Podcasts about vassily kandinsky

72 minuter tros det ta innan världen som vi känner den går under vid ett totalt kärnvapenkrig. Dan Jönsson reser till Hiroshima och ser hur ingenting tycks ha hänt och allt förändrats. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.AtomvårSom ett förfärligt fossil från något av framtidens naturhistoriska museer ligger den där och ruvar i all sin nakenhet: den suddiga konturen, skuggan av en mänsklig kropp. Fortfarande tydligt urskiljbar efter så många år tecknar den sin svartnade silhuett i det slitna brottstycket av den stentrappa som fram till den 6 augusti 1945 utgjorde entrén till bankkontoret i Hiroshima. På morgonen den dagen, som verkade bli varm och solig, hade någon slagit sig ner på trappan i väntan på att banken skulle öppna; någon, som när atombomben briserade klockan kvart över åtta i likhet med tiotusentals andra invånare i denna storstad helt enkelt försvann, förintades i den extrema hettan. Men skuggan blev kvar. Framtida civilisationer till varnagel och besinning.Nu ingår stenen med skuggan bland artefakterna på Fredsmuseet i Hiroshima, bland föremål som smälta klockor, sönderbrända skor, väggbitar med spåren av det svarta, radioaktiva regn som följde senare på dagen – ett museum som i sin krampaktiga saklighet kramar hjärtat ur besökaren. Plötsligt förstår jag precis vad han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film ”Hiroshima, mon amour”, när han gång på gång förnekar att hans tillfälliga franska älskarinna skulle kunna förstå något: ”Tu n'as rien vu a Hiroshima.” Du såg ingenting i Hiroshima. Ute i parken blommar körsbärsträden; vid utgången skriver jag en rad i museets gästbok och hajar till vid något som någon har präntat dit ett litet stycke ovanför. ”If only they had surrendered earlier…” läser jag på engelska. Om de bara gett upp tidigare.Föreställningen att atombomberna över Hiroshima och Nagasaki var moraliskt försvarbara eftersom de gjorde slut på kriget och tvingade fram den japanska kapitulationen några veckor senare, hör till den västerländska historieskrivningens mest långlivade myter. Men sann, det är den inte. Bomben bör kallas för vad den var, en förbrytelse; vill man förklara den bör man förstå den som en maktdemonstration inte bara mot Japan utan kanske främst mot Sovjetunionen, vars röda armé i krigets slutskede avancerade mot de japanska öarna. Men förödelsen i Hiroshima ska också ses som det logiska slutsteget i en process som påbörjats nästan femtio år tidigare, en vetenskaplig omvälvning som redan i grunden hade skakat bilden av vår värld och vår plats i den. Människan hade dyrkat upp naturens lås, sprängt den gamla världsbilden i småbitar. Det återstod att demonstrera.Fram till dess hade naturvetenskapen varit överens om att materiens minsta beståndsdelar utgjordes av ett slags rörliga partiklar, atomer. Ordet atom användes första gången av den grekiske naturfilosofen Leukippos på 400-talet före vår tideräkning och betyder odelbar – när den moderna atomläran formulerades i början av 1800-talet var det alltså ett sätt att hävda just att vetenskapen i dessa elementarpartiklar hade identifierat en materiens orubbliga grund, en fast punkt. Den rubbades 1897, när fysikern Joseph John Thomson lyckades visa att atomen förutom sin positiva kärna också består av en mindre, negativ partikel, elektronen. Året innan hade Henri Becquerel upptäckt det som Marie Curie några år senare skulle ge namnet radioaktiv strålning, och decennierna som följde kom genombrotten slag i slag: makarna Curies utforskande av radioaktiviteten, Ernest Rutherfords kartläggning av atomens inre struktur och hans modell – som sedan utvecklades och förfinades av den danske fysikern Niels Bohr – av hur elektronerna kretsar runt kärnan som i ett litet solsystem.Människan öppnade dörren till atomåldern, och världen var förändrad. ”Upplösningen av atomen,” skrev den ryske konstnären Vassily Kandinsky 1913, ”var för min själ detsamma som upplösningen av världen. De tjockaste murar störtade med ens samman. Allt blev osäkert, instabilt, mjukt.” Det var ungefär samtidigt som Kandinsky gjorde sina första helt abstrakta bilder – och känslan av en värld i upplösning var han knappast ensam om. Kubister, futurister, rayonnister: alla försökte de på olika sätt spegla denna söndersprängda verklighet. ”Jag är en atom i universum,” skrev Hilma af Klint om sina målningar i serien ”Atom”, och i Paris uppförde dansösen Loïe Fuller sin experimentella ”Radiumdans” med fosforescerande kostymer och – enligt uppgift – Marie och Pierre Curie som förundrade åskådare.Men fascinationen för det nya och oerhörda bar redan från början på ett mörkt stråk. 1909 publicerade H G Wells sin autofiktiva roman ”Tono-Bungay” där kvacksalvaren George Ponderevo upptäcker det radioaktiva materialet ”quap”, ett ämne med en outsinlig inre energi som också med tiden drabbar dem som kommer i kontakt med det med en dödlig, lepraaktig sjukdom. Detta kärnfysikens janusansikte var alltså tidigt uppenbart för både forskare och konstnärer, liksom för den breda allmänheten. I USA inleddes mot slutet av 20-talet en rättsprocess när en grupp kvinnliga arbetare i en urfabrik, ”the radium girls”, stämde staten efter att många av dem drabbats av cancer på grund av exponering för fluorescerande radiumfärg. Bävande anade man i den nya fysiken samtidigt lösningen på många av mänsklighetens problem – och fröet till dess slutgiltiga undergång.Men någon väg tillbaka fanns inte. Modernitetens bild av den tekniska utvecklingen som ett framåtskridande till varje pris laddade atomteorin med en ödesmättad förening av utopiska löften och dödliga hot. Dadaisten Hugo Ball förkunnade hur ”elektronteorin orsakat en märklig vibration i alla ytor, linjer och former”, hur ”dimensionerna krökte sig och gränser föll”. Men det slutliga genombrottet kom först 1938 när en grupp tyska fysiker gjorde upptäckten att en urankärna kunde klyvas när den besköts med neutroner. Och hur det då frigjordes extrema mängder energi.Det återstod nu sju år till Hiroshima. Om vetenskapen fram till dess stått på tröskeln till atomåldern togs nu de sista stegen in i den – och som så ofta var det vapenindustrin som gick i bräschen. Redan i januari 1939 tog USA:s president Roosevelt emot en rapport som visade hur man med en nukleär kedjereaktion skulle kunna producera en förödande bomb; samma teknik kunde också användas för att producera fredlig elektricitet, men med det krig som snart bröt ut kom andra prioriteringar. Från nyåret 1943 sysselsatte det så kallade Manhattanprojektet mer än hundratusen personer runt om i USA och efter två och ett halvt år, i juli 1945, gjordes den första provsprängningen. Bara tre veckor kvar: vid tvåtiden på morgonen den 6 augusti lyfte bombplanet Enola Gay från sin bas på ön Tinian i Marianerna. Vid spakarna satt piloten Paul Tibbets och i lastutrymmet fanns en fyra ton tung bomb som kärleksfullt fått namnet Little Boy. Knappt sju timmar senare nådde den sitt mål. Framtidens portar hade sprängts. Och ljuset flödade. AtomsommarDet sägs att det första som sker när en atombomb exploderar är att allt blir vitt. Berättelserna från dem som överlevde och kan berätta är fyllda av en vantrogen bävan, en övertygelse om att ha varit med om något som är omöjligt att beskriva. Ändå måste man försöka. Hisashi Tohara var arton år och satt just på ett tåg i väntan på att det skulle lämna perrongen. Dagen var en måndag, skriver han. Höstterminen hade precis börjat. Eleverna i hans gymnasieklass var mobiliserade vid ett stålverk, men den här dagen hade strömmen slagits ut och arbetarna fått ledigt. Pendeltåget in till centrum skulle alldeles strax gå när plötsligt allt flammade upp i ett bländande ljus – ögonblicket efter var det som om jorden skakade i sina grundvalar och hans nacke blixtrade till av en ohygglig smärta.Hisashi Tohara ägnar nästan en sida åt att försöka ge en föreställning om detta oerhörda ljus. Det var, förklarar han, ett ljus som aldrig slutade att strömma ut: ”oräkneliga partiklar av ljus” – ”bländande, gyllene med röda reflexer” – ”mikroskopiska, finare än ett damm av ljus” – ”en stormflod av ljus som översvämmade världen” – ”himmel och jord flöt i ett rött, gult, gyllene skimmer där man urskilde myriader av partiklar, än mer strålande. Under två eller tre sekunder kanske? Men det tycks mig” – minns han – ”som det varade betydligt längre. Och ändå inte mer än ett ögonblick.”Ögonvittnesskildringarna från Hiroshima har alla det gemensamt att de står mer eller mindre vanmäktiga inför den intensiva intighet som bomben utlöser. Hisashi Toharas minnesbilder är nedtecknade ett år efter bomben, därefter skrev han aldrig något mer. Enligt hans hustru var det heller ingenting han någonsin talade om; först efter hans död 2011 hittade hon berättelsen i en byrålåda. Som hos så många andra som överlevt liknande katastrofer genomsyras den inte bara av försöken att ge konkret gestalt åt det obeskrivliga, utan också av en dov, irrationell skam över att vara den som skonades. De sargade, sönderbrända, fastklämda, drunknande offer som kantar flyktvägen ut ur den förstörda staden hemsöker hans minnen som en kör av tysta, anklagande spöken.Samma dunkla upplevelse av hur skulden på något obevekligt vis faller på de oskyldiga offrens axlar går också som en sugande underström genom den främsta litterära skildringen av katastrofen i Hiroshima: Masuji Ibuses dokumentära kollektivroman ”Kuroi ame” – Svart regn. Ibuse var redan före kriget en av Japans mest uppburna författare, och ”Svart regn” blev bland det sista han skrev. Boken utgavs först 1969 och bygger på ett stort antal vittnesmål som fogats samman till en lågmäld, kollektiv berättelse. Titeln, ”Svart regn”, syftar på det våldsamma skyfall som bröt ut några timmar efter explosionen och som många av de brännskadade offren hälsade med jubel – utan att veta, förstås, att vattnet var radioaktivt och att de som drack det gick en säker död till mötes.Detta historiska markperspektiv är det fina med Ibuses roman. Ingen vet ju riktigt vad som hänt. Men att det är något exceptionellt blir uppenbart redan under de första veckor efter bomben när berättelsen utspelar sig. Ogräsen skjuter fart och blir monsterhöga, mystiska utslag visar sig på de överlevandes kroppar och leder snabbt till döden. Inga förklaringar ges, allt framstår som en obarmhärtig prövning. Frågan är, å andra sidan, om någon alls skulle bli lugnad av att veta vad sådana fenomen beror på, vad som faktiskt sker i en kropp som smittas av akut strålsjuka. Hur vävnaderna i de inre organen faller sönder, hur blodkärlens väggar drabbas av nekros, hur blodet slutar producera antikroppar och immunförsvaret upphör att fungera. Hur vatten tränger ut under huden där det bildar stora blåsor som brister, hur syrebristen i blodet orsakar så kallad cyanos, ett slags lilafärgade utslag som spricker upp och blöder. Hur bakterier från inälvorna tar sig ut och infekterar blodet och leder till akut sepsis.Som sagt, jag vet inte om det gör katastrofen mer begriplig. Men allt detta vet vi idag. Det är helt enkelt några av de nya kunskaper atomåldern fört med sig. Dessutom: med bomben föddes insikter som också utlöste en helt ny etisk diskussion. Den tyske filosofen Günther Anders, som besökte Hiroshima och Nagasaki i slutet av femtiotalet, beskrev det som att det som drabbat dessa båda städer var den första konkreta erfarenheten av hur kärntekniken och dess konsekvenser från och med nu förenar hela mänskligheten i en kuslig ödesgemenskap. Historiefilosofiskt, skriver han, är dessa vapensystem inte längre ett medium utan själva scenen där historien utspelar sig.Efter hemkomsten från Japan tar Anders kontakt med Hiroshimapiloten Claude Eatherly, som vid den här tiden sitter intagen på ett mentalsjukhus för sina samvetsbetänkligheter. Deras korrespondens, som sträcker sig över nästan två år, utkommer så småningom under titeln ”Samvete förbjudet” – och i ett av dessa publicerade brev minns Eatherly hur han på morgonen den 6 augusti slås av den förfärande insikten om vad som är på väg att ske. Han sitter själv inte i bombplanet, utan flyger i förväg för att rekognoscera målet: en järnvägsbro i utkanten av staden. Han ser den tydligt genom de lätta cumulusmolnen. I samma ögonblick som han ger klartecken glider molnen bort, bomben riktas fel och han inser att den nu kommer att träffa stadens centrum.Claude Eatherly kommer så länge han lever aldrig att bli fri från det han varit med om. Samma sak gäller förstås de tusentals överlevande, på japanska hibakusha, som likt offren för de nazistiska förintelselägren bär sitt ofattbara trauma i tysthet mitt i en till synes likgiltig omvärld. Vad är det för mening att berätta? Hur beskriver man det obeskrivliga? Hur förklara skuldkänslorna hos den som överlevt? ”Du såg ingenting i Hiroshima”, som det heter i Marguerite Duras manuskript till Alain Resnais ”Hiroshima, min älskade”. Nej – men på stadens Fredsmuseum finns några konkreta kvarlevor: en bit vägg med långa strimmor av det svarta, radioaktiva regnet, trappstenen med skuggan efter någon som satt och väntade på att banken skulle öppna. Men också mängder med teckningar, utförda av hibakusha under åren efter bomben; bilder som började dyka upp i offentligheten på sjuttiotalet och sedan vuxit till en egen genre av vittnesmål. Enkla, expressiva försök att skildra förödelsen, paniken, massdöden. Mänskliga spöken med håret på ända, kläderna i trasor och skinnslamsor hängande från kroppen. Floden som svämmar över av lik. Vanmäktiga bilder av de första sekundernas intensiva ljus.Barnen som överlevde, skriver Hisashi Tohara, kom att kalla bomben för ”pikadon”: av orden för ”ljus” och ”dån”. Det ljuset, och det dånet, är det som lyser upp och genljuder genom decennierna som följer. Med skuggorna av hundratusen döda. Atomhöst”Din första tanke när du vaknar skall vara 'atom'.” Så inleder Günther Anders sina Atomålderns bud, publicerade i dagstidningen Frankfurter Allgemeine 1957. Den tyske filosofen och författaren hade då sedan ett decennium ägnat sig åt att försöka greppa den moraliska vidden av atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki – och kommit till slutsatsen att bombens själva existens i grunden hade förändrat mänskligheten som kollektiv. Som han uttryckte det i sin brevväxling med den olycklige Hiroshimapiloten Claude Eatherly något år senare hade hotet om planetens totala förintelse fört oss alla samman i en ofrivillig ödesgemenskap av ”oskyldigt skyldiga”. Eatherly, med sina förtärande självförebråelser – som till slut drev honom så långt att han upprepade gånger begick våldsbrott och bankrån, bara för att bevisa sig skyldig till något, och slippa ifrån sin roll som krigshjälte – framstod för Anders som en förebild i denna universella olycksgemenskap. Ett offer för bomben, han också.Om någon tycker det här påminner om hur man idag tänker kring klimatförändringarna, ligger det mycket i det. Men detta första decennium efter bomben var det inte många i västvärlden som delade Anders tankar. När han och Eatherly brevväxlade satt piloten inspärrad på ett militärt mentalsjukhus med sina skuldkänslor. I femtiotalets USA fanns ingen plats för sådana som han. Det skulle så småningom förändras – men trots att bilderna och vittnesmålen från Hiroshima nått den amerikanska allmänheten redan 1946, i John Herseys berömda reportage, fick de väldigt liten effekt i offentligheten. Här dominerade den officiella historieskrivningen där det som skett i Hiroshima och Nagasaki var ett nödvändigt ont, närmast framtvingat för att äntligen få den japanska krigsmakten att kapitulera. Den berättelsen gäller till stor del än idag, trots att den faktiskt inte har mycket fog för sig. Som historikern Tsuyoshi Hasegawa kunde visa redan 2005 var Japans kapitulation bara en tidsfråga; det som fick USA att detonera bomberna var att Sovjetunionen efter Tysklands kapitulation fått händerna fria i Fjärran Östern. I en stormoffensiv hade Röda armén ockuperat Manchuriet och var på väg mot Japan över öarna i norr. Vad det handlade om för USA:s del var att inte Sovjet skulle hinna först.Atombombsåldern kom alltså att inledas i en stämning av förnekelse och förträngning. Medan efterkrigstidens optimistiska konsumtionssamhälle tog form började en vanvettig atomkapprustning. Från de första bomberna hade den amerikanska atombombsarsenalen vuxit till 170 stycken 1949, när Sovjetunionen gjorde sitt första kärnvapenprov, och åren som följde gick det slag i slag. 1952 testsprängde USA sin första termonukleära vätebomb, stark som tusen Hiroshimabomber, och redan i mitten av decenniet hade de båda kärnvapenmakterna bomber nog för att med marginal spränga hela den mänskliga civilisationen till grus. Detta samtidigt som politikerna drömde om en framtida teknokratisk utopi flödande av billig energi, där bilarna drevs av små kärnreaktorer. Skulle kriget ändå råka bryta ut fick skolbarnen lära sig att krypa ner under bänkarna, och speciella dräkter tillverkades för att skydda mot strålningen.Under tiden drogs ritningarna upp för den oundvikliga förintelsen. 2008 berättade den pensionerade amerikanske försvarstjänstemannen John Rubel hur han i december 1960 suttit med under ett hemligt möte där ett par höga officerare lade fram de detaljerade planerna för en så kallad förebyggande kärnvapenattack mot Sovjetunionen. Som Rubel mindes det skulle angreppet enligt ingenjörernas beräkningar leda till döden för cirka sexhundra miljoner människor. Rubel erkände att han själv i stunden saknat civilkurage för att protestera, och jämförde med den nazistiska Wannseekonferensen där planerna för den slutliga, industriella lösningen av judefrågan tog form. ”Jag kände,” skrev han, ”att det jag bevittnade var ett liknande nedstigande i mörkrets hjärta, en grumlig underjordisk värld som styrdes av ett disciplinerat, noggrant och livaktigt men hjärndött grupptänkande med syfte att utrota hälften av människorna som levde på nästan en tredjedel av jordytan.”I Japan däremot var de postnukleära stämningarna annorlunda – av naturliga skäl. Trots att det under hela femtiotalet rådde ett offentligt tabu mot att diskutera katastrofen och dess följder är det ingen överdrift att säga att hela den japanska konsten och litteraturen under efterkrigstiden utvecklades i skuggan av Hiroshima och Nagasaki. Bomberna och den amerikanska ockupationen sände chockvågor genom den japanska kulturen och födde experimentella konströrelser som den minimalistiska arte poveragruppen Mono-ha, eller den betydligt våldsammare Gutai, vars medlemmar besköt sina målardukar med kanon: bägge strömningar som i sin tur också gjorde djupa intryck på yngre konstnärer som Yoko Ono, Tetsumi Kudo och Yayoi Kusama. Nobelpristagaren Kenzaburo Oe gav 1965 ut sina Anteckningar från Hiroshima, en samling personliga reportage där de överlevande, som efter tjugo år fortfarande lever i skräck för blodcancer och andra efterverkningar, lyfts upp till en sorts nationella, moraliska förebilder: ”Bara genom liv som deras,” skriver Oe, ”kan människor framträda med värdighet i vårt samhälle.”Och med tiden växte protesterna i styrka även i västvärlden. Precis som man likt Theodor Adorno kunde se det som ”barbariskt” att skriva poesi efter Auschwitz kunde man som Günther Anders spekulera i vad det betydde att bedriva filosofi efter Hiroshima. Hans kollega Hannah Arendt delade synen på bomben som en mänsklighetens vändpunkt – men för henne stod den framför allt för en förlust av politiskt handlingsutrymme, där teknologins råa styrka tog förnuftets plats. Man frestas citera president Trumans tillkännagivande den 6 augusti 1945, där han proklamerar Hiroshimabomben som ”den organiserade vetenskapens största historiska bragd”. Som Arendt uttrycker det i Människans villkor har denna etiskt förblindade vetenskap trätt ut i offentligheten som en av ”de mäktigaste, maktgenererande grupperingar historien skådat.”Atomålderns etik måste med andra ord ta formen av en civilisationskritik. Mot slutet av sextiotalet uppgick antalet atombomber i världen till över 30 000 – men då var också motståndet i full kraft. Ett motstånd som inte bara riktades mot kärnvapenrustningen utan också mot den fredliga atomkraften och hela den teknokratiska kultur som gjort det möjligt att spela med så fruktansvärda insatser. Att en olycka vid ett kärnkraftverk kan få precis samma förödande effekter som en bomb har världen sedan dess tvingats till insikt om, gång på gång: i Harrisburg, Tjernobyl, Fukushima. Namnen hemsöker vår tid, som skuggan av en mardröm. Den där tanken som man nuddar när man vaknar. Och som sedan försvinner. AtomvinterEtt minne från när det kalla kriget var som kallast, början på åttiotalet: jag sitter hemma i soffan i föräldrahemmet och ser på teven där USA:s president Reagan flinande avslöjar att en kärnvapenattack mot Sovjetunionen kommer att starta om fem minuter. Ett skämt, tydligen. Mitt minne av händelsen är lite oklart: eftersom ”skämtet” gjordes inför en radiosändning borde ljudupptagningen ha spelats upp till stillbilder, jag vet inte – men det jag tydligt minns är hur det medan skratten klingar ut i teven ändå hinner gå ett frostigt spöke genom vardagsrummet. Hur mina föräldrar liksom fryser till i tevesoffan och hur vi sedan också skrattar, lättade – och lite chockade: det var nära ögat. Om det är något vi har förstått på sista tiden är det ju hur nära det faktiskt verkar vara. Atomklockan, som den kallas, har länge stått på bara någon minut i tolv.Världen, kanske särskilt Europa, gick i detta tidiga åttiotal nästan bara och väntade på den stora smällen. Om vi idag förskräcks av de klimatförändringar som utsläppen av växthusgaser är på väg att leda till så är de trots allt ingenting emot det som skulle bli följden om ett fullskaligt kärnvapenkrig bröt ut. Inte som en effekt av själva explosionerna – men allt stoft de rörde upp, alla bränder de orsakade skulle lägga sig som ett lock på atmosfären i flera års tid och sänka temperaturen på jordytan till katastrofala nivåer. Fenomenet gick under begreppet atomvinter: ett ord som de här åren låg som ett kylelement under den dystopiska tidsandan med dess undergångsfantasier och nihilistiska yuppieideal. Med dess apolitiska alienering, och en popkultur som manglade ut sin svarta depprock och sina frostiga syntslingor över en ekande posthistorisk avgrund.Men den hotande atomvintern gav också näring åt en växande proteströrelse. Civilisationskritiken, som under sextio- och sjuttiotalen blivit ett allt tyngre inslag i kärnvapenmotståndet förenades på åttiotalet med feministiska, postkoloniala och antikapitalistiska strömningar i en gränsöverskridande skepsis mot den tekniska utvecklingen som filosofen och antikärnvapenveteranen Günther Anders såg som ett senkommet historiskt genombrott när han i början av åttiotalet samlade sina reflexioner i de här frågorna i boken Hiroshima ist überall, Hiroshima är överallt. I England tog ett feministiskt fredsläger form i protest mot utplaceringen av kärnvapen vid armébasen i Greenham Common. I Australien protesterade urbefolkningen mot uranbrytningen på traditionell aboriginsk mark, i New Mexico i USA krävde Navajofolket kompensation för kärnvapenprovens radioaktiva kontaminering. Och i Oceaniens övärld växte rörelsen för ”ett kärnvapenfritt Stilla Havet”, som en reaktion på de franska och amerikanska provsprängningar som gjort många öar obeboeliga. För dem som tvingats bort från sina hem var stormakternas så kallade ”nukleära kolonialism” bara ännu en form av cyniskt imperialistiskt våld.Denna världsomspännande folkrörelse såg för en kort tid ut att faktiskt stå inför ett globalt genombrott. I juni 1982 samlade en demonstration i New York en miljon deltagare i protest mot kärnvapenrustningen; några veckor tidigare hade bortåt hundratusen människor tågat genom Göteborg under samma paroller. Jag var själv en av dem. Liknande fredsmarscher ägde rum över hela den europeiska kontinenten. Vad vi kanske inte riktigt förstod, tror jag – hur vi nu skulle kunnat göra det, där vi vällde fram, mitt i alltihop – var hur snärjda vi alla redan var i den nukleära terrorbalansens världsordning. För om nu ”Hiroshima är överallt”, som Günther Anders skrev – måste det då inte betyda att också protesterna blir en del av systemet: en balanserande motvikt som invaggar oss i tron att den nukleärteknologiska utvecklingen trots allt ska gå att tämja och hantera? Sedda från dagens tidsavstånd kan de ju faktiskt se så ut, som en avledande, kringgående rörelse, en historiens list som tillfälligt öppnade en politisk ventil och lät oron pysa ut, utan att i grunden ändra något överhuvudtaget. Allt medan utvecklingen gick vidare i sina obevekliga spår.Nej, jag vet inte. Men kanske var det en sådan insikt som landade i världens medvetande i april 1986, med haveriet i Tjernobyl. Plötsligt visade det sig mycket konkret – om man nu inte redan hade förstått det – att Hiroshima verkligen var överallt: i luften, i vattnet, i maten vi äter. Helt oberoende av nationsgränser och politiska system. Sociologen Ulrich Beck skrev i sin uppmärksammade bok Risksamhället hur händelser som just den i Tjernobyl tvingar hela samhället att orientera sig efter potentiella risker, försöka förutse och förebygga – och inte minst: uppfostra sina medborgare i riskmedvetenhet, eller uttryckt på ett annat sätt, i oro. Vi får i förlängningen ett samhälle där rädslan är det som binder samman, ett samhälle vars främsta uppgift blir att vidmakthålla en bedräglig illusion om säkerhet.I detta risksamhälle måste till slut också kärnteknologin banaliseras och kläs i termer av säkerhet. Det talas om kärnvapnen som ett skyddande ”paraply”, om kärnenergin som en trygghet i en osäker och föränderlig omvärld. Hiroshima känns mycket avlägset. Att besöka staden idag ger upphov till en märklig svindelkänsla: åttio år efter bomben sjuder staden av liv som vilken modern metropol som helst, de hypersnabba shinkansentågen anländer och avgår på sekunden på den centrala järnvägsterminalen, nästan som om inget hänt. Men det har det. Det har det, verkligen – under ytan ömmar fortfarande traumat, men med sin ärrvävnad av monument och museala artefakter, all denna rekvisita i en minneskultur som hoppas läka det som inte går att läka.Kanske är det det han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film Hiroshima, min älskade, när han säger till sin franska älskarinna att hon aldrig har sett något i Hiroshima. För det som skett går inte att se. Med varje gest som återkallar minnet följer en som hjälper till att utplåna det. I filmen är den franska kvinnan själv på flykt undan ett krigstrauma: hennes första kärlek var en tysk ockupationssoldat – och minnet av hur hon blev vittne till hans död för en anonym kula från en motståndsman är, förstår man, det hon nu på ett bakvänt sätt försöker bearbeta genom att vara med och spela in en ”fredsfilm” (som det kallas) i Hiroshima.Men traumat, visar det sig, går inte att förtränga. Det finns kvar. Precis som atomvintern finns kvar – som en iskall, omedveten rysning under kärnvapenparaplyet. Spöket från Hiroshima, skuggan av den okände som satt och väntade på bankens trappa just när bomben föll, har vuxit till ett skymningsdunkel som vi mer eller mindre tycks ha vant oss vid. Om det totala atomkriget bryter ut skulle det, enligt en vanlig uppgift, ta sjuttiotvå minuter innan det mesta av vår civilisation är ödelagd. En dryg timme. Längre är den inte, framtiden.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturAnnie Jacobsen: Kärnvapenkrig – ett scenario. Översättare: Claes-Göran Green. Fri Tanke, 2024.Tsuyoshi Hasegawa: Racing the Enemy – Stalin, Truman, and the Surrender of Japan. Harvard University Press, 2005.Marguerite Duras: Hiroshima, mon amour – filmmanus och berättelse. Översättare: Annika Johansson. Modernista, 2014.H. G. Wells: Tono-Bungay. (Ej översatt till svenska i modern tid, original: Macmillan, 1909.)Günther Anders: Hiroshima ist überall. C. H. Beck, 1982.Hisashi Tōhara: Il y a un an Hiroshima. översättare: Dominique Palmé. Gallimard, 2011 (postum utgåva från återfunnen text).Masuji Ibuse: Black Rain. Översättare: John Bester. Kodansha International, 1969.Claude Eatherly / Günther Anders: Samvete förbjudet – brevväxling. Översättare: Ulrika Wallenström. Daidalos, 1988.Kenzaburō Ōe: Hiroshima Notes. Översättare: David L. Swain & Toshi Yonezawa. Marion Boyars, 1995.Peter Glas: Först blir det alldeles vitt – röster om atomvintern. Natur & Kultur, 1984.Ulrich Beck: Risksamhället – på väg mot en annan modernitet. Översättare: Svenja Hums. Bokförlaget Daidalos, 2018.Hannah Arendt: Människans villkor. Översättare: Alf Ahlberg. Rabén & Sjögren, 1963.LjudSylvain Cambreling, Nathalie Stutzmann, Theresa Kohlhäufl, Tim Schwarzmaier, August Zirner med Bayerska Radions Kör och Symfoniorkester (München): Voiceless Voice In Hiroshima. Kompositör: Toshio Hosokawa med texter från liturgin, Paul Celan och Matsuo Bashō. Col legno, 2001.Sveriges Radios arkiv.US National archives.Hiroshima mon amour (1959), regi: Alain Resnais, manus: Marguerite Duras. Producent: Argos Films. Musik: Georges Delerue och Giovanni Fusco.

“Apocalypse” Hier et demainà la BnF François Mitterrand, Parisdu 4 février au 8 juin 2025Entretien avec Jeanne Brun, directrice adjointe du Musée national d'Art moderne - Centre Pompidou - en charge des collections, et commissaire générale de l'exposition, par Anne-Frédérique Fer, à Paris, le 3 février 2025, durée 15'48, © FranceFineArt.https://francefineart.com/2025/02/07/3589_apocalypse_bnf-francois-mitterrand/Communiqué de presse Commissariat généralJeanne Brun, directrice adjointe du Musée national d'Art moderne – Centre Pompidou en charge des collections, avec la collaboration de Pauline Créteur, chargée de recherche auprès de la directrice adjointe du Musée national d'Art moderne – Centre PompidouCommissariatFrançois Angelier, journaliste et essayisteCharlotte Denoël, cheffe du service des Manuscrits médiévaux et de la Renaissance, département des Manuscrits, BnFLucie Mailland, cheffe du service Philosophie, religion, département Philosophie, histoire, sciences de l'homme, BnFLa Bibliothèque nationale de France propose la première grande exposition consacrée à l'apocalypse. L'apocalypse ? Un mot obscur, qui fait peur, un mot qui parle de la fin du monde. Il n'en finit pas de résonner depuis deux mille ans dans notre culture et nos sociétés occidentales quand survient une catastrophe majeure, et aujourd'hui encore, en fond de nos angoisses climatiques. Et pourtant… L'étymologie de ce mot d'origine grecque signifie révélation, dévoilement, une signification reprise par les chrétiens. Dans le livre de l'Apocalypse qui clôt le Nouveau Testament, saint Jean parle d'un voile se levant sur le royaume intemporel qui réunira les croyants dans la Jérusalem céleste. Un mot porteur d'espoir, fait pour déjouer nos peurs profondes ?Du Moyen Âge à notre époque, l'exposition traverse cet imaginaire en montrant certains des plus prestigieux manuscrits de l'Apocalypse de Jean, des fragments rarement présentés de la célèbre tenture d'Angers, et la fameuse suite de gravures de Dürer consacrées au texte, mais aussi de nombreux chefs-d'oeuvre, peintures, sculptures, photographies, installations, livres rares, extraits de films, venant des collections de la Bibliothèque comme des plus grandes collections françaises et européennes, publiques et privées (Centre Pompidou, musée d'Orsay, British Museum, Victoria and Albert Museum, etc.).Parmi ces quelque 300 pièces, des oeuvres de William Blake, Odilon Redon, Vassily Kandinsky, Ludwig Meidner, Natalia Gontcharova, Otto Dix, Antonin Artaud, Unica Zürn, jusqu'à Kiki Smith, Tacita Dean, Miriam Cahn et Anne Imhof.[...] Hébergé par Acast. Visitez acast.com/privacy pour plus d'informations.

Nouvelle écoute de la chronique « Le Classico » de Sébastien Ministru : « Sur la route » de Jack Kerouac. Nouvelle diffusion de l'interview de l'écrivaine Régine Detambel pour son essai « Lire pour relier : La bibliothérapie à pleine voix » (Ed. Actes Sud). Lire pour soi, lire pour l'autre. Après "Les Livres prennent soin de nous" paru en 2015, Régine Detambel revient avec un ouvrage de bibliothérapie créative, qui recense quelques-unes de ses sources théoriques et les grandes lignes de sa pratique. Nouvelle écoute de la chronique « Il était une fois… » de Nicolas Herman : Il était une fois... Vassily Kandinsky qui invente l'art abstrait en voyant un de ses tableaux exposés à l'envers. Nouvelle diffusion de l'interview Jean-Baptiste Andrea pour son roman « Veiller sur elle » (Ed. L'Iconoclaste), Prix Goncourt 2023 et Prix du Roman Fnac 2023. Au grand jeu du destin, Mimo a tiré les mauvaises cartes. Né pauvre, il est confié en apprentissage à un sculpteur. Quant à Viola, héritière d'une famille prestigieuse, toutes les fées se sont penchées sur son berceau. Ces deux-là n'auraient jamais dû se rencontrer… Côte à côte, ils traversent des années de fureur quand l'Italie bascule dans le fascisme. Ils s'esquivent, se retrouvent, tour à tour amis ou ennemis, liés par une attraction indéfectible. Le Feuilleton "Tu t'appelles comment ?" de Valentine Jongen qui décline un prénom en musique à travers le temps et les styles… Aujourd'hui : les prénoms féminins chez Richard Wagner. Merci pour votre écoute Entrez sans Frapper c'est également en direct tous les jours de la semaine de 11h30 à 13h sur www.rtbf.be/lapremiere Retrouvez tous les épisodes de Entrez sans Frapper sur notre plateforme Auvio.be : https://auvio.rtbf.be/emission/8521 Et si vous avez apprécié ce podcast, n'hésitez pas à nous donner des étoiles ou des commentaires, cela nous aide à le faire connaître plus largement.

Franz Marc "Il cherchait du regard" Né en 1880 à Munich, Franz Marc vient d'une famille où l'art tient une place importante. En effet, son père est professeur de peinture. Mais c'est sa mère, très religieuse, qui influence d'abord le jeune Franz : il sera pasteur ! Finalement, au sortir de l'adolescence, il se tourne vers la philosophie. Jusqu'en 1899, où Franz Marc est appelé sous les drapeaux. C'est en servant pendant un an dans un régiment d'artillerie qu'il se découvre une nouvelle passion : les chevaux. En 1900, il entre à l'école des Beaux-Arts de Munich, mais l'enseignement très classique lui pèse. Ce sont finalement deux voyages en France qui lui permettent de découvrir de nouveaux horizons artistiques qui lui parlent davantage : Courbet, Delacroix, Van Gogh, les impressionnistes ou encore les cubistes.  La rencontre avec plusieurs autres peintres allemands le marque à vie. Il y a August Macke et surtout Vassily Kandinsky, avec qui il fonde en 1911 un groupe artistique d'avant garde, le Blaue Reiter, ou "Cavalier bleu". C'est là que s'épanouit sa double passion pour les chevaux et la peinture… Mais ce bel élan créatif est brutalement interrompu par la guerre. Début 1916, le régiment de Franz Marc est engagé à Verdun.  Ce samedi 4 mars, cela fait plusieurs heures qu'il est à dos de cheval. Son rôle est de chercher le meilleur emplacement pour faire passer la colonne de munitions de son régiment d'artillerie. Çà et là tombent quelques obus dans les environs d'Herméville et de Braquis, des villages abandonnés par les Français quelques jours plus tôt.  La lumière de cette fin d'après-midi est blafarde. Avec son œil de peintre, Marc scrute au loin les Côtes de Meuse, qui, barrant l'horizon sous ce ciel bas, tirent sur le bleu. Une couleur chère au cœur de l'artiste, qu'il associe à la spiritualité et à la masculinité. Cette même masculinité qui l'a poussé, comme tant d'autres jeunes hommes, à se jeter à corps perdu dans cette terrible guerre. Mais maintenant, cela fait plus d'un an et demi que le conflit s'est enlisé dans la boue des tranchées. Et que ses illusions sur une supposée régénération de l'homme moderne par la guerre se sont toutes évaporées. Il y a notamment eu la perte dès septembre 1914 de son ami le peintre August Macke, pilier comme lui du courant du Cavalier bleu. Un décès qui l'a très vite confronté à la brutalité et à la violence de la guerre. Il a vu souffrir et mourir un grand nombre de chevaux, ses animaux adorés dans lesquels s'incarne, pour lui, l'humanité perdue par les hommes. Et malgré toute cette horreur, la chute du fort de Douaumont a fait naître chez lui le fol espoir d'une victoire décisive à Verdun. Mais l'espoir est de courte durée. En sortant du village de Braquis, les couleurs se brouillent… Un obus s'écrase à côté de lui, et brutalement, stupidement, vient loger un éclat dans la tête du peintre. Mortellement atteint, l'artiste de 36 ans est inhumé par ses camarades dans la cour du château de Gussainville, avant que sa veuve ne fasse rapatrier sa dépouille en Bavière. Ainsi disparaît dans l'enfer de Verdun l'un des plus grands peintres expressionnistes du début du XXe siècle…   #DestindeVerdun, un podcast écrit et produit par l'équipe du Mémorial de Verdun : Nicolas Czubak, Quentin Poulet et Charles Poisson Adaptation des textes pour l'audio : Delphine Peresan-Roudil et Florence Guionneau-Joie Voix-off : Léa Wiazemsky Musique originale et fonds sonores : Christian Holl et Hicham Chahidi Réalisation : FGJ/Art Expo - Post-production : Plissken Production - Enregistrement : Hope So Production

“Paysage” Fenêtre sur la natureau Louvre-Lens, Lensdu 29 mars au 24 juillet 2023Interview de Marie Gord, Attachée territoriale de conservation du patrimoine, chargée de recherches et de documentation au musée du Louvre-Lens et co-commissaire de l'exposition,par Anne-Frédérique Fer, à Lens, le 18 avril 2023, durée 15'07,© FranceFineArt.https://francefineart.com/2023/04/19/3428_paysage_louvre-lens/Communiqué de presseCommissariat :Vincent Pomarède, Conservateur général du patrimoine au musée du LouvreMarie Gord, Attachée territoriale de conservation du patrimoine, chargée de recherches et de documentation au musée du Louvre-Lens Marie Lavandier, Conservatrice générale du patrimoine, directrice du Louvre-Lens Direction artistique :Laurent Pernot, ArtisteEn collaboration avec Mathis Boucher, Architecte-scénographe au Louvre-Lens#LouvreLensQu'est-ce qu'un paysage ?C'est la question que le Louvre-Lens pose dans cette exposition, en l'abordant sous l'angle artistique.Depuis la Renaissance jusqu'à nos jours, par la peinture, les artistes rejouent à leur manière les mythes de la Création, en représentant ciel, terre, mer, lumière et ténèbres. Les instantanés chatoyants des impressionnistes, les brumes fugitives des peintures de montagne et d'eau chinoises (shanshui), les mille et une vues des estampes japonaises, toutes ces œuvres murmurent des messages faits de clarté et d'ombres.Ce langage codé trouve son registre dans ce que le 17e siècle a nommé les ornements de la nature : arbres, végétaux, rochers et ruisseaux. Afin de le décrypter, l'exposition plonge aux sources des représentations artistiques et suit l'artiste dans les étapes de son travail, depuis l'esquisse préparatoire jusqu'à l'oeuvre achevée. Elle explore ainsi différents types de paysages et de points de vue sur la nature, du petit dessin jusqu'au gigantesque panorama, de la plaine paisible jusqu'aux volcans menaçants, de l'instant éphémère jusqu'à la vision d'éternité, de la figuration jusqu'à l'abstraction.Les énigmes sont nombreuses : de quels lieux s'agit-il ? Quels outils utilisent les artistes ? Quel est leur rapport aux sciences de leur temps ? Que ressentent-ils face aux sites naturels ?Riche de plus de 170 oeuvres, et de deux espaces cinéma, le parcours invite à pénétrer dans les coulisses de la fabrique du paysage, de la Renaissance à nos jours, croisant Nicolas Poussin, Canaletto, Jean-Honoré Fragonard, Katsushika Hokusai, Utagawa Hiroshige, Camille Corot, John Martin, Catherine Empis, George Sand, Frederic Edwin Church, Jean-François Millet, Claude Monet, Vassily Kandinsky, Georgia O'Keeffe, Nicolas de Staël ou encore Joan Mitchell.Outre les créations en elles-mêmes – célèbres ou plus inattendues –, l'exposition présente des objets permettant de répondre à ces questions, tels des manuels pédagogiques écrits par les artistes ou des instruments employés en atelier ou en plein air. Tous permettent de suivre les amateurs dans leurs intérieurs où le paysage se fait décor, mais aussi les artistes durant leurs expéditions, dans leurs jardins ou beaucoup plus loin.Dans notre monde, aujourd'hui totalement métamorphosé par l'activité humaine, les thèmes du paysage et de la nature sont d'une actualité brûlante ; les oeuvres les questionnent à leur manière et démontrent, s'il le fallait, à quel point sont liés art et paysage.[...] Hébergé par Acast. Visitez acast.com/privacy pour plus d'informations.

“Moï Ver”au Centre Pompidou, Parisdu 12 avril au 28 août 2023Interview de Julie Jones, conservatrice, cabinet de la photographie, Musée national d'art moderneet de Karolina Ziebinska-Lewandowska, directrice du Musée de Varsovie, commissaires de l'exposition,par Anne-Frédérique Fer, à Paris, le 11 avril 2023, durée 20'29.© FranceFineArt.https://francefineart.com/2023/04/12/3422_moi-ver_centre-pompidou/Communiqué de presseCommissariat :Julie Jones, conservatrice, cabinet de la photographie, Musée national d'art moderne Karolina Ziebinska-Lewandowska, directrice du Musée de VarsoviePour la première fois, l'oeuvre de Moshe Vorobeichic, dit Moï Ver (1904, Vilnius, Empire russe, actuelle Lituanie – 1995, Safed, Israël), photographe, graphiste et peintre, est présentée dans toute sa richesse et sa complexité. Cette rétrospective réunit plus de trois cents oeuvres et documents (photographies, peintures, dessins, imprimés), dont un grand nombre d'inédits, provenant des archives Moï Ver à Tel Aviv et de collections privées européennes.Après une formation artistique au début des années 1920 à Vilnius, Moshe Vorobeichic étudie au Bauhaus de Dessau, auprès de László Moholy-Nagy, Josef Albers, Paul Klee et Vassily Kandinsky. Sa découverte de nouvelles formes artistiques, aussi bien en photographie qu'en peinture, se poursuit à Paris entre 1929 et 1933, auprès de Fernand Léger à l'Académie moderne, et à l'École de photographie et de cinéma. En 1931, Moï Ver publie son premier livre d'artiste, Paris, aux éditions Jeanne Walter. Cet ouvrage illustré de photographies, magnifique synthèse des innovations formelles des avant-gardes de l'époque, fait alors sa renommée. La même année, il travaille à la réalisation d'un second ouvrage photographique, publié à titre posthume, Ci-contre. Aujourd'hui conservée dans la collection du Musée national d'art moderne, et présentée en intégralité dans l'exposition, la maquette originale de l'ouvrage, contenant plus d'une centaine de photographies, est, aux côtés de Paris, une oeuvre majeure du modernisme photographique des années 1930. Brillantes grammaires de formes, de textures et de structures, ces deux ensembles témoignent d'un regard expérimental sur la société contemporaine et d'une maîtrise saisissante du montage photographique.Depuis la fin des années 1920 et jusqu'au début de la Seconde Guerre mondiale, Moshe Vorobeichic réalise également une documentation photographique des communautés juives à Vilnius d'abord, puis dans de nombreuses villes et villages polonais. En 1931, il reproduit quelques-unes de ses images, organisées en d'étonnants collages, dans son ouvrage The Ghetto Lane in Vilna (publié aux éditions Orell Füssli). Installé définitivement en Palestine mandataire en 1934, Moshe Vorobeichic met désormais son art au service de la propagande sioniste. Il photographie les « nouveaux migrants », la construction des infrastructures et la vie quotidienne des kibboutzim. Majoritairement inédites, ces images sont alors publiées dans des ouvrages, des brochures d'information, et lui servent également de matière première pour la réalisation d'affiches politiques. Au début des années 1950, à l'âge de cinquante ans, Vorobeichic abandonne la photographie et le graphisme. Il adopte le nom de Moshe Raviv et se retire dans le village de Safed pour se consacrer à la peinture.Moshe Vorobeichic (dit Moï Ver) a, plusieurs fois, changé de nom et de pseudonyme : « Moï Ver » est retenu ici comme nom principal, avec celui de Moshe Vorobeichic qu'il utilise jusqu'à la fin des années 1940 et qui apparaît sur la majorité des tirages et des publications d'époque. Hébergé par Acast. Visitez acast.com/privacy pour plus d'informations.

This is The Sixth Friday After the Epiphany in the Church Calendar. February 17, 2023. This week we are following the Daily Office lectionary with an episode Monday through Friday. Praying today for Gregor in the Netherlands. Our general order and lectionary comes from the Book of Common Prayer Daily Office. We'll sing “The Way You Do” by Stephanie Osorio and me. We'll read Psalm 102 followed by the Gloria Patri. Our Gospel reading is Mark 12:28-34 . We'll say the Apostles' Creed, the Lord's Prayer, and the Collect of the Day. We'll then have a time of prompted prayer. If you have a prayer request please submit it here. Sign up here for the email list. Visit Patreon to give and support Morning Prayer monthly. Go to PayPal to give a one-time gift. Art: Squares with Concentric Circles by Vassily Kandinsky, 1913 Collect of the Day - Sixth Sunday after the Epiphany, Rite Two - O God, the strength of all who put their trust in you: Mercifully accept our prayers; and because in our weakness we can do nothing good without you, give us the help of your grace, that in keeping your commandments we may please you both in will and deed; through Jesus Christ our Lord, who lives and reigns with you and the Holy Spirit, one God, for ever and ever. Amen.

This is The Sixth Friday After the Epiphany in the Church Calendar. February 17, 2023. This week we are following the Daily Office lectionary with an episode Monday through Friday. Praying today for Gregor in the Netherlands. Our general order and lectionary comes from the Book of Common Prayer Daily Office. We'll sing “The Way You Do” by Stephanie Osorio and me. We'll read Psalm 102 followed by the Gloria Patri. Our Gospel reading is Mark 12:28-34 . We'll say the Apostles' Creed, the Lord's Prayer, and the Collect of the Day. We'll then have a time of prompted prayer. If you have a prayer request please submit it here. Sign up here for the email list. Visit Patreon to give and support Morning Prayer monthly. Go to PayPal to give a one-time gift. Art: Squares with Concentric Circles by Vassily Kandinsky, 1913 Collect of the Day - Sixth Sunday after the Epiphany, Rite Two - O God, the strength of all who put their trust in you: Mercifully accept our prayers; and because in our weakness we can do nothing good without you, give us the help of your grace, that in keeping your commandments we may please you both in will and deed; through Jesus Christ our Lord, who lives and reigns with you and the Holy Spirit, one God, for ever and ever. Amen. --- Send in a voice message: https://podcasters.spotify.com/pod/show/prayerandworship/message

Toda creación de arte es gestada por su tiempo y, muchas veces, gesta nuestras propias sensaciones. De esta manera, toda etapa de la cultura produce un arte específico que no puede ser repetido.

durée : 00:58:33 - Entendez-vous l'éco ? - par : Tiphaine de Rocquigny - Certains artistes ont tenté de se saisir des codes de l'économie pour exposer leur point de vue sur le monde de l'art et la société en général. Parmi eux, Vassily Kandinsky, économiste de formation, dont la réflexion sur la valeur de l'art a marqué son époque. - invités : Sophie Cras Maître de conférences en histoire de l'art contemporain à l'université Panthéon-Sorbonne (Paris 1); Olga Medvedkova directrice de recherche au CNRS, docteure en histoire et civilisation de l'EHESS

Elle est l'élève de l'ombre, il est le maître dans la lumière. Elle cherche un protecteur, il deviendra son amant. Vassily Kandinsky trouve en Gabriele Münter une artiste qui rejette les conventions. Pendant 12 ans, ils partageront leur vie, menant le peintre au sommet de l'art abstrait. « L'amour à l'oeuvre » est un podcast co-produit par Initial Studio et Bonne Compagnie, adapté de la collection documentaire audiovisuelle éponyme, co-produite par Bonne Compagnie et Arte France, sur une idée originale de Stéphanie Colaux et François Landesman. L'épisode « Gabriele Münter et Vassily Kandinsky » a été écrit et réalisé par Stéphanie Colaux. Bonne écoute ! Pour découvrir nos autres podcasts, suivez Initial Studio sur Instagram et Facebook. Crédits du podcast Production exécutive du podcast : Initial Studio Production éditoriale : Sarah Koskievic Montage : Victor Benhamou et Camille Legras Musique : Arnaud Denzler Illustration : Initial Studio Avec la voix de Célia Rosich

Pour décrire ce tableau il faut s'accrocher...Cliquez ici pour voir l'oeuvreAuteure des textes : Anne SchmauchDirection Editoriale: Pénélope BoeufVoix : Pénélope BoeufProduction : La Toile Sur Écoute Hébergé par Acast. Visitez acast.com/privacy pour plus d'informations.

“Georgia O'Keeffe“au Centre Pompidou, Parisdu 8 septembre au 6 décembre 2021Interview de Didier Ottinger,directeur adjoint du Musée national d'art moderne et commissaire de l'exposition,par Anne-Frédérique Fer, à Paris, le 6 septembre 2021, durée 16'26.© FranceFineArt.Extrait du communiqué de presse :CommissariatDidier Ottinger, directeur adjoint du Musée national d'art moderne – Centre Pompidouassisté d'Anna Hiddleston-Galloni, attachée de conservation, collections modernes, Musée national d'art moderne – Centre PompidouLe Centre Pompidou présente la première rétrospective en France consacrée à Georgia O'Keeffe (1887 – 1986), l'une des plus grandes figures de l'art nord-américain du 20e siècle. Riche d'une centaine de peintures, dessins et photographies, l'exposition propose un parcours complet à travers sa carrière artistique. Disparue à 98 ans, Georgia O'Keeffe aura traversé l'essentiel des aventures esthétiques du siècle précédent. Dans les années 1910, elle appartient au cercle restreint des inventeurs du modernisme américain, puis participe, au cours des années 1930, à la recherche identitaire qui marque les États-Unis, avant de devenir dans les années 1960 une pionnière de la peinture abstraite « hard edge ».Cette exceptionnelle réunion d'oeuvres a été rendue possible grâce au soutien des principales collections privées et publiques internationales, principalement nord-américaines : Musée Georgia O'Keeffe de Santa Fe, MoMA, Metropolitan Museum de New York, Whitney Museum of American Art, Art Institute de Chicago, Musée Thyssen-Bornemisza de Madrid… Le parcours de l'exposition, délibérément fluide et ouvert, déroule chronologiquement la trajectoire artistique de Georgia O'Keeffe ; des premiers vertiges « cosmiques » que lui inspire l'immensité des plaines texanes en 1910, aux métropoles et aux paysages ruraux de l'État de New York des années 1920 – 1930, jusqu'au Nouveau-Mexique, où elle s'établitdéfinitivement après la Seconde Guerre mondiale.L'exposition s'ouvre sur un espace consacré à la Galerie 291, lieu déterminant dans la carrière artistique de Georgia O'Keeffe. Lors de ses études à l'Art Students League de New York en 1908, elle y découvre les artistes et mouvements novateurs de l'art moderne européen. Le photographe Alfred Stieglitz, co-fondateur de la galerie, organise entre autres les premières expositions américaines d'Auguste Rodin, Henri Matisse, Francis Picabia et Paul Cézanne.La Galerie 291 édite la revue Camera Work, dans laquelle Georgia O'Keeffe découvre la traduction d'un extrait du Spirituel dans l'art (1912) de Vassily Kandinsky. Elle se reconnaît dans l'esthétique du peintre russe, ancrée dans un symbolisme conciliant sentiment romantique de la nature et spiritualisme. Cette filiation revendiquée par O'Keeffe conduit l'historiographie américaine, Barbara Rose et Barbara Novak notamment, à placer son oeuvre dans la postérité du premier paysagisme américain incarné par Thomas Cole, Albert Bierstadt, Thomas Moran, ainsi qu'à la rattacher à l'enseignement « transcendentaliste » du philosophe Ralph Waldo Emerson et à la poésie de Walt Whitman.Alfred Stieglitz est le premier à exposer les dessins de Georgia O'Keeffe à la Galerie 291 ; un coup de foudre artistique, puis amoureux s'opère entre la jeune peintre et le photographe, qui consacrera dès lors chaque année une exposition aux oeuvres récentes d'O'Keeffe.Il associe à sa peinture les « plumes » les plus perspicaces de la critique de son temps, contribuant à sa reconnaissance publique et à conforter sa place sur un marché de l'art en pleine expansion. En 1929, elle est la première artiste femme à intégrer les expositions du MoMA nouvellement créé. Plus tard, elle est la première encore à qui les plus grands musées américains consacrent une rétrospective (Chicago en 1943, le MoMA en 1946). Pour la génération d'artistes féministes des années 1960, Georgia O'Keeffe fait figure de « brise-glace », elle ouvre la voie à la reconnaissance d'un art qui n'est plus nécessairement associé au genre de son auteur.Au-delà des peintures de fleurs qui ont fait sa renommée, l'exposition « Georgia O'Keeffe » au Centre Pompidou restitue à son oeuvre sa complexité et sa richesse iconographique. Des gratte-ciel de New York et des granges de Lake George aux ossements de bovins qu'elle rapporte de ses promenades dans les déserts indiens (Ram's Head, White Hollyhock-Hills, 1935), la peinture de Georgia O'Keeffe se réinvente au cours des décennies. Si l'inspiration végétale est un motif récurrent de l'artiste, l'exposition la replace dans une tradition qui s'enracine dans le grand sentiment de la nature hérité du romantisme historique. Réinventé par le panthéisme de l'écrivain D.H. Lawrence, il innerve l'oeuvre d'O'Keeffe et teinte d'érotisme ses paysages et motifs végétaux. Les publications qui accompagnent l'expositionGeorgia O'Keeffe / Catalogue de l'exposition / Sous la direction de Didier Ottinger / aux éditions du Centre Pompidou.Georgia O'Keeffe / Album de l'exposition / Sous la direction de Didier Ottinger et Anna Hiddleston-Galloni/ aux éditions du Centre Pompidou.Crée avec Georgia O'Keeffe ! / Jeunesse – Cahier d'activités / Autrice, Marina Muun / aux éditions du Centre Pompidou.L'instinct moderne / Écrits sur Georgia O'Keeffe / Auteurs, Collectif / aux éditions du Centre Pompidou.Georgia O'Keeffe | Amazone de l'art moderne / BD / Auteurs, Luca De Santis et Sara Colaone. Steinkis et Éditions du Centre Pompidou. Voir Acast.com/privacy pour les informations sur la vie privée et l'opt-out.

Twelve years ago, Vassily Kandinsky’s paintings were centre stage at Paris's Pompidou Centre, as it held an important retrospective of the artist's body of work. Today, the museum’s galleries remain closed due to Covid-19, but Kandinsky's vibrant, abstract canvases are now just a click away. We take a closer look at one of these iconic pieces.

Anne Hustache, historienne de l’art.

Dans ce premier épisode, on s'intéresse à la destruction de la forme et des matériaux de l'art. En un mot, la destruction de l'œuvre... Au cours du dernier siècle, la définition de ce qu'est une œuvre d'art et un artiste n'a cessé d'être défiée par les artistes, malmenée en toutes directions pour mieux en percer l'essence. Des expérimentations aux résultats parfois surprenants, qui, dans l'opinion générale, ne suscite que moquerie et ironie. Des films, des sketchs, des pièces de théâtre, comme « Art » de Yasmina Reza, sont venus le tourner en dérision… Essayons de ne pas mourir idiot et de comprendre ce qu'on entend par "Bullshit Art" Featuring. Kasimir Malevitch, Vassily Kandinsky, Frank Stella, Daniel Buren et Marcel Duchamp *** Retrouvez Art Talks Coffret! Dans des coffrets assemblés à la main, numérotés et signés, retrouvez un livre d'art, le podcast, et dix œuvres satyriques, en lien avec les séries d'Art Talks. Ils sont tirés en 100 exemplaires seulement, et c'est un magnifique objet d'art à offrir, ou simplement pour compléter la découverte du podcast. Rendez-vous sur : https://www.art-talks.fr Suivez Art Talks sur Instagram @art.talks.podcast

Kandinsky marque l'histoire de l'art avec ses grandes toiles où se mêlent formes et couleurs. Et beaucoup de ses œuvres font références à la musique. Pourquoi ? Artiste et théoricien, il enseigne entre autre à la célèbre école du Bauhaus. Comment cela impactera-t-il son art ? Pour connaitre les réflexions intérieures qui l'ont mené à la tête de l'abstraction, écoutez ce nouvel épisode d'une petite pause de culture générale avec Marie et Lilia

Henri Rousseau également connu sous le nom de Douanier Rousseau a une imagination luxuriante, à l'image des jungle qu'il peint, et immagine. Il a son propre style, et c'est d'ailleurs avec lui qu'apparaît l'art naïf ! Peintre atypique, peu connu il sera admiré par de grands artistes comme Pablo Picasso ou Vassily Kandinsky. Découvrez ce que cet artiste a de si particulier, en écoutant ce nouvel épisode d'une petite pause de culture générale avec Marie et Lilia.

durée : 00:45:45 - Remède à la mélancolie - par : Eva Bester - "Chantons sous la pluie" de Stanley Donen et Gene Kelly, Hector Berlioz, Vassily Kandinsky, Serge Rezvani, Hoyt Wayne Axton et Ken Ramsey, Albert Einstein, le ping-pong, les calembours... Retrouvez tous les remèdes de notre invitée ! - invités : Stella Baruk - Stella BARUK (pour la journée de la femme) - réalisé par : Eliane GIRARD

Bonjour, aujourd’hui, au Centre Pompidou, nous découvrons 4 nouveaux chefs d’œuvre qui nous emmènent au cœur de la peinture, de ses formes et ses couleurs. Nous assistons à la naissance de l’abstraction avec L’Arc noir de Vassily Kandinsky, New York City I de Piet Mondrian et Prismes électriques de Sonia Delaunay, puis nous nous retrouvons en 1962, devant SE71, L’Arbre, grande éponge bleue, l’une des dernières œuvres de Yves Klein, faite l’année même de sa mort. Voir Acast.com/privacy pour les informations sur la vie privée et l'opt-out.

Una de les seccions del Som Cultura és 3 mints d'art, un repàs a la història de l'art en tan sols tres minuts. Un breu resum d'històries relacionades amb grans obres, artístes, curiositats o tècniques pictòriques. Tres minuts per a reviure el passat artístic i recordar als més grans mestres de la pintura i l'escultura.

Una de les seccions del Som Cultura és 3 mints d'art, un repàs a la història de l'art en tan sols tres minuts. Un breu resum d'històries relacionades amb grans obres, artístes, curiositats o tècniques pictòriques. Tres minuts per a reviure el passat artístic i recordar als més grans mestres de la pintura i l'escultura.

Vassily Kandinsky; obra de teatro "La gran familia"; exposición "El antiguo testamento; y el arte novohispano"

Vassily Kandinsky con Christian Gaston Illan

Vassily Kandinsky con Christian Gaston Illan

Frank Stella '54 is the renowned artist he is today because of Phillips Academy. The access. The curriculum. The friendships (with fellow artists Carl Andre '53 and Hollis Frampton '54). Andover shaped the artist Stella would become. In this special episode of Every Quarter, hear the candid tales from his early years, stories of the New York art scene in the sixties and why he keeps coming back to where it all started. Throughout his prolific and influential career, Stella has been a major figure in the art world, internationally hailed as one of America’s most significant artists. In his paintings, metal reliefs, sculptures, and prints, he has explored abstraction, which emerged during the early twentieth century in the innovations of artists such as Vassily Kandinsky, Kazimir Malevich, Piet Mondrian, and Pablo Picasso. A pioneer of minimalism in the 1960s, Stella continues to experiment and innovate, creating some of the most daring work to be seen today.

Curator Gloria Williams Sander discusses the life of Galka Scheyer, the enterprising dealer responsible for the art phenomenon the “Blue Four”—Lyonel Feininger, Alexei Jawlensky, Paul Klee and Vassily Kandinsky, and how her art collection and archives entered the Pasadena Institute of Art, now the Norton Simon Museum.

Hör musikalisk kreativitet ihop med förmåga till unika associationer, att vara excentrisk, too much, heldeppig, gränsöverskridande eller hyperaktiv? Kort sagt - allt annat än mainstream. Del 1 av 4. Vad har Britney Spears, Robert Schumann och Amy Winehouse gemensamt? Eller Gioacchino Rossini, som skrev 40 operor på 20 år, och singersongwritern Jeff Buckley? Beethoven och Nina Simone? Tom Waits och Mozart? Hör galenskap och genialitet ihop? 2012 tilldelades Benjamin Staern Sveriges största tonsättarpris, Christ Johnsonpriset, på 180 000 kronor, för sin klarinettkonsert Worried Souls, Oroade själar, med solisten Karin Dornbusch och Norrköpings Symfoniorkester under ledning av Stefan Solyom. Svenska musikaliska Akademin gav motiveringen: "Med häpnadsväckande förmåga hanterar Benjamin Staern stora musikaliska former på ett originellt och personligt sätt, i ett verk präglat av rikt varierad orkestrering och bländande virtuositet i solostämman." Benjamin Staern har flera utvidgade sinnen; dels absolut gehör och dessutom synestesi. Benjamin hör färger i toner och ser toner i färger. Detta förstod han först själv när han vid Universitet i Lund började läsa om tonsättaren Arnold Schönbergs samarbete med bildkonstnären Vassily Kandinsky. Även tonsättarna Olivier Messiaen och Nikolaj Rimskij-Korsakov var synestetiker. När Benjamin Staern ser en speciell färg hör han en bestämd ton. Och när han hör en ton ser han en färg. Samma ton högre upp i oktaven har en ljusare nyans än den lägre tonen. Färgen svart är tystnad. Tonen C är vit. G-klaven ser han i gult, altklaven i rött, tenorklaven i brunt, basklaven i blå färg, blåsinstrumenten i grön färg och slagverken har ett brus av grå nyanser eller tonkluster, eftersom de ofta inte har någon fixerad tonhöjd. Experimentstycket för brassensemble Colour Wandering är en färgvandring där Benjamin Staern lät färgerna styra det musikaliska uttrycket. Här bygger han upp samma melodi i olika hastigheter samtidigt. Då uppstår det bland annat kvartstoner, vilket han sjunger för oss i programmet. Han har ju absolut gehör. Men ibland blir det kaos i Benjamin Staerns hjärna när han till exempel under en konsert bombarderas av musikens alla färger eller när han ständigt översköljs av toner när han ser färger. Även det absoluta gehöret kan ge upphov till frustrationer. Men när han komponerar så överröstar hans egna musikaliska infall alla de andra tonerna och färgerna i huvudet! När jag var sju år hörde jag en repetition av Verdis opera La Traviata och huvudrollen sjöng en kvartston fel. Då mådde jag illa, på samma sätt som när jag hör mikrotoner. Då kan jag se fler färger än vanligt. Det är som att se bensin på trottoaren eller att se flera strimmor framför mig som blir missfärgade, liksom fraktalmålningar, Mandelbrot. Toner och färger krockar med varandra och en märklig mosaik uppstår. Det är helt surrealistiskt, skrattar Benjamin Staern, som föddes med Kraniosynostos, vilket betyder att fontanellerna hos honom som litet barn slöt sig alltför tidigt. Det här är något som sker för ett barn på 2 000 födda. Han opererades som bebis och var helt stum mellan 2 år och 6 år. Benjamin Staern diagnostiserades då med en speciell form av autism. Det är samma diagnos som Gustav III hade, berättar Benjamin. Även Stanley Kubrick och Glenn Gould var förmodligen autister. Jag grät när jag såg filmen Rain Man med Dustin Hoffman, eftersom jag kände igen mig. Musiken har hjälpt mig i livet. Jag har med åren vant mig vid mina utvidgade sinnen och upplever dem nu som fantastiska. Jag är stolt över den jag är, säger Benjamin Staern och skrattar sitt härliga skratt.   Benjamin är son till den legendariske dirigenten Gunnar Staern, som ledde orkestern som senare blev Kungliga filharmonikerna. Han dirigerade även Gävle Symfoniorkester, Stora Teaterns Orkester i Göteborg och Malmö Operaorkester. Min far hade 5 000 partitur från ett helt yrkesliv. Jag blev mycket intresserad av den grafiska bilden i komplexa partitur, t ex hos Krzysztof Penderecki och Witold Lutosawski. Redan som sexåring började jag kopiera noter från de partitur som min pappa använde i sitt arbete, berättar Benjamin. Gunnar Staern avled 2011. Mamma Harriet Staern har varit körsångerska och kostymansvarig på Malmöoperan och är nu påklädare på samma opera där även Benjamin arbetar som notbibliotikarie. Han sorterar noter och stämmor. Det är en vilopunkt i skapandet, säger han själv. Benjamins mamma har varit och är fortfarande ett stort stöd för Benjamin. Hon tog hand om honom medan fadern var ute och jobbade på fältet, som Benjamin Staern säger. Tidigare i mitt liv hade jag problem med grovmotoriken. Jag var ofta ute och spelade cello och piano med flera ungdomsorkestrar och då var mamma ett ovärderligt stöd för mig. Nuförtiden går mamma och jag tillsammans på uruppföranden av både konserter och operor. Benjamin Staern slog igenom år 2000 med det symfoniska verket The Threat of War, Krigshot, som fick stort internationellt gensvar. Hans stycken har framförts på flera scener i Sverige, i Tyskland, i Tokyo, på Island och i Skottland. Numera får Benjamin Staern beställningar från orkestrar, ensembler och musiker runt om i Europa. Under tre år var han Composer-in-residence hos New European Ensemble i Holland. Han komponerade ett helaftonsstycke som uruppfördes av denna ensemble 2014, då Umeå var europeisk kulturhuvudstad. Musiklista:Fire And ImprovisationEmil Jonason,Emil JonasonREHABAmy Winehouse,Mbuyamba, NaAmy WinehouseAmy WinehouseISLAND RECORDS00407, 171 782 3Cp SkräckMbuyambaMad OddsFire And ImprovisationEmil Jonason,Emil JonasonWorried SoulsBenjamin Staern,Karin DornbuscNorrkopings SymfoniorkesterStefanSolyom, DirIL BARBIERE DISIVIGLIA: NR 7 (5), AKT1, "UNA VOCE POCOFA"Gioacchino Rossini,Cesare SterbiniMalena Ernman/ AlbertoHold-Garrido/ Stockholm SinfoniettaROXY RECORDINGS29117, 1019892YELLOW SKIESBenjamin Staern,Anna Svensdotter/Benjamin StaernSFZ RECORDS 23788, SFZ 1016 Yellow SkiesBenjamin Staern,Anna Svensdotter/Benjamin StaernSFZ RECORDS 23788, SFZ 1016Colour WanderingBenjamin Staern,Musikhögskolans I Malmö BrassensembleHåkan Hardenberger, DirColour WanderingBenjamin Staern,Musikhögskolans I Malmö BrassensembleHåkan Hardenberger, Dir Il Barbiere Di Siviglia: Nr7 (5), Akt 1, "Una Voce Poco Fa"Gioacchino Rossini,Cesare SterbiniMalena Ernman/ Alberto Hold Garrido/ Stockholm SinfoniettaRoxy Recordings 29117, 1019892Colour WanderingBenjamin Staern,Musikhögskolans I Malmö BrassensembleHåkan Hardenberger, DirJubilateBenjamin Stearn,BBC Scottish Symphony OrchestraFire And ImprovisationEmil JonasonEmil JonasonThreat Of WarBenjamin Stearn,Gävle SynfoniorkesterMats Rondin, DirTranströmersångerBenjamin Stearn,New European EnsembleCarina Vinke Christian Karlsen, DirNATTENS DJUPA VIOLONCELLBenjamin Staern,Karin BoyeAnna Larsson/ JanRisberg/ SonanzaPHONO SUECIA 00408, PSCD 180

Renversement de décor pour ce troisième épisode de la saison, puisqu'après les polygones disgracieux et les pixels du passé, place aux paysages les plus abstraits du jeu vidéo. Ici, nous aborderons le médium selon l’angle de l’association des sens et plus particulièrement à travers les jeux de Tetsuya Mizuguchi (Rez, Lumines, Child of Eden,…), célèbre créateur japonais cherchant à transcrire le principe de synesthésie dans ses titres. Nous commencerons par définir ce qu’est la synesthésie et en quoi ce concept peut être utilisé à des fins artistiques, en prenant notamment l'exemple de Vassily Kandinsky. Dans un second temps, nous analyserons comment les créations de Mizuguchi mettent l’association des sens en oeuvre : l'effet que ses jeux tendent à produire, ce qui s'y passe, ce qu'on ressent. Enfin, nous débattrons sur ces titres, et notamment sur l'intérêt de mettre en exergue l'association des sens dans le jeu vidéo, médium contenant déjà en lui-même une association sensorielle. Bonne écoute, rendez-vous le mois prochain et n'hésitez pas à nous laisser vos plus beaux commentaires. Même les plus sales, si le coeur vous en dit! ;) ================================= Cette émission (et toutes les anciennes) est disponible sur iTunes mais aussi en Flux RSS. Vous pouvez donc vous abonner et recevoir les prochains numéros directement sur votre ordinateur/téléphone/tablette/minitel ! N’hésitez surtout pas à laisser des commentaires sur iTunes ou juste à noter en petites étoiles. Ça prend quelques secondes et ça permet à d’autres de nous découvrir. Et comme depuis la première émission, n’hésitez surtout pas (c’est même chaudement recommandé) à nous faire part de vos remarques et critiques. Continuez aussi à nous retrouver et nous contacter par mail sur jegamemoinonplus(arobase)gmail(point)com, via Facebook et Twitter (@jgmnp).

Vad har Britney Spears, Robert Schumann och Amy Winehouse gemensamt? Eller Gioacchino Rossini, som skrev 40 operor på 20 år, och singersongwritern Jeff Buckley? Beethoven och Nina Simone? Tom Waits och Mozart? I sex program undersöker vi om galenskap och genialitet hör ihop. Och om musikalisk kreativitet hör ihop med förmåga till unika associationer, att vara excentrisk, too much, heldeppig, gränsöverskridande eller hyperaktiv. Kort sagt - att vara allt annat än mainstream. Första programmet i serien "Med utvidgade sinnen" har undertiteln Färger och musik. Manus och produktion: Birgitta Tollan. 2012 tilldelades Benjamin Staern Sveriges största tonsättarpris, Christ Johnsonpriset, på 180 000 kronor, för sin klarinettkonsert Worried Souls, Oroade själar, med solisten Karin Dornbusch och Norrköpings Symfoniorkester under ledning av Stefan Solyom. Svenska musikaliska Akademin gav motiveringen: "Med häpnadsväckande förmåga hanterar Benjamin Staern stora musikaliska former på ett originellt och personligt sätt, i ett verk präglat av rikt varierad orkestrering och bländande virtuositet i solostämman." Benjamin Staern har flera utvidgade sinnen; dels absolut gehör och dessutom synestesi. Benjamin hör färger i toner och ser toner i färger. Detta förstod han först själv när han vid Universitet i Lund började läsa om tonsättaren Arnold Schönbergs samarbete med bildkonstnären Vassily Kandinsky. Även tonsättarna Olivier Messiaen och Nikolaj Rimskij-Korsakov var synestetiker. När Benjamin Staern ser en speciell färg hör han en bestämd ton. Och när han hör en ton ser han en färg. Samma ton högre upp i oktaven har en ljusare nyans än den lägre tonen. Färgen svart är tystnad. Tonen C är vit. G-klaven ser han i gult, altklaven i rött, tenorklaven i brunt, basklaven i blå färg, blåsinstrumenten i grön färg och slagverken har ett brus av grå nyanser eller tonkluster, eftersom de ofta inte har någon fixerad tonhöjd. Experimentstycket för brassensemble Colour Wandering är en färgvandring där Benjamin Staern lät färgerna styra det musikaliska uttrycket. Här bygger han upp samma melodi i olika hastigheter samtidigt. Då uppstår det bland annat kvartstoner, vilket han sjunger för oss i programmet. Han har ju absolut gehör. Men ibland blir det kaos i Benjamin Staerns hjärna när han till exempel under en konsert bombarderas av musikens alla färger eller när han ständigt översköljs av toner när han ser färger. Även det absoluta gehöret kan ge upphov till frustrationer. Men när han komponerar så överröstar hans egna musikaliska infall alla de andra tonerna och färgerna i huvudet! – När jag var sju år hörde jag en repetition av Verdis opera La Traviata och huvudrollen sjöng en kvartston fel. Då mådde jag illa, på samma sätt som när jag hör mikrotoner. Då kan jag se fler färger än vanligt. Det är som att se bensin på trottoaren eller att se flera strimmor framför mig som blir missfärgade, liksom fraktalmålningar, Mandelbrot. – Toner och färger krockar med varandra och en märklig ”mosaik” uppstår. Det är helt surrealistiskt, skrattar Benjamin Staern, som föddes med Kraniosynostos, vilket betyder att fontanellerna hos honom som litet barn slöt sig alltför tidigt. Det här är något som sker för ett barn på 2 000 födda. Han opererades som bebis och var helt stum mellan 2 år och 6 år. Benjamin Staern diagnostiserades då med en speciell form av autism. – Det är samma diagnos som Gustav III hade, berättar Benjamin. Även Stanley Kubrick och Glenn Gould var förmodligen autister. Jag grät när jag såg filmen Rain Man med Dustin Hoffman, eftersom jag kände igen mig. – Musiken har hjälpt mig i livet. Jag har med åren vant mig vid mina utvidgade sinnen och upplever dem nu som fantastiska. Jag är stolt över den jag är, säger Benjamin Staern och skrattar sitt härliga skratt.   Benjamin är son till den legendariske dirigenten Gunnar Staern, som ledde orkestern som senare blev Kungliga filharmonikerna. Han dirigerade även Gävle Symfoniorkester, Stora Teaterns Orkester i Göteborg och Malmö Operaorkester. – Min far hade 5 000 partitur från ett helt yrkesliv. Jag blev mycket intresserad av den grafiska bilden i komplexa partitur, t ex hos Krzysztof Penderecki och Witold Lutosawski. Redan som sexåring började jag kopiera noter från de partitur som min pappa använde i sitt arbete, berättar Benjamin. Gunnar Staern avled 2011. Mamma Harriet Staern har varit körsångerska och kostymansvarig på Malmöoperan och är nu påklädare på samma opera där även Benjamin arbetar som notbibliotikarie. Han sorterar noter och stämmor. Det är en vilopunkt i skapandet, säger han själv. Benjamins mamma har varit och är fortfarande ett stort stöd för Benjamin. Hon tog hand om honom medan fadern ”var ute och jobbade på fältet”, som Benjamin Staern säger. – Tidigare i mitt liv hade jag problem med grovmotoriken. Jag var ofta ute och spelade cello och piano med flera ungdomsorkestrar och då var mamma ett ovärderligt stöd för mig. Nuförtiden går mamma och jag tillsammans på uruppföranden av både konserter och operor. Benjamin Staern slog igenom år 2000 med det symfoniska verket The Threat of War, Krigshot, som fick stort internationellt gensvar. Hans stycken har framförts på flera scener i Sverige, i Tyskland, i Tokyo, på Island och i Skottland. Numera får Benjamin Staern beställningar från orkestrar, ensembler och musiker runt om i Europa. Under tre år var han Composer-in-residence hos New European Ensemble i Holland. Han arbetar just nu med ett helaftonsstycke som skall uruppföras av denna ensemble 2014, då Umeå blir europeisk kulturhuvudstad.