Podcasts about michelangelos

Om att ärva en färdig tro pratar Liza L Lundkvist i andakten. Hon är präst i Ålidhems församling i Umeå. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. På lördag infaller Religionstraumadagen, en dag som uppmärksammar sammanhang där tro blir begränsande och för vissa människor skadlig. I dagens andakt berättar Liza L Lundkvist om att ärva en bild och att inte hitta sig själv i den.- Idag kan jag säga att jag tror. Men jag har inte något färdigt motiv för vad tro är. Konstnärens hemlighet är dold. Det drar mig till sig, säger Liza L Lundkvist i andakten.Liza L Lundkvist är också sångerska, låtskrivare och poet och hon inleder andakten med en av sina egna dikter.TextHosea 2:14-15MusikLa chambre – Anouar BrahemProducent Helena Andersson HolmqvistMoskit medialiv@sverigesradio.se

Reinhardt, Anja www.deutschlandfunk.de, Kultur heute

Das christliche Wort zum Alltag von Ralf Neuschwander von der Evangelischen Kirche. Den Text des SR 1 Zwischenrufs kann man auch im Internet nachlesen unter kirche-im-sr.de

Óskarsverðlaunin fara fram í Hollywood á sunnudaginn, aðfaranótt mánudagsins á íslenskum tíma. Sigríður Pétursdóttir, kvikmyndafræðingur og dagskrárgerðarkona, spáir með okkur í spilin. Verður það Timothée eða Adrien? Demi eða Mikey? Ein af betri myndunum sem tilnefnd er til Óskarsins (að faglegu mati Lestarinnar) er Conclave en hún fjallar um dauðsfall páfa eða öllu heldur ferlið sem fer af stað þegar páfi deyr: dramatískt og háleynilegt val kardinálanna á nýjum arftaka á bakvið luktar dyr Páfakjörsalarinars undir himneskum loftmálverkum Michelangelos. Við fjöllum ekki beinlínis um páfan hér í þætti dagsins en við fáum til okkar mann sem segir okkur frá pólitík innan kaþólsku kirkjunnar en sjálfur segist hann vera ,,íhaldssamari en páfinn,'' eins og hann orðar það. Dagur Kári Gnarr fór ungur til Þýskalands, sótti nám hjá reglu bræðralags heilags Péturs til að verða kaþólskur prestur. Hann hætti þó við þá vegferð eftir einhvern tíma. Við heyrum nánar sögu hans hér á eftir

Äntligen börjar säsong 5 med det första konstverket som vi ska prata om: Michelangelos ”Yttersta domen” som han målade mellan 1534 och 1541 på altarväggen av det Sixtinska kapellet i Vatikanen. Ni kanske tror att vi har valt verket på grund av världsläget. Nu är det inte bara det..I Michelangelos målning av domedagen, ser vi den återuppståndne Jesus Kristus som ställer människorna inför rätta och de måste redogöra för sina handlingar. Jesus som domare avgör vilka som får komma in i himmelriket och vilka som blir fördömda till ett evigt liv i helvetet. Idén om den yttersta domen är förknippad med människans hopp om att rättvisa ska segra över orättvisorna på Jorden. Men Michelangelos version av detta kristna motiv skiljer sig väldigt mycket från traditionella bilder på detta motiv. I podden berättar vi om de muskulösa figurerna som påminner mer om antika skulpturer än kristna helgon och om anstöten som verkets nakenhet och tvetydiga positioner väckte, tills figurerna slutligen övermålades med små byxor, tyg och skuggor, ett år efter Michelangelos död. Vi berättar också mer om Michelangelo, som redan under sin levnad kallades för ”Il Divino” (Den gudomlige), och det storskaliga uppdraget på nästan 200 kvm och närmast 400 figurer som han fick av påven. Varför ville påve Paulus III att Peruginos bara 25 år gamla målningar skulle ge vika för Michelangelos nya bild? Vi pratar också om den religiösa ceremonin under påskveckan, vars samspel av musik, ljus och Michelangelos målning sedan åtminstone 1700-talet lockade mängder av turister, men också författare som Mary Shelley och konstnärer som Jean-Auguste-Dominique Ingres till Sixtinska kapellet, för att bevittna och teckna ner den oförglömliga och skräckfyllda upplevelsen de varit med om. Allt detta och mycket mer pratar vi om i senaste avsnittet, som finns överallt där det finns poddar eller via länken i bio! Bild: Michelangelo, ”Yttersta domen”, freskmålning, 14,60 m x 13,41 m, Sixtinska kapellet, Vatikanen Support till showen http://supporter.acast.com/konsthistoriepodden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Die Bürger von Florenz kommen aus dem Staunen nicht heraus. Michelangelos Statue von David ist ein Quantensprung in der Skulpturenarbeit - und bis heute ein Wunderwerk. Von Hildburg Heider.

Bästa fredagen på hela säsongen?!? Åtminstone i Italien. Vardy till Como, God Dag-derby i Milano. Stolta Tysken, mäktiga Dwight Yorke, Michelangelos favoritmuskel, Mbappes flytt och Barcas kontring! Otroligt matigt och fluffigt avsnitt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Att ta ner skulpturer är att förneka historien, sägs det. Men detsamma gäller förstås den som är emot ändringen. Patricia Lorenzoni funderar över poängen med att riva skulpturer och att resa nya. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2017-08-15.Beslutet att plocka ner general Lee och tre andra monument i New Orleans togs i efterdyningarna av massakern i Charleston 2015, då nio personer sköts ihjäl av rasisten Dylann Roof under ett bönemöte i en svart kyrka. Roofs poserande med konfederationens symboler utlöste en debatt om dessas plats i det offentliga rummet. I flera städer har tagits beslut liknande dem i New Orleans. Aggressiva protester har följt – hot mot såväl politiker som byggarbetare, öppet beväpnade demonstranter, nationella mobiliseringar av den US-amerikanska extremhögern vid utvalda monument. I augusti 2017 var en annan staty av general Lee föremål för sådan mobilisering, i Charlottesville, Virginia. När en bil i hög fart körde rätt in i en samling antirasister, med en död och flera skadade som följd, var det bara kulmen på ett våld som redan fått guvernören att utlysa undantagstillstånd i staden.Ibland sägs att bortplockandet av statyer visar på oförmågan att hantera obehagligheter i historien, att dessa istället förnekas. Men vad är i så fall vägran att acceptera vissa statyers fall? Kritik för just historieförnekelse riktades också mot proteströrelsen Rhodes Must Fall i Sydafrika. Sedan 1934 hade Cecil Rhodes tronat över Kapstadens universitet. 2015, efter massiv studentmobilisering, plockades den gamle brittiske imperialisten ner.Den österrikiske författaren Robert Musil skrev 1936 en liten betraktelse över statyer och minnesmärken. Musil hävdar att statyns främsta egenskap, paradoxalt nog, är att den inte märks. Orörlig smälter statyn in i stadslandskapet, och vi passerar den utan att ens notera den. Musil säger att resandet av statyer efter bemärkta personer är en alldeles särskild liten elakhet: Vi kan inte längre skada dem i livet, men med en minnessten om halsen kan vi störta dem i glömskans grav.Försöker jag minnas gestalterna som står staty i städer jag bott, löses många av dem mycket riktigt upp i en anonym massa av sten- och bronsstoder. Kanske var det vad Musil menade. Men rabaldern kring såväl general Lee som Cecil Rhodes kan tyckas motsäga honom. Eller, tvinga fram en precisering: Ibland träder historien in och gör ideologin synlig. Då blir statyerna stötestenar, omöjliga att bara passera.Kampanjen Rhodes Must Fall var del av en bredare studentrörelse med krav på att avkolonisera utbildningssystemet. Den gamle imperialistens tronande över campus var en perfekt bild av de koloniala strukturer som ännu genomsyrar Sydafrikas utbildningssystem. Att avskaffa bilden krossar inte strukturerna, men det är en tydlig signal: Detta må vi förändra.Och i USA, vad åstadkom terroristen Dylann Roof om inte att synliggöra den ideologiska kontinuiteten mellan konfederationens ideal och mord? Mellan en viss historieskrivning och rasismens yttersta konsekvenser? Monument som tidigare kunnat glida in i bakgrunden blev nu allt mer stötande, även för den som inte själv drabbas av rasism.Jag föreställer mig ett de fallna statyernas rike, befolkat av nedrivna och bortplockade bilder. Från de romare som efter sin död dömdes till damnatio memoriae, fördömelse ur det offentliga minnet, till de moderna statsmän som rivits ner vid folkresningar, maktskiften eller som resultat av politiska beslut. Här skulle kejsare Nero samsas med påve Julius II i Michelangelos tappning. Napoleon III skulle finnas i alla de versioner som i de revolutionära turbulenserna mellan 1818 och 1871 störtades och åter restes på Place Vendôme i Paris. Här skulle vi träffa på den Stalin som blott fem år gammal revs ner av Budapestborna 1956, och vars stolta huvud hamnade i spårvagnsspåren med en gatuskylt inborrad mellan ögonen. Kanske skulle han, och alla hans nedrivna kloner, kunna språka med alla de versioner av Saddam som störtades i marken i samband med invasionen av Irak 2003; statyn på Paradistorget i Baghdad var bara den mest medialt uppmärksammade.När en staty faller kan vi diskutera både motiv och legitimitet. Men fällandet av statyer förekommer så rikligt historiskt att det är svårt att hävda att det är ett förnekande av historien. Snarare är det ett av många sätt att göra historia. Eller, som filosofen Achille Mbembe säger i en kommentar till Rhodes Must Fall-kampanjen: ett minnesarbete.Det finns redan mindre versioner av mitt tänkta rike i de gamla öststaterna, där staty- och temaparker på flera håll gett statskommunismens fallna hjältar nya hem. För det Afrika som fortfarande med jämna mellanrum får veta att det ska vara tacksamt för kolonialismen, efterlyser Mbembe ett nytt slags institution; både park och begravningsplats. Här skulle Rhodes och hans likar äntligen kunna läggas till ”vila”.En av de mest talrika invånarna i mitt statyrike skulle för övrigt vara Lenin. Efter murens fall föll han igen och igen i otaliga städer. Kanske till sitt spökes lättnad. Det låg en bitter ironi i att just Lenin skulle bli föremål för statykult. 1918, i revolutionens späda barndom, utfärdade han ett dekret om avlägsnandet av flera av tsartidens statyer. Dessa skulle ersättas med tillfälliga monument, tillverkade i förgängliga material. Ett av revolutionens många sätt att försöka omförhandla relationen till tiden, var att utrusta statyerna med dödlighet.Tanken var radikal, men svårare att förverkliga i tänkt omfattning. I en dikt riktad till Lenin ett drygt halvår efter dekretet skaldar poeten Vladimir Majakovskij otåligt.Men Tsar Aleksander / står än / på Upprorstorget? / Skicka dynamit!Snart skulle också revolutionen själv stelna till ett förvridet jättemonument i vilket personkulten var en central del. Majakovskij tycktes ana denna utveckling när han i en annan tidig dikt ironiskt skildrar Lenin som staty: Kan de inte se att jag är upptagen, klagar den store revolutionären. Jag står som monument!Inte ens Majakovskij slapp undan. 1958 avtäcktes hans staty i sann sovjetisk realism på Majakovskijtorget i Moskva. Den intensiva rörelsens poet var nu stelnad i brons, sannerligen en elakhet.Statyer av bemärkta personer är nästan alltid män. På så vis berättar de också om den glömska som omgärdar kvinnor, men det är en historia som måste pekas ut för att vi ska kunna läsa den. Ett sätt är att resa nya statyer. I centrala Norrköping står Kata Dalström i skulptören Pye Engströms robusta gestaltning från 1984. Dalström var en av den tidiga svenska arbetarrörelsens mest inflytelserika agitatorer, men nämndes inte i en enda bok jag kan minnas från mina studieår. Engström avbildar henne med den knutna näven höjd mot skyn. Bakom henne går en grupp arbeterskor till attack mot ett kreatur i guld på piedestal. En bildstormeriets ursprungsberättelse, störtandet av guldkalven, med arbetarkvinnan som subjekt och kapitalismen som avgud.Både rivandet och resandet av statyer är del av ett minnesarbete, i vilket relationen mellan nuet och det förflutna förhandlas. General Lee faller. Gott så. Jag hoppas att Kata får stå kvar med sin lyfta näve länge än.Patricia Lorenzoniidéhistoriker och författare

Leadership Is the Big Gaping Hole In the Agile Manifesto From time to time, people will declare Agile dead. On December 1st, Cliff Berg declared Agile dead in a viral post on LinkedIn. Personally, I think declaring a tool like Agile dead because it doesn't work is like declaring a pencil dead because it doesn't turn us all into Michelangelos. A tool enhances human capabilities. A tool is only as powerful as the people using it. But declaring things dead can be a good way to see what is wrong with it, maybe redesign it. In his post, Cliff stated that “Agile is dead … but companies still need agility.” Agile is dead, long live agility. How to connect with AgileDad: - [website] https://www.agiledad.com/ - [instagram] https://www.instagram.com/agile_coach/ - [facebook] https://www.facebook.com/RealAgileDad/ - [Linkedin] https://www.linkedin.com/in/leehenson/

Det heter att de ska spela fotboll i Michelangelos anda,utifrån Da Vincis genialitet. Närmare än såhär har de nog aldrig kommit. Rui Costa skapade, Gabriel Batistuta avslutade och Fiorentina var på väg mot scudetton. Sen kom karnevalen.

I denne episoden svarer jeg på spørsmål fra lytterne. Det handler om Ghirlandaios påfugl, impresjonister, belgisk renessanse og om Leonardo og Michelangelos forhold. Her kan du lese mer om mine nettkurs: https://www.kristinetghardeberg.no/no/kurs-i-kunsthistorie/   Har du noe du ønsker jeg snakker om i podcasten? Har du et spørsmål du ønsker jeg svarer på? Send meg en email på info@kristinetghardeberg.no   HER kan du kjøpe signert utgave av min bok Kunsthistorie for alle. Og HER kan du lære mer om kunst sammen med meg: KUNSTHISTORIER.NO

Manche Jobs bekommt man aufgedrückt und weiß: Das wird ein Ritt. So geht es dem renommierten Bildhauer Michelangelo, als er angeheuert wird für die Deckenfresken in der Sixtinischen Kapelle. Aber: Der Künstler macht es sich auch nicht leicht, denn kein Mitarbeitender ist ihm gut genug.

Efter döden kan vi glömmas bort, men är det det värsta? När vi inte kan svara har fienderna all makt att föreviga oss enligt tycke och smak. Idéhistorikern Michael Azar funderar över vårt postuma öde. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 10/2 2019.”Jag började leva först när jag betraktade mig själv som död”, skriver Jean-Jacques Rousseau i sina Bekännelser. Det är en tankeväckande version av den klassiska idén att vi behöver tänka på döden för att påminna oss om att vi finns till. Memento mori – det är först i dödens närhet som livet erhåller verklig intensitet, mening och klarhet. Att livet ilar förbi, glider undan och till slut försvinner, är kanske själva förutsättningen för våra desperata försök att gripa det, att nagla fast det och på så sätt uppleva det till fullo.I ett av den antika grekiskans ord för öde – moira – möter vi precis denna innebörd: att livet gestaltar sig som ett unikt öde fordrar att man blott får vara med om en del av tiden, aldrig hela. Det ingår i människans lott att tiden som sådan undflyr hennes makt, att hon inte kan få stopp på den hur mycket hon än försöker. Sakta men säkert – eller abrupt och brutalt – drar tiden människan mot en destination som tvärtom sätter stopp för henne.Eller som den romerske statsmannen och författaren Cicero skrev om Julius Caesar: ”Vi må vara hans slavar, men han är tidens slav.”Under en period av mitt liv, då jag trodde att jag var allvarligt sjuk, fann jag ett visst nöje i att läsa de stora konstnärernas tankar om döden. Jag minns särskilt ett av Mozarts brev till sin svårt sjuke far. Det unga geniet förklarar här att döden, vid närmare eftertanke, är människans bästa och mest trogna vän. Ja, kanske är den egna döden vår enda nyckel till sann glädje. Amadeus finner tröst i tanken att han aldrig kan vara säker på att vakna nästa morgon. Men det är inte för att han vill dö, utan för att ett liv utan ändpunkt gör tillvaron futtig och tom.Om inte döden fanns så skulle människan vara tvungen att uppfinna den.Den rumänske författaren Emil Cioran är på många sätt lika entusiastisk över döden som Mozart, men han medger samtidigt att han finner den tveeggad. Tanken på det väntande Intet är både ett gift och ett botemedel. ”Ingen tanke”, skriver han, ”är på samma gång lika uppbygglig och upplösande som tanken på döden.”Förgängligheten tycks på samma gång äga förmågan att möjliggöra – och omintetgöra – all känsla av mening.Så framträder det hägrande slutet som den mänskliga fantasins urkälla. Vår föreställningsförmåga när sig på det som inte går att konkret gripa med tanken, det som vägrar att underordna sig en fast och tydlig idé. Alla har vi visserligen – i någon bemärkelse – redan varit döda i miljarder år (och det var ju inte, vad jag kan minnas, särskilt ansträngande), men att tänka sig att man inte längre finns när man en gång funnits, det är en annan sak. Här möter vi en svårighet som resulterat i det märkliga förhållandet att döden ständigt skjuts på framtiden och berövas sin karaktär av absolut gräns. Jag tänker inte bara på det faktum att många religioner och filosofiska system postulerar något slags fortsättning på livet, om än på en annan ort och i en annan gestaltning.På ett djupare plan verkar det också handla om att den mänskliga libidon aldrig riktigt kan tillfredsställas inom jordelivets ramar. Det spelar ingen roll hur mycket vi har varit med om, alltid finns det något kvar som är ogjort och som pockar på förverkligande. Det spelar ingen roll hur mycket glädje och njutning vi erfarit, det kvarstår alltid några missräknade lustar.”Det är för att själen förblir hungrig som den behöver ett liv efter detta”, säger den franske psykoanalytikern Jacques Lacan. ”Som om vi inte hade nog av besvär med vårt begär här på jorden, nu ska också en del av evigheten ägnas åt att göra upp räkningen med det hela.”Hela människans historia vittnar om denna oförmåga att stilla det kaotiska virrvarr av lustar som inte finner någon ro på jorden. Den svarta gudinnan må försöka hugga av vår livstråd en gång för alla, men moirans makt står sig ändå slätt gentemot vår längtan efter ett postumt öde. Historien uppvisar en lång rad gestalter som är mer upptagna av det postuma ödets glädjeämnen än av jordelivets banala förnöjelser.Samtidigt kan man ställa sig frågan, om inte idén om det hotande helvetet är ett uttryck för vår ängslan över vad de levande kommer att göra med oss den dag vi lämnat dem.Om vi ofta är maktlösa i livet gentemot våra fiender, är det ingenting mot vad som väntar oss i döden. Det tycks inte finnas någon hejd på alla de smädelser som de levande riktar mot de döda, ingen gräns för hur eländigt vårt eftermäle kan arta sig i deras tal och förtal.De döda slits upp ur sina gravar, de skändas och förhånas. Inte ens den sköna litteraturen och konsten utgör något undantag. Tänk bara på vad Dante gjorde med några av sina fiender i Den gudomliga komedin, eller på Michelangelos angrepp på sina belackare i Den yttersta domen. Jag tänker till exempel på den påvlige ämbetsmannen Biagio da Cesena som redan i livet insåg att Michelangelos målning skulle föreviga honom, utrustad med åsneöron och omslingrad av ormar djupt nedsänkt i underjorden.Ett annat hjärtskärande exempel erbjuder Tainofolkets tappre ledare Hatuey – han som brändes på bål år 1512 för att ha bekämpat spanjorernas ockupation av Kuba. Tillfrågad inför den stundande döden om han accepterade Jesus som sin frälsare, svarade Hatuey att han hellre skulle hamna i helvetet – om det nu var kristna spanjorer som befolkade himlen. Och kanske hamnade han faktiskt i helvetet, i alla fall i ett postumt sådant: idag är hans namn och minne degraderat till en ölsort som spanjorernas ättlingar gärna berusar sig på när de slår runt på hans älskade ö.En gång var vi här. Nu är vi borta. Och ändå finns vi mitt ibland er. Glöm inte det – den dag ni skriver vår historia.”Människan”, skriver Milan Kundera, ”kan göra slut på sitt liv. Men hon kan inte göra slut på sin odödlighet.”Ändå gör vi vårt bästa för att åtminstone ha ett och annat ord med i odödlighetens ändlösa rättegångar. Det mänskliga skapandet är ju också en utsträckt hand mot eftervärlden, ett försök att vårda minnet av sig själv i framtidens arkiv och museum. I det avseendet utgör döden inte någon orubblig mur mellan sekler och generationer. När vi står inför grottmålningar som går tillbaka tiotusentals år i tiden, kan vi nästan föreställa oss hur dess upphovsmän sträcker sig ut mot evigheten. En gång var vi här. Nu är vi borta. Och ändå finns vi mitt ibland er. Glöm inte det – den dag ni skriver vår historia.Något liknande kanske kan sägas om de rymdsonder som den moderna människan sänt ut mot oändligheten. Vem vet – kanske kommer det en dag, då en helt främmande civilisation upptäcker Voyager 1 svävandes någonstans i rymden. De stannar till, undersöker skeppet och betraktar nyfiket vår utsträckta hand. I bästa fall har de dessutom en sinnlighet som liknar vår – för då kan de lyssna till Mozarts Trollflöjten, medsänd som den är ut i evigheten, kanske som ett slags postum hämnd på den död som tog mästarens liv redan vid 35 års ålder.Ecce homo. Se vad vi var kapabla till, se hur vi lyckades förvandla våra hastigt försvinnande liv till någonting oförglömligt – och odödligt. Ja, vi finns fortfarande mitt ibland er, ni därute någonstans i universum. Även om det skulle hända sig att vi jordevarelser redan för länge sedan, utplånat varandra.Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria

Michelangelo Antonioni var 1960-talets filmare. I nyskapande verk gestaltade han krocken mellan den gamla världen och den nya som föddes i revolternas decennium. Mikael Timm tecknar hans porträtt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes första gången 2018-03-29.Alienation – förfrämligande, känsla av maktlöshet, meningslöshet, social isolering och brist på identitet.En gång i tiden var "alienation" ett av de vanligaste orden på kultursidorna. Idag ser jag nästan aldrig till det. Ordet har försvunnit och kanske av goda skäl. Måhända är vi inte alienerade längre. Kanske har vi alla blivit till subjekt nu när vi är stjärnor i våra egna tinder-liv. Och eftersom klasskamp ersatts av identitetspolitik har väl alla ett tydligt "jag". Ja, Marx alienationsteori är lika avlägsen som svart/vit tv.[Utdrag radioprogram med Torsten Jungstedt] Radioarkivet innehåller knappt fler intervjuer med Antonioni. Numera är han blott en notis i filmhistorien. Hans filmer skymtar förbi på tv-skärmen sena nätter, ofta sönderstyckade av reklam. Fragment från en försvunnen tid.Att hans svävande, föga dramatiska filmer var så framgångsrika antyder att Antonioni visade ett kollektivt sinnestillstånd.Vart tog han och hans gestalter vägen: välklädda, svala, lidande…Jag föreställer mig gärna att Antonionis gestalter fortsätter att irra runt i cyberrymden, i väntan på att ett rymdskepp ska komma och föra dem hit igen. De försvinner inte, men de kan heller inte utvecklas, inkapslade som insekter i sin egen avlägsna tid. Claudia och Sandro från Äventyret, så förvånade över att livet fortsätter när deras vän försvunnit. Författaren Giovanni i Natten, oförmögen att röra den värld han beskriver. Giuliana i Den Röda Öknen som känner varje skiftning i världen men inte kan leva i den. Och så förstås Piero och Vittoria, spelade av Alain Delon och Monica Vitti i L'Eclisse eller Feber som den hette på svenska och som Torsten Jungstedt talade om.Hur skulle de klara livet idag?Stig Björkman går i sin bok "Michelangelos Blick" grundligt igenom Antonionis filmografi. Hans storhetstid var 60-talet, från Äventyret år 1960 till Zabriske Point 1970, efter det nådde Antonioni inte längre den stora publiken. Men under tio år gick han i perfekt takt med sin tid. Ingen annan filmare kunde som han skapa bilder av tillstånd som knappt låter sig utsägas i ord. Att hans svävande, föga dramatiska filmer var så framgångsrika antyder att Antonioni visade ett kollektivt sinnestillstånd. Känslan av oro, otillräcklighet – oklarhet. Tre "On". Det fjärde – Orsaken – fick publiken vi söka utanför filmduken. Antonioni gav aldrig några förklaringar.Men samtidigt som Antonioni var de undflyende sinnestillståndens skildrare så var han mer än någon annan de konkreta landskapens filmare. När jag ser om hans filmer slås jag av hur var och en av dem utgår från platsen berättelserna utspelas inär Antonioni var som mest skarpsynt föredrog han dimmaKonstkritikern och författaren John Berger skriver i en liten text om Antonioni att de viktigaste iakttagelserna han gör är preverbala. Berger menar att man bör uppfatta Antonioni som en målare. I en berättelse letar han efter det tidlösa – som en bildkonstnär, inte som en dramatiker efter vad handlingarna leder till.Jag minns en vernissage i Venedig på 80-talet när Antonioni ställde ut bilder av berg, le montagne incantate, De förtrollade bergen. Han gick omkring tyst framför sina oerhört vackra, abstrakta bilder av bergstoppar medan beundrarna följde honom. Det var filmfestival och han ville vara del av filmvärlden. Samtidigt såg han ut att längta därifrån. Han var, som sina gestalter, mellan två världar.Däremot minns jag inga berg från hans filmer utom i den sista, som Wim Wenders hjälpte honom genomföra. Nej, när Antonioni var som mest skarpsynt föredrog han dimma. Han började som dokumentärfilmare och hans första inspelningsplats och ämne var Po-deltat. Där filmade också neorealisterna som Antonioni som ung var allierad med, men Antonioni sökte inte yttre realism. Också i de dokumentära filmerna låter han människor och landskap spegla varandra. Det hade ingen betydelse om filmen var dokumentär eller fiktion. Det var själsliga landskap därför kunde den fysiska platsen lika gärna vara Po-deltat som börsen i Milano, Syd Italiens bergiga kust eller en liten by i Nordafrika. När han lyckas får Antonioni människa och landskap at bli en organisk helhet. I ”Den Röda öknen”, Antonionis första färgfilm, är filmens huvudperson Giuliana gift med chefen för en petrokemisk industri. Hon vandrar runt i landskapet där dimma och avgaser blandas, förlorad någonstans mellan livet och döden. Och till skillnad från iden antika myten finns ingen Orfeus som kan uppväcka henne, älskaren är maktlös, kärleken gör inte livet livligare.Antonioni har rykte om sig att vara en intellektuell filmare, men film är förstås en konkret konstart. Alla tankar måste bli bild. Och här är Antonioni intressant därför att han utgår från bilden, inte från vad som ska berättas. Ja, man kan till och med säga att han visar snarare än berättar. Till skillnad från generationskamraten Ingmar Bergman är Anonioni återhållsam med närbilder. Hans bildspråk får platser och kropparnas placering att samverka i bildkompositioner där volymerna är nästan skulpturala. Det vi inte ser är lika viktigt som vad vi ser. Historien i Den Röda Öknen om kvinnan som tvekar mellan make och älskare har berättats hur många gånger som helst. Men Antonionis bilder av Monica Vitti förlorad i landskapet och relationerna går knappt att glömma. Osannolikt vackra bilder av en värld som inte hänger ihop.När världen hann upp Antonionis gestalter hade den inte längre behov av honom och han var dömd att irra vidare som en av sina egna figurer.Antonioni var verksam under revolternas 60-tal men så här på avstånd förefaller han född i fel tidsålder. Hans favoritförfattare var Scott Fitzgerald och likt huvudpersonen i Den store Gatsby var Antonio obekväm i sin samtid. Tidsandan krävde engagerad konst och Antonioni var mest av allt en iakttagare. Han såg, kommenterade inte. Och deltog absolut inte. I avslutningsscenen i Blow-Up, filmen om en modefotograf i London, spelar ett par personer låtsastennis. Bollarna syns inte, men man hör dem studsa. Det sättet att bygga film fungerade när han rörde sig i en värld han kände igen. När han accepterar en inbjudan till Kina och där gör en dokumentärfilm blir det ett magplask av B-films mått. Han är inte kritisk, inte smickrande. Magin är borta.Antonioni skrev också noveller. På svenska finns Två telegram. Den första berättelsen heter Skeendets Horisont och börjar med hur Antonioni sitter i ett flygplan och ser ut över ett oändligt landskap. Tydligt. Alägset. Orörbart.Det är verkligen en typisk Antonioni-position och med den inställningen är det lätt att förstå att det inte blev så många filmer. Hans huvudpersoner verkar tagit steget in i en post-industriell värld medan industrialismen fortfarande dominerade. Därför var de ohjälpligt förlorade. När världen hann upp Antonionis gestalter hade den inte längre behov av honom och han var dömd att irra vidare som en av sina egna figurer.1985 drabbades Antonioni av en stroke som ytterligare försvårade hans möjligheter att göra film. Men han fortsatte att skriva filmmanus och det finns flera utgåvor av dessa inte förverkligade filmer. I "Film nel cassetto", filmer i byrålådan, som han kallade dem. En av dessa heter "Tecnicamente dolce", tekniskt ljuvt eller ömt. Och det kan vara en bra sammanfattning av Michelangelo Antonionis verk: han riktade en distanserad, klar men också öm blick på verkligheten. Och även om vi nu lever i de självförälskades übersäkra epok finns det ögonblick, övergångar mellan till synes säkra stadier där vi behöver Antonionis blick för att se det landskap vi färdas igenom. Mikael Timm, kritikerLitteraturStig Björkman: Michelangelos blick. Atrium förlag, 2017.

Wir starten den ersten Teil unseres Programms mit dem Rückblick auf einige Schlagzeilen dieser Woche. Zuerst behandeln wir die Unterredung der Staatschefs des G7-Gipfels bezüglich Sanktionen gegen Russlands Diamantenhandel. Im Anschluss sprechen wir über das tödliche Hochwasser, das Italiens nördliche Gegend Emilia Romagna überflutet und mindestens 14 Menschen getötet hat. Danach, im wissenschaftlichen Teil unseres Programms, gehen wir auf einen von Euronews veröffentlichten Bericht ein. Er lässt eine Zunahme im Verbrauch von Antidepressiva in ganz Europa erkennen. Und zum Schluss besprechen wir die Entscheidung der Stadt Glasgow die Anzeige eines italienischen Restaurants, die Michelangelos David darstellt, abzulehnen. Die Ablehnung erfolgte, da Bedenken über die Nacktheit in der Darstellung des Davids bestehen. Lass uns mit dem zweiten Teil unseres Programms “Trending in Germany” weitermachen. Wir sprechen über Deutschland, das erneut den letzten Platz beim Eurovision Song Contest belegt hat. Schweden war der diesjährige Gewinner. Wir werden auch über den KitKatClub in Berlin reden, der ebenfalls über die Grenzen der Hauptstadt bekannt für seine Andersartigkeit ist. Hier werden Tabus gebrochen und gesellschaftliche Normen aus den Angeln gehoben. Doch nicht jeder Besucher zeigt sich beeindruckt. G7-Staaten besprechen Sanktionen gegen Russlands Export von Diamanten Tödliche Überschwemmungen in Italien Daten zeigen Anstieg im Konsum von Antidepressiva in Europa In Schottland bricht Streit wegen Michelangelos nacktem David aus ESC: Deutschland wieder Letzter KitKatClub Berlin – top oder flop?

Vin är ett motiv som har återkommit i konsten under alla stilepoker. Går man genom ett konstmuseum ser man mängder av vinglas och -flaskor, druvor och rankar i motiv från forntiden till vår egen samtidskonst. Det ville vi prata om med Petter Alexis Askergren, som förutom att vara hiphopartist inte bara är expert på vin, utan även verksam som konstnär med studier i Konstvetenskap på Uppsala universitet i bagaget. I poddavsnittet får ni reda på hur vinet har funnits med i vår kulturhistoria ända sedan civilisationens vagga i Mesopotamien. Vi berättar om vinets historia i antikens mytologi och religiösa kristna ritualer och hur det på så sätt kom att bli ett så populärt motiv i konsten. Vi pratar vin och rus från Michelangelos tid till dagens vinetiketter, men också om Petters egen konst och inspirationskällor, hur han blev intresserad av konsthistoria och hur han väljer vilka viner han vill importera till Sverige. Allt du behöver veta om vin och rus i konsten och lite till helt enkelt! Support till showen http://supporter.acast.com/konsthistoriepodden. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Checkt hier, ob ihr vom Facebook Datenleck betroffen seid: https://wbs.law/facebook-checker Checkt hier, ob ihr vom Deezer Datenleck betroffen seid: https://wbs.law/deezer Die USA ist berühmt für ihre sonderbaren Debatten. Dieses Thema ist allerdings so absurd, dass es niemand kommen sah, außer den Simpsons. Wegen der weltberühmten David Statue sollte eine Lehrerin in Florida entlassen werden.

Chinaexperte Tim Rühlig (DGAP): "Europa muss für China unverzichtbar bleiben"; Steigende Kinderarmut in Tschechien; Cecilie Hollberg (Direktorin Galleria dell'Accademia Florenz): "Porno-Diskussion um den David ist grotesk"; Picassos 50. Todestag: Picasso-Museum in Antibes zeigt die Ausstellung "Das Ende vom Anfang"; "Denk' ich an Europa" mit Jörg Bong (Künstlername Jean-Luc Bannalec): "Die einzige Rettung: Europa!"; Mod.: Judith Schulte-Loh. Von WDR 5.

Starka känslor, tunga krav från konsthistorien och en molande värk i ländryggen. I den här essän funderar konstnären och kritikern Sonia Hedstrand på hur vi ska bete oss framför konsten. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Efter att ha blivit utskälld av en äldre man som hävdar att jag trängt mig i kön till Palazzo Pitti, och tillrättavisad av en nitisk vakt för att ha hängt lite för avslappnat på en träbänk på museet, beger jag mig i eftermiddagshettan till Piazza Santa Croce och sjunker ned på en uteservering. Känslomässigt utmattad av att ha sett verk av Sandro Botticelli, Piero della Francesca och Caravaggio med egna ögon. Efter en vecka i Milano och Florens kan jag inte ta in någon mer konst överhuvudtaget.Så fort jag kliver in på ett museum händer det. Ryggen värker, jag känner mig helt kraftlös och får ett akut behov av att lägga mig på en bänk. Jag vill verkligen se allting, men orkar inte.Problemet med så kallad museum fatigue, museitrötthet, diskuterades flitigt bland museologer vid förra sekelskiftet, skriver Eva-Lena Bergström, i sin bok Om söndagarne 1800-talets museibesökare och konsten att betrakta konst. Vissa kännare menade att det var den röriga salongshängningen som verkade utmattande på besökarna. Eller så berodde den mystiska tröttheten på de obekväma poser som betraktaren måste inta för att se verken. Vilket enligt den brittiske konstkritikern John Ruskin borde åtgärdas genom en linjär skolhängning i ögonhöjd.Själv funderar jag på om det inte bara är betraktarens passiva position som är tröttande. Uppfostrade sedan barnsben vet vi att vi borde beundra konst på ett kultiverat och bildat vis. Kravet på att prestera en uppmärksam men distanserad kontemplation hänger över en, medan kroppen längtar efter att springa runt i salarna eller sträcka ut sig på golvet.Där jag tar igen mig i skuggan under ett parasoll, övermätt på skönhetssträvande renässanskonst, får jag ändå dåligt samvete för att jag bara kastat ett snabbt öga på alla de duktiga 1700- och 1800-tals-målare som jobbat så hårt, och nu trängs på väggarna i de senare salarna av familjen Medicis fort, utan att någon bryr sig om deras livsverk. Överrumplad av känslor inför konsthistoriens alla bortglömda konstnärer, vilket självskrivet innefattar mitt eget missförstådda geni, ger jag mig hän åt den lysande idén att prova mig igenom hela vinlistan av lokal Chianti, Montepulciano och Brunello di Montalcino i högsommarvärmen.Mitt emot mig ståtar Basilica di Santa Croce där den franske författaren Stendhal tvåhundra år tidigare, år 1817, även han drabbades av Florens konstnärliga överdåd. I reseberättelsen Rom, Neapel och Florens utgjuter han sig om sina känslor; Min själ erfar ett slags druckenhet, skriver han en sensommar i Milano, just hemkommen efter ett besök på sitt älskade La Scala. Sedan tar han sig till Florens. Dantes, Michelangelos och Leonardos hem! Utropar han för sig själv, glad som ett barn. Han frågar sig fram bland lokalbor och finner till slut Santa Croce, där han betraktar freskerna:Där, sittande på trappan till en bönepall, med huvudet bakåtkastat för att vila på bänken, så att jag kunde låta min blick stanna i taket, genomgick jag, genom Volterranos Sibyllor, den djupaste upplevelsen av extas som, så vitt jag vet, jag någonsin har stött på genom målarens konst. Min själ, påverkad av själva tanken på att vara i Florens, och av närheten till de stora män vars gravar jag just skådat, var redan i ett tillstånd av trans. Absorberad i kontemplationen av sublim skönhet, kunde jag uppfatta dess essens helt nära.Men när han lämnar kyrkan händer något:När jag kom ut på trappan till Santa Croce, greps jag av en häftig hjärtklappning (samma symptom som i Berlin kallas en nervattack); livets källa torkade ut inom mig, och jag gick i ständig rädsla för att falla till marken.Stendhal hade konstchockats in i ett tillstånd som kallas hyperkulturemi. Eller numera just: Stendhalsyndromet.Psykoanalytikern Graziella Magherini hade under tjugo års tid vid Ospedale di Santa Maria Nuova i Florens tagit emot ett antal patienter som lidit psykiska sammanbrott efter ett överintag av stadens konstskatter. År 1989 gav hon ut boken Il Sindrome di Stendhal, där hon beskriver hur en stark konstupplevelse hakar i ett undertryckt trauma hos konstbesökaren och för upp det till ytan. Patienterna är ofta, liksom Stendhal och jag själv, lite sköra redan innan de anländer till den pittoreska staden.Stendhalsyndromet är alltså motsatsen till det berömda Parissyndromet, som uppstår då japanska turister får sin romantiska bild av Paris krossad av de snäsiga parisarna, stadens grå snålblåst och hundbajset på trottoarerna. I Florens är det ingen risk att bli besviken. Och en behöver inte vara kulturfattig nordbo för att överväldigas av stadens skönhet. År 2018 fick en italienare en hjärtattack framför Botticellis Venus födelse.Det är sannerligen inte lätt att vara en lagom engagerad konstpublik.År 1881, efter att Nationalmuseum hållit öppet i femton år, kände sig dess ledning föranledd att publicera ordningsregler för konstpubliken. I den andra paragrafen konstateras att Öfverlastade eller osnygga personer tillåtes icke inträde. Besökande, som stör god ordning eller eljest visar oskickligt uppförande, kan utvisas. Det var vid samma tidpunkt skyltar med rör ej konsten började sättas upp. Uppfostringen av medborgarna medelst konst hade börjat.Just det där med osnygghet  kan jag i och för sig hålla med om, tänker jag när en turist i t-shirt och något som liknar badbyxor (!) i kön till Santa Croce blir tilldelad en pappersponcho att täcka axlar och knän med.Florens var en av de första städerna i världen att öppna konstutställningar för allmänheten. Konsthistoriens fader Giorgio Vasari visade konst för publik på Akademien redan på 1500-talet. Medicifamiljens konstsamling gjordes tillgänglig för besökare på Uffizierna under 1600-talet, och för hela allmänheten år 1765. Snart följde resten av Europa efter. När kungafamiljen avrättats under franska revolutionen blev slottet Louvren till ett konstmuseum, och i Sverige instiftade Gustav den tredje sitt Kongl. Museum år 1792.På den tiden var det helt comme il faut att sitta i timmar framför en målning. Idag anses konstpubliken ha ett mycket kortare koncentrationsfönster. Häromåret sa en konsthallschef till mig: dina verk är för komplicerade för vår publik, de stannar bara 10 minuter i utställningarna. Vänta bara, tänkte jag, om några hundra år står de i timmar och bråkar i kön för att få se konst som en gång kallades samtida.Min bildningsresa till Milano och Florens är till ända. Stendhal, som älskade Italien, ville inte tillbaka till vardagen i det trista Lyon. I sin reseberättelse reflekterar han över sin högkänslighet inför konst och skönhet: finnes det icke en säkrare garanti för lycka // än att ha ett hjärta utformat så.Med en släng av Stendhal-syndromet och en baksmälla av toscanskt 1500-talsmått värdig Caravaggio hasar jag till lokaltåget mot Bergamo och hinner precis med lågprisflyget hem till Sverige, där jag kan vila upp mitt känsliga skönhetssinne.Sonia Hedstrand, konstnär och kritikerLitteraturEva-Lena Bergström: Om söndagarne 1800-talets museibesökare och konsten att betrakta konst. Appell förlag, 2021.Stendhal: Rome, Naples and Florence, 1817.Graziella Magherini: La Sindrome di Stendhal, 1989.

Buona sera! Vem skulle ha trott att vi skulle få sitta nästan helt själva i Sixtinska kapellet i Vatikanen? Vi tog tillfället i akt att spela in ett nytt avsnitt av ”Samtal pågår”, där och då. Ibland talar vi lite långsamt för att vi ansträngde oss att tala tyst och inte störa någon. Och för att det fantastiska rummet med Michelangelos målningar tog andan ur oss. Vi var också ensamma i Rafaels stanzer, som är fyra rum målade av Rafael i påvens tidigare bostad. Varmt välkomna att lyssna! See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

In diesiger Folge rückt Dein Leben und Ich dem hassegliebten Armageddon wieder ein Kometchen näher, wenn wir unseren ersten Maurer im All haben. Vallo und Falk sinnieren über flughafengestrandete Filme, erfahren beim heutigen „Fragst Du Dich nicht auch?“ warum es in Afrika keine Vampire gibt, und ziehen mit Bill Mürre unter Michelangelos sixtinischen Himmel. Erfreut euch erstaunt ob unseres gemeinsamen netflixischen Valkorhythmus, und ergebt euch siegreich Vallos PräsenzUmfrage. Nutzlose Info der Folge: Worin sich das Damengambit und Harry Potter einig sind.

Efter döden kan vi glömmas bort, men är det det värsta? När vi inte kan svara har fienderna all makt att föreviga oss enligt tycke och smak. Idéhistorikern Michael Azar funderar över vårt postuma öde. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 10/2 2019. Jag började leva först när jag betraktade mig själv som död, skriver Jean-Jacques Rousseau i sina Bekännelser. Det är en tankeväckande version av den klassiska idén att vi behöver tänka på döden för att påminna oss om att vi finns till. Memento mori det är först i dödens närhet som livet erhåller verklig intensitet, mening och klarhet. Att livet ilar förbi, glider undan och till slut försvinner, är kanske själva förutsättningen för våra desperata försök att gripa det, att nagla fast det och på så sätt uppleva det till fullo. Om inte döden fanns så skulle människan vara tvungen att uppfinna den. I ett av den antika grekiskans ord för öde  moira  möter vi precis denna innebörd: att livet gestaltar sig som ett unikt öde fordrar att man blott får vara med om en del av tiden, aldrig hela. Det ingår i människans lott att tiden som sådan undflyr hennes makt, att hon inte kan få stopp på den hur mycket hon än försöker. Sakta men säkert  eller abrupt och brutalt  drar tiden människan mot en destination som tvärtom sätter stopp för henne. Eller som den romerske statsmannen och författaren Cicero skrev om Julius Caesar: Vi må vara hans slavar, men han är tidens slav. Under en period av mitt liv, då jag trodde att jag var allvarligt sjuk, fann jag ett visst nöje i att läsa de stora konstnärernas tankar om döden. Jag minns särskilt ett av Mozarts brev till sin svårt sjuke far. Det unga geniet förklarar här att döden, vid närmare eftertanke, är människans bästa och mest trogna vän. Ja, kanske är den egna döden vår enda nyckel till sann glädje. Amadeus finner tröst i tanken att han aldrig kan vara säker på att vakna nästa morgon. Men det är inte för att han vill dö, utan för att ett liv utan ändpunkt gör tillvaron futtig och tom. Om inte döden fanns så skulle människan vara tvungen att uppfinna den. Den rumänske författaren Emil Cioran är på många sätt lika entusiastisk över döden som Mozart, men han medger samtidigt att han finner den tveeggad. Tanken på det väntande Intet är både ett gift och ett botemedel. Ingen tanke, skriver han, är på samma gång lika uppbygglig och upplösande som tanken på döden. Förgängligheten tycks på samma gång äga förmågan att möjliggöra  och omintetgöra  all känsla av mening. Så framträder det hägrande slutet som den mänskliga fantasins urkälla. Vår föreställningsförmåga när sig på det som inte går att konkret gripa med tanken, det som vägrar att underordna sig en fast och tydlig idé. Alla har vi visserligen i någon bemärkelse redan varit döda i miljarder år (och det var ju inte, vad jag kan minnas, särskilt ansträngande), men att tänka sig att man inte längre finns när man en gång funnits, det är en annan sak. Här möter vi en svårighet som resulterat i det märkliga förhållandet att döden ständigt skjuts på framtiden och berövas sin karaktär av absolut gräns. Jag tänker inte bara på det faktum att många religioner och filosofiska system postulerar något slags fortsättning på livet, om än på en annan ort och i en annan gestaltning. Historien uppvisar en lång rad gestalter som är mer upptagna av det postuma ödets glädjeämnen än av jordelivets banala förnöjelser. På ett djupare plan verkar det också handla om att den mänskliga libidon aldrig riktigt kan tillfredsställas inom jordelivets ramar. Det spelar ingen roll hur mycket vi har varit med om, alltid finns det något kvar som är ogjort och som pockar på förverkligande. Det spelar ingen roll hur mycket glädje och njutning vi erfarit, det kvarstår alltid några missräknade lustar. Det är för att själen förblir hungrig som den behöver ett liv efter detta, säger den franske psykoanalytikern Jacques Lacan. Som om vi inte hade nog av besvär med vårt begär här på jorden, nu ska också en del av evigheten ägnas åt att göra upp räkningen med det hela. Hela människans historia vittnar om denna oförmåga att stilla det kaotiska virrvarr av lustar som inte finner någon ro på jorden. Den svarta gudinnan må försöka hugga av vår livstråd en gång för alla, men moirans makt står sig ändå slätt gentemot vår längtan efter ett postumt öde. Historien uppvisar en lång rad gestalter som är mer upptagna av det postuma ödets glädjeämnen än av jordelivets banala förnöjelser. Samtidigt kan man ställa sig frågan, om inte idén om det hotande helvetet är ett uttryck för vår ängslan över vad de levande kommer att göra med oss den dag vi lämnat dem. Om vi ofta är maktlösa i livet gentemot våra fiender, är det ingenting mot vad som väntar oss i döden. Det tycks inte finnas någon hejd på alla de smädelser som de levande riktar mot de döda, ingen gräns för hur eländigt vårt eftermäle kan arta sig i deras tal och förtal. De döda slits upp ur sina gravar, de skändas och förhånas. Inte ens den sköna litteraturen och konsten utgör något undantag. Tänk bara på vad Dante gjorde med några av sina fiender i Den gudomliga komedin, eller på Michelangelos angrepp på sina belackare i Den yttersta domen. Jag tänker till exempel på den påvlige ämbetsmannen Biagio da Cesena som redan i livet insåg att Michelangelos målning skulle föreviga honom, utrustad med åsneöron och omslingrad av ormar djupt nedsänkt i underjorden. Ett annat hjärtskärande exempel erbjuder Tainofolkets tappre ledare Hatuey han som brändes på bål år 1512 för att ha bekämpat spanjorernas ockupation av Kuba. Tillfrågad inför den stundande döden om han accepterade Jesus som sin frälsare, svarade Hatuey att han hellre skulle hamna i helvetet  om det nu var kristna spanjorer som befolkade himlen. Och kanske hamnade han faktiskt i helvetet, i alla fall i ett postumt sådant: idag är hans namn och minne degraderat till en ölsort som spanjorernas ättlingar gärna berusar sig på när de slår runt på hans älskade ö. En gång var vi här. Nu är vi borta. Och ändå finns vi mitt ibland er. Glöm inte det den dag ni skriver vår historia. Människan, skriver Milan Kundera, kan göra slut på sitt liv. Men hon kan inte göra slut på sin odödlighet. Ändå gör vi vårt bästa för att åtminstone ha ett och annat ord med i odödlighetens ändlösa rättegångar. Det mänskliga skapandet är ju också en utsträckt hand mot eftervärlden, ett försök att vårda minnet av sig själv i framtidens arkiv och museum. I det avseendet utgör döden inte någon orubblig mur mellan sekler och generationer. När vi står inför grottmålningar som går tillbaka tiotusentals år i tiden, kan vi nästan föreställa oss hur dess upphovsmän sträcker sig ut mot evigheten. En gång var vi här. Nu är vi borta. Och ändå finns vi mitt ibland er. Glöm inte det den dag ni skriver vår historia. Något liknande kanske kan sägas om de rymdsonder som den moderna människan sänt ut mot oändligheten. Vem vet  kanske kommer det en dag, då en helt främmande civilisation upptäcker Voyager 1 svävandes någonstans i rymden. De stannar till, undersöker skeppet och betraktar nyfiket vår utsträckta hand. I bästa fall har de dessutom en sinnlighet som liknar vår  för då kan de lyssna till Mozarts Trollflöjten, medsänd som den är ut i evigheten, kanske som ett slags postum hämnd på den död som tog mästarens liv redan vid 35 års ålder. Ecce homo. Se vad vi var kapabla till, se hur vi lyckades förvandla våra hastigt försvinnande liv till någonting oförglömligt  och odödligt. Ja, vi finns fortfarande mitt ibland er, ni därute någonstans i universum. Även om det skulle hända sig att vi jordevarelser redan för länge sedan, utplånat varandra. Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria

Efter döden kan vi glömmas bort, men är det det värsta? När vi inte kan svara har fienderna all makt att föreviga oss enligt tycke och smak. Idéhistorikern Michael Azar funderar över vårt postuma öde. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 10/2 2019. Jag började leva först när jag betraktade mig själv som död, skriver Jean-Jacques Rousseau i sina Bekännelser. Det är en tankeväckande version av den klassiska idén att vi behöver tänka på döden för att påminna oss om att vi finns till. Memento mori det är först i dödens närhet som livet erhåller verklig intensitet, mening och klarhet. Att livet ilar förbi, glider undan och till slut försvinner, är kanske själva förutsättningen för våra desperata försök att gripa det, att nagla fast det och på så sätt uppleva det till fullo. Om inte döden fanns så skulle människan vara tvungen att uppfinna den. I ett av den antika grekiskans ord för öde  moira  möter vi precis denna innebörd: att livet gestaltar sig som ett unikt öde fordrar att man blott får vara med om en del av tiden, aldrig hela. Det ingår i människans lott att tiden som sådan undflyr hennes makt, att hon inte kan få stopp på den hur mycket hon än försöker. Sakta men säkert  eller abrupt och brutalt  drar tiden människan mot en destination som tvärtom sätter stopp för henne. Eller som den romerske statsmannen och författaren Cicero skrev om Julius Caesar: Vi må vara hans slavar, men han är tidens slav. Under en period av mitt liv, då jag trodde att jag var allvarligt sjuk, fann jag ett visst nöje i att läsa de stora konstnärernas tankar om döden. Jag minns särskilt ett av Mozarts brev till sin svårt sjuke far. Det unga geniet förklarar här att döden, vid närmare eftertanke, är människans bästa och mest trogna vän. Ja, kanske är den egna döden vår enda nyckel till sann glädje. Amadeus finner tröst i tanken att han aldrig kan vara säker på att vakna nästa morgon. Men det är inte för att han vill dö, utan för att ett liv utan ändpunkt gör tillvaron futtig och tom. Om inte döden fanns så skulle människan vara tvungen att uppfinna den. Den rumänske författaren Emil Cioran är på många sätt lika entusiastisk över döden som Mozart, men han medger samtidigt att han finner den tveeggad. Tanken på det väntande Intet är både ett gift och ett botemedel. Ingen tanke, skriver han, är på samma gång lika uppbygglig och upplösande som tanken på döden. Förgängligheten tycks på samma gång äga förmågan att möjliggöra  och omintetgöra  all känsla av mening. Så framträder det hägrande slutet som den mänskliga fantasins urkälla. Vår föreställningsförmåga när sig på det som inte går att konkret gripa med tanken, det som vägrar att underordna sig en fast och tydlig idé. Alla har vi visserligen i någon bemärkelse redan varit döda i miljarder år (och det var ju inte, vad jag kan minnas, särskilt ansträngande), men att tänka sig att man inte längre finns när man en gång funnits, det är en annan sak. Här möter vi en svårighet som resulterat i det märkliga förhållandet att döden ständigt skjuts på framtiden och berövas sin karaktär av absolut gräns. Jag tänker inte bara på det faktum att många religioner och filosofiska system postulerar något slags fortsättning på livet, om än på en annan ort och i en annan gestaltning. Historien uppvisar en lång rad gestalter som är mer upptagna av det postuma ödets glädjeämnen än av jordelivets banala förnöjelser. På ett djupare plan verkar det också handla om att den mänskliga libidon aldrig riktigt kan tillfredsställas inom jordelivets ramar. Det spelar ingen roll hur mycket vi har varit med om, alltid finns det något kvar som är ogjort och som pockar på förverkligande. Det spelar ingen roll hur mycket glädje och njutning vi erfarit, det kvarstår alltid några missräknade lustar. Det är för att själen förblir hungrig som den behöver ett liv efter detta, säger den franske psykoanalytikern Jacques Lacan. Som om vi inte hade nog av besvär med vårt begär här på jorden, nu ska också en del av evigheten ägnas åt att göra upp räkningen med det hela. Hela människans historia vittnar om denna oförmåga att stilla det kaotiska virrvarr av lustar som inte finner någon ro på jorden. Den svarta gudinnan må försöka hugga av vår livstråd en gång för alla, men moirans makt står sig ändå slätt gentemot vår längtan efter ett postumt öde. Historien uppvisar en lång rad gestalter som är mer upptagna av det postuma ödets glädjeämnen än av jordelivets banala förnöjelser. Samtidigt kan man ställa sig frågan, om inte idén om det hotande helvetet är ett uttryck för vår ängslan över vad de levande kommer att göra med oss den dag vi lämnat dem. Om vi ofta är maktlösa i livet gentemot våra fiender, är det ingenting mot vad som väntar oss i döden. Det tycks inte finnas någon hejd på alla de smädelser som de levande riktar mot de döda, ingen gräns för hur eländigt vårt eftermäle kan arta sig i deras tal och förtal. De döda slits upp ur sina gravar, de skändas och förhånas. Inte ens den sköna litteraturen och konsten utgör något undantag. Tänk bara på vad Dante gjorde med några av sina fiender i Den gudomliga komedin, eller på Michelangelos angrepp på sina belackare i Den yttersta domen. Jag tänker till exempel på den påvlige ämbetsmannen Biagio da Cesena som redan i livet insåg att Michelangelos målning skulle föreviga honom, utrustad med åsneöron och omslingrad av ormar djupt nedsänkt i underjorden. Ett annat hjärtskärande exempel erbjuder Tainofolkets tappre ledare Hatuey han som brändes på bål år 1512 för att ha bekämpat spanjorernas ockupation av Kuba. Tillfrågad inför den stundande döden om han accepterade Jesus som sin frälsare, svarade Hatuey att han hellre skulle hamna i helvetet  om det nu var kristna spanjorer som befolkade himlen. Och kanske hamnade han faktiskt i helvetet, i alla fall i ett postumt sådant: idag är hans namn och minne degraderat till en ölsort som spanjorernas ättlingar gärna berusar sig på när de slår runt på hans älskade ö. En gång var vi här. Nu är vi borta. Och ändå finns vi mitt ibland er. Glöm inte det den dag ni skriver vår historia. Människan, skriver Milan Kundera, kan göra slut på sitt liv. Men hon kan inte göra slut på sin odödlighet. Ändå gör vi vårt bästa för att åtminstone ha ett och annat ord med i odödlighetens ändlösa rättegångar. Det mänskliga skapandet är ju också en utsträckt hand mot eftervärlden, ett försök att vårda minnet av sig själv i framtidens arkiv och museum. I det avseendet utgör döden inte någon orubblig mur mellan sekler och generationer. När vi står inför grottmålningar som går tillbaka tiotusentals år i tiden, kan vi nästan föreställa oss hur dess upphovsmän sträcker sig ut mot evigheten. En gång var vi här. Nu är vi borta. Och ändå finns vi mitt ibland er. Glöm inte det den dag ni skriver vår historia. Något liknande kanske kan sägas om de rymdsonder som den moderna människan sänt ut mot oändligheten. Vem vet  kanske kommer det en dag, då en helt främmande civilisation upptäcker Voyager 1 svävandes någonstans i rymden. De stannar till, undersöker skeppet och betraktar nyfiket vår utsträckta hand. I bästa fall har de dessutom en sinnlighet som liknar vår  för då kan de lyssna till Mozarts Trollflöjten, medsänd som den är ut i evigheten, kanske som ett slags postum hämnd på den död som tog mästarens liv redan vid 35 års ålder. Ecce homo. Se vad vi var kapabla till, se hur vi lyckades förvandla våra hastigt försvinnande liv till någonting oförglömligt  och odödligt. Ja, vi finns fortfarande mitt ibland er, ni därute någonstans i universum. Även om det skulle hända sig att vi jordevarelser redan för länge sedan, utplånat varandra. Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria

Fulbright Student Program to South Africa

Kaum ein Kunstwerk ist so oft reproduziert worden wie Michelangelos Fresko "Die Erschaffung Adams" - zu sehen in der Sixtinischen Kapelle im Vatikan. Und doch lässt sich vieles neu entdecken bei genauer Betrachtung des Bildes. Besonders spannend: die Lücke zwischen den Fingern. Von Astrid Nettling www.deutschlandfunk.de, Aus Religion und Gesellschaft Hören bis: 19.01.2038 04:14 Direkter Link zur Audiodatei

After months of preparations, hours upon hours of studio time, relentless research and development, and many beers to make sure our first podcast is a masterpiece, we are finally publishing the first one! We failed miserably in creating that Michelangelos' David for the ear drums but gosh darn it we had fun trying and promise to get better. This is our introduction. Hey Knuckleheads! Please send feedback or show ideas to: eatslaylive22@gmail.com (we will read the funniest/interesting/etc on our next podcast.) Slay On, Ross and Todd

“We can only imagine how many Wozniaks, Michelangelos, and Kings never pursued, publicized, or promoted their original ideas because they were not dragged or catapulted into the spotlight.” – Mel Robbins Have you ever have loads of ideas and ended up not executing them? Yes, I've had it so many times I always feel lousy […] The post How To Execute Your Ideas With Ease appeared first on Miles Lacoste.

Idag reser vi till VÄRLDENS MINSTA LAND! Med ca 800 invånare är Vatikanstaten en självständig mikrostat inuti staden Rom som styrs av påven och är centrum för den romersk-katolska kyrkan. Runt Vatikanstaten går en 3.2 kilometer lång mur, alltså skulle du hinna promenera runt hela landet medan du lyssnar på avsnittet! Trots sin ringa storlek finns inne i Vatikanstaten bland annat världens största kyrka Peterskyrkan, Sixtinska kapellet med Michelangelos takmålningar och påvens palats med 1400 rum.  HÄNG MED OSS HELA DECEMBER, NYTT AVSNITT OM NYTT LAND VARJE DAG! Produceras av Frälsningsarmén www.kylskåpsradion.se

Die klassische Ästhetik seit der Antike orientiert sich an Normen, Maße und Proportionen. Das Erreichen von Symmetrie im künstlerischen Schaffensprozess gilt als die gelungene Spiegelung der Natur, des Kosmos, der gottgemachten Ordnung. In dieser ästhetischen Tradition werden Werke Polyklets, da Vincis, Michelangelos oder Dürers als Meisterwerke verehrt. Zurecht? Der Kunsthistoriker Prof. Dr. Horst Bredekamp hat an dieser Überlieferung Zweifel. Schon Leonardo da Vinci habe diese Ineinssetzung von Symmetrie und Kunst mit Skepsis betrachtet. So sei beispielsweise sein Vitruvianischer Mensch als eine Art Karikatur des Ideals geometrisch wiedergegebener Körper zu verstehen. Erst die Störung, das disproportionale Moment in der Ästhetik, verschaffe dem Kunstwerk eine innere Dynamik, eine Verlebendigung des Gegenständlichen. Entlang dieser Überlegungen kommt Horst Bredekamp in der kunsthistorischen Einschätzung der Büste der Nofretete zu einer neuen Lesart, durch die die gängige eine bemerkenswerte Schieflage erhält. Den Originalbeitrag und mehr finden Sie bitte hier: https://lisa.gerda-henkel-stiftung.de/horst_bredekamp_stoerung_als_lebensprinzip._die_botschaft_der_nofretete?nav_id=8324

Die klassische Ästhetik seit der Antike orientiert sich an Normen, Maße und Proportionen. Das Erreichen von Symmetrie im künstlerischen Schaffensprozess gilt als die gelungene Spiegelung der Natur, des Kosmos, der gottgemachten Ordnung. In dieser ästhetischen Tradition werden Werke Polyklets, da Vincis, Michelangelos oder Dürers als Meisterwerke verehrt. Zurecht? Der Kunsthistoriker Prof. Dr. Horst Bredekamp hat an dieser Überlieferung Zweifel. Schon Leonardo da Vinci habe diese Ineinssetzung von Symmetrie und Kunst mit Skepsis betrachtet. So sei beispielsweise sein Vitruvianischer Mensch als eine Art Karikatur des Ideals geometrisch wiedergegebener Körper zu verstehen. Erst die Störung, das disproportionale Moment in der Ästhetik, verschaffe dem Kunstwerk eine innere Dynamik, eine Verlebendigung des Gegenständlichen. Entlang dieser Überlegungen kommt Horst Bredekamp in der kunsthistorischen Einschätzung der Büste der Nofretete zu einer neuen Lesart, durch die die gängige eine bemerkenswerte Schieflage erhält. Den Originalbeitrag und mehr finden Sie bitte hier: https://lisa.gerda-henkel-stiftung.de/horst_bredekamp_stoerung_als_lebensprinzip._die_botschaft_der_nofretete?nav_id=8324

https://www.universetoday.com/143298/thanks-to-trump-weve-got-a-better-idea-of-the-capabilities-of-us-surveillance-satellites/https://blogs.sciencemag.org/pipeline/archives/category/things-i-wont-work-withhttp://www.sciencemadness.org/library/books/ignition.pdfhttp://www.bldgblog.com/2013/02/optical-calibration-targets/https://gizmodo.com/zooming-in-on-satellite-calibration-targets-in-the-ariz-1560801481https://en.wikipedia.org/wiki/Corona_(satellite)https://maps.roadtrippers.com/stories/what-the-heck-are-these-abandoned-cement-targets-in-the-arizona-desert?lat=40.80972&lng=-96.67528&z=5https://en.wikipedia.org/wiki/Geoglyphhttps://en.wikipedia.org/wiki/Rogers_Dry_Lakehttps://twitter.com/stephenfry/status/1167178902428618752https://metro.co.uk/2019/08/29/volunteers-polish-giants-erection-hand-10648785/https://www.ancient-origins.net/history-ancient-traditions/real-reason-men-classical-portrayals-were-given-small-manhoods-008127https://www.quora.com/Is-the-male-organ-in-Michelangelos-statue-of-David-typical-in-size-or-is-it-actually-quite-smaller-than-the-average-flaccid-size 

You may never have thought of yourself as a person who has genius residing within. You may have thought that genius is a word reserved for the Mozarts, Michelangelos, Einsteins, Madame Curies, Virginia Woolfs, Stephen Hawkings, and others whose lives and accomplishments have been publicized. But keep in mind that they share the same essence of consciousness that you do. They emanated from the same power of intention as you did. They have all shared the same life force animating them as you do. Your genius is in your very existence, awaiting the right circumstances to express itself.Wisdom for Service:“Everyone is born a genius, but the process of living de-geniuses them.”Buckminster Fuller

Es beginnt mit einer Zeitreise in das Jahr 1557 zum bekanntesten und spektakulärsten aller Renaissance-Bauwerke: Dem Petersdom. Er ist das Spätwerk Michelangelos. Er ist ausführender Baumeister, Architekt und Künstler in Personalunion und mittlerweile fast 90 Jahre alt. Sein Tod 1564 markiert für viele Kunsthistoriker das Ende der Renaissance und den Beginn eines Veränderungsprozesses, der über die Reformation und über den 30 jährigen Krieg die Moderne einleitet. Bankiers wie die Medici unterstützen Kunst und Architektur. Aus den Kunsthandwerkern des Mittelalters werden Künstler, die ersten Superstars der Geschichte. Männer wie Donatello, Botticelli, Raffael, Dürer oder Leonardo da Vinci, sind vielmehr als nur "Maler". Sie sind Erfinder, Gelehrte, sie haben umfassendes anatomisches, chemisches und physikalisches Wissen. Sie sind neugierig, selbstbewusst und trotzen den überkommenen Vorstellungen der Kirche. Der Buchdruck verbreitet Wissen, Ideen und neue Weltanschauungen. Ohne diese Erfindung wäre die Reformation undenkbar gewesen. Denn erst die Pamphlete und Flugblätter aus der Druckerpresse mobilisieren die Massen und bereiten die neue Zeit. (Online-Signatur Medienzentren: 4987377)

Efter döden kan vi glömmas bort, men är det det värsta? När vi inte kan svara har fienderna all makt att föreviga oss enligt tycke och smak. Idéhistorikern Michael Azar funderar över vårt postuma öde. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag började leva först när jag betraktade mig själv som död, skriver Jean-Jacques Rousseau i sina Bekännelser. Det är en tankeväckande version av den klassiska idén att vi behöver tänka på döden för att påminna oss om att vi finns till. Memento mori det är först i dödens närhet som livet erhåller verklig intensitet, mening och klarhet. Att livet ilar förbi, glider undan och till slut försvinner, är kanske själva förutsättningen för våra desperata försök att gripa det, att nagla fast det och på så sätt uppleva det till fullo. Om inte döden fanns så skulle människan vara tvungen att uppfinna den. I ett av den antika grekiskans ord för öde  moira  möter vi precis denna innebörd: att livet gestaltar sig som ett unikt öde fordrar att man blott får vara med om en del av tiden, aldrig hela. Det ingår i människans lott att tiden som sådan undflyr hennes makt, att hon inte kan få stopp på den hur mycket hon än försöker. Sakta men säkert  eller abrupt och brutalt  drar tiden människan mot en destination som tvärtom sätter stopp för henne. Eller som den romerske statsmannen och författaren Cicero skrev om Julius Caesar: Vi må vara hans slavar, men han är tidens slav. Under en period av mitt liv, då jag trodde att jag var allvarligt sjuk, fann jag ett visst nöje i att läsa de stora konstnärernas tankar om döden. Jag minns särskilt ett av Mozarts brev till sin svårt sjuke far. Det unga geniet förklarar här att döden, vid närmare eftertanke, är människans bästa och mest trogna vän. Ja, kanske är den egna döden vår enda nyckel till sann glädje. Amadeus finner tröst i tanken att han aldrig kan vara säker på att vakna nästa morgon. Men det är inte för att han vill dö, utan för att ett liv utan ändpunkt gör tillvaron futtig och tom. Om inte döden fanns så skulle människan vara tvungen att uppfinna den. Den rumänske författaren Emil Cioran är på många sätt lika entusiastisk över döden som Mozart, men han medger samtidigt att han finner den tveeggad. Tanken på det väntande Intet är både ett gift och ett botemedel. Ingen tanke, skriver han, är på samma gång lika uppbygglig och upplösande som tanken på döden. Förgängligheten tycks på samma gång äga förmågan att möjliggöra  och omintetgöra  all känsla av mening. Så framträder det hägrande slutet som den mänskliga fantasins urkälla. Vår föreställningsförmåga när sig på det som inte går att konkret gripa med tanken, det som vägrar att underordna sig en fast och tydlig idé. Alla har vi visserligen i någon bemärkelse redan varit döda i miljarder år (och det var ju inte, vad jag kan minnas, särskilt ansträngande), men att tänka sig att man inte längre finns när man en gång funnits, det är en annan sak. Här möter vi en svårighet som resulterat i det märkliga förhållandet att döden ständigt skjuts på framtiden och berövas sin karaktär av absolut gräns. Jag tänker inte bara på det faktum att många religioner och filosofiska system postulerar något slags fortsättning på livet, om än på en annan ort och i en annan gestaltning. Historien uppvisar en lång rad gestalter som är mer upptagna av det postuma ödets glädjeämnen än av jordelivets banala förnöjelser. På ett djupare plan verkar det också handla om att den mänskliga libidon aldrig riktigt kan tillfredsställas inom jordelivets ramar. Det spelar ingen roll hur mycket vi har varit med om, alltid finns det något kvar som är ogjort och som pockar på förverkligande. Det spelar ingen roll hur mycket glädje och njutning vi erfarit, det kvarstår alltid några missräknade lustar. Det är för att själen förblir hungrig som den behöver ett liv efter detta, säger den franske psykoanalytikern Jacques Lacan. Som om vi inte hade nog av besvär med vårt begär här på jorden, nu ska också en del av evigheten ägnas åt att göra upp räkningen med det hela. Hela människans historia vittnar om denna oförmåga att stilla det kaotiska virrvarr av lustar som inte finner någon ro på jorden. Den svarta gudinnan må försöka hugga av vår livstråd en gång för alla, men moirans makt står sig ändå slätt gentemot vår längtan efter ett postumt öde. Historien uppvisar en lång rad gestalter som är mer upptagna av det postuma ödets glädjeämnen än av jordelivets banala förnöjelser. Samtidigt kan man ställa sig frågan, om inte idén om det hotande helvetet är ett uttryck för vår ängslan över vad de levande kommer att göra med oss den dag vi lämnat dem. Om vi ofta är maktlösa i livet gentemot våra fiender, är det ingenting mot vad som väntar oss i döden. Det tycks inte finnas någon hejd på alla de smädelser som de levande riktar mot de döda, ingen gräns för hur eländigt vårt eftermäle kan arta sig i deras tal och förtal. De döda slits upp ur sina gravar, de skändas och förhånas. Inte ens den sköna litteraturen och konsten utgör något undantag. Tänk bara på vad Dante gjorde med några av sina fiender i Den gudomliga komedin, eller på Michelangelos angrepp på sina belackare i Den yttersta domen. Jag tänker till exempel på den påvlige ämbetsmannen Biagio da Cesena som redan i livet insåg att Michelangelos målning skulle föreviga honom, utrustad med åsneöron och omslingrad av ormar djupt nedsänkt i underjorden. Ett annat hjärtskärande exempel erbjuder Tainofolkets tappre ledare Hatuey han som brändes på bål år 1512 för att ha bekämpat spanjorernas ockupation av Kuba. Tillfrågad inför den stundande döden om han accepterade Jesus som sin frälsare, svarade Hatuey att han hellre skulle hamna i helvetet  om det nu var kristna spanjorer som befolkade himlen. Och kanske hamnade han faktiskt i helvetet, i alla fall i ett postumt sådant: idag är hans namn och minne degraderat till en ölsort som spanjorernas ättlingar gärna berusar sig på när de slår runt på hans älskade ö. En gång var vi här. Nu är vi borta. Och ändå finns vi mitt ibland er. Glöm inte det den dag ni skriver vår historia. Människan, skriver Milan Kundera, kan göra slut på sitt liv. Men hon kan inte göra slut på sin odödlighet. Ändå gör vi vårt bästa för att åtminstone ha ett och annat ord med i odödlighetens ändlösa rättegångar. Det mänskliga skapandet är ju också en utsträckt hand mot eftervärlden, ett försök att vårda minnet av sig själv i framtidens arkiv och museum. I det avseendet utgör döden inte någon orubblig mur mellan sekler och generationer. När vi står inför grottmålningar som går tillbaka tiotusentals år i tiden, kan vi nästan föreställa oss hur dess upphovsmän sträcker sig ut mot evigheten. En gång var vi här. Nu är vi borta. Och ändå finns vi mitt ibland er. Glöm inte det den dag ni skriver vår historia. Något liknande kanske kan sägas om de rymdsonder som den moderna människan sänt ut mot oändligheten. Vem vet  kanske kommer det en dag, då en helt främmande civilisation upptäcker Voyager 1 svävandes någonstans i rymden. De stannar till, undersöker skeppet och betraktar nyfiket vår utsträckta hand. I bästa fall har de dessutom en sinnlighet som liknar vår  för då kan de lyssna till Mozarts Trollflöjten, medsänd som den är ut i evigheten, kanske som ett slags postum hämnd på den död som tog mästarens liv redan vid 35 års ålder. Ecce homo. Se vad vi var kapabla till, se hur vi lyckades förvandla våra hastigt försvinnande liv till någonting oförglömligt  och odödligt. Ja, vi finns fortfarande mitt ibland er, ni därute någonstans i universum. Även om det skulle hända sig att vi jordevarelser redan för länge sedan, utplånat varandra. Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria

The guys and I are on a video shoot in Florence, Italy. We're covering a chef's table so we're eating our way through course after succulent course. They're in heaven but I caught some travel bug and am about to lose my antipasto... all over the Ponte Vecchio.   Can I make it through the shoot or will I collapse upon the marble throne in my Florence Hotel bathroom?

Wie kann ich Gott eigentlich mit ganzem Herzen und ganzer Seele lieben und warum fällt es uns manchmal so schwer? Unsere griechische Prägung und Gottes Weg in echte Fülle. Bibeltext: 5. Mose 6,4-5

Michelangelo Antonioni var 1960-talets filmare. I nyskapande verk gestaltade han krocken mellan den gamla världen och den nya som föddes i revolternas decennium. Mikael Timm tecknar hans porträtt. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Alienation förfrämligande, känsla av maktlöshet, meningslöshet, social isolering och brist på identitet. En gång i tiden var "alienation" ett av de vanligaste orden på kultursidorna. Idag ser jag nästan aldrig till det. Ordet har försvunnit och kanske av goda skäl. Måhända är vi inte alienerade längre. Kanske har vi alla blivit till subjekt nu när vi är stjärnor i våra egna tinder-liv. Och eftersom klasskamp ersatts av identitetspolitik har väl alla ett tydligt "jag". Ja, Marx alienationsteori är lika avlägsen som svart/vit tv. [Utdrag radioprogram med Torsten Jungstedt]     Radioarkivet innehåller knappt fler intervjuer med Antonioni. Numera är han blott en notis i filmhistorien. Hans filmer skymtar förbi på tv-skärmen sena nätter, ofta sönderstyckade av reklam. Fragment från en försvunnen tid. Att hans svävande, föga dramatiska filmer var så framgångsrika antyder att Antonioni visade ett kollektivt sinnestillstånd. Vart tog han och hans gestalter vägen: välklädda, svala, lidande Jag föreställer mig gärna att Antonionis gestalter fortsätter att irra runt i cyberrymden, i väntan på att ett rymdskepp ska komma och föra dem hit igen. De försvinner inte, men de kan heller inte utvecklas, inkapslade som insekter i sin egen avlägsna tid. Claudia och Sandro från Äventyret, så förvånade över att livet fortsätter när deras vän försvunnit. Författaren Giovanni i Natten, oförmögen att röra den värld han beskriver. Giuliana i Den Röda Öknen som känner varje skiftning i världen men inte kan leva i den. Och så förstås Piero och Vittoria, spelade av Alain Delon och Monica Vitti i L'Eclisse eller Feber som den hette på svenska och som Torsten Jungstedt talade om. Hur skulle de klara livet idag? Stig Björkman går i sin bok "Michelangelos Blick" grundligt igenom Antonionis filmografi. Hans storhetstid var 60-talet, från Äventyret år 1960 till Zabriske Point 1970, efter det nådde Antonioni inte längre den stora publiken. Men under tio år gick han i perfekt takt med sin tid. Ingen annan filmare kunde som han skapa bilder av tillstånd som knappt låter sig utsägas i ord. Att hans svävande, föga dramatiska filmer var så framgångsrika antyder att Antonioni visade ett kollektivt sinnestillstånd. Känslan av oro, otillräcklighet oklarhet. Tre "On". Det fjärde Orsaken fick publiken vi söka utanför filmduken. Antonioni gav aldrig några förklaringar. Men samtidigt som Antonioni var de undflyende sinnestillståndens skildrare så var han mer än någon annan de konkreta landskapens filmare. När jag ser om hans filmer slås jag av hur var och en av dem utgår från platsen berättelserna utspelas i när Antonioni var som mest skarpsynt föredrog han dimma Konstkritikern och författaren John Berger skriver i en liten text om Antonioni att de viktigaste iakttagelserna han gör är preverbala. Berger menar att man bör uppfatta Antonioni som en målare. I en berättelse letar han efter det tidlösa som en bildkonstnär, inte som en dramatiker efter vad handlingarna leder till. Jag minns en vernissage i Venedig på 80-talet när Antonioni ställde ut bilder av berg, le montagne incantate, De förtrollade bergen.  Han gick omkring tyst framför sina oerhört vackra, abstrakta bilder av bergstoppar medan beundrarna följde honom. Det var filmfestival och han ville vara del av filmvärlden. Samtidigt såg han ut att längta därifrån. Han var, som sina gestalter, mellan två världar. Däremot minns jag inga berg från hans filmer utom i den sista, som Wim Wenders hjälpte honom genomföra. Nej, när Antonioni var som mest skarpsynt föredrog han dimma. Han började som dokumentärfilmare och hans första inspelningsplats och ämne var Po-deltat. Där filmade också neorealisterna som Antonioni som ung var allierad med, men Antonioni sökte inte yttre realism. Också i de dokumentära filmerna låter han människor och landskap spegla varandra. Det hade ingen betydelse om filmen var dokumentär eller fiktion. Det var själsliga landskap därför kunde den fysiska platsen lika gärna vara Po-deltat som börsen i Milano, Syd Italiens bergiga kust eller en liten by i Nordafrika.  När han lyckas får Antonioni människa och landskap at bli en organisk helhet. I Den Röda öknen, Antonionis första färgfilm, är filmens huvudperson Giuliana gift med chefen för en petrokemisk industri. Hon vandrar runt i landskapet där dimma och avgaser blandas, förlorad någonstans mellan livet och döden. Och till skillnad från iden antika myten finns ingen Orfeus som kan uppväcka henne, älskaren är maktlös, kärleken gör inte livet livligare. Antonioni har rykte om sig att vara en intellektuell filmare, men film är förstås en konkret konstart. Alla tankar måste bli bild. Och här är Antonioni intressant därför att han utgår från bilden, inte från vad som ska berättas. Ja, man kan till och med säga att han visar snarare än berättar. Till skillnad från generationskamraten Ingmar Bergman är Anonioni återhållsam med närbilder. Hans bildspråk får platser och kropparnas placering att samverka i bildkompositioner där volymerna är nästan skulpturala. Det vi inte ser är lika viktigt som vad vi ser. Historien i Den Röda Öknen om kvinnan som tvekar mellan make och älskare har berättats hur många gånger som helst. Men Antonionis bilder av Monica Vitti förlorad i landskapet och relationerna går knappt att glömma. Osannolikt vackra bilder av en värld som inte hänger ihop. När världen hann upp Antonionis gestalter hade den inte längre behov av honom och han var dömd att irra vidare som en av sina egna figurer. Antonioni var verksam under revolternas 60-tal men så här på avstånd förefaller han född i fel tidsålder. Hans favoritförfattare var Scott Fitzgerald och likt huvudpersonen i Den store Gatsby  var Antonio obekväm i sin samtid. Tidsandan krävde engagerad konst och Antonioni var mest av allt en iakttagare. Han såg, kommenterade inte. Och deltog absolut inte. I avslutningsscenen i Blow-Up, filmen om en modefotograf i London, spelar ett par personer låtsastennis. Bollarna syns inte, men man hör dem studsa. Det sättet att bygga film fungerade när han rörde sig i en värld han kände igen. När han accepterar en inbjudan till Kina och där gör en dokumentärfilm blir det ett magplask av B-films mått. Han är inte kritisk, inte smickrande.  Magin är borta. Antonioni skrev också noveller. På svenska finns Två telegram. Den första berättelsen heter Skeendets Horisont och börjar med hur Antonioni sitter i ett flygplan och ser ut över ett oändligt landskap. Tydligt. Alägset. Orörbart. Det är verkligen en typisk Antonioni-position och med den inställningen är det lätt att förstå att det inte blev så många filmer. Hans huvudpersoner verkar tagit steget in i en post-industriell värld medan industrialismen fortfarande dominerade. Därför var de ohjälpligt förlorade. När världen hann upp Antonionis gestalter hade den inte längre behov av honom och han var dömd att irra vidare som en av sina egna figurer. 1985 drabbades Antonioni av en stroke som ytterligare försvårade hans möjligheter att göra film. Men han fortsatte att skriva filmmanus och det finns flera utgåvor av dessa inte förverkligade filmer. I "Film nel cassetto", filmer i byrålådan, som han kallade dem. En av dessa heter "Tecnicamente dolce", tekniskt ljuvt eller ömt. Och det kan vara en bra sammanfattning av Michelangelo Antonionis verk: han riktade en distanserad, klar men också öm blick på verkligheten. Och även om vi nu lever i de självförälskades übersäkra epok finns det ögonblick, övergångar mellan till synes säkra stadier där vi behöver Antonionis blick för att se det landskap vi färdas igenom.                   Mikael Timm, kritiker Litteratur Stig Björkman: Michelangelos blick. Atrium förlag, 2017.

Die Sixtinische Kapelle gehört zu den symbolträchtigsten Gebäuden der Welt, aber es gibt noch viele Dinge, die wahrscheinlich unbekannt sind. In diesem meisterlichen Vortrag führt uns die Kunsthistorikerin Elizabeth Lev in einer entlang der Deckenmalereien des berühmten Gebäudes und Michelangelos lebendiger Schilderung traditioneller Geschichten. Sie zeigt dabei, wie der Maler über die religiöse Ikonographie der Zeit hinausgriff, um in der Kunst neue Wege zu gehen. Laut Lev werden wir 500 Jahre nach Entstehung des Gemäldes gezwungen, uns umzuschauen, als wäre die Sixtinsiche Kapelle ein Spiegel und uns zu fragen: "Wer bin ich und welche Rolle spiele ich in diesem großen Theater des Lebens?"

Michelangelos nackter "David" sorgte fúr Ärger im alten Florenz. (War: Das geheime Adventskabinett) Intro/Outro: Kevin MacLeod, Sugar Plum Breakdown (http://incompetech.com/music/royalty-free/index.html?isrc=USUAN1100624)

Episode 22 von TMNT - Der Talk. Das Hauptthema diesmal ist die 2003-Cartoon Folge "Schattenkrieger". Besucht auch meinen Blog unter http://tmnttalk.blogspot.com oder schreibt mir an tmnttalk1984@gmail.com.

Compreender a genialidade de um individuo é uma tarefa impossível: imagine de dois. A nós cabe apenas a tarefa de apreciar, estudar, analisar e discutir sobre o legado artístico. E no sétimo programa do Osmozzy, conversamos sobre a mente inquieta e admirável de Michelangelo di Ludovico Buonarroti e Michelangelo Merisi da Caravaggio. A evolução do velho com o novo; do renascimento ao barroco. Neste programa você ouvirá: • Saulo Mileti, editor-chefe do Osmozzy e CCO da Colosseo. • Giovanni Bagnoli, professor e historiador. › Durante o programa falamos sobre o Curso de História da Arte que acontecerá nos dois últimos sábados de agosto e será ministrado pelo professor Giovanni Bagnoli. Para mais informações acesse: http://osmozzy.com.br/arena/historia-da-arte › Para ver as Obras comparadas durante o Podcast, acesse: http://osmozzy.com.br/podcast/michelangelos Nos ajude a divulgar e melhorar esse programa: › Assine o Feed: http://feeds.feedburner.com/osmozzy › Siga-nos no http://www.facebook.com/osmozzy › Acompanhe o http://www.twitter.com/byosmozzy › Conheça os bastidores no http://www.instagram.com/osmozzy Indique aos seus amigos e participe do próximo episódio com o envio de e-mails, sugestão de pauta, de convidados e críticas sobre tudo o que foi falado nessa edição. Nosso e-mail é podcast@osmozzy.com.br. Aguardamos vocês. Toda semana, um novo episódio. Durante a pauta do programa você ouviu músicas do período renascentista e barroco europeu. Para curtir todo o que toca no nosso podcast, siga a playlist do editor no Spotify: https://open.spotify.com/user/smileti/playlist/4m5xtGx4Pbxeo4vuJssxDH

Manchmal braucht es im Leben Geduld. Wie auch in der Kunst. Denn selbst, wenn alles darauf hindeutet: Wenn es so ist, dann kann es eigentlich nur so sein - glauben es trotzdem nicht alle. Zum Beispiel, dass dieser Michelangelo ein echter ist! Autorin: Prisca Straub

Schon Zeitgenossen sahen in Michelangelos "Pietà" ein geradezu perfektes Kunstwerk. Eine gefährliche Diagnose, die auch Exzentriker anzieht. Am 21. Mai 1972 schlug ein Attentäter mit dem Hammer auf die Marmorskulptur ein. Autor: Christian Feldmann

Schon Zeitgenossen sahen in Michelangelos "Pietà" ein geradezu perfektes Kunstwerk. Eine gefährliche Diagnose, die auch Exzentriker anzieht. Am 21. Mai 1972 schlug ein Attentäter mit dem Hammer auf die Marmorskulptur ein. Autor: Christian Feldmann

En av världens mest berömda målningar är Michelangelos Yttersta domen i Sixtinska kapellets tak. Konstprofessorn Peter Gillgren som har intresserat sig för konstverket har upptäckt hittills oanade sidor av målningen. Liksom Michelangelos skulptur Moses, som finns i kyrkan San Pietro in Vincoli i Rom, så är Yttersta domen i själva verket - ett multimediakonstverk! Vetenskapsradion Forum beger sig till Rom för att undersöka hur ljus och ljud avslöjar nya sidor hos Michelangelos mästerverk. Dessutom uppmärksammas hur kemister, ingenjörer och sociologer bidrog till att höja hemmens boendestandard och husmödrarnas status i mitten av 1900-talet. Wenke Rundberg på Nordiska Museet guidar oss runt på en ny fotoutställning. Programledare är Urban Björstadius.