Podcasts about sapfo

Fyra essäer om lyriska bilder som kan uppfattas som klichéer men som kan ruva på oupptäckta hemligheter. Latinforskaren Anna Blennow ger sig ut på jakt efter platsen, tillståndet och utopin Arkadien. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen i maj 2018. Vi ser – på avstånd – en oljemålning med pastoralt motiv. Några herdar har samlats i skuggan av ett träd, kring ett förvittrande gravmonument. De försöker tyda den latinska inskriften: Et in Arcadia ego. Vad händer här? Vad är det här för plats? Vänta, där kommer någon vi kan fråga. – Ursäkta, var ligger Arkadien? – Det beror på vem du frågar. – Vem är du? – Jag är döden. Jag finns också i Arkadien. Landskapet Arkadien är beläget i det bergiga inlandet av den grekiska halvön Peloponnesos. Denna plats med sin vilda natur ansågs under antiken vara guden Pans hemvist. Den grekiske författaren Polybios, själv född i Arkadien, har påpekat att invånarna där hade särskild talang för musik och sång. Men ändå verkar det inte vara i Grekland som Arkadien ligger. Ty inte bara döden, utan också vitt skilda personligheter som Johann Wolfgang von Goethe och Fritiof Andersson finns i Arkadien. Så fort en lämplig glänta öppnar sig med mjukt gräs, sval skugga och en glittrande bäck, glömmer herdarna sina hjordar, sätter sig och sjunger växelsång med varandra, I Nicolas Poussins 1600-talsmålning – den som vi just nu betraktar – syns de typiska ingredienserna i ett arkadiskt landskap: herdar i antikiserande dräkt med diktens lagerkransar kring pannan. Nymfer, fauner och flockar av får och getter syns visserligen inte på bilden, men väntar runt hörnet. Livet verkar lätt i Arkadien. Det verkar inte finnas ett moln på himlen. Men var är vi? Vissa hävdar att Arkadien uppfanns på trettiotalet före vår tideräkning. Det var då den romerske poeten Vergilius författade sina tio pastorala poem, de så kallade Eklogerna. Redan i den första dikten definieras platsen: Tityrus, du ligger utsträckt i skuggan under ett bokträd, där du spelar skogens sång på ett tunt litet vasstrå – jag har lämnat mitt fädernesland och de ljuvliga fälten jag har flytt mitt land, men Tityrus, där i skuggan, lär du skogen sakta besjunga din Amaryllis. Den som talar är Meliboeus, en fattig romersk herde som förlorat sin mark. Vergilius herdar befinner sig alltså i Italien. Ändå visar det sig att deras hemvist kallas Arkadien. Och herdarnas liv är enkelt, men ändå utsökt. Kärlek och äpplen, skogsgudar och sång. Framför allt sång. Så fort en lämplig glänta öppnar sig med mjukt gräs, sval skugga och en glittrande bäck, glömmer herdarna sina hjordar, sätter sig och sjunger växelsång med varandra, och spelar på en pipa en låt av gryningsluft. Men de mörka hoten mot det enkla livet väntar strax bortom skogsbrynet. Den vackre herden Daphnis, älskad av både kvinnor och män, dör och blir besjungen. Meliboeus har blivit av med sina ägor i det romerska inbördeskrigets efterföljd, medan Tityrus besök i Rom har gett honom friheten åter genom den gudomlige kejsar Augustus. Vergilius egen samtid blandar sig in i versens skogar. Trots sin grekiska födelseattest kom Arkadien nu att få Italien som alltmer permanent adress. Men med tiden ska till och med själva döden komma att stryka på foten. Renässanspoeternas Arkadien blir till kärlekens landskap snarare än diktens. Författare som Torquato Tasso och Jacopo Sannazaro använder de antika pusselbitarna för att planlägga en utopisk, sorglös tillvaro, och den behagliga gläntan i skogen genererar erotik snarare än poesi. Landskapet är en idyllisk kuliss. Fåren har blivit lamm och går i sidenband. Arkadien blir samtidens och verklighetens antites, ett drömspel dit dåtidens bildningsaristokrati kunde ta sin tillflykt. Att vara medborgare i Arkadien innebar inte längre bara att vara diktare och herde, utan snarare att vara i exil från någonting annat. Och Arkadiens ständigt föränderliga geografi kunde nu placeras till och med mitt inne i staden. Den litterära akademin Arcadia instiftades i Rom i slutet av 1600-talet, och hade drottning Christina som sin musa. Valet av beskyddarinna var högst arkadiskt: drottningen var såväl landsflyktig som poetiskt orienterad. Verksamheten kretsade kring diktning och språkets renhet, och de som upptogs i den arkadiska kretsen fick ett eget herde- eller herdinnenamn. Ja: även kvinnor var välkomna i den arkadiska akademin, så länge de kunde dikta. Trots sin grekiska födelseattest kom Arkadien nu att få Italien som alltmer permanent adress. Auch ich in Arkadien! utropade Goethe i sin italienska resedagbok. Också jag får vara i Arkadien! Dödens hotande närvaro ersätts med individens jag, som återföds i närkontakt med den klassiska marken. Och i Italien upplever en rad författare detsamma under det reseintensiva 1800-talet, från Madame de Staël till Lord Byron. Arkadien var inte längre bara verklighetsflykt. Det var inkörsporten till ett återvunnet paradis och ett nytt liv, och dess soldränkta entré, prydd av vinrankor och flankerad av citronträd, fanns strax söder om Alperna. Och återigen måste vi fråga oss: Är Arkadien en plats eller ett tillstånd? Printz-Påhlson pekar på att Arkadien ofta är just förlorat, barndomens och ursprungets landskap: det personliga Arkadien där vi alla en gång var prinsar och prinsessor. Göran Printz-Påhlson skrev en gång att poesin är den enda litterära genre som saknar en geografisk plats. Poesins värld är den inre. Tid och rum finns inte där. Med ett undantag: den pastorala poesin och dess Arkadien. Men platsen är ändå inte plats – den är en utopi, en metafor, en förlorad värld. Printz-Påhlson pekar på att Arkadien ofta är just förlorat, barndomens och ursprungets landskap: det personliga Arkadien där vi alla en gång var prinsar och prinsessor. Dikten och berättelsen om platsen blir hemkomsten. Och ofta smälter generella bildningsideal samman med den individuella, självbiografiska upplevelsen. Författaren Vilhelm Ekelunds alldeles egna Arkadien låg i Skåne. Där var han uppvuxen, i trakten av Stehag. Det skånska landskapet var för honom vägen till tanke och dikt. I essän ”Nordiskt Arkadien” vandrar han vid Kullaberg i nordvästra Skåne, medan havet stormar nedanför i klart solsken, ”samma ljusa storm som strålar och susar i rytmerna af sången som jag läser, i Pindaros' sång”. Den eufori som den grekiska poesin väckte hos honom planterades i landskapets och havets dramatik i ett dubbelt medborgarskap mellan ordlöst ursprung och inlärd bildning. En poet som på samma sätt väver samman plats, minne och bildning är Jesper Svenbro. I sina senaste diktsamlingar har han förankrat sina arkadiska bopålar djupt i den skånska myllan. Och hela det klassiska entouraget har han med sig. Sapfo tar bussen från Landskrona i diktsamlingen ”Ekeby trafikförening”, och i ”Namnet på Sapfos dotter” från 2017 blir Svenbros egen studietid spelplats för en utopisk värld där antikens Grekland flyter samman med skånskt 1960-tal i de ”examensuppgifter” författaren uppmanas genomföra. De idealiserade studierna blir för Svenbro den arkadiska startmotor som skapar dikt och som löser de poetiska problemen. Arkadien börjar få tydligare konturer. Det är en plats och ett tillstånd. Arkadien är den plats där dikten blir till, och där vi blir till. Den magiska glänta där tiden upphör och vi plockar versrader från den blommande marken. En tillflykt, men också en flygplats för minnet och tanken, där vi kan försonas med förlusten. Men såväl frånvaron som den intensiva, behagliga närvaron är bara början på den röda matta som rullas ut framför våra ögon: Välkommen! Detta är vägen till poesin. Anna Blennow, latinforskare och skribent Musik Evert Taube: Fritiof i Arkadien. Inspelad i Milano i oktober 1937. Litteratur Vilhelm Ekelund, Antikt ideal / Båge och Lyra, Liber Förlag 1983. Jonas Ellerström, Vilhelm Ekelund: Landskap och tanke, Bokförlaget h:ström 2017. Göran Printz-Påhlson, När jag var prins utav Arkadien. Essäer och intervjuer om poesi och plats, Bonniers 1995. Stefano Fogelberg Rota, Poesins drottning. Christina av Sverige och de italienska akademierna, Nordic Academic Press 2008. Iacopo Sannazaro, Arcadia, 1504. Jesper Svenbro, Ekeby trafikförening, Albert Bonniers förlag 2015. Jesper Svenbro, Namnet på Sapfos dotter. Enskilt arbete läsåret 2015–2016, Albert Bonniers förlag 2017. Torquato Tasso, Aminta – ett herdedrama [1573], svensk översättning av Ingvar Björkeson, Natur & Kultur 2011. http://www.accademiadellarcadia.it Musik Evert Taube: Fritiof i Arkadien

Znanstveniki so razvili revolucionarno metodo, kako naposled prebrati zoglenele papirusne zvitke iz knjižnice v starorimskem Herculaneumu, na katerih bi se utegnila skrivati velika izgubljena dela antičnega svetaNa znanem mestu v sagi o Vojni zvezd mojster Yoda pripomni, da je težko videti v prihodnost, ker je ta pač v nenehnem gibanju. Vse lepo in prav, ampak nekaj podobnega bi najbrž lahko rekli tudi o preteklosti. Naše razumevanje tega, kako so ljudje nekoč živeli, delali, mislili in čustvovali, se namreč dopolnjuje, spreminja in premika z vsakim arheološkim izkopavanjem, z vsakim dolgo pozabljenim dokumentom, odkritim v državnem arhivu, z vsako porumenelo fotografijo, najdeno na zaprašenem podstrešju. To gibanje je praviloma seveda inkrementalnega značaja, no, tu in tam pa zgodovinarji, arheologi in drugi humanistični znanstveniki odkrijejo kaj tako velikega, tako pomembnega, da se lahko naš pogled na preteklost obrne na glavo čez noč. In vse kaže, da se je nekaj takega zgodilo pred nekaj meseci v južni Italiji. Za kaj torej gre? Ko so najzgodnejši arheologi v 18. stoletju začeli odkopavati antične Pompeje in druga naselja, ki jih je leta 79 pokopal izbruh Vezuva, so v eni izmed vil na robu mesteca Herculaneum odkrili tudi sobo, v kateri je bilo na stotine sicer zoglenelih in krhkih, a vendar intaktnih papirusnih zvitkov. To so bile, jasno, rimske knjige. Kaj v njih piše, doslej ni mogel prebrati nihče, pred nekaj meseci pa so znanstveniki sporočili, da so razvili pionirsko metodo, kako s pomočjo umetne inteligence vendarle pokukati v te knjige. Posledično se nam obeta, da bomo lahko zdaj prebirali grške in rimske knjige, za katerimi se je v počasnem teku stoletij izgubila vsaka druga sled. A kakšna dela bi se utegnila skrivati v tej zogleneli herkulanejski knjižnici? Bomo nemara odkrili še neznana besedila grških in rimskih književnikov, znanstvenikov in filozofov, med njimi morda celo pisanja Sapfo, Aristotela ali Livija? Bo zaradi teh novih uvidov treba navsezadnje na novo napisati kar celotno zgodovino antike? To je vprašanje, ki nas je zaposlovalo v tokratni Intelekti, ko smo v studiu gostili tri izvrstne poznavalce grško-rimskega sveta: predavatelja na koprski Fakulteti za humanistične študije in raziskovalca na Inštitutu za kulturno zgodovino, dr. Gregorja Pobežina, ter dr. Sonjo Weiss in dr. Davida Movrina, oba predavatelja na Oddelku za klasično filologijo ljubljanske Filozofske fakultete.   foto: stenski mozaik v hiši št. 22 v Herculaneumu, ki prikazuje morskega boga Neptuna in Salacio, boginjo slane vode (Goran Dekleva)

ÖVERSÄTTNING: Vasilis Papageorgiou och Magnus William-Olsson UPPLÄSNING: Astrid Assefa DIKT: ”Fragment 1” av SapfoDIKTSAMLING: Dikterna och fragmenten (Ordfront 2022)MUSIK: Frédéric Chopin: Vals nr 18 a-mollEXEKUTÖR: Ophélie Gaillard, cello, Edna Stern, piano

Var börjar litteraturhistorien? Hos Homeros, skulle många säga. Tillsammans med Sapfo utgör han vad som ofta kallas den västerländska litteraturens vagga. Hans verk Illiaden och Odysséen – som berättar historien om det trojanska kriget och den ärrade hjälten Odysseus hemresa till ön Ithaka – ligger till grund för sättet vi berättarhistorier än idag. I historiska källor omnämns han som en blind man från ön Chios, men i senare tid är en lika gångbar teori att Homeros egentligen var ett samlingsnamn för ett kollektiv av sångare. Hur uppstod egentligen Homeros berättelser? Hur har de traderats genom historien? Och hur kommer det sig att vi fortfarande, 2700 år senare, fascineras av Odysseus öden och äventyr? Gäst i avsnittet är Anders Cullhed, professor emeritus i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, specialiserad på den äldre litteraturhistorien. Han är även ledamot av Kungl. Vitterhetsakademien och bland annat författare till den Augustnominerade biografin Dante – den första författaren (Natur & Kultur, 2021). Samtalsledare och producent: Magnus Bremmer Klippning: Lars in de Betou

En annorlunda bokcirkel med Thella Johnson och Lollo Collmar. Gäster: Magnus William-Olsson, poet och Thomas Kazen, professor i bibelvetenskap. DEL 10Välsignad vare frukten och må Herren öppna ditt sköte - Thella inleder sitt uppdrag att gå till botten med bibelreferenserna i The Handmaid's Tale. Författaren Margaret Atwood har skapat odödliga repliker i sin bok och tv-serie om Offred/June och de andra tillfångatagna kvinnorna i den religiösa polisstaten Gilead. Exempelvis denna vanliga hälsningsfras mellan två tjänarinnor:- Blessed be the fruit.- May the lord open.Men var i Bibeln står detta - och vad menas? Var ligger det ursprungliga Gilead? Vem är Isebel som givit upphov till benämningen Jezebels om kvinnorna som arbetar i Gileads bordeller? Välkomna med på resan in i Atwood-land och Bibel-land!Hesekiel: den seriösa uppföljningen - Ja, vi har snuddat vid profeten Hesekiel tidigare, men det är en lång och betydelsefull bok och han fick inte bara "käka bokrulle och ligga på ena sidan i fyrtio nätter". Som tur är har vi poeten och Hesekiel-kännaren Magnus William-Olsson i studion, som jämför Hesekiels författarskap med den samtida poeten Sapfos och berättar hur exilen och förlusten av det egna landet föder ett nytt behov av minne och symbolik.Det inre, det yttre och det verkliga - Likt tidigare gäster bjuder Magnus William-Olsson på en övning i filosofiskt tänkande, och menar att profeten Hesekiel var med och skapade den moderna västerländska människan och hennes sätt att förstå sig själv och världen.Utopier, att tala till de döda och de ännu ofödda - Magnus William-Olsson tycker att det just nu är svårt att tro på framtiden. Thomas Kazen slår ett slag för den goda utopin, som inte är möjlig att förverkliga men som ger människor tillräcklig inspiration för att vilja försöka.Bibelavsnitt: Luk 1:42, Hes 1, Hes 40-48, Luk 10:38, Höga v 4:1, 2 Kung 9I avsnittet reciteras även ur böckerna:Sapfo: dikterna och fragmenten; översättning, kommentarer och efterord av Vasilis Papageorgiou och Magnus William-OlssonEremitkräftans sånger av Magnus William-OlssonFilmcitat ur På heder och Samvete (A Few Good Men) och The Handmaid's TaleMusikcitat i avsnittet:Kanye West - Jesus WalksMadonna - Like A PrayerPrince - God (Love Theme From Purple Rain)Medverkande i avsnittet:Magnus William-Olsson, poet och översättareThomas Kazen, professor i bibelvetenskap vid Enskilda Högskolan Stockholm, pastor i EqumeniakyrkanProgramledare: Thella JohnsonBisittare: Lollo CollmarLjudtekniker: Jocke Persson

Början, mitten mitten mitten mitten, slutet. Och eftervärlden. Martin Engberg utforskar berättelsen delar som författare, läsare och människa. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen den 9 mars 2020.Kapitel 1: InledningenLåt oss säga att en man kommer gående i en av Paris berömda parker. Solen har just gått upp. Fåglar sjunger. I luften svävar doften av körsbärsblommor. Löven är ljusgröna. Han är för tillfället alldeles själv på stigen. Om bara någon timma kommer parken krylla av motionärer, barnflickor, cyklister och unga par; även flanerande herrar som han själv. Men just nu är det bara han där.Men så Något har rört sig inne bland träden. Mörkt och stort. En häst? Han blir stående. Blick stilla med hög puls. Förväntar sig att få se en ryttare spränga fram ur skogen. Inget händer. Minuterna går. Fåglarna sjunger. Blommorna doftar och det är allt.Men något tycks ändå ha hänt i mannen för han börjar famla i kavajfickorna efter anteckningsboken han alltid bär med sig.Vem kan egentligen säga var, när eller hur en berättelse börjar?Men någon gång, någonstans, nedtecknas de ord som markerar verkets övergång från aningar, bilder och idéer till något en annan människa kan bläddra i och läsa. Ett arbete som för författaren inte sällan är mödosamt och kan ta slingrande vägar innan det fullbordas. Om det fullbordas.Mannen jag föreställde mig i inledningen heter Grand. Hur det egentligen gick till när han fick sin romanidé vet jag inte. Frågan är på sätt och vis dubbelt om inte trippelt omöjlig eftersom Grand är en bifigur i Albert Camus Pesten. En roman som utspelar sig i Algeriet. Så utöver att Grand är en annan författares påhitt, är det möjligt att han om han varit en verklig person  ändå aldrig hade satt sin fot i parken han skriver om och kunskaperna om den enbart varit olika läsefrukter.Grand är en fritidsförfattare med högt ställda ambitioner. Han vill att förläggaren, när hans manus väl når förlaget, ska utbrista: Hatten av, mina herrar! Denna strävan efter perfektion kan få honom att grubbla i veckor över ett enda ord. Han förklarar för sin vän doktorn: Strängt taget är det ganska lätt att välja mellan men och och. Det är redan svårare mellan och och sedan. [---] Men det svåraste av allt är absolut att veta, om man ska skriva och eller inte göra det.Doktorn som i sitt stilla sinne tänker att förläggare antagligen sitter barhuvade på sina kontor blir ombedd att slå sig ned vid matsalsbordet som är täckt av ark. Fullskrivna med utkast till en första mening. Med svetten i pannan högläser Grand sitt senaste försök: En vacker morgon i maj red en elegant amazon på en magnifik fux genom Bois de Boulognes blommande alléer. Grand frågar doktorn vad han tycker. Doktorn svarar att han blir nyfiken på fortsättningen. Men det är fel svar enligt Grand som själv inte är nöjd. När han är färdig ska meningen ha samma rytm som en ridtur i trav. Ett, två, tre Efter en tid presenterar Grand en ny version, där elegant bytts ut mot smärt. Ordet magnifik som ska beskriva fuxen är han missnöjd med, välfödd fungerar inte heller. En kväll är han segerviss  en kolsvart fux ska det stå! Det går inte, säger doktorn.Varför inte?Fux betecknar inte rasen utan färgen.Vilken färg?I alla fall inte svart.Visst finns det författare som, i likhet med Grand, måste få till den första meningen innan de kan skriva resten av verket. Fast det är nog vanligare att de första orden, i likhet med det mesta i ett manusutkast, bearbetas till det oigenkännliga varefter bokens ärende klarnar i författarens hjärna. Eller stryks. Men det finns i alla fall ett exempel på hur en första rad inte bara visade sig rymma en hel bok, utan en hel värld och fick stå kvar oförändrad. J R R Tolkien lär, medan han rättade examensprov, i marginalen på ett papper ha klottrat: I en håla under jorden bodde en hobbit. Och sedan blivit tvungen att ägna ett par år åt etymologiska grubblerier över vad en sån där hobbit kunde vara för en filur innan han kunde skriva Bilbo.Jag undrar om Grands problem kan vara att han har förväxlat rollen som författare med den som läsare. Läsaren kan slå upp boken med förväntan att få stiga in i en annan värld. Men Grand har iklätt sig rollen som författare. Ändå kliver han gång på gång själv över tröskeln och vill att den värld som det är hans uppgift att skapa redan ska stå färdig.Någon som däremot gör ett medvetet försök att kasta om läsaren och författarens roller är Italio Calvino. Romanen Om en vinternatt en resande inleds med att läsaren, tilltalad som du, inhandlar Italio Calvinos senaste bok, Om en vinternatt en resande. Du ser fram emot att läsa den, men när du väl fastnat för berättelsen visar det sig att boken är feltryckt. Från sidan 32 kommer du tillbaka till sidan 17. Frustration! Du går tillbaka till boklådan, byter boken mot en annan. Varefter en lång kedja av händelser följer där detta du (och den verklige läsaren av Calvinos roman) ständigt tar del av nya inledningar på böcker som alla visar sig defekta eller går förlorade innan Läsaren nått slutet.De ständiga växlingarna av scenario och tilltal i Om en vinternatt en resande skjuter in ny energi i verket. Utan att boken i egentlig mening börjar om. Snarare gestaltar den frågor om vad en berättelse är; leker med Läsaren och Författarens roll. Den lyckats behålla en öppenhet som vanligtvis bara ett verk i tillblivelse har. I alla fall simulera en sådan.För när en bok väl är avslutad och har passerat tryckpressarna är den väl en gång för alla fastlagd? Läsaren ska väl kunna lita på att just de raderna, den scenen alltid kommer att inleda boken; den händelseutvecklingen följa? När ett utkast till en tidigare opublicerad föregångare till Harper Lees To Kill a Mockingbird gavs ut som egen titel 2015, Go Set a Watchmen, fanns det de som vittnade om att de fått sin läsupplevelse av Lees klassiker retroaktivt förstörd. Till exempel för att romanfigurerna i den tidigare versionen av boken visade drag de inte alls har i To Kill a Mockingbird. En del saker får det bara inte finns oklarheter runt.Som den här meningen: Äntligen stod prästen på predikstolen.Eller vänta nu, står han inte i predikstolen?Språkvårdaren Catharina Grünbaum har uppmärksammat att inledningsraden av Gösta Berlings saga faktiskt existerar i två varianter. Beroende på utgåva. En petitess kanske. Samtidigt skälver det till lite när svenska språkets mest ikoniska inledningsmening inte visar sig vara helt stabil. Rentav blottar något av sin tillkomsthistoria. Visar att den kunde ha varit en annan.För tänk om hobbiten blivit kvar i sin håla och Lagerlöf strukit hela den inledande scenen i Gösta Berlings saga som trots allt är en vindlande bok? Hemska tanke. Men. Kanske ska dessa antydningar om att de rader läsaren älskar kunde ha varit helt andra eller aldrig kommit att existera (på samma sätt som livet aldrig har existerat för en ofödd) inte ses som ett hot. Eller få oss att tänka på litteraturen som ett hopkok av godtyckligheter. Snarare tror jag att det säger något om vad litteraturen är och behöver vara. Något som aldrig kan avslutas på ett definitivt sätt. Eftersom en sådan litteratur inte skulle vara i behov av en läsare. Och vad ska vi med en litteratur som inte behöver läsare?Som Ali Smith formulerar det i romanen Höst: Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta.Det är vad en berättelse är.Kapitel 2: Mitten, mitten, mitten ...På natten drömmer författaren att han rider genom en mörk skog. Han duckar för grenarna; pressar ned hälarna för att sitta stadigt i sadeln. Oviss om vart stigarna leder. Men för en gångs skull är det inte en mardröm. Snarare än fruktan, är han fylld av glädje och förväntan där han söker sig fram mellan träden.Men det var inte så det började. Tvärtom hade han länge burit på en gnagande känsla av att ha kört fast. Både i livet och i romanen han arbetade på. Vad var egentligen meningen med allt? Vart var han på väg?Återkommande tänkte han på orden i Den gudomliga komedin: Till mitten hunnen på vår levnads vandringhade jag i en dunkel skog gått vilseoch irrat bort mig från den rätta vägen.Det är förstås typiskt, genant närmast, att en författare ska associera sin medelålderskris till Dante Alighieri. Det inser han. Men det är något med känslan av att vara fast i mitten som han har svårt att släppa. Detta tillstånd som till skillnad från början och slutet inte har en markerande funktion. Av början kan vi vänta oss anslag, löften om det som komma skall. På slutet finns ett krav att trådarna ska tråcklas ihop så att berättelsen kan lämnas över till läsaren. Men mitten? Ja, det är ju något som pågår under obestämd tid mellan dessa två punkter. Själva livet. Själva berättelsen. Den del i vilken meningen med allt måste presentera sig för att det inte ska bli för sent.Förresten, tänker han, att prata om början, mitt och slut som jämförbara entiteter blir missvisande. Har de ens samma funktion? Snarare borde det heta: Början, mitten, mitten, mitten, mitten, mitten, slutet. Med en individuell beskrivning av varje del. Vilket inte går, eftersom dessa beskrivningar först skulle vara helt korrekta i form av den färdiga berättelsen.Och nu har han alltså fastnat där i någon av alla dessa mittar.Kanske är det dags att börja gå i terapi? Med Bergsklättring? Nej. Men har han inte alltid undrat hur det skulle vara att lära sig rida?JoSå kommer det sig att författaren, vid mitten av sin levnadsbana, finner sig själv sittande i sadeln på en häst.Redan från början uppskattar han att få lära sig något som mer är kroppens än tankens kunskap. I vanliga fall är det texter som ska skrivas, analyser som ska formuleras, böcker som ska läsas, men i ridhuset får intellektet vila. Ridningen kräver fokus på balansen och lärarens instruktioner. Den egna kroppens hållning och hästens rörelser. För en stund behöver han inte tänka på romanen som ligger hemma på skrivbordet och aldrig hur många stigar han än provar  tycks vilja släppa ut honom ur sin skog.En berättelse som engagerar i första halvan men tappar farten i den andra är dömd, har han läst i P C Jersild insiktsfulla handbok, Skriv först. Fråga sen. Vars bärande råd utgörs av titeln. Ett råd författaren på hästryggen inte har behov av, eftersom det redan är på det sättet han arbetar. Kanske till och med lite för mycket. Frågan är om det inte är en del av problemet.Han har inga större bekymmer med att komma igång, ge sig i kast med ett nytt projekt. Följa infall och nycker. I berättelsens begynnelse, liksom i livet, kommer dagen alltid med ett löfte om att vara lång och att vad som helst kan hända. Sedan, redan innan lunch, kryper tvivlen fram. Består inte texten enbart av irrande sidospår som leder tillbaka till samma glänta? Det språkliga glappet mellan det som vill formuleras och det som står på sidan te sig som en avgrund? Skogen tycks bara bli tätare och tätare och allt mörkare.En av de saker författaren mest uppskattar med ridningen är samspelet med hästen. Hur ryttaren inte bara ger kommandon, utan också måste göra sig känslig för djurets rörelser.Ta tyglarna, säger ridläraren.Se där, ett råd också till den som värmt upp och lösgjort sin berättelse, tänker författaren. Berättelsen får inte skritta på med lösa tyglar i all evighet. Ryttaren måste vara aktiv, hästen ska fås till att gå på tygel. Något som enligt Ridhandbok 1 kräver en stadig och mjuk kontakt mellan handen och hästens mun. Mellan handen och textens mun.Vänd rakt upp, säger nu ridläraren.Det innebär att de ska rida från mitten på ena kortsidan till mitten av den andra. Det är svårare att rida på det sättet, jämfört med att rida utmed väggarna där häst och ryttare har stöd. Han känner det, hur manövern kräver större kontroll av honom. Vilket i sin tur kräver större lyhördhet mot hästen. I mitten av manegen blir den raka linjen som ska följas lätt krokig.Liknar inte det vad som gärna händer också i berättelsens mitt?Hm, tänker författaren och skänklar. Jämförelsen är kanske inte felfri. Men varför skåda given häst i mun? Han gillar hur parallellen avintellektualiserar skrivprocessen. Erkänner den kunskap som ligger i praktiken. Handen. Dramaturgiska kurvor, synopsis  planer det har han försökt med, men aldrig blivit en riktig vän av. Han tänker bäst genom att skriva. Med pennan mot papperet. Han är en byxnötare, eller panster som det kallas på engelska. Motsatsen till att vara en planer; någon som planerar.Den anglosaxiska creative writing-miljön tycks full av begrepp som försöker sätta fingret på skrivprocessen, men också författartyper.Zadie Smith, minns han, skrev i en essä om micro managers kontra macro planers. En micro manager är den typ av författare som skriver berättelsen ord för ord. Ett stycke och kapitel i taget, kronologiskt, för att vid sista punkten vara färdig med boken. Han har svårt att tro på att den sortens varelser existerar, men Smith hävdar att hon själv är en av dem. Han har träffat andra som också påstått sig vara det. På andra sätt trovärdiga individer.Motsatsen är macro plannern som inte drar sig för att göra våldsamma förändringar av sin text. Efter hundra skrivna sidor bestämma att handlingen måste utspela sig i Paris istället för Göteborg; byta kön på romanfigurer; flytta träd, gator och slott. Anlägga en park med blommande alléer för att ta bort den igen. För den sortens författare finns det inget som en gång för alltid är bestämt förrän boken är färdig.Det råder inga tvivel om i vilken kategori han ska stoppa sig själv i. Han är en byxnötande macro planner som dagdrömmer om att bli en planerande micro manager.Kanske skulle en ny term kunna fogas till de tidigare: sadelnötare? Nu när han sitter på hästryggen?Nej, skillnaden mellan praktikerna är för stor. Ridandets erfarenheter är förnimbara i kroppen, kännbara som en skillnad. Medan skrivandets ordlösa kunskap, formulerandet av formulerandet, är svårare att greppa. Känna. Visar sig bäst i de ord som handen ibland hinner placera på papperet innan tanken hunnit lägga sig i. En praktik som är undflyende, ständigt förändras, och som teoretiserad gärna riskerar bli regler och råd som snarare uttrycker en sorts idealism än verklighet.Lektionen är slut. De ställer upp på medellinjen.Sitt av, klappa om hästarna, säger läraren.Författaren leder hästen till stallet. Svettig och nöjd.På natten drömmer han att han rider under träden. Han vet inte vart stigarna leder, men det skrämmer honom inte att vara på väg mot det okända. Inte längre. Han litar på rörelsen och att handen, kroppens kunskap skulle leda honom rätt.Ut ur den mörka skogen.Kapitel 3: SlutetVet du hur det slutar? är en fråga författare ofta får angående sin skrivprocess. En del svarar att de aldrig börjar skriva innan de vet det. Andra, som den bästsäljande författaren Stephen King, är mindre oroade: Varför ska man ha sån kontrollnoja? Förr eller senare slutar ju berättelsen någonstans. Författaren Ellen Mattson sa en gång att hon brukar se slutet ungefär på det sätt man kan se ett mörklagt rum när det lyses upp av blixten. Man får en uppfattning av konturerna, ungefär var möblerna står, anar fönster och dörrar. Hon börjar inte skriva utan att först ha fått den där aningen.Men en del författare vill helst inte veta hur deras berättelse ska sluta eftersom de själva vill bli överraskade. Annars blir skrivandet tråkigt tycker de. Det är antagligen också ett arbetssätt som fungerar som bäst just i den sorts tänk om-situationer Stephen King gärna skriver och som bygger på att ett antal personer placeras inför ett tillspetsat scenario. Till exempel en pest som tagit livet av 99 procent av mänskligheten, medan de överlevande antingen dras till den onda eller goda sidan för att sedan mötas i en slutstrid. Pang-bom-explosion, och slutet kommer i det efterföljande lugnet. Vilket ju också är det vanliga i deckaren. Polisen jagar skurken. Pang-pang. Röken lägger sig. En vann. En förlorade.Och alla genrer har sina favoritslut som säger något om vad det är för sorts berättelser vi har att göra med. Hjälten rider in i solnedgången. Dödsstjärnan sprängs. Rätt par får varandra efter ett antal komiska förväxlingar. Monstret tycks ha besegrats, men reser sig igen bakom huvudpersonens rygg, redo att på nytt gå till attack innan det får ta emot det dödliga skottet. Eller twisten, skruven som dras åt. Som i Rosemarys Baby, av Ira Levin, modern som böjer sig över vaggan och gullar med bebisen, trots att hon vid det laget insett vad det är för sorts barn hon har fött. Ett slut som i Polanskis filmgestaltning är gastkramande.Ira Levin som i romanen Sliver för övrigt skrivit vad jag skulle vilja utse till ett av världshistoriens sämsta slut. I vilken skurkens öde beseglas av en fräsande katt som attackerar honom och klöser ögonen ur honom.Jösses. Tack och lov har det slutet ändrats i filmen.Förläggaren Håkan Bravinger  som emellanåt framträder som talesperson för dramaturgin i finlitteraturen  påpekar gärna att det annars ofta är den mer litterärt syftande berättelsen som brukar få problem med slutet. Romaner som mindre bygger på intrig, och mer på ett undersökande av ett tillstånd, eller relationer. Språket funkar. Romanfigurerna lever, men trådarna har kastats ut och blivit hängande lösa. Spänningsberättelsen har ju sin slutstrid att bygga upp sig mot, men den mer litterära berättelsen är sällan lika definitiv. Den avtar gärna i en sorts tonförändring istället. En lätt höjning, eller glidning åt sidan.Som i den mycket språkdrivna apokalyptiska Ödmården av Nils Håkansson. Vattnet breder ut sig, snart finns inget land kvar och folkspillran sätter sig i kanoterna: och vi sutto där tills vattnet steg lite till, och då ruckades våra farkoster, och snart lyftes de opp, en efter en, och buros ut i diset. Sista meningen blir hängande i luften, utan punkt.Slutet fastslår alltså något om berättelsens estetiska värden. Vilket i sin tur något redan Carl Jonas Love Almqvist var inne på säger något om berättelsens förhållande till världen. I hans Dialog om Sättet att sluta Stycken, säger den ena personen: Vet du ej, att det inte är nog för en sak som slutar, att blott och bart upphöra, utan den bör upphöra på ett ordentligt, skickligt och avgjort sätt, så att det, med ett ord, är slut. Men den andre invänder mot bristen av realism i den sortens slut: Jag har aldrig sett någon händelse i det jordiska lifvet, någon katastrof sådan, att den stått fram i världen med full begriplighet, utredd och insedd till alla sina delar. Talaren menar att sådana slut bara finns i orimliga konstalster. Och avhandlingar. Hans ideal tycks snarare var ett slut som fortsätter dikta i läsaren.Men varför är slutet så viktigt?Det har förstås med döden att göra. Det som slutar påminner oss gärna om att livet i sig är en benhård berättelse med början, mitt och slut. Eller mitt, mitt, mitt, mitt, för den delen. Att skiljas är att dö en smula, heter det och i slutet av berättelsen är det dags att lämnat något vi ägnat både tid, tankar och känslor åt. Levt i, som läsaren kan säga. Ifall det är en bok som betytt något, som vi känt en djup kontakt med, är slutet det som besvarar den tillit vi visat den litterära skapelsen. Läsare vill se bokens ansatser fullföljda. Ett misslyckat slut spottar ut oss förvirrade på andra sidan.Av berättelsen har vi anledningar att förvänta oss en rimlig proportion mellan början, mitt och slut. Medan det inte finns någon självklarhet i vem av oss som befinner sig närmast slutet i livets berättelse. Den fullt friske tjugoåringen kan komma att bli överkörd av en bil innan den långsamt döende hundraåringen somnat in. Vi kan förstås leva vidare just som berättelse, i andras minnen. Men ärligt talat, för det medvetande som klipps av spelar det bokstavligen ingen roll.Över de berättelser vi själva berättar har vi mer att säga till om och kan, om vi vill, skapa slut som gör oss tillfreds. Som skänker oss en känsla av rättvisa där ingen rättvisa egentligen finns. Eller formulerar den orättvisa vi upplever inför en död som kommer utan urskiljning. Den som är ung får inte dö, ändå händer det att unga dör. De som begått onda handlingar kan komma att leva ett långt, lyckligt liv, medan den som förtjänat bättre, kan dö i smärtsam sjukdom. Det är sådana händelser berättelsen kan ge form och mening åt med hjälp av orden. Eller i alla fall sätta ord på.I essäsamlingen The Sense of an Ending ursprungligen ett antal föreläsningar talar kritikern Frank Kermode om hur litteraturen påverkat hur vi föreställer oss apokalypsen. Och om människans behov att, i existensens ögonblick höra till, vara relaterad till en början och ett slut. Apokalypsen är ju egentligen en berättelse om hopp. En fiktion. Den säger inte enbart att allt en dag tar slut. Den lockar också med löftet om återuppståndelse (för vissa).Vattnet stiger, snart finns det inget land kvar, men vi skjuter oss ut i våra kanoter för någonstans där ute i dimman kan det hända att vi på nytt stöter mot fast mark.Eller som den franske poeten Paul Valéry ungefär skrev, och som skulle kunna gälla både för en roman och ett liv: Man avslutar inte en berättelse. Man överger den.Fjärde kapitlet: EftervärldenLäsaren lägger ifrån sig boken på nattduksbordet med en känsla av saknad. Den har inget mer att berätta om de öden hon följt under veckor. Återvänt till under varje ledig stund. Hon kan förstås läsa den igen, men parallellt med känslan av saknad finns tillfredsställelsen över att vara färdig, kunna påbörja en ny bok. Det får bli i morgon. Hon släcker ljuset. Somnar. Drömmer. Det är en mardröm. En mekanisk hund jagar henne. Hon flyr. Rusar genom villaförorten. Ovanför hovrar en helikopter med kamera och sökarljus. I sista stund kastar hon sig utför en slänt, ned i floden.Har hon kommit undan? Förvillat hundens doftkänsel?Hon tar sig i land, slår foten i något, borstar bort löven och hittar en övergiven räls som hon följer. Mellan träden flackar ljuset från en lägereld. Där, i en glänta i skogen, träffar hon på ett märkligt sällskap som inte presenterar sig som människor, utan som böcker. Platons Staten, Jonathan Swifts Gullivers resor, evangelierna Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta.Det är vad en berättelse är som Ali Smith skriver. Boken diktar vidare i läsaren.Drömmen ovan har jag lånat från Ray Bradbury kortroman Fahrenheit 451 som utspelar sig i en dystopisk värld där det är förbjudet att äga böcker. Hos honom är det en man vid namn Montag som flyr. Montag har till nyligen arbetat som brandman. Det vill säga varit en av dem som åkt ut för att bränna böcker när någon angivits. Men nyfikenheten har fått honom att vilja ta reda på vad det står i böckerna som hellre får människor att låta sig brännas levande tillsammans med dem än att leva utan dem.Det har gjort honom till en jagad man.Vem vet vad läsaren kommer att minnas av boken efter att hon lagt ifrån sig den på nattduksbordet och somnat?Själv glömmer jag det mesta jag läser. Men en del blir också kvar. Rester av språk, aningar, bilder, tankar, händelseförlopp som med tiden lagt sig som ett sediment i mig. Ställer jag mig framför bokhyllan kan jag nästa känna hur det liksom lösgör sig ett stoff av minnen bara genom att jag betraktar bokryggarna. Jag minns saker jag läst i böckerna. Ibland också var jag befann mig när jag läste det; perioder av mitt liv gör sig påminda. En resa. Ett rum jag lämnat.Bradburys bok, särskilt scenen med människor som vandrar utmed ett järnvägsspår och memorerar klassiker, är en av de saker som stannat kvar i mig (Möjligen uppblandat med François Truffauts filmatering av boken).Själv skulle jag antagligen inte vara särskilt pålitlig som vandrande bok. Det är inte enbart en fråga om minneskapacitet, utan mer ja, frestelse. Jag skulle inte kunna motstå lusten att dikta vidare på det verk jag fått i uppdrag att memorera. Litteratur har alltid väckt en lust hos mig att svara. Det var rent av en av de viktigaste anledningarna till att jag ville bli författare: jag läste saker som gjorde något i mig som inget annat kunde göra. Lät mig besöka världar, människor, och ta del av tankar som jag inte annars skulle ha känt till. Snart ville jag själv försöka framkalla sådana världar, språk och tankar hos andra. På mitt sätt.När Ali Smith skriver: Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta.Det är vad en berättelse är, slår hon upp porten mellan läsaren och författaren. Det är ju inte en simpel textkritik hon kommer med: att en viss specifik berättelse har för många lösa trådar hängande som måste tas om hand innan de kan lämnas över till läsaren. Hon säger något som jag tänker inte bara handlar om vad en berättelse är, utan vad litteraturen är. Ett utbyte. Ett samtal; en mycket långsam korrespondens. Med utsträckning över både tid och rum. Ibland tusentals år. Vänskaper som upphäver döden.Men vad blir kvar och vad blir inte kvar?En omöjlig fråga och inget en författare kan råda över. Det är upp till läsaren.Arthur Conan Doyle lär ha velat bli ihågkommen för sina historiska verk, och försökte ta livet av sin skapelse Sherlock Holmes för att den populära detektiven inte skulle överskugga det han ansåg var de viktigare böcker han skrivit. Det skapade ramaskri, och till slut blev han tvungen att låta Sherlock Holmes återvända från de döda, inte minst av ekonomiska skäl. Människor åker fortfarande till London för att besöka Baker Street, men lär knappast börja fråga efter hans historiska romaner.Det är inte lätt med eftermälet.I essän Jag skriver, alltså ska jag dö från samlingen Sapfo har lämnat oss läser Jesper Svenbro poetens mest kända rader i fragment 31 utifrån hur grav- och votivinskrifter, som till exempel kan återfinnas på föremål, var tänkta att läsas. Skriftspråkets ordning, sådan vi känner den från de arkaiska inskrifterna, vill att skrivaren ska definiera sig som frånvarande, som död, skriver Svenbro. I sin läsning får han fram ett triangeldrama mellan ett jag (Sapfo), ett du som är dikten själv och han, som är den framtida läsaren. Det betyder att den som framstår som en gudars like i Sapfos berömda rader, inte är en kärlekspart, utan den framtida läsare som ska blåsa in sin anda i diktens materiella form, och på nytt väcka liv i den. Långt efter det att diktaren själv, Sapfo, upphört att existera. Det har gjort diktaren svartsjuk på denna framtida Läsare som kommer att kunna njuta av hennes dikt den dag hon själv är död. I en annan essä, som återfinns i samma bok, skriver Svenbro att både Sapfos mor och dotter hette Kleis. Ett namn som bildats av kléos, som ungefär betyder poetiskt eftermäle.Den döde författaren gör vad den kan för att från graven ta kontroll över sitt eftermäle, men får inga fler ord med i leken den dag den levande läsaren tagit dikterna till sig.Sällskapet i Bradburys bok har alltså tagit på sig uppgiften att tradera böckerna tills den dag de på nytt kan skrivas ned och distribueras. I generationer ifall de måste. Men hur väl de än lyckats utveckla sina minnesystem tänker jag att det som stått i dem kommer att förändras. Omärkligt på sina ställen, ett ord här, ett komma där; mer omfattande på andra. Det är också nödvändigt. De som varit böckernas värdar under all denna tid kommer inse att det finns mer att berätta. Saker som behöver förklaringar. Placeras i sitt sammanhang. En kontext. Annars kommer det de ska föra tillbaka på papper inte vara en levande litteratur; bara döda ord från ett förflutet ingen längre minns eller kan förstå. För att fullborda sina roller som bevarare måste de alltså bli författare. Lägga till fotnoter, skriva introduktioner. Efter hand kommer en ny litteratur växa fram. Först då kommer de ha räddat verken.Att enbart bevara litteraturen, så att säga i ett fryst tillstånd, utan att nya böcker skrivs är samma sak som att låta den dö.Läsaren har vaknat. Hon trevar efter glasögonen på nattduksbordet. Råkar putta ned boken hon läste kvällen innan på golvet. Något har tagit henne i besittning en oroande rest av nattens drömmar. Undanglidande bilder, en komprimerad stämning, ljudet av hovslag och skuggor som rör sig under träden. Utan fördröjning, eller ens ha tagit ett aktivt beslut, sätter hon sig vid skrivbordet och börjar skriva. Martin Engberg, författareMusikThe Age of Wood av Savfk (CC BY 4.0) www.youtube.com/savfkmusic www.facebook.com/savfkmusic)LästipsFrank Kemode: The sense of an Ending. Oxford university press, 2000. P C Jersild: Skriv först Fråga sen. Albert Bonniers förlag, 2019. Susanne Miesner m fl: Ridhandboken 1 grundutbildning för ryttare och häst, översättare Marianne Kristoffersson. Svenska ridsportförbundet, 2003. Harper Lees "To Kill A mockingbird" hette länge "Dödssynden" på svenska. Maj 2020 kom den dock ut i Eva Johanssons översättning under namnet "Att döda en härmtrast". "Ställ ut en väktare" utkom 2015 av samma översättare på Albert Bonniers förlag. Selma Lagerlöfs "Gösta Berlings saga" publicerades 1981.  Italio Calvino, Om en vinternatt en resande, översättare Viveca Melander. Natur & kultur, 2017. Albert Camus, Pesten, Albert Bonniers förlag, Elsa Thulin Dante Alighieri: Den gudomliga komedin, översättning av Ingvar Björkeson. Natur & kultur, 2006. https://litteraturbanken.se/översättarlexikon/artiklar/Den_gudomliga_komedin_i_svensk_översättning Ali Smith: Höst, översättare Amanda Svensson. Atlas 2018. Stephen King: Att skriva En hantverkares memoarer, översättning: Tove Borglund Janson. Bra böcker 2011. Ny översättning av Ola Larsmo 2017, Albert Bonniers förslag. Stephen King: Pestens Tid, översättning Lennart Olofsson. Bra böcker, 2010. Carl Jonas Love Almqvist, Dialog Om sättet att sluta Stycken. Ira Levin, Sliver, Jimmy Hofsö , W & W Nils Håkanson, Ödmården, Albert Bonniers, 2017 Ray Bradbury, Fahrenheit 451, översättare Siv Nordin Jesper Svenbro, Sapfo har lämnat oss, Ellerströms, 2015 Zadie Smith, Changing My Mind: Occasional Essays

Banbrytande bröt Natalie Barney mot sin fars förväntningar, och levde ut sitt lesbiska och litterära liv. Från den amerikanska mellanvästern, drog hon till Paris och startade stadens hetaste salong. Jag skapade inte en salong, en salong skapades runt mig. Det har författaren Natalie Barney sagt. Men sanningen är att hon nästan varje fredag i över 60 år öppnade upp sitt hem på Rue Jacob nummer 20 i Paris, för möten mellan vitt skilda människor. För med sin salong ville hon slå en brygga över länder, språk, sexuell läggning och generationer. Nästan alla var välkomna till Natalie Barneys salong. Allt som krävdes var lite vett och etikett, sen spelade det ingen roll vem du var, vad du tyckte eller vem du låg med. Denna demokratiska mix av människor var i början av 1900-talet mycket ovanlig.Hennes smeknamn blev 'lAmazone', Amazonen, eftersom hon älskade att rida och såg ståtligt atletisk ut i sin ridmundering. Natalie Barney älskade också att presentera folk för varandra, och sniffade hon till sig en litterär talang så gjorde hon sitt yttersta för hitta ett förlag, en översättare eller för den delen en mecenat åt vederbörande. För författare som inte var födda med pengar, var vid den här tiden just en mecenat essentiell. Men idag är det annorlunda, vi träffar författaren Donia Saleh och pratar om de samtida sätten att ha råd att ägna sig åt ett författarskap. Och om dagens litterära rum.Redan som barn visste Natalie Barney att hon var lesbisk. Född 1876, i en välbärgad familj i amerikanska Dayton, Ohio, var det dock långt från en självklarhet att hon skulle få leva det liv hon ville. Men Natalie Barney vägrade vika sig för tidens normer. Som 24-åring publicerade hon dikter inspirerade av Sapfo, något som gjorde hennes pappa rasande. Han köpte upp så många böcker han kunde, och brände dem. Men ett par år senare avled han och efterlämnade en förmögenhet som möjliggjorde hennes drömmar att flytta till Paris och leva som hon ville. Att öppet leva ut sin sexualitet var långt ifrån något alla lesbiska kvinnor vid tiden kunde göra. Men ett sätt att ändå subtilt kommunicera sin läggning, var att klä sig i vissa plagg och attribut. Tex en klackring på lillfingret var under 1920-talet en lesbisk kod, berättar kostymören, stylisten och konstnären Hanna Kisch, som vi diskuterar den lesbiska stilen med.Natalie Barney avled 96 år gammal, 1972, för 50 år sen. Under en period föll hennes värv något i glömska. Men på senare år har hon återigen börjat uppmärksammas, och hennes minne är också förevigat i den moderna konsthistorien. Hon är nämligen en av de 39 inflytelserika kvinnor som har tilldelats en plats i konstnären Judy Chicagos ikoniska installation The Dinner Party som visades första gången 1979. The Dinner Party anses idag vara ett banbrytande feministiskt konstverk och finns idag på The Brooklyn Museum i New York. En av dem som har varit där och tittat är konstvetaren Linda Fagerström, som vi ringer upp.Veckans gäst är Katarina Bonnevier, arkitekt, konstnär och forskare.

Terug naar het oude Griekenland! Dit keer bespreken we een vrouw: Sapfo van Lesbos. Waar komt de term 'lesbisch' vandaan? En wat maakt haar tot een van de grootste dichters uit de Oudheid? Hoe vinden we bij Sapfo dichten als een vorm van 'dichten'? Welk herstel ligt er in de juiste woorden besloten? En hoe verhoudt Sapfo zich tot Arvo Pärt? Je hoort het hier! In deze aflevering gebruik ik Sappho van Lesbos, ‘Eros Ontwortelt Mijn Hart: Gedichten en Fragmenten', vertaald door Aart Wildeboer en Pierre Suasso de Lima de Prado, uitgegeven bij Ambo|Anthos te Amsterdam in 2000, vierde druk, uitgegeven als Flamingo Pocket. Voor 'Für Alina', zie: https://open.spotify.com/track/2Lio4KTzsA8BPLhXmyo4CQ?si=dbab4693d884408c Al 'Vriend van de Show'? Nee? Word dan vriend via https://vriendvandeshow.nl/eenwereldaanliteratuur!

I det sjätte avsnittet undersöker vi queera generationer. En generation sägs bära på gemensamma erfarenheter och kunna förstå varandra på ett sätt som inte andra gör. Genom symboler och berättelser binds personer tillsammans som tillhör samma generation. Hur förhåller sig queera personer till sina generationer – och till andra generationer? Vilka berättelser och texter är särskilt viktiga inom olika generationer?____________________Queera generationer, del 100.00 Klittra med Karin Boye01.14 Makz har blivit en böggubbe och vad är en queer generation?09.15 Sapfo, Fragment 3111.20 Intervju med Samqvist54.00 Queerlit____________________MedverkandeGäster: Sam Holmqvist, Lina Axelsson Kihlblom, Jenny Granberg, Niklas Willemark Mesaros, Xenia Klein, Sara Parkman, Marcus Tallberg, Lou Mattei och Jonathan Breslin.Programledare och producenter: Milla Leskinen och Makz Bjuggfält.Teknik och klippning: Makz Bjuggfält.Musik: Anna Hed.____________________På https://bogbibblan.se finns en lista över alla verk vi nämner i avsnittet. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Digteren Mette Moestrup er spritnyt medlem af Det danske akademi. Hun skal tilføre den gamle magtfulde institution fornyelse, så den kan rejse sig af asken ovenpå store interne stridigheder. Men hvad vil fornyelse egentlig sige, når det kommer til at læse bøger? Og hvordan kan Mette Moestrup, som har brugt meget af sit voksne forfatterliv på at læse og gendigte en 2600 år antik lyriker være garant for netop fornyelse? Vært Alberte Clement Meldal taler med Mette Moestrup om at være besat af Sapfo.

„Esu feministė, kairioji. Nemėgstu žodžio aktyvistė, bet galiu ir taip pasakyti, nes turbūt žmonės iš šono taip irgi pasakytų“, – NARA tinklalaidei sako Viktorija Kolbešnikova. Su Viktorija susitinkame Kaune, socialiniame centre „Emma“, įamžinančiame Kaune gimusios žydų kilmės anarchistės, politinės aktyvistės ir rašytojos Emmos Goldman atminimą.  Paauglystėje Viktoriją formavo pankrokas ir anarchizmas. Šiandien ji aktyviai veikia žmogaus teisių lauke. Tarp iniciatyvių, kurias ji su bendraminčiais kuria – Lietuvos queer archyvas, socialinė ir informacinė erdvė „išgir̃stì“, skirta LGBTQ+ žmonėms ir jų artimiesiems, pernai vykusios „Kaunas Pride“ eitynės, kairioji žiniasklaidos erdvė „Gyvenimas per brangus“, Gegužės pirmosios profesinė sąjunga, festivaliai „Kreivės“, „Kombinatas“ ir „Sapfo“.  Visa publikacija ir fotografijos: https://nara.lt/lt/articles-lt/viktorija-kolbesnikova  Paremkite mūsų veiklą: https://contribee.com/nara 

Översättning: Magnus William Ohlsson och Vasilis Papageorgiou Uppläsning: Stina Ekblad Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Diktsamling: Sapfo. Dikterna och fragmenten, Ordfront, 2022MUSIK Pietro Mascagni: Intermezzo ur Cavalleria rusticanaEXEKUTÖR Oslos filharmoniska orkester, Mariss Jansons, dirigent

Översättning: Magnus William Ohlsson och Vasilis Papageorgiou Uppläsning: Stina Ekblad Diktsamling: Sapfo. Dikterna och fragmenten, Ordfront, 2022MUSIK Pietro Mascagni: Intermezzo ur Cavalleria rusticanaEXEKUTÖR Oslos filharmoniska orkester, Mariss Jansons, dirigent

Översättning: Lasse Söderberg Uppläsning: Christian Fex DIKTSAMLING: Grip natten (Ellerströms, 2022)MUSIK Jean-Pascal Beintus: Den lille prinsens blommaEXEKUTÖR Tyska symfoniorkestern, Berlin, Kent Nagano, dirigent 

Översättning: Magnus William Ohlsson och Vasilis Papageorgiou Uppläsning: Stina Ekblad Diktsamling: Sapfo. Dikterna och fragmenten, Ordfront, 2022Musik Anonymus: Nani naniExekutör Dorothée Oberlinger, blockflöjt

Sapfo, frå den greske antikken, er den første kvinnelege lyrikaren vi kjenner namnet på i vestleg tradisjon. For 2500 år sidan sat Sapfo på øya Lesbos og song om kjærleiken, mens ho spelte på lyre med den flunkande nye oppfinninga: Plekteret. No er lyrikken hennar gjendikta til norsk og vi spør: Var Sapfo prostituert eller skulefrøken? Var ho lesbisk? Skreiv ho om seg sjølv? Hør episoden i appen NRK Radio

Magnus William-Olsson och Vasilis Papageorgiou har arbetat med och levt i Sapfos poesi hela sina vuxna liv. Tio år efter att de tillsammans översatt hennes samlade dikter och fragment bestämde de sig för att börja om – och ta sig … Continue reading →

Komponists Marģeris Zariņš dzīvo kā trijās dimensijās reizē – pagātnē, tagadnē un nākotnē, stāstot par nesen izdoto Zariņa pirmo autoralbumu "Kremerata Baltica. Marģeris Zariņš", atzīmē diriģents Andris Veismanis. LTV raidījumā "Kultūrdeva" diriģents komentē mecosoprāna Ievas Paršas mijiedarbību ar komponista mūziku: "Sapfo dzeja, kas ir mūzikā, ko Marģeris Zariņš uzrakstījis, Ievai ļoti piestāv, tāpēc ka viņa pati tieši tā dzīvo. Viņa dzīvo kopā ar literatūru, tautas mākslu, daudz ko dara ar latviešu darbiem, rokdarbiem un arī komponē."

Den græske lyriker og digter Sapfo er igennem de sidste 2600 år blevet fortolket på tusinder af måder. På øen Lesbos, hvor hun er født, er endnu en fortolkning i gang. Dagdrømmer tager dig med ind i en usædvanlig, men sand historier, der udspiller sig i de samme minutter du lytter til historien. Og mens dramaet udspiller sig, skal du lytte til Sotiria Bellou, Beethoven, Trio Tzane, Vassilis Tsitsanis og andre med sans for drømmende drama. Produceret for DR af Munck Studios København.

Den græske lyriker og digter Sapfo er igennem de sidste 2600 år blevet fortolket på tusinder af måder. På øen Lesbos, hvor hun er født, er endnu en fortolkning i gang. Dagdrømmer tager dig med ind i en usædvanlig, men sand historier, der udspiller sig i de samme minutter du lytter til historien. Og mens dramaet udspiller sig, skal du lytte til Sotiria Bellou, Beethoven, Trio Tzane, Vassilis Tsitsanis og andre med sans for drømmende drama. Produceret for DR af Munck Studios København.

Var Selma Lagerlöf lesbisk? Eller vore en sådan etikett att tvinga på historien vår tids definitioner och begrepp? Anna Blennow reflekterar över kärlekens namn utifrån några gamla fotografier. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Två kvinnor ser in i kameran. Den ena, mörka, sitter upprätt i en höghalsad svart klänning. Mot henne, tätt intill, lutar sig den andra, ljushåriga. Hon har en penna i sin uppsträckta hand, nästan som ett vapen. På ett annat fotografi ser vi dem igen. Nu sitter de sida vid sida i varsin stol, inte lika nära. Den mörka håller i en bok. Under de uppslagna pärmarna, nästan skymda, skymtar kvinnornas händer som närmar sig varandra, rör vid varandra. Den ljushåriga kvinnan är Selma Lagerlöf. Den mörka är Sophie Elkan, hon som kallats Lagerlöfs reskamrat och väninna. Men när deras brevväxling offentliggjordes 1990, 50 år efter Lagerlöfs död, visade det sig att deras relation gått betydligt djupare. Nu ser vi ytterligare ett fotografi. En halvnaken kvinna med en lilja i handen sitter på en hög tron i klassicerande stil. Eller är det en kvinna? Hennes nedböjda ansikte påminner om antika avbildningar av androgyna gudar som Dionysos och Apollon. Framför henne knäböjer en annan kvinna, endast iklädd ett par snörda sandaler i grekisk stil. Kvinnorna på bilden är den amerikanska författaren Natalie Barney och hennes älskarinna Eva Palmer. Såväl den explicita scenen som vårt källmaterial tydliggör att de var mer än bara väninnor. Natalie Barney levde öppet som lesbisk i Paris, där hon höll litterära salonger, och Palmer var en i raden av hennes många kärlekar. Fotografierna av de båda paren är tagna runt sekelskiftet 1900. De har många gemensamma beröringspunkter, samtidigt som deras uttryck är väsensskilda från varandra. Hur gestaltades relationer mellan kvinnor vid den här tiden, och varför? Att Selma Lagerlöf levde i flera nära förhållanden med kvinnor har varit välkänt. Genom sin yrkesutbildning till lärarinna mötte hon kvinnor som av olika skäl flytt förväntan om make och äktenskap. Under den tio år långa anställningen vid flickläroverket i Landskrona i slutet av 1800-talet svärmade Selma såväl för kolleger som för kvinnor i Köpenhamns kulturkretsar. Senare blev Sophie Elkan och därpå Valborg Olander hennes långvariga livskamrater. Men när hennes brevväxling med Elkan och Olander publicerades för några decennier sedan fick dess innehåll ett blandat mottagande. Fanns det verkligen tillräckligt med bevis i breven för att Lagerlöf var lesbisk? En recensent menade att man inte borde göra Lagerlöf till något slags pionjär för modernt enkönade förhållanden, utan istället fokusera på hennes verk. Och i sin biografi över Lagerlöf är Anna-Karin Palm genomgående tveksam till att definiera Lagerlöfs sexualitet. Ja, hur ska man benämna de kärleksrelationer mellan kvinnor som vi kan spåra historiskt, och vad får det för följder? Vad kallade kvinnorna själva sina relationer, i en tid då homosexualitet inte myntats som vedertagen term? Den sista frågan behandlas i antologin Den kvinnliga tvåsamhetens frirum, där litteraturvetare, historiker och genusvetare skildrar kvinnopar i det tidiga 1900-talet, bland annat just Lagerlöf och Elkan. Dokumenterade relationer mellan kvinnor vid den här tiden stod i nära samband med den framväxande kvinnorörelsen, och valet att leva tillsammans med en annan kvinna tolkas därför ibland i ljuset av politik och ideologi. Det framhävs också ofta att brevkulturen under perioden präglas av ett sensuellt språk, där smekningar och kyssar kunde sändas fram och åter mellan kvinnor utan att detta nödvändigtvis behöver tolkas som speglingar av en erotisk situation. Men detta, precis som tidens syn på kvinnlig sexualitet som obetydlig, passiv och ofarlig, kunde å andra sidan skapa frirum där begär mellan kvinnor kunde passera oförmärkt under radarn. Det poängteras av flera författare i antologin att en tid som ännu saknade fasta sexologiska etiketter kan ha möjliggjort en mera fri och flytande skala mellan vänskap och sexualitet. En bildad bakgrund var också något som var gemensamt för många av kvinnoparen, såväl Lagerlöf och Elkan som Eva Palmer och Natalie Barney. Palmer hade läst latin och grekiska vid Bryn Mawr, det första amerikanska högre lärosätet för kvinnor. Lagerlöf studerade vid Högre lärarinneseminariet i Stockholm, den första akademiska utbildningen för kvinnor i Sverige. Men medan Palmer och Barney arrangerade uppläsningar och föreställningar kring Sapfos dikter, raderades alla anspelningar på lesbisk kärlek i svenska tolkningar av Sapfo, och pronomen byttes till och med från feminint till maskulint i översättningar. Lagerlöfs tidiga litterära förebilder är svenska och manliga, som Bellman och Runeberg. Därför är det inte oväntat att de ord som kvinnor som Elkan och Lagerlöf använder för att beskriva sina relationer inte är hämtade från den antika världen. Istället talas det i hemlighetsfulla antydningar om magnetism, trollmakt och livsmakt. Vid samma tid skriver Eva Palmer i ett kärleksbrev hur hon föreställer sig Natalie Barney dansa naken med hennes egen kropp som dansgolv. Och Barneys diktsamlingar dominerades av kärlekslyrik uttalat riktad till kvinnor, med Sapfo som ständig ledstjärna. Det finns också ett högst reellt skäl till att vi finner en så stor skillnad i öppenhet kring hur kvinnornas kärlek gestaltas. I Frankrike, där Barney och Palmer levde, var homosexualitet inte olagligt enligt lagsamlingen Code Napoléon från 1804 (som också medgav religionsfrihet och allas likhet inför lagen). I Sverige var homosexuella handlingar förbjudna i lag ända till 1944, mellan såväl män som kvinnor. När Lagerlöf skriver till Elkan att de borde bränna sina brev  Det är farligt för oss, som det nu är var det troligen inte bara omgivningens reaktioner hon syftade på, utan också ett påtagligt hot om juridisk straffbarhet. Och öppenhet kan också vara en klassfråga. Natalie Barney kom från en förmögen familj och var ekonomiskt oberoende: hon behövde inte bry sig om eventuell skandalisering. Selma Lagerlöf var tvungen att försörja sig själv, först som lärarinna och sedan som författare, på grund av familjens sviktande finanser. En månskensnatt i Landskrona. Selma Lagerlöf vandrar längs Strandpromenaden med Anna Oom, en av hennes tidiga romantiska förbindelser. Senare skriver Anna till Selma och påminner om hur de stod där tillsammans på udden, och hur hon sedan sökt sig tillbaka dit ensam och plockat en stor bukett blommor. Vi kan aldrig säkert få veta hur mycket fysiskt begär som dolde sig i deras svärmeri. Men om vi inte tar möjligheten i beaktande, kommer vi inte heller att kunna reflektera över den brännande frågan: hur var det att vara lesbisk i Landskrona runt år 1900? Att det då ännu inte fanns någon konkret term för fysiska relationer mellan kvinnor betyder inte att något sådant begär inte existerade. Om vi fortsätter att beskriva sekelskifteskvinnornas kärleksförhållanden som vänskap med inslag av romantik riskerar vi att reprisera en förmodern föreställning om kvinnans svaga och outtalade sexualitet. Då förblir den, som Eva Borgström och Hanna Markusson Winquist skriver i antologin, kärleken som inte vågar säga sitt namn the love that dare not speak its name. Anna Blennow Litteratur: Eva Borgström & Hanna Markusson Winquist (red.), Den kvinnliga tvåsamhetens frirum. Kvinnopar i kvinnorörelsen 18901950, Appell förlag 2018. Ying Toijer-Nilsson, Du lär mig att bli fri. Selma Lagerlöf skriver till Sophie Elkan, Bonniers 1992. Ying Toijer-Nilsson, En riktig författarhustru. Selma Lagerlöf skriver till Valborg Olander, Bonniers 2006. Anna-Karin Palm, Jag vill sätta världen i rörelse. En biografi över Selma Lagerlöf, Bonniers 2019. Artemis Leontis, Eva Palmer Sikelianos. A Life in Ruins, Princeton University Press 2019. Ingrid Svensson, Ett magiskt rum. Salonger i 1920-talets Paris, Ellerströms 2017. Sigrid Schottenius Cullhed, När Sapfo kom ut, Klassisk filologi i Sverige: reflexioner, riktningar, översättningar, öden, red. Eric Cullhed och Bo Lindberg, Kungl. Vitterhetsakademien 2015.

Korleis kan ein overføre gamalgreske dikt til norsk? Per Esben Myren-Svelstad står bak den fyrste komplette gjendiktinga av fragmenta etter Sapfo (600-talet f.Kr.), ein av dei tidlegaste lyrikarane vi kjenner til. I dette føredraget fortel han om korleis det er mogleg å få det norske språket til å gjera noko det aldri var meint å gjera: føye seg etter versemål, klangar og mytiske element i gamalgresk lyrikk. Slik vil han gje innblikk i tannhjula som knirkar og går under gjendiktingar av framandspråklege tekster til norsk. I foredragsserien «30 minutter med …» får akademikarar, forskarar og formidlarar 30 minutt til å presentere eit tema som dei brenn for innanfor eige forskings- eller interessefelt. Per Esben Myren-Svelstad er førsteamanuensis i norskdidaktikk ved Institutt for lærarutdanning. Foredraget kan også finnes på litteraturhusets facebookside som en videoproduksjon.

Sapfo var en av antikens allra mest lysande stjärnor men av hennes lyrik återstår bara spillror. Anna Blennow ser poesin frodas i ofullständigheten när vår fantasi blir Sapfos spökskrivare. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades första gången 19/4 2017. Sapfo. Fragment 47 Eros skakade mitt hjärta liksom vinden drabbar ekarna på berget Fragment. Frånvaro. Förgängligheten hos det som varit helt. Spegelskärvan som inte längre reflekterar verkligheten. Och för den som sysslar med antikens litteratur är fragmenten den enda realiteten, den ofullständiga bas som vår kunskap balanserar på. Författare okänd. Texter förlorade. Det är som ett mantra, som upprepas för varje läsning: vi vet så lite. När vi läser antikens poesi har vi redan förlorat greppet om den, den faller ur våra händer, och vi samlar spillror och fotspår. Den grekiska poeten Sapfo, som levde på ön Lesbos sex århundraden före vår tideräkning, är kanske den författare som främst kommit att förknippas med fragment. Som en av den antika lyrikens absoluta förgrundsfigurer kallades hon den tionde musan och den kvinnliga Homeros. Hennes samlade verk omfattade kanske hela tiotusen versrader, men av dem återstår nu bara några enstaka kompletta dikter. Resten är fragment, ibland bara någon rad eller ett par ord långa. Fragment 48 Du kom, som jag längtade! och kylde av mitt hjärta som brann av begär Sapfos dikter ekar av begär till kvinnor, vilket genom historien satt ständigt fokus på hennes sexualitet. Men vem var hon? Hur var hon? Poeten Alkaios, Sapfos samtida, också han från Lesbos, beskriver hennes hår som mörkt violfärgat och hennes leende som honungslikt, och det är allt vi vet. Bilden av Sapfo är lika skör som den tvåtusen år gamla egyptiska krukskärva på vilken ett av hennes diktfragment återfunnits, där Sapfo åkallar Afrodite i en skuggig lund av rosor och äppelträd, med altare som ryker av rökelse. Fragment 177 genomskinlig dräkt Varje bok om och varje tolkning av Sapfo understryker dikternas fragmentariska tillstånd, trots att detta är långt ifrån unikt för just hennes poesi. Samtidigt har eftervärlden varit besatt av att försöka rekonstruera Sapfos biografi ur hennes dikter och ur långt senare textkällor. Det är som om det kroppsliga i hennes poesi kärlekens alla plågsamma symptom från yrsel till svettningar skapat ett behov av att mana fram den fysiska Sapfo. Hon förkroppsligas i sina dikter, och när textstyckena blir en metafor för hennes person görs Sapfo till en kropp i ruiner. Dikterna blir till en corpus i dubbel bemärkelse Sapfos samlade verk, men också en anatomisk katalog som skymtar i fragmenten: kropp, känslor, klädesplagg. Och utgivare och översättare längtar efter att få fylla konturerna av Sapfo med färg, så att hon kan träda fram och personifiera den starka känsla av liv som dikterna förmedlar. Rekonstruktionen av dikten blir en konstruktion av Sapfo som person: delvis mytbaserade biografiska byggen som ofta uppkommit som försök till äreräddning, där den ansiktslösa, gudomligt undanglidande poeten porträtterats som heteronormativt förankrad, gift flickskolefröken. Fragment 46 På en mjuk kudde låter jag min kropp falla Den utgåva och översättning av dikterna som gjorts av den kanadensiska poeten och Sapfoforskaren Anne Carson ser istället fragmenten som helheten. Bokens titel, If not, winter, (Om inte, vinter) är ett citat ur fragment 22, och står som symbol för Carsons förhållningssätt till sitt material. En rad ryckt ur sitt sammanhang kan plötsligt bli till en ny dikt, en dikt i sig, när vår fantasi blir Sapfos spökskrivare. Carson betonar fragmenten genom att tydligt markera varje lucka i texten, och undviker att rekonstruera ett enda ord i dem. Hon beskriver i intervjuer hur hon själv dragits som magnetiserad just till frånvaron och fragmenten. Att presentera texten i sitt faktiska tillstånd istället för att, som vid mera traditionell textutgivning, försöka återskapa en trolig text, blir för Carson en poetisk akt i sig. Det ställer krav på läsarens elasticitet och aktivitet, men är kanske det enda sättet att som översättare försöka nå fram till ekot av Sapfo, som Carson kallar det, genom tolkningarna som liksom tidslager lagt sig tätt över dikten. Den tomma platsen för Sapfos förlorade ord blir i Carsons händer till ett anti-poem som lyser starkare än både tomrum och myt. Fragment 176 lyra lyra lyra Carsons utgåva synliggör hur lite vi vet, såväl om Sapfo som om hennes verk. Men en av de få biografiska uppgifter vi faktiskt har är att Sapfo vid en viss tidpunkt tvingats i exil från Lesbos till Sicilien. Vi vet inte varför, bara att denna notis huggits in i marmor på ön Paros i en kalender över viktiga händelser från Athens mytiske kung Kekrops och framåt. Monumentet återfanns på 1600-talet och nådde så småningom Ashmolean Museums samlingar i Oxford. Noggranna avteckningar gjordes tidigt av den grekiska texten. Men den som besöker museet idag kommer att upptäcka att texten på stenens nedslitna yta är nästan helt oläslig. Väder och vind har slipat ner marmorn till ett glittrande hav, som svept fram över bokstäverna skrivna i den sicilianska sanden. Men det finns ett textspår till om Sapfo på Sicilien. Gaius Verres, girig romersk guvernör på Sicilien under första århundradet före vår tideräkning, stal med sig ett stort antal konstverk från ön, bland dem en bronsstaty av Sapfo som stått i rådhuset i Syrakusa. Vid återkomsten till Rom väntade rättegång. Den då unge och lovande advokaten Cicero kallade just denna staty till tyst vittne i sina tal mot Verres. Hur djupt den stulna Sapfostatyn saknats kan knappt beskrivas. Nu finns bara inskriften på den tomma statybasen kvar, som berättar om vad som funnits där, men samtidigt visar att det är försvunnet, dundrade Cicero. Verres hade senare försökt dölja sitt brott genom att avlägsna även statybasen, som stod kvar som vittne till stölden, men överbevisades och dömdes. Vi vet att statyn var ett hellenistiskt arbete, men inte hur den såg ut. Hur såg Sapfo ut? Sokrates kallar henne skön, Ovidius kallar henne ful. Vad visste de? Och vad vet vi? Vår kunskap om Sapfo liknar den tomma statybasen på Sicilien: vi vet att hon funnits, men att hon är förlorad. Fragment 168 B Månen har gått ned nu och plejaderna. Midnatt är passerad. Tiden rinner och jag ligger ensam. Den fragmentariska kroppen och den fragmentariska texten. Konstnären Anselm Kiefers verk Sapfo visar en tom, böljande klänning som bär upp en hög hopslagna böcker av bly. Kroppens frånvaro, textens närvaro. Textens otillgänglighet speglad i den fysiska frånvaron. Är det inte detta som är poesins kärna? Dikten hjälper oss att hantera längtan och skräck, glömska och frånvaro, och den förlust som är inbyggd i våra egna kroppar. Kanske är det därför Sapfos poesi talar så starkt till oss: inte trots sin ofullständighet, utan på grund av den. Den längtan som drev fram dikten blir än mer betonad genom bokstävernas balansgång på randen till utradering. Dagens åtrå, morgondagens minne. Men dikterna andas på nytt varje gång en läsare sammanfogar dess kroppsdelar. Fragment 147 Jag säger dig, man kommer att minnas oss i framtiden Anna Blennow, latinforskare Essän sändes första gången i april 2017. Litteratur De svenska översättningarna av Sapfos diktfragment är hämtade ur Sapfo  dikter och fragment av Vasilis Papageorgiou och Magnus William-Olsson (FIB:s Lyrikklubb 1999), utom fragment 175, 176 och 177 som inte finns i denna utgåva, men som finns översatta till engelska i Anne Carsons utgåva If not, winter. Fragments of Sappho (2002). Ett urval av Sapfos dikter har också översatts till svenska av Jesper Svenbro och Lars-Håkan Svensson i Eros skakar mig Sapfo och Alkaios (Ellerströms 2013).

Hvem skulle have troet, at en dame, der døde i 1412, skulle gå hen og blive moderne? Ikke desto mindre er dronning Margrete den 1. tilsyneladende det hotteste i dansk fiktion lige nu. Hun er hovedperson i to film, der får premiere inden længe, og så er hun centrum i Anne Lise Marstrand-Jørgensens nye roman, der simpelthen hedder 'Margrete 1'. Her møder vi den 10-årige barnebrud, der skal rejse til sin meget ældre ægtemand i Norge, og vi forlader først Margrete, da hun har stiftet Kalmarunionen langt oppe i sit voksne liv. Vi har forfatteren til romanen i studiet til en samtale om kvinder, historieskrivning og magt! I Skønlitteratur på P1 kan du også høre om 'dronningen' af oldtidens poesi, Sapfo. Hun skrev stormende kærlighedsdigte og beskrev begær til både kvinder og mænd med stor sanselighed og kraft. I dag er der kun fragmenter tilbage af hendes originale digte, som udkommer for første gang på dansk i deres uredigerede form i en ny oversættelse. Du kan høre kunstneren Mille Søndergaard og digteren Nanna Storr-Hansen fortælle om, hvorfor Sappho stadig er vedkommende i dag, 2500 år senere. Vært: Nanna Mogensen

Det är medeltidens feministiska klassiker. I "Kvinnostaden", Livre de la Cité des Dames från år 1405, angriper den franska författaren Christine de Pizan sin samtids alla nidbilder och hätska ord om kvinnor. I dess ställe bygger hon en allegorisk stad där varje byggsten består av en exemplarisk kvinna från historien, samtiden eller mytens värld. Litteraturhistorikern Matilda Amundsen Bergström berättar de Pizans unika livshistoria – och förklarar hur ett verk som "Kvinnostaden" alls var möjligt år 1405. MATILDA AMUNDSEN BERGSTRÖM är fil. dr i litteraturvetenskap, verksam vid Köpenhamns universitet. Hon disputerade 2019 vid Göteborgs universitet på avhandlingen "Som en Sapfo. Publiceringsstrategier, självframställning och retorik hos tre tidigmoderna kvinnliga författare". ANEKDOT ESSÄ är en del av Anekdot – det digitala bildningsmagasinet, där Sveriges bästa forskare berättar, förklarar och fördjupar. Fler essäer, filmer och alla avsnitt av Bildningspodden hittar du på anekdot.se Regissör: Lars In de Betou
 Inläsare: Magdalena In de Betou Musik: Oskar Schönning Redaktör & producent: Magnus Bremmer

Andrea van Pol spreekt historicus Mieke de Vos over haar poëzie bundel Ik verlang en sta in brand - Van Sapfo tot Sulpicia. In Ik verlang en sta in brand verzamelde en vertaalde Mieke de Vos de overgebleven poëzie van vrouwen uit de oudheid, van Sapfo uit de zesde eeuw v.Chr. tot de Romeinse Sulpicia uit de eerste eeuw v.Chr. Hun werk plaatste De Vos in de context van de antieke samenleving. Daar gold de ongeschreven regel dat vrouwen buitenshuis niet van zich mochten laten horen, en eigenlijk ook geen literair werk mochten schrijven. Toch werd het werk van vrouwen veel gelezen en nagevolgd door mannelijke auteurs.

Den antika, grekiska poeten Sapfo (ca 630-570 f.Kr) är en av litteraturhistoriens mest berömda figurer. Hennes kärleksdiktning har fascinerat läsare i årtusenden och hennes liv på ön Lesbos är mytomspunnet. Men i själva verket vet vi nästan ingenting om Sapfos liv – och hennes diktning har överlevt endast i form av ett mindre antal fantasieggande fragment. Vad kan vi egentligen veta om Sapfo? Genom vilka källor överlevde hennes diktning? När i historien började mytbildningen kring Sapfos person? Vad i hennes poesi är det som gjort den odödlig? Hur låter den på antik grekiska? Och hur kommer det sig att Sapfos liv och kärleksdiktning gav upphov till litterär pornografi redan på 1500-talet? Bildningspodden introducerar en av världslitteraturens giganter. Gäster i studion är Niklas Haga och Matilda Amundsen Bergström. Niklas Haga är doktorand i antik grekiska vid Stockholms universitet, översättare och klassisk filolog. Matilda Amundsen Bergström är fil. dr i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet, disputerad 2019 på avhandlingen om Som en Sapfo, om tre tidigmoderna poeter och deras relation till bilden av Sapfo. Samtalsledare och redaktör: Magnus Bremmer Ljudproduktion och klippning: Christine Ericsdotter Nordgren. Bildningspodden är en del av ANEKDOT – det digitala bildningsmagasinet, där Sveriges bästa humanioraforskare berättar, förklarar och fördjupar. Fler poddar, filmer och essäer hittar du på anekdot.se.

Början, mitten mitten mitten mitten, slutet. Och eftervärlden. Martin Engberg utforskar berättelsen delar som författare, läsare och människa. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Kapitel 1: Inledningen Låt oss säga att en man kommer gående i en av Paris berömda parker. Solen har just gått upp. Fåglar sjunger. I luften svävar doften av körsbärsblommor. Löven är ljusgröna. Han är för tillfället alldeles själv på stigen. Om bara någon timma kommer parken krylla av motionärer, barnflickor, cyklister och unga par; även flanerande herrar som han själv. Men just nu är det bara han där. Men så Något har rört sig inne bland träden. Mörkt och stort. En häst? Han blir stående. Blick stilla med hög puls. Förväntar sig att få se en ryttare spränga fram ur skogen. Inget händer. Minuterna går. Fåglarna sjunger. Blommorna doftar och det är allt. Men något tycks ändå ha hänt i mannen för han börjar famla i kavajfickorna efter anteckningsboken han alltid bär med sig. Vem kan egentligen säga var, när eller hur en berättelse börjar? Men någon gång, någonstans, nedtecknas de ord som markerar verkets övergång från aningar, bilder och idéer till något en annan människa kan bläddra i och läsa. Ett arbete som för författaren inte sällan är mödosamt och kan ta slingrande vägar innan det fullbordas. Om det fullbordas. Mannen jag föreställde mig i inledningen heter Grand. Hur det egentligen gick till när han fick sin romanidé vet jag inte. Frågan är på sätt och vis dubbelt om inte trippelt omöjlig eftersom Grand är en bifigur i Albert Camus Pesten. En roman som utspelar sig i Algeriet. Så utöver att Grand är en annan författares påhitt, är det möjligt att han om han varit en verklig person  ändå aldrig hade satt sin fot i parken han skriver om och kunskaperna om den enbart varit olika läsefrukter. Grand är en fritidsförfattare med högt ställda ambitioner. Han vill att förläggaren, när hans manus väl når förlaget, ska utbrista: Hatten av, mina herrar! Denna strävan efter perfektion kan få honom att grubbla i veckor över ett enda ord. Han förklarar för sin vän doktorn: Strängt taget är det ganska lätt att välja mellan men och och. Det är redan svårare mellan och och sedan. [---] Men det svåraste av allt är absolut att veta, om man ska skriva och eller inte göra det. Doktorn som i sitt stilla sinne tänker att förläggare antagligen sitter barhuvade på sina kontor blir ombedd att slå sig ned vid matsalsbordet som är täckt av ark. Fullskrivna med utkast till en första mening. Med svetten i pannan högläser Grand sitt senaste försök: En vacker morgon i maj red en elegant amazon på en magnifik fux genom Bois de Boulognes blommande alléer. Grand frågar doktorn vad han tycker. Doktorn svarar att han blir nyfiken på fortsättningen. Men det är fel svar enligt Grand som själv inte är nöjd. När han är färdig ska meningen ha samma rytm som en ridtur i trav. Ett, två, tre Efter en tid presenterar Grand en ny version, där elegant bytts ut mot smärt. Ordet magnifik som ska beskriva fuxen är han missnöjd med, välfödd fungerar inte heller. En kväll är han segerviss  en kolsvart fux ska det stå! Det går inte, säger doktorn. Varför inte? Fux betecknar inte rasen utan färgen. Vilken färg? I alla fall inte svart. Visst finns det författare som, i likhet med Grand, måste få till den första meningen innan de kan skriva resten av verket. Fast det är nog vanligare att de första orden, i likhet med det mesta i ett manusutkast, bearbetas till det oigenkännliga varefter bokens ärende klarnar i författarens hjärna. Eller stryks. Men det finns i alla fall ett exempel på hur en första rad inte bara visade sig rymma en hel bok, utan en hel värld och fick stå kvar oförändrad. J R R Tolkien lär, medan han rättade examensprov, i marginalen på ett papper ha klottrat: I en håla under jorden bodde en hobbit. Och sedan blivit tvungen att ägna ett par år åt etymologiska grubblerier över vad en sån där hobbit kunde vara för en filur innan han kunde skriva Bilbo. Jag undrar om Grands problem kan vara att han har förväxlat rollen som författare med den som läsare. Läsaren kan slå upp boken med förväntan att få stiga in i en annan värld. Men Grand har iklätt sig rollen som författare. Ändå kliver han gång på gång själv över tröskeln och vill att den värld som det är hans uppgift att skapa redan ska stå färdig. Någon som däremot gör ett medvetet försök att kasta om läsaren och författarens roller är Italio Calvino. Romanen Om en vinternatt en resande inleds med att läsaren, tilltalad som du, inhandlar Italio Calvinos senaste bok, Om en vinternatt en resande. Du ser fram emot att läsa den, men när du väl fastnat för berättelsen visar det sig att boken är feltryckt. Från sidan 32 kommer du tillbaka till sidan 17. Frustration! Du går tillbaka till boklådan, byter boken mot en annan. Varefter en lång kedja av händelser följer där detta du (och den verklige läsaren av Calvinos roman) ständigt tar del av nya inledningar på böcker som alla visar sig defekta eller går förlorade innan Läsaren nått slutet. De ständiga växlingarna av scenario och tilltal i Om en vinternatt en resande skjuter in ny energi i verket. Utan att boken i egentlig mening börjar om. Snarare gestaltar den frågor om vad en berättelse är; leker med Läsaren och Författarens roll. Den lyckats behålla en öppenhet som vanligtvis bara ett verk i tillblivelse har. I alla fall simulera en sådan. För när en bok väl är avslutad och har passerat tryckpressarna är den väl en gång för alla fastlagd? Läsaren ska väl kunna lita på att just de raderna, den scenen alltid kommer att inleda boken; den händelseutvecklingen följa? När ett utkast till en tidigare opublicerad föregångare till Harper Lees To Kill a Mockingbird gavs ut som egen titel 2015, Go Set a Watchmen, fanns det de som vittnade om att de fått sin läsupplevelse av Lees klassiker retroaktivt förstörd. Till exempel för att romanfigurerna i den tidigare versionen av boken visade drag de inte alls har i To Kill a Mockingbird. En del saker får det bara inte finns oklarheter runt. Som den här meningen: Äntligen stod prästen på predikstolen. Eller vänta nu, står han inte i predikstolen? Språkvårdaren Catharina Grünbaum har uppmärksammat att inledningsraden av Gösta Berlings saga faktiskt existerar i två varianter. Beroende på utgåva. En petitess kanske. Samtidigt skälver det till lite när svenska språkets mest ikoniska inledningsmening inte visar sig vara helt stabil. Rentav blottar något av sin tillkomsthistoria. Visar att den kunde ha varit en annan. För tänk om hobbiten blivit kvar i sin håla och Lagerlöf strukit hela den inledande scenen i Gösta Berlings saga som trots allt är en vindlande bok? Hemska tanke. Men. Kanske ska dessa antydningar om att de rader läsaren älskar kunde ha varit helt andra eller aldrig kommit att existera (på samma sätt som livet aldrig har existerat för en ofödd) inte ses som ett hot. Eller få oss att tänka på litteraturen som ett hopkok av godtyckligheter. Snarare tror jag att det säger något om vad litteraturen är och behöver vara. Något som aldrig kan avslutas på ett definitivt sätt. Eftersom en sådan litteratur inte skulle vara i behov av en läsare. Och vad ska vi med en litteratur som inte behöver läsare? Som Ali Smith formulerar det i romanen Höst: Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta. Det är vad en berättelse är. Kapitel 2: Mitten, mitten, mitten ... På natten drömmer författaren att han rider genom en mörk skog. Han duckar för grenarna; pressar ned hälarna för att sitta stadigt i sadeln. Oviss om vart stigarna leder. Men för en gångs skull är det inte en mardröm. Snarare än fruktan, är han fylld av glädje och förväntan där han söker sig fram mellan träden. Men det var inte så det började. Tvärtom hade han länge burit på en gnagande känsla av att ha kört fast. Både i livet och i romanen han arbetade på. Vad var egentligen meningen med allt? Vart var han på väg? Återkommande tänkte han på orden i Den gudomliga komedin:  Till mitten hunnen på vår levnads vandring hade jag i en dunkel skog gått vilse och irrat bort mig från den rätta vägen. Det är förstås typiskt, genant närmast, att en författare ska associera sin medelålderskris till Dante Alighieri. Det inser han. Men det är något med känslan av att vara fast i mitten som han har svårt att släppa. Detta tillstånd som till skillnad från början och slutet inte har en markerande funktion. Av början kan vi vänta oss anslag, löften om det som komma skall. På slutet finns ett krav att trådarna ska tråcklas ihop så att berättelsen kan lämnas över till läsaren. Men mitten? Ja, det är ju något som pågår under obestämd tid mellan dessa två punkter. Själva livet. Själva berättelsen. Den del i vilken meningen med allt måste presentera sig för att det inte ska bli för sent. Förresten, tänker han, att prata om början, mitt och slut som jämförbara entiteter blir missvisande. Har de ens samma funktion? Snarare borde det heta: Början, mitten, mitten, mitten, mitten, mitten, slutet. Med en individuell beskrivning av varje del. Vilket inte går, eftersom dessa beskrivningar först skulle vara helt korrekta i form av den färdiga berättelsen. Och nu har han alltså fastnat där i någon av alla dessa mittar. Kanske är det dags att börja gå i terapi? Med Bergsklättring? Nej. Men har han inte alltid undrat hur det skulle vara att lära sig rida? Jo Så kommer det sig att författaren, vid mitten av sin levnadsbana, finner sig själv sittande i sadeln på en häst. Redan från början uppskattar han att få lära sig något som mer är kroppens än tankens kunskap. I vanliga fall är det texter som ska skrivas, analyser som ska formuleras, böcker som ska läsas, men i ridhuset får intellektet vila. Ridningen kräver fokus på balansen och lärarens instruktioner. Den egna kroppens hållning och hästens rörelser. För en stund behöver han inte tänka på romanen som ligger hemma på skrivbordet och aldrig hur många stigar han än provar  tycks vilja släppa ut honom ur sin skog. En berättelse som engagerar i första halvan men tappar farten i den andra är dömd, har han läst i P C Jersild insiktsfulla handbok, Skriv först. Fråga sen. Vars bärande råd utgörs av titeln. Ett råd författaren på hästryggen inte har behov av, eftersom det redan är på det sättet han arbetar. Kanske till och med lite för mycket. Frågan är om det inte är en del av problemet. Han har inga större bekymmer med att komma igång, ge sig i kast med ett nytt projekt. Följa infall och nycker. I berättelsens begynnelse, liksom i livet, kommer dagen alltid med ett löfte om att vara lång och att vad som helst kan hända. Sedan, redan innan lunch, kryper tvivlen fram. Består inte texten enbart av irrande sidospår som leder tillbaka till samma glänta? Det språkliga glappet mellan det som vill formuleras och det som står på sidan te sig som en avgrund? Skogen tycks bara bli tätare och tätare och allt mörkare. En av de saker författaren mest uppskattar med ridningen är samspelet med hästen. Hur ryttaren inte bara ger kommandon, utan också måste göra sig känslig för djurets rörelser. Ta tyglarna, säger ridläraren. Se där, ett råd också till den som värmt upp och lösgjort sin berättelse, tänker författaren. Berättelsen får inte skritta på med lösa tyglar i all evighet. Ryttaren måste vara aktiv, hästen ska fås till att gå på tygel. Något som enligt Ridhandbok 1 kräver en stadig och mjuk kontakt mellan handen och hästens mun. Mellan handen och textens mun. Vänd rakt upp, säger nu ridläraren. Det innebär att de ska rida från mitten på ena kortsidan till mitten av den andra. Det är svårare att rida på det sättet, jämfört med att rida utmed väggarna där häst och ryttare har stöd. Han känner det, hur manövern kräver större kontroll av honom. Vilket i sin tur kräver större lyhördhet mot hästen. I mitten av manegen blir den raka linjen som ska följas lätt krokig. Liknar inte det vad som gärna händer också i berättelsens mitt? Hm, tänker författaren och skänklar. Jämförelsen är kanske inte felfri. Men varför skåda given häst i mun? Han gillar hur parallellen avintellektualiserar skrivprocessen. Erkänner den kunskap som ligger i praktiken. Handen. Dramaturgiska kurvor, synopsis  planer det har han försökt med, men aldrig blivit en riktig vän av. Han tänker bäst genom att skriva. Med pennan mot papperet. Han är en byxnötare, eller panster som det kallas på engelska. Motsatsen till att vara en planer; någon som planerar. Den anglosaxiska creative writing-miljön tycks full av begrepp som försöker sätta fingret på skrivprocessen, men också författartyper. Zadie Smith, minns han, skrev i en essä om micro managers kontra macro planers. En micro manager är den typ av författare som skriver berättelsen ord för ord. Ett stycke och kapitel i taget, kronologiskt, för att vid sista punkten vara färdig med boken. Han har svårt att tro på att den sortens varelser existerar, men Smith hävdar att hon själv är en av dem. Han har träffat andra som också påstått sig vara det. På andra sätt trovärdiga individer. Motsatsen är macro plannern som inte drar sig för att göra våldsamma förändringar av sin text. Efter hundra skrivna sidor bestämma att handlingen måste utspela sig i Paris istället för Göteborg; byta kön på romanfigurer; flytta träd, gator och slott. Anlägga en park med blommande alléer för att ta bort den igen. För den sortens författare finns det inget som en gång för alltid är bestämt förrän boken är färdig. Det råder inga tvivel om i vilken kategori han ska stoppa sig själv i. Han är en byxnötande macro planner som dagdrömmer om att bli en planerande micro manager. Kanske skulle en ny term kunna fogas till de tidigare: sadelnötare? Nu när han sitter på hästryggen? Nej, skillnaden mellan praktikerna är för stor. Ridandets erfarenheter är förnimbara i kroppen, kännbara som en skillnad. Medan skrivandets ordlösa kunskap, formulerandet av formulerandet, är svårare att greppa. Känna. Visar sig bäst i de ord som handen ibland hinner placera på papperet innan tanken hunnit lägga sig i. En praktik som är undflyende, ständigt förändras, och som teoretiserad gärna riskerar bli regler och råd som snarare uttrycker en sorts idealism än verklighet. Lektionen är slut. De ställer upp på medellinjen. Sitt av, klappa om hästarna, säger läraren. Författaren leder hästen till stallet. Svettig och nöjd. På natten drömmer han att han rider under träden. Han vet inte vart stigarna leder, men det skrämmer honom inte att vara på väg mot det okända. Inte längre. Han litar på rörelsen och att handen, kroppens kunskap skulle leda honom rätt. Ut ur den mörka skogen. Kapitel 3: Slutet Vet du hur det slutar? är en fråga författare ofta får angående sin skrivprocess. En del svarar att de aldrig börjar skriva innan de vet det. Andra, som den bästsäljande författaren Stephen King, är mindre oroade: Varför ska man ha sån kontrollnoja? Förr eller senare slutar ju berättelsen någonstans. Författaren Ellen Mattson sa en gång att hon brukar se slutet ungefär på det sätt man kan se ett mörklagt rum när det lyses upp av blixten. Man får en uppfattning av konturerna, ungefär var möblerna står, anar fönster och dörrar. Hon börjar inte skriva utan att först ha fått den där aningen. Men en del författare vill helst inte veta hur deras berättelse ska sluta eftersom de själva vill bli överraskade. Annars blir skrivandet tråkigt tycker de. Det är antagligen också ett arbetssätt som fungerar som bäst just i den sorts tänk om-situationer Stephen King gärna skriver och som bygger på att ett antal personer placeras inför ett tillspetsat scenario. Till exempel en pest som tagit livet av 99 procent av mänskligheten, medan de överlevande antingen dras till den onda eller goda sidan för att sedan mötas i en slutstrid. Pang-bom-explosion, och slutet kommer i det efterföljande lugnet. Vilket ju också är det vanliga i deckaren. Polisen jagar skurken. Pang-pang. Röken lägger sig. En vann. En förlorade. Och alla genrer har sina favoritslut som säger något om vad det är för sorts berättelser vi har att göra med. Hjälten rider in i solnedgången. Dödsstjärnan sprängs. Rätt par får varandra efter ett antal komiska förväxlingar. Monstret tycks ha besegrats, men reser sig igen bakom huvudpersonens rygg, redo att på nytt gå till attack innan det får ta emot det dödliga skottet. Eller twisten, skruven som dras åt. Som i Rosemarys Baby, av Ira Levin, modern som böjer sig över vaggan och gullar med bebisen, trots att hon vid det laget insett vad det är för sorts barn hon har fött. Ett slut som i Polanskis filmgestaltning är gastkramande. Ira Levin som i romanen Sliver för övrigt skrivit vad jag skulle vilja utse till ett av världshistoriens sämsta slut. I vilken skurkens öde beseglas av en fräsande katt som attackerar honom och klöser ögonen ur honom. Jösses. Tack och lov har det slutet ändrats i filmen. Förläggaren Håkan Bravinger  som emellanåt framträder som talesperson för dramaturgin i finlitteraturen  påpekar gärna att det annars ofta är den mer litterärt syftande berättelsen som brukar få problem med slutet. Romaner som mindre bygger på intrig, och mer på ett undersökande av ett tillstånd, eller relationer. Språket funkar. Romanfigurerna lever, men trådarna har kastats ut och blivit hängande lösa. Spänningsberättelsen har ju sin slutstrid att bygga upp sig mot, men den mer litterära berättelsen är sällan lika definitiv. Den avtar gärna i en sorts tonförändring istället. En lätt höjning, eller glidning åt sidan. Som i den mycket språkdrivna apokalyptiska Ödmården av Nils Håkansson. Vattnet breder ut sig, snart finns inget land kvar och folkspillran sätter sig i kanoterna: och vi sutto där tills vattnet steg lite till, och då ruckades våra farkoster, och snart lyftes de opp, en efter en, och buros ut i diset. Sista meningen blir hängande i luften, utan punkt. Slutet fastslår alltså något om berättelsens estetiska värden. Vilket i sin tur något redan Carl Jonas Love Almqvist var inne på säger något om berättelsens förhållande till världen. I hans Dialog om Sättet att sluta Stycken, säger den ena personen: Vet du ej, att det inte är nog för en sak som slutar, att blott och bart upphöra, utan den bör upphöra på ett ordentligt, skickligt och avgjort sätt, så att det, med ett ord, är slut. Men den andre invänder mot bristen av realism i den sortens slut: Jag har aldrig sett någon händelse i det jordiska lifvet, någon katastrof sådan, att den stått fram i världen med full begriplighet, utredd och insedd till alla sina delar. Talaren menar att sådana slut bara finns i orimliga konstalster. Och avhandlingar. Hans ideal tycks snarare var ett slut som fortsätter dikta i läsaren. Men varför är slutet så viktigt? Det har förstås med döden att göra. Det som slutar påminner oss gärna om att livet i sig är en benhård berättelse med början, mitt och slut. Eller mitt, mitt, mitt, mitt, för den delen. Att skiljas är att dö en smula, heter det och i slutet av berättelsen är det dags att lämnat något vi ägnat både tid, tankar och känslor åt. Levt i, som läsaren kan säga. Ifall det är en bok som betytt något, som vi känt en djup kontakt med, är slutet det som besvarar den tillit vi visat den litterära skapelsen. Läsare vill se bokens ansatser fullföljda. Ett misslyckat slut spottar ut oss förvirrade på andra sidan. Av berättelsen har vi anledningar att förvänta oss en rimlig proportion mellan början, mitt och slut. Medan det inte finns någon självklarhet i vem av oss som befinner sig närmast slutet i livets berättelse. Den fullt friske tjugoåringen kan komma att bli överkörd av en bil innan den långsamt döende hundraåringen somnat in. Vi kan förstås leva vidare just som berättelse, i andras minnen. Men ärligt talat, för det medvetande som klipps av spelar det bokstavligen ingen roll. Över de berättelser vi själva berättar har vi mer att säga till om och kan, om vi vill, skapa slut som gör oss tillfreds. Som skänker oss en känsla av rättvisa där ingen rättvisa egentligen finns. Eller formulerar den orättvisa vi upplever inför en död som kommer utan urskiljning. Den som är ung får inte dö, ändå händer det att unga dör. De som begått onda handlingar kan komma att leva ett långt, lyckligt liv, medan den som förtjänat bättre, kan dö i smärtsam sjukdom. Det är sådana händelser berättelsen kan ge form och mening åt med hjälp av orden. Eller i alla fall sätta ord på. I essäsamlingen The Sense of an Ending ursprungligen ett antal föreläsningar talar kritikern Frank Kermode om hur litteraturen påverkat hur vi föreställer oss apokalypsen. Och om människans behov att, i existensens ögonblick höra till, vara relaterad till en början och ett slut. Apokalypsen är ju egentligen en berättelse om hopp. En fiktion. Den säger inte enbart att allt en dag tar slut. Den lockar också med löftet om återuppståndelse (för vissa). Vattnet stiger, snart finns det inget land kvar, men vi skjuter oss ut i våra kanoter för någonstans där ute i dimman kan det hända att vi på nytt stöter mot fast mark. Eller som den franske poeten Paul Valéry ungefär skrev, och som skulle kunna gälla både för en roman och ett liv: Man avslutar inte en berättelse. Man överger den. Fjärde kapitlet: Eftervärlden Läsaren lägger ifrån sig boken på nattduksbordet med en känsla av saknad. Den har inget mer att berätta om de öden hon följt under veckor. Återvänt till under varje ledig stund. Hon kan förstås läsa den igen, men parallellt med känslan av saknad finns tillfredsställelsen över att vara färdig, kunna påbörja en ny bok. Det får bli i morgon. Hon släcker ljuset. Somnar. Drömmer.  Det är en mardröm. En mekanisk hund jagar henne. Hon flyr. Rusar genom villaförorten. Ovanför hovrar en helikopter med kamera och sökarljus. I sista stund kastar hon sig utför en slänt, ned i floden. Har hon kommit undan? Förvillat hundens doftkänsel? Hon tar sig i land, slår foten i något, borstar bort löven och hittar en övergiven räls som hon följer. Mellan träden flackar ljuset från en lägereld. Där, i en glänta i skogen, träffar hon på ett märkligt sällskap som inte presenterar sig som människor, utan som böcker. Platons Staten, Jonathan Swifts Gullivers resor, evangelierna Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta. Det är vad en berättelse är som Ali Smith skriver. Boken diktar vidare i läsaren. Drömmen ovan har jag lånat från Ray Bradbury kortroman Fahrenheit 451 som utspelar sig i en dystopisk värld där det är förbjudet att äga böcker. Hos honom är det en man vid namn Montag som flyr. Montag har till nyligen arbetat som brandman. Det vill säga varit en av dem som åkt ut för att bränna böcker när någon angivits. Men nyfikenheten har fått honom att vilja ta reda på vad det står i böckerna som hellre får människor att låta sig brännas levande tillsammans med dem än att leva utan dem. Det har gjort honom till en jagad man. Vem vet vad läsaren kommer att minnas av boken efter att hon lagt ifrån sig den på nattduksbordet och somnat? Själv glömmer jag det mesta jag läser. Men en del blir också kvar. Rester av språk, aningar, bilder, tankar, händelseförlopp som med tiden lagt sig som ett sediment i mig. Ställer jag mig framför bokhyllan kan jag nästa känna hur det liksom lösgör sig ett stoff av minnen bara genom att jag betraktar bokryggarna. Jag minns saker jag läst i böckerna. Ibland också var jag befann mig när jag läste det; perioder av mitt liv gör sig påminda. En resa. Ett rum jag lämnat. Bradburys bok, särskilt scenen med människor som vandrar utmed ett järnvägsspår och memorerar klassiker, är en av de saker som stannat kvar i mig (Möjligen uppblandat med François Truffauts filmatering av boken). Själv skulle jag antagligen inte vara särskilt pålitlig som vandrande bok. Det är inte enbart en fråga om minneskapacitet, utan mer ja, frestelse. Jag skulle inte kunna motstå lusten att dikta vidare på det verk jag fått i uppdrag att memorera. Litteratur har alltid väckt en lust hos mig att svara. Det var rent av en av de viktigaste anledningarna till att jag ville bli författare: jag läste saker som gjorde något i mig som inget annat kunde göra. Lät mig besöka världar, människor, och ta del av tankar som jag inte annars skulle ha känt till. Snart ville jag själv försöka framkalla sådana världar, språk och tankar hos andra. På mitt sätt. När Ali Smith skriver: Det finns alltid, det kommer alltid finnas, mer att berätta. Det är vad en berättelse är, slår hon upp porten mellan läsaren och författaren. Det är ju inte en simpel textkritik hon kommer med: att en viss specifik berättelse har för många lösa trådar hängande som måste tas om hand innan de kan lämnas över till läsaren. Hon säger något som jag tänker inte bara handlar om vad en berättelse är, utan vad litteraturen är. Ett utbyte. Ett samtal; en mycket långsam korrespondens. Med utsträckning över både tid och rum. Ibland tusentals år. Vänskaper som upphäver döden. Men vad blir kvar och vad blir inte kvar? En omöjlig fråga och inget en författare kan råda över. Det är upp till läsaren. Arthur Conan Doyle lär ha velat bli ihågkommen för sina historiska verk, och försökte ta livet av sin skapelse Sherlock Holmes för att den populära detektiven inte skulle överskugga det han ansåg var de viktigare böcker han skrivit. Det skapade ramaskri, och till slut blev han tvungen att låta Sherlock Holmes återvända från de döda, inte minst av ekonomiska skäl. Människor åker fortfarande till London för att besöka Baker Street, men lär knappast börja fråga efter hans historiska romaner. Det är inte lätt med eftermälet. I essän Jag skriver, alltså ska jag dö från samlingen Sapfo har lämnat oss läser Jesper Svenbro poetens mest kända rader i fragment 31 utifrån hur grav- och votivinskrifter, som till exempel kan återfinnas på föremål, var tänkta att läsas. Skriftspråkets ordning, sådan vi känner den från de arkaiska inskrifterna, vill att skrivaren ska definiera sig som frånvarande, som död, skriver Svenbro. I sin läsning får han fram ett triangeldrama mellan ett jag (Sapfo), ett du som är dikten själv och han, som är den framtida läsaren. Det betyder att den som framstår som en gudars like i Sapfos berömda rader, inte är en kärlekspart, utan den framtida läsare som ska blåsa in sin anda i diktens materiella form, och på nytt väcka liv i den. Långt efter det att diktaren själv, Sapfo, upphört att existera. Det har gjort diktaren svartsjuk på denna framtida Läsare som kommer att kunna njuta av hennes dikt den dag hon själv är död.  I en annan essä, som återfinns i samma bok, skriver Svenbro att både Sapfos mor och dotter hette Kleis. Ett namn som bildats av kléos, som ungefär betyder poetiskt eftermäle. Den döde författaren gör vad den kan för att från graven ta kontroll över sitt eftermäle, men får inga fler ord med i leken den dag den levande läsaren tagit dikterna till sig. Sällskapet i Bradburys bok har alltså tagit på sig uppgiften att tradera böckerna tills den dag de på nytt kan skrivas ned och distribueras. I generationer ifall de måste. Men hur väl de än lyckats utveckla sina minnesystem tänker jag att det som stått i dem kommer att förändras. Omärkligt på sina ställen, ett ord här, ett komma där; mer omfattande på andra. Det är också nödvändigt. De som varit böckernas värdar under all denna tid kommer inse att det finns mer att berätta. Saker som behöver förklaringar. Placeras i sitt sammanhang. En kontext. Annars kommer det de ska föra tillbaka på papper inte vara en levande litteratur; bara döda ord från ett förflutet ingen längre minns eller kan förstå. För att fullborda sina roller som bevarare måste de alltså bli författare. Lägga till fotnoter, skriva introduktioner. Efter hand kommer en ny litteratur växa fram. Först då kommer de ha räddat verken. Att enbart bevara litteraturen, så att säga i ett fryst tillstånd, utan att nya böcker skrivs är samma sak som att låta den dö. Läsaren har vaknat. Hon trevar efter glasögonen på nattduksbordet. Råkar putta ned boken hon läste kvällen innan på golvet. Något har tagit henne i besittning en oroande rest av nattens drömmar. Undanglidande bilder, en komprimerad stämning, ljudet av hovslag och skuggor som rör sig under träden. Utan fördröjning, eller ens ha tagit ett aktivt beslut, sätter hon sig vid skrivbordet och börjar skriva. Martin Engberg, författare Musik The Age of Wood av Savfk (CC BY 4.0) www.youtube.com/savfkmusic www.facebook.com/savfkmusic) Lästips Frank Kemode: The sense of an Ending. Oxford university press, 2000. P C Jersild: Skriv först Fråga sen. Albert Bonniers förlag, 2019. Susanne Miesner m fl: Ridhandboken 1 grundutbildning för ryttare och häst, översättare Marianne Kristoffersson. Svenska ridsportförbundet, 2003. Harper Lees "To Kill A mockingbird" hette länge "Dödssynden" på svenska. Maj 2020 kom den dock ut i Eva Johanssons översättning under namnet "Att döda en härmtrast". "Ställ ut en väktare" utkom 2015 av samma översättare på Albert Bonniers förlag. Selma Lagerlöfs "Gösta Berlings saga" publicerades 1981.  Italio Calvino, Om en vinternatt en resande, översättare Viveca Melander. Natur & kultur, 2017. Albert Camus, Pesten, Albert Bonniers förlag, Elsa Thulin Dante Alighieri: Den gudomliga komedin, översättning av Ingvar Björkeson. Natur & kultur, 2006. https://litteraturbanken.se/översättarlexikon/artiklar/Den_gudomliga_komedin_i_svensk_översättning Ali Smith: Höst, översättare Amanda Svensson. Atlas 2018. Stephen King: Att skriva En hantverkares memoarer, översättning: Tove Borglund Janson. Bra böcker 2011. Ny översättning av Ola Larsmo 2017, Albert Bonniers förslag. Stephen King: Pestens Tid, översättning Lennart Olofsson. Bra böcker, 2010. Carl Jonas Love Almqvist, Dialog Om sättet att sluta Stycken. Ira Levin, Sliver, Jimmy Hofsö , W & W Nils Håkanson, Ödmården, Albert Bonniers, 2017 Ray Bradbury, Fahrenheit 451, översättare Siv Nordin Jesper Svenbro, Sapfo har lämnat oss, Ellerströms, 2015 Zadie Smith, Changing My Mind: Occasional Essays

Vem skrev den första dikten om en dildo? Vi läser och diskuterar den antika poeten Sapfos kärlekspoesi och varför det är så svårt att slå upp snuskiga ord i latinska och grekiska ordlistor.Musik: "Menuet antique" av Maurice Ravel framförd av Luis SarroBild: Sapfo (tror man) från Museo Archeologico i Neapel / Wikimedia Commons See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Det här är ett minnesprogram med anledning av författaren, professorn och före detta akademieledamoten Sara Danius bortgång. Programmet är sammansatt av Kulturredaktionens Mattias Berg. En torsdagskväll i början av 2013 fick Sara Danius ett telefonsamtal. Det var den dåvarande ständige sekreteraren Peter Englund som frågade om hon ville bli ledamot i Svenska Akademien. Hon svarade ja. På sätt och vis var det kanske väntat att Sara Danius skulle ägna sitt liv åt litteraturen. Hon föddes 5 april, 1962 i Täby, dotter till författaren Anna Wahlgren och militären, författaren och läraren Lars Danius. Till en början var det läsning av böcker som Ture Sventons äventyr och C.S. Lewis Narnia. Senare blev det Honoré de Balzac, Sven Delblanc och Jean-Paul Sartre som gällde. I mitten av 80-talet började hon skriva kritik för Dagens Nyheter, ett uppdrag som hon fortsatte med under resten av sitt liv. Till en början vid sidan av studierna. Först en filosofie kandidat vid Stockholms universitet, en master från Nottinghams universitet och senare disputerade hon vid Duke University och Uppsala universitet. Jag bestämde mig för att fortsätta studera. Det blev tio år. Så här i efterhand tycker jag att jag valde en övermåttan ambitiös väg för att bli en hyfsad dagstidningskritiker! Men jag blev forskare på kuppen, berättade Danius i en intervju med Språktidningen. Karriären inom det akademiska ledde hela vägen till en professur. Först i estetik vid Södertörns högskola, sedan i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. Sara Danius forskning riktade in sig på förhållandet mellan litteraturen och samhället med 1800-talsrealism och 1900-talsmodernism som utgångspunkt. Bland annat har hon skrivit om författare som Marcel Proust, Thomas Mann och James Joyce, Honoré de Balzac, Stendhal och Gustave Flaubert. I december 2013 skrev och höll hon sitt inträdestal till Svenska Akademien. Det handlade om hennes företrädare Knut Ahnlund på stol nummer sju. Han hade lämnat akademien redan 2005 efter att Elfride Jelinek valdes till årets mottagare av Nobelpriset i litteratur, men först i och med hans död året innan blev stolen ledig. Då satt man i Svenska Akademien på livstid. Drygt två år senare blev Sara Danius historisk som den första kvinnan på posten som ständig sekreterare. Under hennes tid som ständig sekreterare fick Akademien både beröm och kritik för sina val av Nobelpristagare. Tre gånger klev hon ut framför de väntande reportrarna i Börshuset i Gamla stan i Stockholm och berättade vem som skulle ta emot priset. Först Svetlana Aleksijevitj 2015 som sågs som ett modernt grepp av Akademien att utvidga sin kanon av pristagare med en författare som skriver litterära reportage. Året efter fick Bob Dylan priset, ett val som både välkomnades och kritiserades. En del av kritiken var att en musiker inte borde få ett litteraturpris, men Danius och Akademien framhöll att Dylan verkade för en sjungen poesi i likhet med Homeros och Sapfo. Valet av Kazuo Ishiguro debatterades inte på samma sätt som Dylan året innan, men år 2017 var uppmärksamheten mot Svenska Akademien riktad åt ett annat håll. I Dagens Nyheter gick 18 kvinnor ut och anklagade en man, kallad Kulturprofilen, för sexuella trakasserier och våldtäkt. Denne man hade nära kopplingar till Svenska Akademien och anklagades också för att ha läckt Nobelpristagare innan de hade offentliggjorts. Det var början på vad som i media kallats för krisen i Svenska Akademien. Den ständiga sekreteraren Sara Danius gav advokatbyrån Hammarskiöld & Co i uppdrag att se över läckor i Svenska Akademien, samt institutionens samröre med den så kallade Kulturprofilen som senare dömdes för våldtäkt. När utredningen var färdig ville Sara Danius och några andra ledamöter utesluta Katarina Frostenson, som är gift med Kulturprofilen. Förslaget röstades ner, majoriteten ville inte utesluta och till följd av det lämnade Klas Östergren, Peter Englund och Kjell Espmark sina stolar. Kort efteråt lämnade Sara Danius sin tjänst som ständig sekreterare och sin stol, i utbyte att Katarina Frostenson också tog en paus från Akademien. Krisen i Svenska Akademien fick stor uppmärksamhet i media, och Sara Danius avsked startade en kampanj där de som stöttade Sara Danius klädde sig i knytblus, plagget som många förknippar med henne. Men turerna inom Akademien förändrade även institutionen i grunden. Stadgarna från 1786 fick tillägg som gjorde det möjligt att avsäga sig uppdraget i Svenska Akademien. Lotta Lotass, Kerstin Ekman, Klas Östergren, Sara Stridsberg och Jayne Svenungsson lämnade. Efter förlikningar lämnade även Katarina Frostenson, och Sara Danius. Hennes intresse för estetik och mode utmärkte sig i hennes fascination för detaljer och mode i de litterära verk hon forskade kring, samt i hennes plats i offentligheten. Specialgjorda klänningar till Nobelprisutdelningarna, designade Pär Engsheden, lyste ofta upp banketterna och 2018 gick hon på Stockholm Fashion Weeks catwalk. Tiden i strålkastarljuset har varit tumultartat kring Sara Danius. Men under tiden som ständig sekreterare, kritiker och på senare år även modeikon tog Danius steget från representant för en anrik institution, till folkkär intellektuell. Sebastian Folcker sebastian.folcker@sverigesradio.se

Vi har kommit till seriens femte kvinna och det är poetissan Sapfo från ön Lesbos. Simon berättar om hur det […]

Vi har kommit till seriens femte kvinna och det är poetissan Sapfo från ön Lesbos. Simon berättar om hur det är med alla snaskiga rykten. Namn nämns! Tipsa gärna dina kompisar om Della Herstory. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Boklansering av Roman Receptions of Sappho (Oxford University Press, 2019) med redaktørene Dr. Thea Selliaas Thorsen (NTNU) og Professor Stephen Harrison (Universitetet i Oxford), introdusert av Dr. Paola D’Andrea (NTNU). Den arkaiske greske lyrikeren Sapfo var den største kvinnelige poeten i antikken, men bare noen få av hennes dikt er fullstendige i vår tid, blant annet takket være noen helt nye oppdagelser. Denne boken ser på hennes overraskende store påvirkning på den litterære kulturen i antikkens Roma, som ellers var svært så macho.

Den så kallade alt right-högern använder antiken för att sprida misogyna idéer. Latinforskaren Anna Blennow berättar om akademikerna som tar striden och om vikten av att hålla historien levande. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag ser antikens människor utan att böja knä för dem. De är stora, det är sant, men de är människor som vi. Raderna ingår i en dikt som författaren Charles Perrault läste upp vid en sammankomst i Franska Akademien år 1687. Den skulle ge upphov till ett kulturbråk som kom att kallas La Querelle des Anciens et des Modernes striden mellan de gamla och de moderna. Den grekiska och romerska antiken har långt in i modern tid haft ett så totalt dominerande inflytande på Västerlandets litteratur, kultur och samhälle att det ter sig närmast obegripligt. Vid tiden för Perraults omstörtande diktuppläsning hade idén om antikens kulturella överlägsenhet knappast utmanats under de mer än tusen år som förflutit efter Västroms fall. Men nu ifrågasattes på allvar den förhärskande litterära praktiken av imitatio och aemulatio, att försöka efterhärma, och i bästa fall mäta sig med, de stora grekiska och romerska förebilderna. Vår tid är nu, i solkungen Ludvig XIV:s moderna tidevarv, menade Perrault. Två läger bildades: Les Modernes, som slöt upp kring Perrault, och antagonisterna Les Anciens där bland annat fabelförfattaren Jean de la Fontaine och dramatikern Jean Racine ingick. Debatten gällde framför allt litteraturen. Fick man till exempel redigera eller förkorta ett antikt verk för att göra det mer tillgängligt för en samtida publik? Nej, menade filologen Anne Dacier, som översatt både Iliaden och Odysséen till franska runt år 1700. Det skulle vara en total korruption av den goda smaken om man frångick en så texttrogen översättning som möjligt, ansåg hon. Antikens texter var helgade och god smak var synonym med den klassiska traditionen. Den franska striden rann så småningom ut i sanden, men antiken som ideal och modell fortsatte att spela huvudrollen i europeisk kulturdebatt. Och nu flyttades fokus gradvis från litteraturen till konsten och till identiteten, medan kompassnålen alltmer entydigt pekade mot Grekland. I den tyska nyhumanismens 1800-tal blev antiken, särskilt den grekiska, projektionsyta för idéer om en idealiserad folksjäl, Volksgeist. Arvtagarna till den grekiska folksjälen ansågs vara främst fransmän och tyskar särskilt tyskar. Arma Hellas! Sörj inte bekymrat! Lyft glad ditt gudagenomströmmade sinne! Bara du sjöng i musernas gudaskaror, Bara du härskar i människornas bröst! De tröstande verserna är författade av den tyske nyhumanisten Wilhelm von Humboldt, och anspelar på hur grekerna, trots att de besegrats av Rom, ändå behöll sitt eviga världsherravälde genom ordet och anden. 1800-talets första decennium präglades av Napoleonkrigen, något som bidrog till att man från tyskt håll identifierade sig såväl med Greklands nederlag som med dess ande. Tyskarna skulle som grekerna regera genom sin kultur, och övervinna de riken som likt Rom vilade på vapenmakt. Men under det sekel som passerat sedan den franska akademistriden hade någonting hänt. Det var inte längre någon tvekan om att den moderna tiden faktiskt var inne. Att återvända till antiken och att bli greker var inte ett alternativ, trots poeten Shelleys citat Vi är alla greker ur det lyriska dramat Hellas, inspirerat av 1820-talets grekiska befrielsekrig. Det var in i en ny tid man ville föra med sig de antika idealen. Ger hon dig inga [kyssar], så ta! Möjligen spjärnar hon emot till en början och ropar: Du stygge! men att besegras hon själv önskar i striden ändå. Det går en tämligen obruten linje från dessa rader ur Ovidius Konsten att älska till Donald Trumps mera prosaiska yttrande Jag attraheras automatiskt av vackra kvinnor jag börjar bara kyssa dem. Jag väntar inte ens. (I am automatically attracted to beautiful women I just start kissing them. I dont even wait). Tillbaka till antiken, alltså, även om Trump inte uttryckligen anspelat på de historiska rötterna till sin utsaga. Det gör däremot representanterna för flera nätbaserade amerikanska mansrörelser, med namn som Red Pill och the Manosphere, knutna till de politiska grupperingar långt ut på högerkanten som brukar kallas Alt-Right, och som fått stor spridning bland annat via sociala medier som Facebook. Klassicisten Donna Zuckerberg kartlägger deras antikbruk i boken Not all dead white men (Inte alla döda vita män) från 2018. Gemensamt för dessa grupper är att de uppfattar feminism och jämlikhetstankar som ett akut hot mot den biologiskt betingade manlighet som är väsensskild från standardiserad kvinnlighet. Den moderna tiden har gått för långt och motmedlet blir att ställa tillbaka klockan till antiken. Framför allt från stoisk filosofi hämtas utsagor om hur förnuft och rationalitet är det som skapar världen. Därifrån är steget inte långt till nästa slutsats: män är mer lämpade att leda och regera än känslostyrda kvinnor, och patriarkal kontroll såsom den utövades under antiken är nödvändig såväl offentligt som privat för allas bästa. Men Alt-Right-männens tolkning motsäger till viss del den antika stoicismens idé. Även kvinnor ansågs i teorin kunna nå vishet, och ha del i logos, förnuft. Stoicismen ses därför ibland som proto-feministisk, men som Zuckerberg visar hittar man likväl hos antika stoiska författare som Seneca och Cicero idéer om att kvinnor är svagare och har mindre självkontroll än män. Alt-Right-männen bidrar alltså indirekt, genom Zuckerbergs analys, till att sätta antikens texter i ett nytt och avslöjande ljus. Även den ny-manliga gruppen pick-up artists, vars game är att förföra så många kvinnor så snabbt och effektivt som möjligt, hämtar sina kärnvärden från antiken. Ovidius kärlekshandbok ses av dem som en perfekt manual, även om den ofta råder till handlingar som idag skulle betraktas som sexuella övergrepp. Brist på samtycke är bara ett hinder till för att forceras. Genom ett utbrett bruk av krigsmetaforer blir kvinnor fienden som ska besegras. Månen såg det hända men vände bort sin blick Bortom skydd från stjärnor Jag vet, jag vet stjärnorna skiter väl i mig Nattens sista timme Jag andas knappt, jag ligger still, men jag längtar bort Texten kommer från Jenny Wilsons skiva Trauma, som tillkommit just i traumat efter en våldtäkt. Raderna drabbar mig med dubbel kraft när jag ser det tematiska släktskapet över nästan tretusen år med ett av Sapfos diktfragment: Månen har gått ned nu och plejaderna. Midnatt är passerad. Tiden rinner och jag ligger ensam. Jag har alltid läst Sapfos rader som fridfulla, om än i ensamhetens smärtsamma skugga. Vi vet ingenting om bakgrunden till dikten, och det kommer vi aldrig att få veta. Men Jenny Wilsons ord öppnar ett bråddjup under diktens fötter och får de båda ögonblicken, då:ets och nuets, att lysa än starkare och skoningslösare. Det är inte från antiken vi kan få svar på vad som är rätt och fel. Men händelser i modern tid kan öppna för nya historiska perspektiv. När Alt-Right-rörelsens ensidiga antiksyn snabbt sprids via nätet är det viktigare än någonsin att läsa de antika källorna för att fördjupa diskussioner om genus och identitet istället för att förenkla eller förvränga. Nättidskriften Eidolon, som Donna Zuckerberg ger ut, verkar för precis detta. En motrörelse som komplicerar och analyserar istället för att oreflekterat sprida myter, till skillnad mot vad som sker på exempelvis Facebook som för övrigt grundats av hennes bror. Anna Blennow, latinforskare  Litteratur: Charles Perrault, Le siècle de Louis le Grand, 1687. Anne Dacier, Des causes de la corruption du goût, 1714. Wilhelm von Humboldt, Rom ur Gesammelte Schriften band IX, Berlin 1912. Percy Bysshe Shelley, Hellas, 1822. Publius Ovidius Naso, Konsten att älska, översättning Elias Janzon, 1977. Donna Zuckerberg, Not all dead white men. Classics and misogyny in the digital age, 2018. Jenny Wilson, Trauma, 2019. Sapfo, diktfragment 168 B.

Fyra essäer om lyriska bilder som kan uppfattas som klichéer men som kan ruva på oupptäckta hemligheter. Latinforskaren Anna Blennow ger sig ut på jakt efter platsen, tillståndet och utopin Arkadien. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen i maj 2018. Vi ser på avstånd en oljemålning med pastoralt motiv. Några herdar har samlats i skuggan av ett träd, kring ett förvittrande gravmonument. De försöker tyda den latinska inskriften: Et in Arcadia ego. Vad händer här? Vad är det här för plats? Vänta, där kommer någon vi kan fråga.   Ursäkta, var ligger Arkadien? Det beror på vem du frågar. Vem är du? Jag är döden. Jag finns också i Arkadien. Landskapet Arkadien är beläget i det bergiga inlandet av den grekiska halvön Peloponnesos. Denna plats med sin vilda natur ansågs under antiken vara guden Pans hemvist. Den grekiske författaren Polybios, själv född i Arkadien, har påpekat att invånarna där hade särskild talang för musik och sång. Men ändå verkar det inte vara i Grekland som Arkadien ligger. Ty inte bara döden, utan också vitt skilda personligheter som Johann Wolfgang von Goethe och Fritiof Andersson finns i Arkadien. Så fort en lämplig glänta öppnar sig med mjukt gräs, sval skugga och en glittrande bäck, glömmer herdarna sina hjordar, sätter sig och sjunger växelsång med varandra, I Nicolas Poussins 1600-talsmålning den som vi just nu betraktar syns de typiska ingredienserna i ett arkadiskt landskap: herdar i antikiserande dräkt med diktens lagerkransar kring pannan. Nymfer, fauner och flockar av får och getter syns visserligen inte på bilden, men väntar runt hörnet. Livet verkar lätt i Arkadien. Det verkar inte finnas ett moln på himlen. Men var är vi? Vissa hävdar att Arkadien uppfanns på trettiotalet före vår tideräkning. Det var då den romerske poeten Vergilius författade sina tio pastorala poem, de så kallade Eklogerna. Redan i den första dikten definieras platsen: Tityrus, du ligger utsträckt i skuggan under ett bokträd, där du spelar skogens sång på ett tunt litet vasstrå jag har lämnat mitt fädernesland och de ljuvliga fälten jag har flytt mitt land, men Tityrus, där i skuggan, lär du skogen sakta besjunga din Amaryllis. Den som talar är Meliboeus, en fattig romersk herde som förlorat sin mark. Vergilius herdar befinner sig alltså i Italien. Ändå visar det sig att deras hemvist kallas Arkadien. Och herdarnas liv är enkelt, men ändå utsökt. Kärlek och äpplen, skogsgudar och sång. Framför allt sång. Så fort en lämplig glänta öppnar sig med mjukt gräs, sval skugga och en glittrande bäck, glömmer herdarna sina hjordar, sätter sig och sjunger växelsång med varandra, och spelar på en pipa en låt av gryningsluft. Men de mörka hoten mot det enkla livet väntar strax bortom skogsbrynet. Den vackre herden Daphnis, älskad av både kvinnor och män, dör och blir besjungen. Meliboeus har blivit av med sina ägor i det romerska inbördeskrigets efterföljd, medan Tityrus besök i Rom har gett honom friheten åter genom den gudomlige kejsar Augustus. Vergilius egen samtid blandar sig in i versens skogar. Trots sin grekiska födelseattest kom Arkadien nu att få Italien som alltmer permanent adress.  Men med tiden ska till och med själva döden komma att stryka på foten. Renässanspoeternas Arkadien blir till kärlekens landskap snarare än diktens. Författare som Torquato Tasso och Jacopo Sannazaro använder de antika pusselbitarna för att planlägga en utopisk, sorglös tillvaro, och den behagliga gläntan i skogen genererar erotik snarare än poesi. Landskapet är en idyllisk kuliss. Fåren har blivit lamm och går i sidenband. Arkadien blir samtidens och verklighetens antites, ett drömspel dit dåtidens bildningsaristokrati kunde ta sin tillflykt. Att vara medborgare i Arkadien innebar inte längre bara att vara diktare och herde, utan snarare att vara i exil från någonting annat. Och Arkadiens ständigt föränderliga geografi kunde nu placeras till och med mitt inne i staden. Den litterära akademin Arcadia instiftades i Rom i slutet av 1600-talet, och hade drottning Christina som sin musa. Valet av beskyddarinna var högst arkadiskt: drottningen var såväl landsflyktig som poetiskt orienterad. Verksamheten kretsade kring diktning och språkets renhet, och de som upptogs i den arkadiska kretsen fick ett eget herde- eller herdinnenamn. Ja: även kvinnor var välkomna i den arkadiska akademin, så länge de kunde dikta. Trots sin grekiska födelseattest kom Arkadien nu att få Italien som alltmer permanent adress. Auch ich in Arkadien! utropade Goethe i sin italienska resedagbok. Också jag får vara i Arkadien! Dödens hotande närvaro ersätts med individens jag, som återföds i närkontakt med den klassiska marken. Och i Italien upplever en rad författare detsamma under det reseintensiva 1800-talet, från Madame de Staël till Lord Byron. Arkadien var inte längre bara verklighetsflykt. Det var inkörsporten till ett återvunnet paradis och ett nytt liv, och dess soldränkta entré, prydd av vinrankor och flankerad av citronträd, fanns strax söder om Alperna. Och återigen måste vi fråga oss: Är Arkadien en plats eller ett tillstånd? Printz-Påhlson pekar på att Arkadien ofta är just förlorat, barndomens och ursprungets landskap: det personliga Arkadien där vi alla en gång var prinsar och prinsessor. Göran Printz-Påhlson skrev en gång att poesin är den enda litterära genre som saknar en geografisk plats. Poesins värld är den inre. Tid och rum finns inte där. Med ett undantag: den pastorala poesin och dess Arkadien. Men platsen är ändå inte plats den är en utopi, en metafor, en förlorad värld. Printz-Påhlson pekar på att Arkadien ofta är just förlorat, barndomens och ursprungets landskap: det personliga Arkadien där vi alla en gång var prinsar och prinsessor. Dikten och berättelsen om platsen blir hemkomsten. Och ofta smälter generella bildningsideal samman med den individuella, självbiografiska upplevelsen. Författaren Vilhelm Ekelunds alldeles egna Arkadien låg i Skåne. Där var han uppvuxen, i trakten av Stehag. Det skånska landskapet var för honom vägen till tanke och dikt. I essän Nordiskt Arkadien vandrar han vid Kullaberg i nordvästra Skåne, medan havet stormar nedanför i klart solsken, samma ljusa storm som strålar och susar i rytmerna af sången som jag läser, i Pindaros sång. Den eufori som den grekiska poesin väckte hos honom planterades i landskapets och havets dramatik i ett dubbelt medborgarskap mellan ordlöst ursprung och inlärd bildning. En poet som på samma sätt väver samman plats, minne och bildning är Jesper Svenbro. I sina senaste diktsamlingar har han förankrat sina arkadiska bopålar djupt i den skånska myllan. Och hela det klassiska entouraget har han med sig. Sapfo tar bussen från Landskrona i diktsamlingen Ekeby trafikförening, och i Namnet på Sapfos dotter från 2017 blir Svenbros egen studietid spelplats för en utopisk värld där antikens Grekland flyter samman med skånskt 1960-tal i de examensuppgifter författaren uppmanas genomföra. De idealiserade studierna blir för Svenbro den arkadiska startmotor som skapar dikt och som löser de poetiska problemen. Arkadien börjar få tydligare konturer. Det är en plats och ett tillstånd. Arkadien är den plats där dikten blir till, och där vi blir till. Den magiska glänta där tiden upphör och vi plockar versrader från den blommande marken. En tillflykt, men också en flygplats för minnet och tanken, där vi kan försonas med förlusten. Men såväl frånvaron som den intensiva, behagliga närvaron är bara början på den röda matta som rullas ut framför våra ögon: Välkommen! Detta är vägen till poesin.  Anna Blennow, latinforskare och skribent   Musik Evert Taube: Fritiof i Arkadien. Inspelad i Milano i oktober 1937. Litteratur Vilhelm Ekelund, Antikt ideal / Båge och Lyra, Liber Förlag 1983. Jonas Ellerström, Vilhelm Ekelund: Landskap och tanke, Bokförlaget h:ström 2017. Göran Printz-Påhlson, När jag var prins utav Arkadien. Essäer och intervjuer om poesi och plats, Bonniers 1995. Stefano Fogelberg Rota, Poesins drottning. Christina av Sverige och de italienska akademierna, Nordic Academic Press 2008. Iacopo Sannazaro, Arcadia, 1504. Jesper Svenbro, Ekeby trafikförening, Albert Bonniers förlag 2015. Jesper Svenbro, Namnet på Sapfos dotter. Enskilt arbete läsåret 20152016, Albert Bonniers förlag 2017. Torquato Tasso, Aminta ett herdedrama [1573], svensk översättning av Ingvar Björkeson, Natur & Kultur 2011. http://www.accademiadellarcadia.it Musik Evert Taube: Fritiof i Arkadien

Vad gör musik politiskt laddad? Det frågar sig kulturjournalisten Mikael Strömberg, och i den här första delen tar han med oss till antiken. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I den här första delen medverkar riksspelman på fiol och musikforskaren Erika Lindgren Liljenstolpe och Erling Bjurström som är professor i kulturvetenskap vid Linköpings universitet. Dikten av Sapfo läses av Marie Skönblom och en krönika görs av musikern Elin Lindfors. Programmet är en relativt tidlös repris från P2 Dokumentärs föregångare på lördagarna Musikmagasinet den 6 juni 2015. En P2 Dokumentär av Mikael Strömberg.

Vad gör musik politiskt laddad? Det frågar sig kulturjournalisten Mikael Strömberg, och i den här första delen tar han med oss till antiken. I den här första delen medverkar riksspelman på fiol och musikforskaren Erika Lindgren Liljenstolpe och Erling Bjurström som är professor i kulturvetenskap vid Linköpings universitet. Dikten av Sapfo läses av Marie Skönblom och en krönika görs av musikern Elin Lindfors. Programmet är en relativt tidlös repris från P2 Dokumentärs föregångare på lördagarna Musikmagasinet den 6 juni 2015. En P2 Dokumentär av Mikael Strömberg.

Är det ens försvarbart att stirra dikten i naveln när världen brinner där utanför? Litteraturkritikern Annina Rabe dyker ner i några samlingar där poesin handlar om poesin. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det här med att cykla har ni tänkt på hur omöjligt det borde vara? Hur kan man sitta på en konstruktion bestående av två jättesmala hjul, som håller balansen enbart på grund av våra små och nästintill omedvetna rörelser? Börjar man tänka för mycket på det orimliga i själva cyklandet finns risken att man förlorar hela den avancerade balansakten och åker i backen. Vissa saker måste helt enkelt utföras i ett delvis omedvetet tillstånd, med en märklig övertro på vår egen förmåga. För gjorde vi inte så, vore dessa saker inte möjliga. En sådan omöjlighet är poesin. I högre grad än prosan, tror jag att den blir till i stunder av bortvändhet, avstängdhet. Annars skulle dikten inte kunna leva med sig själv och sina anspråk. Jag har tänkt en hel del på cyklingen, på de där omöjliga balansakterna i livet, när jag har läst tre av den senaste tidens mest egensinniga och intressanta svenska diktsamlingar. Det är Gunnar D Hanssons Tapeshavet, Marie Lundquists Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det och Malte Perssons Till dikten. De har alla en sak gemensamt: de förhåller sig till dikten som ett subjekt i sin egen rätt. Vi pratar alltså om en dikt som diskuterar dikten, det som inom litteraturvetenskapen kallas för metapoesi. Den handlar om hur dikten blir till, vad den är och gör, och sist men kanske inte minst: vad den har för förhållande till sin upphovsperson. För poesin, i alla fall i de här tre diktsamlingarna, framstår inte alls som om den nödvändigtvis är avhängig av den som har skrivit den. Gunnar D Hansson skriver: Den dubbla rösten, den första och den andra rösten. Kanske är detta lyrikens ursituation. Lyriken uppkommer ur en speciell dualism, det kluvna jaget mellan den dödliga poeten och den autonoma texten. Malte Persson visar vad dikten är. Marie Lundquist vad den gör, och Gunnar D Hansson hur den blir Metapoesi är en benämning som dykt upp under de senaste hundra åren, men tilltaget att dikta om dikten är betydligt äldre. Antikforskaren och poeten Jesper Svenbro, en av dem som både i egna dikter och i essäistik ägnat sig mest åt denna litteraturform, har forskat fram metapoetiska inslag redan hos ett antal antika författare som Sapfo, Pindaros, Vergilius och Platon. Hans essäsamling Fjärilslära från 2002 är ett vällustigt och lekfullt detektivarbete genom litteraturhistorien, där vi får veta hur det finns samband mellan makrillen och Homeros, och där ett av Sapfos mest berömda diktfragment, Gudars like, i stället för en förtvivlad kärleksdikt blir en allegori över skriftens kraftfulla verkningar. En annan storhetstid för metapoesin var den nyenkla poesiepoken under 1960-talets början. Och nu alltså igen; i nya diktsamlingar av tre tongivande poeter i olika generationer. Man skulle kunna säga att deras respektive metapoetiska ingångar är ungefär så här: Malte Persson visar vad dikten är. Marie Lundquist vad den gör, och Gunnar D Hansson hur den blir. Hos Malte Persson möter vi först dikten i en inramning som kan läsas både som en erinran om en skapelseberättelse och som ett postapokalyptiskt tillstånd. Den första dikten i samlingen, Fanns poesin är vemodig, men antyder också något om poesins kraft och överlevnadsförmåga: En gång fanns poesin och den finns kvar i skrevor här och där. Som regnvatten i kaffekoppar glömda på verandan. Den dyker upp ibland när vindar röjs och åkrar plöjs och får förklaras av experter. Den anrikas i näringskedjan och gör folk och havsörnar anemiska och drömska utan att de anar varför. Poesin hos Malte Persson är en hel massa saker. Den är lekfull, gäckande och egensinnig, den är överallt, den låter sig inte stoppas. Den tar alla tänkbara skepnader. Den är ett intyg, ett plyschdjur, ett anagram, en liten trasa och ett dåligt raggningsförsök. Men oavsett vad har den alltid huvudrollen. Poeten, i den mån han ens nämns, är en perifer figur, inte ens alltid vän med poesin eller bra för den. Malte Persson skriver: Finns det en fiende? Ja, jag är fienden ett monster, till hälften text, till hälften människa. I Marie Lundquists till formen sparsmakade men till innehållet explosiva samling Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det är texten inte längre hälften människa den har tagit över helt. Lundquists dikt är sinnlig och kroppslig, mörk till naturen och inte alltid snäll. Men framför allt är den inte i behov av några poeter. Snarare bör dikten bevaras från poeternas påträngande omsorger, säger till exempel raderna Dikten lägger sitt svarta flor över orden/för att skydda dem från poeterna. Dikten stiger upp ur sin egen avbildning, utropar den triumfatoriskt vid ett annat tillfälle, men uppgiften den har är inte lätt: Dikten bär tillbaka gråten/till den plats där den uppstod. Balansakten mellan dikt och diktare påminner inte så lite om cyklingen jag pratade om för en stund sen. För hur är det ens möjligt att skapa dikt, att omfatta dikt utan att poeten lyfts bort från dikten? Om något är gemensamt för alla tre diktsamlingarna förutom den stillsamma humorn - så är det tron på dikten som något utomvärldsligt. Vi behöver påminnas om att det går att vingla fram på cykeln bara man inte tänker på det man gör. Är det denna tro som driver dessa författare att skriva metapoesi i en tid när så mycket övrig poesi är realistiskt förankrad, när litteraturen är mer politisk än på länge? Finns någon mening med metapoesi? Är det ens försvarbart sitta och stirra dikten i naveln när världen brinner utanför? Det är lätt att tro att metadikten är en angelägenhet för litteraturvetare som kan sitta och skrocka förtjust åt varenda litterär referens, varenda ömsint språklig avvikelse. Men samtiden och samhället saknas inte hos någon av de tre författarna. Själv är jag av uppfattningen att metapoesin behövs extra mycket idag. Att vi behöver påminnas om litteraturens storhet i sin egen rätt. Vi behöver påminnas om att det går att vingla fram på cykeln bara man inte tänker på det man gör. Metapoesin omnämns gärna som introvert och beskylls ibland för att fly undan allvaret. Då har man, tänker jag, en förenklad syn på vad allvar är. Metadiktens uppgift är att ta oss fram till det som egentligen för stort för att greppa. De tre samlingarna kan var och en på sitt sätt läsas som ett försvarstal för dikt vars främsta syfte är att få oss att se saker vi inte annars skulle sett. Gunnar D Hansson skriver i några av Tapeshavets vackraste och mest avväpnande rader: Poesi uppstår, har det klokt sagts av en klok, genom att den skrivs eller genom att man gör sig sådan att poesi uppkommer, ett tillstånd som ofta går på djupet men inte nödvändigtvis. Annina Rabe, litteraturkritiker   Litteratur Marie Lundquist: Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det. Albert Bonniers förlag, 2017. Gunnar D Hansson: Tapeshavet. Albert Bonniers förlag, 2017. Malte Persson: Till dikten. Albert Bonniers förlag, 2018.

Arkadien är ett landskap i Grekland. Men också någonting mer. Latinforskaren Anna Blennow ger sig ut på jakt efter platsen, tillståndet och utopin Arkadien. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Vi ser på avstånd en oljemålning med pastoralt motiv. Några herdar har samlats i skuggan av ett träd, kring ett förvittrande gravmonument. De försöker tyda den latinska inskriften: Et in Arcadia ego. Vad händer här? Vad är det här för plats? Vänta, där kommer någon vi kan fråga.   Ursäkta, var ligger Arkadien? Det beror på vem du frågar. Vem är du? Jag är döden. Jag finns också i Arkadien. Landskapet Arkadien är beläget i det bergiga inlandet av den grekiska halvön Peloponnesos. Denna plats med sin vilda natur ansågs under antiken vara guden Pans hemvist. Den grekiske författaren Polybios, själv född i Arkadien, har påpekat att invånarna där hade särskild talang för musik och sång. Men ändå verkar det inte vara i Grekland som Arkadien ligger. Ty inte bara döden, utan också vitt skilda personligheter som Johann Wolfgang von Goethe och Fritiof Andersson finns i Arkadien. Så fort en lämplig glänta öppnar sig med mjukt gräs, sval skugga och en glittrande bäck, glömmer herdarna sina hjordar, sätter sig och sjunger växelsång med varandra, I Nicolas Poussins 1600-talsmålning den som vi just nu betraktar syns de typiska ingredienserna i ett arkadiskt landskap: herdar i antikiserande dräkt med diktens lagerkransar kring pannan. Nymfer, fauner och flockar av får och getter syns visserligen inte på bilden, men väntar runt hörnet. Livet verkar lätt i Arkadien. Det verkar inte finnas ett moln på himlen. Men var är vi? Vissa hävdar att Arkadien uppfanns på trettiotalet före vår tideräkning. Det var då den romerske poeten Vergilius författade sina tio pastorala poem, de så kallade Eklogerna. Redan i den första dikten definieras platsen: Tityrus, du ligger utsträckt i skuggan under ett bokträd, där du spelar skogens sång på ett tunt litet vasstrå jag har lämnat mitt fädernesland och de ljuvliga fälten jag har flytt mitt land, men Tityrus, där i skuggan, lär du skogen sakta besjunga din Amaryllis. Den som talar är Meliboeus, en fattig romersk herde som förlorat sin mark. Vergilius herdar befinner sig alltså i Italien. Ändå visar det sig att deras hemvist kallas Arkadien. Och herdarnas liv är enkelt, men ändå utsökt. Kärlek och äpplen, skogsgudar och sång. Framför allt sång. Så fort en lämplig glänta öppnar sig med mjukt gräs, sval skugga och en glittrande bäck, glömmer herdarna sina hjordar, sätter sig och sjunger växelsång med varandra, och spelar på en pipa en låt av gryningsluft. Men de mörka hoten mot det enkla livet väntar strax bortom skogsbrynet. Den vackre herden Daphnis, älskad av både kvinnor och män, dör och blir besjungen. Meliboeus har blivit av med sina ägor i det romerska inbördeskrigets efterföljd, medan Tityrus besök i Rom har gett honom friheten åter genom den gudomlige kejsar Augustus. Vergilius egen samtid blandar sig in i versens skogar. Trots sin grekiska födelseattest kom Arkadien nu att få Italien som alltmer permanent adress.  Men med tiden ska till och med själva döden komma att stryka på foten. Renässanspoeternas Arkadien blir till kärlekens landskap snarare än diktens. Författare som Torquato Tasso och Jacopo Sannazaro använder de antika pusselbitarna för att planlägga en utopisk, sorglös tillvaro, och den behagliga gläntan i skogen genererar erotik snarare än poesi. Landskapet är en idyllisk kuliss. Fåren har blivit lamm och går i sidenband. Arkadien blir samtidens och verklighetens antites, ett drömspel dit dåtidens bildningsaristokrati kunde ta sin tillflykt. Att vara medborgare i Arkadien innebar inte längre bara att vara diktare och herde, utan snarare att vara i exil från någonting annat. Och Arkadiens ständigt föränderliga geografi kunde nu placeras till och med mitt inne i staden. Den litterära akademin Arcadia instiftades i Rom i slutet av 1600-talet, och hade drottning Christina som sin musa. Valet av beskyddarinna var högst arkadiskt: drottningen var såväl landsflyktig som poetiskt orienterad. Verksamheten kretsade kring diktning och språkets renhet, och de som upptogs i den arkadiska kretsen fick ett eget herde- eller herdinnenamn. Ja: även kvinnor var välkomna i den arkadiska akademin, så länge de kunde dikta. Trots sin grekiska födelseattest kom Arkadien nu att få Italien som alltmer permanent adress. Auch ich in Arkadien! utropade Goethe i sin italienska resedagbok. Också jag får vara i Arkadien! Dödens hotande närvaro ersätts med individens jag, som återföds i närkontakt med den klassiska marken. Och i Italien upplever en rad författare detsamma under det reseintensiva 1800-talet, från Madame de Staël till Lord Byron. Arkadien var inte längre bara verklighetsflykt. Det var inkörsporten till ett återvunnet paradis och ett nytt liv, och dess soldränkta entré, prydd av vinrankor och flankerad av citronträd, fanns strax söder om Alperna. Och återigen måste vi fråga oss: Är Arkadien en plats eller ett tillstånd? Printz-Påhlson pekar på att Arkadien ofta är just förlorat, barndomens och ursprungets landskap: det personliga Arkadien där vi alla en gång var prinsar och prinsessor. Göran Printz-Påhlson skrev en gång att poesin är den enda litterära genre som saknar en geografisk plats. Poesins värld är den inre. Tid och rum finns inte där. Med ett undantag: den pastorala poesin och dess Arkadien. Men platsen är ändå inte plats den är en utopi, en metafor, en förlorad värld. Printz-Påhlson pekar på att Arkadien ofta är just förlorat, barndomens och ursprungets landskap: det personliga Arkadien där vi alla en gång var prinsar och prinsessor. Dikten och berättelsen om platsen blir hemkomsten. Och ofta smälter generella bildningsideal samman med den individuella, självbiografiska upplevelsen. Författaren Vilhelm Ekelunds alldeles egna Arkadien låg i Skåne. Där var han uppvuxen, i trakten av Stehag. Det skånska landskapet var för honom vägen till tanke och dikt. I essän Nordiskt Arkadien vandrar han vid Kullaberg i nordvästra Skåne, medan havet stormar nedanför i klart solsken, samma ljusa storm som strålar och susar i rytmerna af sången som jag läser, i Pindaros sång. Den eufori som den grekiska poesin väckte hos honom planterades i landskapets och havets dramatik i ett dubbelt medborgarskap mellan ordlöst ursprung och inlärd bildning. En poet som på samma sätt väver samman plats, minne och bildning är Jesper Svenbro. I sina senaste diktsamlingar har han förankrat sina arkadiska bopålar djupt i den skånska myllan. Och hela det klassiska entouraget har han med sig. Sapfo tar bussen från Landskrona i diktsamlingen Ekeby trafikförening, och i Namnet på Sapfos dotter från 2017 blir Svenbros egen studietid spelplats för en utopisk värld där antikens Grekland flyter samman med skånskt 1960-tal i de examensuppgifter författaren uppmanas genomföra. De idealiserade studierna blir för Svenbro den arkadiska startmotor som skapar dikt och som löser de poetiska problemen. Arkadien börjar få tydligare konturer. Det är en plats och ett tillstånd. Arkadien är den plats där dikten blir till, och där vi blir till. Den magiska glänta där tiden upphör och vi plockar versrader från den blommande marken. En tillflykt, men också en flygplats för minnet och tanken, där vi kan försonas med förlusten. Men såväl frånvaron som den intensiva, behagliga närvaron är bara början på den röda matta som rullas ut framför våra ögon: Välkommen! Detta är vägen till poesin.  Anna Blennow, latinforskare och skribent   Musik Evert Taube: Fritiof i Arkadien. Inspelad i Milano i oktober 1937. Litteratur Vilhelm Ekelund, Antikt ideal / Båge och Lyra, Liber Förlag 1983. Jonas Ellerström, Vilhelm Ekelund: Landskap och tanke, Bokförlaget h:ström 2017. Göran Printz-Påhlson, När jag var prins utav Arkadien. Essäer och intervjuer om poesi och plats, Bonniers 1995. Stefano Fogelberg Rota, Poesins drottning. Christina av Sverige och de italienska akademierna, Nordic Academic Press 2008. Iacopo Sannazaro, Arcadia, 1504. Jesper Svenbro, Ekeby trafikförening, Albert Bonniers förlag 2015. Jesper Svenbro, Namnet på Sapfos dotter. Enskilt arbete läsåret 20152016, Albert Bonniers förlag 2017. Torquato Tasso, Aminta ett herdedrama [1573], svensk översättning av Ingvar Björkeson, Natur & Kultur 2011. http://www.accademiadellarcadia.it Musik Evert Taube: Fritiof i Arkadien

Det första av två program som sätter fokus på de kvinnliga konstnärer som influerats av, älskat och inspirerat Bob Dylan, nobelpristagaren i litteratur 2016. Och några av dem som han älskat tillbaka. 2016 fick Bob Dylan Nobelpriset i litteratur för sina texter med motiveringen: Bob Dylan har skapat nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sångtraditionen. Dylans personliga upplevelser och relationer bildar underlag till många av hans närmare 600 texter. Han har gjort stor musikalisk konst av flera av sina misslyckade kärleksrelationer till kvinnor. Hur påverkade kvinnor Bob Dylans uppväxt? Vilka av hans låtar handlar om vilka kvinnor? Svaret får ni i Dylankvinnorna. Vi mixar Dylan med Sapfo och hör honom sjunga duett med sin hemliga, afroamerikanska hustru Carolyn Dennis. - Jag tycker mycket om hans personliga, nakna och raka beskrivningar i kärlekssångerna och hans ofta knöliga sätt att frasera. Precis som i opera är musiken i symbios med texten hos Bob Dylan, säger dramatikern, författaren och librettisten Kerstin Perski. Lena Åberg Frisk, vd för Uppsala Konsert & Kongress, är däremot kluven till Dylans kärlekslyrik. - Det jag hör är en man som kanske inte riktigt, kommer nära kvinnor. Liksom Dante i Divina Comedia inte skildrar sin älskade Beatrices känslor så handlar Dylans kärlekstexter enbart om Dylans egna känslor. Jag kände mig som ung kvinna inte inbjuden, säger Lena Åberg Frisk. - Jag vet inte hur mycket det betydde musikaliskt, men jag såg musikern och aktivisten Joan Baez vid Bob Dylans sida, och det fanns nånting tilltalande i det. Hon var väldigt vacker med det långa, svarta håret, som en indian på något sätt. Det var lite Yoko och John över dem. Jag tänkte att om man kan ha en sån vacker, klok kvinna vid sin sida så måste man vara en hyfsad människa, säger Ebba Forsberg, sångerska och kompositör, som spelat in flera av Bob Dylans låtar på skiva. I Dylankvinnorna del 1 möter vi även Maria Lindström singer/songwriter, poet och sångerska. Dessutom Henrietta Hulthén, som under många år varit producent och dramaturg på Sveriges Radio. I programmet presenteras musik av de afroamerikanska musikkvinnor som haft stor betydelse för Bob Dylan som artist och människa, bland andra Odetta Holmes, Victoria Spivey och Delores Dixon. Sångerskan, gtiarristen och medborgarrättsaktivisten Odetta framför sin fantastiska tolkning av Bob Dylans Masters of War som finns med på denna etablerade folkmusikers platta Odetta Sings Dylan från 1965. Det var den andra hela skivan någonsin med Dylan-covers. Den första spelades in 1964 av Linda Mason med titeln How Many Seas Must A White Dove Sail. Vi lyssnar även på spännande Dylan-tolkningar av andra kvinnliga artister som Karen Dalton, Abbey Lincoln, Joan Baez, Nina Simone, Miriam Makeba, Madeleine Peyroux, Hart Rouge och punkgruppen Malaria från Berlin.   Låtlista: JUST LIKE A WOMAN Bob Dylan Bob Dylan COLUMBIA 000149, 512352 6    MISTER TAMBOURINE MAN Bob Dylan, Bob Dylan Abbey Lincoln/ Julien Lourau/ Marc Cary/ Michael Bowie/ Aaron Walker VERVE 00383, 533 559-2   4TH TIME AROUND Bob Dylan, Bob Dylan Bob Dylan COLUMBIA 000149, 512352 6   RESTLESS FAREWELL Bob Dylan, Bob Dylan Bob Dylan COLUMBIA 00149, COL 519892 2   DESOLATION ROW Bob Dylan, Bob Dylan Bob Dylan COLUMBIA 00149, 512351 6   IF NOT FOR YOU Bob Dylan, Bob Dylan Bob Dylan COLUMBIA 00149, 88697 08230 2   BOOTS OF SPANISH LEATHER Bob Dylan, Bob Dylan Joan Baez VANGUARD 000381, VCD-79306/7   DIEU A NOS COTES Bob Dylan, Bob Dylan. Pierre Delanoe/ Hugues Aufray Hart Rouge RED HOUSE 020937, RHR CD 154   LOVE IS JUST A FOUR LETTER-WORD Bob Dylan, Bob Dylan Joan Baez A&M 00485, 540 502-2   IT AIN'T ME BABE Bob Dylan, Bob Dylan Bob Dylan/ Joan Baez COLUMBIA 000149, COL 512358 2   VISIONS OF JOHANNA Bob Dylan, Bob Dylan Bob Dylan COLUMBIA 000149, 512352 6   HIGHWAY 61 REVISITED Bob Dylan, Bob Dylan Bob Dylan COLUMBIA 00149, 512351 6   DIAMONDS AND RUST Joan Baez, Joan Baez Joan Baez A&M 00485, 540 501-2   OH SISTER Bob Dylan, Bob Dylan/ Jacques Levy Bob Dylan COLUMBIA 00149, 512345 6   BLOWIN' IN THE WIND Bob Dylan, Bob Dylan New World Singers Delores Dixon SMITHSONIAN FOLKWAYS 14631, SFW CD 40197   NO MORE AUCTION BLOCK Trad, Bob Dylan Trad Bob Dylan COLUMBIA 00149, COL 488100 2   NO MORE AUCTION BLOCK FOR ME Trad från USA, Trad från USA Odetta/ Bill Lee/ The Church Of The Master VANGUARD 00381, 79522-2   MASTERS OF WAR Bob Dylan, Bob Dylan Odetta SONY 16936, MASTERS OF WAR 2000   JUST LIKE A WOMAN Bob Dylan, Bob Dylan Bob Dylan COLUMBIA 000149, 512352 6   COME BACK BABY Trad från USA, Trad från USA Carolyn Hester/ Bob Dylan COLUMBIA 000162, I'LL FLY AWAY 1994   GRANT SPIVEY Victoria Spivey, Victoria Spivey Victoria Spivey/ Willie Dixon/ Bill Stepney L+R 01998, CDLR 42023   IT HURTS ME TOO Meldon London, Meldon London Karen Dalton MEGAPHONE MUSIC 21722, CDMEGA 10   WIGGLE WIGGLE Bob Dylan, Bob Dylan Bob Dylan COLUMBIA 000149, 467 188 2   NEVER GONNA BE THE SAME AGAIN Bob Dylan, Bob Dylan Bob Dylan/ Carol Dennis/ Syd Mcguiness/ Alan Clark/ Richard Scher/ Robbie Shakespeare/ Sly Dunbar COLUMBIA 000149, 467840 2   YOU'RE GONNA MAKE ME LONESOME WHEN YOU GO  Bob Dylan, Bob Dylan Madeleine Peyroux ROUNDER RECORDS 03719, 982 358-3   LAY LADY LAY Bob Dylan, Bob Dylan Malaria MONIKA ENTERPRISE 027641, CHEERIO 1993   SARA Bob Dylan, Bob Dylan Bob Dylan COLUMBIA 00149, 512345 6

Elden som förföraren, förvandlaren och förgöraren är temat när Daniel Sjölin i tre avsnitt - på julafton, nyårsafton och trettondagen - undersöker eldens betydelse för människan och mänskligheten. Finns det brasteve går det väl att göra brasradio också? säger författaren och programledaren Daniel Sjölin. Vi tror lätt att elden är borta ur våra liv. Härden har ersatts av induktionsspisar och  knastret från teveskärmar. Samtidigt eldar vi mer än någonsin. Vi har stoppat in elden i våra maskiner, vilka dessutom är tillverkade av metaller stöpta ur eld. Men förstår vi konsekvenserna? Vår förnuft kommer ur hanteringen av eld, men är förnuftet rent av vår största fiende lika mycket som vårt största tillgång? säger Daniel Sjölin.Daniel Sjölin är författare och har tidigare varit programledare på SVT:s Babel och Kulturnyheterna. Samtal i studion - med poeter, operasångare, lingvister, psykiater, författare och skådespelare - varvas med inslag där producent/reportern Sofia Nyblom söker upp människor och platser där elden förfört, förvandlat eller förgjort sin omgivning Vi ville utforska elden som sinnligt fenomen och som metafor, säger producenten Sofia Nyblom. De berättelser vi tagit del av bekräftar att eld spelar en avgörande roll i våra liv - som verktyg för eldkonstnärernas lek, eller för ritualerna kring persiska nyåret och svenska Valborgsmässofirandet. Inte minst Daniel Sjölins och gästernas egna eldminnen har överraskat och berört mig starkt, säger Sofia Nyblom.I det första programmet - Elden, förföraren - som sänds på julaftonens morgon, diskuterar Daniel Sjölin elden som metafor för kärlek och passion tillsammans med poeten Kjell Espmark och operasångerskan Kerstin Avemo. Eldreportern Sofia Nyblom tar med lyssnaren till samevistet i Vilhelmina, där vi lagar suovas och märgpipa tillsammans med samiske kocken Kristoffer Åström.   Poeten Sapfo lanserade en syn på kärleken som det  uppflammande bålet - som de älskade sen ska hålla i liv, säger Daniel Sjölin. Men i andra kulturer är det tvärtom - att kärleken börjar som en glöd - som sakta med åren växer till ett bål. I västvärlden satsar vi allt på våra bröllop och sen tycker vi kanske att kärleken falnar och svalnar med åren. Kanske har Sapfo lurat oss? säger Daniel Sjölin.Språkforskaren Maria Koptjevskaja Tamm och Daniel Sjölin samtalar kring elden som metafor i olika språk och talesätt.Musik i första avsnittet:I första reportaget från samevistet sjunger Sofia Jannok, och i andra reportaget hörs Mari Boine med låten Eallin. Sedan följer ett par avsnitt ur Igor Stravinskys Eldfågeln. Vi hör Kerstin Avemo och Mats Bergström framföra en vers ur Franz Schuberts Gretchen am Spinnrade. Programmet avslutas med att Sofia Karlsson spelar och sjunger sin egen låt, 'Smält mig till glöd.'Får du lust att stanna kvar i eldens magiska sfär? Lyssna på vår sprakande heta Spotify-lista med eldinspirerade låtar:https://open.spotify.com/user/p1_sverigesradio/playlist/5BwS3eAaGhn0Gkk71JGlLCProducent och eldreporter: Sofia Nyblom.Programserien görs av produktionsbolaget Munck.

Kärleksdikter är också dikter Kärleksdikter är också dikter slår jag fast i avsnitt 023 i podden. Prenumerera på iTunes  / På Acast / På Soundcloud Jag pratar om varför kärleksdikter har ett oförtjänt dåligt rykte och varför det inte borde vara så. Och att vi människor förmodligen läst dikter om kärlek för varandra så länge vi haft ett talspråk. Dessutom argumentera jag för att dikter om kärlek också är dikter genom att läsa dikter kärleksdikter av bland annat Karin Boye, Nils Ferlin och Sapfo. Jag läser min dikt Bro som bär och berättar bakgrunden till att jag skrivit den. Du får tips på fyra skrivarpoddar värda att lyssna på. Avslutningsvis läser jag en av mina kärlekshaiku. Viktigt! Tycker du om Poetpodden och att jag gör ett bra? Gå då in på iTunes och ge poäng till podden. Skriv också gärna en kommentar. Varför? Det är ett bra sätt att få podden att nå ut till allt fler lyssnare. LÄNKAR TILL INNEHÅLL I Kärleksdikter är också dikter Bro som bär:  https://poeten.se/dikter/dubbelspegling.htm Alla hjärtans dag haiku: ttp://skrivarsidan.nu/bokshop/produkt/hora-dare-och-martyr/ Nils Ferlin: http://www.ferlin.se/VerkavNilsFerlin.htm Karin Boye: http://www.karinboye.se/ Sapfo: https://sv.wikipedia.org/wiki/Sapfo Skriv en bästseller eller en annan bok: https://itunes.apple.com/se/podcast/skriv-en-bestseller-eller/id1142236534?mt=2 Skrivradion: http://www.kreationslotsen.se/Blogg/skrivradion/ Skrivpodden: https://itunes.apple.com/se/podcast/skrivarpodden/id897869376?mt=2 Författarpodden: https://itunes.apple.com/se/podcast/forfattarpodden/id928939032?mt=2 iTunes: https://itunes.apple.com/se/podcast/poetpodden/id1040403893?mt=2 Stöd Poetpodden Swisha valfritt belopp till 123 540 62 85. PayPal skicka valfritt belopp till irene@poeten.se. Bankgironr 743-0804 om du hellre själv vill sätta in ett valfritt belopp. Skicka in frågor och dina egna inspelade dikter Facebooksida: https://www.facebook.com/poetpodden Kontakt via e-post: podden@poeten.se Twitter: https://twitter.com/poetenirene Fler avsnitt i Poetpodden Mina diktkurser

Om klass och kön med några starka kvinnliga konstnärskap. Sapfo, Big Mamma Thornton, Diamanda Galas. All musik är inte underhållning. En del manar till eftertanke, kanske till och med till motstånd och förvirring. Musik får politisk laddning för att den ingår i ett bestämt sammanhang. Ibland blir polariseringen mellan individer och grupper särskilt tydlig just i musik. Det är vad musikmagasinet Musik & Politik handlar om. Medverkande: Carin Bartosch Edström, tonsättare och författare, Kristine Scholz, pianist.Röst: Marie Skönblom, skådespelerska Skottes Musikteater.Gästkrönikör: David Lehnberg, musiker och låtskrivare.Produktion: Mikael Strömberg / GiG SapfoFör 3000 år sedan var musik på allvar. Det var inte okey att spela vilka skalor och melodier på vilka instrument som helst. Platon , Perikles och Pindaros gick till och med ännu längre än den svenska proggen som delade in musikinstrument i borgliga och inte borgliga instrument.För 3000 år sedan var musiken avgörande. Satens ledare, väktaren, var tvungen att använda melodierna med omsorg som led i en politisk fostran. Ändrade man i lagarna kunde samhällsordningen ruckas.Längst av alla gick Sokrates som anklagades för att ha försökt omstörta hela Grekland genom några otillåtna toner. Därför måste han tömma giftbägaren.Ungefär samtidigt hittar vi en kvinnlig lyriker, Sapfo från den grekiska ön Lesbos, vars texter levererar en progressiv kärlekslyrik som berättar om det allmänmänskligt politiska jaget-svartsjukan-individen-staten.Aldrig tidigare hade förälskelse framställts så omedelbart. Det är, som någon sagt, som att bevittna själva urcellen för inlevelsens hetta och iakttagelsens kyla, nuets turbulens och språkets eftertanke.Progressiv musik när den är som hetast. Hildegard von BingenDet sätt på vilket tyskan Hildegard von Bingen uppmärksammats är rent exceptionellt.Under senare delen av 1900-talet adopterade new age-rörelsen skyddshelgonet Hildegard och såg i henne ett tecken för allt möjligt: healing, doftterapi, karma. Unga feministrörelsen i Europa fick Hildegard som idol tack vare hennes texter om medeltida "queer power".Det var hårda bud att bli nunna på 1100-talet. Redan som åttaåring skickas hon i benediktinkloster. Samtidigt får hon sin första uppenbarelse och sammanställer fyrtio år senare en tjock bok, som bland annat förutser kyrkans sekularisering. Så hon bygger ett eget kloster på Rupertsberg vid Bingen.På Hildegards tid innebar sången en ritual, som att be två gånger. Sången riktades mot den akustiska punkt i valvet där ljudet förstärks av rummet och börjar självsvänga.Tanken är att musik är hörbar agitation. Ju enklare, desto bättre.Stjärnorna, planeterna, årstiderna, månaderna, åren, allt som rör sig och kanobserveras på himlavalvet, plus allt annat, försökte Bingen göra musik av. Big Mamma ThorntonLyssna till en kraftfull röst med en självkänsla som får övrig politisk musik att vekna. Det hände att publiken beskrev Big Mamma Thornton som hotfull. Men i själva verket hade hon en av historiens lödigaste blues-rock-röster.Thornton sökte sig till trummor och munspel och lärde sig hur man spelar genom att lyssna till andra musiker. Rösten hade hon redan från födseln, präglad av gospel i ett predikanthem.Klädd i stora arbetarskjortor och byxor undertrök hela hon en politisk avsikt. Hennes snabba call-and-response-utbyten med bandet kunde starta politisk debatt från scenen och konserten fick avbrytas.En feministisk forskare som Maureen Mahon har uppmärksammat hur Thornton bidrog med en kvinnlig röst till ett stilområde som fullständigt dominerades av vita män. Där hennes starka personlighet ruskade om flera stereotyper.1948 flyttar hon till Houston. En ny typ av blues är på väg till klubbarna, utsmyckad med blåsinstrument, studsiga rytmer och wisecracking texter. Det passar Big Mama Thornton perfekt.Hound Dog" gjorde henne till stjärna. Låten handlar om klass och kön. Och om den klassresa Elvis Presley sedan lyckas göra med samma låt. Diamanda GalasHon letar sig långt utanför musikens rågångar och tar ställning för rätten att leva ut oavsett etiketter och tillhörighet.Galas är rent av skrämmande obegränsad. Det finns något i hela hennes artisteri som kräver kaos. Inte bara som en provokation utan som en spark i skrevet på vår inrutade konsensusvärld.Viskande, skrikande, gurglande, sjungande, gestaltar hon den desperation som finns i hela begreppet musik och den förnedring det innebär att behöva fly för den man är.Lite högtidligt kan man säga att rösten är hennes fingeravtryck. Plötsligt en dag inser hon att hon blivit just den här människan på grund av rösten.Samtidigt är rösten lite kuslig för den har ingen fast kropp. Men vad rösten än är, så är den ofrånkomlig och finns överallt. Utan datorer. Utan flimrande monitorer. Knappt någon elektricitet alls. Rösten är kött och blod och luft.There are no more tickets to the funeral. Mikael Strömberg om ett musikliv i (o)balans. Trots att genusläget nuförtiden beskrivs som mer gynnsamt är herrklubbarna inte färre idag. De kvinnliga förebilderna är fortfarande för få. Som Syntjuntans Lise-Lotte Norelius påpekar: Som kvinnlig tonsättare måste jag slå vakt. Så snart jag slutar i en styrelse eller annat uppdrag, tar killarna över. Mellan 2011-2015 har det kunskapats och lunchats för 8 miljoner inom Musikverkets jämställdhetsuppdrag, och det måste ändå sägas vara väl använda pengar. För det tar tid att se och analysera strukturer och maktordningar i musiksektorn, där konstmusiken ligger sämst till.Operavärlden kan till och med beskrivas som en jämställdhetens avgrund.Bara ett exempel: KVAST (föreningen Kvinnlig Anhopning av Svenska Tonsättare) visar i en enkät från 2013 att 10 av 820 spelade verk på konserthus var tonsatta av kvinnor. Ynka 6 procent av konsertmusiken efter 1950 är komponerad av kvinnor.Statistiken gör ont. Och den avtäcker på ett närmast patologiskt vis hur kulturarbetare i ledande ställning (av bägge könen) metodiskt ägnar sig åt att förneka, förskjuta, förringar och (bort)förklara.Tänk så dumt, när det bara är att följa sångaren Nino Ramsbys exempel: Musiken är en hand att hålla i.

„Sapfo skai(s)tykla“ – pirmoji žinomos menotyrininkės Laimos Kreivytės poezijos knyga, sudaryta iš du dešimtmečius – nuo studijų metų iki dabar – rašytų eilėraščių.Kodėl autorei tokia svarbi Antikos poetė Sapfo? Ir kodėl skaitykla yra skaistykla?Laidoje išgirsite pokalbį su knygos autore ir jos pačios skaitomų eilėraščių iš „Sapfo skai(s)tyklos“.

„Sapfo skai(s)tykla“ – pirmoji žinomos menotyrininkės Laimos Kreivytės poezijos knyga, sudaryta iš du dešimtmečius – nuo studijų metų iki dabar – rašytų eilėraščių.Kodėl autorei tokia svarbi Antikos poetė Sapfo? Ir kodėl skaitykla yra skaistykla?Laidoje išgirsite pokalbį su knygos autore ir jos pačios skaitomų eilėraščių iš „Sapfo skai(s)tyklos“.