studieförbund hade antagit en ny intern antidiskrimineringspolicy som stadgade att en person som inte kunde eller ville identifiera sig som han eller hon skulle benämnas hen på arbetsplatsen, också när personen själv inte var närvarande fullt begripligt sett till ambitionen att ingen skulle uppleva sig som kränkt på jobbet, men sett mot hur språkutveckling brukar fungera möjligen mer utmanande. I boken Laddade ord ställer sig författarna, lingvisterna Lars Melin och Mikael Parkman, kritiska till föreställningen att språket i sig formar samhället och påverkar maktrelationer. Tre fjärdedelar av världens språk har exempelvis könsneutrala personliga pronomen utan att de patriarkala strukturerna därmed är borta. Ord är inte magiska just på det viset, och att använda korrekta ord innebär inte att också tänkandet blir mer tolerant. När värderingar ändå driver språket att utvecklas, som här viljan att öppna grammatiken för personer som inte kan eller vill kalla sig han eller hon, då sker det knappast genom enskilda påbud. Säg att jag, David, är så infernaliskt uppfylld av mig själv att jag inte kan förlika mig med att bli omnämnd med vare sig han, hon, hen, den eller det, utan anser att just min individualitet kräver ett pronomen vikt enbart för mig, förslagsvis hum, objektsform humom. Det skulle ni inte ställa upp på, eller hur? Ingen och samtidigt alla äger ju språket. Språket är den lekplats där vi träffas och umgås, den är arenan där vi utkämpar våra strider och lunden där vi bekräftar varandras kärlek. Nya ord blir till genom lusten att fortsätta samtala. Men då måste vi vara överens om ordens innebörd och nytta, annars överlever de inte. Som med vinterkräksjukan. Uppenbarligen var det ett ord svenskan behövde. David Qviström, författare och journalist

Är resor och resande bara guld och gröna skogar? Uppenbarligen inte, med tanke på att vi idag ägnar ett helt avsnitt åt att resa och bli arg! Vi delar med oss av några tankar om vad du som medpassagerare kan göra för att inte irritera din omgivning. Några heta tips är att spara hårborstningen, nagelklippningen och topsandet av öronen tills du kommer hem till ditt eget badrum… Trevlig lyssning! Dagens avsnitt presenteras i samarbete med KRY, där du som patient […] Inlägget 039: Att resa och bli arg dök först upp på Att resa-podden.

Ett poddavsnitt där vi presenterar mitt stora sommarprojekt; Colting Runt Gotland. Och inte i segelbåt. Simmandes! Helt och halvt stört. Uppenbarligen är kvoten för det självåsamkade lidandet ännu ej bräddfyllt. Bring kyla. Bring vågor. Bring raukar och varpa. Bring it. Lyssna för när. Lyssna för hur. Lyssna för varför! Långt uppsnack som andas fästvalla, blåbärssoppa och långa dagars stakande mot mål. Lite naket bjuder vi nog också på. Witness the fitness. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Skäms inte för att du tar bild på maten det får den att smaka bättre. Veckans Meny är en pyttipanna med nyheter från matens och dryckens värld. Och några uppföljningar på på saker som vi gjort program om tidigare. Undersökningar visar att maten smakar bättre om du fotograferar den och lägger upp på nätet. Eller om du skapar någon annan ritual som fördröjer intagandet av maten. Men det är viktigt att det blir en ritual. Hur vet man om avokadon är mogen? Uppenbarligen finns det ett sätt att ta reda på, eftersom vissa märks som "mogen avokado". Varför är inte alla avokado mogna? Vi ger er den definitiva guiden till avokado. Och vi berättar om två tusen år gammalt smör som nyligen hittats på Irland. Som fortfarande går att äta. I vintras berättade vi om att man kan göra maränger på spadet från kikärtor på burk. Nu har spadet fått ett namn, och det finns t ex kommersiella produkter som bygger på det. Och nu finns det fler ölbryggerier än någonsin i USA. Men hur är läget i Sverige? Gillar du beska smaker? Då kanske du ska tala tyst om det. En undersökning visar nämligen att människor som gillar beskt och bittert som t ex Menyredaktionen i själva verket är ganska otrevliga typer. Har du hört talas om Carbonaragate, pastabråket mellan Frankrike och Italien? Italien upprörs och en italiensk pastatillverkare fick krypa till korset. Men vad var det fransmännen gjorde egentligen?

Vad var det för dag i Onsdags? Vad var det för dag i Onsdags? Nej, det var ingen vanlig Onsdag, för det var Tobbes födelse-Onsdag. Hurra, Hurra, Hurra! Tobbe pratar om sin hemska födelsedag, Simon pratar om när han gjorde om sitt kök – för fem år sedan – och Frick är fortfarande på töntsemester. Varför har ni inte lyssnat än? Uppenbarligen så är det här ett av de bästa avsnitten hittills! … … … … … … Snälla kom tillbaka, Frick!…

Taylor Swift (1989-) är en av världens just nu bäst säljande artister och det utan några som helst publicitetshöjande skandaler i bagaget. Tvärtom, faktiskt. Om man inte räknar hennes tillbakadragande av sin musik från Spotify med motiveringen att musik inte ska vara gratis. Hon bakar istället kakor och är exceptionellt snäll mot sina fans som kallas för Swifties. Och detta utan att tappa så kallad kredd och coolhet. Det är ingen tillfällighet att hon pryder tidningen Vogues omslag till dess vårmodenummer. Är Taylor Swift månne den nya snällhetens stiligaste symbol? Mer om henne berättar vi i veckans STIL. Är det verkligen möjligt att vara så snäll, eller ska man kanske säga präktig, som Taylor Swift och ändå nå enorma framgångar inom popmusik? Uppenbarligen. Kanske för att Taylor Swift började inom country, en genre, som till skillnad från rock och pop, alltid dragit till sig fler traditionsdyrkare än trendbrytare, om man ska hårdra det.Med den senaste plattan 1989 (som hon skrivit tillsammans med svenska Max Martin och Shellback) har hon däremot slagit in helt och hållet på pop-banan. Det hindrar inte hennes fans från att fortsätta att dyrka henne. Vi har träffat ett av dem som berättar om varför Taylor Swift är en sådan fantastisk förebild. Vi har även träffat den svenske artisten Jonathan Johansson. Han fick sitt stora genombrott med albumet En hand i himlen och blev snabbt klassificerad som en kristen popmusiker, med andlighet som tema. Han berättar hur han under sin uppväxt brottats med att inte vara präktig i ett sammanhang där det är precis det man förväntas vara. Och så får vi möta Holly Overton från det amerikanska bandet Juniper Rising som spelar country i en stad som verkligen inte är känd för just den genren New York.Veckans gäst är Jon Mauno Pettersson, reporter på nyhetssajten Breakit.

Nörden har fått sin revansch i samhället. Efter att i årtionden ha varit någon som det varit okej att se ner på har nörden idag blivit cool. Men hur står det egentligen till inne i nördsamhället vad gäller jämlikhet och öppenhet? Idag handlar Popula om nördighetens mörka sida. En intelligent och konstig figur Nörden är bekant för de flesta som den där smarta men lite konstiga personen i högstadieklassen eller i TV-serien. Ni vet, den där som inte var så bra på sport, var osynlig för det motsatta könet och som sen antagligen blev IT-innovatör eller tågskådare. Nörden är en outsider och även outsiders har sitt sammanhang. Nördarna hittar varandra, de samlas i källarlokaler för att spela TV-spel, rollspel eller för att virka. En av nördens egenskaper är just att den kan kanalisera sin nördighet till nästan vilket ämne eller aktivitet som helst. Den klassiska nörden i popkulturen och i verkligheten trivs ändå bäst i sällskap av spel, naturvetenskap och scence fiction. Tillsammans med sina likasinnade och bortom skolkamraternas blickar blir nördarna en rättfärdig grupp av jedikrigare, ett gäng hjältar. Nörden fått förhöjd status Under senare år har nörden gått från att vara ett mobbningsoffer till att bli cool. Nörden har fått sin revansch i samhället kan man säga. Idag kan även de coolaste och mest trendmedvetna ses med tjocka glasögon och andra klassiska trendattribut på sig. Sexism, trakasserier och hierarkier Men sagan slutar tyvärr inte där. Uppenbarligen förvandlas en och annan Luke Skywalker under sin nördkarriär till en Darth Vader som vänder sig mot sina likar och utsätter dem för trakasserier av olika slag. The power of the dark side är en realitet även i nördvärlden. Kvinnliga spelare blir kränkta på nätet och upplever sig ovälkomna på konvent. Nördvärlden har problem med hierarkier, sexism och trakasserier. Denna veckas Popula handlar om nördighetens mörka sida. Med oss i studion har vi nördarna Devi Tinna Somwang och Peter Ahonen. Vi har också pratat med Anna Erlandsson som är grundare till initiativet Nördfeminism i kubik. Som vanligt avhandlas ämnet på båda två av våra sverigefinska språk. Popula kl 18:10-19:00 i P4.

Samtidens hunger efter verklighetsbaserad kultur har också gett dokumentärfilmen ett uppsving. I Köpenhamn pågår dokumentärfestivalen CPH DOX och i Malmö startar i helgen dokumentärdagarna MDOX. Nya Vågens reporter Ann Jornéus har sett en dokumentär som spränger genregränserna, The Act of Killing och talat med regissören Joshua Oppenheimer. Hur kan samtidsdramatiken motverka rasism? Under den senaste tiden har ett flertal teatergrupper i södra Sverige och Köpenhamn satt högerpopulistiska organisationer och personer under lupp. Teaterrepubliken med sin pjäs om Jimmie Åkesson och inte minst, danska CafeTeatret med sin monolog om Anders Behring Breivik är några av exemplen. Uppenbarligen finns en vilja bland många teatergrupper att ta itu med frågan om främlingsfientlighet - men är att uppmärksamma högerpopulister det bästa sättet att göra det på? Eller finns det andra mer effektiva sätt som teatern kan motverka rasism på? Teaterkritikerna Malena Forsare och Björn Gunnarsson diskuterar med regissören Farnaz Arbabi. Madonna, Bob Dylan, Mick Jagger, Bruce Springsteen - utbudet av rockbiografier är stort i höst. I Nya Vågens kritikersamtal diskuterar Isabelle Ståhl och Torbjörn Hallgren den nya boken Fredsförklaring. skriven av en av rockens superstjärnor - Neil Young. Programledare: Lena Birgersdotter.

Släktbands landskapsupplaga 10 nov 2008 Veckans Släktband ger sig på sätt och vis sig ut på vandring i Sverige. Den här upplagan av Släktband tar ju avstamp i de föreställningar vi har om människor som bor i olika delar av landet. Turen har kommit till Västergötland, och så här står det att läsa om västergöten i boken Sveriges Folk från början av förra seklet: Med den stora utsträckning och skiftande natur, som utmärker Västergötland, följer att folkkaraktären skall erbjuda vissa skiftningar; dock återfinns såsom allmänna grunddrag sparsamhet samt klok beräkning och ett visst drag av humor. Knallarna – de västgötska hjältarna och skurkarna Kanske är det knallarna, de kringvandrande handlarna från Västergötland som gett västgötarna rykte om sig att vara lite extra skojiga och snabba i truten. Knallarna gav sig ut på långa vandringar med sina varor i en säck på ryggen eller i en liten handdragen kärra. Inte sällan var det textilier de bar med sig, med tiden skulle ju Västergötland bli centrum för den svenska textilindustrin, men det var också vanligt att de hade svarvade träföremål eller metallprodukter i bleck. Redan tidigt, i den så kallade förlagsindustrin, så satt folket i de västgötska småstugorna och producerade varor som sedan knallarna samlade ihop för att sälja på marknader och i gårdar i andra landskap. En av de många knallar som gav sig ut med påsen på ryggen var Karl Andersson från Dalstorp i Sjuhäradsbygden - han gav sig ut på landsvägarna med sina bleckvaror i mitten av 1890-talet. Många år senare fann Karls barnbarn bland hans efterlämnade papper en levnadsbeskrivning som Karl producerat. Så här skrev han själv om sin första vandring: Eftersom vi voro många i hemmet, fick en del av oss syskon tidigt giva oss ut att förtjäna eget bröd. När jag var 15 år tog jag drängplats hos en grannbonde och fick 20 kronor för sommarens sex månader. På hösten samma år tog jag plats hos en bonde som var smed för 25 kr per år där jag fick börja lära smedyrket. När jag fyllt 16 1/2 år tog jag riktig drängplats med 85 kronor för ett år och därtill föllo små persedlar som bestod av skor eller stövlar, väv till skjortor och ull till strumpor. Jordbruket låg dock inte i min håg. Jag såg andra möjligheter. Jag ville ut som knalle då ju många i min bygd levde av denna näring. Därför blev jag hänryckt när en knalle kom med påse på ryggen. Och kom det en som hade varulagret på hästskjuts, kunde jag inte hejda mig, utan sade en sådan skall jag bli. Om just Karl Andersson var rolig och skojsam när han var ute och sålde sina varor, det vet vi ingenting om. Men Dan Korn som forskat mycket om livet i det gamla Västergötland, och som bland annat gett ut flera böcker med titlar som ”På böggda” och ”De som aldrig sett havet” han menar att knallarna verkligen behövde humorn för att bli framgångsrika. -För att kunna sälja, och bekanta sig med folk måste man vara ”läpalätter” som det heter på Västgötska, berättar Dan Korn. -Knallarna var ju oftast välkomna dit de kom, de kom ju med nyheter från den stora världen och de fick berätta historier och vara roliga när de skulle sälja sina varor. Västgötskan har också senare blivit synonymt med att vara rolig. -Uno Myggan Eriksson påpekade någon gång att folk när de skulle vara roliga på scen ofta tog till en slags teater-västgötska för att locka till skratt, oavsett var de kom ifrån. Så Västergötar har väl fått rykte om sig att vara roliga- -Och det anser jag att det stämmer, säger Dan Korn. Det är ganska svårt att definiera var den västgötska humorn består av. -Den är svår att översätta, menar Dan Korn, och blir oftast inte rolig om man försöker översätta dem. Han berättar en historia om en gubbe som var på väg till marknaden i Svenljunga. Han gav sig iväg tidigt om morgonen när det fortfarande var mörkt. Plötsligt dyker det upp en man ur mörkret och rusar fram och ger bonden ett slag på käften. Bonden for vidare och funderade på vem det kunde ha varit. -Till slut kom han på lösningen, säger Dan Korn. ”Det måste la vart nån som kände mig.” Tillbaka till Karl Anderssons berättelse om sin tid som knalle. Här har han kommit fram till målet för sin första vandring, Växjö. På torget i Växjö som vi stod plockade de ner mig i en tom bleckhäck och fyra man bar mig till Svanbergs krog där jag ställdes upp för att bjuda på konjak. Jag sade spontant nej. Då beställde de in lika många glas som vi var personer och var och en tömde sin sup. Jag vägrade men här gällde ingen pardon, de tog mitt glas och hällde innehållet innanför rockkragen. Så skulle suparna betalas. De kostade ca 15 öre st. Jag vägrade med påföljd att knallarna höll mig medan en av dem tog upp min börs och betalde. Jag var så fri för stunden. När marknaden var slut sade jag till en av torgarna: ”Köp mitt lager så far jag hem och far aldrig mer ut på marknader” och detta var min uppriktiga mening. Jag fick det svaret ”jag köper ej ditt lager för har du fått blodad tand stannar du inte länge hemma”. Han hade förvisso rätt. Jag tog rådet av en gammal hantverkare bland hopen som rådde mig taga säcken på nytt och fortsätta ner mot Blekinge och så blev fallet. Varulagret och jag hamnade i Skruv. Ja, han hade det tufft, den unga knallen Karl Andersson på sin allra första vandring. Men det hindrade inte att det skulle bli många fler knalleresor för honom, precis som kollegan på torget i Växjö hade förutspått. Västgötarnas rykte som pratglada och munviga kan spåras ganska långt ner i tiden. Dan Korn har funnit ett gammalt skillingtryck från tidigt 1700-tal. Sången försöker uppmana folk att ta värvning i ett av Karl XII:s sista krig. -Det skillingtrycket är lagt i munnen på en Mar-bo, en person från Marks härad, och det är delvis skrivet på dialekt, berättar Korn. I sången uppmanar västgöten sin flicka att packa ner hans saker för att han ska dra ut i krig. I den här sången är västgöten ett föredöme som skyndar sig att dra ut i krig. I den här beskrivningen är västgöten hjälte, och långt ifrån så fånig som han beskrevs längre fram. Fånig blev västgöten senare, i början på 1800-talet, då de blev föremål för en statlig kampanj. -I skiftet mellan 17- och 1800-talet utmålade man västgötar som utsugare och parasiter som försökte sälja saker som folk egentligen inte behövde, säger Dan Korn. Han har funnit en skrift från Hushållningssällskapet i Västmanland som ger goda råd om hur man ska blanda sin egen rödfärg, hur man botar sjuka djur. -Och mitt i detta finns råd om bästa sättet att undvika besök av västgötar. Fast egentligen är det inga goda råd, utan mer en stridsskrift som handlar om hur skadliga västgötar är som går runt på landsbygden och tar pengar av folk. Uppenbarligen var man rädd att landsbygdens folk skulle ta sig in i penningekonomin, menar Dan Korn. Knallen Karl Andersson som skrev sin kortfattade levnadsbeskrivning på 40-talet han gjorde pengar med tiden, han blev en framgångsrik fabrikör tillsammans med sina bröder. Det är förresten hans barnbarn som har återfunnit hans berättelse, där han beskriver hur han och bröderna med tiden kom på hur de skulle kunna tjäna pengar: ”Nu kom tanken fram: gör bleckkärlen själva, det ger bättre förtjänst och mera trygghet. Vi voro tre bröder, vi skulle starta med tillverkningen tillsammans. Jag utsägs till ledaren, min yngste bror 18 år, som tidigare inhämtat kännedom i blecktillverkning blev verkmästare och den äldre brodern, Herman 23 år försäljare. Han reste på marknaderna som voro talrika i Småland, Blekinge och delvis Skåne. Herman körde omkring från marknad till marknad och tidvis från gård till gård och bjöd ut våra alster. Jag gjorde honom ock sällskap och vi delade på oss och gick in i var sin stuga. Vi blevo i allmänhet väl bemötta, men många kvällar var det svårt att få mat och rum under nätterna. Men kom man på nytt gick det galant och de rentav väntade oss och hade t.o. med undanlagt pengar för blivande köp. För barnen var det en stor upplevelse när knallen kom.” Knalleregistret i Ulricehamn I Västgötarummet på Ulricehamns stadsbibliotek finns ett speciellt knallearkiv. Det är släktforskarföreningen Ulricehamnsbygdens forskarklubb som samlat material om knallar. Anna- Lena Hultman är ordförande i forskarklubben och har ägnat massor av tid för att organisera och söka material om knallar. - Det är viktig att samla de minnen som finns efter knallarna, eftersom vi är i en riktig knallebygd här runt Ulricehamn och Borås, säger Anna- Lena Hultman. Knalleregistret består bland annat av fotografier, berättelser som samlats in, tidningsklipp, utdrag från husförhörslängder och mantalslängder. - Varje knalle har en egen akt där vi fyller på med information allteftersom. Det kan till exempel handla om var deras handelsdistrikt var beläget och när de började som knallar. Anna- Lena Hultman drar ut en pärm och berättar att många av knallarna bytte namn. - De flesta var ju vanliga bondpojkar som sen tog sig nya namn när de blev knallar, så många av våra släktnamn kommer från den tiden. Om man bläddrar här i pärmen ser man sådana namn, Backelin, Hallin, Litsell... - Det var ju så att det fanns regler för knallarna. Var man bondpojke och blev bondknalle, fick bara en från varje gård resa ut med handel. Om de var fler pojkar i familjen kunde de andra i stället skriva sig i Ulricehamn eller Borås som handelsbetjänt hos någon handlare. - Därför var det väldigt många härifrån Sjuhäradsbygden som skrev sig i Ulricehamn och Borås, och befolkningen ökade av den anledningen väldigt mycket i början av 1800- talet i de städerna, berättar Anna- Lena Hultman. - De särskilda privilegier som knallarna hade upphörde på 1860- talet . Därefter blev de likställda med alla andra som bedrev handel, säger Anna- Lena Hultman. - Och privilegierna diskuterades med jämna mellanrum i svenska riksdagen. Till exempel var det på 1700- talet på tal att knallarna i Ulricehamn och Borås skulle förlora privilegierna. - Men då kom borgerskapet i Ulricehemn på att de skulle fjäska och försöka få behålla sina rättigheter. De uppvaktade Drottning Ulrika Eleonora och undrade om de kunde få byta namn på staden Bogesund till Ulrikehamn- vilket de fick. Men det blev ändå en del indragningar i rättigheterna. - Det fanns tre olika kategorier, berättar Anna- Lena Hultman. Dels var det bondenkallarna, som bara fick resa på vissa tider av året; januari till mars- april och september till jul. Resten av året skulle de sköta sina jordbruk. - Den andra kategorin var handelsbetjänterna som var skrivna i Ulricehamn eller Borås, men inte bodde där. De kunde resa när som helst under året. - Och sedan fanns det handlande borgare i Ulricehamn och Borås som hade de bästa förutsättningarna. Men det var inte alla av dem som reste själva, utan de tjänade på att låta handelsbetjänter vara skrivna hos dem, berättar Anna- Lena Hultman. Många av knallarna hade det kämpigt, eftersom kunder ville handla på kredit och knallarna fick då vänta upp till ett år innan betalning. Och eftersom knallana många gånger själva fått kredit hos de som tillhandahöll varorna, var det många av knallarna som gick i konkurs. Konkurshandlingarna, berättar Anna- Lena Hultman, är guldgruva! Det är en källa till information om till exempel knallens varulager, var hans vagnar stod i landet och var han hade fodringar. Dessa handlingar finns i Häradsrättens arkiv som finns på våra Landsarkiv. - Passjournalerna är också en källa till information om knallarna. Där står vart och när knallen åkte. Om du är intresserad att komma i kontakt med knallearkivet kan du kontakta Anna- Lena Hultman på den här e- postadressen: konkordia@konkordia.se Vill du hellre besöka arkivet är det Ulricehamns stadsbibliotek som gäller. Hör gärna av dig till redaktionen för Släktband om du har tankar, tips eller kommentarer till programmet. Klicka här och du kommer direkt till vår postlåda: slaktband@sr.se