Podcast appearances and mentions of henrik nilsson

Joh 12:1-16, Luk 19:28-40 Henrik Nilsson

Undervisning från "Sök Guds Ansikte" 23 feb 2025 av Henrik Nilsson om lärjungaskapet och dess växt. 

Predikan av Henrik Nilsson på temadagen "Sök Guds ansikte".

Ibland är samtiden så samtida att bara den äldsta litteraturen är god nog. Henrik Nilsson återser ett gammalt epos och fångas av fragmenten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det händer att jag känner en viss övermättnad på samtida litteratur och tänker på den portugisiske poeten Fernando Pessoas rader: ”Så många samtida dikter! Så många poeter alldeles av idag – alla intressanta, allt intressant … / Ah, men ändå bara nästan …” Om en ny teaterpjäs läser jag då att den är ”brännande aktuell”, och genast falnar min nyfikenhet. Konstverken som lägger sig alltför tätt inpå sin tid, romanerna som på ett alltför inställsamt sätt marscherar i takt med dagarna – det är inte bara det att de åldras så snabbt; de är gagnlösa redan nu, på grund av den snäva synen på vad detta nu egentligen rymmer.En sådan konstnärligt trång dag tar jag istället ut det allra äldsta ur bokhyllan, Gilgamesheposet. Det bygger på berättelser om Gilgamesh – kung i staden Uruk – som skrevs ner på kilskriftstavlor för ungefär fyratusen år sedan på det numera utdöda språket sumeriska. En del av dessa berättelser ledde efter hand fram till själva eposet på det fornsemitiska språket akkadiska, som talades under lång tid i Mesopotamien. Under denna nästan tusen år långa process ändrades delar av innehållet och inriktningen, och Gilgamesh utvecklades mot en mer komplex gestalt.När jag börjar läsa avslöjar ett hundöra i boken att det inte är första gången jag ger mig i kast med eposet. Varför övergav jag Gilgamesh och hans vän Enkidu redan under deras färd mot Cederskogen i tavla IV? Det är ju inte någon omfattande textmassa. För en nutida läsare kan vandringen ändå te sig mödosam, full av förvirrande sidospår och lösa stenar. Ibland kommer man till en plats som är mycket lik en man redan tror sig ha passerat. Andra gånger måste man hitta vägen utan stigmarkeringar, eftersom det här och var saknas rader eller hela stycken. Men det gäller att ta många raster och samtidigt acceptera att upprepningarna och de lösa stenarna är en del av vandringen. Dessutom gör det ingenting om man inte fullföljer läsningen vid första försöket. Gilgamesh är van vid att vänta på sina läsare. Han tros visserligen ha en verklig förlaga, som levde för ungefär 4700 år sedan. Men därefter tog de myter över som gör honom inte till en enhetligt fixerad personlighet, utan snarare till en skugga som med skiftande konturer rör sig genom seklerna. En avgörande händelse ägde rum år 1850 vid utgrävningarna av den assyriska kungen Assurbanipals bibliotek i dagens Irak, då arkeologer under ruinerna upptäckte de lertavlor med kilskrift som man ett par decennier senare lyckades tyda. Dessa ligger till grund för den standardversion av eposet som vår egen tids översättningar bygger på. En standardversion som förändras efterhand som forskare hittar nya fragment att foga till helheten.Till skillnad från vid första försöket kan jag den här gången inte sluta läsa om Gilgamesh. Snart tycker jag att doften av cederträ slår upp från boksidorna, och jag börjar leka med tanken på att inrätta tillvaron i dubbeltimmar – 12 istället för 24 – liksom babylonierna gjorde. Jag tror att alla läsare finner sina delar av eposet som talar just till dem. Är det kanske när ursprungsmänniskan Enkidu – skapad som Gilgamesh dubbelgångare för att avlasta invånarna i Uruk från kungens överskottsenergi – lämnar vilddjuren han levt med och blir människa? Eller när Gilgamesh efter att ha vandrat genom en lång beckmörk tunnel når fram till den skimrande juvelträdgården, i en passage som korresponderar med Edens lustgård i Bibeln, sagosamlingen Tusen och en natt och vissa buddhistiska texter?För mig når berättelsen sin smärtpunkt när Enkidu dör och Gilgamesh blir medveten om sin egen dödlighet. Då övergår äventyren i tvivel, och övermodet byts mot ett ifrågasättande av den egna existensen. Trots utmattande resor visar sig odödligheten vara omöjlig att uppnå, vilket leder till en sorts försoning hos Gilgamesh. När han mot slutet av eposet återvänder till sin hemstad säger han stolt till sin följeslagare: ”Gå upp på Uruks murar, vandra runt! Inspektera grunden, granska murverket!” Det är inte bara till Uruk Gilgamesh återvänder, utan också till sitt eget liv – det enda han har.Knut Tallqvists första svenska översättning av eposet publicerades 1945 och finns fortfarande tillgänglig. 2001 kom Lennart Warrings och Taina Kantolas betydligt mer omfattande översättning där forskningen fyllt igen en hel del luckor. Fortfarande saknas dock så många rader och avsnitt att det ibland känns som att lyssna till någon som talar högt och fragmentariskt i sömnen under en feberyra.Ett forskningsprojekt försöker nu med AI:s hjälp fylla de resterande luckorna utifrån den omfattande databasen Fragmentarium som översätter babyloniska fragment. Är vi alltså på väg mot den fullständiga versionen av Gilgamesheposet? Och varför längtar jag inte efter att arbetet ska slutföras? Jag minns något jag såg i en skranglig tågvagn mellan den grekiska hamnstaden Pireus och Aten för några år sedan. Snett mitt emot mig satt en kvinna i shorts. På sitt ena lår hade hon tatuerat en kort fras på engelska: ”Die with …” Det tredje och sista ordet i tatueringen gick inte att urskilja eftersom det täcktes av handväskan hon höll i. Jag brann av nyfikenhet att få veta fortsättningen, men förstod att jag knappast kunde be henne lyfta på handväskan. Min fråga var också Gilgameshs fråga: Hur ska vi dö? Och hur ska vi vara dödliga? I efterhand förstår jag att tatueringen fortfarande verkar i mig just eftersom jag aldrig fick veta fortsättningen på den. På ett liknande sätt är luckorna i eposet förvisso ett hinder. Men samtidigt är det genom ofullständigheten som verket lever vidare och går oss till mötes. Efter att gång på gång läst om Gilgamesheposet tror jag mig nu förstå varför jag inte fullföljde läsningen första gången, och varför jag så tidigt vek ett hundöra i boken. Efter att Gilgamesh och Enkidu drabbat samman och stångats som tjurar i Uruk, omfamnar de varandra och blir vänner. Men Enkidu har svårt att anpassa sig till människornas liv i staden och blir deprimerad. Gilgamesh föreslår då att de ska bege sig till Cederskogen och kämpa mot monstret Humbaba. Det är egentligen ett dumdristigt kamikazeuppdrag. Men vad går upp mot ett omöjligt äventyr för att väcka livsandarna? ”Tag min hand, min vän, låt oss gå tillsammans”, säger Gilgamesh. I det ögonblicket är det som om den uråldriga kilskriften också vänder sig rakt till sin avlägsna läsare och säger: ”Tag min hand, min läsare, låt oss gå tillsammans.” Där vill jag hejda de båda vännerna – under den farliga vandringen mot skogsbrynet med höga cederträd, då mod och rädsla väger lika och striden ännu inte börjat. Lämnar man Gilgamesh och Enkidu där, lämnar man dem aldrig. Henrik Nilssonförfattare och essäist LitteraturGilgamesh-eposet. Översättning Knut Tallqvist (Modernista, 2022).Gilgamesheposet. Översättning Lennart Warring och Taina Kantola (Natur & Kultur, 2001).

80 år efter befrielsen av Auschwitz finns få överlevare kvar. Vad händer med minnet av Förintelsen när de sista vittnena är borta och kulturen får bära större del av minnesarbetet? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. REPORTAGE: TRE VECKOR EFTER BRÄNDERNA – DRÖMMEN OM LATre veckor efter bränderna i LA har bilden klarnat något: Ett tjugotal döda; hela stadsdelar är borta; värden för tiotals miljarder dollar upp i rök. Sveriges radios Håkan Widman hamnade mitt i branden som också träffade filmstaden och Hollywood mitt i hjärtat och ställer sig frågan: Trots all förstörelse och allt det mänskliga lidandet i dess spår, vad går egentligen förlorat i en stad vars varumärke är minnen och illusioner?NY BOK: JAZZEN FIRAR 100 ÅR I SVERIGEI början av 1920-talet nådde den amerikanska jazzen Sverige – och bet sig fast. Nu kommer boken ”Jazz i Sverige - de första 100 åren” av Jan Bruér. Samtal med Jazzradion i P2:s Berit Nygren.ESSÄ: DENNA GÅNG ÖVERGER JAG INTE GILGAMESHIbland är samtiden så samtida att bara den äldsta litteraturen är god nog. Henrik Nilsson återser ett gammalt epos och fångas av fragmenten.Programledare: Lisa WallProducent: Eskil Krogh Larsson

Nina Stemme har sjungit sig runt jorden på operascenen under de senaste decennierna Cornelia Beskow har hyllats och lyfts fram som nästa generations stjärna. Nu står de på samma scen i Kungliga Operans Jenufa och båda två är gäster i P1 Kultur. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. JUBILEUM I OPERASVERIGE – NORRLANDSOPERAN FIRAR 50Det jubileras i operasverige den här veckan: I Umeå firar Norrlandsoperan 50 år genom att spela den komiska ”Italienskan i Alger”, precis som man gjorde 1974 – i den nya uppsättningen med en ond bäruppköpare och en influencer i huvudrollerna. Hur har operakonsten och operans plats i kulturen förändrats på dessa 50 år?GÖTEBORGSOPERAN VÅLLADE PROTESTER FÖR 30 ÅR SEDAN – VAD SYMBOLISERAR OPERAN IDAG? I Göteborg firar operan 30 år i helgen. Där, i arbetarstaden, möttes operabygget av rekordstora protester i början av 90-talet – Sven Wolter och Kent Andersson gick i bräschen, över 100 000 skrev under namninsamlingen mot operabygget och 7 000 personer slöt upp på protestmöte på arenan Scandinavium. Hur har operan som symbol förändrats på 30 år?JENNY LIND – DEN TVIVLANDE SUPERSTJÄRNAN BLIR TEATER Den svenska operans riktiga superstjärna Jenny Lind var på sin tid stor som Beyoncé och Beatles – men inom henne fanns tvivel. Nu berättar Norrbottensteatern om Jenny Linds inre kamp i Näktergalen. ESSÄ: NÄR MÄNNISKANS ANDRA HJÄRTA VAKNARSista delen i essäserien om hjärtat landar i det metaforiska hjärtat, då Henrik Nilsson funderar över människans andra hjärta – nyfikenheten. Programledare: Lisa WallProducent: Eskil Krogh Larsson

Vi lär känna Henrik Nilsson - Hör om hockeyresan från div 1 till VM-guld med Ungerska landslaget! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den tillbakadragne poeten Fernando Pessoa och den excentriske äventyraren, poeten och ockultisten Aleister Crowley hade inte mycket gemensamt på ytan. Så varför träffades de? Henrik Nilsson berättar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången 2020.Några mil utanför Lissabon finns ett dramatiskt kustlandskap som kallas Boca do Inferno, Djävulsmunnen. Här slår och skummar Atlantens vågor mot klipporna, och vattenmassorna dånar i de underjordiska grottorna. En lång rad olyckor och självmord har ägt rum vid dessa stup genom åren. Det inte alla vet är att Boca do Inferno en gång i tiden också var skådeplatsen för en märklig episod som innefattar två huvudgestalter i mellankrigstidens avantgardistiska och ockultistiska strömningar. I vissa avseenden var de varandras diametrala motsatser: Den reserverade och melankoliske poeten Fernando Pessoa, vars liv till det yttre inte var särskilt dramatiskt. Och den excentriske magikern och författaren Aleister Crowley, som levde ett liv fullt av erotiska eskapader och bisarra utsvävningar.Det var det gemensamma intresset för ockultism och astrologi som ledde fram till den osannolika kontakten mellan Pessoa och Crowley. Under många år gjorde Pessoa horoskop över de mest skilda personligheter i historien och i sin egen samtid – från diktare som Lord Byron och Goethe till diktatorer som Mussolini och Salazar. Men också över de olika fiktiva författarjag som han själv skapade, Pessoas så kallade heteronymer. När han vid ett tillfälle läste den första delen av engelsmannens självbiografiska bok The Confessions of Aleister Crowley upptäckte han att det horoskop som stod tryckt på en av de första sidorna var felaktigt uträknat. I ett brev till förlaget The Mandrake Press påpekade den internationellt helt okände Pessoa misstaget – och fick då ett tacksamt svar från Crowley själv. Det blev början på en oregelbunden kontakt som skulle vara i nästan ett och ett halvt år.Under lång tid var inte alla delar av den här historien kända för allmänheten, eftersom de efterlämnade breven och manuskripten i Lissabon – till skillnad från resten av Pessoas kvarlåtenskap – var i privat ägo. Men 2008 förvärvade staten dokumenten i en uppmärksammad auktion. Litteraturvetaren Steffen Dix har samlat allt material i en portugisisk volym under titeln O Mistério da Boca do Inferno (Mysteriet vid Boca do Inferno). Här finns brevväxlingarna och tidningsklippen från den tiden – men också det ofullständiga manus till en kriminalhistoria på engelska med titeln The Mouth of Hell som Pessoa skrev inspirerad av händelserna. Och som i likhet med nästan allting av den portugisiske författaren aldrig publicerades under hans livstid.Tidigt under deras brevväxling dyker tanken på ett personligt möte upp. Det är Crowley som är den pådrivande kraften, medan den mer tillbakadragne Pessoa förhåller sig avvaktande till planerna. Crowley vill av flera olika personliga skäl fly utomlands under en tid. I breven diskuterar han möjligheterna att öppna en sorts filial i Lissabon till en av sina hemliga ordnar. Pessoa vill å sin sida övertala Crowleys förlag att börja ge ut portugisiska verk, däribland en del av hans egna dikter.Den 2 september 1930 anländer till slut Aleister Crowley till Lissabons hamn, tillsammans med sin nittonåriga älskarinna Hanni Jaeger. Pessoa tar emot dem på kajen, och Crowley beskriver honom senare i sin dagbok som ”en mycket trevlig man”. Någon språkbarriär fanns inte; Pessoa hade lärt sig engelska under skolgången i Sydafrika och använde det ofta i sitt arbete som frilansande översättare av affärsbrev. Ibland skrev han också egna dikter direkt på engelska.Under några dagar ägnar sig Crowley och Jaeger åt strandliv i Estoril utanför huvudstaden. Men de praktiserar också så kallad ”sexuell magi” med en sådan livlighet att hotelledningen till slut ber dem att flytta. Mitt i turbulensen flyr den unga tyskan Jaeger på egen hand in till Lissabon. Vad Aleister Crowley gör under de följande dagarna har aldrig riktigt klarlagts. Men snart hittas ett brev under ett cigarettetui vid Boca do Inferno – Djävulsmunnen – där Crowley har skrivit till Hanni Jaeger: ”Jag kan inte leva utan dig. Det andra ”Boca do Inferno” kommer att ta mig – det kommer inte att vara lika hett som ditt!” Det är en journalist vid namn Augusto Ferreira Gomes som har hittat meddelandet. Av en händelse råkar han också vara en av Fernando Pessoas närmsta vänner.Aleister Crowley är spårlöst försvunnen. Allt tyder på att han faktiskt har tagit sitt liv vid Boca do Inferno. Nyheten får stor uppmärksamhet i Portugal och når också den internationella pressen. Pessoa medverkar i polisförhör och skriver artiklar om händelsen – utan att avslöja att han i själva verket haft en del i vad som egentligen är ett excentriskt upptåg. Ett upptåg som gnistrar av humor och ironi – och där såväl Crowley som Pessoa får användning för sina gäckande masker. För snart dyker ockultisten livs levande upp i Paris och Berlin. Den engelske magikern fortsätter sitt utsvävande och skandalösa liv, och blir efter sin död en omhuldad gestalt i olika subkulturer.Vad kan allt detta ha betytt för Fernando Pessoa? Mötena med Aleister Crowley och episoden vid Boca do Inferno måste ha varit en tumultartad händelse i hans – åtminstone till det yttre – stillsamma liv. Jag föreställer mig att det hade en både uppiggande och något besvärande inverkan på honom; som när en clown oväntat dyker upp och vill att man ska bistå i ett underhållningsnummer. En av de mindre kända aspekterna av Pessoas mångfacetterade person var hans intresse för kriminallitteratur. Men till skillnad från många av vår tids deckarförfattare var det inte de politiska och sociala omständigheterna kring brottet som intresserade honom – utan själva pusselläggandet, tankearbetet som leder fram till gåtans lösning. Den här sidan kommer till uttryck i Pessoas egna, ofullständiga försök i deckargenren – framför allt då i The Mouth of Hell. Men snart övergav han projektet. På sätt och vis kan man säga att han hade viktigare saker för sig. Istället skulle hans halvheteronym Bernardo Soares aktiveras på nytt, bokhållarbiträdet på Rua dos Douradores som skriver sin Orons bok under ensamma timmar på kontoret.Pessoa och Crowley fortsätter att växla en del brev, men Pessoa svarar med allt längre fördröjning, och till slut inte alls. Det finns anteckningar som tyder på att han betraktade Crowleys överdrifter med en viss skepsis. Men de stora skillnaderna till trots fanns det också underliggande beröringspunkter. De delade en dragning åt mystifikationer och iscensättningar; det var bara det att Pessoas lekar och förklädnader helt och hållet ägde rum inne i språket. ”Poeten är en som låtsas” skriver han i en dikt.Med tiden måste händelserna vid Boca do Inferno ha tett sig alltmer avlägsna för honom. Hälsan försämrades av en tilltagande alkoholkonsumtion och 1935, fem år efter mötena med Aleister Crowley och Hanni Jaeger går Fernando Pessoa bort, fyrtiosju år gammal. Ännu kommer många år förflyta innan vidden och djupet av hans författarskap går upp för omvärlden. De sista orden han skriver på sin dödsbädd är på engelska: ”I know not what tomorrow will bring.”Henrik Nilsson, författare och essäistKällor:Fernando Pessoa (red. Steffen Dix): O Mistério da Boca do Inferno. Correspondência e novela policial. Tinta da China, 2019.

Internationell författarscen 11 oktober 2006.

Luk 2:22-32, 1 Joh:1:1-2:2 Henrik Nilsson

Är det vanvördigt att bläddra i en klassiker och bara läsa några rader? Henrik Nilsson reflekterar över det fragmentariska läsandets särart och skönhet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-06-18.Under en mellanlandning på Bryssels flygplats fångade några människor vid kafébordet intill min uppmärksamhet. De såg ut att vara i tjugoårsåldern och var alla försjunkna i varsin bok. Emellanåt sneglade jag nyfiket åt deras håll för att urskilja titlarna. Snart upptäckte jag att de läste samma sak – den franske författaren Guy de Maupassants roman Bel-Ami.Hur kunde det komma sig att alla fyra i sällskapet bredvid mig hade valt samma bok? Tillhörde de en läsecirkel? Var de kanske medlemmar i ett Maupassant-sällskap på väg till ett årsmöte någonstans? Eller rörde det sig bara om några vänner som bestämt sig för att läsa samma roman? Oavsett förklaringen fanns det något sympatiskt över åsynen av fyra unga människor försjunkna i en fiktiv värld som skapats för länge sedan – medan resten av världen skyndade förbi. Jag fick känslan av att ha stött på de sista överlevandena i en nästan utplånad armé av långsamma läsare.Om Maupassant-läsarna i Bryssel var företrädare för en obruten och långsam läsakt som ofta framställts som idealisk, är väl bläddringen dess raka motsats? Men detta att bläddra, är det alltid synonymt med ett ytligare och mer respektlöst sätt att närma sig böcker? Kan man inte istället se bläddringen som läsningens preludium? Under min uppväxt gick jag ofta till föräldrarnas bokhyllor, drog ut någon volym på måfå, slog upp den, lät sidorna falla mjukt mellan fingrarna och läste några rader. Sedan ställde jag tillbaka boken, drog fram en ny. Tills jag hittade något som passade just den dagen – och gav mig sedan hän åt läsningen från början till slut.Jag tycker fortfarande om att bläddra. Av någon anledning gör jag det oftast på kvällarna, och helst i böcker som jag redan har läst och som kommit att betyda något för mig. Det händer att jag då får frågan: Letar du efter något? Jag vet aldrig vad jag ska svara. För vad letar man egentligen efter när man bläddrar?För att närma mig ett svar måste jag tala om vissa platser som står mig nära, som den skånska byn Södra Rörum eller mer avlägsna orter som Lissabon och Mexico City. Ibland längtar jag tillbaka till dessa platser. Vilket inte betyder att jag genast vill resa dit för att vistas där någon längre tid. Det händer att jag bara vill befinna mig där en kort stund, på sin höjd någon minut – så länge det krävs för att ta några djupa andetag och blicka ut över en viss äng eller en viss gata. På samma sätt är det med somliga böcker och författarskap. Ibland vill jag bara snudda vid dem, känna en fläkt av dem. För en bok, ett författarskap är inte bara en samling ord och texter, utan också något mer diffust; en sammantagen känsla. Varje litterärt verk av rang utgör ett särskilt sorts luftrum, med sina egna atmosfäriska förhållanden. Vissa av dem har också sin alldeles egna lukt som slår upp som en dunst från sidorna. Så är det till exempel med Gabriel García Márquez, vars böcker för mig luktar av övermogna mango- och guayabafrukter. Ur vissa av Harry Martinsons böcker kan jag istället känna doften av en blomstrande sommaräng stiga från sidorna.Vissa litterära genrer lämpar sig bättre för bläddring än andra. Om jag en kväll vill återvända till Wislawa Szymborskas eller Edith Södergrans poesi, då är det sällan en hel diktsamling jag vill läsa. Utan bara en enstaka dikt, ibland bara några förstrukna rader – som jag bläddrar mig fram till. Litterära dagböcker passar desto bättre för det obestämda och slumpvisa bläddrandet. Man slår upp ett visst datum på måfå, känner vindpusten av en främmande människas liv. Som när Sylvia Plath den 14 augusti 1956 berättar om hur hon har vaknat med en omtöcknad känsla, som om hon ”kröp fram ur ett spindelnät”. Eller när den norske poeten och äppelodlaren Olav H Hauge en majdag 1960 skriver att körsbärsträden blommar och att humlorna surrar i hundratal i deras kronor.Den senaste tiden har jag ofta bläddrat i den rumänsk-franske filosofen Ciorans dagböcker som han skrev i Paris mellan 1957 och 1972. Jag läser några slumpvist utvalda anteckningar – kompakt mörka och illusionslösa – som när han på ett ställe konstaterar att det inte skulle ha någon betydelse om världen gick under. Det viktiga är att den har existerat och fortfarande existerar, om så bara för ett ögonblick. Att läsa Ciorans anteckningar är som att bita i en malörtsstjälk och känna den bittra smaken i munnen under någon minut, innan man spottar ut den igen.Finns det något mer vanvördigt än att bläddra i de stora klassikerna? Borde man inte läsa till exempel Homeros djupt försjunken och koncentrerad? Ändå tycker jag om att bläddra i hans epos, och handlöst kasta mig in i Iliadens strider. När jag den här gången slår upp boken råkar jag hamna mitt i den tjugoandra sången. Hektor har lönlöst kastat sin enda lans och vet att han kommer att dö; ändå drar han sitt svärd och stormar till attack. Jag hör metallen klinga genom århundradena. Och ur Iliadens sidor stiger en järnaktig lukt av blod upp från slagfältet i Troja, innan jag ställer tillbaka boken i hyllan igen.Jag fortsätter alltså att bläddra, förvissad om att utförligheten har sin tid, och den snabba blicken sin. Jag tror också att bläddringen ibland kan vara en akut form av läsning i svåra situationer – som under krig och förföljelse – när vi inte kan vara säkra på hur länge det är möjligt att fortsätta läsa boken vi har i händerna. Att bläddra kan vara barnets sätt att närma sig en bok eller den vuxne läsarens första försök att bilda sig en uppfattning om innehållet i en roman eller novellsamling. Men det kan också vara den sista läsningen. Mot slutet av dagen när inte mycket mer kraft står oss till buds. Under en allvarlig sjukdom eller en stor trötthet. Eller mot slutet av livet, när de darrande händerna tar farväl av de böcker som betydde någonting.Öppna en bok. Låt sidorna fladdra mellan fingrarna. När du får syn på något, tryck då till lätt med tummen. Sidorna stannar upp under din blick. Läs några rader eller ett stycke, lätta sedan på tummen och se hur sidorna börjar flimra igen. Nu gör du det: Du bläddrar. Lägg märke till att verbet har ett onomatopoetiskt drag, och hur den kvicka sekvensen av konsonanter i ordet bläddra återspeglar sidornas rörelser.Lyssna nu till det spröda ljudet från boken du bläddrar i. Kanske tänker du inte så ofta på det. Men olika böcker låter olika när man bläddrar. Det beror på en mängd olika faktorer – som kvaliteten och tjockleken på sidorna, och hur gammal boken är. Skillnaden påminner om vingslag från olika fågelarter; vissa är lätta, går knappt att urskilja – andra är tyngre och susande. Fäst nu uppmärksamheten vid något annat: Den nästan omärkliga fläkten, den minimala svalkan när du bläddrar. Vad kan det vara för något? Det är sidornas hemliga vindpust mot ditt ansikte. Den exakta mängden syre du behöver för att slå upp den första sidan – och ansluta dig till de långsamma läsarnas armé på flygplatsen i Bryssel.Henrik Nilsson, författare och essäist

Människan kan förlora sin nyfikenhet. Ett sätt att hålla den vid liv är att vara öppen för de oväntade läsningarna. Henrik Nilsson berättar om mötet med en dagbok och en dikt som försvann i mörkret. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Varifrån kommer egentligen den här villfarelsen att människan bara skulle ha ett hjärta? Hon har ett andra hjärta, och det är nyfikenheten. Ändå är det fullt möjligt att leva utan detta andra hjärta, och ibland slutar det nästan att slå. I själva verket är nyfikenheten alltid utsatt och hotad, både hos den enskilde och i samhället. Den är de tvärsäkra ideologiernas och kompletta systemens fiende nummer ett – därför är det inte konstigt att det ständigt har funnits krafter som räds den. Att vara öppen för de oväntade böckerna och läsningarna kan i det perspektivet te sig som en liten motståndshandling.I Lissabon gick jag en gång förbi en kvinna som satt och läste vid ett kafébord. Eftersom jag alltid försöker urskilja vad främmande människor läser saktade jag in stegen och sneglade ner på boksidorna. Där syntes varken titeln eller författarens namn, bara dikten – på engelska – som läsaren just då hade nått fram till: ”Landing in darkness.” Jag hann inte uppfatta mer än så, men lade titeln om att landa i mörker på minnet och sökte sedan efter den på internet för att hitta poetens namn – utan att få några träffar. Allt tydde på att dikten som jag oväntat hade fått en glimt av skulle förbli okänd för mig. Därför började jag fantisera om dess fortsättning, om ett diktjag som anlände med flyg till en okänd stad efter att skymningen redan fallit, affärerna stängt och trafiken glesnat på gatorna. Bara för att i nästa stund fråga mig vilken sorts symboliskt mörker som dikttiteln kanske snarare syftade på.Den oväntade litteraturen är ingen genre, och saknar klassifikationssystem. Ändå har jag svårt att vara utan den. Jag talar om böckerna man hittar långt ute i världen – i parker och väntsalar, tågkupéer och tunnelbanevagnar. Ibland dyker de upp på pensionat och hotell, på hyllorna där gäster kan lämna sina böcker innan de checkar ut. Vid ett ridspår kantat av körsbärsträd utanför den skånska byn Torna Hällestad står ett bokskåp som heter ”Spårets lilla bibliotek”, där förbipasserande vandrare kan ställa böcker eller köpa en för en spottstyver – mitt ute i naturen. Nyligen hittade jag där den franske författaren André Malrauxs roman Valnötsträden i Altenburg. När jag öppnade den slungades jag utan någon som helst förvarning rakt in i långskeppet i Chartres katedral, där sårade krigsfångar låg och samtalade med varandra på det halmtäckta golvet medan tyska stridsvagnar dundrade förbi utanför.En eftermiddag råkade jag få syn på en tunn bok med alggrönt omslag i en bokhandel i Köpenhamn. Det visade sig vara en dagbok skriven av en tysk författare som jag aldrig hade hört talas om. Hanns Cibulka – på sin tid en uppburen författare i DDR men aldrig översatt till svenska – tillbringade tre månader på sommaren och hösten 1971 i ett trähus inte långt från klinten på den smala ön Hiddensee i Östersjön. När jag läser Cibulkas dagbok, så full av oöverlagda infall och stillsamma iakttagelser, påminns jag om att en viss sorts litterära dagböcker lämpar sig ovanligt väl för att fånga det oväntade i tillvaron. Vilket inte utesluter att de kan vara skrivna med stor omsorg och precision. I dagboken kan det till synes ovidkommande ta plats, och blicken får dröja vid sådant man annars förbiser eller hastar förbi. Dagboken kräver egentligen ingen annan intrig än livets egen, och ingen annan dramatik än författarens och världens ömsesidiga överraskningar.Den 31 juli seglar Cibulka ut med en liten båt tillsammans med sin bekant ”doktorn”, de kastar ankare i en lugn bukt, plockar fram fiskespöna – och de okända fiskarnas färger och former glittrar så oväntat och levande i samma ögonblick som de bryter igenom vattenytan. Under en promenad några dagar senare får författaren syn på en häst utan sadel ute på en äng. Plötsligt kastar den bak huvudet och galopperar ut över det öppna landskapet, grästuvorna flyger genom luften och landskapet fylls av liv. ”Hästen kände ännu inte till några kommandon, den följde solen, lyssnade till vad vinden viskade i dess öra … ännu var den fri, utan tömmar och betsel. Det fria livet hade gjort den nyfiken”, skriver Cibulka. Och det är som om han beskrev inte bara det vilsinta djuret – utan också sin egen dagbok från Hiddensee.I den litterära dagboken, skriver Cibulka, ”upplevs och genomtänks livet i många lager. Varje dag är en ny dörr, man håller uppsikt över sina medmänniskor, och är på jakt efter sitt eget jag”. Cibulka är förstås samtidigt högst medveten om att han knyter an till en tradition. En av de litterära dagböcker som stod vidöppen för dagarnas och nätternas överraskningar var Albert Camus Anteckningar, som nedtecknades i nio häften men publicerades först efter hans död. En septemberdag 1937 skriver Camus att han i slutändan alltid tröttnar på människor, känner sig färdiga med dem. Men ögonblicket då ”sprickan uppstår” brukar inträffa först när han upptäcker deras brist på nyfikenhet på saker och ting. Något liknande skulle man kunna säga om litteratur och läsningar. De böcker som sluter sig och tror sig ha genomskådat allt redan från början, lämnar inga djupare avtryck i mig. Men det finns böcker som på något vis både utstrålar och alstrar nyfikenhet, vilket gör att man aldrig riktigt blir klar med dem. Camus dagböcker hör själva till denna andra kategori.Camus visste alltså att människan kan ha två hjärtan och genom att ibland avvika från litteraturens snitslade banor, axlar man och tar ansvar för nyfikenhetens tradition. Endast så kan man nå fram till vissa oväntade valnötsträd och förbisedda öar. Från Hiddensee har jag vid det här laget många minnen, fast jag aldrig har varit där. Jag har sett havtornsbuskarna stilla lysa vid havet i september. Jag har sett in i en kalvs vattenblå ögon. Och jag har besökt kyrkogårdar ”där hela släkter möts under jorden”.På ett ställe i sin dagbok skriver Cibulka att dikterna som förbereder oss på det okända talar till läsaren genom tid och rum – och träffar oss där vi är som mest sårbara. Det får mig att tänka på dikten ”Landing in darkness”, vars titel jag en gång skymtade vid ett kafébord i Lissabon. Jag stötte aldrig på den igen och har slutat leta efter boken den trycktes i, och efter poeten som skrev den. Jag förstår nu att det bara finns ett sätt att hitta dikten. Befriad från tömmar och betsel måste jag skriva den själv.Henrik Nilsson, författare, essäist och översättareLitteraturHanns Cibulka: Sanddornzeit –Tagebuchblätter von Hiddensee. Mitteldeutscher Verlag, 1971. I dansk översättning som Havtorntid – Dagbogsblade fra Hiddensee. A mock book, 2023.Albert Camus "Carnets" utgavs 1962, 1964 och 1989 och 2020 utkom en komplett svensk utgåva, "Anteckningar", på Bokförlaget Faethon i översättning av Anna Säflund-Orstadius, Jan Stolpe och Anders Bodegård.

Avsnitt 193. I det här avsnittet, eller i det här reportaget, följer vi Henrik Nilsson i hälarna, långt bortom den kommersiella litteraturens vattenhål och scener. Vi vandrar Amsterdams gator på jakt efter mening. Det finns inte en detalj för liten för att inte uppmärksammas. På vägen besöker vi en av Philip Roths favoritölstugor, pratar med nederländare, översättare och förläggare. Allt för att nå in till meningens kärna. Och gör inte misstaget att tro att Henrik Nilsson inte vet vad han gör. Få har hans erfarenhet och framgångar när det gäller utgivning av kommersiell litteratur. Som få förläggare förmår han också gränsla gapet mellan kommersiell och litterär utgivning.

Ödehus både skrämmer och lockar, men vad är det egentligen som döljer sig där inne? Författaren och essäisten Henrik Nilsson gläntar på dörren till en värld av kvarlämnade föremål och slitna fasader. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Under vandringen i västra Blekinge glesnade träden och vi nådde fram till en solbelyst öppning i skogen. På andra sidan ett krokigt äppelträd, omgivet av lupiner och nässlor, låg ödehuset. Med kupade händer försökte jag kika in genom fönstren, men spindelväven grumlade synen av bråten där inne. När jag lyfte av haspen och öppnade den knarrande dörren visste jag inte om råttor skulle kila ut över tröskeln eller om en uggla skulle störtdyka mot mig inifrån mörkret. Men allt var tyst, och jag tog några steg in i farstun där väggarna var tapetserade med flagnande tidningspapper från början av 1900-talet. Lokalannonser där hushållerskor söktes blandades med rapporter om avlägsna vulkanutbrott. Trots min nyfikenhet på vad som fanns i de andra rummen, vågade jag mig inte längre in i huset med rädsla för att bjälkarna skulle ge vika och taket störta in.När jag lade på haspen till dörren igen, tänkte jag på poeten Pontus Lindhs korta dikt om ett ödetorp: materian släpper taget / vandrar utåt / när vi kikar in / fryser bilden / krandroppen hänger i all evighet / och kattskelettet ligger stilla i hörnet / för stilla. Jag tänkte också på ödehusens betydelse under min barndom, särskilt det ruckel som låg på väg hem från skolan och som vi ibland efter lektionerna brukade smyga oss in i alltid med känslan av att lämna inte bara gatan bakom oss, utan den gängse verkligheten. Jag minns det krasande ljudet av glasskärvor under skosulorna på stentrappan, jag minns det sotiga köket med öppna lådor och bestick utvräkta på golvet, trappan upp till andra våningen som vi aldrig vågade beträda, eftersom vi där uppe kanske skulle påträffa något som skulle hålla oss sömnlösa om nätterna.Ödehus har funnits lika länge som det funnits hus. Därför kan historiska lämningar och ruiner i någon mening sägas vara ödehus som övergivits för så längesedan att de numera tillhör arkeologins snarare än det levande minnets domäner. Under vår relativt fredliga svenska samtidshistoria har det ofta funnits privata skäl till att vi lämnat hus att förfalla som skilsmässor, sjukdomar och familjetvister men i det större perspektivet berättar ödehusen också krigens, ockupationernas och fördrivningarnas globala historia.Ödehuset säger oss att något gick snett, inte blev som det var tänkt. Som i fallet med grekernas hus i Istanbul som stått igenbommade i många decennier till följd av folkomflyttningarna för hundra år sedan. Eller alla bostadshus och offentliga byggnader som övergavs vind för våg när människor tvingades lämna sina hem efter kärnkraftsolyckorna i Tjernobyl och Fukushima. I dagens Mexiko överger tiotusentals familjer sina hus varje år till följd av det svårartade narkotikavåldet i deras hemtrakter. Det mest storslagna och sinistra ödehus jag själv har sett är den gigantiska ofärdiga byggnad vid Dâmbovia-floden i Bukarest som började uppföras på 1980-talet och som var tänkt att hysa ett museum över den rumänska kommunismen. Men projektet avbröts av decemberrevolutionen och sedan dess står det väldiga arkitektoniska skalet kvar som ett inofficiellt monument över de sista Ceauescu-årens förvridna världsbild och ideologiska kollaps.I dystopiernas tidevarv har ödehusen fått en förnyad relevans. Dagens filmer och teveserier fylls av övergivna sjukhus och igenbommade bensinmackar, av evakuerade stadskärnor och bostadsområden som tagits över av ogräs och förvildade hundar, medan de sista överlevande människorna drar runt i jakt på tillfälligt skydd och förnödenheter i ett postapokalyptiskt landskap. Dessa fiktiva byggnader har övergivits efter någon pandemi, naturkatastrof eller totalitär omvälvning, och skiljer sig därför från tidigare skräckgotiska filmer och böcker, där ödehuset och kråkslottet snarare var ett slags undantag som stod i kontrast mot den ordinära verklighetens förutsägbara rationalitet.I poesin har ödehuset ofta tilldelats en symbolisk roll, både av det personliga och samhälleliga slaget. Hos Nils Ferlin speglar ödehuset ett inre, andligt tillstånd: Ditt öga är tomt som ett ödehus, / det tör bo någon där likväl: / Man kan skymta ett ängsligt fladdrande ljus / ibland. Kan det vara din själ? I den västindiske poeten Derek Walcotts dikt Ruins of a Great House blir ett nedgånget plantagehus istället bilden för det brittiska imperiets koloniala förfall i den karibiska övärlden. När Börje Lindström ger röst åt de döda i diktsamlingen På kyrkogården i södra Lappland liknas tillvaron i den avfolkade och bortglömda hembygden på ett ställe vid ett ödehus, utplundrat / och med sönderslagna fönster.I vår del av världen, präglad både av en modernitet som trängt in i de flesta vrår av samhället och av ett utbrett intresse för inrednings- och renoveringstrender, kan ödehuset te sig som en särskilt utmanande anomali. En irrationell och oförsvarlig rest från det förgångna som borde ha jämnats med marken för länge sedan eller åtminstone tjäna som utgångspunkt för ett piggt och händigt makeover-projekt. Vilket inte hindrar att dessa förfallna byggnader som en logisk underström i tiden samtidigt kan väcka fascination inom vissa subkulturella kretsar.Lika svårt som det är att veta vilka vägar framtiden kommer ta, är det att veta om ödehusen kommer att bli fler eller färre under vår livstid. Det enda vi kan vara säkra på är att de alltid har funnits och alltid kommer att finnas något annat är lika otänkbart som perfekta utopier eller världsliga paradis. Ödehusen påminner oss om såväl vår egen som historiens ofullkomlighet. Därför är kanske en värld helt utan ödehus inte ens önskvärd. För när vi gläntar på dörren till dem, gläntar vi också på dörren till en annan tid inte bara till det förgångna, utan till en annan tid i vår egen tid; dess obevakade skuggsida.Så stanna till, öppna dörren till rucklet. Där innanför ser du omkullvälta möbler, söndriga gardiner och fuktfläckar som stora världsatlaser på väggarna. Ovanför öppningen till vardagsrummet sitter ett gökur som inte längre fungerar. Lamporna i taket har slocknat en gång för alla, och stolarna håller inte längre för någons tyngd. Vad hände? Åren, decennierna. Men en gång på andra sidan förfallet satt människor här vid bordet, och köket fylldes av matos och skramlande bestick.Du stannar upp på tröskeln som leder in till de andra rummen, eftersom du är rädd att huset ska störta samman över dig om du går längre in. Det är klokt, du måste fortsätta din vandring. Därför kommer du aldrig att få se det lilla sovrummet allra längst in, där en barnteckning fortfarande sitter kvar på väggen. Du kommer aldrig att upptäcka det gulnade pappret med det otydliga motivet, som föreställer ett sjörövarskepp som nätt och jämnt hann avfyra alla sina kanoner innan lupinerna och nässlorna omringade allt.Henrik Nilsson, författare och essäist

Det händer att oväntade intryck väcker oss till liv inne i livet, och på ett bråddjupt sätt gör oss medvetna om oss själva och världen. Ibland sker det under en resa. Om Henrik Nilsson:Henrik Nilsson är författare och essäist, född och bosatt i Malmö. Han ägnar sig också åt att introducera och översätta utländsk litteratur, särskilt från den spansk- och portugisiskspråkiga världen.Producent: Mette Göthberg

Uppläsning: Clas Göran Söllgård Översättning: Henrik Nilsson 1a rad: jag tillhör de utvalda DIKTSAMLING: Om jag inte får tala med någon nu (Tranan, 2011)MUSIK: Kurt Weill: ZuhälterballadeEXEKUTÖR: Asja Fatasjeva, saxofon

Den tillbakadragne poeten Fernando Pessoa och den excentriske äventyraren, poeten och ockultisten Aleister Crowley hade inte mycket gemensamt på ytan. Så varför träffades de? Henrik Nilsson berättar. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången 2020.Några mil utanför Lissabon finns ett dramatiskt kustlandskap som kallas Boca do Inferno, Djävulsmunnen. Här slår och skummar Atlantens vågor mot klipporna, och vattenmassorna dånar i de underjordiska grottorna. En lång rad olyckor och självmord har ägt rum vid dessa stup genom åren. Det inte alla vet är att Boca do Inferno en gång i tiden också var skådeplatsen för en märklig episod som innefattar två huvudgestalter i mellankrigstidens avantgardistiska och ockultistiska strömningar. I vissa avseenden var de varandras diametrala motsatser: Den reserverade och melankoliske poeten Fernando Pessoa, vars liv till det yttre inte var särskilt dramatiskt. Och den excentriske magikern och författaren Aleister Crowley, som levde ett liv fullt av erotiska eskapader och bisarra utsvävningar.Det var det gemensamma intresset för ockultism och astrologi som ledde fram till den osannolika kontakten mellan Pessoa och Crowley. Under många år gjorde Pessoa horoskop över de mest skilda personligheter i historien och i sin egen samtid från diktare som Lord Byron och Goethe till diktatorer som Mussolini och Salazar. Men också över de olika fiktiva författarjag som han själv skapade, Pessoas så kallade heteronymer. När han vid ett tillfälle läste den första delen av engelsmannens självbiografiska bok The Confessions of Aleister Crowley upptäckte han att det horoskop som stod tryckt på en av de första sidorna var felaktigt uträknat. I ett brev till förlaget The Mandrake Press påpekade den internationellt helt okände Pessoa misstaget och fick då ett tacksamt svar från Crowley själv. Det blev början på en oregelbunden kontakt som skulle vara i nästan ett och ett halvt år.Under lång tid var inte alla delar av den här historien kända för allmänheten, eftersom de efterlämnade breven och manuskripten i Lissabon till skillnad från resten av Pessoas kvarlåtenskap var i privat ägo. Men 2008 förvärvade staten dokumenten i en uppmärksammad auktion. Litteraturvetaren Steffen Dix har samlat allt material i en portugisisk volym under titeln O Mistério da Boca do Inferno (Mysteriet vid Boca do Inferno). Här finns brevväxlingarna och tidningsklippen från den tiden men också det ofullständiga manus till en kriminalhistoria på engelska med titeln The Mouth of Hell som Pessoa skrev inspirerad av händelserna. Och som i likhet med nästan allting av den portugisiske författaren aldrig publicerades under hans livstid.Tidigt under deras brevväxling dyker tanken på ett personligt möte upp. Det är Crowley som är den pådrivande kraften, medan den mer tillbakadragne Pessoa förhåller sig avvaktande till planerna. Crowley vill av flera olika personliga skäl fly utomlands under en tid. I breven diskuterar han möjligheterna att öppna en sorts filial i Lissabon till en av sina hemliga ordnar. Pessoa vill å sin sida övertala Crowleys förlag att börja ge ut portugisiska verk, däribland en del av hans egna dikter.Den 2 september 1930 anländer till slut Aleister Crowley till Lissabons hamn, tillsammans med sin nittonåriga älskarinna Hanni Jaeger. Pessoa tar emot dem på kajen, och Crowley beskriver honom senare i sin dagbok som en mycket trevlig man. Någon språkbarriär fanns inte; Pessoa hade lärt sig engelska under skolgången i Sydafrika och använde det ofta i sitt arbete som frilansande översättare av affärsbrev. Ibland skrev han också egna dikter direkt på engelska.Under några dagar ägnar sig Crowley och Jaeger åt strandliv i Estoril utanför huvudstaden. Men de praktiserar också så kallad sexuell magi med en sådan livlighet att hotelledningen till slut ber dem att flytta. Mitt i turbulensen flyr den unga tyskan Jaeger på egen hand in till Lissabon. Vad Aleister Crowley gör under de följande dagarna har aldrig riktigt klarlagts. Men snart hittas ett brev under ett cigarettetui vid Boca do Inferno Djävulsmunnen där Crowley har skrivit till Hanni Jaeger: Jag kan inte leva utan dig. Det andra Boca do Inferno kommer att ta mig det kommer inte att vara lika hett som ditt! Det är en journalist vid namn Augusto Ferreira Gomes som har hittat meddelandet. Av en händelse råkar han också vara en av Fernando Pessoas närmsta vänner.Aleister Crowley är spårlöst försvunnen. Allt tyder på att han faktiskt har tagit sitt liv vid Boca do Inferno. Nyheten får stor uppmärksamhet i Portugal och når också den internationella pressen. Pessoa medverkar i polisförhör och skriver artiklar om händelsen utan att avslöja att han i själva verket haft en del i vad som egentligen är ett excentriskt upptåg. Ett upptåg som gnistrar av humor och ironi och där såväl Crowley som Pessoa får användning för sina gäckande masker. För snart dyker ockultisten livs levande upp i Paris och Berlin. Den engelske magikern fortsätter sitt utsvävande och skandalösa liv, och blir efter sin död en omhuldad gestalt i olika subkulturer.Vad kan allt detta ha betytt för Fernando Pessoa? Mötena med Aleister Crowley och episoden vid Boca do Inferno måste ha varit en tumultartad händelse i hans åtminstone till det yttre stillsamma liv. Jag föreställer mig att det hade en både uppiggande och något besvärande inverkan på honom; som när en clown oväntat dyker upp och vill att man ska bistå i ett underhållningsnummer. En av de mindre kända aspekterna av Pessoas mångfacetterade person var hans intresse för kriminallitteratur. Men till skillnad från många av vår tids deckarförfattare var det inte de politiska och sociala omständigheterna kring brottet som intresserade honom utan själva pusselläggandet, tankearbetet som leder fram till gåtans lösning. Den här sidan kommer till uttryck i Pessoas egna, ofullständiga försök i deckargenren framför allt då i The Mouth of Hell. Men snart övergav han projektet. På sätt och vis kan man säga att han hade viktigare saker för sig. Istället skulle hans halvheteronym Bernardo Soares aktiveras på nytt, bokhållarbiträdet på Rua dos Douradores som skriver sin Orons bok under ensamma timmar på kontoret.Pessoa och Crowley fortsätter att växla en del brev, men Pessoa svarar med allt längre fördröjning, och till slut inte alls. Det finns anteckningar som tyder på att han betraktade Crowleys överdrifter med en viss skepsis. Men de stora skillnaderna till trots fanns det också underliggande beröringspunkter. De delade en dragning åt mystifikationer och iscensättningar; det var bara det att Pessoas lekar och förklädnader helt och hållet ägde rum inne i språket. Poeten är en som låtsas skriver han i en dikt.Med tiden måste händelserna vid Boca do Inferno ha tett sig alltmer avlägsna för honom. Hälsan försämrades av en tilltagande alkoholkonsumtion och 1935, fem år efter mötena med Aleister Crowley och Hanni Jaeger går Fernando Pessoa bort, fyrtiosju år gammal. Ännu kommer många år förflyta innan vidden och djupet av hans författarskap går upp för omvärlden. De sista orden han skriver på sin dödsbädd är på engelska: I know not what tomorrow will bring.Henrik Nilsson, författare och essäistKällor:Fernando Pessoa (red. Steffen Dix): O Mistério da Boca do Inferno. Correspondência e novela policial. Tinta da China, 2019.

Det händer att jag fylls av en diffus tacksamhet som jag inte riktigt vet vad jag ska göra av. För hur ska jag tacka för smaken av morgonens första klunk kaffe? Om Henrik Nilsson:Henrik Nilsson är författare och essäist, född och bosatt i Malmö. Han ägnar sig också åt att introducera och översätta utländsk litteratur, särskilt från den spansk- och portugisiskspråkiga världen.Producent: Mette Göthberg

In our latest Electronic Specifier Insights podcast, we spoke to Henrik Nilsson, Product Manager at FingerPrints all about biometrics technology; how to integrate biometrics and the benefits of integration whilst addressing vulnerabilities including myths and misconceptions

De räddar livet på hundratusentals elektronikprylar varje år och ser till att mobiltelefoner, datorer och surfplattor används under hela sin livslängd. Efter över två decennier i branschen står it-återanvändarna Inrego plötsligt i centrum för två globala megatrender, när digitalisering och hållbarhet seglar upp som vår tids ödesfrågor. I det här avsnittet av Digitala Influencer-podden förklarar Inregos grundare, Henrik Nilsson, varför han inte ägnar sig åt återvinning, rätar ut frågetecknen kring cirkulär och linjär ekonomi och förklarar hur Sverige kan bli ett återanvändningens Silicon Valley.

När allting runt en plötsligt har blivit kallare än man kunde föreställa sig, då hör en filt över axlarna till den allra första och viktigaste hjälpen man kan få. Om Henrik Nilsson:Henrik Nilsson är författare och essäist, född och bosatt i Malmö. Han ägnar sig också åt att introducera och översätta utländsk litteratur, särskilt från den spansk- och portugisiskspråkiga världen.Producent: Mette Göthberg

I själva verket påminner det korta och enstaviga ordet tack om en liten gåtfull sten som skimrar i ständigt nya nyanser beroende på vilket håll vi betraktar den ifrån. Det här avsnittet av Tankar för dagen utgick p g a situationen i Ukraina.Om Henrik Nilsson:Henrik Nilsson är författare och essäist, född och bosatt i Malmö. Han ägnar sig också åt att introducera och översätta utländsk litteratur, särskilt från den spansk- och portugisiskspråkiga världen.Producent: Mette Göthberg

När jag tänker efter måste det vara ett av de vanligaste och ändå mest förbisedda ljuden i många människors liv. Om Henrik Nilsson:Henrik Nilsson är författare och essäist, född och bosatt i Malmö. Han ägnar sig också åt att introducera och översätta utländsk litteratur, särskilt från den spansk- och portugisiskspråkiga världen.Producent: Mette Göthberg

Varje dag hör jag brottstycken av främmande människors samtal på gatan, i affären eller i något annat av stadens alla offentliga rum. Repris från 15 oktober 2021Om Henrik Nilsson:Henrik Nilsson är författare och essäist, född och bosatt i Malmö. Han ägnar sig också åt att introducera och översätta utländsk litteratur, särskilt från den spansk- och portugisiskspråkiga världen.Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se

Vad är det för berättelse som syns på bokens sidor? Den som lämnat tydliga spår efter sig i form av kaffefläckar, bokmärken och sandkorn. Henrik Nilsson funderar på de livsöden som passerat bokens sidor. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.En gång köpte jag en begagnad bok på Tjuvarnas marknad i Lissabon. Det var en varm oktoberdag och höstregnen hade ännu inte börjat falla. Jag slog mig ner på en parkbänk med utsikt över folkvimlet för att öppna det slitna exemplaret av den portugisiske poeten Ruy Belos samlade dikter. På försättsbladet hade den tidigare ägaren skrivit sitt långa namn i klarblått bläck. Längre ner fanns ett sidnummer antecknat med blyerts. Jag slog upp det och hittade ett par diktrader som strukits för: Jag vet inte vad jag borde göra / bara att jag borde göra det jag inte vet.När jag bläddrade vidare upptäckte jag att boken var full av understrykningar, förkryssade dikter och egna dedikationer som hon, den tidigare läsaren, gjort till personer som tydligen stod henne nära. Särskilt många dikter hade hon tillägnat en viss Ricardo. Men en av dem hade uppenbarligen fått en särskild innebörd, för bredvid titeln hade hon kort och gott skrivit: Till mig själv. När jag slog ihop boken hade många frågor väckts om vilka krokiga vägar den tagit för att nå fram till mig. Och lika mycket som jag tänkte på poeten Ruy Belo som skrivit dikterna, tänkte jag på bokens tidigare ägare.En av anledningarna till att jag tycker om att köpa och läsa begagnade böcker är just de spår som tidigare läsare lämnat. Sådana böcker ingår inte bara i en litterär tradition, utan har också haft en högst konkret plats i en annan människas liv eller rent av i en hel skara läsares liv. Ibland kan det röra sig om minimala spår; en namnteckning, ett ortsnamn eller ett hundöra som vittnar om en läsning som aldrig slutfördes. Det gamla systemet som tidigare fanns i biblioteksböcker, där återlämningsdatumet stämplades på ett litet extra blad med kolumner, kan vara nog för att sätta fantasin i rörelse. Jag lånar en roman av Selma Lagerlöf och förflyttar mig ryckvist bakåt i tiden. Regnade det mycket den där novemberdagen 1984 när någon slog upp Jerusalem? Hur kan fåglarna och insekterna ha låtit i trädgården där någon läste det första kapitlet i mitten av juni 1976, med en bringare hallonsaft på bordet framför sig? Vad fick dessa personer att låna just denna bok, just dessa dagar?När jag nyligen läste Marcel Proust, upptäckte jag att någon strukit för en passage i Swanns värld som jag tycker mycket om den där berättaren för ett resonemang om de otaliga dofter som brukade fylla vissa lantliga rum i hans barndoms Combray, dofter som med Prousts ord ännu var präglade av naturen och färgade av väderleken liksom de kringliggande ängarnas doft, men som likväl fått en mänsklig och instängd inomhusprägel, likt ett slags utsökt, genomskinligt gelé av årets alla frukter vilka flyttats från trädgården in i skåpen. När jag läser detta stycke tänker jag på den lantliga doften i min egen mormors hus i Södra Rörum, vars beståndsdelar aldrig skulle kunna brytas ner och definieras men som sammanlagt ändå bildar ett omisskännligt barndomsminne som åren ännu inte har skingrat. På vilka sätt kan doften i de lantliga rummen i en fransk småstad under det sena artonhundratalet ha skilt sig från doften i de lantliga rum som jag själv kände på den skånska landsbygden ett sekel senare? Och den okände läsaren som tidigare ägt mitt exemplar av boken, hon som strukit för raderna om dofterna i Combray vilka associationer till lantliga rum kan hennes läsning ha väckt och hur skiljer de sig från mina minnen?Förr i tiden var det vanligt att husets bibel fungerade som ett slags hemarkiv, där man stack in viktiga dokument mellan sidorna och prydligt antecknade familjeförhållanden längst fram. Om en eldsvåda bröt ut, räddade man på så vis inte bara den heliga skriften undan lågorna utan också hushållets viktigaste papper det är något som många antikvariatsägare har fått erfara. Idag är spåren av liv som vi lämnar efter oss i böcker inte lika koncentrerade till en viss titel, men för den som är uppmärksam finns de överallt. En del av oss skriver in våra namn längst fram i böckerna som i äldre tiders hotelliggare: här slår vi upp vårt bagage, hänger upp våra kläder på galgarna i garderoben. Här stannar vi en tid tills det är dags för nästa gäst att ta över rummet som varit vårt.Det är lätt att bläddra förbi dem, men lägg märke till kafferingarnas halvcirklar över sidorna, de flottiga fingrarnas avtryck, de sena kvällarnas vinfläckar, sidorna som buktar efter plötsliga sommarregn. Myggan som inte hann ut innan den tjocka romanen slogs igen och sandkornen som blev kvar i en diktsamling efter en sysslolös dag på stranden. För att inte tala om alla bokmärken: pressade blåklockor och björklöv, boardingkort och inträdesbiljetter. Fast det är tunt och oansenligt är bokmärket egentligen ett av de mest radikala föremål man kan tänka sig. Det är ingenting mindre än en gränslinje mellan den här världen och den andra den värld som utspelar sig i romanerna och novellerna. När vi lägger in bokmärket mellan sidorna hejdas livet där inne; Anna Karenina stannar upp på tågperrongen, Odysseus förlänger sin tid på Kalypsos ö och Scheherazade får pusta ut mellan sagorna.Men inte bara främmande läsare lämnar spår efter sig. De finns också i böcker som vi ärver, lånar eller får i present. Efter att en vän till mig gick bort i tidig ålder fick några av oss som kände honom välja var sin bok ur hans hylla och behålla som ett minne. Jag valde en pocketutgåva i original av Albert Camus roman Pesten. Kan den ha följt med min vän på den resa till Algeriet han gjorde i tjugoårsåldern? Kanske har mitt exemplar en gång legat på ett nattduksbord på ett pensionat i Alger? När jag öppnar boken och för upp den mot ansiktet luktar den bara anonymt och fullproppat antikvariat inte saltstänk från båtresan över Medelhavet, inte myntate från hamnstadens kaféer. Men jag skulle kunna lära mig finska det som var min väns modersmål genom alla de franska ord han strukit under och försett med förklaringar i marginalen. Bevisen dröjer sig kvar i tunna blyertsanteckningar: här levde och läste en människa.Ju mer jag tänker på saken, desto mer inser jag att det alltid funnits en andra, hemlig läsare i mig. En läsare som registrerat orden på sidorna, handlingen i novellerna, gestalterna i romanerna men som egentligen sökt något annat. Vad? Kanske ett meddelande bortom meddelandena som i de där spionfilmerna där en mikrofilm eller en kodnyckel har gömts i lönnfacket mitt i en bok. En avgörande ledtråd, inte till författarens berättelse utan till berättelsen om den tidigare läsare jag själv en dag kommer att bli.Henrik Nilsson, författare och essäist

Varje dag hör jag brottstycken av främmande människors samtal på gatan, i affären eller i något annat av stadens alla offentliga rum. Om Henrik Nilsson: Henrik Nilsson är författare och essäist, född och bosatt i Malmö. Han ägnar sig också åt att introducera och översätta utländsk litteratur, särskilt från den spansk- och portugisiskspråkiga världen. Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se

Diktjaget i Elnaz Baghlanians debutbok Prologer talar till sitt ofödda barn på sitt nya språk. Att befinna sig mellan olika länder är också att befinna sig mellan olika språk. Vilket av dem ska modern föra vidare? LEVAN AKIN GÖR ACTIONDRAMAT DEG FÖR SVT Levan Akin var senast aktuell med sin hyllade dansfilm And then we danced som utspelade sig i Tbilisi, Georgien. Måndag 30 augusti är det premiär för hans nya spänningsserie för SVT i åtta delar. Deg handlar om ett rånbyte som behöver tvättas rent på ett bageri där Helena af Sandebergs och Bianca Kronlöfs rollfigurer jobbar. Björn Jansson har träffat alla tre. FÖRFATTARINTERVJU MED DEBUTANTEN ELNAZ BAGHLANIAN Elnaz Baghlanian är född 1982 i Shiraz, Iran. Nu debuterar hon med den prosalyriska berättelsen Prologer om en mor som talar till sitt ofödda barn om språk och minnen och främlingskap. Till vardags arbetar hon på Författarcentrum öst och har ett förflutet på Svenska PEN och som förläggare på bokförlaget Atlas. Men nu är det hon som är författaren. DE FÖRFÖLJDA UIGURIERNAS KULTUR FRODAS I ISTANBUL Folkslaget uigurer i Xinjiangprovinsen i nordvästra Kina är enligt rapporter utsatta för en hård förföljelse av det styrande kinesiska kommunistpartiet. Förutom att mer än en miljon uigurer har satts i fängelse eller arbetsläger, pågår en kampanj för att förstöra deras kultur. Uiguriska moskéer och gravplatser rivs, uiguriska är förbjudet i skolorna och framstående kulturpersonligheter fängslas. Men i Istanbul i Turkiet bor uppåt 40 000 uigurer och där försöker de bevara sin kultur. Dans, poesi och musik är viktiga delar och i musiken spelar stränginstrumentet ravap en stor roll. Frilansjournalisten Lennart Berggren rapporterar. Tips! Vill du veta mer om uiguriernas situation finns en poddserie från New York times här. OBS PLOCKAR LINGON, BLÅBÄR OCH BJÖRNBÄR Om bärplockning i litteraturen och naturen. För vart är de där författarna på väg? Vad letar de efter bland buskage och längs skogsstigar? Författaren Henrik Nilsson följer dem i spåren och upptäcker hur tiden tycks sakta ner och sommaren fixeras bland lingon, björnbär och blåbär. Programledare: Fredrik Wadström Producent: Nina Asarnoj

Vart är de där författarna på väg ? Vad letar de efter bland buskage och längs skogsstigar? Henrik Nilsson följer dem i spåren och upptäcker hur tiden tycks sakta ner och sommaren fixeras bland lingon, björnbär och blåbär. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Och smultronen för vem blommar de? Jag tänkte på Lennart Sjögrens diktrad i början av den sommar som nu går mot sitt slut. Under en promenad fanns de plötsligt där vid stigen, nära marken. Inte blommar de för dig, och inte blommar de för mig, svarar poeten. Ändå genomströmmades jag av en sorts optisk glädje vid åsynen av dessa vita smultronblommor som var de första diskreta tecknen på den stundade bärsäsongen. Det slår mig att förvånansvärt många litterära texter uppehåller sig just vid vägen till bären; längtan efter dem, föraningarna om dem. I Harry Martinsons naturessä En vandring till bärskogen går författaren och hans fru ut en solig dag när insekterna vettvilla av värme smattrar mot bärkannorna och varje kubikmeter luft är fylld av knirrande, svirrande och risslande liv. De vandrar genom tallskogar och starrkärr och hagar, tills stigen leder in mellan granarna mot blåbärskogen. Vägen till de efterlängtade bären är lika viktig som slutmålet och blir en fantasifull lektion i både flora och fauna om rödven och stackmyror, harsyra och blombockar. Robert Frosts dikt Blueberries är skriven som en rimmad dialog där jaget entusiastiskt försöker förklara för någon annan var han tidigare under dagen hittat dem: Blueberries as big as the end of your thumb, /Real sky-blue, and heavy, and ready to drum / In the cavernous pail of the first one to come! I Sylvia Plaths dikt Blackberrying rör sig diktjaget med en tom mjölkflaska längs en krokig gång som är omgiven av björnbärsbuskar på båda sidor. Bortom de böljande gröna kullarna, liksom upplysta inifrån, ligger havet. Till slut kommer man ändå fram. Till de lättsinniga smultronen, till hallonen mörkröda som levrat blod, till de blänkande och beska lingonen och till blåbärskogens mörkblå sluttningar. Men Harry Martinson påminner oss om det oprecisa i vardagsspråkets uttryck lika som bär. Blåbären skriver han är i själva verket olika. På solställena är de beslöjat blåoxiderade och matta, utan lyster. Men i skuggan är de blanka och nästan svarta och smaken mera allvarlig, förstämd och butter. Till dessa nyanser kan man kanske lägga undantagets exempel, bärens ständiga förmåga att överraska. Ibland hittar man ett blåbär eller ett hallon som växer på en gren bland många andra grenar, på en buske bland många andra buskar men vars smak är så förunderligt söt och smakrik i jämförelse med alla andra i närheten. Precis som vissa av sommarens dagar i efterhand ter sig starkare och mer levande än dagarna som omgav dem, utan att man alltid kan sätta fingret på varför. bärplockningen tar tid, men den ger också tid Vid första anblicken är bärplockning en tålamodsprövande och monoton sysselsättning. Ändå kan jag inte heller som vuxen göra mig kvitt känslan av att Elsa Beskow var någonting på spåret i sagoboken Puttes äventyr i blåbärsskogen. När jag står böjd över risen och flugorna surrar i ansiktet kan jag ibland få för mig att någon rör vid mig lätt över axeln, att blåbärskungen har snuddat vid mig med sin förvandlande käpp. Vi blir inte någon annan när vi plockar bär, inte några bättre människor. Men verkligheten rubbas under några timmar, perspektiven förskjuts. Tiden förflyter på ett annat sätt än den brukar göra, för även om spannen fylls snabbare om vi använder en bärplockare än om vi plockar bären ett för ett, har vi ingått ett förbund med långsamheten som inte kan brytas. Ja, bärplockningen tar tid, men den ger också tid, sätter oss i förbindelse med människor som levt långt före oss, som vandrade runt i skogar och marker innan de slog sig ner och blev bofasta. De fanns före Caesars tid / deras röda fanns före människan sade rött, skriver Lennart Sjögren i sin dikt om smultronen. Men stigarna mellan blåbärsrisen leder inte bara bakåt i historien. Kanske handlar bärplockningen också om att förankra sommaren medan den ännu pågår. Att bli varse årstidens olika faser, leda dem i bevis. För sommaren kan annars te sig diffus och konturerna lätt bli suddiga av vågskum, dallrande horisonter eller gråa dagsregn. Julidagarna flyter in i varandra och ingen annan månad är så svår att fixera med blicken. Jag minns vissa kvällar då jag rensade blåbären vi plockat. Hur jag rensade bort de små, hårda gröna bären som ännu inte mognat, de vinröda bladen, de små kvistarna, spindlarna som följt med, bärfisarna och larverna och hur jag inte visste vad jag skulle göra med alltihop, jag kunde varken kunde kasta ut eller behålla det. Bär försiktigt! Spill inte bären! skriver Harry Martinson. Det kunde gälla själva sommarens dagar. För en sak vet vi säkert: på vintern kommer alla spår att ha avlägsnats. Risporna på armarna från hallonbuskarnas taggar kommer inte längre att synas. De röda och blå fläckarna på fingrarna, det blodets systerskap som Sylvia Plath skriver om i sin björnbärsdikt, kommer för länge sedan att ha tvättats bort. Då öppnar vi frysen och plockar ut de stelfrusna bären rykande av minusgrader som hårda bevis på att allting inte bara var en dröm. Lennart Sjögren hade rätt. Smultronen blommar inte för oss. Blåbären mognar inte för oss, lingonen skiftar inte färg från vitt till rött för vår skull. Men de gör något med oss, ibland. Det handlade kanske inte om bären vi plockade, om vad vi åstadkom, utan vad bären åstadkom med oss. På sådant tänker jag när jag blickar upp mot de åskmörka molnen som nu drar in över träden. Jag har lämnat blåbärsskogarna där bara några få vattniga bär klingar sig kvar. Men jag minns hur de smakade, med Robert Frosts ord: It must be on charcoal they fatten their fruit. / I taste in them sometimes the flavor of soot. Istället har jag gått ut på det öppna fältet. Solen står lägre på himlen och myggsvärmarna och de ettriga älgflugorna är ett minne blott. Det är björnbärens tid. När jag sträcker in handen bland bären, knottriga men blänkande som obsidian, lossnar några och faller till marken. En fet, grönskimrande fluga flyger motvilligt upp från busken. När bäret spricker mellan tänderna tänker jag på Seamus Heaneys Blackberry-Picking. För diktjaget smakar det första björnbäret sött som tjocknat vin: sommarens blod fanns i det, skriver den irländske poeten. En krök till och sedan tar bären och buskarna slut, säger Sylvia Plath. Jag ska just lämna björnbärssnåret när något hindrar mig. Tröjan har fastnat i några björnbärstaggar. Jag står stilla ett ögonblick, fångad som ett byte under augustihimlen. Och i samma ögonblick som jag hakar loss mig själv från den sista taggen är sommaren över. Henrik Nilsson, författare och essäist

Inifrån trädets hålrum såg jag skogen och de andra träden ur ett helt nytt perspektiv. Henrik Nilsson är författare och essäist, född och bosatt i Malmö. Han ägnar sig också åt att introducera och översätta utländsk litteratur, särskilt från den spansk- och portugisiskspråkiga världen. Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se

Henrik Nilsson besöker Borges gamla övergivna bibliotek i Buenos Aires och funderar över den intrikata frågan om hur man ska sortera sitt bibliotek. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången den 22 januari 2019. För en tid sedan besökte jag Buenos Aires för första gången. En dag gick jag till Nationalbiblioteket. Inte till det nuvarande nationalbiblioteket som uppfördes i brutalistisk stil på 70-talet i stadsdelen Recoleta. Utan till det gamla, på Calle México det som författaren Jorge Luis Borges länge var chef för och som också förekommer i flera av hans berättelser. Det är en bedagad byggnad där det växer ogräs på taket och som idag hyser det lite bortglömda Nationellt centrum för musik och dans. Jag frågade en vakt om jag kunde få se mig om där inne. Han skakade först på huvudet, men efter en kort pratstund gick han med på att visa mig den stora läsesalen. En vit skyddsduk hängde från taket i det ståtliga men övergivna rummet. Längs väggarna och på balkongerna stod alla de höga bokhyllorna kvar. I sirliga bokstäver kunde man fortfarande läsa namnen på avdelningarna, som Historia, Geografi och Filosofi. Men det kändes som att träda in i ett bibliotek efter ett långvarigt krig eller en allvarlig naturkatastrof för vart jag än vände mig gapade alla bokhyllor tomma. ... en hylla där böckerna blandas huller om buller utan några principer  den påminner om en utbrytarnation med omstritt territorium och opålitlig regering Den argentinske författaren Alberto Manguel, som också har varit chef för Nationalbiblioteket i Buenos Aires, berättar i sin bok Nattens bibliotek om hur han redan som sjuåring hade skapat ett Alexandria i miniatyr och hela tiden organiserade böckerna i det på nya sätt. Ibland efter storlek, så att böcker med lika långa ryggar hamnade bredvid varandra. Andra gånger efter ämne, så att sagoböckerna placerades på en hylla och böckerna om vetenskap på en annan. Den vuxne Manguel skriver att han ibland har funderat på att ha en särskild avdelning som består enbart av hans mest tummade volymer. När man ska inrätta sitt privata bibliotek har man förstås en annan frihet än på ett offentligt bibliotek. Själv organiserar jag mina skönlitterära böcker enligt de språk som författarna skriver på, och sedan samlar jag andra böcker ämnesmässigt, till exempel reseskildringar och ordböcker för sig. Men jag har alltid åtminstone en hylla där böckerna blandas huller om buller utan några principer den påminner om en utbrytarnation med omstritt territorium och opålitlig regering. I flera av den uruguayska författaren Carlos María Domínguez böcker finns en återkommande gestalt. Det är den excentriske bibliofilen Carlos Brauer som tillbringar sin tid på antikvariaten i Montevideo och sedan sitter hemma och sträckläser böckerna han köpt. I Domínguez mest kända roman La casa de papel Huset av papper får vi veta mer om den mystiske Brauer, som lever ensam i ett hus med 20 000 böcker. Särskilt då om hans egensinniga sätt att organisera denna väldiga boksamling. Brauer vågar aldrig ställa författare som blivit fiender bredvid varandra, till exempel García Márquez och Vargas Llosa. Han ändrar också hela tiden placeringarna på sina böcker, i takt med att han upptäcker nya släktskap eller avstånd mellan dem. Med tiden utvecklar Brauer ett avancerat matematiskt system för att organisera sitt bibliotek, som ingen annan förstår sig på. Efter att han en sen kväll glömt ett tänt stearinljus och en brand brutit ut, har Brauer spårlöst försvunnit. Innan dess har någon skymtat en samling böcker som organiserats på ett hittills helt okänt sätt i hans hem enligt den överraskande formen av en människokropp. Men det finns också sådana böcker som drar sig undan alla försök till klassificering. En sorts särlingar eller udda figurer i böckernas persongalleri. De kan ha hamnat hos en på de mest skilda sätt böcker som man kanske hittat kvarglömda i en tågkupé eller som man fått syn på i någon second hand-butik och som utövat en märklig dragningskraft just eftersom de tett sig så annorlunda. Ibland hittar man dem i trälådor utanför antikvariaten, där sådant slumpas bort som egentligen inte går att sälja. Där uthärdar de kylan och vinden tills någon förbarmar sig över dem. Men när man kommer hem vet man inte var man ska ställa dem, vilka andra böcker de hör samman med. De påminner om bekantskaper som har dykt upp på de mest oväntade sätt i livet. Det är inte utan en viss ömhet som jag tänker på egna sådana böcker som jag inte vet var jag ska placera men som jag heller inte kan göra mig av med. Som den där gamla reseskildringen jag haft nästan så länge jag kan minnas, Georg Stenlunds Señor Trampa från början av 40-talet. Den berättar om hans vagabondliv i Mexiko men på internet hittar jag inte det minsta spår av varken författaren eller boken. Ändå kan jag inte låta bli att öppna den på måfå, slå upp ett av alla äventyr, som när han simmar bland giftormar i någon insjö eller hamnar i fängelse efter ett slagsmål i hamnstaden Tampico. Eller den där underliga boken som jag en gång fick av en turkisk författare på en litteraturfestival i Istanbul. Han hade inte bara gjort sig en förmögenhet i den kvinnliga underklädesbranschen, utan också skrivit en rikligt illustrerad bok Sütyen om behåns historia, där författaren poserar bland lättklädda skyltdockor på baksidesbilden. Bland böckerna jag inte vet var jag ska göra av finns också den gammalmodiga arabiska parlören som jag köpte i Syrien långt innan kriget bröt ut. Där får man lära sig hur man kan köpa Shakespeares samlade verk, eller hur man ber hotellpersonalen att skicka upp penna, bläck och papper till ens rum. Och hur skulle jag någonsin kunna göra mig av med Introduktion till spindelstudier från tiden som fältbiolog i tonåren, trots att ingenting tyder på att jag någonsin kommer att börja identifiera olika spindelarter igen. Eller reportageboken Nattens København från 1971, som jag en gång hittade på ett antikvariat i den danska huvudstaden, och som handlar om alla tusentals nattarbetare på tidningsredaktionerna och bryggerierna, sjukhusen och polisstationerna. Ändå händer det att jag fantiserar om hur de en dag ska slå sig samman, ta sig mod och bilda ett annat bibliotek, inne i biblioteket. Vissa av dessa böcker har jag ibland förpassat till någon kartong i källaren. En dag har jag fått syn på dem igen, när jag letat efter annat, och drabbats av dåligt samvete, dammat av dem och tagit upp dem i värmen igen. Sedan dess ligger de lite här och var i hyllorna, flyttar runt utan att hitta någon definitiv position. Ibland har jag funderat på att samla dem, låta dem stå bredvid varandra. Men jag låter bli. Jag vill inte ordna dem, utan behålla dem utspridda. Ändå händer det att jag fantiserar om hur de en dag ska slå sig samman, ta sig mod och bilda ett annat bibliotek, inne i biblioteket. Hur Señor Trampa slår följe med skyltdockorna i underkläder, spindlarna och nattarbetarna i Köpenhamn gör varandra sällskap, och tillsammans bildar ett hemlighetsfullt förbund, en särlingarnas kanon som spränger alla klassifikationer och kategorier. Och i samma stund vet jag att jag aldrig kan göra mig av med dem. Att inte gallra ut dessa böcker, att mot alla odds försvara dem, är kanske också att försvara det udda i sig själv, att inte gallra ut det omotiverade och överraskande inom sig. Vem frågar jag mig vill vara ett bibliotek där allting står i rätt ordning? Henrik Nilsson, författare och essäist Sändes första gången 14-1-2020

Många mindre kända målningar har letats upp och lånats in inför Nationalmuseums stora utställning Zorn en svensk superstjärna. Men hur lyckats museet sprida nytt ljus över ett av Sveriges mest kända konstnärskap? ZORN-UTSTÄLLNINGEN PÅ NATIONALMUSEUM Nationalmuseum i Stockholm har till sist öppnat Zorn en svensk superstjärna, nästan ett år senare än planerat. 2020 var det hundra år sedan Anders Zorn dog, men pandemin satte stopp för minnesårets stora utställning. Men nu visas mer än 200 verk från hela Anders Zorns karriär som sträcker sig från 1880-talet fram till hans död. Många mindre kända målningar har letats upp och lånats. Kulturredaktionens konstkritiker Måns Hirschfeldt och Cecilia Blomberg medverkar i ett kritiksamtal: Har Nationalmuseum lyckats sprida nytt ljus över ett av Sveriges mest kända konstnärskap? BOKCIRKELDAGS: NIO ÅLDERSRIKA MÄN GÅR PÅ LITTERATURGYM TILLSAMMANS Nu nalkas årets Romanpris när Litteraturveckan drar i gång nästa vecka. Traditionsenligt är det en lyssnarjury som diskuterar sig fram till vilken svenskspråkig författare som ska få Sveriges Radios Romanpris och nu börjar juryn att samlas! Den här gången är det fyra bokcirklar från Uppland och Sörmland som deltar i dag möter vi den första med nio "åldersrika" män Läsgemenskapen Bokmannen. Årets Romanprisprogramledare Jenny Teleman och producent Anna Tullberg har träffat gruppen, som bokcirklat ihop i sex år och menar att träffarna påminner om ett intellektuellt gym. Det här är årets nominerade romaner: Tritonus av Kjell Westö Dagarna, dagarna, dagarna av Tone Schunnesson Caesaria av Hanna Nordenhök Splendor av Stefan Lindberg OBS-ESSÄN Under pandemin har vi kunnat se människor i karantän ägna sig åt sådant som de sällan hinner med. Som att sortera böckerna i bokhyllan. Men hur gör man det på bästa sätt? Författaren Henrik Nilsson berättar i dagens OBS om ett besök ett övergivet bibliotek i Buenos Aires och funderar över böckernas organisation. Särskilt de där udda böckerna, som inte passar ihop med några andra. Programledare: Gunnar Bolin Producent: Maria Götselius

Welcome to the second season of Talking Global Poker! We want to thank our loyal listeners who have consistently supported the podcast not only by listening but also for the feedback you’ve provided on how we can improve it. Also, thanks to Global for it’s support, in particular Marketing Operations Head, Henrik Nilsson. For the season opener we have another very entertaining episode featuring professional poker player and a consistent Global winner (when he played), Mike Coombs. Sean and Mike discuss the effects of the pandemic on live and online poker and Coombs journey through both. He reveals some dark moments in his past and how his dedication to the game helped him through. Mike is a prolific blogger which you can find here https://mikecoombs.com/blog or batcamepoker.com Independently Produced by Sam Bernard, Ken Sumner & Sean Connell, the three of us became friends while playing on the online poker site GlobalPoker.com and started this Podcast because we love the unique sense of community it promotes through social media and we want it known that all are welcome. If you wish to support us continuing please visit our patreon site below or Paypal at Talkingglobalpoker@gmail.com.Artwork by Willie “That’s Right” Tanner www.greysgraphics.comSupport the show (http://patreon.com/talkingglobalpoker)

Henrik Nilsson gick från sparkad från sina 3 första jobb, till att starta eget och sen sälja bolaget med 50 man! Vi pratar om den heta potatisen - Lärlingar. Henrik utformade tillsammans med sina egna erfarenheter av lärlingstiden en metod för firman att introducera lärlingar på ett schysst och ansvarsfullt sätt. En metod som blev ett av framgångsrecepten! Håll tillgodo! 

Många minnen måste vi vårda och försvara på egen hand, utan att riktigt veta hur det ska gå till. Henrik Nilsson är författare och essäist, född och bosatt i Malmö. Han ägnar sig också åt att introducera och översätta utländsk litteratur, särskilt från den spansk- och portugisiskspråkiga världen. Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se

Kanske, tänker jag när jag cyklar iväg, är rödhaken inte bara en fågel utan också en påminnelse som säger: var uppmärksam på allting runt dig. Henrik Nilsson är författare och essäist, född och bosatt i Malmö. Han ägnar sig också åt att introducera och översätta utländsk litteratur, särskilt från den spansk- och portugisiskspråkiga världen. Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se

Varje språk är en värld, men nya världar kan vara svåra att erövra och ibland krockar de med andra. Henrik Nilsson reflekterar över sitt liv med flera språk. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Allt började på ett sjukhus i den mexikanska staden Zacatecas för trettio år sedan. Under min första resa på egen hand hade jag drabbats av tyfoidfeber. Dagarna rörde sig framåt med en omtöcknad långsamhet, och under frosskakningarna fixerade jag krucifixet på väggen med blicken. När jag så småningom började repa mig, var jag tvungen att bryta ensamheten på sjukhusrummet. Därför tog jag mig på ostadiga ben till det väntrum där anhöriga till andra intagna patienter brukade samlas. De betraktade mig med medlidsam nyfikenhet och ville höra hur det var med mig.    Problemet var att jag hade svårt att kommunicera med dem. Under upptäcktsfärderna i Chihuahuas bergstrakter och längs kusten i Nayarit hade det visserligen alltid legat en nybörjarbok i spanska i ryggsäcken. Men särskilt långt hade jag inte kommit med det främmande språket. Det var först på detta sjukhus, i detta väntrum iklädd en vit patientskjorta och med droppställningen som ständig följeslagare som jag på allvar försökte närma mig spanskan; ett språk som jag fortfarande lever och arbetar med. När jag tillfrisknat köpte jag mitt livs första spanskspråkiga skönlitterära bok, argentinaren Ernesto Sabatos omfångsrika och hallucinatoriska roman Sobre héroes y tumbas (Om hjältar och gravar). Med hjälp av en ordbok tragglade jag mig igenom alla de sex hundra sidorna på enkla pensionat i Morelia och skeva parkbänkar i Cuernavaca. Hur mycket kan jag egentligen ha förstått av Sabatos underjordiska drömvisioner och Río de la Plata-uttryck? Trots bristfälligt ordförråd och haltande grammatik stod det ändå klart att jag läste, nej genomlevde ett omskakande mästerverk.    När jag ibland bläddrar i mitt första exemplar av Om hjältar och gravar som i en personlig urkund och ser de okända orden jag en gång strukit under, påminns jag om tidens gång och språkinlärningens mödosamma process. Hur är det möjligt att jag på den tiden inte visste vad sendero stig betydde? Och ännu hade jag inte fällt mina första lágrimas tårar på spanska. Att lära sig ett främmande språk kan vara ett högst medvetet beslut eller ett resultat av slump och tillfälligheter. Kanske ett val man gör i skolan eller för att förbättra sina karriärmöjligheter. Andra gånger har man hamnat i ett visst land, lärt känna en viss människa; ja kanske till och med läst en viss bok eller hört en viss låt. Men liksom när det gäller de stora kärlekarna i livet kan jag inte låta bli att fråga mig hur gick det egentligen till? Precis som varje kärlekshistoria har sina geografiska koordinater, sina platser och adresser har också vägarna till våra främmande språk det. Lingvisterna kan hjälpa oss att förstå språkinlärningens olika faser och vilka faktorer som försvårar eller underlättar den. Men hur vi själva lever med ett nytt språk, hur vi brottas och bråkar med det, förvånas och förundras över det; hur vi till slut känner det bulta i kroppen som efter en långvarig blodtransfusion om detta kan bara vi själva berätta. I sin bok Assim nasceu uma língua (Så föddes ett språk) beskriver lingvisten Fernando Venâncio ingående hur ett annat viktigt språk med rötter på den iberiska halvön utvecklades ur vulgärlatinet portugisiskan. På 1100-talet blev Portugal en självständig nation som utvidgade sina gränser söderut i takt med att de kristna återerövrade områden från morerna. Processen sammanföll med portugisiskans utveckling ur galiciskan till ett eget språk, som kung Dom Dinis ett sekel senare gav officiell status i det nya landet.   För min del föddes portugisiskan i en biografsalong i Paris i mitten av 90-talet, efter att jag en kväll råkat gå förbi affischen för A Comédia de Deus (Den gudomliga komedin) av João César Monteiro, den portugisiska filmens enfant terrible. Den excentriska berättelsen om ägaren till en glassbar visade sig vara originell, men egentligen var det något annat som fångade min uppmärksamhet i salongens mörker det portugisiska språket. Jag hade haft få kontakter med det, och fast det var besläktat med spanskan, var det svårt att begripa skådespelarnas surrande och slutna portugisiska, som Cervantes en gång beskrev som kastilianska utan ben. Det lät som när man motvilligt yppar en hemlighet och hade en närmast hypnotisk effekt på mig. Ett par år senare hade jag flyttat till Lissabon och tillbringade långa eftermiddagar i den humanistiska fakultetens källare. Där kunde man låna kassettband med portugisiska sånger och inlästa texter av den buttre vaktmästaren i språklaboratoriet, sätta sig i ett bås med mikrofon och hörlurar och långsamt slipa sitt uttal tills det närmade sig en infödd talares. Jag minns att det sällan var någon annan där, när diftongerna böljade i mitt medvetande, när ordförrådet växte och knakade, och att det därför kändes som om jag var på tu man hand med det portugisiska språket. Nästan som med en levande människa. En människa som jag långsamt ord för ord, mening för mening lärde känna.    I mitt minne kan jag inte skilja den första hösten med det portugisiska språket från oktoberregnen som föll utanför kaféerna i Graça, från gloslistorna som bågnade av den fuktiga luften i studentkollektivet, från de stapplande samtalen på spårvagnar och indiska restauranger. Och från de amerikanska filmerna som jag såg på teve om kvällarna, eftersom de till skillnad från i Spanien aldrig dubbades utan textades utan att några svordomar eller slanguttryck gick förlorade. Mitt språkliga dubbelliv hade börjat. Men att försöka leva med två närliggande språk som spanskan och portugisiskan kan lätt få en känna sig som en jonglör som bara lyckas fånga en boll i taget. Under perioder koncentrerade jag mig därför mer på antingen det ena eller det andra språket alltid med dåligt samvete för det som försakades. Jag minns melankolin då jag en svensk midsommar plötsligt inte kunde komma ihåg det portugisiska ordet för jordgubbar morangos bara spanskans fresas.    Men tiden har gått. Gloslistorna jag samlat på mig liknar alltmer en sorts fragmentariska memoarer. De berättar om dagar med läsningar och översättningar, resor och samtal. Jag ler för mig själv varje gång jag stöter på någon av de båda språkens så kallade falska vänner som exquisito (esquisito) som betyder utsökt och delikat på spanska, men konstig eller besynnerlig på portugisiska.    Numera behöver jag inte längre välja sida. Jag kan växla som jag vill mellan språken; splittringen är fullbordad, dubbellivet inrättat. De båda ordböckerna försöker inte längre tränga ut varandra i bokhyllan, utan lutar sig istället mot varandra. Och när jag stöter på ett ord som jag inte förstår, fylls jag av en hastig glädje över att allting fortfarande är i rörelse. Ännu en gång släcks ljuset och biosalongen fylls med röster. Hjulen på droppställningen börjar gnissla, när jag tar mig igenom sjukhuskorridorerna till platsen där de andra väntar. Henrik Nilsson, författare och essäist

Luleåbiennalen har precis öppnat. Utspridd på en mängd platser kan många verk fortfarande upplevas. Möt några av konstnärerna som blickar in i dolda hörn av historien. "Tiden på jorden" är titeln på 2020 års Luleåbiennal som öppnade i helgen. Ett fyrtiotal konstnärer har trots coronapandemin fått klart sina verk, filmer och installationer, De försöker alla beskriva verkligheten, inte som realismens konstnärer gjorde, utan absurt, teatraliskt och utopiskt. Kanske också för att förstå dolda berättelser ur historien bättre. ÖPPET FÖR KONSTUPPLEVELSER Museerna är stängda, men gallerierna och privata aktörer håller öppet. Kritiksamtal med Mårten Arndtzén som har sett Vera Frisén på Sotheby's, men har även fastnat för fotoboken "What happens when nothing happens" - samlade bilder av fotografen August Erikssons nattvandringar. HAMMARBY SJÖSTAD - HÅLLBAR STADSPLANERING 20 ÅR SENARE Hammarby Sjöstad var ett pilotprojekt inom det som kallas hållbar stadsplanering. Soporna transporteras i underjordiska sugsystem, bilvägarna byggdes till stor del bort och stor vikt lades vid ett grönt närområde där också regnvattnet samlas upp i kanaler. Anna Tullberg återvänder till Hammarby Sjöstad i sällskap med Stellan Fryxell, en av de arkitekter som skapade det som var tänkt som en mönsterstadsdel. Reportaget är en del av P1 Kulturs serie: "Arkitekturen och hållbarheten". ESSÄ Författaren Henrik Nilsson om hur dubbelspråkigheten leder till ett ständigt pågående dubbelliv. Om hur han länge brottades med spanskan och portugisiskan innan de blev en självklart del av hans värld. Programledare: Roger Wilson Producent: Cecilia Blomberg

On this episode of Nightmare on Sedgwick Avenue join me as I sit down with Horror art sculptor Henrik. We discuss how his art makes it out to all parts of the world all the way from Sweden! Hosted by: 7 Octoberz Follow: https://www.instagram.com/7octoberz/ Special Guest: Henrik Nilsson Follow: https://www.instagram.com/henrikhonk/ Nightmare on Sedgwick Avenue Blog: nightmareonsedgwick.com Intro Track: Ransom - Midsommar Copyright Disclaimer: Under Section 107 of the Copyright Act 1976, allowance is made for "fair use" for purposes such as criticism, comment, news reporting, teaching, scholarship and research. Fair use is a use permitted by copyright statute that might otherwise be infringing. I don't own music in this video. --- Support this podcast: https://anchor.fm/7octoberz/support

Podcast host Howard Miller talks with Daily Journal reporter Henrik Nilsson on Covid-19's stunning impact on law graduates and the bar exam. IN THIS EPISODE: Get MCLE content: www.dailyjournal.com/mcle See our COVID-related content: www.dailyjournal.com/COVID Subscribe to the Daily Journal here: www.dailyjournal.com/dj_subscriptions/new Read our news content (for subscribers only): www.dailyjournal.com/articles

Den tillbakadragne poeten Fernando Pessoa och den excentriske äventyraren, poeten och ockultisten Aleister Crowley hade inte mycket gemensamt på ytan. Så varför träffades de? Henrik Nilsson berättar. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Några mil utanför Lissabon finns ett dramatiskt kustlandskap som kallas Boca do Inferno, Djävulsmunnen. Här slår och skummar Atlantens vågor mot klipporna, och vattenmassorna dånar i de underjordiska grottorna. En lång rad olyckor och självmord har ägt rum vid dessa stup genom åren. Det inte alla vet är att Boca do Inferno en gång i tiden också var skådeplatsen för en märklig episod som innefattar två huvudgestalter i mellankrigstidens avantgardistiska och ockultistiska strömningar. I vissa avseenden var de varandras diametrala motsatser: Den reserverade och melankoliske poeten Fernando Pessoa, vars liv till det yttre inte var särskilt dramatiskt. Och den excentriske magikern och författaren Aleister Crowley, som levde ett liv fullt av erotiska eskapader och bisarra utsvävningar. Det var det gemensamma intresset för ockultism och astrologi som ledde fram till den osannolika kontakten mellan Pessoa och Crowley. Under många år gjorde Pessoa horoskop över de mest skilda personligheter i historien och i sin egen samtid från diktare som Lord Byron och Goethe till diktatorer som Mussolini och Salazar. Men också över de olika fiktiva författarjag som han själv skapade, Pessoas så kallade heteronymer. När han vid ett tillfälle läste den första delen av engelsmannens självbiografiska bok The Confessions of Aleister Crowley upptäckte han att det horoskop som stod tryckt på en av de första sidorna var felaktigt uträknat. I ett brev till förlaget The Mandrake Press påpekade den internationellt helt okände Pessoa misstaget och fick då ett tacksamt svar från Crowley själv. Det blev början på en oregelbunden kontakt som skulle vara i nästan ett och ett halvt år. Under lång tid var inte alla delar av den här historien kända för allmänheten, eftersom de efterlämnade breven och manuskripten i Lissabon till skillnad från resten av Pessoas kvarlåtenskap var i privat ägo. Men 2008 förvärvade staten dokumenten i en uppmärksammad auktion. Litteraturvetaren Steffen Dix har samlat allt material i en portugisisk volym under titeln O Mistério da Boca do Inferno (Mysteriet vid Boca do Inferno). Här finns brevväxlingarna och tidningsklippen från den tiden men också det ofullständiga manus till en kriminalhistoria på engelska med titeln The Mouth of Hell som Pessoa skrev inspirerad av händelserna. Och som i likhet med nästan allting av den portugisiske författaren aldrig publicerades under hans livstid. Tidigt under deras brevväxling dyker tanken på ett personligt möte upp. Det är Crowley som är den pådrivande kraften, medan den mer tillbakadragne Pessoa förhåller sig avvaktande till planerna. Crowley vill av flera olika personliga skäl fly utomlands under en tid. I breven diskuterar han möjligheterna att öppna en sorts filial i Lissabon till en av sina hemliga ordnar. Pessoa vill å sin sida övertala Crowleys förlag att börja ge ut portugisiska verk, däribland en del av hans egna dikter. Den 2 september 1930 anländer till slut Aleister Crowley till Lissabons hamn, tillsammans med sin nittonåriga älskarinna Hanni Jaeger. Pessoa tar emot dem på kajen, och Crowley beskriver honom senare i sin dagbok som en mycket trevlig man. Någon språkbarriär fanns inte; Pessoa hade lärt sig engelska under skolgången i Sydafrika och använde det ofta i sitt arbete som frilansande översättare av affärsbrev. Ibland skrev han också egna dikter direkt på engelska. Under några dagar ägnar sig Crowley och Jaeger åt strandliv i Estoril utanför huvudstaden. Men de praktiserar också så kallad sexuell magi med en sådan livlighet att hotelledningen till slut ber dem att flytta. Mitt i turbulensen flyr den unga tyskan Jaeger på egen hand in till Lissabon. Vad Aleister Crowley gör under de följande dagarna har aldrig riktigt klarlagts. Men snart hittas ett brev under ett cigarettetui vid Boca do Inferno Djävulsmunnen där Crowley har skrivit till Hanni Jaeger: Jag kan inte leva utan dig. Det andra Boca do Inferno kommer att ta mig det kommer inte att vara lika hett som ditt! Det är en journalist vid namn Augusto Ferreira Gomes som har hittat meddelandet. Av en händelse råkar han också vara en av Fernando Pessoas närmsta vänner. Aleister Crowley är spårlöst försvunnen. Allt tyder på att han faktiskt har tagit sitt liv vid Boca do Inferno. Nyheten får stor uppmärksamhet i Portugal och når också den internationella pressen. Pessoa medverkar i polisförhör och skriver artiklar om händelsen utan att avslöja att han i själva verket haft en del i vad som egentligen är ett excentriskt upptåg. Ett upptåg som gnistrar av humor och ironi och där såväl Crowley som Pessoa får användning för sina gäckande masker. För snart dyker ockultisten livs levande upp i Paris och Berlin. Den engelske magikern fortsätter sitt utsvävande och skandalösa liv, och blir efter sin död en omhuldad gestalt i olika subkulturer. Vad kan allt detta ha betytt för Fernando Pessoa? Mötena med Aleister Crowley och episoden vid Boca do Inferno måste ha varit en tumultartad händelse i hans åtminstone till det yttre stillsamma liv. Jag föreställer mig att det hade en både uppiggande och något besvärande inverkan på honom; som när en clown oväntat dyker upp och vill att man ska bistå i ett underhållningsnummer. En av de mindre kända aspekterna av Pessoas mångfacetterade person var hans intresse för kriminallitteratur. Men till skillnad från många av vår tids deckarförfattare var det inte de politiska och sociala omständigheterna kring brottet som intresserade honom utan själva pusselläggandet, tankearbetet som leder fram till gåtans lösning. Den här sidan kommer till uttryck i Pessoas egna, ofullständiga försök i deckargenren framför allt då i The Mouth of Hell. Men snart övergav han projektet. På sätt och vis kan man säga att han hade viktigare saker för sig. Istället skulle hans halvheteronym Bernardo Soares aktiveras på nytt, bokhållarbiträdet på Rua dos Douradores som skriver sin Orons bok under ensamma timmar på kontoret. Pessoa och Crowley fortsätter att växla en del brev, men Pessoa svarar med allt längre fördröjning, och till slut inte alls. Det finns anteckningar som tyder på att han betraktade Crowleys överdrifter med en viss skepsis. Men de stora skillnaderna till trots fanns det också underliggande beröringspunkter. De delade en dragning åt mystifikationer och iscensättningar; det var bara det att Pessoas lekar och förklädnader helt och hållet ägde rum inne i språket. Poeten är en som låtsas skriver han i en dikt. Med tiden måste händelserna vid Boca do Inferno ha tett sig alltmer avlägsna för honom. Hälsan försämrades av en tilltagande alkoholkonsumtion och 1935, fem år efter mötena med Aleister Crowley och Hanni Jaeger går Fernando Pessoa bort, fyrtiosju år gammal. Ännu kommer många år förflyta innan vidden och djupet av hans författarskap går upp för omvärlden. De sista orden han skriver på sin dödsbädd är på engelska: I know not what tomorrow will bring. Henrik Nilsson, författare och essäist Källor: Fernando Pessoa (red. Steffen Dix): O Mistério da Boca do Inferno. Correspondência e novela policial. Tinta da China, 2019.

Idag presenteras höstens biofilmer publiken kan se fram emot både återuppväckta familjefilmklassiker som Jönssonligan och smalare filmer. Men efter en tung biostart på året: kommer höstrepertoaren att locka tillbaka biopubliken? Samtal med filmkritiker Björn Jansson och Nina Asarnoj. GÖTEBORGSSYMFONIKERNA SPELAR IN KVINNLIGA TONSÄTTARE Nationalorkestern Göteborgssymfonikerna har hyllats för sina skivinspelningar, men inspelningarna av kvinnliga tonsättares verk är inte många. Det ska det bli ändring på nu, när bland andra Elfrida Andrées första symfoni nu spelas in för första gången. METOO SKAKAR OM I IRANSKT KULTURLIV Under de senaste veckorna har en metoo-liknade våg av vittnesmål om sexuella övergrepp inom kulturvärlden växt. Samtal med Babak Parham, reporter på SR International. REPORTAGE: KOMPLICERAT ÅTERBÖRDANDE AV MÄNSKLIGA KVARLEVOR På naturhistoriska museet i Kapstaden, Iziko South African Museum, finns en av Sydafrikas största samlingar av mänskliga kvarlevor. Tvåhundra av dem bedöms vara oetiskt insamlade och ska därför lämnas tillbaka till efterlevande, men det går långsammare än väntat och man har ännu inte nått hela vägen i något fall. ESSÄ: DET OSANNOLIKA MÖTET MELLAN PESSOA och CROWLEY I dagens essä skriver Henrik Nilsson om mötet mellan poeten Fernando Pessoa och äventyraren poeten och ockultisten Aleister Crowley Programledare: Saman Bakhtiari Producent: Eskil Krogh Larsson

Jag kände igen den känslan och förstod att de långtråkiga stunderna egentligen hörde till de mest ovärderliga under min egen uppväxt. Henrik Nilsson är författare, översättare och essäist, född och bosatt i Malmö. Han ägnar sig också åt att introducera och översätta utländsk litteratur, särskilt från den spansk- och portugisiskspråkiga världen. Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se

På midsommarafton släpper Bob Dylan sitt 39:e studioalbum, Rough and Rowdy Ways första plattan med nyskrivna låtar på 8 år. "En av Dylans bästa skivor någonsin" sa vår recensent Joakim Silverdal i morse hör honom förklara varför! MÖT ÅRETS VINNARE AV ARABVÄRLDENS STORA LITTERATURPRIS Ett av arabvärldens stora litterära pris, International Prize for Arabic Fiction gick i år till den algeriske författaren Abdelouahab Aissaoui. Priset fick han för romanen "Den spartanska domstolen" där han skildrar Algeriet under slutet av det osamanska riket och början på den franska kolonisationen och motståndet mot de två ockupationsmakterna. "KONSTEN ATT GÖRA ETT SOUNDTRACK"  OM ATT HÖRA PÅ FILM Just nu kan man se "Konsten att skapa ett soundtrack" på SVT Play, en dokumentär om att höra på film. P1 Kultur träffade filmens regissör Midge Costin när filmen visades på filmfestivalen i Cannes i fjol. ESSÄ: TILL BLÄDDRANDETS FÖRSVAR Om bläddringen  i kontrast till den långsamma noggranna läsningen  hittills saknat sin talesperson så har den fått det nu, i form av författaren och essäisten Henrik Nilsson. Programledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson

Är det vanvördigt att bläddra i en klassiker och bara läsa några rader? Henrik Nilsson reflekterar över det fragmentariska läsandets särart och skönhet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Under en mellanlandning på Bryssels flygplats fångade några människor vid kafébordet intill min uppmärksamhet. De såg ut att vara i tjugoårsåldern och var alla försjunkna i varsin bok. Emellanåt sneglade jag nyfiket åt deras håll för att urskilja titlarna. Snart upptäckte jag att de läste samma sak den franske författaren Guy de Maupassants roman Bel-Ami. Hur kunde det komma sig att alla fyra i sällskapet bredvid mig hade valt samma bok? Tillhörde de en läsecirkel? Var de kanske medlemmar i ett Maupassant-sällskap på väg till ett årsmöte någonstans? Eller rörde det sig bara om några vänner som bestämt sig för att läsa samma roman? Oavsett förklaringen fanns det något sympatiskt över åsynen av fyra unga människor försjunkna i en fiktiv värld som skapats för länge sedan medan resten av världen skyndade förbi. Jag fick känslan av att ha stött på de sista överlevandena i en nästan utplånad armé av långsamma läsare. Om Maupassant-läsarna i Bryssel var företrädare för en obruten och långsam läsakt som ofta framställts som idealisk, är väl bläddringen dess raka motsats? Men detta att bläddra, är det alltid synonymt med ett ytligare och mer respektlöst sätt att närma sig böcker? Kan man inte istället se bläddringen som läsningens preludium? Under min uppväxt gick jag ofta till föräldrarnas bokhyllor, drog ut någon volym på måfå, slog upp den, lät sidorna falla mjukt mellan fingrarna och läste några rader. Sedan ställde jag tillbaka boken, drog fram en ny. Tills jag hittade något som passade just den dagen och gav mig sedan hän åt läsningen från början till slut. Jag tycker fortfarande om att bläddra. Av någon anledning gör jag det oftast på kvällarna, och helst i böcker som jag redan har läst och som kommit att betyda något för mig. Det händer att jag då får frågan: Letar du efter något? Jag vet aldrig vad jag ska svara. För vad letar man egentligen efter när man bläddrar? För att närma mig ett svar måste jag tala om vissa platser som står mig nära, som den skånska byn Södra Rörum eller mer avlägsna orter som Lissabon och Mexico City. Ibland längtar jag tillbaka till dessa platser. Vilket inte betyder att jag genast vill resa dit för att vistas där någon längre tid. Det händer att jag bara vill befinna mig där en kort stund, på sin höjd någon minut så länge det krävs för att ta några djupa andetag och blicka ut över en viss äng eller en viss gata. På samma sätt är det med somliga böcker och författarskap. Ibland vill jag bara snudda vid dem, känna en fläkt av dem. För en bok, ett författarskap är inte bara en samling ord och texter, utan också något mer diffust; en sammantagen känsla. Varje litterärt verk av rang utgör ett särskilt sorts luftrum, med sina egna atmosfäriska förhållanden. Vissa av dem har också sin alldeles egna lukt som slår upp som en dunst från sidorna. Så är det till exempel med Gabriel García Márquez, vars böcker för mig luktar av övermogna mango- och guayabafrukter. Ur vissa av Harry Martinsons böcker kan jag istället känna doften av en blomstrande sommaräng stiga från sidorna. Vissa litterära genrer lämpar sig bättre för bläddring än andra. Om jag en kväll vill återvända till Wislawa Szymborskas eller Edith Södergrans poesi, då är det sällan en hel diktsamling jag vill läsa. Utan bara en enstaka dikt, ibland bara några förstrukna rader som jag bläddrar mig fram till. Litterära dagböcker passar desto bättre för det obestämda och slumpvisa bläddrandet. Man slår upp ett visst datum på måfå, känner vindpusten av en främmande människas liv. Som när Sylvia Plath den 14 augusti 1956 berättar om hur hon har vaknat med en omtöcknad känsla, som om hon kröp fram ur ett spindelnät. Eller när den norske poeten och äppelodlaren Olav H Hauge en majdag 1960 skriver att körsbärsträden blommar och att humlorna surrar i hundratal i deras kronor. Den senaste tiden har jag ofta bläddrat i den rumänsk-franske filosofen Ciorans dagböcker som han skrev i Paris mellan 1957 och 1972. Jag läser några slumpvist utvalda anteckningar kompakt mörka och illusionslösa som när han på ett ställe konstaterar att det inte skulle ha någon betydelse om världen gick under. Det viktiga är att den har existerat och fortfarande existerar, om så bara för ett ögonblick. Att läsa Ciorans anteckningar är som att bita i en malörtsstjälk och känna den bittra smaken i munnen under någon minut, innan man spottar ut den igen. Finns det något mer vanvördigt än att bläddra i de stora klassikerna? Borde man inte läsa till exempel Homeros djupt försjunken och koncentrerad? Ändå tycker jag om att bläddra i hans epos, och handlöst kasta mig in i Iliadens strider. När jag den här gången slår upp boken råkar jag hamna mitt i den tjugoandra sången. Hektor har lönlöst kastat sin enda lans och vet att han kommer att dö; ändå drar han sitt svärd och stormar till attack. Jag hör metallen klinga genom århundradena. Och ur Iliadens sidor stiger en järnaktig lukt av blod upp från slagfältet i Troja, innan jag ställer tillbaka boken i hyllan igen. Jag fortsätter alltså att bläddra, förvissad om att utförligheten har sin tid, och den snabba blicken sin. Jag tror också att bläddringen ibland kan vara en akut form av läsning i svåra situationer som under krig och förföljelse när vi inte kan vara säkra på hur länge det är möjligt att fortsätta läsa boken vi har i händerna. Att bläddra kan vara barnets sätt att närma sig en bok eller den vuxne läsarens första försök att bilda sig en uppfattning om innehållet i en roman eller novellsamling. Men det kan också vara den sista läsningen. Mot slutet av dagen när inte mycket mer kraft står oss till buds. Under en allvarlig sjukdom eller en stor trötthet. Eller mot slutet av livet, när de darrande händerna tar farväl av de böcker som betydde någonting. Öppna en bok. Låt sidorna fladdra mellan fingrarna. När du får syn på något, tryck då till lätt med tummen. Sidorna stannar upp under din blick. Läs några rader eller ett stycke, lätta sedan på tummen och se hur sidorna börjar flimra igen. Nu gör du det: Du bläddrar. Lägg märke till att verbet har ett onomatopoetiskt drag, och hur den kvicka sekvensen av konsonanter i ordet bläddra återspeglar sidornas rörelser. Lyssna nu till det spröda ljudet från boken du bläddrar i. Kanske tänker du inte så ofta på det. Men olika böcker låter olika när man bläddrar. Det beror på en mängd olika faktorer som kvaliteten och tjockleken på sidorna, och hur gammal boken är. Skillnaden påminner om vingslag från olika fågelarter; vissa är lätta, går knappt att urskilja andra är tyngre och susande. Fäst nu uppmärksamheten vid något annat: Den nästan omärkliga fläkten, den minimala svalkan när du bläddrar. Vad kan det vara för något? Det är sidornas hemliga vindpust mot ditt ansikte. Den exakta mängden syre du behöver för att slå upp den första sidan och ansluta dig till de långsamma läsarnas armé på flygplatsen i Bryssel. Henrik Nilsson, författare och essäist

Starten var i Orrefors, men nu är destinationen Eneby. Henrik Nilsson må vara smålänning i grunden, men numera känns han mer än naturlig östgöte. Vi pratar om hur hans motvillighet i rollen som utespelare visade sig ta honom ända till Kalmar FF. Många roliga anekdoter om klubbens storhetstid i slutet av 00-talet, de lyckosamma åren i Motala AIF, början på skadehelvetet i Sleipner och hur han tror Eneby BK klarar av en tuff Division 3-säsong med en enkelserie.

Istället för att vara på väg till avlägsna platser, tar jag nu dagliga promenader i parken för att se hur träden har förändrats sedan igår. Henrik Nilsson är författare, översättare och essäist, född och bosatt i Malmö. Han ägnar sig också åt att introducera och översätta utländsk litteratur, särskilt från den spansk- och portugisiskspråkiga världen. Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se

I det tredje avsnittet i YLE:s dokumentärserie om Tove Jansson "Penseln, pennan och hjärtat" hör vi hur Tove skapade muminvärlden som en flykt undan krigets bistra verklighet. Åren 1939-1944 hörde till de allra tyngsta i Tove Janssons liv. Vinter- och fortsättningskriget påverkade henne starkt och gjorde att hon gick in i djupa depressioner, där hon inte klarade av att göra det hon älskade allra mest måla. Tove hade sedan barndomen en stark aversion mot krig och våld, och under krigsåren tog hon aktivt ställning mot bland andra Hitler och Stalin på ett sätt som hade kunnat ge henne dödsstraff om kriget hade slutat på ett annat sätt. Kriget aktualiserade också ett viktigt personligt livsval skulle Tove böja sig för tidens krav och skaffa familj och barn, eller trotsa konventionerna och satsa på sin passion, konsten? VERKET SOM VÄRKER: ALLAN PETTERSONS SJUA I P1 Kulturs serie "Verket som värker" berättar P1 Kulturs lyssnare om de verk som gjort stort intryck och griper sig fast. Idag om Allan Petterssons sjunde symfoni från 1968 som förändrade Toive Carlsons syn på livet. ESSÄ: KÄRLEKSFÖRKLARING TILL BÖCKERNA SOM INTE PASSAR IN Författaren och essäisten Henrik Nilsson berättar i dagens essä om ett besök ett övergivet bibliotek i Buenos Aires och funderar över böckernas organisation. Särskilt de där udda böckerna, som inte passar ihop med några andra. Programledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson

Jag kände igen den känslan och förstod att de långtråkiga stunderna egentligen hörde till de mest ovärderliga under min egen uppväxt. Henrik Nilsson är författare, översättare och essäist, född och bosatt i Malmö. Han ägnar sig också åt att introducera och översätta utländsk litteratur, särskilt från den spansk- och portugisiskspråkiga världen. Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se

Barnet och barndomen är vanliga litterära teman, men vem blir Barnet när vuxna definierar det? Långt reportage om litteraturens barn. Dessutom: Mozarts requiem som dansföreställning i Malmö. Evighetslånga barndomssomrar eller nattsvart barndomsskräck  allt det där som händer oss innan vi fyllt 18 och är en outsinlig källa som författare öser ur. Men vilka blir barnen när vuxna definierar dem? En vuxen fantasi, en sentimental längtan tillbaka till den egna barndomen? Och vad gör det i så fall med de verkliga barnens röster, tystas de än mer eftersom de inte stämmer med vuxnas förvrängda fantasibarn? Reportage av Jenny Aschenbrenner med författarna Mirja Unge och Kristoffer Leandoer, och forskaren Jeanette Sundhall. 56 personer på scenen - dansare och sångare i vardagliga kläder i ljuva pasteller och klara färger i ett i övrigt bländande vitt scenrum. I lördags var det premiär för Skånes Dansteaters nya föreställning Mozarts Requiem, i regi av Örjan Andersson. P1 Kulturs Cecilia Blomberg var där. Med sin befolkning lika stor som Sveriges och anor tillbaka till Aztekerna är Mexiko city ett myller av märkliga berättelser och historiska skeenden som lever kvar och går igen i nya skepnader. Författaren och essäisten Henrik Nilsson ger en guidning i dagens radioessä från OBS. Programledare: Saman Bakhtiari Producent: Eskil Krogh Larsson

Mexico city är flera städer i en, lager på lager av historiska skeenden som går igen i nya skepnader. Henrik Nilsson tar några av stadens samtida krönikörer till hjälp för att förstå dess dolda sida. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Efter att jag öppnat resväskan och hängt upp kläderna i hotellrummets garderob, sätter jag mig vid skrivbordet och vecklar upp kartan över staden. Vid det här laget är den så sliten att jag tagit med den mer av känslomässiga än praktiska skäl. För att minnas snarare än för att hitta vägen. De stora genomfartslederna hänger på en tråd, det har spillts kaffe över Chapultepec-parken och vissa små torg har för alltid sjunkit ner i kartans söndriga veck. I marginalen står telefonnummer antecknade som numera förmodligen har tagits ur bruk. Sorlet av människor på Calle Madero nedanför är konstant. Gatan är en av de äldsta i Mexico City, den stad som grundades av spanjorerna på ruinerna av aztekernas Tenochtitlán för ett halvt millenium sedan. Det var också på den här gatan som den blivande presidenten Francisco Madero tågade in i huvudstaden efter att revolutionen triumferat i början av 1900-talet. I modern tid är den en ofrånkomlig referenspunkt i det urbana landskapet, som sträcker sig mellan stadens stora torg zócalon och Latinamerikanska tornet, skyskrapan som uppförts på den plats där Moctezumas zoo låg vid tiden för européernas ankomst. Till skillnad från vissa av stadens skönlitterära författare som prosaisten Carlos Fuentes och poeten Octavio Paz har de krönikörer som skildrat livet i Mexico City sällan blivit kända utanför landets gränser. Ändå har de funnits med ända från början. Först var Bernal Díaz del Castillo, en soldat i Hernán Cortés armé som på sin ålders höst skrev ner den berättelse om de båda civilisationernas möten och konfrontationer som han själv bevittnat. Långt senare, vid det förrförra sekelskiftet, skildrade Ángel del Campo i sina tidningskrönikor modernitetens ankomst till staden reklamen och elektriciteten, de första spårvagnarna och telefonsamtalen. Under 1900-talets andra hälft dissekerade Carlos Monsiváis det sociala och politiska livet i sina krönikor, medan autodidakten Armando Ramírez skildrade det myllrande livet i arbetarstadsdelen Tepito. En av de som bäst förvaltar den litterära krönikans långa tradition i vår tid är författaren och journalisten Héctor de Mauleón. I sin bok La ciudad oculta (Den dolda staden) rör han sig inlevelsefullt över Mexikos Citys femhundraåriga historia skriver om försvunna kaféer och bortglömda små torg, erinrar sig de excentriska boksamlarnas och de ambulerande fotografernas öden. En särskild blick har han för stadens kontinuitet över seklerna. Städerna finner alltid sätt att föreviga sina minnen, skriver han. På den plats där Moctezumas kvinnopalats låg, där ett stort antal kvinnor var gravida med den aztekiska kejsarens barn samtidigt, har en tradition av sexuella utsvävningar vidmakthållits genom historien, och nu ligger huvudstadens största sexbutik här. Alldeles i närheten av den plats där spanjorernas första mentalsjukhus öppnade på 1500-talet, ligger ett litet torg där man än idag ser ovanligt många förvirrade och marginaliserade människor ropa, gestikulera och skratta för sig själva. Aztekernas Tenochtitlán, som hade åtminstone 200 000 invånare vid spanjorernas ankomst, var byggd på en ö nära den västliga stranden av sjön Texcoco. Ett system av kanaler genomkorsade staden som kallades Nya världens Venedig av erövrarna. Stadens horisontella och vertikala expansion har därför ställt stora krav på ingenjörernas och stadsplanerarnas uppfinningsrikedom. Att man än idag inte befinner sig på helt fast mark påminns man om när man betraktar den lutande katedralen. Ett av kapitlen i de Mauleóns bok heter rent av Dagen då Mexico City försvann och handlar om den översvämning som lade staden under vatten i mitten av 1600-talet. Mexico Citys historia skriver de Mauleón är i någon mån historien om hur staden försökt avlägsna stankerna från underjorden. När man fick till stånd det första avloppssystemet trodde man att man hade lyckats. Men författaren påminner läsaren om hur man i vissa gathörn, i närheten av vissa avloppsbrunnar, kan slås av en dunst från kloakerna och plötsligt luktar staden av 1500-talet igen. Juan Villoro är en av de främsta mexikanska författarna födda på 1950-talet. Jämte sina romaner och noveller skriver också han litterära krönikor och reportage. I boken El vértigo horizontal (Den horisontella svindeln) riktar han blicken mot den egna hemstaden Mexico City. Att skriva om denna väldiga stad menar Villoro är lika svårt som att försöka beskriva svindeln. Egentligen är den många olika städer, och kanske är det därför logiskt att Villoros bok ändrar skepnad efter hand ibland självbiografisk barndomsskildring, ibland lärd essä eller litterärt reportage, ja mot slutet till och med poesi. Resultatet är en samling perspektivrika texter om allt från litterära kaféer och tunnelbanesystemet till gatubarnens hårda villkor och mjölkbudens erotiska rykte under Villoros uppväxt. I likhet med Héctor de Mauleón har Juan Villoro en skarp blick för den osäkra jorden under huvudstadsbornas fötter och har såväl i sin prosa som i sin dramatik och journalistik skildrat konsekvenserna av den jordbävning som drabbade staden 1985. I sin begynnelse, skriver Villoro, hade Tenochtitlán två himlar; molnen speglades i lagunens vattenyta. Mexico Citys historia är en berättelse om en dubbel utplåning vattnets och luftens. När författaren besöker en utställning med barnteckningar konstaterar han att på grund av luftföroreningarna har inte ett enda av barnen använt blå krita för att rita himlen. Trots den infernaliska trafiken, brottsligheten och trängseln lyser en ömhet till staden igenom både hos Héctor de Mauleón och Juan Villoro. Ett känslomässigt komplext exempel som Villoro tar upp är de positivspelare som man stöter på i stadens historiska centrum. Dessa mekaniska orglar är sällan stämda. Ändå är det omöjligt att tänka sig staden utan dem. De ingår i vår sentimentala arkeologi skriver Villoro och tillägger att positivens falska toner påminner invånarna om den mexikanska nationens vanskliga tillstånd. Både hans och de Mauléons bok formar sig därför till historien om en svår kärlek mot de flesta odds. Min söndriga karta på hotellrummet vittnar om en besläktad passion. När jag vecklat ihop den och springer nerför trapporna för att ansluta mig till de andra människorna på Calle Madero kan jag inte sluta tänka på en historia som de Mauleón berättar om i sin bok. När man för några år sedan utförde restaureringsarbeten i Corpus Christi-kyrkan hittade man en silverlåda bakom altaret, med årtalet 1727 och inskriptionen på latin av en bibelvers ur Matteusevangeliet: Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara. Knappt tre sekler efter hans död hade man hittat vicekonungen Baltasar de Zúñigas hjärta. Han dog i Spanien efter att ha styrt kolonin i sex år. I sitt testamente hade han gett instruktioner om att hans hjärta skulle tas ur kroppen och föras till Mexiko. Den märkliga önskan gav upphov till en mängd olika spekulationer. Envisa rykten gjorde gällande att vicekonungen hade förälskat sig i en ung kvinna i Mexiko, och att hon var den skatt som silverlådans inskription syftade på. Men Héctor de Mauleón har en annan teori. Kanske var skatten inte alls en människa. Kanske var det själva staden Mexico City som vicekonungen inte ville överge ens på andra sidan döden. Henrik Nilsson, författare och essäist Litteratur Héctor de Mauleón La ciudad oculta, volym 1 och 2. Planeta, 2018. Juan Villoro El vértigo horizontal una ciudad llamada México. Almadía, 2018. * I essän hörs ljud från Mexico city hämtade ur Sveriges radios arkiv.

På ett bibliotek i Lissabon får Henrik Nilsson syn på Peter Handkes långdikt "Dikt till varaktigheten". Det blir ett avgörande möte i denna essä om det beständiga. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän är från 2014. På konstmuseet Davids Samling i Köpenhamn finns en indisk miniatyrmålning från mitten av 1700-talet. Den tillskrivs Faiz Allah, en av de många talangfulla konstnärer som arbetade vid provinshoven på den tiden. Målningen, som föreställer haremsträdgårdar omgivna av palatsbyggnader, myllrar av detaljer fontäner och terrasser, sirligt utformade pelare och fåglar av olika slag. Konkubinerna fördriver tiden med att röka vattenpipa och plocka blommor medan de väntar på den furste som färdas på en elefant längre bort. Mörka vinterdagar då alla färger tycks ha sköljts bort från gatorna tycker jag om att gå upp på den översta våningen på museet vid Kongens Have och låta ögonen fyllas av den här bildens färger de karminröda mattorna, den saffransgula klädesdräkten på kvinnan som ligger utsträckt på en divan, och de smaragdgröna kullarna på andra sidan den brusande floden. Varje gång jag betraktar målningen upptäcker jag något nytt. Allting är gjort med en sådan omsorg att den skulle kunna vara ett helt livsverk. Pärlorna på konkubinernas smycken, påfåglarnas fjädrar ja i förgrunden kan man till och med urskilja de fina linjerna i kvinnornas hårfästen. Det är som om konstnärens noggrannhet återspeglade en livshållning, en millimetrarnas revolt mot döden och glömskan. Det finns en scen som mer än något annat brukar fånga min uppmärksamhet. Till vänster på bilden står två kvinnor ute på en terrass. Den främsta av dem sträcker ut sin arm och är just på väg att släppa iväg en duva. Fågeln har redan sträckt ut vingarna; när som helst tar den till flykt. Därför är den här bilden inte bara en bild för mig den är också ett ögonblick. Ögonblicket då en kvinna släpper en duva från sin hand. Ögonblicket alldeles före det första vingslaget i den fria luften. Genom åren har jag återvänt till Faiz Allahs miniatyrmålning trots att den saknar uppenbara kopplingar till mitt eget liv och till min egen tid. Ändå är jag övertygad om att bilden kan lära mig något viktigt. Vad? Det kommer jag bara få veta om jag fortsätter att återvända till den, om jag fortsätter att hålla fast vid den. Det finns något bland dessa färger, bland dessa människor och trädgårdar, som jag bara kan upptäcka i det långa loppet. Något som har med uthållighet och varaktighet att göra. Kanske en sorts kärlek, men inte vid första ögonkastet utan efter många ögonkast; en långsamt stigande förståelse. För att förklara vad jag menar måste jag färdas bakåt i tiden, tvärs över Europa till en annan av kontinentens huvudstäder Lissabon. Där brukade jag för ungefär tio år sedan gå till det lilla biblioteket i stadsdelen Penha da França för att läsa och skriva. En dag fick jag syn på en tunn bok. Det var en tvåspråkig utgåva på portugisiska och tyska av den österrikiske författaren Peter Handkes långdikt Gedicht an die Dauer  Dikt till varaktigheten. Denna första läsning av Handkes dikt på biblioteket i Lissabon blev en stark upplevelse, men av någon anledning stannade bara en enda fras kvar i mitt minne; den Schauder der Dauer  varaktighetens rysning. Under många år var jag avskuren från Handkes dikt. Men under ett nytt besök i Lissabon får jag syn på boken i en monter på bokmässan. Jag promenerar nerför stadens sluttande gator och när jag nästan kommit ända ner till floden går jag in på British Bar, ett av de ställen jag allra helst återvänder till i den portugisiska huvudstaden. Allting är sig likt: bilden av oceanångaren i fönstret, den magre, vessleliknande mannen bakom disken, de dammiga portvinsflaskorna på översta hyllan som ser ut att ha bärgats från ett skeppsvrak för flera hundra år sedan. Jag slår mig ner vid ett bord nedanför klockan som går baklänges och börjar läsa. Dikt till varaktigheten publicerades på tyska 1986 och är en av de mindre kända böckerna i Handkes produktion. Det är en resonerande dikt med såväl berättande som filosofiska inslag. Redan de första raderna ger en ledtråd om vad det är poeten vill åt: Under lång tid har jag tänkt skriva om varaktigheten, / inte en essä, ett teaterstycke eller en berättelse / varaktigheten kräver poesi. Det handlar om att försöka ringa in vad känslan av varaktighet i tillvaron kan bestå av och under vilka omständigheter den kan uppstå. Det är inget lätt företag. För enligt Handke är varaktigheten paradoxalt nog den mest flyktiga av alla känslor, som ofta försvinner på ett ögonblick. Den är också oförutsägbar, omöjlig att styra över, ogripbar och omätbar. Det räcker enligt poeten inte med att ha en fast adress eller regelbundna vanor för att uppnå den. Det är inte så enkelt som att återvända till sina favoritplatser eller att lyssna på den musik som man tycker allra bäst om. Varaktighetens platser är inte utsatta på några kartor och ändå finns de där punkterna och ögonblicken då vi känner en sorts djup kontinuitet i våra liv. För resten av omgivningen behöver de inte ens vara särskilt spektakulära eller iögonfallande. Snarare menar Handke att varaktigheten kan uppstå i mötet med de mest oansenliga detaljer. Han nämner till exempel den där skeden / som följt mig genom alla flyttar, / den där handduken som hängs upp i de mest skilda badrum. På samma sätt är det oftast inte heller i närheten av de mest berömda landmärkena eller sevärdheterna han själv känner den. Utan vid en liten sjö i hans österrikiska födelsetrakter, så okänd att inte ens alla lokalbor känner till den. Och i närheten av den ganska oansenliga Sainte-Marie-fontänen i skogarna utanför Paris, som författaren brukade stanna och vila sig vid när han var på väg att hämta sin dotter från skolan. Jag tänker mig att vi alla har en sådan egen geografi, som består av platser där vi känner oss levande inte bara för stunden utan på ett mer ihållande sätt. För min egen del: under kastanjeträden på Södra Promenaden i Malmö. Vid de rostiga jordbruksredskapen på ängarna utanför Södra Rörum. På British Bar i Lissabon. Och framför miniatyrmålningen i Köpenhamn av kvinnan som släpper en duva ur sin hand. Men även om upplevelsen av varaktighet kan vara svår att förutse och kontrollera, kan man enligt Peter Handke ändå försätta sig i ett tillstånd som gör en mer mottaglig för den. Det handlar, som han uttrycker det, om att inte avlägsna sig från sitt ärende. Men det räcker inte att passivt stanna hemma; det gäller att trots allt gå varaktigheten försiktigt till mötes. Den är inte förstening, utan rörelse. Till slut blir varaktigheten Handkes lösen  den som låter mig gå och vara. Även om den i grunden inte är en kollektiv erfarenhet, kan den då också växa till en hemlighetsfull gemenskap. I varaktighetens ögonblick blir han också de andra som varit vid den österrikiska sjön före honom och de som i framtiden kommer att befinna sig vid Sainte-Marie-fontänen. Så kan det sår sluta sig, skriver han som jag först blir medveten om när det börjar läkas. För varaktighetens dikt, säger den österrikiske poeten, är en kärleksdikt. Jag slår igen Peter Handkes bok på British Bar den som jag börjat läsa för tio år sedan och tänker att det nog inte var någon tillfällighet att han valt just långdiktens form för att närma sig ämnet. Den ger poeten möjlighet att vara både ögonblicklig och utförlig. Dessutom inser jag att mitt eget förhållande till boken nu också ger uttryck för en sorts varaktighet. För när mina fingrar vänder sida under läsningens gång känner jag själv den varaktighetens rysning som Handke talar om. Jag lyfter blicken och tittar upp på klockan som går baklänges på väggen. Under ett ögonblick blir jag alla de andra människor som suttit vid samma bord och tittat upp på samma klocka, och de som ska komma efter mig de som ska ta min plats efter att jag rest mig från den. Jag tänker att jag alltid kommer att återvända till British Bar i Lissabon, att jag ska komma tillbaka till och med när jag inte längre är i livet som en vålnad ska jag glida in genom dörrarna utan att gångjärnen rör sig, beställa ett glas vid disken utan att ett ord kommer över mina läppar. Jag ska sätta mig ner, slå upp Peter Handkes bok där alla sidorna är vita, långsamt läsa alla orden som inte finns och sedan titta ut över det lilla torget vid floden där en flock duvor precis lyfter, och just då ska spårvagnen komma runt hörnet, den ska vara full av människor som är på väg till andra människor och andra platser och bland alla dessa människor ska det finnas en som på just den här spårvagnen, i just det här ljuset och på just det här torget vid floden känner rysningen, den som jag själv känt för längesedan och då ska såret sluta sig för henne och det ska vara som om hon lämnar en hand, en hand som hållit henne under lång tid, och hon ska känna den fria luften strömma till från alla håll och kanter: utan mig. Henrik Nilsson, författare Litteratur Peter Handke Poema à duração (Assírio & Alvim, 2002).

Take a journey into sound with TranceChill every week! This show has been on the air for over 15 years and gives you the hottest and latest tracks in uplifting 138 and 140bpm in a special mix. TranceChill is a non-profit, independent trance show. This episode was broadcasted on ETN.fm Ch. 1 (www.etn.fm) at July 1st, 2019 at 22:00 CEST/16:00 EDT, on NoGrief FM (https://t.co/tuQU60mMq3) at July 2nd, 2019 at 19:00 CEST/13:00 EDT, and on Beats2Dance Trance (www.beats2dance.com) at July 4th, 2019 at 22:00 CEST/16:00 EDT. 1. Steve Allen & Katty Heath - Infinity (Extended Mix) [Amsterdam Trance] 2. Nicola Maddaloni - Beh (Extended Mix) [Redux 138] 3. Linnea Schossow & Rafael Osmo - Another Day Without You (Extended Mix) [VANDIT] 4. OnTune - Raving Sausage (Tranceformations 2019 Anthems) (Extended Mix) [Suanda] 5. Blue Serigala - Follow (Extended Mix) [Suanda True] 6. Sean Mathews - Momentum (Extended Mix) [Damaged] 7. Milosh K - Forever Yours (Original Mix) [Sundance] 8. Phillip J & Ellie Lawson - Golden Glow (Extended Mix) [Amsterdam Trance] 9. Fredd Moz vs Fawzy feat Nicola - Deep Dive In The Sea (Extended Mix) [Arkham Digital] 10. Amine Maxwell - Spectrum (Original Mix) [Sub.Mission] 11. Alexander Gagarin - Run (Club Mix) [Pure Trance NEON] 12. Aimoon - Afterdark (Extended Mix) [In Trance We Trust] 13. Henrik Nilsson feat. Jan Johnston - Forever (Extended Mix) [Pure Energy] 14. The Thrillseekers with Stine Grove - How Will I Know (A & Z Extended Remix) [FSOE] 15. Arsen Gold & FAWZY - Rays Of Light (Original Mix) [Silent Shore] 16. Arksun - Arisen (Sean Tyas Extended Remix) [WAO138] 17. Metta & Glyde - Instant Gratification (Extended Mix) [Infrasonic RED] 18. Danny Eaton - Kingdom Of Heaven (Original Mix) [Kearnage] 19. Dave Blackman - Destiny (Extended Mix) [Grotesque] 20. Matt Robertson & Gayax - Far From You (Original Mix) [Extrema Global] 21. Allegro & Julie Thompson - More & More (Extended Mix) [RazNitzan] Website: www.trancechill.com iTunes: www.trancechill.com/itunes TuneIn: https://tunein.com/podcasts/Podcasts/TranceChill-p1122215/ Program site on Facebook: www.facebook.com/TranceChill Program site on Twitter: www.twitter.com/TranceChill Program site on Discord: https://discord.gg/4qg99Fw

Att vara oense behöver inte vara en olycka och en dispyt behöver inte vara ett nederlag. Man kan istället se det som en utgångspunkt, ett avstamp. Henrik Nilsson är författare och essäist, född och bosatt i Malmö. Han ägnar sig också åt att introducera och översätta utländsk litteratur, särskilt från den spansk- och portugisiskspråkiga världen. Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se

Tre företrädare för landets kulturskapare gästar P1 Kultur för att prata om önskemål och förväntningar på Amanda Lind, kulturminister sedan igår. Dessutom: intervju med filmmusiklegendaren Ennio Morricone. Igår tillträdde Amanda Lind som kulturminister. Mottagandet blev ganska ljumt på landets kultursidor. Men vad förväntar sig kulturskaparna av henne? Tre förbundsordföranden gästar P1 Kultur  Simon Norrthon, Teaterförbundet, Grethe Rottböll, Författarförbundet, samt Katarina Jönsson Norling från Konstnärernas riksorganisation. Den legendariske filmmusikkompositören Ennio Morricone blev kanske mest känd för sitt samarbete med regissören Sergio Leone och filmer som Den gode, den onde, den fule. Nu är han, 90 år fyllda, ute på en sista världsturné, på söndag kommer han till Sverige. P1 Kultur ringde upp honom.  Historien om Svenska Ostindiska compagniet är välkänd och ofta berättad. Men P1 Kulturs reporter Mattias Berg gick på en utställning med det förväntade - och hittade i en bisats en del av historien som vi knappt känner till. Reportage om vilka berättelser som egentligen får utrymme på våra museer.  Vad ska man egentligen ta sig till med de där udda böckerna, de som inte passar ihop med några andra? I dagens essä från OBS berättar författaren och essäisten Henrik Nilsson om ett besök på ett övergivet bibliotek i Buenos Aires och funderar över hur böcker kan organiseras. Programledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson

I en tid när så mycket tycks kartlagt, registrerat och dokumenterat, kan en sorts lättnad infinna sig vid tanken på sådant som lyckats undgå allas blickar, förbli hemligt och okänt. Henrik Nilsson är författare och essäist, född och bosatt i Malmö. Han ägnar sig också åt att introducera och översätta utländsk litteratur, särskilt från den spansk- och portugisiskspråkiga världen. Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se

Det räcker att en människa ställer sig på en plats där hon inte brukar för att det genast ska svindla för våra ögon. Henrik Nilsson är författare och essäist, född och bosatt i Malmö. Han ägnar sig också åt att introducera och översätta utländsk litteratur, särskilt från den spansk- och portugisiskspråkiga världen. Producent: Mette Göthberg tankar@sverigesradio.se

Varför hyllar ett fyrtiotal världsartister en fransk konstnärs döda katt? Svar i P1 Kultur där vi också tittar på Tintorettos hisnande måleri och träffar Lars Sundestrand, en doldis som plåtat de största. Bono, Laurie Anderson, Pharrell Williams  och svenske Linus Öhrn. Det är några av de många namnkunniga musiker som medverkar på den franska konstnären Sophie Calles uppmärksammade album "Souris Calle": en hyllning till hennes katt, som avled 2014. Vår konstkritiker Cecilia Blomberg har lyssnat och sett en utställning med Calles verk i Paris. I år är det 500 år sedan den italienske konstnären Tintoretto föddes. Det firar den stad han verkade i Venedig med en stor dubbelutställning som Tor Billgren har sett. Fotografen Lars Sundestrand har fotograferat många av de största banden i rockhistorien, och på 1970-talet plåtade och skrev han om den svenska punkscenen i kultfanzinet Funtime. I veckans långa reportage berättar Lars Sundestrand om sitt liv som fotograf för kulturredaktionens Hanna Jedvik. I dagens OBS liknar författaren Henrik Nilsson sina vedermödor med att lära sig rumänska med, bland annat, att befinna sig "mitt i en pjäs av Ionesco i väntan på att ridån ska glida upp". Och att försöka flyga med en vinge. Programledare: Måns Hirschfeldt Producent: Mårten Arndtzén

Författaren Henrik Nilsson håller på att lära sig ett nytt språk. Här berättar han om glädjen och vedermödorna, och om författarna som sig motiverar ansträngningen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag försöker lära mig ett nytt språk. Jag böjer verb, slår i ordböcker och skriver gloslistor. Föremålen, färgerna och dofterna allt får ytterligare ett namn, ytterligare en dimension. Ännu en personlighet läggs till mina andra personligheter. Det är ett svårt men levande tillstånd, då allt måste fogas samman till begripliga strukturer på nytt. Därför rör jag mig ostadigt som ett litet barn, försöker resa mig, ta några stapplande steg på egen hand. Jag förtvivlar, kör fast, kommer loss och går vidare. Med spanskan och portugisiskan i ryggen vill jag lära mig ett tredje romanskt språk. Men nu ett mindre och globalt sett inte lika känt. Många vet inte ens att det har latinska rötter. I flera år har jag successivt närmat mig rumänskan. Jag har ibland introducerat rumänsk litteratur i Sverige, arbetat med antologier, deltagit i översättningsprojekt. Men nu har det alltså blivit dags att på allvar skrida till verket. Jag vill kunna samtala med folk på spårvagnen, se Cristi Puius långsamma och hypnotiska filmer utan att behöva snegla på översättningen, följa nyhetsrapporteringen om de senaste gatuprotesterna. Jag vill kunna läsa poeten Mihai Eminescus ömsinta hyllningar till lindträden i öster; han som på 1800-talet starkt bidrog till ett fixera rumänskan som litterärt språk. Så fort man tar till orda blandas alltså öst och väst på tungan. Till och med de grundläggande orden för ja och nej da och nu präglas av denna splittring Allting kulminerar i några veckors resor i Rumänien. Vi promenerar i resterna av de kvarter som under den intellektuellt vitala mellankrigstiden gav Bukarest smeknamnet Österns Paris. Vi plockar kantareller på Karpaternas sluttningar och dricker hembränd, blåbärskryddad palinca i det nordliga landskapet Maramure. I Transsylvanien äter vi grillad mici småttingar och jag påminns om att grillkulturen i dessa trakter är lika viktig som i Argentina eller Uruguay. Och medan vi rör oss genom städerna och landskapen försöker jag förstå reklamskyltarnas ordlekar, jag bokstaverar mig igenom tidningsartiklar och tjuvlyssnar på pensionärernas samtal i parkerna. Till slut bågnar anteckningsboken av substantiv och adjektiv, av ordspråk och dialektala uttryck. Rumänskan är ett östromanskt språk i en del av Europa där slaviska grannar annars dominerar. Det latinska inflytandet går ända tillbaka till det första århundradet efter Kristus, då den romerska provinsen Dacia grundlades här. Rumänskan beskrivs därför ibland som en lingvistisk ö men det är i så fall en ö som ständigt utsatts för påverkan från omvärlden. Genom historien har spänningen mellan öst och väst antagit språkideologiska dimensioner som haft både politisk och religiös bakgrund. Rumänskan har tidigare skrivits med kyrillisk skrift, men med latinskt alfabet definitivt sedan mitten av 1800-talet förutom i Moldavien där skiftet skedde först efter kommunismens fall. Stavningsreformer och lånord har speglat faser då man antingen vänt sig mot Rom och Paris, eller som under delar av 1900-talet mot Sovjetunionen. Så fort man tar till orda blandas alltså öst och väst på tungan. Till och med de grundläggande orden för ja och nej da och nu präglas av denna splittring; det ena har slaviska rötter och det andra latinska. Att lära sig rumänska blir därför som att betrakta en välbekant plats genom en förvrängd optik; ja som att försöka urskilja ett landskap genom en immig och regnig glasruta. Men om jag spänner blicken framträder efter ett tag mycket som jag känner igen fast med lite andra konturer. En fras som ekar av äldre latin, eller klingar av något avlägset franskt eller italienskt. Ett ord som slungar mig ända bort till Lissabon eller Mexico City i tankarna. Men så finns det sådant som jag inte alls känner igen. Främmande vindpustar från öst som drar genom språket. Som när vi äter zmeur hallon eller stannar till vid en izvor en naturlig källa för att fylla på plastflaskorna med svavelrikt vatten. Under resans gång känner jag ibland den där stillsamma glädjen över att göra framsteg i det främmande språket, stunderna då blicken klarnar bland orden och meningarna. Jag kommer då att tänka på min rumänske favoritförfattare Max Blecher. På samma sätt som jag har träffat människor som velat lära sig portugisiska bara för att kunna läsa poeten Fernando Pessoa i original eller ryska för att kunna läsa Dostojevskij skulle jag själv kunna lära mig rumänska bara för att kunna läsa de fåtal böcker som Blecher hann skriva innan han dog i skelettuberkulos, bara tjugoåtta år gammal. Hans mest kända roman Händelser ur den omedelbara overkligheten från 1936 utspelar sig i en småstad. Berättaren är en ung man med förhöjd känslighet inför omvärlden. Han söker sig gärna till bortglömda platser i staden övergivna källare, skräpiga ödetomter och stängda varietélokaler. Vid ett tillfälle hamnar han i en obebodd våning, full av underliga tavlor och bilder. Några av dem tycks vara täckta av sprucken, blekgrå färg. Men när han en dag betraktar dessa bilder närmare förstår han att det inte alls rör sig om färgfragment, utan om pyttesmå bokstäver som bara kan urskiljas med förstoringsglas. När han till slut kan läsa berättelserna som där står skrivna liknar han upptäckten vid gardiner man inte ser in igenom förrän ljuset plötsligt tänds inne i rummet och man skönjer djupet. En liknande känsla av att oväntat kunna urskilja vad som finns i ett rum bakom gardiner, kan infinna sig när man efter ett hårt arbete gör ett genombrott med ett främmande språk. Att förlika sig med alltings inneboende ofullkomlighet, också ens egen. Att veta att man aldrig kommer ända fram.  Men språkinlärning är också att förlika sig med de gråa dagarna över grammatikböcker och ordlistor. Dagar då det mesta bara tycks obegripligt och förvirrande. Dagar som för tankarna till någon pjäs skriven av den rumänskfödde dramatikern Eugène Ionesco. Till exempel Den skalliga primadonnan där ett gift engelskt par samtalar med varandra efter att ha ätit middag. Ganska snart börjar personerna motsäga sig själva, rabbla underliga ordspråk och komma med kommentarer som strider mot all logik. Efter hand skruvas absurditeten upp tills alla regler och all begriplighet kollapsar. Ja, att lära sig ett främmande språk är ibland som att befinna sig mitt i en pjäs av Ionesco i väntan på att ridån ska glida upp och allt ska återvända till det normala. En samtida rumänsk författare, Mircea Crtrescu, skriver på ett ställe i sin romantrilogi Orbitór, att vi alltid befinner oss mellan det förflutna och framtiden som en maskformig fjärilskropp mellan två fjärilsvingar. Men hur, frågar sig romanens berättare, ska vi kunna flyga med bara en vinge? Kanske är det så det är att lära sig ett främmande språk, bortom ansträngningarna och arbetet, bortom resorna, samtalen och läsningarna. Att lära sig flyga med en vinge, snett och klumpigt närmare marken än himlen. Att förlika sig med alltings inneboende ofullkomlighet, också ens egen. Att veta att man aldrig kommer ända fram. Att ta till orda utan att riktigt ha täckning för det, utan att någonsin bli kvitt sin brytning. Men att ändå forma läpparna till ett ord, och sedan till ännu ett och så plötsligt känna hur allting har satts i underbar rörelse. Henrik Nilsson, författare och essäist

Ivan Perez, University of Nottingham, UK, gives the second presentation in the first panel, Art and Education, in the ICFP 2017 conference. Co-written by Henrik Nilsson, University of Nottingham, UK. Many types of interactive applications, including video games, raise particular challenges when it comes to testing and debugging. Reasons include de-facto lack of reproducibility and difficulties of automatically generating suitable test data. This paper demonstrates that certain variants of Functional Reactive Programming (FRP) implemented in pure functional languages can mitigate such difficulties by offering referential transparency at the level of whole programs. This opens up for a multi-pronged approach for assisting with testing and debugging that works across platforms, including assertions based on temporal logic, recording and replaying of runs (also from deployed code), and automated random testing using QuickCheck. The approach has been validated on real, non-trivial games implemented in the FRP system Yampa through a tool providing a convenient Graphical User Interface that allows the execution of the code under scrutiny to be controlled, moving along the execution time line, and pin-pointing of violations of assertions on PCs as well as mobile platforms.

Hör om den senaste tidens uppmärksammade insiderfall och den nya forskning som finns på området. Vad kännetecknar de som säljer aktier strax före stora kursfall? Dessutom - är centralbankschefernas stormaktstid förbi? Gäster: Tage Alalehto, kriminolog Umeå Universitet Joakim Bornold, sparekonom Nordnet Staffan Sonning, ekonomikorrespondent Sveriges Radio Annika Winsth, chefekonom Nordea Medverkande: Christian B Hjort, försvarsadvokat Ola Rollén Henrik Nilsson, professor Handelshögskolan Stockholm Programledare: Hanna Malmodin Producent: Anders Wennersten Tekniker: Susanne Martinsson   Hanna Malmodin hanna.malmodin@sverigesradio.se

Henrik Nilsson

Tidig vårsäsong betyder utbudsdagar för riksteaterföreningar från norr till söder. Mimmi Fristorp och Joakim Rindå möter distriktsansvarige Henrik Nilsson och får reda på mer om vad en utbudsdag är. Det skvallras också inför kommande höstsäsong, och ett par för allmänheten hittills okända titlar läcker ut. Programmet innehåller också ett avsked, men med förhoppning om att snart mötas igen, i kommande samarbeten med en annan stor teater. I programmet möter du även två teaterkonsulenter och förtroendevalda från Sävars musik- och riksteaterförening i Västerbotten.