Podcasts about dikterna

Kan läsningen av en dikt liknas vid matematiskt tänkande? Ulf Karl Olov Nilsson funderar över Emmy Noether, Jacques Roubaud och en tid utan tid. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Emmy Noether var en av det tidiga 1900-talets största matematiker, ibland kallas hon för den moderna algebrans moder. På hennes lika opedagogiska som briljanta föreläsningar på matematiska institutionen i Göttingen hände det att hon vankade fram och tillbaka med kritan i handen framför svarta tavlan, länge länge länge, och muttrade för sig själv, innan hon liksom ur intet, eller kanske snarare ur sitt inre, kastade fram en förtätad och nytänkande matematisk formel, ungefär som en fotograf framkallar en stillbild.Det så kallade Noethers teorem från 1918 var epokgörande. I teoremet sker ett slags abstraktion, ett åsidosättande av omständigheter och kontext; det förklarar vad det innebär att inte vara förankrad i vare sig plats eller tid och det kom att utgöra ett slags grund för vetenskaplig metod, användbar för kvantfysik, relativitetsteori och förståelsen av big-bang.Men bortsett från sin häpnadsväckande användbarhet beskrivs teoremet också som osedvanligt vackert; det är rent, det är abstrakt, det är symmetriskt. I två extremt förtätade utsagor uttryckta i ett par ynka rader, understödda av några siffror, parenteser och matematiska symboler kunde hon sammanfatta rent ofattbara saker: fysikens tidlöshet, naturlagarnas grundläggande villkor.Man undrar: Hur räknade hon ut detta? Hur går ett sådant tänkande till egentligen? Tänker man i siffror? Ja, hur?Jag läser om Emmy Noether i teknikhistorikern Julia Ravanis bok ”Emmys teorem” där populärvetenskapliga beskrivningar och fysikaliska utsagor varvas med kvinnliga erfarenheter ur Noethers och Ravanis egna liv. Noethers biografi var såklart – det är nämligen alla liv – präglat av konkreta livsomständigheter. I början på 1900-talet fanns det knappast några kvinnor i akademin. Och som judinna var hon tvungen att lämna Tyskland för USA på 30-talet. Å andra sidan ägde hennes existens också ett slags abstraktionsgrad; hon tycktes obekymrad om många traditionella jordiska värden såsom karriär, pengar, familj, formell akademisk status och hon gick konsekvent klädd i samma svarta klänningar. Det var på många sätt ett liv i algebrans tjänst. Men även om hon skandalöst nog aldrig utnämndes till professor var hennes informella status odiskutabel. Tidens alla viktiga matematiker insåg Emmy Noethers unika förmåga och hon hade en inte obetydlig skara lärjungar.Ja, hur gick hennes tänkande till egentligen? Julia Ravanis beskriver hur Noether inte gillade långa uträkningar, alltså där man kan följa hur matematikern sida upp och sida ned följer ett resonemang. Hon verkade således inte ha föredragit att tänka och arbeta diakront, alltså att hon räknade fram resultatet läng en tidsaxel. Istället – så uppfattar jag det – arbetade hon samordnat, synkront: hon tänkte så att säga alla siffror samtidigt; hon tänkte matematiken som fotografi snarare än film. Ravanis skriver: ”Om matematiken är ett landskap och beräkningen en väg sökte Emmy Noether fågelvägen.” Noether kunde alltså se hela det matematiska landskapet från en hög utkikspunkt, snarare än att hon arbetade sig fram längs en slingrande landsväg.Jag menar att vi kan finna en likhet mellan den riktigt abstrakta matematiken och en viss typ av poesi där båda tycks arbeta synkroniserat, liktidigt. Generellt sett och bara aningen förenklat så har ju varken matematiken eller poesin någon egentlig handling. Någon som tycks kunna stödja en sådant påstående var just både matematiker och poet, nämligen Jacques Roubaud, som för övrigt föddes den femte december 1932 och avled samma dag, synkront och symmetriskt alltså, den femte december 2024.2016 publicerade han den omfattande boken Poétique Remarques, alltså Poetik Anmärkningar. Den består av en stor mängd, ja faktiskt en fullkomligt enorm mängd, ytterst komprimerade aforistiska anteckningar, närmare bestämt 4755. I ett kort förord skriver Roubaud: ”Varje anmärkning är en bild och läsaren bör ta emot den som en sådan”. Han nämner att de är skrivna under halvsekel men varken daterade eller kronologiskt ordnade utan således tidlösa.Så här lyder den 773:e aforismen: ”En dikt säger inte 'jag är' utan 'är är' och ”jag jag.” Vad kan, undrar man, ett sådant märkligt påstående betyda?För mig visar det just på den synkrona sidan hos litteraturen, i motsats till den diakrona. Textens aspekt av samtidighet; när man läser en viss typ av dikt – företrädesvis en kort dikt – läser man inte nödvändigtvis en rad i taget utan liksom alla rader samtidigt. Alla bokstäver och ord står faktiskt där på en och samma gång.Om vi översätter resonemanget till musik så läser vi inte dikten som vore den en melodi, där en ton följer på en annan som följer på en tredje. Utan som ett ackord, en klang. Flera toner på samma gång. Eller ännu radikalare: tänk att höra alla toner av alla instrument i en pianokonsert av Mozart i ett enda stort ”plonk!” Eller hela sångslingan i en treminuters melodifestivallåt komprimerad till en enda sekundsnabb wailande kvidande utandning! För att sedan i efterhand i huvudet räkna ut hur melodin gick!Det vore som musik utan tid, utan hastighet. Det vore som musik som huvudräkning inuti den teoretiska fysikens tidlösa svarta hål.Ja, kanske Emmy Noether tänkte fram sitt matematiska teorem på det sätt världen var beskaffad före big-bangTiden före tiden. Det stora stillaståendet innan bilden exploderade i bitar och sekvenser.Jacques Roubaud igen, i anmärkning nummer 118: ”Att säga att dikten är 'nu', det är att säga att den presenterar sig för anden som ett föremål som i sin helhet är möjligt att uppfatta i en fullständig inre bild, vars slut går att föregripa redan innan den börjat.”Ulf Karl Olov Nilssonförfattare, psykoanalytiker och översättareLitteraturJulia Ravanis: Emmys teorem. Natur & kultur, 2024.Jacques Roubaud: Poétique. Remarques – Poésie, mémoire, nombre, temps, rythme, contrainte, forme, etc. Seuil, 2016.

Afrikas första modernist ville göra tabula rasa med den västerländska verskonsten. Dan Jönsson dyker ner i Rabearivelos tidlösa och gränslösa dikter. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag inser förstås genast att det är en överdrift, men tanken tål att tänkas: är det kanske så att poesin som litterärt fenomen blir särskilt livskraftig när den får växa på en ö? Till skillnad från prosan som behöver näringen från stora städer och från vida kontinenter hittar poesin sin form i en omgivning som begränsas av tydliga konturer, omgiven av ett främmande och obevekligt element som isolerar, det vill säga bokstavligen för-öigar diktaren och slipar tanken in på bara benet. Man kan rada upp namnen på de stora öpoeterna: Sappho på Lesbos, Irlands Yeats och Seamus Heaney, Elytis och Kazantzakis på Kreta, Derek Walcott på Saint Lucia. Och Jean-Joseph Rabearivelo på Madagaskar. Har de inte allihop någonting gemensamt?Som sagt, antagligen inte. Listan över undantagen blir förstås betydligt längre. Ändå kan jag inte riktigt släppa tanken när jag läser Rabearivelos poesi, rotad som den är i Madagaskars urskogar och röda jord, snärjd i de lianer som kartografiskt slingrar sig utmed öns stränder, hela tiden med en vaksam sidoblick mot horisonten, mot ett mytiskt ursprung någonstans på andra sidan havet, och med en längtan till de fjärran metropoler och kulturer som utgör den koloniala verklighetens flimrande hägringar. I dikten ”Trycksaker” manar han fram sin förväntan när postbåten kommer till ön med sin last av efterlängtade livstecken från världen bortom haven – ”dessa målande, svävande ark/ som kommit till mig från hela jordklotet”, som han formulerar det, och som för en stund befriar honom ur ”detta löjliga fängelse/ som förgäves övervakar bergen/ och skogarna, och haven”.Jean-Joseph Rabearivelo föddes 1901 som Joseph-Casimir; förnamnet ändrade han för att få nöjet att underteckna med samma initialer som sin store idol, den förromantiske filosofen och romanförfattaren Jean-Jacques Rousseau. Under hela sitt korta liv var han besatt av en stark, olycklig kärlek till den franska kolonialmaktens civilisation, dess ämbetsverk och traditioner, dess språk och dess kultur. Han härstammade på mödernet från en av öns kungliga familjer och hanterade sitt madagaskiska ursprung som en viktig lyrisk klangbotten i sina verk – men i grunden ändå som någonting han ville överskrida. Livet igenom hoppades han på en tjänst i den koloniala administrationen, och på att en gång få representera sitt land vid något stort evenemang i Paris. Inget av det blev verklighet. När han tog sitt liv 1937 hade han aldrig ens fått myndigheternas tillstånd att lämna Madagaskar. Med Ingemar Leckius pregnanta formulering i förordet till den första svenska utgåvan av hans dikter förblev Rabearivelo ”dubbelt landsflyktig, en furste av Ingenstans”.Ja – och Överallt, skulle jag vilja tillägga. För det är på många sätt just denna svävande, kosmopolitiska hemlöshet som gör hans dikter så på en gång både tidlösa och gränslösa. De dröjer i ena stunden vid en hemlig, mytisk källa mitt i urskogen för att i nästa tala till Keats grekiska urna; de kan besjunga sebutjurens seniga kropp eller det fasta gula skalet hos en mango och kastar sig sedan in i en målning av Gauguin. Allt är nära, allt är lika verkligt – från kullarna runt huvudstaden Antananarivo, som han aldrig lämnar, besvärjer han de böljande risfälten och eukalyptusskogens höga pelarsalar, busksvinen och utriggarpirogerna, och det i en fritt krängande lyrisk vers som ekar av symbolister som Rimbaud och Mallarmé. Allt hänger samman, som han skriver: ”samma himmel är alltid världens tak” – poetens språk är liksom brevbärarens postväska ett hemligt skrin för ”hela världens tanke”.Jag skulle tro att denna geografiska melankoli, denna smärtsamma försoning med världens väldighet är något som känns igen av var och en som någon gång färdats med fingret över en karta eller låtit blicken dröja vid bilderna från platser som man aldrig kommer att få se. För Rabearivelo förblev den alltså ohjälpligt ett öppet sår. Till skillnad från en annan samtida lyrisk pionjär från det franska Afrika, Senegals Léopold Senghor, som gjorde sig hemmastadd i imperiets centrum och med tiden blev en av dess starkaste antikoloniala röster, tvingades Rabearivelo till en tillvaro i marginalen. Visserligen publicerades hans dikter; visserligen förde han en livlig korrespondens med franska kollegor som André Gide – det kunde komma dussintals brev på samma gång med den där postbåten – men sin publik hade han huvudsakligen på Madagaskar, och den var begränsad. Liksom förstås den litterära offentligheten på ön.För mig hämtar alltså hans lyrik en särskild kraft just ur denna begränsning, denna isolering. De dikter som har överlevt till vår tid finns främst i hans två sena diktsamlingar ”Presque-songes” (Nästan-drömmar) från 1934 och ”Traduit de la nuit” (Tolkat från natten) som gavs ut året därpå. Båda genomströmmas av ett sorts revanschlystet, upproriskt svårmod som i den madagaskiska naturen och kulturen hittat verktygen för att, som han själv uttrycker det, ”göra tabula rasa med den västerländska verskonstens alla kineserier”. Här är han förstås på samma våglängd som många av de franskspråkiga diktare och konstnärer som i början av nittonhundratalet söker impulser till förnyelse i de traditionella utomeuropeiska kulturerna. Rabearivelo inser att han alldeles inpå knutarna har tillgång till just en sådan kraftkälla, och vill på samma sätt söka sig mot något ursprungligt och allmänmänskligt, förklarar han – ”genom att spörja min egen jord, genom att konfrontera mig blott med mina döda”.I ”Presque-songes”, som skrevs samtidigt på både franska och malagassiska och sedan 2024 också finns på svenska i sin helhet, blir det övergripande projektet att försöka mana fram den röst, den ”sång” han anar binder samman allt i tid och rum. Kaktusen med dess hårda pansar runt sitt livgivande vatten, lianernas kraftfulla slingrande, den gamle mannens blick som vaknar till med en ungdomlig glimt, makakernas gåtfulla tjattrande och anfädernas övervuxna gravar – allt talar med i grunden samma ton, en mörk vibration av trotsigt liv i skuggan av den annalkande döden: ”det svaga ekot”, som han skriver, ”av en inre sång/ som växer och mullrar”. Dikterna är kraftfulla och omedelbara, mättade med blixtrande konkreta bilder som i den följande boken, ”Tolkat från natten”, stegras till en ny nivå i en svit namnlösa strofer där Rabearivelo målar upp en alldeles egenartad, gnistrande mörkervärld. I dessa dikter, varav ett urval också finns på svenska, har de skarpa bilderna övergått i kusliga förvandlingsnummer, den livgivande sången i ett djupt, och närapå extatiskt, existentiellt främlingskap. Likt nattens ”svarte glasmästare” ser poeten sitt verk falla sönder mellan sina händer. Hjälplös och ensam. På väg från livets ö, till dödens.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturJean-Joseph Rabearivelo: Nästan-drömmar. Översättning av Eric Luth. Vendels förlag, 2024.Jean-Joseph Rabearivelo: Dikter. I urval och tolkning av Ingemar och Mikaela Leckius. FIBs lyrikklubb, 1973.

MÅNADENS DIKTARE (MAJ) UPPLÄSNING: Jesper Svenbro Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. När Jesper Svenbro debuterade 1966 med ”Det är idag det sker” var han en tjugotvåårig latinstudent i Lund som skildrade ett ljuvt grönskande landskap genom den antika idylldiktningens filter. Dikterna hälsades som en fläkt av ny romantik mitt i den experimentella poesins era. Sedan skulle det dröja till 1979 innan nästa diktsamling, ”Element till en kosmologi”, utkom. Jesper Svenbro hade vid det laget disputerat med en avhandling på franska om grekisk poetik och gjorde sig känd som en intellektuell, kontinental och inte sällan metapoetisk diktare.Diktsamlingen ”Samisk Apollon och andra dikter” (1993) kan ses som en vändpunkt i författarskapet. Här bryter ett mer personligt tilltal igenom och barndomen får en central plats. En resa till Lappland får en alldeles särskild betydelse, eftersom en planerad fjällsemester när den blivande poeten var åtta år gammal ställdes in efter att fadern omkommit i en kanotolycka. Skånskt möter samiskt möter antikt, eller som han skriver om Afrodites trollkonst: ”söder korsas med norr, väster korsas med öster, / högt korsas med lågt, nära med fjärran”. I senare böcker som ”Blått” (1994), ”Pastorn min far” (2001) och ”Himlen och andra upptäckter” (2005) fortsätter Svenbro utmejsla det som blivit kännetecknande för hans poesi: dubbelexponeringarna i tid och rum, de klassiska myterna som får liv i ett samtida landskap, bejakandet av ljuset och lyckan, samt epifanin, det uppenbarande ögonblicket, ofta markerat med ett utropstecken.Nya diktsamlingen ”Året hos Hyperboréerna” består av ”lyriska tankedikter”, som till stor del tillkommit under pandemins instängdhet, eller ”från husarresten” som poeten själv kallat det. Här utvidgas Svenbros panteon ytterligare, i dikter om Pasolini, Fats Navarro, Brodskij, Booker Little och Louise Glück. I en dikt tillägnad Hölderlin skriver han om dennes favoriserade versform, som även Svenbro själv är en flitig användare av, den alkaiska strofen: ”detta är tankedikt / som uppstått i Alkaios' livstid / utan att sedan ha mist sin sälta.”DIKT: ”Balettlektion – Dikt under pandemin” av Jesper SvenbroDIKTSAMLING: Året hos Hyperboréerna (Albert Bonniers förlag, 2024)MUSIK: Frédéric Chopin: Vals nr 19 Ess-durEXEKUTÖR: Alice Sara Ott, piano

MÅNADENS DIKTARE (MAJ) UPPLÄSNING: Jesper Svenbro Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. När Jesper Svenbro debuterade 1966 med ”Det är idag det sker” var han en tjugotvåårig latinstudent i Lund som skildrade ett ljuvt grönskande landskap genom den antika idylldiktningens filter. Dikterna hälsades som en fläkt av ny romantik mitt i den experimentella poesins era. Sedan skulle det dröja till 1979 innan nästa diktsamling, ”Element till en kosmologi”, utkom. Jesper Svenbro hade vid det laget disputerat med en avhandling på franska om grekisk poetik och gjorde sig känd som en intellektuell, kontinental och inte sällan metapoetisk diktare.Diktsamlingen ”Samisk Apollon och andra dikter” (1993) kan ses som en vändpunkt i författarskapet. Här bryter ett mer personligt tilltal igenom och barndomen får en central plats. En resa till Lappland får en alldeles särskild betydelse, eftersom en planerad fjällsemester när den blivande poeten var åtta år gammal ställdes in efter att fadern omkommit i en kanotolycka. Skånskt möter samiskt möter antikt, eller som han skriver om Afrodites trollkonst: ”söder korsas med norr, väster korsas med öster, / högt korsas med lågt, nära med fjärran”. I senare böcker som ”Blått” (1994), ”Pastorn min far” (2001) och ”Himlen och andra upptäckter” (2005) fortsätter Svenbro utmejsla det som blivit kännetecknande för hans poesi: dubbelexponeringarna i tid och rum, de klassiska myterna som får liv i ett samtida landskap, bejakandet av ljuset och lyckan, samt epifanin, det uppenbarande ögonblicket, ofta markerat med ett utropstecken.Nya diktsamlingen ”Året hos Hyperboréerna” består av ”lyriska tankedikter”, som till stor del tillkommit under pandemins instängdhet, eller ”från husarresten” som poeten själv kallat det. Här utvidgas Svenbros panteon ytterligare, i dikter om Pasolini, Fats Navarro, Brodskij, Booker Little och Louise Glück. I en dikt tillägnad Hölderlin skriver han om dennes favoriserade versform, som även Svenbro själv är en flitig användare av, den alkaiska strofen: ”detta är tankedikt / som uppstått i Alkaios' livstid / utan att sedan ha mist sin sälta.”DIKT: ”Solnedgångar” av Jesper SvenbroDIKTSAMLING: Ekeby trafikförening (Albert Bonniers förlag, 2015)MUSIK: Elisabeth Poston: BarcarolleEXEKUTÖR: Medlemmar ur Korros-ensemblen

MÅNADENS DIKTARE (MAJ) UPPLÄSNING: Jesper Svenbro Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. När Jesper Svenbro debuterade 1966 med ”Det är idag det sker” var han en tjugotvåårig latinstudent i Lund som skildrade ett ljuvt grönskande landskap genom den antika idylldiktningens filter. Dikterna hälsades som en fläkt av ny romantik mitt i den experimentella poesins era. Sedan skulle det dröja till 1979 innan nästa diktsamling, ”Element till en kosmologi”, utkom. Jesper Svenbro hade vid det laget disputerat med en avhandling på franska om grekisk poetik och gjorde sig känd som en intellektuell, kontinental och inte sällan metapoetisk diktare.Diktsamlingen ”Samisk Apollon och andra dikter” (1993) kan ses som en vändpunkt i författarskapet. Här bryter ett mer personligt tilltal igenom och barndomen får en central plats. En resa till Lappland får en alldeles särskild betydelse, eftersom en planerad fjällsemester när den blivande poeten var åtta år gammal ställdes in efter att fadern omkommit i en kanotolycka. Skånskt möter samiskt möter antikt, eller som han skriver om Afrodites trollkonst: ”söder korsas med norr, väster korsas med öster, / högt korsas med lågt, nära med fjärran”. I senare böcker som ”Blått” (1994), ”Pastorn min far” (2001) och ”Himlen och andra upptäckter” (2005) fortsätter Svenbro utmejsla det som blivit kännetecknande för hans poesi: dubbelexponeringarna i tid och rum, de klassiska myterna som får liv i ett samtida landskap, bejakandet av ljuset och lyckan, samt epifanin, det uppenbarande ögonblicket, ofta markerat med ett utropstecken.Nya diktsamlingen ”Året hos Hyperboréerna” består av ”lyriska tankedikter”, som till stor del tillkommit under pandemins instängdhet, eller ”från husarresten” som poeten själv kallat det. Här utvidgas Svenbros panteon ytterligare, i dikter om Pasolini, Fats Navarro, Brodskij, Booker Little och Louise Glück. I en dikt tillägnad Hölderlin skriver han om dennes favoriserade versform, som även Svenbro själv är en flitig användare av, den alkaiska strofen: ”detta är tankedikt / som uppstått i Alkaios' livstid / utan att sedan ha mist sin sälta.”DIKT: ””Samisk Apollon” av Jesper SvenbroDIKTSAMLING: Samisk Apollon och andra dikter (Albert Bonniers förlag, 1993)MUSIK: Selim Palmgren: Stjärnorna blinkarEXEKUTÖR: Izumi Tateno, piano

MÅNADENS DIKTARE (MAJ) UPPLÄSNING: Jesper Svenbro Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. När Jesper Svenbro debuterade 1966 med ”Det är idag det sker” var han en tjugotvåårig latinstudent i Lund som skildrade ett ljuvt grönskande landskap genom den antika idylldiktningens filter. Dikterna hälsades som en fläkt av ny romantik mitt i den experimentella poesins era. Sedan skulle det dröja till 1979 innan nästa diktsamling, ”Element till en kosmologi”, utkom. Jesper Svenbro hade vid det laget disputerat med en avhandling på franska om grekisk poetik och gjorde sig känd som en intellektuell, kontinental och inte sällan metapoetisk diktare. Diktsamlingen ”Samisk Apollon och andra dikter” (1993) kan ses som en vändpunkt i författarskapet. Här bryter ett mer personligt tilltal igenom och barndomen får en central plats. En resa till Lappland får en alldeles särskild betydelse, eftersom en planerad fjällsemester när den blivande poeten var åtta år gammal ställdes in efter att fadern omkommit i en kanotolycka. Skånskt möter samiskt möter antikt, eller som han skriver om Afrodites trollkonst: ”söder korsas med norr, väster korsas med öster, / högt korsas med lågt, nära med fjärran”. I senare böcker som ”Blått” (1994), ”Pastorn min far” (2001) och ”Himlen och andra upptäckter” (2005) fortsätter Svenbro utmejsla det som blivit kännetecknande för hans poesi: dubbelexponeringarna i tid och rum, de klassiska myterna som får liv i ett samtida landskap, bejakandet av ljuset och lyckan, samt epifanin, det uppenbarande ögonblicket, ofta markerat med ett utropstecken.Nya diktsamlingen ”Året hos Hyperboréerna” består av ”lyriska tankedikter”, som till stor del tillkommit under pandemins instängdhet, eller ”från husarresten” som poeten själv kallat det. Här utvidgas Svenbros panteon ytterligare, i dikter om Pasolini, Fats Navarro, Brodskij, Booker Little och Louise Glück. I en dikt tillägnad Hölderlin skriver han om dennes favoriserade versform, som även Svenbro själv är en flitig användare av, den alkaiska strofen: ”detta är tankedikt / som uppstått i Alkaios' livstid / utan att sedan ha mist sin sälta.”DIKT: ”Bibliotek” av Jesper SvenbroDIKTSAMLING: Element till en kosmologi (Albert Bonniers förlag, 1979)MUSIK: Claude Debussy: Beau soirEXEKUTÖR: Sophie Dervaux, fagott, Selim Mazari, piano

MÅNADENS DIKTARE (MAJ) UPPLÄSNING: Jesper Svenbro Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. När Jesper Svenbro debuterade 1966 med ”Det är idag det sker” var han en tjugotvåårig latinstudent i Lund som skildrade ett ljuvt grönskande landskap genom den antika idylldiktningens filter. Dikterna hälsades som en fläkt av ny romantik mitt i den experimentella poesins era. Sedan skulle det dröja till 1979 innan nästa diktsamling, ”Element till en kosmologi”, utkom. Jesper Svenbro hade vid det laget disputerat med en avhandling på franska om grekisk poetik och gjorde sig känd som en intellektuell, kontinental och inte sällan metapoetisk diktare.Diktsamlingen ”Samisk Apollon och andra dikter” (1993) kan ses som en vändpunkt i författarskapet. Här bryter ett mer personligt tilltal igenom och barndomen får en central plats. En resa till Lappland får en alldeles särskild betydelse, eftersom en planerad fjällsemester när den blivande poeten var åtta år gammal ställdes in efter att fadern omkommit i en kanotolycka. Skånskt möter samiskt möter antikt, eller som han skriver om Afrodites trollkonst: ”söder korsas med norr, väster korsas med öster, / högt korsas med lågt, nära med fjärran”. I senare böcker som ”Blått” (1994), ”Pastorn min far” (2001) och ”Himlen och andra upptäckter” (2005) fortsätter Svenbro utmejsla det som blivit kännetecknande för hans poesi: dubbelexponeringarna i tid och rum, de klassiska myterna som får liv i ett samtida landskap, bejakandet av ljuset och lyckan, samt epifanin, det uppenbarande ögonblicket, ofta markerat med ett utropstecken.Nya diktsamlingen ”Året hos Hyperboréerna” består av ”lyriska tankedikter”, som till stor del tillkommit under pandemins instängdhet, eller ”från husarresten” som poeten själv kallat det. Här utvidgas Svenbros panteon ytterligare, i dikter om Pasolini, Fats Navarro, Brodskij, Booker Little och Louise Glück. I en dikt tillägnad Hölderlin skriver han om dennes favoriserade versform, som även Svenbro själv är en flitig användare av, den alkaiska strofen: ”detta är tankedikt / som uppstått i Alkaios' livstid / utan att sedan ha mist sin sälta.”DIKT: ”På födelsedagen” av Jesper SvenbroDIKTSAMLING: Det är idag det sker (Albert Bonniers förlag, 1966)MUSIK: Franz Liszt: Au lac de WallenstadtEXEKUTÖR: Francesco Piemontesi, piano

MÅNADENS DIKTARE (MAJ) UPPLÄSNING: Jesper Svenbro Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. När Jesper Svenbro debuterade 1966 med ”Det är idag det sker” var han en tjugotvåårig latinstudent i Lund som skildrade ett ljuvt grönskande landskap genom den antika idylldiktningens filter. Dikterna hälsades som en fläkt av ny romantik mitt i den experimentella poesins era. Sedan skulle det dröja till 1979 innan nästa diktsamling, ”Element till en kosmologi”, utkom. Jesper Svenbro hade vid det laget disputerat med en avhandling på franska om grekisk poetik och gjorde sig känd som en intellektuell, kontinental och inte sällan metapoetisk diktare.Diktsamlingen ”Samisk Apollon och andra dikter” (1993) kan ses som en vändpunkt i författarskapet. Här bryter ett mer personligt tilltal igenom och barndomen får en central plats. En resa till Lappland får en alldeles särskild betydelse, eftersom en planerad fjällsemester när den blivande poeten var åtta år gammal ställdes in efter att fadern omkommit i en kanotolycka. Skånskt möter samiskt möter antikt, eller som han skriver om Afrodites trollkonst: ”söder korsas med norr, väster korsas med öster, / högt korsas med lågt, nära med fjärran”. I senare böcker som ”Blått” (1994), ”Pastorn min far” (2001) och ”Himlen och andra upptäckter” (2005) fortsätter Svenbro utmejsla det som blivit kännetecknande för hans poesi: dubbelexponeringarna i tid och rum, de klassiska myterna som får liv i ett samtida landskap, bejakandet av ljuset och lyckan, samt epifanin, det uppenbarande ögonblicket, ofta markerat med ett utropstecken.Nya diktsamlingen ”Året hos Hyperboréerna” består av ”lyriska tankedikter”, som till stor del tillkommit under pandemins instängdhet, eller ”från husarresten” som poeten själv kallat det. Här utvidgas Svenbros panteon ytterligare, i dikter om Pasolini, Fats Navarro, Brodskij, Booker Little och Louise Glück. I en dikt tillägnad Hölderlin skriver han om dennes favoriserade versform, som även Svenbro själv är en flitig användare av, den alkaiska strofen: ”detta är tankedikt / som uppstått i Alkaios' livstid / utan att sedan ha mist sin sälta.”DIKT: ”Haloumi – Dikt på vegetabiliskt löpe” av Jesper SvenbroDIKTSAMLING: Året hos Hyperboréerna (Albert Bonniers förlag, 2024)MUSIK: Johann Sebastian Bach: Sinfonia nr 5 Ess-durEXEKUTÖR: Martin Fröst, klarinett, Roland Pöntinen, piano

På slavskeppet Zong kastades människor överbord. Försäkringen skulle inte gälla om alla dog av sjukdom och självmord. Khashayar Naderehvandi berättar om ett försök att beskriva det obeskrivliga. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2021.”Vad är poesi bra för?” Det är en gammal fråga. Och förstås omöjlig att besvara på ett tillfredsställande sätt. Egentligen är det en anklagelse förklädd till fråga, ett antagande om att något med så få mottagare knappast kan fylla en funktion.Om vi skiftar fokus till själva diktskrivandet framträder i stället frågan om vad som blir möjligt genom poesin. Det kan ligga nära tillhands att tänka att den gör det möjligt att säga det som är svårt. Men det vore att förväxla poesi med terapi, som handlar just om att uttrycka något personligt som inte tidigare har gått att uttrycka. Det är en sak när man behöver hitta rätt ord, men en annan när rätt ord helt enkelt inte kan finnas i språket, eftersom alla former av språk förvränger händelsen de ska uttrycka.Av sådan art är många utsagor om händelser som springer ur den transatlantiska slavhandeln. Som berättelsen om skeppet Zong. På grund av ett navigeringsfel blev slavskeppets resa från Afrikas västkust till Jamaica förlängd med flera månader. I november 1781 beslutade kaptenen att kasta ungefär 150 människor överbord. Redan då hade hundratals dött av svält, sjukdomar och självmord. Kaptenen resonerade att sannolikheten att få ut pengar på försäkringen skulle vara större om besättningen aktivt dumpade sin så kallade last.Hur kan detta överhuvudtaget berättas? Att säga att människorna på skeppet betraktades som varor är att presentera rederiets logik som, ja, logik. Att säga att det var 150 människor som massakrerades döljer det faktum att de inte behandlades som människor. Hur vi än vrider och vänder på beskrivningen tycks de tillfångatagna människorna på skeppet hela tiden falla undan. Finns det då något sätt för språket att ställa sig intill människorna på skeppet och börja arbeta därifrån?De enda dokument som finns kvar från zong-massakern är domstolsprotokollen från tvisten mellan rederiet och försäkringsbolaget, som vägrade göra en utbetalning. Det är dokument som säger en hel del om rederier, försäkringsbolag, rådande lagar, slavskepp och kaptener, men ingenting om den mänskliga katastrof som den slavhandeln innebar – och ingenting om personerna ombord på skeppet eller om oss som arvtagare till händelsen.M NourbeSe Philips märkliga och mäktiga diktbok Zong!, som utkom 2008, utgår från ett motsägelsefullt imperativ som med hennes egna ord lyder: ”There is no telling this story; it must be told”. Det finns inget sätt att berätta den här historien; den måste berättas. Boken är ett lysande exempel på en viss typ av språkarbete som blir möjligt i poesin. Hon beskriver själv, i bokens avslutande del, hur hon arbetar genom att sätta sig in i domstolsdokumenten och navigera i försäkringslagar från slutet av 1700-talet. Bland annat hittar hon en formulering som gör gällande att försäkringar inte täcker förluster som är resultatet av dödsfall som skett naturligt – vad nu ”naturligt” betyder på ett slavskepp. Denna paragraf är alltså anledningen till kaptenens beslut. Han behöver förgöra 150 människor, innan de hinner dö av svält och sjukdom.Phillip noterar att både juridiken och poesin kräver fullständig precision i språket, ner i minsta detalj, för att uttrycket ska bli rätt. Domstolsärendet ska vara så vattentätt som möjligt och leda till ett av två utfall. Antingen ska rederiet få ersättning, vilket innebär att de får ersättning för att aktivt ha mördat 150 människor. Eller så avskrivs ärendet – och en avskrivning utan några andra följder, innebär naturligtvis att inga lag- eller regelbrott har förekommit, att ingen har mördats.Måste man fly från lagtexterna för att kunna säga något annat, för att kunna berätta det som inte kan berättas men måste berättas? Eller går det att använda juridikens språk för att hitta precision i poesin? Istället för att fly bestämmer sig M NourbeSe Philip för att uteslutande använda sig av orden från domstolsprotokollen med förhoppningen att hitta sprickor och tystnader, som åtminstone kan peka på möjligheten till en annan berättelse. Men, medan hon arbetar, inser hon att berättelse är fel ord. Det där andra, vad det nu än är, kan bara berättas genom att inte berättas. Det är så den måste berättas, genom att inte.Dokumenten hon utgår från består av texter som förklarar utfallet efter en tvist och som anger rationella skäl för rimliga beslut i rådande lagar och ordningar. Poeten måste arbeta mot meningen, mot impulsen att förstå språket som logiskt och meningsfullt. Om hon skriver något som till formen är lika ”meningsfullt” som språket i protokollen så kan det omöjligen omvandla varorna till människor och objekten till kött och blod. Så hon gör tvärtom, styckar sönder det hon hittar, förvandlar helheten till fragment, gör berättelsen oberättande och försöker ta reda på något som inte finns tillgängligt, genom att följa med dit dikten vill ta henne.Vad kan man säga om texten? Och vad säger texten om poesins möjlighet?Dikterna är alltså upphackade i ord, läten och stavelser, utspridda över sidan på ett sätt som gör att ögonen och huvudet måste röra sig i läsningen. Det händer inledningsvis att man stannar upp för att hitta mening och sammanhang, men ganska snart börjar orden och lätena skapa ett meditativt tillstånd. Man muttrar orden och bläddrar. Sida efter sida flyttar sig huvudet upp och ner och muttrandet börjar bilda en märklig sång. Kroppen börjar bete sig som om man nynnar något ombord på ett skepp som kränger fram och tillbaka på havet. Det här är textens första magiska manöver: Att den kräver att läsaren fysiskt omorienterar sig och fortsätter läsa med upplevelsen av att vara på ett skepp. Därefter börjar orden samlas lite mer, halva meningar på sin höjd, fortfarande inte särskilt meningsfulla. De ekar av juridikens språk, men logiken har brutits ner och styckats bort. Är perspektivet förändrat? Finns det en annan logik? Nej, inte egentligen. Man läser inte Zong! för att få ny information eller ett nytt perspektiv. Fördöma massakern kan man lätt göra utan poesins hjälp. Vad boken istället tycks göra med en, om man läser den, är att kräva att man deltar i en sorgesång, i en vaka, i en begravningsrit.Jag säger ”bok” men texten i "Zong!" fortsätter utanför boken. Varje år på årsdagen av massakern, den 29 november, utför M NourbeSe Philip, tillsammans med musiker och andra, en maratonläsning som kan vara i flera dagar; vissa år digitalt, andra år på scen och någon gång i mer intima miljöer. Men alltid som en flera dagar lång ritual. Poesin i Zong! finns närmast i ritualen den möjliggör. Att läsa den är att delta i begravningsriten. Efter ritualen ser världen annorlunda ut. Inte för att man vet något mer. Inte för att man har fördömt något. Utan för att man har fått vara med och sörja. Och först när man varit med och sörjt, kan man se sig omkring och upptäcka ny information. På så sätt ger dikten både poeten och läsaren inte främst ett nytt perspektiv, utan snarare en helt ny förmåga.Khashayar Naderehvandi, författare

The conversation is in English, after a short introduction in Swedish. Natalie Diaz (född 1978) växte upp i Fort Mojave Indian Reservation vid Coloradofloden i Kalifornien. Hennes debut "När min bror var aztek" har utsetts till en av 2010-talets bästa amerikanska diktsamlingar. Diaz har också varit basketproffs, men undervisar idag vid Arizona State University och kämpar för mojavespråkets bevarande. För sin andra bok "Post Colonial Love Poem" (2020) tilldelades hon Pulitzerpriset. I "När min bror var aztek" väver Diaz samman det politiska med det privata när hon med ett lika känsligt som hårt språk fångar en krackelerande familjedynamik och en storebror fast i drogmissbruk. Samtidigt skriver hon fram starka bilder av natur, queer sexualitet, familjeband och av mojavekulturen. Dikterna tar sin utgångspunkt i de historiska och pågående erfarenheter som präglar livet för USA:s ursprungsbefolkning. I samarbete med Oslo internasjonale poesifestival och Rámus förlag. Fån 27 november 2023 Jingel: Lucas Brar

MÅNADENS DIKTARE (NOVEMBER) Första rad: Vi kan öppna munnen och ta emot en annan mun UPPLÄSNING: Helena Österlund Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ”Det började med snö”, inleds Helena Österlunds debut ”Ordet och färgerna” (Albert Bonniers förlag, 2010). I två långdikter vecklas ett slags skapelseberättelse ut. Dikterna kretsar kring språkets relation till verkligheten och återger på samma gång möten mellan människa och djur med mytologiska undertoner. Ordförrådet är ytterst begränsat; i enkla, korthuggna satser rör sig dikten framåt genom minimala förskjutningar, likt en ramsa eller besvärjelse. Boken tilldelades Borås Tidnings debutantpris med motiveringen: ”För dikter som med förnyelsens blick öppnar gränserna mellan ordens natur, orden som natur och naturen som ord.”Först tolv år senare återvände Helena Österlund till poesin, med diktsamlingen ”Det enda som blir kvar är ord” (Nirstedt/litteratur, 2022) som beskrevs som ”ett svar till debutboken, eller en spegling”. Däremellan kom fyra prosaböcker: romanen ”Kari 1983”, ”Självporträtt (är läpparna på något särskilt sätt när de väntar)”, ”Min sårbara kropp” och ”Att spegla sig i någon annans vatten”. 2015 belönades Österlund med Mare Kandre-priset.I tredje diktsamlingen Om det fanns en plats som var min (Nirstedt/litteratur, 2023) har formen vidgats, och den stränga minimalismen bryts av med flödande prosalyrik och dialog. Här tar poeten avstamp i sagor som Askungen, Snövit och Törnrosa i ett sinnligt utforskande av kroppens gränser och vad det innebär att existera i världen: ”Hör världen / Hör hur den ljuder, hur den finns / Hur det är att finnas mitt i den”.DIKT: Ur ”Om det fanns en plats som var min” av Helena ÖsterlundDIKTSAMLING: Om det fanns en plats som var min (Nirstedt/litteratur, 2023)MUSIK: Julian och Roman Wasserfuhr: InterludeEXEKUTÖR: Julian Wasserfuhr, trumpet, Roman Wasserfuhr, piano, Lars Danielsson, bas, cello, gitarr, Wolfgang Haffner, trummor

MÅNADENS DIKTARE (NOVEMBER) Första rad: Jag har lyssnat tillräckligt UPPLÄSNING: Helena Österlund Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ”Det började med snö”, inleds Helena Österlunds debut ”Ordet och färgerna” (Albert Bonniers förlag, 2010). I två långdikter vecklas ett slags skapelseberättelse ut. Dikterna kretsar kring språkets relation till verkligheten och återger på samma gång möten mellan människa och djur med mytologiska undertoner. Ordförrådet är ytterst begränsat; i enkla, korthuggna satser rör sig dikten framåt genom minimala förskjutningar, likt en ramsa eller besvärjelse. Boken tilldelades Borås Tidnings debutantpris med motiveringen: ”För dikter som med förnyelsens blick öppnar gränserna mellan ordens natur, orden som natur och naturen som ord.”Först tolv år senare återvände Helena Österlund till poesin, med diktsamlingen ”Det enda som blir kvar är ord” (Nirstedt/litteratur, 2022) som beskrevs som ”ett svar till debutboken, eller en spegling”. Däremellan kom fyra prosaböcker: romanen ”Kari 1983”, ”Självporträtt (är läpparna på något särskilt sätt när de väntar)”, ”Min sårbara kropp” och ”Att spegla sig i någon annans vatten”. 2015 belönades Österlund med Mare Kandre-priset.I tredje diktsamlingen Om det fanns en plats som var min (Nirstedt/litteratur, 2023) har formen vidgats, och den stränga minimalismen bryts av med flödande prosalyrik och dialog. Här tar poeten avstamp i sagor som Askungen, Snövit och Törnrosa i ett sinnligt utforskande av kroppens gränser och vad det innebär att existera i världen: ”Hör världen / Hör hur den ljuder, hur den finns / Hur det är att finnas mitt i den”.DIKT: Ur ”Det enda som blir kvar är ord” av Helena ÖsterlundDIKTSAMLING: Det enda som blir kvar är ord (Nirstedt/litteratur, 2022)MUSIK: Dmitry Volynkin: NostalgiaEXEKUTÖR: Øneheart

MÅNADENS DIKTARE (NOVEMBER) Första rad: Jag behöver lyssna uppmärksammare UPPLÄSNING: Helena Österlund Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ”Det började med snö”, inleds Helena Österlunds debut ”Ordet och färgerna” (Albert Bonniers förlag, 2010). I två långdikter vecklas ett slags skapelseberättelse ut. Dikterna kretsar kring språkets relation till verkligheten och återger på samma gång möten mellan människa och djur med mytologiska undertoner. Ordförrådet är ytterst begränsat; i enkla, korthuggna satser rör sig dikten framåt genom minimala förskjutningar, likt en ramsa eller besvärjelse. Boken tilldelades Borås Tidnings debutantpris med motiveringen: ”För dikter som med förnyelsens blick öppnar gränserna mellan ordens natur, orden som natur och naturen som ord.”Först tolv år senare återvände Helena Österlund till poesin, med diktsamlingen ”Det enda som blir kvar är ord” (Nirstedt/litteratur, 2022) som beskrevs som ”ett svar till debutboken, eller en spegling”. Däremellan kom fyra prosaböcker: romanen ”Kari 1983”, ”Självporträtt (är läpparna på något särskilt sätt när de väntar)”, ”Min sårbara kropp” och ”Att spegla sig i någon annans vatten”. 2015 belönades Österlund med Mare Kandre-priset.I tredje diktsamlingen Om det fanns en plats som var min (Nirstedt/litteratur, 2023) har formen vidgats, och den stränga minimalismen bryts av med flödande prosalyrik och dialog. Här tar poeten avstamp i sagor som Askungen, Snövit och Törnrosa i ett sinnligt utforskande av kroppens gränser och vad det innebär att existera i världen: ”Hör världen / Hör hur den ljuder, hur den finns / Hur det är att finnas mitt i den”.DIKT: Ur ”Det enda som blir kvar är ord” av Helena ÖsterlundDIKTSAMLING: Det enda som blir kvar är ord (Nirstedt/litteratur, 2022)MUSIK: Georges Ivanovich Gurdjieff: Danse thibétaineEXEKUTÖR: Günter Herbig, gitarr

MÅNADENS DIKTARE (NOVEMBER) Första rad: Om törsten UPPLÄSNING: Helena Österlund Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ”Det började med snö”, inleds Helena Österlunds debut ”Ordet och färgerna” (Albert Bonniers förlag, 2010). I två långdikter vecklas ett slags skapelseberättelse ut. Dikterna kretsar kring språkets relation till verkligheten och återger på samma gång möten mellan människa och djur med mytologiska undertoner. Ordförrådet är ytterst begränsat; i enkla, korthuggna satser rör sig dikten framåt genom minimala förskjutningar, likt en ramsa eller besvärjelse. Boken tilldelades Borås Tidnings debutantpris med motiveringen: ”För dikter som med förnyelsens blick öppnar gränserna mellan ordens natur, orden som natur och naturen som ord.”Först tolv år senare återvände Helena Österlund till poesin, med diktsamlingen ”Det enda som blir kvar är ord” (Nirstedt/litteratur, 2022) som beskrevs som ”ett svar till debutboken, eller en spegling”. Däremellan kom fyra prosaböcker: romanen ”Kari 1983”, ”Självporträtt (är läpparna på något särskilt sätt när de väntar)”, ”Min sårbara kropp” och ”Att spegla sig i någon annans vatten”. 2015 belönades Österlund med Mare Kandre-priset.I tredje diktsamlingen Om det fanns en plats som var min (Nirstedt/litteratur, 2023) har formen vidgats, och den stränga minimalismen bryts av med flödande prosalyrik och dialog. Här tar poeten avstamp i sagor som Askungen, Snövit och Törnrosa i ett sinnligt utforskande av kroppens gränser och vad det innebär att existera i världen: ”Hör världen / Hör hur den ljuder, hur den finns / Hur det är att finnas mitt i den”.DIKT: Ur ”Det enda som blir kvar är ord” av Helena ÖsterlundDIKTSAMLING: Det enda som blir kvar är ord (Nirstedt/litteratur, 2022)MUSIK: Rachel Newton: SuilvenEXEKUTÖR: Rachel Newton, harpa

MÅNADENS DIKTARE (NOVEMBER) Första rad: Det är den ljusa dagen UPPLÄSNING: Helena Österlund Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ”Det började med snö”, inleds Helena Österlunds debut ”Ordet och färgerna” (Albert Bonniers förlag, 2010). I två långdikter vecklas ett slags skapelseberättelse ut. Dikterna kretsar kring språkets relation till verkligheten och återger på samma gång möten mellan människa och djur med mytologiska undertoner. Ordförrådet är ytterst begränsat; i enkla, korthuggna satser rör sig dikten framåt genom minimala förskjutningar, likt en ramsa eller besvärjelse. Boken tilldelades Borås Tidnings debutantpris med motiveringen: ”För dikter som med förnyelsens blick öppnar gränserna mellan ordens natur, orden som natur och naturen som ord.”Först tolv år senare återvände Helena Österlund till poesin, med diktsamlingen ”Det enda som blir kvar är ord” (Nirstedt/litteratur, 2022) som beskrevs som ”ett svar till debutboken, eller en spegling”. Däremellan kom fyra prosaböcker: romanen ”Kari 1983”, ”Självporträtt (är läpparna på något särskilt sätt när de väntar)”, ”Min sårbara kropp” och ”Att spegla sig i någon annans vatten”. 2015 belönades Österlund med Mare Kandre-priset.I tredje diktsamlingen Om det fanns en plats som var min (Nirstedt/litteratur, 2023) har formen vidgats, och den stränga minimalismen bryts av med flödande prosalyrik och dialog. Här tar poeten avstamp i sagor som Askungen, Snövit och Törnrosa i ett sinnligt utforskande av kroppens gränser och vad det innebär att existera i världen: ”Hör världen / Hör hur den ljuder, hur den finns / Hur det är att finnas mitt i den”.DIKT: Ur ”Ordet och färgerna” av Helena ÖsterlundDIKTSAMLING: Ordet och färgerna (Albert Bonniers förlag, 2010)MUSIK: Jon Hopkins: Small memoryEXEKUTÖR: Jon Hopkins, piano

MÅNADENS DIKTARE (NOVEMBER) Första rad: Hör: Vind UPPLÄSNING: Helena Österlund Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ”Det började med snö”, inleds Helena Österlunds debut ”Ordet och färgerna” (Albert Bonniers förlag, 2010). I två långdikter vecklas ett slags skapelseberättelse ut. Dikterna kretsar kring språkets relation till verkligheten och återger på samma gång möten mellan människa och djur med mytologiska undertoner. Ordförrådet är ytterst begränsat; i enkla, korthuggna satser rör sig dikten framåt genom minimala förskjutningar, likt en ramsa eller besvärjelse. Boken tilldelades Borås Tidnings debutantpris med motiveringen: ”För dikter som med förnyelsens blick öppnar gränserna mellan ordens natur, orden som natur och naturen som ord.”Först tolv år senare återvände Helena Österlund till poesin, med diktsamlingen ”Det enda som blir kvar är ord” (Nirstedt/litteratur, 2022) som beskrevs som ”ett svar till debutboken, eller en spegling”. Däremellan kom fyra prosaböcker: romanen ”Kari 1983”, ”Självporträtt (är läpparna på något särskilt sätt när de väntar)”, ”Min sårbara kropp” och ”Att spegla sig i någon annans vatten”. 2015 belönades Österlund med Mare Kandre-priset.I tredje diktsamlingen Om det fanns en plats som var min (Nirstedt/litteratur, 2023) har formen vidgats, och den stränga minimalismen bryts av med flödande prosalyrik och dialog. Här tar poeten avstamp i sagor som Askungen, Snövit och Törnrosa i ett sinnligt utforskande av kroppens gränser och vad det innebär att existera i världen: ”Hör världen / Hör hur den ljuder, hur den finns / Hur det är att finnas mitt i den”.DIKT: Ur ”Om det fanns en plats som var min” av Helena ÖsterlundDIKTSAMLING: Om det fanns en plats som var min (Nirstedt/Litteratur, 2023)MUSIK: Laurie Spiegel: Strand of lifeEXEKUTÖR: Laurie Spiegel, elektronik

Ett semesterparadis, och en del av en queer litteraturhistoria. Men författarnas och frigörelsens idylliska Fire Island rymmer också baksidor, reflekterar Kristofer Folkhammar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Fire Island är en långsmal sandbank till ö strax utanför New York City. Ön är sagolikt vacker, omgiven av ett glittrande hav, utan bilvägar och bara en kort båttur från den stora staden. Den har sedan 1800-talet tjänat som semesteridyll. Och under lång tid, har den i olika skepnader varit känd som en gayvänlig turistdestination, där otaliga välkända queers tassat längs träspångarna, över vidderna, in i de svalkande skogarna. Jag har aldrig besökt Fire Island, men jag känner mig ändå väl bekant med ön. Inte bara som plats, men som ett återkommande berättelsemönster i amerikansk populärkultur. En bögisk trop, en gaymannens uppgång och fall-kurva, som börjar med frigörelsen i det soliga och öppna, eskalerar till besatt njutningskult och slutar i tragedi och död.Starkt i min sodomitiska minnesbank lyser inledningen av tevefilmen The Normal Heart, filmatiseringen av författaren och sedermera Act up-aktivisten Larry Kramers pjäs med samma namn. Det är 1981 och en båt lastad med glada, vackra män anländer till Fire Island. Huvudpersonen Ned Weeks knäpper sin tunna sommarskjorta i mötet med de smidiga Adoniskropparna, som trippar runt överallt på ön i färgglada speedos. Först tittar Ned nyfiket. Sedan är det som om de perfekta kropparna tittar tillbaka på honom, på hans håriga och otränade författarlekamen. Och hans sätt att stå vid sidan av festen, där han ler ansträngt åt sina extatiska vänner, och med nästan uppgiven blick sedermera ansluter till en osande orgie, rymmer så mycket av de melankoliska aspekterna av Kramers verk och gärning: Var det inte mer än såhär? Är det detta vi kämpat för? Innebär inte frigörelsen annat än excess? 1981 i New York står Aids-epidemin för dörren. Sex kommer att få dödliga konnotationer. Kramer kommer att radikaliseras. Som aids-aktivist riktas hans vrede både mot den homofobiska, passiva staten som låter människor dö, men också mot en naiv och njutningsfixerad bögkultur.I boken Fire Island – Love, Loss and Liberation in an American Paradise, tar den brittiske litteraturforskaren Jack Parlett sig an ön utifrån idén om ett paradis. Och begreppet paradis använder han kritiskt. Fantasier, skriver Parlett, är obegränsade och tillhör i teorin vem som helst, men detsamma går inte att säga om semesterorter. Med hjälp av författaren Toni Morrison betonar han hur paradiset som plats alltid skapas av dem som inte tillåts komma in i det.Så med lika delar upphetsad fascination, politisk granskning och litterärt nörderi formulerar Parlett i sin bok Fire Islands queera, och framför allt bögiska, litteraturhistoria.Walt Whitman och Oscar Wilde. WH Auden, Tennessee Williams, Carson McCullers och Patricia Highsmith. Edmund White och Andrew Holleran. Alla vistades de vid olika tider på ön. Arbetade. Älskade. Dansade. Söp.Parletts stora idol, poeten Frank O'Hara skrev en otrolig dikt under en vistelse på Fire Island där solen pratar med honom, ett exempel på O'Haras poetiska signum ”personism” – där diktens tilltal är riktad direkt till någon, eller något: ”enklare för mig att tala med dig här / ute. Jag behöver inte leta mig ner / mellan byggnader för att du ska lyssna.”O'Hara dog tragiskt på ön 1966. Han blev påkörd i mörkret av en av öns få bilar, efter att hans sällskaps strandtaxi fått motorstopp.Författaren James Baldwin åkte till Fire Island för att arbeta. Han förhöll sig avvaktande mot den dominerande vita, manliga gaykulturen, som var lika rasistisk och exotiserande som det övriga USA, under åren för medborgarrättsrörelsen. Dessutom tyckte Baldwin överlag illa om bohemeri. Han har skrivit om hur han inte gillade människor vars främsta syfte var njutning. Och han ansåg att det fanns få saker här i världen som var mer förödande än jakten på meningslösa sexuella erövringar.Parletts bok är skriven med lätt men tålmodig hand. Han låter sin ambivalens inför Fire Island få utrymme. I sin beskrivning av kopplingarna mellan plats, sexualitet och konst tecknar han verkligen skönheten och möjligheten till utlevelse som förvärvats i denna friska, soliga avskildhet. Och han lyfter fram de samtida konstprojekt som vill göra platsen mer inkluderande, till en tillgänglig getaway för fler än bemedlade, vita cis-bögar. Men han klarlägger också problemen, områdena där paradiset avgränsas eller solkas. Utöver rasismen och klassaspekten, skriver han om sina egna ätstörningar och alkoholproblem i förhållande till en kroppsfixerad och festorienterad bögkultur. Skam och internaliserad homofobi, som uppkommit utifrån men som känns inuti, är knappast de enda faktorerna som förhindrar ett hälsosamt sexuellt liv, skriver Parlett. Hans bok tycks undra: Hur kommer man in när man kommit ut? Och till vad? Boken är ofrånkomligt lika mycket en litteraturhistoria som en innerlig och infallsrik undersökning av vad ett community skulle kunna vara.Kanske är det för det turkosa vattnet som omger Fire Island, men jag kommer att tänka på prideflaggan, när jag läser Parletts bok. Regnbågsmönster har genom historien använts av olika sociala rörelser. Som symbol för Gay Pride började den användas under sent 1970-tal i San Francisco. Efter västvärldens enorma mainstreamifiering av prideflaggan under 2000-talet, har den uppdaterats i flera omgångar. Exempelvis med bruna och svarta fält för att belysa icke-vita pionjärer inom rörelsen, och ett blå-rosa-vitt mönster för att sätta fokus på transpersoners kamp och historia.Men det är inte första gången flaggan reformeras. Redan ett par år efter premiären i San Francisco reducerades de ursprungliga åtta färgerna till sex stycken. Det illrosa fältet, som sägs ha representerat sex, och det turkosa, tänkt att symbolisera konst, plockades bort av produktionstekniska skäl.Det diskuteras huruvida flaggans designer, konstnären Gilbert Baker, verkligen hade en tanke om att varje färg i prideflaggan skulle symbolisera en särskild kraft eller egenskap, eller om det är en efterhandskonstruktion. Men när jag läser Jack Parletts bok kommer en bild för mig. Den av hur ett lysande turkost fält, flimrande av berättelser och bilder, uppstått ur den spretiga priderörelsen, glidit ut från dess tydligaste symbol för rättighetssträvan, och blivit hängande intill den, en bit utanför atlantkusten.Turkos är en kluven färg, mellan blått och grönt. Lugn och samtidigt lekfull, andlig och ändå intensiv, lika delar kontemplativt vatten som rusigt neonljus.Frank O'Haras dikter gav Parlett tillgång till något som kändes som ett personligt språk för erfarenheten att älska andra män. Dikterna och längtan efter ett queert community lockade honom till Fire Island.Konst kan man ha till mycket. Bland annat kan man i konsten söka ett sammanhang, ett fält som sköljer igenom en, som om vartannat speglar och utmanar, vidgar och stör. Låt oss säga att detta fält är turkost. Låt oss säga att detta fält till sin karaktär är sandaktigt, fullt av undflyende skum, och samtidigt vasst av historiens bråte. Kristofer Folkhammar, poet, prosaist och kritiker Översättningen av Frank O'Haras diktcitat är artikelförfattarens egen.

I veckans radioessä tecknar psykologen och journalisten Annika Nordin ett porträtt av kemisten, författaren och Auschwitzfången nummer 174 517 Primo Levi. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2012-04-05.Två drömmar var återkommande hos många fångar i koncentrationslägren.Den ena var om hungern. Om att föra mat till munnen men inte kunna bita tag. Den andra handlade om att berätta. Om att vara hemma och äntligen få berätta. Och så upptäcka att ingen lyssnar. Att de vänder sig om och går.Primo Levi, den italienske kemisten, författaren och Auschwitzfången nummer 174 517, upplevde själva berättandet lika trängande som ett fysiskt behov. Han skriver, de måste få veta allt av oss, av mig, jag kände hur det tatuerade numret på min arm brände som ett sår. I lägret skrev han minneslappar som han omedelbart förstörde. Och under den nio månader långa vindlande tågresan från ryssarnas befrielse av Auschwitz den 27 januari 1945 och fram till hemkomsten i Turin i oktober, berättade han högt för sig själv och för alla och envar. Berättade för att befria sig och för att kunna leva vidare. Men kampen för att överleva lägret sprang ur viljan att vittna.Hemkommen skriver han omedelbart dikter samt boken Är detta en människa? ” Klarsynt och sakligt som en labbrapport men med bibehållen mänsklighet skildrar den då 26- årige Primo Levi sitt år i Auschwitz. Boken inleds med en dikt. Här gestaltar Levi i bild mänsklig förintelse och kräver ansvar från alla oss i trygga ombonade hem med uppmaningen. Tänk efter om detta är en man/Som arbetar i leran/Som inte vet vad frid är/Som kämpar för ett halvt bröd/Som dör på grund av ett ja eller ett nej./Tänk efter om detta är en kvinna,/ Utan hår och utan namn/ Utan ork mer att minnas.Dikten avslutas med orden: Begrunda att detta har hänt/ Jag anbefaller er dessa ord.Primo Levis bok har kommit att betraktas som en av de främsta vittnesskildringarna av Förintelsen. Men fem förlag inklusive det kända Einaudi och dess lektör, författaren Natalia Ginzburg tackade först nej med att tiden inte var rätt. 1947 kom den i en upplaga om 2 500 ex. på ett litet förlag. Tusen såldes resten förstördes av en översvämning.Men tio år senare gav Einaudi ut boken och 1963 publicerades Levis andra bok, Fristen. Hans berättelse om den långa händelserika hemfärden genom det krigsdrabbade Ryssland och Europa. Primo Levis internationella erkännande kom med det sena 70-talets intresse för Holocaust.Livet ut bodde Levi i samma lägenhet i Turin. Skrivbordet stod på den plätt där han fötts. Han arbetade som kemist, parallellt med skrivandet. Och i självbiografin Det periodiska systemet, utgör grundämnena utgångspunkt för livsberättelsen. Hans texter genomsyras av nyfikenhet, en stark vilja att förstå, parad med värme och mild humor. Och undertill löper alltid frågor om mänsklighet och moral. Levi skrev noveller, romaner, dikter, science fiction, essäer och översatte Kafkas Processen samtidigt som han medverkade i dagstidningen La Stampa i aktuella politiska och kulturella frågor bl a kritiserade han 1982 Israel för massakern på palestinier i flyktinglägret Sabra och Shatila i det ockuperade Libanon.Nazisterna gjorde mig till jude, förklarade den icke-troende Primo Levi, född 1919 i en sekulariserad judisk familj. Hans religiösa ståndpunkt var Auschwitz finns, alltså kan inte Gud finnas. Hans livshållning var Auschwitz har hänt. Alltså kan det hända igen.Trots raslagarnas införande 1938 lyckas Levi ta kemistexamen. I november 1943 ockuperar tyskarna Turin. Levi anslöt sig till en grupp partisaner. De förråddes i december och fördes till uppsamlingsläger. Här uppgav Levi att han var ”italiensk medborgare av judisk ras”. Både för att, som han skriver, som partisan undgå ”en säker död”. Men också för att visa att även judar kan kämpa och göra motstånd. I den delvis verklighetsbaserade romanen Om icke nu, så när?beskriver Levi en grupp judiska partisaners liv.Lägret evakueras i februari 1944. En transport om tolv vagnar, sexhundrafemtio personer. Målet är Auschwitz i södra Polen. 24 människor kommer att överleva. Levi skildrar sista kvällen. Hur var och en tar avsked av livet. Mödrarna tvättar barnen, packar omsorgsfullt mat och kläder. - Skulle inte ni göra likadant? frågar Primo Levi, Om man skulle döda er i morgon, tillsammans med ert barn, skulle ni då inte ge det mat idag?Ytterst betraktade Primo Levi sin överlevnad som en fråga om tur. Turen att nazisterna 1944 behövde arbetskraft till gummifabriken i Buna i Auschwitz. Där aldrig ett gram gummi kom att framställas. Turen att anlända i god hälsa, ha ett användbart yrke, en nära vän, att förstå lite tyska och kunna bemästra den kaotiska och traumatiserande ankomsten. Tur vid två selektioner, tur att i rätt ögonblick bli sjuk. Och så att mötet med Lorenzo, den civile italienske arbetaren som i ett halvår smugglade till honom av sin matranson. Lorenzos närvaro påminde, skriver Levi, om att det fanns en avlägsen möjlighet till det goda som det trots allt var värt att uppehålla livet för”… ”Tack vare Lorenzo glömde jag inte bort att jag själv var en människa.I dikten Buna, den allra första skriven efter lägret skildrar Levi avhumaniseringen. Han skriver Såriga fötter som trampar förbannad mark,/ långt ringlar ledet i den grå morgonen./Rök från Buna ur tusen skorstenar,/en dag som alla andra väntar.Dikten ingår i samlingen I oviss timme som nyss kommit på svenska. Poesin kom spontant, obegripligt för Levi själv ur ett okänt inre, ofta i nattens glipa. Dikterna väver samman natur, universum ner till kolatomens kretslopp med lägrets ständiga närvaro. Levi är 1900-talets omutliga vittne.1986, och året före sin död, publicerar Levi sitt sista stora credo om Förintelsen. Boken I sommersi e i salvati, de förlorade och de räddade. Här deklarerar han att de som överlevde Auschwitz inte är de verkliga, de yttersta vittnena. Det är de som förintades. Boken finns fortfarande inte utgiven på svenska.I boken skildrar Levi skarpsinnigt med känsla för detalj och struktur lägrets labyrintiska system av lagar och förbud, likgiltighet och meningslöst våld. Det värsta är, skriver han, att nazisterna implementerade skulden hos offren. Sonderkommando, som arbetade vid krematorieugnarna, bestod endast av judar. Nazisterna kunde på så sätt bekräfta sin bild av de motbjudande judarna och distansera sig själva från det vidrigaste.Levi frilägger det han kallar gråzonen, lägerhierarkin med sitt underliggande nät av relationer mellan offer och förtryckare. Gråzonen av samarbete och tjänster, som kunde göra det möjligt att skaffa sig en privilegierad position och därmed ett hopp om att överleva. Hierarkin av kapos, fixare, trixare, eller prominenta, de som i egenintresset tubbade på moralen. I egenskap av fackarbetare var Levi själv också privilegierad. Han arbetade inomhus sista vintern. De flesta överlevare tillhörde de privilegierade. Överlevarna var, skriver Levi, inte de bästa. Det var de som gick under. Och de verkliga vittnena, är de som saknade rätt kunskap, inte förmådde tolka och utnyttja systemet. De som förnedrades, fråntogs sin mänsklighet och tyst gick under utan att berätta.Överlevare har ofta skam och skuldkänslor. Varför överlevde just jag? Levi vrider på minnet om hur han delar en skvätt vatten med den bästa vännen. Men varför då inte också med den näst bäste? Och i dikten Den överlevande besvärjer han minnet av de som gått under och nu i drömmen återkommer. Han skriver:Försvinn. Jag tog inte någons plats,/jag stal inte någons bröd./…Tillbaka in i er dimma. Det är inte mitt fel/att jag lever och andas, äter och/dricker, sover och klär mig.Levis fall ner i trapphuset i sitt hem i Turin, den 11 april för 25 år sedan, skakade en hel värld.Elie Wiesel fällde sitt berömda yttrande ”Primo Levi dog i Auschwitz 40 år senare.” Självmord?! Det får inte, kan inte vara sant! Inte den lågmälde rationelle optimisten som nästintill skildrat Förintelsen så att det blev fattbart. Reaktionerna pendlade mellan förkastande av allt Levi skrivit som ej trovärdig till förklaringar om att han drabbats av tillfällig yrsel, medicineffekter och att trappräcket var för lågt. Diskussioner om skälen till hans död blossar ännu upp.Primo Levi led av återkommande depressioner, så också våren 1987. Han var sjuk, hade opererats och med åldrande följer livsinskränkningar. Han hade skrivsvårigheter och isolerade sig. Familjesituationen var tung med två vårdkrävande inneboende 90-åriga kvinnor, mamma och svärmor. 80-talet var också en tid med framväxande historierevisionism och ifrågasättande av Auschwitz. Överlevnad har alltid ett pris. Ett pris som vi underskattar. Men en dag kan det bli övermäktigt.Varför Primo Levi föll i trapphuset får vi aldrig veta. Det påverkar inte heller värdet av hans livsgärning. Två år före sin död skriver Primo Levi dikten Sång om dem som gick till spillo i ett tonfall av stilla raseri vänder han sig till världens ledare.Sitt ner och förhandla /bäst ni vill, gråsprängda rävar/…bara er förhandling omförhandlar/våra barns liv liksom era./Måtte all universums klokskap/ välsigna era huvuden till att/hitta rätt i labyrinten. I kylan utanför ska vi vänta,/ armén av dem som gick till spillo,/…Nåde er om ni slutar osams.Annika Nordin

Hennes frispråkiga dikter bröt med alla litterära och sociala konventioner. Marjaneh Bakhtiari reflekterar över den iranska poeten och filmaren Forough Farrokhzads poesi, liv och död. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i januari 2018.En skapande kvinna behöver inte bara ett eget rum. Hon behöver även möjligheten och friheten att lämna det rummet och komma tillbaka frivilligt och ostraffad. Annars är det inget rum, utan ett fängelse.I århundraden har iranska kvinnor hållits inomhus av en rad olika ursäkter som: själviska, kulturella och religiösa. Det är bara de senaste 160 åren som kvinnor börjat förhandla om gamla gränsdragningar både innanför och utanför hemmet.Längre bort från en kvinnas förväntade plats och språk gick det, och går fortfarande inte att kommaFarzaneh Milani, professor vid University of Virginia i Charlottesville, skriver i boken ”Words Not Swords” – Ord inte svärd – om iranska kvinnliga författare och friheten i att röra sig.1977, när Milani själv var student och ville skriva om poeten Forough Farrokhzad hittade hon bara skvaller om poetens skandalösa frigjordhet. De analyser och den kritik som hon var ute efter fanns inte.40 år senare ser det annorlunda ut bland annat tack vare Milani själv som i sin bok tittar på hur iranska kvinnors skrivande påverkats av att under så lång tid ha förvisats till hemmets privata sfär.Milani skriver om klassiska persiska kärleksdramer och de knep manliga författare har använt för att skriva om kvinnliga protagonister. Hur träffas ens de älskande i en värld där kvinnans plats är i slutna rum och fri rörlighet en manlig angelägenhet? Ofta genom orden. De blir kära genom att få berättat för sig hur nån ser ut. Eller så får de en vision. Ser sin älskade först i en dröm, sen i verkligheten. Vinden blir en oslagbar budbärare. Den tar sig lätt förbi alla hinder och gränser ända in i de annars så förbjudna kvinnorummen.Och vad som än händer under berättelsens gång, oavsett om kvinnorna varit motsträviga eller aktivt sökt sin kärlek, till och med lett arméer för att nå honom, så är slutet alltid lika ortodoxt. Hon är fortfarande mirakulöst nog oskuld, han är överlycklig att hon är det, de gifter sig och alla återgår till sina roller bakom stängda dörrar.Hon älskar friheten men sörjer samtidigt dess konsekvenser: förskjutning, hemlöshet, isolation.Så ser det inte ut när Forough Farrokhzad skriver. Hennes första dikt ”Synden” handlar om en utomäktenskaplig kärleksaffär som hon inte ber om ursäkt för. ”Jag har syndat, en synd full av lust”, skriver hon 1954, 19 år gammal i ett land där man aldrig hört nåt liknande. Kärleksaffärer var inget nytt i den persiska lyriken. Men ett diktjag som är kvinna. En kvinna som varken är frustrerad eller ångerfull och som med ett enkelt rakt språk skriver om erotik och lust. Så öppet dessutom. Längre bort från en kvinnas förväntade plats och språk gick det, och går fortfarande inte att komma.Farrokhzad objektifierar istället för att identifiera mannen. Älskaren. Han som dikten igenom förblir en fysisk varelse skapad för hennes begär. En älskarinna som pratar om synd men inte om botgörelse. Det var både nytt och, såklart, skandalöst. Hon bröt mot könsroller, sociala konventioner, den traditionella lyrikens språk, ramar och regler. Hon skrev historia och fördömdes. Det blev skilsmässa. Hon förlorade vårdnaden om sin treårige son i ett land där moderskap är ett privilegium, ingen rättighet.Djupt deprimerad lämnade hon Iran. Under drygt ett år reste hon i Italien och Tyskland. Den geografiska distansen och det andrum den innebar från kritiken breddade hennes tankevärld medan det hemma tisslades och tasslades om vilka hedonistiska eskapader en ensam kvinna på resande fot kunde tänkas syssla med.Ett år senare, 1956, publicerades Farrokhzads första diktsamling ”Fången”.Hon var då 20 år gammal och rastlös. Dikterna, livet, kroppen måste hela tiden vara i rörelse. En stilla kropp är en död kropp. Att flyga med fåglarna och rusa mot solen, en nödvändighet. Det handlar om överlevnad. Hon skriver: ”Minns flykten/Fågeln är dödlig”.Hon reser mycket. Slutar aldrig skriva poesi, men börjar även översätta tysk litteratur. Hon gör en internationellt prisad dokumentärfilm ”Huset är svart” om en spetälskekoloni och adopterar en son därifrån. Det är som om hon inte kan låta bli att bryta mot konventioner. Hon lär sig redigera. Skriver reseskildringar, nåt bara iranska män gjort före henne. Och hon går igenom depressioner och perioder av extas och livsbejakelse.Hon skriver om kärlek, lust och rörelse. Om att sakna sin biologiske son. Om öppna fönster, vägar och hav. Och om hastighet. Det rörliga är det centrala i många av dikterna. Hon älskar friheten men sörjer samtidigt dess konsekvenser: förskjutning, hemlöshet, isolation. Och det är mellan dessa tillstånd, mellan livsglädje och självmordstankar, vi ofta får syn på henne i dikterna. I extas, mani och flygning, och i sorg och fångenskap. Men de bipolära impulserna blir aldrig motpoler i dikterna. Istället drar hon in oss in en värld av både mörker och ljus men framför allt av överlappande skuggor. Flytande gränser. Rum utan väggar.Farrokhzad skrev under 1950- och 1960-talen. En tid då Iran gick igenom ett traumatiskt skifte med konflikter mellan det traditionella och det moderna. Mellan män och kvinnor och den kris i könsrollerna det innebar. Och så förskjutningen av gränsen mellan det privata och det offentliga. Normer och tabun ifrågasattes. De två mest populära romanerna, Den blinda Ugglan och Prinsen handlar båda om män i kris och kvinnor som inte var som kvinnor brukade vara: stilla i ett hem. Fromma. Tysta och förföriska.Det gick fort.Otåligt ville shahen modernisera landet. Iran skulle slitas loss från allt det österländska och formas om efter väst. In med flickorna i skolan. Ut med dem i arbetslivet sen. Bygg nattklubbar istället för moskéer. Av med slöjan, på med minikjolen. Fort, fort, fort.Milani beskriver hur landets slitningar speglas i Farrokhzads dikter. Av egen erfarenhet visste poeten hur lätt viljan till förnyelse kan väga mot gamla traditioner. Medan makthavarna gladde sig åt all framgång, skriver Farrokhzad om grannar som planterar maskingevär i sin trädgård. Om barnen i grannskapet som fyller sina ryggsäckar med små bomber. Detta, drygt 20 år innan revolutionen 1979, och kort innan sin egen död i en singelolycka där hon körde, som vanligt, alldeles för fort. Hon var då 32 år gammal och hade gett ut 4 diktsamlingar.De moderna samhällen som hon besökt utomlands och som var ett drömmål för shahen hemma i Iran var inget som Farrokhzad hade bråttom till. Det var inte där friheten låg. Där såg hon istället människor som vandrar från ”exil till exil”.Enda tillflykten, den enda plats där hon kunde hoppas och drömma, var i poesin. Den gav henne skydd, men också hjärtesorg. Hon kallar poesin för en blodtörstig gudinna när hon saknar sin son som allra mest: ”Annat än två tårfyllda ögon/ Vad har du gett mig?”frågar hon.Det kostar att vara en modern kvinna i ett konservativt land. Och för att vara den föregångare som Farrokhzad var, räcker det inte att ha talang. Då hade många fler kvinnor publicerats långt tidigare. Nej, det krävs en vilja, ett begär, så starkt att precis allt annat än ett liv tillägnat poesin blir ohållbart.Hennes symboliska död; i fart och på väg, och det faktum att hon inte hann mogna vare sig som kvinna eller poet, har cementerat bilden av Farrokhzad som den eviga rebellen. Den rastlösa poeten har lika paradoxalt som typiskt nog förvandlats till en ikon. Fångad i beundrares bild av henne. Själv hade hon mer elastiska och gränslösa drömmar om framtiden. Hon såg den persiska lyriken som en trädgård där hon planterade sina bläckfläckiga fingrar. Där poet, läsare och språk sträcker sig mot solen, inte trots, utan tack vare varandra. Nåt som hon själv aldrig fick uppleva. Hon vars namn betyder evigt ljus.Marjaneh Bakhtiari, författareLitteraturFarzaneh Milani: Words not swords – Iranian women writers and the freedom of movement. Syracuse University Press, 2011.Forough Farrokhzad på svenskaMitt hjärta sörjer gården. Översättning: Namdar Nasser, Anja Malmberg, Lisa Fernold. Lindelöws, 1996.Bakom fönstret skälver natten. Översättning: Namdar Nasser. Modernista, 2021.

Dante förälskar sig i Beatrice och i språket han besjunger henne med. För läsaren är det lätt att bli förälskad i Dante. Mikael Timm återvänder till "Vita nuova". ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Dante – en av få författare som världen kallar vid förnamn – tillhör verkligen inte de bortglömda men Vita Nuova – det nya livet, eller varför inte ”mitt märkliga kärleksliv” som publicerades 1293, står lite i skuggan av helvetesskildringarna i Den gudomliga komedin som kom långt senare.Så har det också varit för mig. Första gången jag läste om Beatrice var jag tonåring och blev irriterad. Om hon nu var så avgörande för Dante kunde han väl tala om hur hon såg ut. Vilken hårfärg hade hon? Och färgen på ögonen?Nej. Besviken lade jag boken åt sidan och återkom några år senare som litteraturstudent. Då ville jag förstå vem Dante var. Men det var för många kommentarer, för många utvikningar om hur kärleksdikterna är upplagda. Besviken lade jag boken åt sidan och koncentrerade mig på Tigerstedts Dante-biografi.Men när jag nu som gammal återvänder till det Nya livet, lockad av Anders Cullheds nyövesättning, ser jag en lekfullhet med berättelser i berättelserna - ett ”tänk om…”.Spelet inleds redan på första sidan av de dryga hundra med att Dante meddelar att det vi just börjat läsa är en avskrift av en bok skriven på latin med titeln ”Här börjar det nya livet”, som han tänker återberätta, om inte i detalj, så i samma anda. Dante tycks blinka åt läsaren: allt jag säger är nog inte riktigt sant…Vi vänder blad och får veta att berättarens liv domineras av kärleken. Berättaren återger sitt första möte med Beatrice, den kvinna som ska forma allt som händer honom. Kapitlet är bara en och en halv sida långt. Närmast brådstörtat sägs att Beatrice bar röda kläder. Att både berättaren och hans tillbedda är barn verkar lite egendomligt, men Dante förekommer invändningarna genom att hänvisa till gudomliga krafter.Upplägget är virtuost. Texten verkar nedslängd i all hast vilket gör den känns autentisk.Texterna i Vita Nuova kan delas in i fyra kategorier. 1- kopierade texter: Dante återger vad andra skrivit. 2. Sammanfogade texter – Dante sätter ihop andras texter. 3. Kommentarer – Dante förklarar vad han satt ihop och så till sist 4. Dantes egna ord som både är dikt och prosa.Alltså: En vuxen berättar om en livsförändrande förälskelse som inleds redan i barndomen. Men vem är Berättaren? Han verkar vara flera personer: okunnig men ibland allvetande. Trollbunden men reflekterande. Till en början vill Berättaren veta mer om sin tillbedda, sedan vill han veta mer om kärleken i sig och kärleksguden Amor undervisar honom. Till sist försöker han förstå hur han ska leva efter den älskades död. Dante blandar prosa och poesi som en amatör-skribent, uppfylld av sina känslor. Men läsaren märker snart att författaren visserligen är självmedveten men inte besatt av sitt berättar-jag.Däremot är han besatt av sitt ämne, av kärleken, som han försöker ringa in både i konkreta, bildskapande detaljer och abstrakta resonemang. Det blir motsägelsefullt. Inte ens en gång rådgivarna han möter uttrycker sig klart. I kapitel 13 sägs:Alla mina tankar talar om Amor,Och de skiljer sig från varandra.En del textavsnitt kan verka hastigt nedslängda men kompositionen vittnar om att den som håller i gåspennan är en driven författare. Ja, T. S Eliot anmärkte att ingen poet är så hantverksskicklig som Dante. Numera vet vi att dikterna inte är skrivna i ett svep, utan under ett tiotal år. Dante hade tid att tänka igenom upplägget och valde en montageteknik med vilken han fogar ihop disparata element som alla visar en aspekt av kärleken.Anders Cullhed kallar Dante för en skrivande älskare, men nog är Dante också förälskad i själva skrivandet, i språket. Ja, i kapitel 18 blir han utfrågad av kvinnorna runt Beatrice som skrattar åt Berättaren och på nutidssvenska undrar varför han stalkar henne och ändå flyr när chansen finns att möta henne. Och varför säger han sig var så lycklig, när han alltså inte träffar Beatrice? Dante svarar att hans lycksalighet består i ”de ord som lovprisar min dam”.Känslostormarna till trots är uppenbarligen Vita Nuova ett litterärt projekt. Dante valde att skriva på toscanska istället för på latin. Han ville nå många och skapa en ny sorts litteratur. Boken är tillägnad den något äldre Cavalcanti men i ett kapitel markerar Dante att han söker en ny litterär väg. Dante visste att kollegerna i den grupp unga diktare han tillhörde skulle granska Vita Nuovas ditker, prosa och komposition.Men för de flesta är dikterna bokens kärna. Mest älskad är den enda balladen. Kapitlet där den ingår börjar med att Berättaren återger en dröm i vilken han ser en ung man sitta bredvid sig och säga att det är tid att sluta med låtsaslekar. Eller som vi skulle säga till en känslostormande tonåring ”Skärp Dig”.Den unge mannen i drömmen meddelar att berättaren inte ska vända sig direkt till Beatrice utan skriva en ballad som dröm-mannen i sin tur ska förmedla till henne. Den berömda balladen börjar:Ballad jag vill att du finner Amor,Och leder honom fram till min dam.Berättaren är viss som sin dikts kvalitet:”Du går, min ballad, så belevat fram,att du till och med utan sällskapnog kunde våga dig överallt.Samtidigt är Berättaren lite irriterad över Amors inflytande så han skriver strax ännu en dikt, riktad till Amor. Och så där fortsätter Dante, till synes obekymrad om hur de olika perspektiven ska smälta samman. Dante säger själv i kapitel 19 att han ”började fundera över vilken stil jag skulle hålla mig till”. Svaret blir: många. Upplägget pekar bort från frågan om vem berättarjaget är, detta är inte auto-fiktion.Dante-kännaren Antonio Coen, verksam under första hälften av 1900-talet, suckar i en bok om Vita Nuova att han inte kan förstå texten, bara beundra den. Men han säger också att han umgås med Dante.Och vilken förälskad person som helst kan må bra av att hänga med Dante. Men kanske helst utan att försöka vaska framförfattarens livssyn och identitet. För att parafrasera T.S. Eliot: ”läsare tenderar att läsa litteratur alltför litterärt”. Så om vi gör enklast möjliga läsning – vad möter oss då?Kärlek. Så klart. Det är förstås frestande att läsa texten biografiskt. Beatrice fanns på riktigt, hon var dotter till en rik köpman i Florens. Men talade de två verkligen med varandra? Läser man texten blir frågan oviktig, Dante har så mycket att berätta om kärlek. Så låt oss gå in i kärlekens rike med Dante som guide. Det blir en ryckig och knyckig vandring och fort går det. Precis som när man är besatt både av en person och sina egna känslor.Kommen till slutet av denna lilla bok, libello, som Dante kallar den, bildar pusslet en helhet: en kärlekens karta, där vi ser stigarna berättaren vandrat. Dikterna, kommentarerna och beskrivningarna av författarens vånda och skrivproblem kan läsas som besvärjelser.Och se - Beatrice får liv igen. Vid bokens slut är vi tillbaka till utgångspunkten där sorg och begär möts. Men nu vet vi mer om kärleksspelets regler. Autofiktionen jag fascinerades av på första sidan visar sig blott vara en kugge i Dantes sinnrika språkmaskin vars mål är att förstå och återskapa kärlek.Mikael Timm, författare, filmare och kritikerLitteraturDante Alighieri: Vita nuova. Översättning av Anders Cullhed. Bokförlaget Faethon, 2021.

Gäster i veckans podd är författarna och översättarna Nils Håkanson och Dmitri Plax som har översatt den nyutkomna diktboken Antennen av Serhij Zjadan – en av den samtida ukrainska litteraturens starkaste röster. Dikterna i Antennen berättar om en vardag i ett krig som vill bryta ner språket och därmed själva livet. Boken är rikt illustrerad och består delvis av rimmade rader, delvis av fri vers, med en aldrig förlorad närvaro och blick för vardagslivet, människorna, kärleken – och det ukrainska språket. Ännu ett år håller manfast vid dem man har. Nattliga eldar, som fågelstjärtar. Vad döden gör? Den skiljeross åt, raserar vårt språk, som järnvägsbroar.– ur Antennen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Översättning: Magnus William Ohlsson och Vasilis Papageorgiou Uppläsning: Stina Ekblad Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Diktsamling: Sapfo. Dikterna och fragmenten, Ordfront, 2022MUSIK Pietro Mascagni: Intermezzo ur Cavalleria rusticanaEXEKUTÖR Oslos filharmoniska orkester, Mariss Jansons, dirigent

Översättning: Magnus William Ohlsson och Vasilis Papageorgiou Uppläsning: Stina Ekblad Diktsamling: Sapfo. Dikterna och fragmenten, Ordfront, 2022MUSIK Pietro Mascagni: Intermezzo ur Cavalleria rusticanaEXEKUTÖR Oslos filharmoniska orkester, Mariss Jansons, dirigent

Översättning: Magnus William Ohlsson och Vasilis Papageorgiou Uppläsning: Stina Ekblad Diktsamling: Sapfo. Dikterna och fragmenten, Ordfront, 2022Musik Anonymus: Nani naniExekutör Dorothée Oberlinger, blockflöjt

I Ida Lindes nya diktsamling "Karons tunnelbana" möter myten om floden Styx vardagen. Boken är en växelsång utmed den blå linjen mellan föraren Karon och passagerarna. Ida Lindes Karon är också en småbarnsmamma med maskor på strumpbyxorna som försöker rädda en älskling. Går det att köra tåget baklänges? Här finns väntan, gliporna, duvorna, barnen, dubbeltydigheterna: att falla, att falla på plats hos dig.Ida Linde är mest uppmärksammad som prosaförfattare men debuterade 2006 med diktsamlingen "Maskinflickans testamente". Katarina Wikars stämde träff med Ida Linde på Stadshagens tunnelbanestation i Stockholm.Musik: Hökarängen Sound System.

#50 Döden, Döden, Döden Casandra Cornelio är konstnär med rötter i både Mexico och Sverige, hon är uppväxt med ett avslappnat förhållningssätt till döden. Dia de los muertos eller De dödas dag, har varit en naturlig och viktig del i hennes uppväxt. Avsnittet är producerat av Casandra som bjudit in musiker, konstnärer och poeter att medverka. Dikterna är skrivna Liza Tegel, hon vill påminna att döden finns och att vi ska reflektera mer över döden. Musik och poesi flyter samman och väver en sinnlig ljudbild. En poetisk meditation som reflekterar kring temat döden. Producent: Casandra Cornelio Dikter: Liza Tegel Medverkande: Sara Lundgren, Kim Demåne, Ellinor Jackson och Kalle Hallqvist Musik: Anton Ingvarsson, Kord, Johan Sturesson och Annie Gylling Ansvarig utgivare: Konst i Blekinge / Region Blekinge

Vad motiverar män att komponera musik och hur tillåtande var Schuberts samtid för kvinnliga utsvävningar? Ingela Tägil redogör för brott som kunde ge kvinnor straff i form av internering på spinnhusen, personifierat av Gretchen som hamnar vid spinnrocken då hon blivit besatt av kärlek till en man som sålt sin själ till en högst olämplig köpare.Helena Ek sjunger Schuberts Gretchen am Spinnrade, en inspelning från SchubertAppens urval, Lasse Carlsson gestaltar Goethes dikt med samma namn på svenska,DIkten Seligkeit, även den tonsatt av Schubert, skrevs av Ludwig Hölty och Elisa Sengpiel läser texten på orginalspråk, en vågad text där huvudpersonen väljer bort himmelriket för den jordiska kärleken.Vi avslutar med muntra Frülingsglaube framförd av Maria Sjökvist och inspelad på Studio Nilento.Dikterna har spelats in i Jerry Sillahs musikstudio.Karin M Nilsson ackompanjerar sångerna och Markus Göranson står för slutmix av podden, som är inspelad i Ingelas eminenta garderob. Vi tager vad vi haver.Vi har licens från Ifpi och Stim för denna podcast.Podden drivs idéellt men vi tar tacksamt emot ditt stöd för att täcka utgifter för licenser med mera.Stötta oss här: https://supporter.acast.com/liederpoddenSupport till showen http://supporter.acast.com/liederpodden. Our GDPR privacy policy was updated on August 8, 2022. Visit acast.com/privacy for more information.

Det finns ett språk för att ställa världen till rätta, och ett annat som beskriver den som den är. Kiplings dikter hör till det senare slaget, konstaterar Vincent Flink Amble-Naess i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Tommy Atkins är på permission från sin militärtjänst i brittiska Indien, och på besök i London, imperiets huvudstad. Några egna kläder äger han inte, utan flanerar genom stadens bakgator klädd i den scharlakansröda uniformsrocken han fått låna ur regementets ekipering. När han lämnade England var han en av rekryterna the ten year men, som de kallas efter längden på deras tjänstgöringstid och under åren i den bengaliska hettan har minnet av hans hemstad kommit att förskönas bortom rimlighetens gräns. Mellan exerciserna har han drömt sig bort till Music Hall-teatrarna, gallerierna, dansbanorna och pubarna. Och nu är han äntligen här. Mottagandet blir emellertid inte fullt så varmt som Tommy hade hoppats. Redan vid teaterns biljettkontor börjar problemen. Mannen i luckan hänvisar Tommy till översta läktaren, där man varken kan se eller höra vad som försiggår på scenen. De finare platserna är dessvärre redan upptagna. Men näst på tur står en civilklädd, och just som Tommy ska ta biljetten, och gå in genom entrédörrarna, hör han hur expediten erbjuder mannen två platser på första parkett. Tommy inser att han har blivit lurad. Han är oönskad; ledningen vill inte ha några oborstade soldater bland etablissemangets ordinarie klientel de förfinade herrarna och damerna som drar efter andan i spelad förfäran över dramats förvecklingar, och kisar bakom sina operakikare fastän scenen är alldeles intill. Hur ska han ha det? undrar expediten. Vill han ha biljetten eller inte? Tommy rycker den till sig, knölar ihop den i näven och slänger den framför sig på kullerstenen. När ridån går upp för krig, svarar han och spottar framför sig, då får vi nog parkett! Händelsen skildras i dikten Tommy ur boken Barrack-Room Ballads av Rudyard Kipling. Samlingen gavs ut år 1890, när det viktorianska England stod på toppen av sitt herravälde. I texterna skildras livet i de brittiska kolonierna genom diktjaget Tommy Atkins, som är soldat i drottningen armé. Dikterna är skrivna på en utpräglad arbetarklassengelska, som blandats med indiska och burmesiska låneord. Som titeln antyder är de skrivna för att sjungas, helst till tonerna av ett concertinaspel en form av dragspel i behändigt format, som under artonhundratalet var vanligt förekommande i fält och till sjöss. I våra dagar är Kipling främst känd som den tämligen anonyme upphovsmannen till den berättelse som fått stå modell för Walt Disneys succéfilm Djungelboken. Men under sin livstid var Kipling en världsstjärna. Hans alster nådde en läsekrets som sträckte sig över hela det brittiska imperiet, från Kanada i norr till Australien i söder. År 1907 blott 41 år gammal tilldelades Kipling nobelpriset i litteratur. Det råder inga tvivel om saken. Du befinner dig i helvetet. Den kanske mest välkända dikten i samlingen bär titeln Gunga din. I den sjunger Tommy om regementets vattenbärare, en man ur det muslimska bhistifolket, som går klädd i fotsid kaftan och transporterar sitt vatten i en säck av getskinn. Hans namn är just Gunga Din, och Tommy håller honom för den främste människa han någonsin mött. En dag, när Tommy ligger sårad i fält kommer Gunga Din springandes till hans undsättning. Just som locket på vattensäcken skruvas upp hörs ett skott, och bäraren faller livlös till marken. Tommy har förlorat sin kamrat. Men i sista versen ser han ändå fram emot deras nästa möte, i livet efter detta. Eftersom de är soldater kan varken Tommy eller den döde hoppas på något himmelrike. Återseendet måste alltså äga rum i helvetet, eller som Tommy beskriver platsen: där det alltid är dubbla manövrar och matrasten alltid är inställd. Beskrivningen är typisk för Kiplings realistiska diktning. Han försöker inte beskriva helvetet såsom han själv föreställer sig det, eller såsom han antar att hans läsare föreställer sig det. Istället beskriver han det såsom den fiktive personen Tommy Atkins måste ha föreställt sig det. Tänk dig in i det: Du är menig i drottningens armé. Reveljen går, och du slår upp ögonen i logementets våningssäng. Frukosten är inställd, och snart väntar dubbla manövrar med tjugo kilos packning i gassande sol. Det råder inga tvivel om saken. Du befinner dig i helvetet. Förutsättningen för Kiplings litterära förmåga var en djup, personlig kännedom om de platser han skildrade. Han var själv uppvuxen i det brittiska Indien, och andra delar av imperiet kände han genom sina många resor. Dikterna i Barrack-Room Ballads är fulla av detaljerade beskrivningar av olika göromål. Ofta tar de formen av rena instruktioner. Läsaren får bland annat lära sig hur man fraktar timmer genom de burmesiska träskmarkerna, hur man undviker att smittas av den afghanska kolerabakterien och hur man nedmonterar ett tältläger på vägen mellan Haryana och Uttar Pradesh. I dikten Loot, skildrar Kipling med samma inlevelseförmåga regelrätta övergrepp på lokalbefolkningen. Där står att läsa om hur man på bästa sätt drygar ut sin lön genom att råna de kuvade folken på deras smycken och dyrbarheter. Innan man lämnar brottsplatsen får man aldrig glömma att slå ut en spann vatten över jordgolvet. Där marken sedan sänker sig sticker man ner sin bajonett, och snart har man funnit det nedgrävda bytet. Öster om Suezkanalen finns en plats där budorden är upphävda, och en soldat kan leva som han vill. En del av innehållet i dikterna är moraliskt tveksamt. En förutsättning för Kiplings realism är nämligen att han aldrig skönmålar de människor han skildrar. För, som Tommy sjunger i sången som bär hans namn: Av ungkarlar i fält blir det aldrig några helgon. Istället för hustru och barn har de sina medsoldater som de äter och dricker och sover med, och som för de flesta av dem är det närmsta de någonsin ska komma en familj. Trots det stränga reglementet skildras soldaternas tillvaro som ett liv i frihet. Öster om Suezkanalen finns en plats där budorden är upphävda, och en soldat kan leva som han vill. Där väntar ett liv i manlig gemenskap, fullt av upptåg och vilda fester. För Tommys vidkommande är hela imperiet en form av lekplats. Vissa av dikterna i Barrack-Room Ballads hör till de starkaste i hela Kiplings författarskap. Kanske beror det på den omutliga realism som utmärker dem. Många författare frestas att lägga verkligheten till rätta i syfte att få den att verka mera storslagen än vad den egentligen är. Det finns goda skäl att förhålla sig skeptisk till sådana människor. Den som vill framställa världen i ett visst ljus har nämligen alltid ett ärende. Kanske vill han övertyga sina läsare om storheten i en världsåskådning, eller en religion eller ett politiskt system. På kyrkogården i den malaysiska staden Penang har tiden stått still sedan imperiets fall. I skuggan av ett fikonträd, täckt av rankor och blågröna lavar, står en gravsten i svärtad granit. Den dödes namn har vittrat bort, men skriften förtäljer att han stod i tjänst hos den brittiska kolonialmakten och att han var lika galant som han var godhjärtad. Det är maktens och exploatörernas språk som når oss genom seklen. Men ur Kiplings diktvärld stiger en annan musik. Det är någon som drar ett concertinaspel, och skränar förfärligt på ovårdad engelska. Bälgen är sprucken och tangenterna tröga. Hans namn är Tommy Atkins, och han sjunger om rotlöshet, elände och längtan; om våldtäkt och rånmord och utpressning. Han sjunger om sitt liv, utan omskrivningar och tillrättalägganden. Han sjunger om en människa. Vincent Flink Amble-Naess

Dikt: ur sviten Bambu i björkskog Uppläsning: Li Li Poeten, översättaren och fotografen Li Li föddes i Shanghai 1961 och flyttade till Sverige 1988. Han har hittills givit ut sju diktsamlingar på svenska samt introducerat och översatt en rad nordiska poeter till kinesiska, däribland Edit Södergran och Nobelpristagaren Tomas Tranströmer. Han har även publicerat två fotoböcker "Simon och Vera" (2011) och bilddikter" (2014)  och har givit ut tre diktsamlingar i Kina, bland dem Snöbekännelser 2014 och Hemkomst 2016. DIKTSAMLING: Där blicken stannar (Smockdoll förlag, 2021) MUSIK William Alwyn: Crépuscule EXEKUTÖR Ieuan Jones, harpa Hans stora tema är exiltillvaron som kines i Sverige och Europa. Dikterna om modern och fadern är djupt gripande. Nyktert men ändå drabbande förmedlar de en erfarenhetssfär som är ovan för de flesta av oss. Gång på gång har jag ertappat mig med att fundera över vad som är svenskt och kinesiskt i dessa starka dikter. Lars-Håkan Svensson, Sydsvenska Dagbladet, 2021 Li Li skriver en berättande, konkret poesi, men i likhet med sin store förebild Tomas Tranströmer har han en förmåga att ladda konkretionen med mångtydighet och antydd symbolik. Dynamiskt rör sig Ursprunget mellan existentiell saknad och stark upptagenhet av livet som det i varje ögonblick levs.  Michel Ekman  Svenska Dagbladet, 2007

En älskad poet, det är ett av de vanligaste epiteten för diktaren och nobelpristagaren Tomas Tranströmer. Predikan om poesins kraft finns att lyssna på och ladda ner som PODD på SRplay och sverigesradio.se! Nu vävs hans dikter samman i en ny helhet tillsammans med musik i ett andligt rum och blir en unik gudstjänst från Carl Johans kyrka i Göteborg. Dikterna är sammanställda av prästen Pontus Bäckström  i samråd med Monica Tranströmer.   Skådespelaren Susanna Helldén sjunger och läser dikter tillsammans med Pontus Bäckström med musik och ljudackompanjemang av musikerna Simon Westman på piano och Jonas Franke-Blom på cello, bas, melodika och trummor. Carl Johans kyrka ligger högt med utsikt över älvinloppet till Göteborg. Redan på 1600-talet började en förstad växa fram kring hamnen och sen inrättades en kyrka i ett förrådshus vid Gamla Varvet.  Carl Johans kyrka invigdes 1826 och fick namn efter Karl XIV Johan som varit på besök i stan. Text Evangelieläsning Johannes 16:16-22 läsning ur följande dikter och samlingar av Tomas Tranströmer: Kort paus i orgelkonserten   I Nildeltat Madrigal I det fria Fängelse Den stora gåtan Sorgegondolen, Haikudikter IV Guldstekel Vermeer Musik Psalm 297 Härlig är jorden trad/C Bååth-Holmberg Psalm 199 Den blomstertid trad/BG Hallqvist Ute blåser sommarvind Samuel Johan Hedbom Emigrantvisan Jan Johansson Psalm 210 Jag lyfter ögat mot himmelen O Lindberg/JL Runeberg Kärleks Pek J Franke-Blom/S Åkesson Psalm 798 Som liljan på sin äng trad/JA Hellström Kristallen den fina trad Medverkande Pontus Bäckström, liturgi och diktläsning Susanna Helldén, diktläsning Simon Westman, piano Jonas Franke-Blom, cello Producent Neta Norrmo Tekniker Hedvig Olsson och Thor Andersson för Sveriges Radio Göteborg liv@sverigesradio.se

Hennes frispråkiga dikter bröt med alla litterära och sociala konventioner. Marjaneh Bakhtiari reflekterar över den iranska poeten och filmaren Forough Farrokhzads poesi, liv och död. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i januari 2018. En skapande kvinna behöver inte bara ett eget rum. Hon behöver även möjligheten och friheten att lämna det rummet och komma tillbaka frivilligt och ostraffad. Annars är det inget rum, utan ett fängelse. I århundraden har iranska kvinnor hållits inomhus av en rad olika ursäkter som: själviska, kulturella och religiösa. Det är bara de senaste 160 åren som kvinnor börjat förhandla om gamla gränsdragningar både innanför och utanför hemmet. Längre bort från en kvinnas förväntade plats och språk gick det, och går fortfarande inte att komma Farzaneh Milani, professor vid University of Virginia i Charlottesville, skriver i boken Words Not Swords Ord inte svärd om iranska kvinnliga författare och friheten i att röra sig. 1977, när Milani själv var student och ville skriva om poeten Forough Farrokhzad hittade hon bara skvaller om poetens skandalösa frigjordhet. De analyser och den kritik som hon var ute efter fanns inte. 40 år senare ser det annorlunda ut bland annat tack vare Milani själv som i sin bok tittar på hur iranska kvinnors skrivande påverkats av att under så lång tid ha förvisats till hemmets privata sfär. Milani skriver om klassiska persiska kärleksdramer och de knep manliga författare har använt för att skriva om kvinnliga protagonister. Hur träffas ens de älskande i en värld där kvinnans plats är i slutna rum och fri rörlighet en manlig angelägenhet? Ofta genom orden. De blir kära genom att få berättat för sig hur nån ser ut. Eller så får de en vision. Ser sin älskade först i en dröm, sen i verkligheten. Vinden blir en oslagbar budbärare. Den tar sig lätt förbi alla hinder och gränser ända in i de annars så förbjudna kvinnorummen. Och vad som än händer under berättelsens gång, oavsett om kvinnorna varit motsträviga eller aktivt sökt sin kärlek, till och med lett arméer för att nå honom, så är slutet alltid lika ortodoxt. Hon är fortfarande mirakulöst nog oskuld, han är överlycklig att hon är det, de gifter sig och alla återgår till sina roller bakom stängda dörrar. Hon älskar friheten men sörjer samtidigt dess konsekvenser: förskjutning, hemlöshet, isolation. Så ser det inte ut när Forough Farrokhzad skriver. Hennes första dikt Synden handlar om en utomäktenskaplig kärleksaffär som hon inte ber om ursäkt för. Jag har syndat, en synd full av lust, skriver hon 1954, 19 år gammal i ett land där man aldrig hört nåt liknande. Kärleksaffärer var inget nytt i den persiska lyriken. Men ett diktjag som är kvinna. En kvinna som varken är frustrerad eller ångerfull och som med ett enkelt rakt språk skriver om erotik och lust. Så öppet dessutom. Längre bort från en kvinnas förväntade plats och språk gick det, och går fortfarande inte att komma. Farrokhzad objektifierar istället för att identifiera mannen. Älskaren. Han som dikten igenom förblir en fysisk varelse skapad för hennes begär. En älskarinna som pratar om synd men inte om botgörelse. Det var både nytt och, såklart, skandalöst. Hon bröt mot könsroller, sociala konventioner, den traditionella lyrikens språk, ramar och regler. Hon skrev historia och fördömdes. Det blev skilsmässa. Hon förlorade vårdnaden om sin treårige son i ett land där moderskap är ett privilegium, ingen rättighet. Djupt deprimerad lämnade hon Iran. Under drygt ett år reste hon i Italien och Tyskland. Den geografiska distansen och det andrum den innebar från kritiken breddade hennes tankevärld medan det hemma tisslades och tasslades om vilka hedonistiska eskapader en ensam kvinna på resande fot kunde tänkas syssla med. Ett år senare, 1956, publicerades Farrokhzads första diktsamling Fången. Hon var då 20 år gammal och rastlös. Dikterna, livet, kroppen måste hela tiden vara i rörelse. En stilla kropp är en död kropp. Att flyga med fåglarna och rusa mot solen, en nödvändighet. Det handlar om överlevnad. Hon skriver: Minns flykten/Fågeln är dödlig. Medan makthavarna gladde sig åt all framgång, skriver Farrokhzad om grannar som planterar maskingevär i sin trädgård. Hon reser mycket. Slutar aldrig skriva poesi, men börjar även översätta tysk litteratur. Hon gör en internationellt prisad dokumentärfilm Huset är svart om en spetälskekoloni och adopterar en son därifrån. Det är som om hon inte kan låta bli att bryta mot konventioner. Hon lär sig redigera. Skriver reseskildringar, nåt bara iranska män gjort före henne. Och hon går igenom depressioner och perioder av extas och livsbejakelse. Hon skriver om kärlek, lust och rörelse. Om att sakna sin biologiske son. Om öppna fönster, vägar och hav. Och om hastighet. Det rörliga är det centrala i många av dikterna. Hon älskar friheten men sörjer samtidigt dess konsekvenser: förskjutning, hemlöshet, isolation. Och det är mellan dessa tillstånd, mellan livsglädje och självmordstankar, vi ofta får syn på henne i dikterna. I extas, mani och flygning, och i sorg och fångenskap. Men de bipolära impulserna blir aldrig motpoler i dikterna. Istället drar hon in oss in en värld av både mörker och ljus men framför allt av överlappande skuggor. Flytande gränser. Rum utan väggar. Farrokhzad skrev under 1950- och 1960-talen. En tid då Iran gick igenom ett traumatiskt skifte med konflikter mellan det traditionella och det moderna. Mellan män och kvinnor och den kris i könsrollerna det innebar. Och så förskjutningen av gränsen mellan det privata och det offentliga. Normer och tabun ifrågasattes. De två mest populära romanerna, Den blinda Ugglan och Prinsen handlar båda om män i kris och kvinnor som inte var som kvinnor brukade vara: stilla i ett hem. Fromma. Tysta och förföriska. Det gick fort. Otåligt ville shahen modernisera landet. Iran skulle slitas loss från allt det österländska och formas om efter väst. In med flickorna i skolan. Ut med dem i arbetslivet sen. Bygg nattklubbar istället för moskéer. Av med slöjan, på med minikjolen. Fort, fort, fort. en vilja, ett begär, så starkt att precis allt annat än ett liv tillägnat poesin blir ohållbart. Milani beskriver hur landets slitningar speglas i Farrokhzads dikter. Av egen erfarenhet visste poeten hur lätt viljan till förnyelse kan väga mot gamla traditioner. Medan makthavarna gladde sig åt all framgång, skriver Farrokhzad om grannar som planterar maskingevär i sin trädgård. Om barnen i grannskapet som fyller sina ryggsäckar med små bomber. Detta, drygt 20 år innan revolutionen 1979, och kort innan sin egen död i en singelolycka där hon körde, som vanligt, alldeles för fort. Hon var då 32 år gammal och hade gett ut 4 diktsamlingar. De moderna samhällen som hon besökt utomlands och som var ett drömmål för shahen hemma i Iran var inget som Farrokhzad hade bråttom till. Det var inte där friheten låg. Där såg hon istället människor som vandrar från exil till exil. Enda tillflykten, den enda plats där hon kunde hoppas och drömma, var i poesin. Den gav henne skydd, men också hjärtesorg. Hon kallar poesin för en blodtörstig gudinna när hon saknar sin son som allra mest: Annat än två tårfyllda ögon/ Vad har du gett mig? frågar hon. Det kostar att vara en modern kvinna i ett konservativt land. Och för att vara den föregångare som Farrokhzad var, räcker det inte att ha talang. Då hade många fler kvinnor publicerats långt tidigare. Nej, det krävs en vilja, ett begär, så starkt att precis allt annat än ett liv tillägnat poesin blir ohållbart. Hennes symboliska död; i fart och på väg, och det faktum att hon inte hann mogna vare sig som kvinna eller poet, har cementerat bilden av Farrokhzad som den eviga rebellen. Den rastlösa poeten har lika paradoxalt som typiskt nog förvandlats till en ikon. Fångad i beundrares bild av henne. Själv hade hon mer elastiska och gränslösa drömmar om framtiden. Hon såg den persiska lyriken som en trädgård där hon planterade sina bläckfläckiga fingrar. Där poet, läsare och språk sträcker sig mot solen, inte trots, utan tack vare varandra. Nåt som hon själv aldrig fick uppleva. Hon vars namn betyder evigt ljus. Marjaneh Bakhtiari, författare Litteratur Farzaneh Milani: Words not swords Iranian women writers and the freedom of movement. Syracuse University Press, 2011. Forough Farrokhzad på svenska Mitt hjärta sörjer gården. Översättning: Nasser Namdar, Anja Malmberg, Lisa Fernold. Lindelöws, 1996.

Andra klistrade etiketter, själv var han poet och dikten ett teleskop i den amerikanska natten. Ulf Peter Hallberg minns Lawrence Ferlinghetti, beatsymbolen som inte ville kallas beat. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Lawrence Ferlinghetti. Namnet har klang av cirkusartist, förmodligen lindansare. Någon som varje kväll högst uppe i cirkuskupolen sätter den ena foten framför den andra och får det riskfyllt livsfarliga att verka enkelt. Vardagsmat! Namnet Ferlinghetti klangen slår blå dunster i ögonen på oss. Hans poesi handlar om vardagen och hans ansats får gator, städer, stämningar och vardagssituationer att verka självklara. Dikterna är sprungna ur en epok när man trodde på drömmar och på inlevelse. Det äkta! Man kämpade mot kriget, samhället, normaliteten, den kapitalistiska bluffen, ja, mot all styrning. Man ville inte ge sig. Man ville genomskåda allt. Beatgenerationen inledde hippie-eran, utlevelsens epok i Vietnamkrigets skugga. Ferlinghettis kompis Jack Kerouac skrev romanen På drift så tidigt som 1955. Skrivandet var beat, rytm, poetisk prosa, drömmen om att förstå tillvaron. Kerouac och Ferlinghetti träffades i San Francisco, där den senare 1953 hade börjat bygga sitt livsverk, bokhandeln och förlaget City Lights Books. Hans bakgrund var brokig och han trevade sig fram genom tillvaron som poet. Lawrence Ferlinghetti föddes i New York 1919 som femte barnet till en ensamstående mor som led av psykiska problem. När han var i treårsåldern lades hon in och Ferlinghetti följa med sin faster Emelie till Frankrike. Han kom tillbaks efter några år med ett annat skönt språk i kroppen, la langue française, och Frankrike skulle för alltid vara hans andra hemland. Han var med vid den amerikanska flottans landstigning i Normandie den 6 juni 1944 och deltog i befriandet av Paris undan den nazistiska förbannelsen. 1947 är han tillbaka i Paris, bor till 1951 i två små rum i källaren på 89 rue Vaugirard, skriver på en doktorsavhandling på Sorbonne, går omkring på gatorna, sitter och skriver på kaféerna. Blir vän för livet med George Whitman, han med bokhandeln Shakespeare & Co, beatpoeternas främsta tillhåll. Paris är löftet som ska infrias och hans dikter är som staden själv, de existerar som möjligheter till något annat, vänskap eller generositet kanske. Som lindansare har han hela tiden svajat på linan, lite på avstånd, betraktande från ovan men inte von oben. Medkänslan är självlärd. Utanförskapet och självständigheten befästes tidigt. När han som barn återvände från Frankrike placerades han i en rätt fin fosterfamilj i Bronxville, Upstate New York. När han var sex år kom några främlingar förbi, det visade sig vara hans biologiska mor och två av hans bröder. De frågade vem han ville vara med familjen därinne som tagit hand om honom eller med dem, hans mor och hans bröder? Tiden stod stilla för Little Boy, som han kallar sig i den biografiska romanen med samma namn. En lång tystnad. Ferlinghetti skruvade på sig, sex år gammal. Stay here, muttrade han till slut, han ville bli kvar och la så grunden till ett självständigt liv. Nästa fosterfamilj var fattigare. Han bar ut tidningar från fem på morgonen innan han gick till skolan och började skriva om allt han såg, dag och natt, han kände sig som Huckleberry Finn. Ferlinghetti fortsatte att stå på egna ben, han ville absolut inte kallas beatpoet. Andra klistrar etiketter; han är poet, dikten ett teleskop i den amerikanska natten. Han arbetar på sin frihet. Hans verk ställer framför allt en fråga till oss: Vad har hänt med våra drömmar? Beatgenerationens förlorade drömmar avtecknade sig mot den amerikanska mardrömmen: the Neat, the Order, det prydliga, ordningen, det sterila. Poeterna, romanförfattarna och livsnjutarna var rebeller mot den stora ordningen. Det gick åt helvete för nästan alla. Ferlinghetti blev en av de få överlevarna, kanske för att han tog hand om sina egna barn. Det är så man lär sig nåt av livet. Big Boy hade inte glömt Little Boy. Beatpoeterna hade många fel, men de ljög inte om sina fel. Och Ferlinghetti gav sig själv ett uppdrag. Inte att förklara, utan att uppenbara. Han skriver: Världen är en underbar plats                                     att vara född på om du bortser från att lyckan                                          inte alltid är                                                          särskilt trevlig om du inte har något emot att helvetet öppnar sig                                                              då och då      precis när allt är som bäst                                               för inte ens i himlen                        sjunger de                                     hela tiden Hans mest kända diktsamling lär ha sålts i en miljon exemplar A Coney Island of the Mind som fick bli Själens cirkus när den gavs ut på Bo Cavefors förlag i översättning av Thomas Kjellgren lyssna här! Ständigt utsatt för det absurda                                           och döden när han uppträder                             ovanför publikens                                                huvud klättrar poeten likt                          akrobaten på rim                               till den finaste tråden i sin egen skapelse och balanserar på ögonbryn                                      ovanför ett hav av ansikten            stegar sin väg                              till dagens andra sida Vår poet, Ferlinghetti, står på sina lilla avsats i cirkustältets kupol, spanande uppåt, han ska strax ta steget ut på linan Vi ser honom i skarp relief mot himlens hela oändlighet. Cirkusdirektören äskar tystnad. Där, precis under taket, säger Ferlinghetti: I den jordiska natten återvänder världens oresonliga tystnad. Det säger han däruppe från sin lina. Vill han skrämma oss? Natten är ett slags barbarisk sfinx, deklamerar han. Inga svar där inte! Vad snackar han om? Han som överlevde alla och såg så mycket; han borde han väl veta vad som är det viktiga? Plötsligt inser vi: Inte ens en poet kan förklara existensen. Kanske är undret, för den som har lyckan att bli riktigt gammal, ja, mer än hundra år, att förstå hur lite vi vet och se det som en möjlighet. Där börjar det stora äventyret. Sökandet efter kunskap, förståelse. Hans resedagböcker 1960-2010 Writing Across the Landskape befäster insikten: Poeten äter Prousts madeleinekakor och sköljer munnen med sång. I en tom rymd. Ordet dröm är precis som hos Kerouac besvärjelse. Målet är kärlek, inlevelse, extas. Ferlinghetti säger: Drömmen är att försöka förstå. Vi är alla här under de drömmande träden, ansikte mot ansikte med oss själva. Hans sista ord från linan däruppe är: Min kompis Allen Ginsberg sa: Det viktiga när man ska dö är att fokusera, att man koncentrerar sig på det. Detsamma gäller livet. Döda inte alla drömmar! Ulf Peter Hallberg, författare och översättare

På slavskeppet Zong kastades människor överbord. Försäkringen skulle inte gälla om alla dog av sjukdom och självmord. Khayashar Nedervandi berättar om ett försök att beskriva det obeskrivliga. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna Vad är poesi bra för? Det är en gammal fråga. Och förstås omöjlig att besvara på ett tillfredsställande sätt. Egentligen är det en anklagelse förklädd till fråga, ett antagande om att något med så få mottagare knappast kan fylla en funktion. Om vi skiftar fokus till själva diktskrivandet framträder i stället frågan om vad som blir möjligt genom poesin. Det kan ligga nära tillhands att tänka att den gör det möjligt att säga det som är svårt. Men det vore att förväxla poesi med terapi, som handlar just om att uttrycka något personligt som inte tidigare har gått att uttrycka. Det är en sak när man behöver hitta rätt ord, men en annan när rätt ord helt enkelt inte kan finnas i språket, eftersom alla former av språk förvränger händelsen de ska uttrycka. Av sådan art är många utsagor om händelser som springer ur den transatlantiska slavhandeln. Som berättelsen om skeppet Zong. På grund av ett navigeringsfel blev slavskeppets resa från Afrikas västkust till Jamaica förlängd med flera månader. I november 1781 beslutade kaptenen att kasta ungefär 150 människor överbord. Redan då hade hundratals dött av svält, sjukdomar och självmord. Kaptenen resonerade att sannolikheten att få ut pengar på försäkringen skulle vara större om besättningen aktivt dumpade sin så kallade last. Hur kan detta överhuvudtaget berättas? Att säga att människorna på skeppet betraktades som varor är att presentera rederiets logik som, ja, logik. Att säga att det var 150 människor som massakrerades döljer det faktum att de inte behandlades som människor. Hur vi än vrider och vänder på beskrivningen tycks de tillfångatagna människorna på skeppet hela tiden falla undan. Finns det då något sätt för språket att ställa sig intill människorna på skeppet och börja arbeta därifrån? De enda dokument som finns kvar från zong-massakern är domstolsprotokollen från tvisten mellan rederiet och försäkringsbolaget, som vägrade göra en utbetalning. Det är dokument som säger en hel del om rederier, försäkringsbolag, rådande lagar, slavskepp och kaptener, men ingenting om den mänskliga katastrof som den slavhandeln innebar och ingenting om personerna ombord på skeppet eller om oss som arvtagare till händelsen. M NourbeSe Philips märkliga och mäktiga diktbok Zong!, som utkom 2008, utgår från ett motsägelsefullt imperativ som med hennes egna ord lyder: There is no telling this story; it must be told. Det finns inget sätt att berätta den här historien; den måste berättas. Boken är ett lysande exempel på en viss typ av språkarbete som blir möjligt i poesin. Hon beskriver själv, i bokens avslutande del, hur hon arbetar genom att sätta sig in i domstolsdokumenten och navigera i försäkringslagar från slutet av 1700-talet. Bland annat hittar hon en formulering som gör gällande att försäkringar inte täcker förluster som är resultatet av dödsfall som skett naturligt vad nu naturligt betyder på ett slavskepp. Denna paragraf är alltså anledningen till kaptenens beslut. Han behöver förgöra 150 människor, innan de hinner dö av svält och sjukdom. Phillip noterar att både juridiken och poesin kräver fullständig precision i språket, ner i minsta detalj, för att uttrycket ska bli rätt. Domstolsärendet ska vara så vattentätt som möjligt och leda till ett av två utfall. Antingen ska rederiet få ersättning, vilket innebär att de får ersättning för att aktivt ha mördat 150 människor. Eller så avskrivs ärendet och en avskrivning utan några andra följder, innebär naturligtvis att inga lag- eller regelbrott har förekommit, att ingen har mördats. Måste man fly från lagtexterna för att kunna säga något annat, för att kunna berätta det som inte kan berättas men måste berättas? Eller går det att använda juridikens språk för att hitta precision i poesin? Istället för att fly bestämmer sig M NourbeSe Philip för att uteslutande använda sig av orden från domstolsprotokollen med förhoppningen att hitta sprickor och tystnader, som åtminstone kan peka på möjligheten till en annan berättelse. Men, medan hon arbetar, inser hon att berättelse är fel ord. Det där andra, vad det nu än är, kan bara berättas genom att inte berättas. Det är så den måste berättas, genom att inte. Dokumenten hon utgår från består av texter som förklarar utfallet efter en tvist och som anger rationella skäl för rimliga beslut i rådande lagar och ordningar. Poeten måste arbeta mot meningen, mot impulsen att förstå språket som logiskt och meningsfullt. Om hon skriver något som till formen är lika meningsfullt som språket i protokollen så kan det omöjligen omvandla varorna till människor och objekten till kött och blod. Så hon gör tvärtom, styckar sönder det hon hittar, förvandlar helheten till fragment, gör berättelsen oberättande och försöker ta reda på något som inte finns tillgängligt, genom att följa med dit dikten vill ta henne. Vad kan man säga om texten? Och vad säger texten om poesins möjlighet? Dikterna är alltså upphackade i ord, läten och stavelser, utspridda över sidan på ett sätt som gör att ögonen och huvudet måste röra sig i läsningen. Det händer inledningsvis att man stannar upp för att hitta mening och sammanhang, men ganska snart börjar orden och lätena skapa ett meditativt tillstånd. Man muttrar orden och bläddrar. Sida efter sida flyttar sig huvudet upp och ner och muttrandet börjar bilda en märklig sång. Kroppen börjar bete sig som om man nynnar något ombord på ett skepp som kränger fram och tillbaka på havet. Det här är textens första magiska manöver: Att den kräver att läsaren fysiskt omorienterar sig och fortsätter läsa med upplevelsen av att vara på ett skepp. Därefter börjar orden samlas lite mer, halva meningar på sin höjd, fortfarande inte särskilt meningsfulla. De ekar av juridikens språk, men logiken har brutits ner och styckats bort. Är perspektivet förändrat? Finns det en annan logik? Nej, inte egentligen. Man läser inte Zong! för att få ny information eller ett nytt perspektiv. Fördöma massakern kan man lätt göra utan poesins hjälp. Vad boken istället tycks göra med en, om man läser den, är att kräva att man deltar i en sorgesång, i en vaka, i en begravningsrit. Jag säger bok men texten i "Zong!" fortsätter utanför boken. Varje år på årsdagen av massakern, den 29 november, utför M NourbeSe Philip, tillsammans med musiker och andra, en maratonläsning som kan vara i flera dagar; vissa år digitalt, andra år på scen och någon gång i mer intima miljöer. Men alltid som en flera dagar lång ritual. Poesin i Zong! finns närmast i ritualen den möjliggör. Att läsa den är att delta i begravningsriten. Efter ritualen ser världen annorlunda ut. Inte för att man vet något mer. Inte för att man har fördömt något. Utan för att man har fått vara med och sörja. Och först när man varit med och sörjt, kan man se sig omkring och upptäcka ny information. På så sätt ger dikten både poeten och läsaren inte främst ett nytt perspektiv, utan snarare en helt ny förmåga. Khashayar Naderehvandi, författare

Sapfo var en av antikens allra mest lysande stjärnor men av hennes lyrik återstår bara spillror. Anna Blennow ser poesin frodas i ofullständigheten när vår fantasi blir Sapfos spökskrivare. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades första gången 19/4 2017. Sapfo. Fragment 47 Eros skakade mitt hjärta liksom vinden drabbar ekarna på berget Fragment. Frånvaro. Förgängligheten hos det som varit helt. Spegelskärvan som inte längre reflekterar verkligheten. Och för den som sysslar med antikens litteratur är fragmenten den enda realiteten, den ofullständiga bas som vår kunskap balanserar på. Författare okänd. Texter förlorade. Det är som ett mantra, som upprepas för varje läsning: vi vet så lite. När vi läser antikens poesi har vi redan förlorat greppet om den, den faller ur våra händer, och vi samlar spillror och fotspår. Den grekiska poeten Sapfo, som levde på ön Lesbos sex århundraden före vår tideräkning, är kanske den författare som främst kommit att förknippas med fragment. Som en av den antika lyrikens absoluta förgrundsfigurer kallades hon den tionde musan och den kvinnliga Homeros. Hennes samlade verk omfattade kanske hela tiotusen versrader, men av dem återstår nu bara några enstaka kompletta dikter. Resten är fragment, ibland bara någon rad eller ett par ord långa. Fragment 48 Du kom, som jag längtade! och kylde av mitt hjärta som brann av begär Sapfos dikter ekar av begär till kvinnor, vilket genom historien satt ständigt fokus på hennes sexualitet. Men vem var hon? Hur var hon? Poeten Alkaios, Sapfos samtida, också han från Lesbos, beskriver hennes hår som mörkt violfärgat och hennes leende som honungslikt, och det är allt vi vet. Bilden av Sapfo är lika skör som den tvåtusen år gamla egyptiska krukskärva på vilken ett av hennes diktfragment återfunnits, där Sapfo åkallar Afrodite i en skuggig lund av rosor och äppelträd, med altare som ryker av rökelse. Fragment 177 genomskinlig dräkt Varje bok om och varje tolkning av Sapfo understryker dikternas fragmentariska tillstånd, trots att detta är långt ifrån unikt för just hennes poesi. Samtidigt har eftervärlden varit besatt av att försöka rekonstruera Sapfos biografi ur hennes dikter och ur långt senare textkällor. Det är som om det kroppsliga i hennes poesi kärlekens alla plågsamma symptom från yrsel till svettningar skapat ett behov av att mana fram den fysiska Sapfo. Hon förkroppsligas i sina dikter, och när textstyckena blir en metafor för hennes person görs Sapfo till en kropp i ruiner. Dikterna blir till en corpus i dubbel bemärkelse Sapfos samlade verk, men också en anatomisk katalog som skymtar i fragmenten: kropp, känslor, klädesplagg. Och utgivare och översättare längtar efter att få fylla konturerna av Sapfo med färg, så att hon kan träda fram och personifiera den starka känsla av liv som dikterna förmedlar. Rekonstruktionen av dikten blir en konstruktion av Sapfo som person: delvis mytbaserade biografiska byggen som ofta uppkommit som försök till äreräddning, där den ansiktslösa, gudomligt undanglidande poeten porträtterats som heteronormativt förankrad, gift flickskolefröken. Fragment 46 På en mjuk kudde låter jag min kropp falla Den utgåva och översättning av dikterna som gjorts av den kanadensiska poeten och Sapfoforskaren Anne Carson ser istället fragmenten som helheten. Bokens titel, If not, winter, (Om inte, vinter) är ett citat ur fragment 22, och står som symbol för Carsons förhållningssätt till sitt material. En rad ryckt ur sitt sammanhang kan plötsligt bli till en ny dikt, en dikt i sig, när vår fantasi blir Sapfos spökskrivare. Carson betonar fragmenten genom att tydligt markera varje lucka i texten, och undviker att rekonstruera ett enda ord i dem. Hon beskriver i intervjuer hur hon själv dragits som magnetiserad just till frånvaron och fragmenten. Att presentera texten i sitt faktiska tillstånd istället för att, som vid mera traditionell textutgivning, försöka återskapa en trolig text, blir för Carson en poetisk akt i sig. Det ställer krav på läsarens elasticitet och aktivitet, men är kanske det enda sättet att som översättare försöka nå fram till ekot av Sapfo, som Carson kallar det, genom tolkningarna som liksom tidslager lagt sig tätt över dikten. Den tomma platsen för Sapfos förlorade ord blir i Carsons händer till ett anti-poem som lyser starkare än både tomrum och myt. Fragment 176 lyra lyra lyra Carsons utgåva synliggör hur lite vi vet, såväl om Sapfo som om hennes verk. Men en av de få biografiska uppgifter vi faktiskt har är att Sapfo vid en viss tidpunkt tvingats i exil från Lesbos till Sicilien. Vi vet inte varför, bara att denna notis huggits in i marmor på ön Paros i en kalender över viktiga händelser från Athens mytiske kung Kekrops och framåt. Monumentet återfanns på 1600-talet och nådde så småningom Ashmolean Museums samlingar i Oxford. Noggranna avteckningar gjordes tidigt av den grekiska texten. Men den som besöker museet idag kommer att upptäcka att texten på stenens nedslitna yta är nästan helt oläslig. Väder och vind har slipat ner marmorn till ett glittrande hav, som svept fram över bokstäverna skrivna i den sicilianska sanden. Men det finns ett textspår till om Sapfo på Sicilien. Gaius Verres, girig romersk guvernör på Sicilien under första århundradet före vår tideräkning, stal med sig ett stort antal konstverk från ön, bland dem en bronsstaty av Sapfo som stått i rådhuset i Syrakusa. Vid återkomsten till Rom väntade rättegång. Den då unge och lovande advokaten Cicero kallade just denna staty till tyst vittne i sina tal mot Verres. Hur djupt den stulna Sapfostatyn saknats kan knappt beskrivas. Nu finns bara inskriften på den tomma statybasen kvar, som berättar om vad som funnits där, men samtidigt visar att det är försvunnet, dundrade Cicero. Verres hade senare försökt dölja sitt brott genom att avlägsna även statybasen, som stod kvar som vittne till stölden, men överbevisades och dömdes. Vi vet att statyn var ett hellenistiskt arbete, men inte hur den såg ut. Hur såg Sapfo ut? Sokrates kallar henne skön, Ovidius kallar henne ful. Vad visste de? Och vad vet vi? Vår kunskap om Sapfo liknar den tomma statybasen på Sicilien: vi vet att hon funnits, men att hon är förlorad. Fragment 168 B Månen har gått ned nu och plejaderna. Midnatt är passerad. Tiden rinner och jag ligger ensam. Den fragmentariska kroppen och den fragmentariska texten. Konstnären Anselm Kiefers verk Sapfo visar en tom, böljande klänning som bär upp en hög hopslagna böcker av bly. Kroppens frånvaro, textens närvaro. Textens otillgänglighet speglad i den fysiska frånvaron. Är det inte detta som är poesins kärna? Dikten hjälper oss att hantera längtan och skräck, glömska och frånvaro, och den förlust som är inbyggd i våra egna kroppar. Kanske är det därför Sapfos poesi talar så starkt till oss: inte trots sin ofullständighet, utan på grund av den. Den längtan som drev fram dikten blir än mer betonad genom bokstävernas balansgång på randen till utradering. Dagens åtrå, morgondagens minne. Men dikterna andas på nytt varje gång en läsare sammanfogar dess kroppsdelar. Fragment 147 Jag säger dig, man kommer att minnas oss i framtiden Anna Blennow, latinforskare Essän sändes första gången i april 2017. Litteratur De svenska översättningarna av Sapfos diktfragment är hämtade ur Sapfo  dikter och fragment av Vasilis Papageorgiou och Magnus William-Olsson (FIB:s Lyrikklubb 1999), utom fragment 175, 176 och 177 som inte finns i denna utgåva, men som finns översatta till engelska i Anne Carsons utgåva If not, winter. Fragments of Sappho (2002). Ett urval av Sapfos dikter har också översatts till svenska av Jesper Svenbro och Lars-Håkan Svensson i Eros skakar mig Sapfo och Alkaios (Ellerströms 2013).

Litteraturkritikern Ann Lingebrandt återvänder till 1960- och 1970-talen och utforskar plakatpoesins era. Men hur ideologiskt rättrogna var egentligen poeterna? Och hur ser det ut idag? ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras 15/1 2019. Plakatpoesi har länge varit ett av de värsta skällsorden i lyrikkritikerns vokabulär. Ofta kombinerat med förolämpningen som på 70-talet. Mer än så behöver inte sägas för att avfärda ett verk. Till och med Göran Greider har sagt att han inte gillar plakatpoesi. Men vad är egentligen en plakatdikt? Är den per definition dålig? Begreppet kan spåras tillbaka till den sovjetiska propagandan och Vladimir Majakovskij, som när han hade svårt att få gehör för sin futuristiska estetik försörjde sig på att måla agitationsaffischer. Han skrev regeringstrogna nyttodikter och reklamverser på rim för statliga produkter som cigaretter och galoscher. Alltså rent bokstavlig plakatpoesi, dikt som klistrades upp på husväggar och nådde en stor publik, även om den inte riktigt rymde den språkliga förnyelse Majakovskij drömt om. Är det så illa med plakatlyrik? frågade sig kritikern och poeten Lars Bäckström i en polemisk artikel 1959. För honom är det ett ord med positiv laddning och han efterlyser svenska poeter som vill ägna sig åt annat än den privata poetiska företagsamheten. Varför inte författa slagord till valaffischer eller nykterhetskampanjer? Att kläcka nyskapande texter till reklamannonser nog kan det vara ett sätt för poeter att nå ut till folket? egentligen var kanske 60- och 70-talen ingen tid för poesi. Nej, ingen tid för skönlitteratur överhuvudtaget Nu blev det ju inte riktigt så att poesin florerade på reklamaffischerna. Men det följande årtiondet, det som kallats det politiska uppvaknandets decennium, skulle allt fler poeter lämna sitt privata poetiska företag för att fånga upp tidens vänstervindar. Debattpoesi kallar Björn Håkanson sina dikter redan 1963. Två år senare publiceras den dikt som skulle göra större avtryck än någon annan: Göran Sonnevis Om kriget i Vietnam. Där svingas den plakatmässiga frasen USAs vidriga krig som en örfil i en annars lågmäld dikt, som utgår från tevenyheterna och poetens egen vardag i Lund. Dikten utlöste omedelbart en intensiv debatt: var det här rätta sättet att förhålla sig till omvärldens lidande? Poeten Ann Margret Dahlquist-Ljungberg utropade i Dagens Nyheter: Reagera! Ropa ut med ett språk som pressar, skriker, tvingar, målar, splittrar, stryper, värker, bränner, plågar, hetsar, provocerar protest mot alla vidriga krig. Men egentligen var kanske 60- och 70-talen ingen tid för poesi. Nej, ingen tid för skönlitteratur överhuvudtaget. Det här är reportagets tid. Rapportens. Dokumentets. Ja, facklitteraturen får en allt mer dominerande roll på skönlitteraturens bekostnad. Särskilt illa var det för poesin. I slutet av 60-talet minskade utgivningen med trettio procent. Antalet lyrikdebutanter på de stora förlagen nådde en bottennivå. Samtidigt var poesin livligt omdiskuterad. Det ställdes krav på poesin. Den ansågs ha ett ansvar. Dikterna fylldes med Vietnam-krig, Palme och Nixon, kapitalister och tillväxtgangstrar, studentbarrikader, polisbatonger, stridsvagnar och strejkande gruvarbetare. I romanen Off från 1969 berättar Britt Arenander hur hon skickar en dikt om den grekiska frihetskampen till Aftonbladet och blir refuserad av Karl Vennberg. Inte för att dikten var dålig, utan för att han numera rös när han vädrade engagemangsdikter. Det fick inte gå inflation i engagemanget. Det är ett argument som gör henne upprörd: Det skrivs så mycket dålig engagemangspoesi, säjer man också. Dålig poesi som kommer till på världens lidandes bekostnad. Och vad då, då? Det skrivs mycket dålig poesi om allt möjligt, om kärlek, om tunnelbanor och tekoppar och kosmos och hela skiten. Visst ven den ideologiska piskan i tidens litteraturdebatt. Och visst går det att hitta sammanbitna diktrader där det politiska budskapet blänker hårt På senare år har det kommit flera böcker som velat omvärdera och uppvärdera den förhånade 60- och 70-talslitteraturen. Johan Svedjedal skrev om tidens protestlitteratur i essäsamlingen Ner med allt? 2014 och samma år försvarade Ebba Witt-Brattström kvinnlig bekännelselitteratur i Stå i bredd. Också den finlandssvenska litteraturforskaren Anna Möller-Sibelius vill nyansera bilden av en schablonmässigt vänstervriden poesi. I avhandlingen Dikt och ideologi, som utkom våren 2018, läser hon Gösta Ågrens, Lars Huldéns och Claes Anderssons dikter från tiden och hittar lekfull och mångtydig poesi som ruckar på invanda synsätt. Marxisten Gösta Ågren kan visserligen utropa: Känslan av vanmakt inför poesins tillstånd / är hybris. / Ta reda på FNL-insamlingens postgironummer! Men hans dikt är också, och blir med tiden alltmer, en plats för eftertanke, och paradoxer av slaget: Den, som har någonting att säga / undviker ofta ord. Lika tvivlande på vad poesin kan åstadkomma är Claes Andersson i en dikt från 1967: Poesi kan man inte äta / Den är inte för mänskor i nöd / utan för dem vars brist / är av annan art / Poesin är ingen lögndetektor / utan själva lögnen. Men om just de här poeterna inte var så enkelspårigt plakatpoetiska, då var de kanske heller inte särskilt typiska för sin tid? Frågan är vilken dikt som bäst representerar en epok: den där tidens ideal avtecknas så tydligt att de blir schabloner eller den som med hjälp av idealen lyckas göra konst av bestående värde? Visst ven den ideologiska piskan i tidens litteraturdebatt. Och visst går det att hitta sammanbitna diktrader där det politiska budskapet blänker hårt: Bjud borgarna just vad de inte tål: Kultur / i klasskamp / och kallt stål. (Som Guri Holmsen uttryckte det 1970.) Men mycket är skrivet med humor, och faktiskt också distans. Åtskilliga dikter är ironiska och raljanta, ibland grällt satiriska, ibland lågmält underfundiga, och många ifrågasätter likt Claes Andersson diktens roll. Ju mer man läser, desto mer upplöses generaliseringarna. Det blir uppenbart hur poesin drivs framåt, eller bakåt, av debattens brytningar, att en trend föder en motsatt trend och att estetiska ideal inte tillåts stelna utan att få mothugg. Poesin befinner sig alltid i rörelse. Ett tecken på det är att den politiska dikten på senare tid kommit tillbaka med besked: det skrivs avhandlingar om den aktivistiska lyriken samtidigt som kritiker muttrar om 70-talets återkomst. Men kanske är det inte bara det politiska engagemanget som återfötts i ny skepnad, utan också den poetiska pluralismen. För 70-talsdikten gjordes det i själva verket upp med redan på 70-talet. Redan i början av decenniet fanns en uppfattning om att den politiska poesin var uttömd, att det var dags att kliva ned i människans undermedvetna och återinföra lyriken i lyriken. Poeten i slängkappa gjorde comeback, om än i svarta solglasögon. Upproret förkroppsligades av Bruno K Öijer, som med bildberusade besvärjelser ville bryta upp lyrikens handklovar. Själv tyckte han sig stå för en folkets poesi och inspirerades av Majakovskij om än inte plakat-Majakovskij. Hans antagonister såg däremot en poet som isolerade sig i sitt elfenbenstorn istället för att skriva raka dikter om förtrycket. Det bet knappast på plakatpoesihataren Öijer, som deklarerade att Kapitalet vill att man ska skriva reklamtexter, enkla, som tunnelbanespråket. Man skulle också kunna uttrycka det som Gösta Ågren gör i diktsamlingen Massmöte på jorden från 1972: Gärna skulle jag förenkla min dikt, / men det finns ingen genväg. Det är något som skulle vara värt att skriva på ett plakat. Ann Lingebrandt, litteraturkritiker Litteratur Anna Möller-Sibelius: Dikt och ideologi Gösta Ågrens, Lars Huldéns och Claes Anderssons 196070-talspoesi. Apell förlag, 2018.

Den 25:e Lyran: en kulmen – men långt ifrån slutet… Vi uppmärksammar det faktum att Niklas Törnlunds diktsamling ”Ad lib – improvisationer kring klassisk musik” äntligen ser dagens ljus. Den perfekta boken för den som, precis som vi, brinner för två av de allra skönaste konsterna! Dikterna för oss från en 1600-talspassion av Heinrich Schütz´ ända till Procol Harum, via Chopin och Carl Nielsen. Begreppet dynamik är 25:ans ledstjärna – god förnöjelse!

Gör jag nog som sopsorterar nästan allt och handlar möbler på second hand? Josefin îlan Karlsson är scenpoet, mamma och utbildad socialpedagog. 2016 vann hon SM i Poetry Slam. Producent, Anton Bennebrant tankar@sverigesradio.se

Dikterna är tillkomna för att framföras muntligt och traderades först muntligt. I persongalleriet möter förstås Oden, Tor och Freja men också Sigurd Fafnesbane, Gudrun och Brynhild. Här berättas om Midgårdsormen och draken Nidhugg, som håller till vid roten av asken Yggdrasil. Lars Lönnroth, professor emeritus vid Göteborgs universitet och den senaste översättaren till svenska av Den poetiska Eddan, samtalar med Peter Luthersson.

Möt vinnaren av Sveriges Radios Lyrikpris 2020 - poeten Johan Jönson. Johan Jönson är född 1966. Uppväxt utanför Sundsvall. Bor i Stockholm. Debuterade som författare 1992 och har gett ut nära tjugo titlar. I sin poesi arbetar han ofta i en montageteknik och är upptagen av ämnen som språk, klass, kamp, kropp och våld. Det är tvillingverket Marginalia/Xterminalia som fått pris. Så här formulerade juryn sig: "Ur en ohejdbar språkmaskin väller ett oemotståndligt flöde av självhat, existentiell panik och vantrivsel i kapitalismen. Det är envetet repetitivt och kroniskt oförutsägbart, med gläntor av naturlyrisk skönhet i den kompromisslösa svärtan." Dikterna passerar igenom mig, säger han, de uppstår inte i mig. Katarina Wikars hälsade på i arbetslokalen i Örnsberg i södra Stockholm bland bokhögar att drunkna i. Hur ska man ska läsa, frågade hon, Xterminalia är ju full av svarta rektanglar mellan orden? Vissa har tråkigt och skummar bara, tror Johan Jönson. Andra läser intensivare, några bara lite åt gången, läsaren får göra sitt eget montage. P1 Kultur

Från Sápmi skrivs poesi som gör upp med den svenska kolonialmakten, men Elin Grelsson Almestad ser liknande metoder användas när den exploaterade och negligerade landsbygden får ny lyrisk kraft. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vad innebär det att skriva på förtryckarens språk? Hur gör du motstånd mot det språket om du samtidigt är fångad i det? Det är återkommande frågor i den postkoloniala litteraturen och dess teoribildning. Frågorna springer både ur erfarenheter av att rent bokstavligt skriva på den forna kolonialmaktens språk, men också utifrån att mer metaforiskt behöva kämpa för sin egen röst och berättelse, utan att se sig själv genom maktens blick. En sådan kamp kan handla om att beskriva verkligheten bortom den ekonomiska och kulturella maktens centrum. Det har länge talats mycket om postkolonialism med exempel från runt om i världen, men den skrivs också inom den svenska litteraturen. Under slutet av 2010-talet stakades det ut en decentraliserad och dekolonial riktning inom svensk poesi, med fokus på Sápmi, glesbygden och exploaterade naturområden i Norrland. Det är en riktning inom poesin där språket inte längre tillhör förtryckaren, utan där språket i stället utgår ifrån det rurala, det koloniserade, där dikten skrivs utifrån den förtrycktas blick eller använder sig av maktens språk för att dekonstruera det. 2018 tilldelades Linnea Axelsson det prestigefyllda Augustpriset med diktverket Aednan. I sitt 760 sidor långa poetiska epos berättar hon om två samiska familjer från 1900-talets början fram till idag. Röster från Ristin, Lise, Sandra och andra familjemedlemmar vittnar om hundra år av svensk kolonialpolitik; från den stängda gränsen till Norge vid 1900-talets början fram till den tio år långa nutida processen mellan Girjas sameby och den svenska staten om förvaltningen av jakt- och fiskerättigheter på samebyns renbetesområde. Blicken i dikterna är ofta riktad mot kolonisatören: svensken och dennes okunskap och ointresse av att lära sig om delar av sitt eget lands historia. Men blicken riktas också inåt. Den berättar om det ituslitna jag som uppstår när du inte tillåtits vara hel, när du lärt dig att skämmas över och dölja ditt modersmål och vad det gör med en människa när ursprunget förtrycks. Hur slår man sönder ett folk ett land _ Varför har jag alls fått för mig   Att allt någon gång varit ett och lika   _   Och inte såhär brustet   som jag själv alltid varit   _   Ändå vandrar jag här En annan möjlig väg att inte tala förtryckarens språk är att dekonstruera det, något som poeten David Vikgren arbetar med i sin nionde diktsamling Materialvägensägen (2019). Begreppet materialvägen i titeln syftar till de stigar som rallarna trampade upp under arbetet med järnvägen i nordligaste Sverige. Dikterna tar det politiska språket kring den samtida glesbygdens bristande samhällsservice och dess exploaterade naturresurser och vänder och vrider på det, bryter ner det tills bara ett skärskådat nonsens återstår. Eller som juryn skrev när diktsamlingen nominerades till Sveriges radios lyrikpris:  Regionalpolitisk rappakalja mals ned till sjungande språkslagg i ett explosivt vittnesmål om exploateringen av glesbygden. Vikgren, uppvuxen i Övertorneå vid riksgränsen mot norra Finland, använder sig av upprepade symboler såsom den avvecklade vårdcentralen och den öde shoppinggallerian i dikterna. Runt dessa rör sig gestalterna Råttan, Krokodilen, Bolagstopparna och Ungkarlen som försöker överleva, exploatera eller flytta som de tre enda möjliga alternativen i de glesbefolkade orterna starka på naturresurser men tömda på samhällsservice. Ett annat alternativ än de tre visar dock David Väyrynen på i sitt debutverk Marken (2017). Med rötterna djupt försjunkna i Malmbergsfältens vardagssamtal och tradition av arbetarrörelsens och laestadianismens tal och predikningar kläs makten de södra centralorterna av i sin fåniga nakenhet. Här blir det nordnorrländska glesbygdslivet normen och det önskvärda sättet att leva och stadsbornas jakt efter underhållning, status och nyheter det som kritiskt skärskådas. Dikten Vår ropande röst (i obygden) är exempelvis formad som ett fiktivt brandtal där det exploaterade norr har slagit sig fri från kolonialmakten i söder och tagit makten över de naturresurser som förser städerna med el. för endast som bundna av deras jäkt behöver vi deras maskiner endast som verkligt självförsörjande håller vi oss levande och aldrig ska vi försumma att slå fast att vi har alltid klarat oss utan dom att dom har aldrig klarat sig utan oss  att marken är vår och självständigheten  i evighet, jajamen I Väyrynens poesi är subjektet den norrländska arbetaren som inte kräver så förbannat mycket av livet och lärt sig leva i den sortens enkelhet som krävs i klimatkollapsens tid, medan de söderöver fortfarande konsumerar som om människan var oavhängig naturen. Sörlänningen blir här en sorts stereotyp, av samma slag som norrlänningen så många gånger varit. 2019, året efter att Aednan tilldelades Augustpriset, mottog författaren och journalisten Marit Kapla samma pris  för debutverket Osebol. En journalistisk poesi där författaren återvänt till sin gamla hemby i norra Värmland och lyssnat på de som stannade kvar. Osebol är en utflyttningsbygd där skogsbruket en gång var starkt, men idag förlorats till de moderniserade storbolagsbrukens maskiner och arbeten gått förlorade. Kapla intervjuar så gott som alla byns vuxna invånare och låter sedan deras röster tala i ett över 800 sidor långt verk, en metod som känns igen från exempelvis Svetlana Aleksijevitj. I rösterna framträder både en kärlek till bygden och en ständig dialog med sig själv om varför man stannar kvar på en plats som tiden och centraliseringen har dömt ut. Samtliga nämnda diktverk förhåller sig till makten och till centrum på olika sätt. Rösterna i dikterna är ständigt medvetna om den andreifiering som majoritetssamhället svensken, sörlänningen eller stadsbon betraktar dem utifrån. De är en märklig urbefolkning, bakåtsträvande glesbygdsbor och kvarstannande rester från en annan tid. Så måste också texten förhålla sig till detta och på olika sätt använda sig av stereotyperna och blicken utifrån genom att tala till förtryckaren eller slå sönder dennes språk. Samtidigt tar rösterna tillbaka ordet, gör sig själva till subjekt. Det innebär också att makten och dess blick på en blir synlig. Det kan vara svensken som inte känner till sin egen koloniala historia, exploatörerna av naturresurser eller stockholmarens stereotypa syn på norrlänningen. I dikterna är de minst lika synliga som diktjagen. Vad innebär det att det periferas, koloniserades röster själva börjar tala genom poesin också i Sverige? Förtryckaren står plötsligt både naken och ordlös. I stället: ett muller av röster, sånger och ord som strömmar från det vi brukar kalla obygden. Elin Grelsson Almestad, författare och kritiker Essän är en omarbetning av en text som tidigare publicerats på engelska på Versopolis under rubriken A Rumbling from the Backwoods.

Från Sápmi skrivs poesi som gör upp med den svenska kolonialmakten, men Elin Grelsson ser liknande metoder användas när den exploaterade och negligerade landsbygden får ny lyrisk kraft. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vad innebär det att skriva på förtryckarens språk? Hur gör du motstånd mot det språket om du samtidigt är fångad i det? Det är återkommande frågor i den postkoloniala litteraturen och dess teoribildning. Frågorna springer både ur erfarenheter av att rent bokstavligt skriva på den forna kolonialmaktens språk, men också utifrån att mer metaforiskt behöva kämpa för sin egen röst och berättelse, utan att se sig själv genom maktens blick. En sådan kamp kan handla om att beskriva verkligheten bortom den ekonomiska och kulturella maktens centrum. Det har länge talats mycket om postkolonialism med exempel från runt om i världen, men den skrivs också inom den svenska litteraturen.Under slutet av 2010-talet stakades det ut en decentraliserad och dekolonial riktning inom svensk poesi, med fokus på Sápmi, glesbygden och exploaterade naturområden i Norrland. Det är en riktning inom poesin där språket inte längre tillhör förtryckaren, utan där språket i stället utgår ifrån det rurala, det koloniserade, där dikten skrivs utifrån den förtrycktas blick eller använder sig av maktens språk för att dekonstruera det.2018 tilldelades Linnea Axelsson det prestigefyllda Augustpriset med diktverket Aednan. I sitt 760 sidor långa poetiska epos berättar hon om två samiska familjer från 1900-talets början fram till idag. Röster från Ristin, Lise, Sandra och andra familjemedlemmar vittnar om hundra år av svensk kolonialpolitik; från den stängda gränsen till Norge vid 1900-talets början fram till den tio år långa nutida processen mellan Girjas sameby och den svenska staten om förvaltningen av jakt- och fiskerättigheter på samebyns renbetesområde. Blicken i dikterna är ofta riktad mot kolonisatören: svensken och dennes okunskap och ointresse av att lära sig om delar av sitt eget lands historia. Men blicken riktas också inåt. Den berättar om det ituslitna jag som uppstår när du inte tillåtits vara hel, när du lärt dig att skämmas över och dölja ditt modersmål och vad det gör med en människa när ursprunget förtrycks.Hur slår mansönder ett folkett land_Varför har jagalls fått för mig Att allt någon gångvarit ett och lika _ Och inte såhärbrustet som jag självalltid varit _ Ändå vandrar jag härEn annan möjlig väg att inte tala förtryckarens språk är att dekonstruera det, något som poeten David Vikgren arbetar med i sin nionde diktsamling Materialvägensägen (2019). Begreppet ”materialvägen” i titeln syftar till de stigar som rallarna trampade upp under arbetet med järnvägen i nordligaste Sverige. Dikterna tar det politiska språket kring den samtida glesbygdens bristande samhällsservice och dess exploaterade naturresurser och vänder och vrider på det, bryter ner det tills bara ett skärskådat nonsens återstår. Eller som juryn skrev när diktsamlingen nominerades till Sveriges radios lyrikpris: ” Regionalpolitisk rappakalja mals ned till sjungande språkslagg i ett explosivt vittnesmål om exploateringen av glesbygden.”Vikgren, uppvuxen i Övertorneå vid riksgränsen mot norra Finland, använder sig av upprepade symboler såsom den avvecklade vårdcentralen och den öde shoppinggallerian i dikterna. Runt dessa rör sig gestalterna Råttan, Krokodilen, Bolagstopparna och Ungkarlen som försöker överleva, exploatera eller flytta som de tre enda möjliga alternativen i de glesbefolkade orterna starka på naturresurser men tömda på samhällsservice.Ett annat alternativ än de tre visar dock David Väyrynen på i sitt debutverk Marken (2017). Med rötterna djupt försjunkna i Malmbergsfältens vardagssamtal och tradition av arbetarrörelsens och laestadianismens tal och predikningar kläs makten – de södra centralorterna – av i sin fåniga nakenhet. Här blir det nordnorrländska glesbygdslivet normen och det önskvärda sättet att leva och stadsbornas jakt efter underhållning, status och nyheter det som kritiskt skärskådas. Dikten Vår ropande röst (i obygden) är exempelvis formad som ett fiktivt brandtal där det exploaterade norr har slagit sig fri från kolonialmakten i söder och tagit makten över de naturresurser som förser städerna med el.för endast som bundna av deras jäktbehöver vi deras maskiner endast som verkligt självförsörjandehåller vi oss levandeoch aldrig ska vi försumma att slå fastatt vi har alltid klarat oss utan domatt dom har aldrig klarat sig utan oss att marken är vår och självständigheten i evighet, jajamenI Väyrynens poesi är subjektet den norrländska arbetaren som inte kräver så förbannat mycket av livet och lärt sig leva i den sortens enkelhet som krävs i klimatkollapsens tid, medan de söderöver fortfarande konsumerar som om människan var oavhängig naturen. Sörlänningen blir här en sorts stereotyp, av samma slag som norrlänningen så många gånger varit.2019, året efter att Aednan tilldelades Augustpriset, mottog författaren och journalisten Marit Kapla samma pris för debutverket Osebol. En journalistisk poesi där författaren återvänt till sin gamla hemby i norra Värmland och lyssnat på de som stannade kvar. Osebol är en utflyttningsbygd där skogsbruket en gång var starkt, men idag förlorats till de moderniserade storbolagsbrukens maskiner och arbeten gått förlorade. Kapla intervjuar så gott som alla byns vuxna invånare och låter sedan deras röster tala i ett över 800 sidor långt verk, en metod som känns igen från exempelvis Svetlana Aleksijevitj. I rösterna framträder både en kärlek till bygden och en ständig dialog med sig själv om varför man stannar kvar på en plats som tiden och centraliseringen har dömt ut.Samtliga nämnda diktverk förhåller sig till makten och till centrum på olika sätt. Rösterna i dikterna är ständigt medvetna om den andreifiering som majoritetssamhället – svensken, sörlänningen eller stadsbon – betraktar dem utifrån. De är en märklig urbefolkning, bakåtsträvande glesbygdsbor och kvarstannande rester från en annan tid. Så måste också texten förhålla sig till detta och på olika sätt använda sig av stereotyperna och blicken utifrån genom att tala till förtryckaren eller slå sönder dennes språk. Samtidigt tar rösterna tillbaka ordet, gör sig själva till subjekt. Det innebär också att makten och dess blick på en blir synlig. Det kan vara svensken som inte känner till sin egen koloniala historia, exploatörerna av naturresurser eller stockholmarens stereotypa syn på norrlänningen. I dikterna är de minst lika synliga som diktjagen. Vad innebär det att det periferas, koloniserades röster själva börjar tala genom poesin också i Sverige? Förtryckaren står plötsligt både naken och ordlös. I stället: ett muller av röster, sånger och ord som strömmar från det vi brukar kalla obygden.Elin Grelsson, författare och kritikerEssän är en omarbetning av en text som tidigare publicerats på engelska på Versopolis under rubriken A Rumbling from the Backwoods.

Möt vinnaren av Sveriges Radios Lyrikpris 2020 - poeten Johan Jönson. Johan Jönson är född 1966. Uppväxt utanför Sundsvall. Bor i Stockholm. Debuterade som författare 1992 och har gett ut nära tjugo titlar. I sin poesi arbetar han ofta i en montageteknik och är upptagen av ämnen som språk, klass, kamp, kropp och våld. Det är tvillingverket Marginalia/Xterminalia som fått pris. Så här formulerade juryn sig: "Ur en ohejdbar språkmaskin väller ett oemotståndligt flöde av självhat, existentiell panik och vantrivsel i kapitalismen. Det är envetet repetitivt och kroniskt oförutsägbart, med gläntor av naturlyrisk skönhet i den kompromisslösa svärtan." Dikterna passerar igenom mig, säger han, de uppstår inte i mig. Katarina Wikars hälsade på i arbetslokalen i Örnsberg i södra Stockholm bland bokhögar att drunkna i. Hur ska man ska läsa, frågade hon, Xterminalia är ju full av svarta rektanglar mellan orden? Vissa har tråkigt och skummar bara, tror Johan Jönson. Andra läser intensivare, några bara lite åt gången, läsaren får göra sitt eget montage. P1 Kultur

Den 2013 bortgångne poeten Ola Julén gjorde starkt avtryck med debuten "Orissa". Hans vän Kristian Fredén reflekterar över hur de allmänt hållna raderna skapar ett starkt personligt band till läsaren. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I essän Från ångest till språk diskuterade den franske filosofen och författaren Maurice Blanchot problemet med att skildra sin ensamhet genom språket, detta medel för gemenskap. Som han skriver är ordet ensam lika allmänt som ordet bröd. Så hur kan man då trots allt gå bortom det allmänna och skildra sin egna, unika ensamhet och smärta i text? Denna problematik är central i poeten Ola Juléns sparsmakade produktion. 1999 publicerades hans bok "Orissa" på det lilla nystartade förlaget Ink i Stockholm. Den består av ytterst korta dikter, om de nu ens ska kallas dikter. Snarare utgör "Orissa" en enda lång dikt. Eller lång och lång. Vad vi har att göra med är en mening på varje högersida, uppdelad på en eller två rader. Vänstersidorna är blanka. Man sugs in direkt. Jag vet inte hur jag  ska kunna förklara det här för dig. Och så på nästa högersida: Det är något fel på mina ögon. Det sista kan låta som ett bildligt uttryck, men Julén hade sedan födseln rent medicinska problem med ögonen. Det var detta som, åtminstone till en början, låg bakom det minimalistiska formspråk som kom att bli hans signum. Han klarade bara att läsa eller skriva korta stunder åt gången, sedan fick han alltför ont. Snart nog fann han också vilken litterär kraft som fanns att hämta i begränsningen. Jag träffade Ola för första gången i början av 1990-talet, hemma hos vår gemensamma polare Stefan. Jag var tjugo, han ett par år äldre. Han gav mig en vältummad pocketutgåva av Bruno K Öijers samlade dikter på långlån. Faktum är att jag fortfarande har den kvar. Från att tidigare ha varit närmast besatt av dessa dikter intresserade de honom inte längre, förklarade han. Orsaken var att han fann dem manierade, att poeten ifråga hela tiden bar en mask över sitt lidande. Detta illustreras av den replik jag fick några veckor senare då jag just undsluppit mig något gymnasialt om verklighetens relativitet. Det finns en konkret jävla verklighet därute, Kristian. Det ska du ha klart för dig. Du har läst för mycket Öijer. Det är talande att så många av dem som skriver om Ola Julén också redogör för sin relation till honom. Denna essä är som märks inget undantag. Även de som inte kände honom ger uttryck för att de hade velat känna honom. De alldeles osminkade och rättframma uttrycken för en djupt personlig förtvivlan äter sig rakt in i läsaren, skapar en närhet och en undran vem är denna moderna Stagnelius-gestalt? Det går inte att värja sig. Och detta samtidigt som meningarna allt som oftast är så allmänna, så nästan helt renons på privata uppgifter att de tagna var för sig skulle ha kunnat yttras av vem som helst. På bussen kanske, eller klottrat på en offentlig toalett. Rader som: Hur länge ska det här fortsätta? Eller: Jag förstår inte att det kan göra så ont. Det är allmänna uttryck men tätt slutna kring jagets individuella belägenhet, en sorts kombination av öppenhet och oåtkomlighet. Jag tänker på det där speciella, falsettartade skrattet han hade under vilket han för ett par sekunder brukade stänga ute världen genom att blunda. Ola hade vid denna tid fastnat för Lars Norén och uppgav länge att det var hans enda läsning. Gunnar Ekelöf hade han ännu inte riktigt tagit till sig, men det skulle komma det med. Just Norén och Ekelöf utgör nog de tydligaste ekona i hans egen poesi. Viktig var även poeten Stig Larsson som han kände och som han påstod närmast hade tjatat på honom att skriva en egen diktsamling. Och det gjorde han ju så småningom. I förordet till den nyutgåva av Orissa som år 2019 gavs ut i samband med den postuma publiceringen av det efterlämnade manuset Afrikas verkliga historia skriver en av förlaget Inks grundare, Björn Wiman, om debutfesten tjugo år tidigare. Jag var också där. Ola läste Orissa från pärm till pärm. Det tog honom ungefär tio minuter att ta sig igenom boken. Rytmiskt vände han blad, läste, vände blad. Stämningen var, som man säger, förtätad. Jag som skulle  vara full av kärlek. Jag förstår inte.   Varför är det ingen som vill ha mig? Somliga bland gästerna var begeistrade, andra besvärade, men alla berörda. Jag minns hur en vid den tiden uppmärksammad författare från samma generation, mitt under uppläsningen, lutade sig fram och viskade i mitt öra: Men vad fan är det här, låter ju som en fjortonårings dagbok!? Jag ryckte bara på axlarna och fortsatte att fokusera på Olas läsning, ville uppfatta varje stavelse han yttrade. Efteråt skrev han ett Neil Young-citat som personlig hälsning i mitt exemplar av boken. Till Kristian från Ola: the same things that makes you live can kill you in the end. Det kändes helt naturligt och inte det minsta opersonligt med en dedikation i form av ett citat. Ola skämdes inte för att låna från andra och väva in deras ord och uttryck i den egna författarrösten. Som jag ser det var det inte originaliteten i sig som var viktig för honom, ärlighet och lojalitet gentemot det man försöker uttrycka var däremot helt avgörande. Alltså att inte fastna i poser, i tom stilistik, utan att mot alla odds försöka nå någonting bortom detta kanske en form av katharsis, en rening. Den alltså postumt utgivna diktsamlingen Afrikas verkliga historia inleds med de Ekelöf-doftande raderna: Jag skriver för att komma bort från det jag skrivit. Jag lever för att komma bort från det jag levt. Den som, lockad av boktiteln, söker en faktabok om afrikansk historia finner istället ett brustet hjärta i Rio de Janeiro, dit han reste efter publiceringen av Orissa. Jämfört med det närmast krampartat statistiska tillståndet i debutboken får vi här mer av en historia, om än i sönderhackad form. Dikterna har nämligen sorterats enligt en strikt alfabetisk princip som inte tar någon narrativ hänsyn. Men oavsett om vi utan förvarning är hemma i Sverige igen eller lika plötsligt tillbaka i Rio befinner vi oss mestadels i ett ohjälpligt efteråt där allt redan är försent. Kärleken är över, i den mån den ens var besvarad. Och samtidigt är den aldrig över. Gång efter annan upprepas Jag kommer aldrig att bli glad igen, Jacqueline och på sidan 125 står att läsa: Men den saknade försvinner inte. Jag kan inte radera ut mig själv. Ordet kärlek visar sig vara lika allmänt som ordet ensam. Det spelar ingen roll hur många gånger de utslitna orden jag älskar dig används eller om han skriver dem med utropstecken eller inte. Jaget tycks fångad i språkets otillräcklighet till den grad att han skakar i det som i ett galler. Och samtidigt, i detta skakande, frambringas något av det mest hudlöst personliga jag läst. Eller som Ola själv möjligtvis skulle ha sagt: Det finns en konkret jävla kärlek därute. Det ska du ha klart för dig. Kristian Fredén, författare och kritiker Litteratur Ola Julén: Orissa. Ink bokförlag, 1999 (nyutgiven av Nirstedt/Litteratur 2019). Ola Julén: Afrikas verkliga historia. Sammanställd och kommenterad av Daniela Floman och Marie Lundquist. Nirstedt/Litteratur, 2019.

    I veckans avsnitt lyssnar vi på Joakim Nordbrandts trollbindande novell Phantasmagoria. I avsnittet läses också tre dikter skrivna av Instagram-användaren Tankarmigmedtankar. Dikterna är upplästa av Christine Pålerud.  

Gertrude Stein förknippas med Paris kulturliv under 1900-talets första hälft. Men det är till hennes säregna poesi och radikala litterära praktik vi ska vända oss för vägledning idag, menar Jesper Olsson. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Klart som gyttja. Så beskrev den amerikanska författaren Gertrude Stein en gång sitt språk. Och utan tvekan hörde Stein till de mest säregna av språkskapare som den litterära modernismen producerade för hundratalet år sedan. Det märkliga är att hennes språk också är glimrande enkelt. Till skillnad från hos en samtida som James Joyce behöver man inte tråla djupen efter innebörder uppsöka ordböcker och encyklopedier på jakt efter arkaismer, latinska citat och tekniska termer. Stein föredrog det vanliga och vardagliga. Saker skulle ske i det öppna, i textens ytskikt. Men där någonstans blir enkelheten också förrädisk. Genom upprepningar, oväntade vägval och utelämnade skiljetecken, förlorar läsaren fotfäste i gyttjan. Det är i syntax och grammatik Stein blir sin egen. Som hon själv konstaterar i diktessän En grammatiker ur How to Write från 1931: Detta är mycket enkel grammatik. Vem för den dit. Detta är inte enkelt för den är inte skolad. / Grammatik. Om vi gråter, gråter han hjälper han inte sig själv som en utan dom. / Grammatik är inte mot segling. Om de inte har bordat en ångare. Det som gör Steins arbeten oavlåtligt fascinerande är just det slags öppenhet som citatet uppvisar vilket delvis hänger ihop med att det inte är en skolad stil eller grammatik. Stein tog sig friheten att bygga om språket från grunden. Inte bara språket, utan skrivandet och läsandet och litteraturen som praktik och händelse. Det var en nödvändig metamorfos som svarade mot en modern erfarenhet. Salongen blev ett ställe där litteratur kunde äga rum vid sidan av den tryckta boken Gertrude Stein föddes 1874, och växte upp i en välbemedlad judisk familj i Kalifornien. Trots att de periodvis vistades i Europa, och trots att hon flyttade till Paris 1903 och blev staden trogen till sin död 1946 var det amerikanska avgörande för hennes livssyn. Det är inte någon tillfällighet att hon inleder sin stora roman The Making of Americans med orden: Det har alltid förefallit mig vara ett sällsynt privilegium, detta att vara amerikan, en verklig amerikan, en vars tradition det tagit knappt 60 år att skapa. Det var denna modernitet som skulle göra det möjligt att på gammal europeisk mark föryngra litteraturen. När Stein var 19 år gammal lämnade hon dock Kalifornien för östkusten, och studier vid Harvarduniversitetet, där hon bland annat utförde experiment kring läsning och minne under filosofen William James översyn. Men trots framgångar och uppmuntran att fortsätta, drog hon vidare till Paris, där brodern Leo befann sig och där de tillsammans skulle bygga upp en imponerande samling av modern konst kring verk av Picasso, Braque, Cezanne och Matisse. Så småningom flyttade Steins blivande livskamrat Alice B Toklas in i syskonens lägenhet på Rue de Fleurus 27 medan Leo lite senare flyttade ut  och modernismens mest ryktbara salong tog form, där inte minst amerikanska författare under decennier skulle avlägga visit och erhålla sin entrébiljett till litteraturens huvudstad. Steins och Toklas salong blev dock inte bara en rastplats för Ezra Pound, Ernest Hemingway och andra, utan etablerade ett slags infrastruktur för litteratur en omständighet som blir tydlig i en fascinerande bok från 2017 med titeln Ett magiskt rum. Salonger i 1920-talets Paris, skriven av Ingrid Svensson. För Stein var detta extra viktigt. Hennes debut Three Lives hade publicerats 1909 och efter vedermödor hade hon 1914 fått diktsamlingen Tender Buttons utgiven. Därefter skulle det dröja innan hon fann nåd hos en förläggare. Egentligen var det först med det publika genombrottet, Alice B Toklas självbiografi (1934), som situationen lättade men än idag saknar man faktiskt en samlad utgåva av hennes verk. Salongen blev ett ställe där litteratur kunde äga rum vid sidan av den tryckta boken här kunde Stein läsa sina verk och få direkt respons. Hon och Toklas startade även det egna förlaget Plain Editions, för att sätta småtryck i cirkulation. Som kritikern och litteraturvetaren Solveig Daugaard framhåller i en ny och skarpsynt studie om mottagandet av Steins verk så utvecklades härmed en medialt komplex miljö för skrivande och läsande, som inte lät sig reduceras till en ståtlig förlagsutgiven bok. Frågan om betydelse är konstant undflyende i Steins texter. De avbildar aldrig rakt av. Innebörd är något som görs och blir till i läsakten inte något som bara finns. Samma komplexitet präglade också Steins texter i sig. Dikterna i Tender Buttons tog intryck av såväl kubismens uppbrutna kompositioner som de collage Picasso och Braque arbetade med. Samlingens mest kända rad lyder följdriktigt: agera som om det inte fanns någon nytta med ett centrum. Fyllda av egensinniga sammansättningar är dikterna ändå rotade i vardagens vanor, vilket rubrikerna på bokens tre delar tydliggör: Föremål, Mat och Rum. Återigen finner vi en kombination av hemvävt och oväntat. Vid sidan av konsten, var filmens bildremsor en viktig impulsgivare, och den kan kopplas till det mest patenterade stildraget hos Stein: upprepningen. Hennes språkliga girlang rose is a rose is a rose is a rose  med rötter hos Shakespeare bland annat är förstås det mest kända exemplet på denna teknik. Samtidigt är raden försåtlig i sin skenbart simpla struktur. Den väcker frågor kring vem och vad, kring saker och namn på saker. Frågan om betydelse är konstant undflyende i Steins texter. De avbildar aldrig rakt av. Innebörd är något som görs och blir till i läsakten inte något som bara finns. Att just rosen-raden framkallade en särskild aura insåg både Stein och Toklas, som bland annat skulle låta brodera den på en duk. Detta tilltag kan betraktas som ännu ett element i den varierade litterära miljö som Daugaard undersöker och som kan bidra till att fördjupa bilden av litteraturen i vår tid i 2000-talets medieekologi; en ekologi där texten bara utgör en aktör vid sidan av uppläsningar, författarintervjuer, sociala medier, blogginlägg, och så vidare. Denna rörelse bort från boken som litteraturens nav är kopplad till Steins speciella sätt att skriva. Upprepningarna och texternas öppenhet skapar en oro kring frågan om mening. Men öppenheten är också inbjudande: den uppmanar till svar och samarbeten. Läsaren blir en medskapare en medskrivare. Kanske är detta nyckeln till att Steins verk från 1950-talet och framåt även om den bredare publiken uteblivit lockat många författare: från John Ashbery till den svenska poeten Ida Börjel och den kanadensiska Nobelpriskandidaten Anne Carson. Under lång tid var Stein kanske främst en fotnot i en litteraturhistoria med manliga protagonister. Hon var konstsamlaren som var kompis med Picasso; som drev salong med Toklas; som bidrog med anekdoter kring det moderna Paris och skänkte sin profil till en postmodern HBTQ-ikonografi. Men idag är situationen annorlunda. Tiden har hunnit i kapp hennes texter. I en period när boken omvandlas, när läsandet och skrivandet flätas samman och blandas framför skärmar och plattor, kan Stein mycket väl vara den poetiskt lustfyllda och kritiska guide genom språk och värld vi behöver. Lika mycket som en Vergilius, Dante eller Joyce. Jesper Olsson, litteraturvetare och kritiker   Litteratur Solveig Daugaard, Im Always Wanting to Collaborate with Someone (Linköping University press 2018, under utgivning). Laura Luise Schultz, Mellem tekst og teater (Köpenhamns Universitet 2009) Gertrude Stein, The Making of Americans (Dalkey Archive Press 1995) En grammatiker, övers. Niclas Nilsson, OEI 14, 2003. "Tender Buttons" (Oxford University Press 2014) "Alice B Toklas Självbiografi", övers Thomas Warburton (Modernista 2017) Ingrid Svensson, Ett magiskt rum. Salonger i 1920-talets Paris (Ellerströms 2017)

16-årige Jami Faltin bestämmer sig för att tävla om titeln Ortens bästa poet 2017. Inför tävlingen skriver han två dikter, de två första dikterna han någonsin skrivit. Dikterna kommer ta honom längre än han kunnat ana. Tidigare har Jami gjort musik. Hur kom det sig att han började skriva posei och varför har han fortsatt?

16-årige Jami Faltin bestämmer sig för att tävla om titeln Ortens bästa poet 2017. Inför tävlingen skriver han två dikter, de två första dikterna han någonsin skrivit. Dikterna kommer ta honom längre än han kunnat ana. Tidigare har Jami gjort musik. Hur kom det sig att han började skriva posei och varför har han fortsatt?

Den poetiska Eddan är en samling versifierade dikter med spådomar och om hedniska gudar och hjältar. Den pergamentskrift som bäst bevarar en helhet härrör från 1200-talet, men många av de enskilda dikterna är långt äldre och innehåller i sig inte sällan åtskilliga tidslager, rymmer tillägg och ändringar som har gjorts efter hand. Dikterna är tillkomna för att framföras muntligt och traderades först muntligt. I persongalleriet möter förstås Oden, Tor och Freja men också Sigurd Fafnesbane, Gudrun och Brynhild. Här berättas om Midgårdsormen och draken Nidhugg, som håller till vid roten av asken Yggdrasil. Lars Lönnroth, professor emeritus vid Göteborgs universitet och den senaste översättaren till svenska av Den poetiska Eddan, samtalar med Peter Luthersson.

söndag 18 november 17.00 i P1 (repris fredag 23 november 21.03) Och inom dem alla öppnade sig valv efter valv oändligt. Tomas Tranströmers älskade dikt Romanska bågar får läsaren att känna sig både större och betydligt djupare som människa. Dikterna har lästs från otaliga predikstolar och är en ovärderlig skatt för den andlige sökaren. Tranströmer själv värjer sig för att katigoriseras religiöst, ändå är det många som läser honom som en modern mystiker. I veckans Teologiska Rummet bläddrar vi i hans samlade verk och läser från vältummad sidor som väcker anden till liv. Medverkande är Owe Wiström, religionspsykolog, Marie Lundquist, poet och Claes-Bertil Ytterberg, tidigare biskop i Västerås stift. Programledare och producent Peter Sandberg