Podcast appearances and mentions of michael azar

Ulla Wiggen har målat både människans och maskinens beståndsdelar från 60-talets bilder av elektroniska komponenter till senare års målade irisar. Just nu kan man se hennes första stora separatutställning i Sverige. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I sin recension från Västerås Konstmuseeums utställning konstaterar P1 Kulturs konstkritiker Mårten Arndtzén att Ulla Wiggen ”hör till de främsta av efterkrigstidens svenska målare”. I Mårten Arndtzéns reportage från 2019 berättar Ulla Wiggen om hur hon fann sitt motiv; men också om tiden som assistent till Öyvind Fahlström i New York, om sina nya verk och om sitt andra yrkesliv, som psykoterapeut. SHUBIGI RAO: ”KULTURENS KRAFT GÖR MÄKTIGA MÄNNISKOR SKRÄCKSLAGNA”På Bildmuseet i Umeå har konstnären Shubigi Rao från Singapore djupdykt i hur kulturell förstörelse kan ses som ett enormt hot mot det fria ordet. P1 Kulturs Joakim Silverdal mötte en konstnär med ett hjärta som blöder för ord och människans värde.ESSÄ: EFTER DÖDEN BÖRJAR PROBLEMEN Efter döden kan vi glömmas bort, men är det det värsta? När vi inte kan svara har fienderna all makt att föreviga oss enligt tycke och smak. Idéhistorikern Michael Azar funderar över vårt postuma öde.Programledare: Lisa WallProducent: Eskil Krogh Larsson

Den unga döden skapar teologiska problem, samtidigt dras vi till korta konstnärliga liv. Michael Azar funderar över livets och dödens längd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vi vet inte, säger kyrkofader Augustinus, varför goda människor så ofta rycks bort av en förtidig död, medan de som inte alls borde ha fått födas tvärtom får leva ett långt och behagligt liv.Nej, konstaterar han. Vi människor kan aldrig riktigt förstå varför så är fallet. För Gud däremot finns det en mening bakom allt – också med det som för människorna framstår som grymt och orättvist. Utifrån den evige och allvetande gudens blickpunkt finns det nämligen ingenting sådant som en nyckfull död. Ingen träder in i dödsriket utan att Han vet om det. Det tycks rentav följa ur Guds själva väsen att han inte bara har förutsett, utan också förutbestämt hur och när var och en av oss ska lämna jordelivet.För Augustinus finns det uppenbarligen någonting trösterikt i tanken att döden inte slår blint, utan lyder som ett viljelöst redskap under den Evige Faderns nådiga plan. Ändå kan kyrkofadern inte undvika att – här och var – uttrycka sin oro över alla de svårigheter som en sådan gudsbild ger upphov till. Om Gud verkligen är allsmäktig och allvetande framträder ju människan som inte mer än en simpel marionett, utan fri vilja och förmåga att bestämma över sitt liv, sin död och sitt postuma öde.Så här skulle den engelske 1600-tals poeten John Milton säga om en sådan slutsats: ”Må jag hamna i helvetet för det, men en sådan Gud kan aldrig vinna min aktning”.Den som inkallar Gud som ett värn mot döden hamnar förr eller senare i frågan om hur vi istället ska skydda oss mot den makt som håller döden i sin hand. Man kan förvisso undra vad det finns för poäng med att tro på en Gud som låter till synes oskyldiga spädbarn gå bort i de mest plågsamma sjukdomar – medan skoningslösa tyranner får leva friska, tills de blir mätta på både dagar och nätter.Den inflytelserike muslimske tänkaren Abu al-Hasan al-Ashari – verksam i Irak några hundra år efter Augustinus – är inte lika pessimistisk vad gäller människans förmåga att förstå Guds avsikter. När Gud låter barn och ynglingar gå ur tiden, så är det i själva verket för att rädda dem från ett än värre öde.”Låt oss föreställa oss”, säger han, ”ett barn och en vuxen som båda dog i den sanna tron – men att den vuxne fått en högre plats i himlen än barnet.Barnet kommer därför att fråga Gud: 'Varför gav du den mannen en högre plats?' 'Han har gjort många goda gärningar', kommer Gud att svara.Och då kommer barnet att upprört invända: 'Men varför lät du mig dö så tidigt att jag hindrades från att göra gott?'På vilket Gud i sin tur kommer att svara: 'Jag visste att du skulle växa upp till en syndare; det var därför bättre att du dog redan som barn.'” Det är inte så att man direkt avundas Guds arbetsbörda. Tänk att behöva räkna ut det moraliska värdet av alla människors ännu inte genomförda synder – och sedan med alla upptänkliga medel, inklusive barmhärtighetsmord, försöka säkerställa att dessa synder inte ytterligare belastar våra skuldkonton.Abu al-Hasan al-Asharis resonemang för tankarna till en rad berömda exempel från västerlandets kulturhistoria. Jag tänker till exempel på kung Oidipus som uttryckligen förbannar den fåraherde som räddade Oidipus från döden när han var ett spädbarn. Om han hade låtit mig dö, klagar Oidipus, hade jag ju sluppit det fruktansvärda öde som väntade mig i livet.Men vad för slags tröst – om man nu inte nöjer sig med de himmelska makternas – kan vi annars uppbåda när vi står inför dem som ryckts ifrån oss i blomman av sin ålder?Jag tänker kanske särskilt på dem som vi idag betraktar som mänsklighetens befrämjare på grund av de djupa avtryck de satt i de sköna konsternas historia. En Masaccio, en Caravaggio, en Mozart, en Edith Södergran eller en Charlie Parker.Sorgen över deras alltför tidiga bortgång handlar inte bara om att de aldrig fick möjligheten att skapa allt det som de fortfarande bar inom sig när döden stal deras lyra från dem. Utan också om att många av dem tvingades lämna världen med känslan att deras namn var skrivna i vatten, ovetande som de ofta var om den enastående betydelse de skulle komma att få för eftervärlden.Somliga finner viss tröst i ett estetiskt perspektiv på dödens verk. Som när den danske tonsättaren Carl Nielsen skriver att Mozart ”måste dö tidigt, för att bilden av honom skulle kunna fullkomnas”. I en sådan vision är det just det intensivt levda och hastigt utbrända livet som möjliggör den förevigade skönheten. I samma anda har många säkert svårt att tänka sig Alexander den store, Arthur Rimbaud, James Dean, Janis Joplin, Che Guevara eller Bob Marley som gamla, modfällda och kraftlösa.Likt Akilles måste de möta den svarta gudinnan just när de befinner sig på höjden av sin skaparkraft.Eller tänk bara på den förkroppsligade – och mycket unga gudom – som Augustinus ständigt sjunger lovsånger till. Hur skulle vi ha förhållit oss till Jesus om han i stället hade dött på korset i samma höga ålder som den Job som lämnade jordelivet som 140-åring?En variation på samma tema finner vi i föreställningen om det så kallade romantiska geniet. Här antas den förmodade genialiteten just vara intimt förbunden med den snabbt framskridande liemannens gärningar. Varken Novalis, Schubert, Lord Byron, Keats, Shelley, Chopin, Stagnelius eller systrarna Brontë hann fylla fyrtio innan ödesgudinnorna klippte av deras livstrådar. Genikulten tillåter oss kanske att för ett ögonblick glömma deras dödsvåndor. Genikulten tillåter oss för ett ögonblick att glömma deras dödsvåndor. Livet må vara kort, men bara på villkor att konsten är lång – eller som det ibland heter: evig.”Den som gudarna älskar dör ung”, säger Lord Byron mot al-Ashari.Kanske är detta rentav en ganska vanlig fantasi bland unga musiker, skalder och konstnärer. Det sägs till exempel att Kurt Cobain redan i barndomen såg framför sig att han en dag skulle bli medlem i den så kallade ”Club 27” – det vill säga, att han skulle dö i samma unga ålder som till exempel Brian Jones, Jim Morrison, Jimi Hendrix och Janis Joplin.Det var tragiskt nog en föraning som kom att besannas.Så stark är den estetiska myten om den ungdomliga dödens skönhet, att den en dag också lyckades infiltrera mitt eget medvetande. För det var med all säkerhet den som låg bakom min förvåning när jag en dag vaknade och insåg att jag fortfarande var vid liv, trots att jag hade hunnit fylla hela fyrtio år. Mitt i glädjen över att ha fått leva så länge, kunde jag faktiskt ana en obehaglig strimma av narcissistisk missräkning.Det var som om min nyvunna ålder förvandlats till ett hånfullt tecken på att jag hade gått miste om chansen att höra till de unga dödas utvalda skara – som om jag hade låtit livet segra till priset av förlorad odödlighet.Michael Azaridéhistoriker och författareMusikMy my hey hey (akustisk) samt Hey hey my my av Neil Young med Crazy Horse, från ”Rust never sleeps”, 1979.

I år skulle sångaren, dansaren, skådespelaren, komikern och imitatören och föregångaren Sammy Davis Jr fyllt 100 år.I ett segregerat USA banade han väg för andra svarta artister. Nu uppmärksammas han i en hyllningskonsert. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. På lördag är det premiär för föreställningen Sammy 100 år på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm med Karl Dyall, Rennie Mirro och Joachim Bergström – idag är de två sistnämnda gäster i P1 Kultur. INDIE-DROTTNINGEN JENNY WILSON GÖR OPERAPREMIÄRIndie-artisten Jenny Wilson har spänt ytterligare en sträng på sin lyra när hon nu i helgen gör debut som operakompositör. I helgen är det urpremiär för operan Älskarinnorna som bygger på nobelpristagaren Elfriede Jelineks roman med samma namn. P1 Kulturs Joakim Silverdal har besökt repetitionerna på Norrlandsoperan i Umeå. BITOI – OM BASENS BETYDELSE OCH FÅGLARNAS FREKVENSER Bass Is The Original Instrument – eller kort och gott BITOI – är det udda namnet på en lika udda musikalisk konstellation: En basist och tre vokalister – som sjunger fågelläten. Möt två av medlemmarna: basisten Cassius Lambert och sångaren Alexandra Shabo.ESSÄ: KLUBB 27 OCH DRÖMMEN OM EN ESTETISK TRÖSTDen unga döden skapar teologiska problem, samtidigt dras vi till korta konstnärliga liv. Michael Azar funderar över livets och dödens längd.Programledare: Lisa WallProducent: Eskil Krogh Larsson

Trollflöjten blev Mozarts sista opera och en av tidernas mest älskade. Nu är den åter på repertoaren. Men hur hanterar man librettots rasism och sexism? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vår kritiker Thomas Nordegren har varit på premiären på Folkoperan i Stockholm och kommer till programmet för att berätta om hur regissören Stéphane Braunschweigs uppsättning av Trollflöjten låter. TROLLFLÖJTEN I BACKSPEGELNTrollflöjtens originallibretto anses vara både misogynt och rasistiskt, något som man i olika produktioner har förhållit sig till på olika sätt. Vår reporter Natacha López har tittat på hur några regissörer, bland annat Ingmar Bergman i sin filmatisering, har hanterat det här.VARNING FÖR KÄNSLIGT ÄMNEI Storbritannien är det numera standard att införa åldersgränser och varna för känsliga ämnen i opera- och teaterföreställningar. Publiken ska själv kunna välja om de vill utsättas för till exempel våld, mord, rasism eller sexuellt våld. Samtidigt har detta väckt starka känslor inom den brittiska kulturscenen och många menar att publiken blivit alldeles för känsliga. Kulturnytts Mina Benaissa har rapporterat om detta under veckan i Kulturnytt och kommer till P1 Kultur för att berätta om hur de fyra stora operahusen i Sverige förhåller sig till den här sortens varningar.LITTERATUR – MÖTE MED JULIA ILJUCHAKriget i Ukraina är just nu i centrum för världspolitiken. Samtidigt kommer det flera böcker som handlar om Ukraina på svenska just nu. Kulturredaktionens Fredrik Wadström har intervjuat Julia Iljucha som samlat 40 korta noveller i boken ”Mina Kvinnor”.HUR FINANSIERAS KULTUREN I INDIEN?I Sverige har debatten om vem som ska betala för kulturen blivit allt mer högljudd. I Indien fick kulturdepartementet höjda anslag i budgeten som lades fram för några veckor sedan. Där har kultur och kulturutövande nära band till andlighet och religion. Den privata finansieringen är också i allra högsta grad närvarande, inte minst i festivalsammanhang. Radions Sydasienkorrespondent Naila Saleem har besökt Indiens och världens största litteraturfestival i Jaipur, Rajasthan.ESSÄ: FINNS DET EN POÄNG MED VÅRT EVIGA GRUBBLANDE?Till synes ovidkommande detaljer kan ha avgörande betydelse för historiens utveckling, kanske är det rent av vanligare än vad vi tror. Men finns det verkligen en poäng med vårt eviga grubblande kring vad som hade hänt om saker vore annorlunda? Ja, åtminstone det kan det vara värt att grubbla över. Och det gör idéhistorikern Michael Azar i denna radioessä från Obs-redaktionen.Programledare: Lisa WallProducent: Karin Arbsjö

Slumpmässiga händelser och till synes oviktiga detaljer kan förändra hela världens riktning. Michael Azar funderar över historiens alla möjliga vägar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Om Kleopatras näsa hade varit en aning kortare, så hade hela världshistorien fått ett annat utseende.Jag vet inte om Blaise Pascal har rätt i detta antagande, men det finns någonting djupt tankeväckande – för att inte säga skräckinjagande – i den vision som den franske 1600-tals-tänkaren ställer oss inför.Tänk om vår historia, om var och ens individuella existens, ytterst hänger på sådana små detaljer, på sådana till synes meningslösa tillfälligheter. Vi tror att vi kan påverka historien, vi försöker med vetenskapens hjälp tränga in i de lagar som antas reglera våra liv — och så visar det sig att historiens rörelse i den ena eller den andra riktningen vilar på förförelsekraften i en forntida drottnings framskjutande näsa…Händelserna bakom händelserna – för att låna ett uttryck av Bertolt Brecht – visar sig handla mindre om tvingande orsakskedjor än om synnerligen triviala tilldragelser. Såsom den romerske fältherren Marcus Antonius intensiva förälskelse i Kleopatras anletsdrag, en passion som med tiden inte bara leder dem båda i döden, utan också till rivalen Octavianus upprättande av det romerska kejsardömet.Åtminstone är det så man skulle kunna tolka Pascals fåordiga anmärkning.Eller för att ta ett mer samtida exempel: hösten 1920 råkar kung Alexander av Grekland dö av blodförgiftning efter att ha blivit biten av en av sina apor. Med kungens hastiga dödsfall följer inte bara djup inrikespolitisk turbulens utan också en våldsam förskjutning i den regionala maktbalansen. I en kommentar till händelseförloppet menar Winston Churchill att det inte skulle vara en överdrift att påstå att en enda apas bett härigenom kom att vålla hundratusentals människors död.Utifrån samma perspektiv tycks ibland hela historiens vägval hänga på om en viss kula träffar eller inte träffar sitt mål i ett visst historiskt ögonblick – som till exempel den där ödesdigra dagen i juni 1914 då Gavrilo Princip lyckas skjuta ihjäl den österrikiske ärkehertigen Frantz Ferdinand. Eller den 7 april 1926 då den unga iriska kvinnan – Violet Gibson – tvärtom misslyckas med att träffa Mussolinis huvud och i stället bara rispar hans näsa.”Slumpen är världens bästa romanförfattare”, skriver Honoré de Balzac. Det räcker, förklarar han, med att studera slumpens verkningar för att stimulera den litterära kreativiteten. På ett ställe beskriver Balzac sig rentav som de historiska tillfälligheternas ”sekreterare”, som ett språkrör för det sätt på vilket slumpen genomkorsar det franska samhällets historia och seder.Det är märkliga påståenden med tanke på att samme författare samtidigt hävdar att hans främsta mål är att undersöka ”orsaken eller orsakerna”, det vill säga de underliggande lagar som reglerar det franska 1800-talets sociala verklighet.Balzacs villrådighet utgör i själva verket ett symptom på den tvetydighet som verkar hemsöka all historieskrivning. Ända sedan Herodotos och Thukydides banbrytande verk för närmare 2500 år sedan har historiker försökt navigera mellan dessa båda blickpunkter. Mellan slump och lagbundenhet, mellan det tillfälliga och det nödvändiga, mellan det specifika och det allmänna.Det har visat sig vara en mycket svår balansgång.Å ena sidan behöver historikern utveckla ett sinne för det tillfälliga och det unika i ett historiskt skeende. Men driver man slumpens makt för långt riskerar man att i historien inte se mer än en ”berättelse, berättad av en dåre, full av bråk och vrede och utan betydelse”, för att låna en formulering av Shakespeare.Å andra sidan måste den historiska blicken bortse från tillvarons nycker och tärningskast för att blottlägga de djupgående mönster, maktkamper och lagbundenheter som verkar i det fördolda. Men driver man denna linje alltför långt riskerar man istället att reducera allt som händer till ett utslag av en enda styrande princip. Det må sedan vara den gudomliga försynen, den dialektiska materialismen eller den liberala demokratins omutliga framåtskridande.Så fort man renodlar ett av perspektiven slår det andra tillbaka. Till och med Karl Marx som i sina mest optimistiska stunder tror sig ha blottlagt de principer som styr historien måste i sina konkreta analyser erkänna de små tillfälligheternas betydelse. Några decennier efter Balzacs död förklarar Marx att de omvälvande händelserna under Pariskommunen bör förstås utifrån det kapitalistiska produktionssättets oförlösta motsättningar – men tillägger sedan ändå att den faktiska utvecklingen även påverkas av tusen andra ting, såsom karaktären på de specifika gestalter som leder revolten.Historien, säger Marx, skulle ha ”en mycket besynnerlig karaktär om det inte fanns plats för slump i den”.För att återigen ta en kulas tursamma eller otursamma bana som exempel: Frankrikes och Europas postrevolutionära historia hade troligen sett väldigt annorlunda ut om Napoleon redan år 1796 hade fallit offer för någon av alla de kulor som ven omkring honom under slaget vid Arcola. Ja, visst. Historien skulle säkerligen snabbt ha tvingat fram en annan ledare för Frankrike, men det är långt ifrån säkert att denne skulle ha agerat efter samma mönster och mål som den makthungrige revolutionsgeneralen från Korsika.En mer jordnära analogi kanske kan illustrera saken. Den som vill analysera en bestämd historisk fotbollsmatch gör bäst i att både ha ett öga för de traditioner, principer och regler som gäller inom fotbollen i vidaste mening – och ett vaksamt sinne för den unika karaktären på just de spelare som under den givna dagen står mot varandra. Matchen mellan Sverige och England den 14 november 2012 skulle med stor sannolikhet inte ha fått samma resultat om det inte vore för general Ibrahimovics fyra legendariska mål…Med stor sannolikhet, säger jag. Till historieskrivningens problem hör förvisso att det inte finns någon given metod för att jämföra det som faktiskt har hänt, eller inte hänt, med det som skulle kunna ha hänt. Redan Aristoteles gjorde oss uppmärksamma på detta problem och föreslog därför ett slags arbetsfördelning mellan historikern – som har att begränsa sig till händelser som faktiskt har hänt – och diktaren som i stället bör försöka teckna ”allt det som skulle kunna” hända i människornas värld.Medan den ene sålunda kan säga något om den faktiska storleken på Kleopatras näsa, kan den senare också resonera om de sätt på vilket en näsas form kan väcka de mest våldsamma kärlekspassioner till liv och därigenom – för att återigen citera Pascal – ”bringa härskare, arméer och hela världen ur jämvikt”.Eller rentav skriva en berättelse om hur historien skulle ha artat sig om kung Alexander inte blivit biten av sin apa, om Franz Ferdinand inte gått i graven 1914 – eller om kulan som avlossades mot Donald Trump den 13 juli 2024 hade träffat några centimeter närmare hans näsa.

Vad kan havsbottnen berätta om planetens framtid? Hur påverkades Simone de Beauvoir av sin resa genom det segregerade USA åren innan hon skrev Det andra könet? Och vad kunde kvantfysiken lära den spanske teologen Xavier Zubiri om Gud? Det är några av frågorna som får svar i årets upplaga av Bildningsboxen. Den tredje – och sista – Bildningsboxen firades häromkvällen i Norstedts förlagshus på Riddarholmen. Lyssna på det här specialavsnittet av Bildningspodden och hör samtliga författare berätta om sina essäer, i samtal med Magnus Bremmer. Medverkande i årets box: #1 Ulrika Björk – Beauvoir i Amerika #2 Erik Isberg – Havsarkivet #3 Sofia Roberg – Undergångspoeterna #4 Karolina Engquist Källgren – Zubiri och kvantfysikens gåta #5 Michael Azar – Ödets tärningar.

Så fort man tror att man har koll på grejerna så ställs man inför ett olösligt problem. Det gäller mänskligheten såväl som individen. Michael Azar funderar över livets inneboende motsägelser. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Förr eller senare händer det oss alla: från till synes ingenstans dyker det upp en fråga som gör oss svarslösa, som får tungan att vrickas och tanken att stånga sig blodig mot osynliga väggar.Och så står vi där, ställda mot väggen av vårt eget intellekts bedrövande vanmakt.Antikens greker talade om sådana förlamande frågor i termer av aporier, ett begrepp som bokstavligen betyder ”utan utväg”. Är universum ändligt eller ändlöst i tid och rum? Har materien en minsta beståndsdel eller går det dela upp den i all oändlighet? Varför finns det något snarare än inget? Är det bättre att känna till sitt dödsdatum än att inte göra det?Och så vidare.Legenden gör gällande att den store Sokrates ägnade en stor del av sin tid åt att plåga sina medmänniskor med frågor som de inte kunde besvara. Det var inte för inte som han brukade jämföras med en blodsugande insekt. Sokrates verkade nämligen finna tillfredsställelse i att sticka hål på atenarnas hjärnor, i syfte att visa dem att de inte alls var så smarta som de föreställde sig vara.Till skillnad från den blodtörstiga insekten hade Sokrates emellertid också ett uppbyggligt syfte. Det är först, säger han enligt Platon, när vi inser att vi inte vet det som vi tror oss veta, som vi på allvar kan börja utvidga vårt vetandes gränser.Det är först ur svarslöshetens plågsamma tillstånd som en verklig och ödmjuk kärlek till kunskap kan födas.En apori ställer oss i själva verket inför ett fundamentalt val: antingen erkänner vi vår tankes maktlöshet, eller så anstränger vi oss för att tänka djupare och bättre.På sätt och vis kan man betrakta den mänskliga kunskapsutvecklingens historia som en enveten strävan efter att finna lösningar på det till synes olösliga. Människoanden verkar hysa en instinktiv motvilja mot alla slags motsägelser, paradoxer och absurditeter. Ingen fråga får lämnas ouppklarad. Det ska vara ordning och reda, både i tanken och världen. Var sak på sin plats.Ett och samma ting får absolut inte på samma gång vara både det ena och det andra.Men så lätt gör man sig tyvärr inte av med den sokratiska insekten. Den dyker upp på nytt varje gång förnuftet blir övermodigt och tror sig ha satt verkligheten på plats.”Ha! Tro inte att du är färdig, att du har naglat fast världen med dina löjliga begrepp. Du ska snart få se hur den glider undan igen!”Och så står vi där återigen, med ryggen mot muren, lika svarslösa som en gång Atens gamla medborgare inför tillvarons gäckande mångtydighet, inför alla dessa ting som på en och samma gång verkar vara både det ena och det andra!Så vet människan till exempel fortfarande inte om hon ska betrakta tanken på Döden som en vän eller en fiende, ett hinder eller en möjlighet, en styggelse eller en vederkvickelse.Och kan man inte säga samma sak om Friheten? Hur vi än vrider och vänder på saken verkar det finnas lika många skäl att hylla den som att frukta den, lika goda skäl att skriva in friheten i lagen som att stifta lagar för att begränsa den.För att inte tala om Jämlikheten. För är det inte så att den vackra principen om att alla är lika mycket värda samtidigt rymmer den oroväckande undertexten att alla är lika lite värda?Till och med Kärleken verkar på samma gång vara både en försoningens och en splittringens kraft, lika mycket ett livets botemedel som ett livets gift. Och då menar jag inte bara det faktum att människor genom alla tider tagit livet av varandra i just kärlekens namn. Jag tänker också på alla de svåra återvändsgränder som kärlekslivet ställer oss inför.Mig veterligen har till exempel ännu ingen lyckats hitta utvägen ur det förhållandet att vi verkar bli lika sjuka av att älska för mycket – som av att älska för lite.”I can't live, with or without you”, som Bono sjunger.Hos Sören Kierkegaard, en av Sokrates moderna efterföljare, framträder tillvarons alla aporier som själva grundvalen för en djupare förståelse av människans lott på jorden. ”Gift dig”, säger han, ”och du kommer att ångra det. Gift dig inte och du kommer att ångra det också… Skratta åt världens dårskap och du kommer att ångra det. Gråt över den och du kommer att ångra det också. Häng dig och du kommer att ångra det. Häng dig inte och du kommer att ångra det också.”Damned if you do, damned if you don't.Här framträder alltså Livet självt som en apori. Som en omöjlig ekvation. Som ett Moment 22.Eller för att låna den belgiske författaren Henri Michaux' domslut över Varats lika sönderslitande som upplyftande tvetydighet.Vad är människolivet om inte ett ”miserabelt mirakel”?Michael Azaridéhistoriker och författare

Lars Trägårdh delar med sig av sina tankar om en svensk kanon Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I slutet av 2023 fick han uppdraget att leda arbetet med att ta fram en svensk kulturkanon. Nu kommer historikern Lars Trägårdh till studion för att förklara vad han menar med ”ett breddat kulturbegrepp” och hur man gör en lista över framstående konstverk till något mer än en statligt pekpinne.VARFÖR SVIKER PUBLIKEN MODERNA?Svenska museer går bra nu. Trots att den fria entrén har slopats ökar tillströmningen och vissa av dem slår besöksrekord. Moderna museet i Stockholm avviker från den positiva trenden med en tydlig nedgång - även i jämförelse med åren före fri entré. Men museichefen Gitte Ørskou är inte orolig.SEKELSKIFTESMÅLERI MED FÖRHINDERHarriet Backer och Marie Krøyer var båda målare och verksamma kring sekelskiftet 1900. Men där Marie tidigt gav upp måleriet för att istället sköta hem och hushåll drev Harriet egen målarskola och etablerade sig på hög nivå inom det norska konstlivet. Nu visas deras verk i två utställningar, en på Nationalmuseum och en på Prins Eugens Waldemarsudde i Stockholm. Konstkritikerna Clemens Poellinger (SvD) och Ulrika Stahre (AB) jämför deras företräden.NASRIN PAKKHO - SÅNGERSKA TILL SLUTSom tonåring vann Nasrin Pakkho talangtävlingar i Iran. Först som 70-åring kan hon göra verklighet av sin dröm och sjunga på en stor scen i Göteborg. Kulturredaktionens Emma Engström har träffat en erfaren debutant.ESSÄ: LIVETS INNEBOENDE MOTSÄGELSERMänniskan har för vana att ställa och ställas inför frågor som tycks paralyserande svåra. Michael Azar tar hjälp av en blodsugande insekt i antikens Athen för att utmana vår tro på att vi vet vad vi tror oss veta.Programledare: Cecilia BlombergProducent: Mårten Arndtzén

Känn dig själv! lydde en av antikens viktigaste livsvisdomar. Men frågan om hur man lyckas med det, är mer komplicerad. Michael Azar försöker fästa jaget med blicken, inifrån och utifrån. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Människan kommer alltid för sent till sig själv. Hon upptäcker att hon lever först när hennes liv redan hunnit veckla ut sig och ta form.Eller för att låna en formulering av den belgisk-franska författaren Marguerite Yourcenar: en människas verkliga födelsestund är inte den dag då hon slungas ut i världen, utan det ögonblick då hon för första gången riktar en klar och medveten blick på sig själv.Men hur går denna upptäckt till? Vad är det som får ett jag att på allvar vända blicken mot sig självt? Och hur ska vi förstå den gåtfulla förmåga som kallas självmedvetande och som alltid framhållits som människans adelsmärke? I Marguerite Yourcenars roman om den romerske kejsaren Hadrianus, från 1951, brottas det mäktiga imperiets härskare med just denna fråga. Hur fångar jag, undrar Hadrianus, på bästa sätt mitt eget jag?Kejsaren tänker sig att det finns två huvudsakliga sätt att gå till väga.Å ena sidan kan han försöka stiga ned i sig själv, att vara så nära sig själv som möjligt. Här är målet med andra ord att betrakta sig själv inifrån, att smälta samman med det inre flödet av minnen, tankar och känslor. Jaget erövrar sig självt genom att bli ett med allt som bebor det.Hadrianus är inte ensam om denna introspektionens metod. Den var vanlig bland tidens filosofskolor och den återskallar också i senare tiders självbetraktelser – från Marcus Aurelius och Augustinus till Rousseau och Lars Norén.Å andra sidan kan kejsaren i stället försöka skåda sitt jag utifrån. Eller som han själv uttrycker det: i stället för den intima självnärvaron gäller det här att försöka gripa sig själv ”från en så stor höjd och på så stort avstånd som möjligt”.Yourcenar återkommer till denna objektifieringens kunskapsväg i flera av sina historiska berättelser. Så försöker till exempel huvudgestalten Zenon, i romanen ”Vishetens natt” från 1968, betrakta sitt eget jag på samma sätt som han ”räknar pulsslagen vid handleden eller andetagen under bröstkorgens hävningar”.Här uppnås verklig självkunskap först i den stund som man förmår studera sig själv på samma kyliga och distanserade sätt som man studerar vilket annat föremål som helst.De gamla grekernas uppmaning om att vi ska känna oss själva – Gnothi seauton! – är både vacker och viktig, men frågan om hur det egentligen ska gå till väntar fortfarande på sin lösning. Hur får man egentligen en varelse som på samma gång är subjekt och objekt, betraktare och betraktad, jag och själv, att sammanfalla? Är det alls möjligt för ett jag att blottlägga alla de krafter – historiska, biologiska och sociala – som verkar inom det?Eller är kanske tvärtom så att människan inte kan känna sig själv – åtminstone inte i den bemärkelse som det stolta ordet ”självmedvetande” ger sken av?Kejsar Hadrianus båda kunskapsvägar tycks i själva verket vila på antagandet att människan föds med en spegel i handen. Att hon så att säga på egen hand skulle kunna fästa blicken på sitt väsen. Som om människan inte var tvungen att först gå den mödosamma omvägen genom ett annat väsen för att få syn på sig själv.Man måste, om man så vill, skilja mellan självmedvetande – i bemärkelsen att jag vet att jag finns till – och självmedvetande i meningen att jag också vet vad eller rentav vem jag är. Frågan om vad eller vem jag är i mina egna ögon kan nämligen aldrig helt separeras från frågan om vad eller vem jag är i den andres ögon.Och det är inte minst därför som relationen till den andre aldrig kan vara okomplicerad. Den andre sitter inne på en hemlighet, säger Jean-Paul Sartre. Hemligheten om vem jag är.Jag försöker gripa mig själv som ett rent och fullbordat jag, som ett subjekt som samtidigt är ett objekt, inifrån och utifrån på en och samma gång – men för att göra detta måste jag förverkliga det omöjliga: att se mig själv sådan jag blir sedd genom den andres ögon.Eller rättare sagt: att se mig själv sådan jag blir sedd genom de andras ögon i pluralis, eftersom var och en har sitt särskilda perspektiv, sin unika blick och sitt specifika svar på frågan om vad och vem jag är.Det stackars jaget tycks med andra ord inte kunnat annat än att förirra sig i reflektionernas ändlösa spegelsal. I samma ögonblick som hon tror sig kunna gripa sitt jag, drar det sig undan för att i stället dyka upp någon annanstans. Människan kan aldrig bli ett med sig själv.Hur hon än gör kommer hon alltid för sent.På sätt och vis lever vi alla med risken att bli som den berömda dåren som var övertygad om att han var ett majskorn. Efter mycket om och men lyckades en läkare äntligen övertala honom om att han faktiskt var en människa. Han återfann så att säga sin mänsklighet först genom en annan människa.Men så kom den olyckliga dag, då han råkade se sig själv genom en hönas ögon – och blev som förlamad av skräck för att den skulle äta upp honom.Den förbryllade läkaren försökte återigen lugna den stackars mannen: ”Men varför blev du så rädd? Du vet ju att du är en människa och inte ett majskorn.””Naturligtvis vet jag det”, svarade dåren. ”Frågan är bara om hönan vet det.”Michael Azaridéhistoriker och författare

Under de senaste veckorna har tre unga kritiker blivit prisade för sitt arbete Mikaela Blomqvist, Valerie Kyeyune Backström och Donia Saleh. Men vad är bra kritik? Och hur ser framtidens kritik ut? Vi samlar till ett rundabordssamtal med en ny generation kritiker. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. FLIPPERSPELENS ÅTERKOMST De senaste åren har flipperspelslokaler poppat upp lite varstans i Sverige och för den som vill köpa ett eget spel är det dyrare än någonsin. Kulturredaktionens Joakim Silverdal fick korn på den växande flipperspelstrenden och gav sig av efter svaret på varför.KÄRNKRAFTEN SOM KULTURARV På Tekniska museet i Stockholm pågår utställningen ”Salong Energi” just nu. Just nu pågår rivningen av det som var Sveriges första kommersiella kärnkraftverk, Ågestaverket. På utställningen visas delar av interiören - som till exempel det väldiga svängda kontrollbordet i grön metall, tillsammans med fotografier från hur det såg innan rivningen påbörjades. Vad berättar kärnkraften som kulturarv? ESSÄ: MÄNNISKAN KOMMER ALLTID FÖR SENT TILL SIG SJÄLV Självmedvetandet har genom historien ofta betraktats som ett för människan särskiljande drag. En medvetandets krona som utökar möjlighet till förståelse såväl som till kontroll. Men vad är det egentligen vi får syn på när vi betraktar oss själva? Idéhistorikern Michael Azar funderar över en blick som inte riktigt får fatt i sitt objekt.Programledare: Lisa Wall

REMINDER: TOMORROW MORNING, Friday, October 13th, 2023 @ 10:00 to 10:09 AM EASTERN AMY PRICE, ex-general manager of notorious Cecil Hotel & author of BEHIND THE DOOR VIA ZOOM (link below and in separate email), AND PLEASE KEEP YOUR CALL TO 8 to 9 MINUTES. Thank you! Michael Azar is inviting you to a scheduled Zoom meeting. Topic: Premiere Networks Radio Tour with Amy Price Time: Oct 13, 2023 09:00 AM Eastern Time (US and Canada) Join Zoom Meeting https://us06web.zoom.us/j/82279168554?pwd=NoshK8fo1hwNXMmXECxkWxaGyIRoZt.1 Meeting ID: 822 7916 8554 Passcode: 457984 One tap mobile +16469313860,,82279168554#,,,,*457984# US +19292056099,,82279168554#,,,,*457984# US (New York) Dial by your location • +1 646 931 3860 US • +1 929 205 6099 US (New York) • +1 309 205 3325 US • +1 312 626 6799 US (Chicago) • +1 301 715 8592 US (Washington DC) • +1 305 224 1968 US • +1 253 205 0468 US • +1 253 215 8782 US (Tacoma) • +1 346 248 7799 US (Houston) • +1 360 209 5623 US • +1 386 347 5053 US • +1 507 473 4847 US • +1 564 217 2000 US • +1 669 444 9171 US • +1 669 900 6833 US (San Jose) • +1 689 278 1000 US • +1 719 359 4580 US Meeting ID: 822 7916 8554 Passcode: 457984 Find your local number: https://us06web.zoom.us/u/kdmwPgiyp ABOUT AMY PRICE AND HER BOOK BEHIND THE DOOR BEHIND THE DOOR by Amy Price is the disturbing true story of the notorious Cecil Hotel in downtown LA, told by its general manager for a decade and star of the controversial Netflix documentary series Crime Scene: The Vanishing at the Cecil Hotel When Amy Price took a temporary design job at an Art Deco hotel in Los Angeles to help a friend, she had no idea the path it would lead her down. The hotel was the infamous Cecil Hotel, located at the foot of Skid Row. She would soon learn about the hotel's notoriety-since its opening in 1927, there had been any number of deaths by suicide, and some of the residents included the serial killers Richard Ramirez and Jack Unterweger. Price's temporary job eventually turned into a permanent one, as the general manager. Price recounts her unlikely path in her memoir BEHIND THE DOOR: The Dark Truths and Untold Stories of the Cecil Hotel (William Morrow; On sale October 3, 2023; $30.00, 240 pages; ISBN 978-0-06-325765-8). From the very beginning of what was supposed to be a temporary job, it was Price's mission to turn the hotel into a more-welcoming place and a place that could survive constant challenges. As general manager, Price was one of the key figures who was interviewed for Netflix's highly rated documentary series Crime Scene: The Vanishing at the Cecil Hotel. Before being interviewed, she was told by producers that the series would focus on the hotel's history and would touch on the Elisa Lam tragedy. So she was surprised that the actual focus of the series ended up being almost solely about the mysterious death of Lam, a haunting case that captivated millions and led to its own controversies and unwarranted personal attacks on Amy. BEHIND THE DOOR touches on the fallout from the documentary, but it is about so much more than that. This is Price's story, but also the "untold stories of all the tenants and guests who would probably otherwise remain anonymous." Price got things done while she managed the hotel, often dealing with harrowing occurrences (indeed, 80 people died over the 10 years she worked there). But she never lost sight of the humanity of the people she encountered there, even if they had been discarded and abandoned by society. Her humanity shines through in every chapter. Amy Price is the former general manager of downtown Los Angeles's notorious Cecil Hotel. She lives with her dogs in West Hollywood.

DN:s erfarne bildjournalist Paul Hansen bevakar kriget mellan Israel och Hamas från Jerusalem. När inga journalister släpps in i Gaza hur påverkar det faktagranskningen och bilden av kriget? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Rekordmånga journalister har mist livet på kort tid i kriget mellan Israel och Hamas sedan terrorattackerna mot Israel den 7 oktober. Dödssiffrorna varierar – och är svåra att verifiera – liksom så många andra uppgifter, när utländska journalister inte heller kommer in på Gazaremsan. Hur påverkar det bilden av kriget? Vi får besök i studion av Erik Larsson, ordförande på Reportrar utan gränser i Sverige, och har med oss Dagens Nyheters Paul Hansen på länk från Jerusalem.INTERVJU: WILLIAM SPETZ OM VAD HAN HAR GEMENSAMT MED ”TORE” I NYA SERIENWilliam Spetz slog igenom med humorsketcher på Youtube när han var 15. Som 20-åring debuterade han på scen med den självbiografiska enmansföreställningen ”Mormor jag vet att du är i himlen, men har du tid en timme?” Sedan dess har det blivit roller på Dramaten och i SVT-serien Filip och Mona. På fredag är det premiär på Netflix för serien ”Tore”, av och med William Spetz. Kulturredaktionens Björn Jansson har träffat honom.KRITIKSAMTAL: LOUISE EPSTEIN HAR SETT DANSKA FÄNGELSESERIEN ”HUSET” PÅ SVTDavid Dencik spelar en av fyra huvudroller i det danska fängelsedramat ”Huset” i sex delar, som i helgen hade premiär på SVT. Serien hakar i debatten om hårdare tag mot kriminella, här skildrat ur fångvaktares perspektiv. Hur bra är den? Louise Epstein har sett alla delar.REPORTAGE: JOAKIM PIRINEN OM ATT HA DET UNDERMEDVETNA SOM ARBETSGIVAREJoakim Pirinen firar 40 år som serieskapare, och blickar tillbaka på Socker-Conny och de andra figurerna som följt honom genom åren. Varför har han inte en enda stil? Och hur ser han på serieformens utveckling under de här fyra decennierna? Kulturredaktionens Katarina Wikars har träffat jubilaren i hans ateljé i Vasastan i Stockholm.ESSÄ: OM HÄMND – ETT CENTRALT TEMA I DEN MÄNSKLIGA KULTURENI dagens OBS-essä reflekterar idéhistorikern Michael Azar över ett ständigt aktuellt ämne. Som varit centralt i mänsklighetens kultur sedan urminnes tider men som ändå inte ägnats särskilt mycket uppmärksamhet av historiens stora tänkare – nämligen hämnden.Programledare: Lisa WallProducent: Felicia Frithiof

Det tycks inte finnas några hinder för den som är beredd att ge igen. Michael Azar reflekterar över hämnden som överlevare och förgörare. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är den 13 mars, 1940. Vi befinner oss i centrala London. Udham Singh, en fyrtioårig indier från Punjab, har planerat sin hämnd i mer än tjugo år. Nu ska det äntligen ske. I just denna stund är han så nära sin fiende att han enkelt kan sätta en kula i honom. Udam Singh avfyrar sitt vapen och snart ligger måltavlan – Michael O'Dwyer – livlös på marken.Under rättegången förklarar Udam Singh att mordet var en vedergällning för den brittiska kolonialmaktens massaker på hundratals civila i staden Amritsar, den 13 april 1919. ”Han förtjänade det”, säger Singh. Som britternas tidigare guvernör i Punjab var det Michael O'Dwyer som låg bakom beslutet att mörda oskyldiga män, kvinnor och barn.”Jag har varit ute efter hämnd i tjugo år. Och nu har jag äntligen fått den!”La vendetta, oh, la vendetta!”Hämnden, ah, hämnden!”, sjunger don Bartolo i Mozarts Figaros bröllop.Begäret efter hämnd är i sanning en mäktig drivkraft. Det tycks inte finnas några hinder för den som är fast besluten att ge igen. Tjugo år är i sammanhanget inte särskilt lång tid.I hämnarens inre värld kretsar allt kring den handling som en vacker dag ska återställa den ordning som en gång vridits ur led. Blod ropar på blod. Först genom fiendens död kan den förorättade försona sig med världen. Hämnden är ljuv, som man brukar säga. Den är rentav ”sötare än honung”, för att tala med Homeros.Udam Singh är en Achilles, en Elektra, en Hamlet. Han är bara en av alla dessa oräkneliga gestalter som betalar sin skuld mot dräpta släktingar och vänner genom att tvinga ner deras bödlar i underjorden. Och så kan det fortsätta – utan ände. Ibland kan det räcka med en enda droppe blod för att hämndens smitta ska slita sönder hela samhällen.Nej, det är ingen lätt uppgift att sätta punkt för en blodsfejd när den väl tagit fart. Statsmakterna har genom historien försökt reglera våldets excesser genom att kräva ensamrätt på våldsanvändningen. Mot släkternas och gängbildningarnas förmodat irrationella och ändlösa våld ställer de den sublimerade hämnden, den exakt utmätta hämnd som består i en precis likvärdighet mellan offrets och förövarens smärta. Eller som det heter i kung Hammurabis välkända lagar, formulerade i Babylonien för snart fyra tusen år sedan: ”Om någon förstör en annans öga, då skall man förstöra hans öga; om någon slår sönder en annans lem, då skall man på honom slå sönder hans lem; om någon slår ut en annans tänder, då skall man på honom slå ut hans tänder.”Och så vidare.Problemet är naturligtvis att sådana eleganta ekvationer sällan låter sig göras. Om någon dödar en medborgares barn – bör staten då också utplåna mördarens barn?Och vad händer om det tvärtom är staten själv som kastar den första stenen – såsom den brittiska kolonialmakten gjorde i Amritsar och på så många håll?Än svårare att beräkna är de kränkningar som slår mot människohjärtat. Hur viktar man de osynliga stenar som skymfar en människans namn, självkänsla och anseende?Tänk bara på Medeas själsliga plågor i Euripides klassiska drama. Den man som hon offrat allt för, Jason, beslutar sig plötsligt för att förskjuta henne för en annan kvinna och ett annat liv. Till en början förefaller Medea tyna bort i sorg och uppgivenhet. Men snart grips hon av hämndens lika livgivande som dödsbringande raseri. Hon tänker inte gå under i tysthet. Buren av ett oförsonligt hat angriper hon sin forna kärlek där det smärtar honom som mest: Medea dödar inte bara Jasons nya maka, utan även de två barn hon själv tidigare fött honom.Så mycket för principen om öga för öga och tand för tand.Allt våld kan givetvis inte förklaras genom hämndens måttlösa dialektik – men det är ändå gåtfullt att så många av de stora filosoferna, historikerna och sociologerna negligerar en verklighet som litteraturen, konsten och filmen alltid placerat i centrum.Så intensiv tycks den mänskliga hämndfebern vara, att den även spiller över på just de som ibland antas kunna rädda oss från den – gudarna. Inte ens himlens herrar verkar kunna vända andra kinden till när det väl kommer till kritan. Om vi inte lyckas straffa våra plågoandar här på jorden bönfaller vi de eviga makterna att lösa saken åt. Och det med råge. Vilken outsläcklig hämndlystnad döljer sig inte bakom den religiösa idén om ändlösa helvetesstraff!? Somliga menar att det trots allt finns vissa grupper av människor som inte drivs av simpla hämndbegär – och att just dessa därför kan befria oss från hämndens bittra våldsspiraler. Proletariatet har inte något eget att värna, säger man till exempel ofta inom marxistisk tradition. När de förtryckta massorna reser sig mot sina förtryckare handlar det aldrig om ren och skär vedergällning, utan om en kamp för hela mänsklighetens väl och ve.Tyvärr finns det inte mycket stöd för en sådan förhoppning. Kanske måste man tvärtom medge att det hör till vår natur att vara både lättkränkta, långsinta och snara till hämnd. Ur ett kortsiktigt evolutionärt perspektiv är det å andra sidan kanske precis så det måste vara. Den som helt saknar förmågan att slå tillbaka riskerar förvisso att snabbt duka under för fientliga grannar. Och sådana finns det ju uppenbarligen gott om.På längre sikt riskerar emellertid hämndens honung att förvandla jordelivet självt till ett helvete. Risken är nämligen överhängande att det är just vårt behov att skydda oss från varandra som en dag ska driva oss alla över stupet.Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria

Samtidigt som över en miljon svenskar tar antidepressiva mediciner fylls de sociala medierna och populärkulturen av bilder på perfekta hem och underbara liv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Är det strävan efter perfektion som jagar oss - förväntningar på att allt vi gör och är ska vara i toppklass medan en hel del, på sin höjd, blir sisådär? Vad innebär det i så fall att någonting är perfekt?Kulturjournalisten Jenny Maria Nilsson, musikern José Gonzalez och idéhistorikern Michael Azar letar i stoicism och japansk tradition efter värdet av, och skönheten i, det imperfekta och ett förhållningssätt som gör att ribban hamnar på en rimlig nivå.Programledare Lars Mogensen. Research Paulina Witte. Producent Thomas Lunderquist.

Vi har sett den stora utställningen med Ernst Josephsons konst på Waldemarsudde i Stockholm. Dessutom vridit och vänt på begreppet sjukdomskonst med kvalificerad expertis. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. SAMTAL OM VAD KONSTNÄREN ERNST JOSEPHSON SÄGER OSS I DAG – OCH OM BEGREPPET SJUKDOMSKONSTDet är Kulturredaktionens konstkritiker Måns Hirschfeldt som har sett utställningen med Ernst Josephson, som under delar av sitt liv hade grava psykiska problem. Vi har även intervjuat psykologen Johannes Nordholm, som gjort utställningar med patienter inom psykvården och skrivit om begreppet ”sjukdomskonst”.SIROUS NAMAZI GÖR KONST AV SIN FLYKT FRÅN IRANKonstnären Sirous Namazi återskapar möbler, bilar och minnen från sin familjs flykt från Iran. Nu ställs hans verk ut på Magasin 3 i Stockholm - och P1 Kulturs Mårten Arndtzén har träffat honom för en stark intervju.VERKET SOM VÄRKER: OM ATT GUNGA I EN OFÖRGLÖMLIG KONSTINSTALLATIONI vår serie ”Verket som värker” handlar det om en film, en bok, ett konstverk som gjort outplånligt intryck och satt avtryck i livet. Den här gången ska vi få stiga in i en installation av den franske konstnären Nicolas Cesbron - tillsammans med lyssnaren Susanne Billstedt. Hon upplevde konstverket för många år sedan i det gamla järnverket i Avesta, som numera heter Avesta Art. P1 Kulturs Anna Tullberg åkte hem till Susanne Billstedt för att höra berättelsen om verket som fortfarande värker hos henne. Du som lyssnar nu är också välkommen att höra av dig till oss och berätta om det verk som värker hos dig! Konst, dans, teater, film, musik, litteratur... vad du vill, men det ska vara ett verk som följt dig genom tiden och livet, som ligger inbäddad i dig, som satt spår. Mejla oss på: p1kultur@sverigesradio.se och berätta så hör vi av oss!DAGENS OBS: NÄR VI ÄR DÖDA KOMMER PROBLEMENI OBS pågår en serie om döden i livet. Nyskrivna essäer om icke-existensens samspel med vår korta tid på jorden. Men i denna serie har vi lagt in en gammal favorit från 2019 som vänder på koncepten. Nu ska det nämligen handla om hur livet fortsätter att jaga oss efter döden. För när vi dör tappar vi förmågan att styra berättelsen om våra liv och snacket kan ta vid. Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet - reflekterar över hur man får ihop det postuma livspusslet. OBS produceras av Olof Åkerlund, på Sveriges Radio i Malmö.Programledare: Lisa Bergström.Producent: Mattias Berg.

Efter döden kan vi glömmas bort, men är det det värsta? När vi inte kan svara har fienderna all makt att föreviga oss enligt tycke och smak. Idéhistorikern Michael Azar funderar över vårt postuma öde. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 10/2 2019.”Jag började leva först när jag betraktade mig själv som död”, skriver Jean-Jacques Rousseau i sina Bekännelser. Det är en tankeväckande version av den klassiska idén att vi behöver tänka på döden för att påminna oss om att vi finns till. Memento mori – det är först i dödens närhet som livet erhåller verklig intensitet, mening och klarhet. Att livet ilar förbi, glider undan och till slut försvinner, är kanske själva förutsättningen för våra desperata försök att gripa det, att nagla fast det och på så sätt uppleva det till fullo.I ett av den antika grekiskans ord för öde – moira – möter vi precis denna innebörd: att livet gestaltar sig som ett unikt öde fordrar att man blott får vara med om en del av tiden, aldrig hela. Det ingår i människans lott att tiden som sådan undflyr hennes makt, att hon inte kan få stopp på den hur mycket hon än försöker. Sakta men säkert – eller abrupt och brutalt – drar tiden människan mot en destination som tvärtom sätter stopp för henne.Eller som den romerske statsmannen och författaren Cicero skrev om Julius Caesar: ”Vi må vara hans slavar, men han är tidens slav.”Under en period av mitt liv, då jag trodde att jag var allvarligt sjuk, fann jag ett visst nöje i att läsa de stora konstnärernas tankar om döden. Jag minns särskilt ett av Mozarts brev till sin svårt sjuke far. Det unga geniet förklarar här att döden, vid närmare eftertanke, är människans bästa och mest trogna vän. Ja, kanske är den egna döden vår enda nyckel till sann glädje. Amadeus finner tröst i tanken att han aldrig kan vara säker på att vakna nästa morgon. Men det är inte för att han vill dö, utan för att ett liv utan ändpunkt gör tillvaron futtig och tom.Om inte döden fanns så skulle människan vara tvungen att uppfinna den.Den rumänske författaren Emil Cioran är på många sätt lika entusiastisk över döden som Mozart, men han medger samtidigt att han finner den tveeggad. Tanken på det väntande Intet är både ett gift och ett botemedel. ”Ingen tanke”, skriver han, ”är på samma gång lika uppbygglig och upplösande som tanken på döden.”Förgängligheten tycks på samma gång äga förmågan att möjliggöra – och omintetgöra – all känsla av mening.Så framträder det hägrande slutet som den mänskliga fantasins urkälla. Vår föreställningsförmåga när sig på det som inte går att konkret gripa med tanken, det som vägrar att underordna sig en fast och tydlig idé. Alla har vi visserligen – i någon bemärkelse – redan varit döda i miljarder år (och det var ju inte, vad jag kan minnas, särskilt ansträngande), men att tänka sig att man inte längre finns när man en gång funnits, det är en annan sak. Här möter vi en svårighet som resulterat i det märkliga förhållandet att döden ständigt skjuts på framtiden och berövas sin karaktär av absolut gräns. Jag tänker inte bara på det faktum att många religioner och filosofiska system postulerar något slags fortsättning på livet, om än på en annan ort och i en annan gestaltning.På ett djupare plan verkar det också handla om att den mänskliga libidon aldrig riktigt kan tillfredsställas inom jordelivets ramar. Det spelar ingen roll hur mycket vi har varit med om, alltid finns det något kvar som är ogjort och som pockar på förverkligande. Det spelar ingen roll hur mycket glädje och njutning vi erfarit, det kvarstår alltid några missräknade lustar.”Det är för att själen förblir hungrig som den behöver ett liv efter detta”, säger den franske psykoanalytikern Jacques Lacan. ”Som om vi inte hade nog av besvär med vårt begär här på jorden, nu ska också en del av evigheten ägnas åt att göra upp räkningen med det hela.”Hela människans historia vittnar om denna oförmåga att stilla det kaotiska virrvarr av lustar som inte finner någon ro på jorden. Den svarta gudinnan må försöka hugga av vår livstråd en gång för alla, men moirans makt står sig ändå slätt gentemot vår längtan efter ett postumt öde. Historien uppvisar en lång rad gestalter som är mer upptagna av det postuma ödets glädjeämnen än av jordelivets banala förnöjelser.Samtidigt kan man ställa sig frågan, om inte idén om det hotande helvetet är ett uttryck för vår ängslan över vad de levande kommer att göra med oss den dag vi lämnat dem.Om vi ofta är maktlösa i livet gentemot våra fiender, är det ingenting mot vad som väntar oss i döden. Det tycks inte finnas någon hejd på alla de smädelser som de levande riktar mot de döda, ingen gräns för hur eländigt vårt eftermäle kan arta sig i deras tal och förtal.De döda slits upp ur sina gravar, de skändas och förhånas. Inte ens den sköna litteraturen och konsten utgör något undantag. Tänk bara på vad Dante gjorde med några av sina fiender i Den gudomliga komedin, eller på Michelangelos angrepp på sina belackare i Den yttersta domen. Jag tänker till exempel på den påvlige ämbetsmannen Biagio da Cesena som redan i livet insåg att Michelangelos målning skulle föreviga honom, utrustad med åsneöron och omslingrad av ormar djupt nedsänkt i underjorden.Ett annat hjärtskärande exempel erbjuder Tainofolkets tappre ledare Hatuey – han som brändes på bål år 1512 för att ha bekämpat spanjorernas ockupation av Kuba. Tillfrågad inför den stundande döden om han accepterade Jesus som sin frälsare, svarade Hatuey att han hellre skulle hamna i helvetet – om det nu var kristna spanjorer som befolkade himlen. Och kanske hamnade han faktiskt i helvetet, i alla fall i ett postumt sådant: idag är hans namn och minne degraderat till en ölsort som spanjorernas ättlingar gärna berusar sig på när de slår runt på hans älskade ö.En gång var vi här. Nu är vi borta. Och ändå finns vi mitt ibland er. Glöm inte det – den dag ni skriver vår historia.”Människan”, skriver Milan Kundera, ”kan göra slut på sitt liv. Men hon kan inte göra slut på sin odödlighet.”Ändå gör vi vårt bästa för att åtminstone ha ett och annat ord med i odödlighetens ändlösa rättegångar. Det mänskliga skapandet är ju också en utsträckt hand mot eftervärlden, ett försök att vårda minnet av sig själv i framtidens arkiv och museum. I det avseendet utgör döden inte någon orubblig mur mellan sekler och generationer. När vi står inför grottmålningar som går tillbaka tiotusentals år i tiden, kan vi nästan föreställa oss hur dess upphovsmän sträcker sig ut mot evigheten. En gång var vi här. Nu är vi borta. Och ändå finns vi mitt ibland er. Glöm inte det – den dag ni skriver vår historia.Något liknande kanske kan sägas om de rymdsonder som den moderna människan sänt ut mot oändligheten. Vem vet – kanske kommer det en dag, då en helt främmande civilisation upptäcker Voyager 1 svävandes någonstans i rymden. De stannar till, undersöker skeppet och betraktar nyfiket vår utsträckta hand. I bästa fall har de dessutom en sinnlighet som liknar vår – för då kan de lyssna till Mozarts Trollflöjten, medsänd som den är ut i evigheten, kanske som ett slags postum hämnd på den död som tog mästarens liv redan vid 35 års ålder.Ecce homo. Se vad vi var kapabla till, se hur vi lyckades förvandla våra hastigt försvinnande liv till någonting oförglömligt – och odödligt. Ja, vi finns fortfarande mitt ibland er, ni därute någonstans i universum. Även om det skulle hända sig att vi jordevarelser redan för länge sedan, utplånat varandra.Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria

Marie-Louise Ekman är gäst i P1 Kultur och berättar om Gösta Ekmans tidiga dagboksanteckningar. Vi åker också till Norrköping där det blåst upp till storm om kulturen. Vad är det som händer? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. För sex år sedan, 1 april 2017, dog skådespelaren Gösta Ekman, 77 år gammal. I nya boken ”Jag tror jag går in i hans rum och öppnar en väska till” har Marie-Louise Ekman öppnat Gösta Ekmans dagböcker från 1950-, 60- och 70-talen. Det visar sig bland annat vara anteckningar tyngda av självtvivel och självmordsförsök och funderingar om vad man egentligen ska göra av det här livet. Hör Marie-Louise Ekman berätta om arbetet med ”Jag tror jag går in i hans rum och öppnar en väska till”.DET STORMAR OM KULTUREN I NORRKÖPINGNorrköping blev för två veckor sedan fokus för en stormig kulturdebatt. Efter nästan hundra år av socialdemokratiskt styre har borgerlig samverkan tagit över makten i staden. Politikerna vill göra nya prioriteringar vad gäller kommunens pengar. Det aviseras besparingar och reaktionerna låter inte vänta på sig. Det talas om en ”kulturslakt”. Vad ligger under alla starka känslor? P1 Kulturs Lisa Bergström återvände till staden där hon växte upp för att undersöka vad som egentligen händer och vad som står på spel. OBS-ESSÄ: VARFÖR FINNS MÄNNISKAN?Det finns förstås ett vetenskapligt svar. Men genom historien har det också funnits en tankelinje som sökt svaret i relationen mellan Gud och människa. Idéhistorikern Michael Azar funderar över denna tradition och han gör det med avstamp i en av svensk litteraturs mest fascinerande sentenser, författad av Willy Kyrklund i ”Mästaren Ma”.Programledare: Lisa BergströmProducent: Anna Tullberg

Willy Kyrklund lät Mästaren Ma söka frågan på vilken människolivet var ett svar. Michael Azar följer undringens resa genom idéhistorien. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.”Jag söker den fråga på vilken människolivet är ett svar.”Så inleder den svenske författaren Willy Kyrklund sin bok Mästaren Ma från 1952.Den märkliga lilla formuleringen har svävat omkring i mina tankar ända sedan jag för första gången läste den för omkring trettio år sedan. Finns det verkligen en fråga på vilken människolivet är ett svar? Hur skulle en sådan fråga i så fall kunna se ut?Och vem skulle ursprungligen haft anledning att ställa den?Det ligger nära till hands att peka mot himlen och tänka: endast en gud kan ställa en så outgrundlig fråga.Å andra sidan tycks själva idén om en frågande gud skava mot bilden av gud som allvetande. Den som redan vet allt har väl ingen anledning att fråga efter något.Ett vackert försök att förstå relationen mellan den frågande guden och den skapade människan finner vi hos den florentinske 1400-talstänkaren Giovanni Pico della Mirandola. Här framträder nämligen människan just som ett svar på en saknad, som ett uttryck för en brist i den Allsmäktiges hjärta. Efter att Gud Fader frambringat alla ting och djur i vår värld insåg han nämligen att någonting väsentligt saknades. Som om det fanns ett inre tomrum i Varat självt. När den Outgrundlige begrundade denna tomhet – och som alla vet betyder ordet begrunda just att ställa sig frågor – kom han strax på svaret: det är människan som fattas!Världsalltet, tänkte gud, behöver ytterligare ett kreatur, en varelse som är utrustad med ett medvetande som kan vittna om allt det jag har skapat. En varelse som tillsammans med mig kan förundras och glädjas över skapelsen. Så kom människan att bli svaret på Guds längtan efter att bli sedd och beundrad. Människan, sålunda, som det förkroppsligade svaret på gudomens oförmåga att stå ut med sin eviga ensamhet.Pico della Mirandola är inte ensam om sina tankar. Andra har följt i hans fotspår och kommit fram till liknande slutsatser. Några av dem har gått så långt att de hävdar att det först är genom människan som Gud kan bli fullt medveten om sig själv. Gud speglar sig, så att säga, i den lilla människovarelsens strävan efter att begripa och sätta ord på den värld som hon slungats ut i. Det började ganska så blygsamt, men sedan tog det fart på allvar. Med stjärnkikare och spektroskopi utforskar hon den oändliga rymden. Med skalpeller och röntgenstrålar blottlägger hon tålmodigt och systematiskt sitt eget väsen.”Gud har väntat i sextusen år på ett vittne”, förklarade den tyske astronomen Johannes Kepler i början av den naturvetenskapliga revolutionen.Utan människan, instämde författaren Denis Diderot drygt hundra år senare, skulle världsalltet vara tomt och stilla. Om människorna ”blev bannlysta från jordens yta skulle naturens föränderliga och sublima skådespel inte vara mer än en scen av ödslighet och tystnad”. Från att ingenting ha varit – ett lätt och naivt byte för naturens nyckfulla makter – har människan kommit att uppfatta sig som ett slags gud på jorden. Som ett språkrör för det Absoluta, som en inkarnation av den eviga Andens självutforskning.Det finns en fantastisk passage i Hegels verk Logiken, där den tyske filosofen plötsligt anar innebörden av sitt eget filosofiska projekt. Om det verkligen är sant att jag, Hegel, i detta mitt verk faktiskt lyckats frilägga världsalltets djupaste hemligheter – ja, då innebär det ju ingenting mindre än att det inte längre finns någon skillnad mellan mitt eget och guds vetande.Detta hegelska motiv varieras gång på gång hos det tidiga 1800-talets tyska idealister och romantiker. Deras egna tankar förstås som det medium genom vilket det gudalika Världsalltet äntligen får syn på sig självt.Vi står här inför en storslagen omkastning av den gamla rollfördelningen mellan gud och människa, mellan skapare och skapad. Är människan verkligen strikt underordnad gud – om det nu är människan som tänker, talar och skriver fram gudens självmedvetande? Om det är människan som räddar guden från dennes dystra isolering och stumhet? Om människan på egen hand, utan guds hjälp, kan se och gripa världen ur evighetens synvinkel?”Gud är död – och det är vi som har dödat honom!” Så förtätar Nietzsche, år 1883, den insikt som ibland beskrivs som den moderna existentialismens födelseögonblick.Att Gud är död skulle kunna uppfattas som en utomordentlig befrielse. Men Nietzsche själv är helt på det klara med att guds frånfälle samtidigt öppnar dörren till den mest genomgripande bävan. I samma ögonblick som vi överger Gud blir vi nämligen själva övergivna. Nu är det vi som måste leva våra dagar i kosmisk ensamhet, utan någon yttre instans att spegla oss i och utan löftet om ett liv bortom döden.I samma stund som vi dräper gud förlorar vi samtidigt den fråga – och den saknad – på vilken vi skulle kunna utgöra ett svar. Människan finns nu bara till – utan att någon någonsin har frågat efter henne.Men kanske är allt detta bara vidlyftiga spekulationer. Ibland misstänker jag faktiskt att Willy Kyrklunds sökande efter den stora frågan bara är en av alla de snaror som han älskar att lägga ut till sina läsare. Kanske vill han bara locka upp oss på den spindelvävsstege vi så gärna reser mot himlen – för att sedan, med stötar och skakningar, tvinga ner oss till den jord vi kommer från.Nej, människa, du är ingen gud. Glöm aldrig att din ande lever i en förgänglig kropp, att din blick är tidens fånge och att din längtan för alltid är märkt av modersbröstet.Jag söker den fråga på vilken människan är ett svar.Kanske vill Willy Kyrklund här bara påminna oss om den mycket jordnära fråga som sfinxen en gång ställde till Kung Oidipus: Vad är det som går på alla fyra på morgonen, på två ben på dagen och på tre ben på kvällen?Michael Azar, professor i idéhistoria

I festen hävdar människan sin rätt i leva i ett frihetens nutidsrike. Michael Azar reflekterar över ett farmakon som är både farligt och nödvändigt. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.”Förr, om jag minns rätt, var mitt liv en fest där alla hjärtan öppnade sig, där allt vin flödade.”Jag misstänker att Arthur Rimbaud – den franske 1800-tals poeten som blott var nitton år gammal när han skrev dessa rader – sätter fingret på en ganska så vanlig känsla. För många människor går det i alla fall en skiljelinje mellan ett förflutet som levts i festens tecken och en nutid som helt låtit festen glida ur händerna. En skiljelinje mellan ett liv som placerat lusten högst upp på tillvarons dagordning, och ett liv som i stället blivit inriktat på att undvika olust.Inte sällan infinner sig denna gräns i den så kallade övergången mellan ungdom och vuxendom. Som den dag då barnet själv blir förälder och lekens era får träda tillbaka för allvarets epok. Barnets vagga är föräldrarnas död, som Hegel uttrycker det någonstans. En gång fanns det tid att dansa, berusa sig och förälska sig, nu börjar i stället planteringens, planeringens och sörjandets tid. Eller i värsta fall: det utdragna döendets tid.Men kanske måste festen, åtminstone som medvetet vald livshållning, inte alls sträcka vapen inför den väntande liemannen. Kanske kan festen på ett djupare plan betraktas som ett existentiellt modus, ett sätt att ta sig an själva Varat och Tiden ända fram till det allra sista andetaget. Till festens gåtfulla väsen hör nämligen dess förmåga att, i alla fall för stunden, jaga all oro och framtidsängslan på flykten. I festen hävdar människan sin rätt att leva i ett frihetens nutidsrike bortom nödvändigheternas stränga imperium.Festen, förklarar den tyske filosofen Hans-Georg Gadamer, äger just den märkliga förmågan att bringa till ”stillestånd allt det beräknande och planerande med vilket man annars fyller sin tid. […] När festens tid har kommit blir tiden själv festlig.”Kanske skulle festen, som livsform, rentav kunna tjäna som grund för en genomgripande civilisationskritik. Mot den moderna civilisationens alltmer kvävande järnburar påminner festen oss om att livets mening måste ha mer med livsglädje att göra än med att ha alla sina papper i perfekt ordning. Festens mångtaliga gudar och gudinnor – en Astarte, en Dionysos, en Freja eller en Shiva – har alltid sjungit lovsånger till extasen som livsprincip. Festen, alltså, som ett medel för att övermanna alla de krafter som försöker förvandla människan till en simpel kugge i det stora samhällsmaskineriet.I Sigmund Freuds tydning hjälper festen människan att besegra den inre vaktpost som i kulturens namn övervakar alla hennes steg – och som alltsedan barndomen lärt henne att rädas sina egna drifter. Festen är naturens hämnd mot kulturen, det vildas utbrott mot den ständigt pågående domesticeringen.Freud själv ställde sig visserligen aldrig entydigt på festens sida mot civilisationen. Lika lite som han tveklöst bejakade civilisationens makt över individen. I själva verket visste nog psykoanalysens skapare – lika lite som alla vi andra – exakt hur människan ska navigera mellan besten och husdjuret inom sig.Å ena sidan är det förvisso sant att festens livsform utgör ett verkligt hot mot samhällsordningen. Ingen gemenskap skulle överleva särskilt länge om dess medlemmar gav efter för alla sina lustar. Det kan, som den mexikanske författaren Octavio Paz noterat, räcka med ett enda utbrott, en enda otyglad sexuell utlevelse, ”för att hölja ett helt samhälle i blod och aska”.Festens extaser, säger den goda moralens väktare, måste därför alltid stå tillbaka för det gemensamma goda. Festen, det är ormen som förleder oss att föredra vår egen sinnliga njutning framför våra plikter mot den evige guden, det heliga fosterlandet eller det klasslösa samhället.Å andra sidan skulle man kunna hävda att festmänniskans val av nuet framför morgondagen – och av lusten framför guden – i bästa fall kan tvinga gemenskapen att på ett mer kritiskt sätt genomlysa sina grundvalar och principer. För vad är egentligen det ”gemensamma goda”, som så ofta åberopas, och i vars namn man inte bara förbjuder gatans spontana fester, utan också påbjuder en lång rad av offentliga och strängt kodifierade firanden. Som om storslagna militärparader skulle kunna ersätta karnevalens oförutsägbara sinnlighet.Till syvende och sist är det just detta som festens livsform sätter på spel: frågan om vad vi som individer har rätt att kräva av det korta liv som vi – utan att någonsin be om det – blivit utkastade till. Att insistera på festens livsväg skulle därmed kunna ses som den enskildes rätt att karva ut ett eget rum, ett singulärt frihetens rike, ja, en unik livsmening bortom de moraliska makternas kollektivt pådyvlade livsmål.Fast nu låter jag kanske som ett banalt språkrör för Fru Lusta på bekostnad av Fru Dygd. Som det mesta här i livet utgör ju festen bara ännu ett exempel på vad de gamla grekerna kallade ett farmakon, det vill säga en drog som på samma gång är ett botemedel och ett gift. Tvetydigheten är människans öde. Efter festen väntar baksmällan. Efter extasens mäktiga frihetskänsla infinner sig alltför ofta den utmattning och skamkänsla som varslar om döden.Jag tänker på min far som en dag för många år sedan ställdes inför en bister läkares ultimatum: ”Sluta röka annars går du mot en långsam och plågsam död.””Det kommer jag nog att göra ändå”, svarade min far – och fortsatte att röka tre paket om dagen, eftersom det var otänkbart för honom att leva ett liv som endast var inriktat på att undvika olyckan. Som om inte livets försakelser redan var alltför många! Som om inte själva universum redan var inställt på att gradvis stympa hans livskraft! Nu skulle man alltså också ta ifrån honom en av de få saker som fortfarande gav honom en liten stunds glädje varje dag, en aning paus från livets alla dödsfruktande konsekvensberäkningar.Hans hållning var förvisso både oförnuftig och ansvarslös, i synnerhet gentemot de barn som härigenom blev tvungna att bevittna hans eländiga dödskamp.Ändå händer det att jag tänder en cigarett vid hans grav, uppfylld av misstanken att han trots allt inte gjorde helt fel. När min far förde cigarettens farmakon till mungipan såg han faktiskt ibland ut som en lycklig Dionysos, eller varför inte som en Rimbaud, upptagen av att sluka varje liten giftpinne som vore den en fest för livet.Michael Azar, författare och idéhistoriker

När Reportrar utan gränser publicerade sitt årliga pressfrihetsindex förra veckan visade det sig att Ungern klättrat drygt 10 placeringar en förändring som säger mer om omvärlden än om Ungerns utveckling. P1 Kultur har rest till Budapest och träffat medieforskare; företrädare för de allt färre statsoberoende medier som finns kvar och mediekonsumenter som splittras i sin bild av landet – beroende på vilka medier de följer. Gäst i studion är Erik Halkjaer, ordförande i Reportrar utan gränser.ESSÄ: UTAN FESTENS EXTAS BLIR TILLVARON FATTIGI festen hävdar människan sin rätt i leva i ett frihetens nutidsrike. Michael Azar reflekterar över ett farmakon som är både farligt och nödvändigt.Programledare: Lisa WallProducent: Eskil Krogh Larsson

Eden leder inte till lustgården. Bedrägeriet lurar alltid på andra sidan löftet. Michael Azar funderar över den edsvurna kulturens hopp och förtvivlan. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vem kan jag egentligen lita på? Hur kan jag någonsin vara säker på att mina medmänniskor inte bedrar mig?Skräcken för att bli lurad tycks ha plågat människan i alla tider. På ganska så goda grunder, måste man tyvärr säga. För det första så har vi som släkte visat att vi inte bara är förmögna att ljuga, utan också att vi ganska så ofta är benägna att göra det. För det andra så kan vi faktiskt aldrig helt säkert veta vad som pågår bakom vår nästas pannben.Det är med andra ord inte underligt, att vi genom historien utvecklat en lång rad raffinerade metoder för att kunna blicka in i varandras huvuden. Människans strävan efter kunskap visar sig här rymma en minst sagt otäck skuggsida. Att viljan att veta ofta går i hand med viljan till makt låter sig, om inte annat, illustreras av de väldiga framsteg som oupphörligen gjorts inom övervaknings- och avlyssningsteknikens vida fält.För att inte tala om tortyren, den minst subtila av alla de strategier vi utvecklat för att komma åt de tankar och känslor som vi misstänker att andra döljer för oss.Men det finns naturligtvis även mer humana metoder för att utvinna sanning och lojalitet ur våra grannar. Ett intressant exempel på en sådan metod finner vi i kravet på att våra medmänniskor, inte bara ska säga sanningen utan också lova, eller rentav svära, på att de gör det. Det är i sanning en rätt så besynnerlig ritual, detta talets tillägg till själva talet. Det är inte nog med att du säger mig någonting, du måste också svära vid allt som du håller dyrt och heligt på att det du säger faktiskt stämmer. Svär vid Gud vid ditt samvete vid dina barns liv. Jag vill ha ditt ord, ja, ditt hedersord på att det du säger är riktigt.När man betänker alla de högtidliga löften och eder som reglerar våra vardagliga relationer – ämbetseder, trohetseder, läkareder, vittneseder, äktenskapslöften och så vidare – så undrar man snart om det alls är möjligt att bygga en enda gemenskap, liten eller stor, utan att grunda den i något slags svuret löfte, i något slags helgad sanningsförsäkran.Redan de gamla grekerna var fascinerade av edens förmåga att rida spärr mot den ömsesidiga misstänksamhetens sönderfrätande krafter. Antikens filosofer, författare och jurister framhåller gång på gång eden som ett medel för att binda människan vid sina ord. Det är först, säger man, när en medborgare svurit vid den egna gemenskapens mest heliga och fruktade maktinstanser som man kan lita på att hon säger sanningen och ingenting annat än sanningen. Som man kan lita på hennes lojalitet gentemot den egna gemenskapen.Den atenske statsmannen Lykurgos – verksam på trehundratalet före kristen tideräkning – ska rentav ha förklarat att det är ”eden som håller ihop vår demokrati”.Enligt den samtida brittiske forskaren Alan Sommerstein består edens verkningskraft i att den utsätter den edsvurne inför ett slags ”villkorlig självförbannelse”, a conditional self-curse. Den som svär en ed placerar sig i samma prekära belägenhet som en gång kung Agamemnon i Illiadens 19:e sång: ”Om det jag nu svär är falskt”, säger han, ”så må gudarna ge mig de plågor varmed de slår envar som med mened förbrutit sig mot dem.”Att det kan gå väldigt illa för den som bryter mot en svuren ed illustreras i Euripides klassiska tragedi Medea. I detta makabra drama, uppfört i början av 430-talet före kristen tideräkning, framträder Jasons brutna kärlekslöfte till Medea som ett huvudmotiv för allt det blod som snart kommer att flyta. Gång efter annan åkallar Medea Jasons kränkning av den ingångna eden för att berättiga sin fruktansvärda hämnd. Genom edsförbrytelsen har han nämligen inte bara bedragit och förödmjukat henne. Han har också förbannat sig själv. En man som inte står fast vid sina ord är en man utan heder, en usling som förtjänar alla slags plågor.En annan viktig aspekt av eden möter vi i Aristofanes komedi Lysistrate, uppförd bara några decennier efter Medea. Här får vi en inblick i edens förmåga att svetsa samman en annars brokig skara människor till en effektiv politisk gemenskap. Vi befinner oss i det peloponnesiska krigets slutskede och den listiga Lysistrate har äntligen lyckats samla Hellas kvinnor bakom en plan för att få slut på det långa blodbadet. Lysistrate har nämligen insett att det bara finns en enda sak som de krigförande männen är beredda att tysta sina vapen för: den sexuella njutningen. Därför har hon bett kvinnorna att svära under ed att de aldrig mer ska vända sina fötter mot taket inför någon make eller älskare.Blott genom det obrottsliga celibatet kan männen tvingas till försoning.Men behöver inte gå ända tillbaka till antikens greker för att finna belägg för edens sociala och politiska bärkraft. Lika talande är till exempel det romerska imperiets kejsareder, de franska revolutionärernas berömda ed i bollhuset, eller varför inte de antikoloniala uppror där rebellerna sluter sig samman genom att, för att citera Frantz Fanon, ”svära sin ed i fiendens blod”.Den avgörande poängen med den kollektiva edgången är just att den ger de edsvurna ett gemensamt överordnat mål, en helig uppgift som de kan förklara sig beredda att både dö och döda för – och som de inte kan svika annat än genom att just förbanna sig själva till ett eländigt öde.Därmed är vi tillbaka till den nära förbindelsen mellan viljan att veta och viljan till makt. Det vill säga: till viljan att veta var vi har vår nästa, så att vi just därigenom kan kontrollera och dominera henne. Ett av de värsta exemplen på detta är den trohetsed som Naziregimen utkrävde från sina soldater från och med hösten 1934. Här handlade det inte om att fordra lojalitet gentemot någon bestämd konstitution, eller ens mot den tyska nationen, utan om absolut lydnad, ända in i döden, mot Adolf Hitler personligen. Med den svurna edens hjälp kunde det Tredje riket sända en till synes outsinlig rad av unga tyska män i döden som martyrer för Hitlers galenskaper.Ge mig inte bara ert ord, utan också ert blod, fordrade Hitler av sina soldater samtidigt som han för egen del aldrig såg sig bunden av sina löften och ingångna avtal. Det var – och är – han dessvärre inte ensam om, trots all den fromma förhoppning som vi vanliga dödliga gärna sätter till ordets bindande makt.På realpolitikens område gäller allt som oftast den gamle Machiavellis råd till världens furstar: eftersom människor i allmänhet är så lättrogna, behövs det inte mer än några fagra löften för att förvrida huvudet på dem.Michael Azar, idéhistoriker och författare

Efter Rysslands storskaliga invasion av Ukraina 24 februari 2022 flydde Dakh Daughters till Frankrike där medlemmarna nu har sin bas. Kulturredaktionens Fredrik Wadström har besökt Teater Dakh i Kyjiv sedan vårvintern 2014 och träffat Dakh Daughters regelbundet genom åren. Nu möts de i Oslo för att sammanfatta vad medlemmarna varit med om genom revolution, framgångsrika turnéer och ryskt anfallskrig mot hemlandet.ESSÄ: GE MIG DITT ORDEden leder inte till lustgården. Bedrägeriet lurar alltid på andra sidan löftet. Michael Azar funderar över den edsvurna kulturens hopp och förtvivlan.Programledare: Lisa WallProducent: Eskil Krogh Larsson

När DDR-diktaturens mur föll var det en Händelse med stort H. Men hur får ett skeende en sådan status och vad gör denna historieskrivning med oss? Det funderar idéhistorikern Michael Azar på. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019.När jag idag tittar på bilder och videoupptagningar från Berlinmurens fall har jag svårt att föreställa mig att jag var en av dem, som just där och då, stod och hackade hål i denna groteska förolämpning mot mänskligheten.Det är inte heller utan viss förvåning som jag betraktar en bild från mitt eget fotoalbum, där en betydligt yngre version av mig själv poserar med en icke-våldsbanderoll framför ett segerrusigt folkhav.Min förundran handlar inte så mycket om att jag inte minns att jag var där.Snarare rör det sig om den märkliga känslan av att jag visserligen rent kroppsligt var på plats  medan jag i anden samtidigt var någon annanstans. Kanske beror det på det enkla förhållandet att jag då inte förstod vidden av det historiska bocksprång som jag hade blivit indragen i. Jag säger indragen, eftersom jag egentligen bara var på genomresa i Östberlin när jag plötsligt sögs in i den oväntade händelsens malström.Till den naive nittonåringens försvar vill jag framhålla att det inte är helt ovanligt att historiens stora Händelser tar form inför vittnen, som först långt i efterhand börjar begripa vad det är de har varit med om. Säkert är det också mer undantag än regel att Historien frambringas av människor som är på det klara med att det faktiskt är just Historia de skapar.Ta korsfästelsen av Jesus som exempel. Varken bödlar eller vittnen kan i den stunden ha haft någon som helst föraning om den djupare historiska innebörden av denna avrättning. Vem kunde då ha förstått att just detta dödsstraff  bland så många andra med tiden skulle mynna ut i de romerska kejsarnas upphöjande av just kristendomen till rikets enda tillåtna religion? Vem kunde ha anat att miljarder människor framöver skulle upphöja korsfästelsen till den mest väsentliga händelsen i hela mänsklighetens ödesdrama?I det levande nuet genomkorsas människor av händelseförloppens lika häftiga som dunkla krafter. De försöker erövra kontrollen över dem, i syfte att ge dem en klar riktning och mening, men deras vidare innebörd glider ändå förr eller senare dem ur händerna.Det är först i efterhand, som historiska händelser med litet h antar skepnaden av Händelser med stort H.Frågan är bara när detta efterhand äger rum.Kanske är det bara en skröna, men som sådan antyder den ändå en viktig sanning.Under Richard Nixons besök i Kina, i februari 1972, ska den kinesiske premiärministern Zhou Enlai ha fått frågan om hur han ställde sig till den franska revolutionen. Premiärministern lade för ett ögonblick sin panna i djupa veck och svarade sedan lakoniskt: det är alldeles för tidigt att säga.Jag är frestad att gå ytterligare ett steg i samma riktning och hävda att det är först när Historien tagit slut som vi verkligen förstår vad det är som har ägt rum i den. Det är ju ingalunda ett orimligt krav att man först måste få skåda en tavla i sin helhet, innan man vågar uttala sig om alla dess enskilda delar. Problemet med den mänskliga historien är naturligtvis att den målning som en dag ska sammanfatta vår historia först kan avslutas när vi alla är borta. För den som, likt jag själv, inte tror på den korsfästes återkomst, återstår därmed bara det sorgliga konstaterandet att vi aldrig någonsin kommer att förstå den fulla innebörden av allt det som en gång har hänt.Det är säkert också i detta ljus som vi ska läsa Michel de Montaignes beska reflektion att historikerna tycks dömda till att bara tolka redan förefintliga tolkningar av det förflutnas tilldragelser  utan att någonsin nå fram till den eftersökta händelsens rena kärna och innebörd.Men vad är det som gör att vissa tilldragelser i backspegeln vinner status av Händelser med stort H det vill säga, som vitala fästpunkter i det historiska minnet, värda att antingen firas eller sörjas, som vore de bärare av själva sanningen om människans öde?Därom tvistar de lärde, men ett återkommande förslag är att Händelsen delar in historien i ett före och ett efter. Den tillskrivs förmågan att radikalt slå upp dörren mot en framtid som helt bryter av mot det förflutna. Inom kristenheten uttyds sålunda mänsklighetens historia i ljuset av ett före och ett efter Kristi offergärning, ett före och ett efter syndernas förlåtelse.En mer sekulär version finner vi i den revolutionära tradition som upphöjer 1789 till en avgörande brytpunkt i historien. Redan de ledande franska revolutionärerna uppfattade gärna sig själva i sådana termer. De beskrev sig som ett slags förlösare av en ny mänsklighet, en mänsklighet som en gång för alla skulle lämna det förgångna bakom sig och påbörja Historien på nytt med republikens födelse som det nya år 1.I den ständiga kampen, om hur människan ska skriva berättelsen om sitt äventyr på jorden har striden om exakt vad som ska räknas som en Händelse  och hur denna sedan ska uttolkas  en utslagsgivande betydelse. För människans kamp om makten är också alltid en strid om det historiska minnet; det vill säga, en strid om hur vi ska ge mening åt händelsernas flöde och påtvinga de levande och de döda en bestämd roll i dem.På så sätt används särskilt utvalda Händelser som existentiella och politiska prövostenar, också för generationer som lever hundratals eller rentav tusentals år efter att de ägt rum: Hur trogen, eller otrogen, är du gentemot den som dog för just dig på korset? Hur lojal, eller illojal, är du, gentemot de revolutionärer som gav sitt liv för din frihet?Är du för eller emot  den stora Händelsen?När jag stod där, en iskall novemberdag 1989, med en bit av muren i min hand, kunde jag inte föregripa alla de sätt på vilka murens fall skulle adlas till min generations kanske främsta prövosten. Det dröjde nämligen inte länge, förrän en lång rad självutnämnda språkrör skulle omvandla Händelsen till en tribunal som ingen skulle få undkomma.Ännu en gång skulle tiden delas upp i ett före och efter. Ännu en gång skulle vi lämna det förflutna bakom oss. Ännu en gång skulle mänskligheten ställas till svars inför det förpliktigande kravet att vara för eller emot den förmodat lysande framtid som Händelsen visade vägen till.Nu fick det vara nog med historia, sa man. Tvivel och frågor hörde inte hemma i den nyvunna frihetens entusiastiska rike. Med murens och kommunismens hädanfärd var ju Historien som sådan avslutad och målningen över det mänskliga äventyret äntligen fullbordad. Det var faktiskt rätt sorgligt att beskåda, mitt i all berättigad glädje, hur den segrande ideologins talesmän började använda sig av just den retorik som de tidigare tillskrivit den besegrade fienden.I denna nya version av den enda vägens politik, av Historiens obevekliga logik, återstod det egentligen bara för oss alla, att gemensamt sjunka riktigt djupt ner i våra fåtöljer och bara njuta av att den mänskliga Tiden fulländats med just oss.Michael Azar, professor i idéhistoria

60 år efter sin död är den danska författaren Karen Blixen högaktuell: ny TV-serie, nyutgivning av boken "Den afrikanska farmen", Bille Augusts film "Pakten"... Varför? Vi ger svar. Hör författaren och litteraturvetaren Moa Matthis om Blixens författarskap. Våra korrespondenter Samuel Larsson och Richard Myrenberg berättar om Blixens betydelse, status och ställning i Danmark respektive Kenya, och så återvänder vi till storfilmen från 1985, "Mitt Afrika". Kulturjournalisten Jenny Aschenbrenner har nyligen sett om den. Håller den för tidens tand?ASTA AUGUST OM ROLLEN SOM KARIN I "BRÄNN ALLA MINA BREV"På fredag är det biopremiär för Björn Runges film "Bränn alla mina brev", baserad på Alex Schulmans bok. Huvudrollen som Karin spelas av Asta August, och vår reporter Björn Jansson har träffat henne.HUR VET MAN NÄR MAN DELTAR I EN HISTORISK HÄNDELSE?Det undrar idéhistorikern Michael Azar i dagens radioessä från OBS-redaktionen, och tar avstamp i hur han själv som nittonåring var en av dem en iskall novemberdag 1989 var med och knackade hål i Berlinmuren.Programledare: Lisa BergströmProducent: Ulph Nyström

Högerpopulister och religiösa extremister vill att vi lever i okunskap om att öst och väst är präglat av varandra. Men ibland går de inte ens att skilja åt, säger idéhistorikern Michael Azar. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-08-12.Varje gång jag hälsar på mina släktingar i Libanon får jag höra samma historia.Förr eller senare kommer någon nämligen att förklara för mig att vi, vi libaneser, vi är minsann inte araber utan fenicier!Det är tänkt som en komplimang, så när jag ändå väljer att ifrågasätta deras tes så brukar det snabbt bli dålig stämning. Menar ni verkligen, frågar jag, att libaneser och araber är helt två skilda raser? Och hur kommer det i sig så fall att så många libaneser faktiskt identifierar sig som araber?Deras sedvanliga svar är att det inte i första hand handlar om ras utan om civilisation. För det är egentligen det här som dom är ute efter: att visa att det finns en markant skillnad mellan de riktiga libaneserna  det vill säga arvtagarna till de aktade fenicierna  och de kryptolibaneser som betraktar sig som araber, det vill säga muslimerna. Det förflutna tjänar med andra ord som en existentiell och politisk samtidskompass. Vi kristna libaneser, påstår mina släktingar, är i grunden västerlänningar till skillnad från muslimerna som hör till arabvärlden och österlandet.Jag låter mig ändå inte övertygas, utan påminner dom nu om att de själva inte bara talar arabiska, utan också dagligen äter arabisk mat, tittar på arabiska filmer, lyssnar på arabisk musik och dessutom i grunden delar samma Gudsuppfattning som muslimerna.Med viss triumf i rösten tillägger jag att några av de mest tongivande förespråkarna för arabisk enighet har varit just kristna libaneser.Vid det här laget brukar en av mina äldre kusiner George gripa in: Du Michael, säger han, du som har bott i Sverige i hela ditt liv, hur skulle du kunna förstå de konflikter som pågår här? Och sedan markerar han att diskussionen är över. Jag inser omedelbart att det inte är mödan värt att fortsätta debatten. Det hör till saken att George regelbundet visar mig sina vapengömmor för att påminna mig om att frågan om hans identitet inte är en teoretisk fråga utan en fråga om överlevnad.I själva verket har öst och väst slingrat sig så många gånger runt varandra att det är svårt att urskilja vad som är vadVäst är väst och öst är öst, och aldrig mötas de två.Rudyard Kiplings devis från 1889 är ett återkommande mantra som fortfarande florerar på många håll, också i ett land som Libanon där väst och öst de facto möter varandra varje dag. Som bekant har självutnämnda företrädare på båda sidor har  åtminstone sedan korstågens tid gjort allt för att hålla gränsen så intakt som möjligt. Så ofta har de förklarat varandra krig att relationen mellan det så kallade västerlandet och österlandet ännu idag präglas av misstro och hat.Men det finns naturligtvis också en annan historia och det är en historia om ömsesidig fascination och förälskelse. I själva verket har öst och väst slingrat sig så många gånger runt varandra att det är svårt att urskilja vad som är vad  och vem som är vem. Till passionsdramernas natur hör ju att de förändrar båda parterna och att de dessutom ofta ger upphov till oäktingar som undergräver alla skarpa gränsdragningar. Få känner nog till att centrala aspekter av vad man idag kallar västerländsk filosofi vilar på betydande insatser från muslimska tänkare. Än färre är nog medvetna om att religionen islam har funnits längre på den europeiska kontinenten än protestantismen och att kristna stater genom Europas hela historia ingått allians med muslimska stater för att kriga mot andra kristna stater.Ibland blir okunskapen rent komisk. Jag ljuger inte när jag säger att jag ofta måste påminna vissa européer om att kristendomen inte är en västerländsk uppfinning.Så mycket för tanken att Orienten är muslimsk och Occidenten kristen.hur övervinner man den ömsesidiga misstänksamhet som koloniala erövringskrig och helig terror lämnat efter sig?Med andra ord finner man inte sällan österlandet djupt inbäddat i västerlandet  och vice versa. Denna insikt är viktig att ha med sig i samtiden, eftersom vi behöver ordentligt med intellektuellt självförsvar mot den högerpopulism och religiösa extremism som helst ser att vi lever i okunskap om oss själva och den historia som har format oss.Men var går i så fall gränsen mellan öst och väst? Hur skiljer man mellan realitet och fiktion i sådana här komplexa frågor? Och hur övervinner man den ömsesidiga misstänksamhet som koloniala erövringskrig och helig terror lämnat efter sig?Alltsedan Edward Said 1978 publicerade sitt banbrytande verk, Orientalism, har sådana frågor trängt sig allt djupare in i den intellektuella diskussionen. De hemsöker inte bara vetenskaperna och den politiska debatten utan också den samtida litteraturen. Ett spännande exempel från romankonsten finner vi i den franske författaren Mathias Énards Boussole. Denna flerfaldigt prisbelönta roman  titeln kan översättas med Kompass  tar sig an stora delar av den europeiska kulturhistoriens intrikata kärleksförbindelser med Österlandet. Det är med andra ord inte de klassiska protagonisterna som står i centrum det vill säga, korsfarare och soldater, statsmän och missionärer  utan diktare, konstnärer och kompositörer.Enard är ute efter att visa hur bilden av Orienten fungerat som en ändlös inspirationskälla för tonsättare som Mozart, Beethoven, Berlioz, Liszt och Schubert, för författare som Goethe, Flaubert, Rimbaud och Eberhardt, och för målare som Ingres, Delacroix, Matisse och Kandinsky. Ja, det är väldigt många namn som figurerar på dessa fem hundra sidor av tättskrivna reflektioner över konstens förmåga att överskrida gränser och utvidga vår existentiella horisont. Konstnärerna hjälper oss, menar författaren, att se de andra i oss själva  och oss själva i de andra. Slutsatsen är både enkel och övertygande: i hjärtat av det som vi kallar västerländsk kultur pulserar melodier, tankar och former från en kultursfär som paradoxalt nog ständigt förtalas och förkastas som om den vore oss helt främmande.Romanens huvudfigur är en viss österrikisk musikolog och orientalist vid namn Franz Ritter. Under en lång sömnlös natt i hemstaden Wien drar han sig till minnes sina resor i Orientens mytomspunna städer: Istanbul, Teheran, Bagdad, Beirut, Kairo och så vidare.Han tänker på scener han bevittnat, på konferenser han bevistat, på texter han läst  och droger han prövat. Och över alla minnen svävar ett omtumlande kärleksmöte med en framstående kvinnlig orientalist vid namn Sarah. Ur en litterär synvinkel kan det låta som en banal intrig, men samtidigt är det just genom Ritters flödande medvetandeström som romanen förmår utforska allt vad drömmen om Orienten har gett upphov till inom europeiskt kulturliv.Boussole utgör en hyllning till alla de skapande krafter som vågat sig bortom snäv narcissism och kulturell isolering. När romanens huvudperson uttrycker sin smärta över samtidens katastrofala utveckling  från Syriens sönderfall till fascismens återkomst i Europa  tänker jag igen på mina släktingar i Libanon och deras förtvivlade försök att navigera i en verklighet som formas av krig i gudarnas, nationernas och civilisationernas namn. Dag efter dag måste de vända in och ut på sig själva för att inte förlora sin kompass i en värld av ständigt skiftande gränser, identiteter och allianser.Men sedan slås jag plötsligt av insikten att deras dystra öde också är mitt eget.På samma sätt som det faktiskt också är ditt.Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria Litteratur Mathias Énard: Boussole. Actes Sud, 2015.

Hur fria är vi att välja vår väg genom livet, och hur bundna är vi till det som vi skulle kunna kalla vårt öde? Vi lever i en individualistisk tid, skriver psykologiprofessor Svend Brinkmann i sin nya bok Vi blir det liv vi lever. Brinkmann tror att om vi omfamnar allt det vi själva inte har valt i livet och accepterar det som ödet, då kan vi bli mer fria. I vilken mån är vi ansvariga för det liv vi föds in i? Stämmer det att vi vår egen lyckas smed? Vid mikrofonerna Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet och Lena Anderson, fri skribent och författare och så möter vi den danske psykologiprofessorn Svend Brinkmann. Programledare: Lars Mogensen. Producent Thomas Lunderquist. Researcher och reporter Paulina Witte. 

Kulturredaktionens konstkritiker Cecilia Blomberg och Mårten Arndtzén sammanfattar konståret 2021. Ännu ett år av restriktioner som drabbat konstvärlden hårt. KONSTÅRET 2021Konståret 2021 har i likhet med scenkonsten och filmvärlden präglats av de publikbegränsningar som rått. Våra konstkritiker Mårten Arndtzén och Cecilia Blomberg har ändå lyckats ta del av en hel del konst. De rapporterar bland annat om det interaktiva konstverket Involution av konstnärsduon Lundahl och Seitl på Uppsala konstmuseum och från en utställning med den tyska konstnären Anne Imhof på Palais du Tokyo i Paris.Årets konsthändelser inkluderar utbyggnaden Liljevalchs+ i Stockholm av arkitekten Gert Wingårdh, debatten om "Vita havet" på Konstfack och kryptokonstens uppgång och fall. Dessutom minns vi två personer i konstvärlden som gått bort under året: konstnären Lars Vilks och konstkritikern Ingela Lind.Vi tipsar också om tre av årets konstböcker:"Hilma af Klint. En biografi. Mänskligheten kommer att förundras" av Julia Voss. Översatt till svenska av Aimée Delblanc."Brännpunkt Europa. Nysakligheter 1919-1939" av Kristoffer Arvidsson, Michael Azar, Lena Johannesson, Sacha Llewellyn, Mieke Rijnders (utgiven av Göteborgs Konstmuseum i samband med utställningen "Brännpunkt Europa" som pågick 12 juni19 september 2021)"Axel Törneman 1880-1925. Pionjär i brytningstid" av Anita Theorell och Bengt WanseliusRysk samtidslitteratur: "Debutant" av Sergej LebedevFredrik Wadström har läst en ny rysk roman som på kort tid fått stor uppmärksamhet runt om i världen och som nu kommer på svenska. Boken heter "Debutant" men den är författaren Sergej Lebedevs femte roman.OBS-essän om det barriga livet som granVem älskar granen när det inte är jul? Barnen tindrar framför den en kväll, sedan åter ut i kylan, barrlös blir den ett avskräde som ingen orkar köra till tippen. I den här essän står Katarina Wikars upp för en flockvarelse.Programledare: Gunnar Bolin Producent: Nina Asarnoj

Kulturredaktionens konstkritiker Cecilia Blomberg och Mårten Arndtzén sammanfattar konståret 2021. Ännu ett år av restriktioner som drabbat konstvärlden hårt. Konståret 2021 har i likhet med scenkonsten och filmvärlden präglats av de publikbegränsningar som rått.Våra konstkritiker Mårten Arndtzén och Cecilia Blomberg har ändå lyckats ta del av en hel del konst. De rapporterar bland annat om det interaktiva konstverket Involution av konstnärsduon Lundahl och Seitl på Uppsala konstmuseum och från en utställning med den tyska konstnären Anne Imhof på Palais du Tokyo i Paris.Årets konsthändelser inkluderar utbyggnaden Liljevalchs+ i Stockholm av arkitekten Gert Wingårdh, debatten om "Vita havet" på Konstfack och kryptokonstens uppgång och fall. Dessutom minns vi två personer i konstvärlden som gått bort under året: konstnären Lars Vilks och konstkritikern Ingela Lind.Vi tipsar också om tre av årets konstböcker:"Hilma af Klint. En bioografi. Mänskligheten kommer att förundras" av Julia Voss."Brännpunkt Europa. Nysakligheter 1919-1939" av Kristoffer Arvidsson, Michael Azar, Lena Johannesson, Sacha Llewellyn, Mieke Rijnders (utgiven av Göteborgs Konstmuseum i samband med utställningen "Brännpunkt Europa" som pågick 12 juni19 september 2021)"Axel Törneman 1880-1925. Pionjär i brytningstid" av Anita Theorell och Bengt WanseliusProgramledare: Gunnar Bolin Producent: Nina Asarnoj

Vissa försöker binda människorna till historien. Andra vill frigöra oss helt, hävda att vi börjar på år noll. Liken följer i tankarnas fotspår, konstaterar Michael Azar. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången i februari 2018. När den amerikanske författaren Mark Twain år 1909 fick frågan om vad det var som fick honom att bli författare, svarade han att allt tog sin början med Julius Caesars beslut att korsa floden Rubicon. Genom att kasta sin berömda tärning, säger Twain, förändrade den romerske generalen nämligen hela människosläktets framtid för alltid. Vi behöver inte följa Twains argumentation i detalj, utan bara ta fasta på hans idé att våra livsbanor föds ur historiska sammanhang som förbinder var och en av oss med snart sagt hela mänsklighetens ödesdrama. Varje ögonblick i tidens flod framstår hos Twain som intimt sammanlänkat med varje annat. Och det är just därför som hans självanalys lämnar det begränsade jaget bakom sig ty att vara, det är att ärva. Och att ärva, det är att slungas in i en bestämd livsbana i historiens flöde, där var och en  medvetet eller omedvetet  måste ta sig an allt det som föregående generationer lämnat efter sig. När kyrkofadern försöker analysera sin egen själ så börjar han alltså redan i Edens lustgård Nu finns det naturligtvis många sätt att rota jaget i det förgångna. Under många sekler genomsyrades den västerländska idéhistorien av en särpräglat kristen version på temat jag tänker på kyrkofadern Augustinus lära om arvsynden. Hos honom utgår varje analys av den enskilda människan från det drama som antogs ha ägt rum mellan Gud och den första människan. Människosläktets samlade lidande, säger Augustinus mot slutet av trehundratalet, har ytterst sin upprinnelse i vad han kallar Adams ursprungliga synd. Ditt och mitt livsöde ligger sålunda inkapslat i Adams beslut att en gång vända sig bort från Gud. Så när kyrkofadern försöker analysera sin egen själ så börjar han alltså redan i Edens lustgård: Den synd som bor i mig, skriver han, utgör ett straff för den synd som begicks av en man vars vilja var friare än min  för jag, jag är ju ett barn av Adam. Augustinus resonemang mynnar ut i en resignation av enorma proportioner: hos honom är människan helt och fullt beroende av Guds nåd. Vi kan inte på egen hand frälsa oss själva ur den vanmakt och död som Adams gärning dömer oss till. Här friställs människan inte bara från en färdigmodellerad plats i Kosmos utan också från Historiens grepp. Det hör till den sekulära modernitetens främsta kännetecken att den gör upp med denna augustinska ödesfilosofi. Nej: Ingen skall dömas för synder som hon inte själv har begått. Och åter nej: vi är inte beroende av Gud för vår räddning. Förmågan till förändring och pånyttfödelse ligger inom oss, inte utom oss. Människan kan ta sitt öde i egna händer. Det är framför allt under renässansen som denna nya livsfilosofi börjar spira. Låt mig bara ta ett exempel: florentinaren Pico della Mirandolas pamflett Om människans värdighet från 1486. Hos Pico representerar Adam nämligen inte syndens närvaro i världen, utan frihetens uppdykande bland Skaparens skapelser. Här friställs människan inte bara från en färdigmodellerad plats i Kosmos utan också från Historiens grepp. Att vara fri är att alltid kunna börja om från början. Det är en princip som med tiden kommer att utgöra en grundstomme i det moderna projekt som tar gestalt under upplysningen och som sätts i verket under den franska revolutionen. Här drömmer man om att föda fram en helt Ny människa, en ny och oförvitlig Adam som på nytt börjar mänsklighetens historia, men denna gång utan några ödesdigra felsteg. Frågan är bara hur en sådan ny människa ska kunna frambringas? Hur löser man upp den intima förbindelsen mellan Varat och Arvet, mellan det förflutnas förvillelser och den framtid som målas i lysande färger? Revolutionen är mänsklighetens gemensamma korsande av Rubicon. Idén om den Nya människan väver samman två svar i ett; i henne förkroppsliga en kanske tidigare aldrig skådad sammanstrålning av förnuft och revolt. Vi ser det redan hos den moderna filosofins fader. År 1637 förklarar fransmannen René Descartes att förnuftets uppgift består i att förkasta och utrota allt det som binder tanken vid blott nedärvda idéer; ja, allt det som hotar det rationella jagets förmåga att grunda kunskapen i sig självt allena. Hos de franska revolutionärerna möter vi ett liknande uppslag, men här handlar det mindre om individen än om folket, mindre om den enskilda människans autonomi än om hela nationens självbestämmande. Revolutionen är mänsklighetens gemensamma korsande av Rubicon. Som jakobinen Saint-Juste formulerar det: revolutionen styckar hela mänskligheten för att göra den ung på nytt. Så kom den Nya människan att representera förhoppningen om en morgondag där fria människor inte erkänner någon annan herre än sitt eget förnuft. Äktenskapet mellan förnuft och revolt lägger grunden till en politisk entusiasm som fortfarande hemsöker stora delar av världen i kampen mot ofrihet och ojämlikhet. Men hur skall man egentligen förena idén om kollektivt självbestämmande med föreställningen om individen som sin egen lagstiftare? Och går det verkligen att göra upp med det förflutna på det sätt som förnuftets mest övertygade språkrör gjorde gällande? På porten till ett arbetsläger i Gulagarkipelagen kunde man läsa följande inskrift: Med järnhand skall vi driva mänskligheten mot lyckan! I den franska revolutionens anda har vi sett ett flertal revolutioner proklamera ett nytt år 0 i vårt släktes historia. Och i deras strävan efter att börja om från början har vi inte bara bevittnat massivt fysiskt våld gentemot den gamla ordningens kroppar, utan också systematiska försök att på psykologisk väg utplåna historien ur de levandes själar. Hela samhällen har förvandlats till gigantiska omskolningsläger. Istället för ett folk som aktivt medverkar i skapandet av sin egen framtid har vi fått totalitära Partier som påtvingar folket en redan definierad framtid. På porten till ett arbetsläger i Gulagarkipelagen kunde man läsa följande inskrift: Med järnhand skall vi driva mänskligheten mot lyckan! Så berövar även Augustinus förmodade dödsfiender individen rätten att på egen hand skapa sitt öde. Å andra sidan är det inte heller klart hur man skall värdera drömmen om den individuella autonomin. Upplysningens vision om en människa som skapar sig själv utan någon annans vägledning hemfaller i slutändan åt en irrationell tro på den mänskliga rationaliteten. Idén om the Self made-man ger ofta uttryck för en blindhet inför det sätt på vilket både historien och kollektivet pulserar i hjärtat av det vi så gärna tror bara är vårt eget: det vill säga i våra livsval, i våra tankar och i vår förståelse av oss själva. Där Mark Twain börjar sin självanalys i Romarriket förblir vår moderna narcissist fastklistrad framför sin egen spegelbild. Och i sin aversion mot allt som hotar denna snäva självbespegling försöker hon kapa alla band mellan det egna varat och arvet från det förgångna. Genom denna förtvivlade akt skall livets år noll äntligen återskapas Få av upplysningens författare var lika klarsynta som Markis de Sade på denna punkt. I samma stund som jaget kräver absolut autonomi  och gör anspråk på att vara sin egen absoluta begynnelse och lagstiftare måste hon gå till angrepp mot alla yttre källor till sin existens. Gudarna, naturen, historien, samhället, föräldrarna  alla står de i vägen för den som vill grunda sitt liv enbart på sig själv. I en av markisens romaner går den kvinnliga huvudfiguren så långt att hon låter sy ihop sin moders könsorgan Genom denna förtvivlade akt skall livets år noll äntligen återskapas och göra henne fri att börja om sitt liv från början. Priset för en sådan dröm om fullständig autonomi är kanske ingenting mindre än världens undergång. Michael Azar, professor i idé och lärdomshistoria

Stormakter som Storbritannien, Sovjetunionen och nu senast USA har misslyckats med att kunna kontrollera Afghanistan. Finns det någon historisk förklaring till detta? I dagens P1 Kultur möter vi Mohammad Fazlhashemi, professor i islamsk teologi och filosofi på Uppsala universitet som skrivit mycket om Afghanistan och som kommer sätta den nuvarande utvecklingen i ett historiskt perspektiv. Vi får också en uppdatering från bokhandlaren Mohammad Shah som befinner sig i Kabul. Hur har andra dagen efter Talibanernas maktövertagande sett ut? Vi möter Illka Suppanen, en av fyra unga finska arkitekter som startade designgruppen Snowcrash. En grupp som brakade in i designvärlden i Milano 1997 med ett nytt formspråk för en ny värld. Och så fortsätter essäserien i OBS om brytningspunkter, ikväll med idéhistorikern Michael Azar som reflekterar över vad som krävs för att en människa, eller ett samhälle, ska kunna börja om från noll? Och vad priset är för en sådan idé? Programledare: Saman Bakhtiari Producent: Morris Wikström

Efter döden kan vi glömmas bort, men är det det värsta? När vi inte kan svara har fienderna all makt att föreviga oss enligt tycke och smak. Idéhistorikern Michael Azar funderar över vårt postuma öde. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 10/2 2019. Jag började leva först när jag betraktade mig själv som död, skriver Jean-Jacques Rousseau i sina Bekännelser. Det är en tankeväckande version av den klassiska idén att vi behöver tänka på döden för att påminna oss om att vi finns till. Memento mori det är först i dödens närhet som livet erhåller verklig intensitet, mening och klarhet. Att livet ilar förbi, glider undan och till slut försvinner, är kanske själva förutsättningen för våra desperata försök att gripa det, att nagla fast det och på så sätt uppleva det till fullo. Om inte döden fanns så skulle människan vara tvungen att uppfinna den. I ett av den antika grekiskans ord för öde  moira  möter vi precis denna innebörd: att livet gestaltar sig som ett unikt öde fordrar att man blott får vara med om en del av tiden, aldrig hela. Det ingår i människans lott att tiden som sådan undflyr hennes makt, att hon inte kan få stopp på den hur mycket hon än försöker. Sakta men säkert  eller abrupt och brutalt  drar tiden människan mot en destination som tvärtom sätter stopp för henne. Eller som den romerske statsmannen och författaren Cicero skrev om Julius Caesar: Vi må vara hans slavar, men han är tidens slav. Under en period av mitt liv, då jag trodde att jag var allvarligt sjuk, fann jag ett visst nöje i att läsa de stora konstnärernas tankar om döden. Jag minns särskilt ett av Mozarts brev till sin svårt sjuke far. Det unga geniet förklarar här att döden, vid närmare eftertanke, är människans bästa och mest trogna vän. Ja, kanske är den egna döden vår enda nyckel till sann glädje. Amadeus finner tröst i tanken att han aldrig kan vara säker på att vakna nästa morgon. Men det är inte för att han vill dö, utan för att ett liv utan ändpunkt gör tillvaron futtig och tom. Om inte döden fanns så skulle människan vara tvungen att uppfinna den. Den rumänske författaren Emil Cioran är på många sätt lika entusiastisk över döden som Mozart, men han medger samtidigt att han finner den tveeggad. Tanken på det väntande Intet är både ett gift och ett botemedel. Ingen tanke, skriver han, är på samma gång lika uppbygglig och upplösande som tanken på döden. Förgängligheten tycks på samma gång äga förmågan att möjliggöra  och omintetgöra  all känsla av mening. Så framträder det hägrande slutet som den mänskliga fantasins urkälla. Vår föreställningsförmåga när sig på det som inte går att konkret gripa med tanken, det som vägrar att underordna sig en fast och tydlig idé. Alla har vi visserligen i någon bemärkelse redan varit döda i miljarder år (och det var ju inte, vad jag kan minnas, särskilt ansträngande), men att tänka sig att man inte längre finns när man en gång funnits, det är en annan sak. Här möter vi en svårighet som resulterat i det märkliga förhållandet att döden ständigt skjuts på framtiden och berövas sin karaktär av absolut gräns. Jag tänker inte bara på det faktum att många religioner och filosofiska system postulerar något slags fortsättning på livet, om än på en annan ort och i en annan gestaltning. Historien uppvisar en lång rad gestalter som är mer upptagna av det postuma ödets glädjeämnen än av jordelivets banala förnöjelser. På ett djupare plan verkar det också handla om att den mänskliga libidon aldrig riktigt kan tillfredsställas inom jordelivets ramar. Det spelar ingen roll hur mycket vi har varit med om, alltid finns det något kvar som är ogjort och som pockar på förverkligande. Det spelar ingen roll hur mycket glädje och njutning vi erfarit, det kvarstår alltid några missräknade lustar. Det är för att själen förblir hungrig som den behöver ett liv efter detta, säger den franske psykoanalytikern Jacques Lacan. Som om vi inte hade nog av besvär med vårt begär här på jorden, nu ska också en del av evigheten ägnas åt att göra upp räkningen med det hela. Hela människans historia vittnar om denna oförmåga att stilla det kaotiska virrvarr av lustar som inte finner någon ro på jorden. Den svarta gudinnan må försöka hugga av vår livstråd en gång för alla, men moirans makt står sig ändå slätt gentemot vår längtan efter ett postumt öde. Historien uppvisar en lång rad gestalter som är mer upptagna av det postuma ödets glädjeämnen än av jordelivets banala förnöjelser. Samtidigt kan man ställa sig frågan, om inte idén om det hotande helvetet är ett uttryck för vår ängslan över vad de levande kommer att göra med oss den dag vi lämnat dem. Om vi ofta är maktlösa i livet gentemot våra fiender, är det ingenting mot vad som väntar oss i döden. Det tycks inte finnas någon hejd på alla de smädelser som de levande riktar mot de döda, ingen gräns för hur eländigt vårt eftermäle kan arta sig i deras tal och förtal. De döda slits upp ur sina gravar, de skändas och förhånas. Inte ens den sköna litteraturen och konsten utgör något undantag. Tänk bara på vad Dante gjorde med några av sina fiender i Den gudomliga komedin, eller på Michelangelos angrepp på sina belackare i Den yttersta domen. Jag tänker till exempel på den påvlige ämbetsmannen Biagio da Cesena som redan i livet insåg att Michelangelos målning skulle föreviga honom, utrustad med åsneöron och omslingrad av ormar djupt nedsänkt i underjorden. Ett annat hjärtskärande exempel erbjuder Tainofolkets tappre ledare Hatuey han som brändes på bål år 1512 för att ha bekämpat spanjorernas ockupation av Kuba. Tillfrågad inför den stundande döden om han accepterade Jesus som sin frälsare, svarade Hatuey att han hellre skulle hamna i helvetet  om det nu var kristna spanjorer som befolkade himlen. Och kanske hamnade han faktiskt i helvetet, i alla fall i ett postumt sådant: idag är hans namn och minne degraderat till en ölsort som spanjorernas ättlingar gärna berusar sig på när de slår runt på hans älskade ö. En gång var vi här. Nu är vi borta. Och ändå finns vi mitt ibland er. Glöm inte det den dag ni skriver vår historia. Människan, skriver Milan Kundera, kan göra slut på sitt liv. Men hon kan inte göra slut på sin odödlighet. Ändå gör vi vårt bästa för att åtminstone ha ett och annat ord med i odödlighetens ändlösa rättegångar. Det mänskliga skapandet är ju också en utsträckt hand mot eftervärlden, ett försök att vårda minnet av sig själv i framtidens arkiv och museum. I det avseendet utgör döden inte någon orubblig mur mellan sekler och generationer. När vi står inför grottmålningar som går tillbaka tiotusentals år i tiden, kan vi nästan föreställa oss hur dess upphovsmän sträcker sig ut mot evigheten. En gång var vi här. Nu är vi borta. Och ändå finns vi mitt ibland er. Glöm inte det den dag ni skriver vår historia. Något liknande kanske kan sägas om de rymdsonder som den moderna människan sänt ut mot oändligheten. Vem vet  kanske kommer det en dag, då en helt främmande civilisation upptäcker Voyager 1 svävandes någonstans i rymden. De stannar till, undersöker skeppet och betraktar nyfiket vår utsträckta hand. I bästa fall har de dessutom en sinnlighet som liknar vår  för då kan de lyssna till Mozarts Trollflöjten, medsänd som den är ut i evigheten, kanske som ett slags postum hämnd på den död som tog mästarens liv redan vid 35 års ålder. Ecce homo. Se vad vi var kapabla till, se hur vi lyckades förvandla våra hastigt försvinnande liv till någonting oförglömligt  och odödligt. Ja, vi finns fortfarande mitt ibland er, ni därute någonstans i universum. Även om det skulle hända sig att vi jordevarelser redan för länge sedan, utplånat varandra. Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria

Det handlar om växelverkan mellan konst och musik i dagens P1 Kultur. Vi möter jazz-saxofonisten Per Thornberg som skapade fem kompositioner under 2020 där han utgått ifrån och försökt att i musik återge fyra svenska konstnärskap. Arkitektur Sanatoriet i Pemar utanför Åbo i Finland från 1932 ses som ett av arkitekten Alvar Aaltos viktigaste verk, och klassas som en av funktionalismens riktiga pärlor. Den byggdes under en tid då funktionalismens idéer flätades samman med den tidens medicinska idéer om hur man skulle bota tuberkulos det handlade för båda om ljus och luft. Vi följer med kulturredaktionens Katarina Wikars till Pemars glesa tallskog där hon ser Alvar Aaltos vita bygge mellan stammarna och samtidigt funderar över varför TBC var en sjukdom omgärdad av så många romantiska myter. (Kulturreportaget om Alvar Aalto är en återutsändning från sommaren 2020) OBS ESSÄ I dagens Obs reflekterar idéhistorikern Michael Azar över hur vi kan få ihop det POSTUMA livspusslet. Det gör han i den sista delen i veckans essä-serie från OBS, om inledningar och avslut. Idag ska det handla om vad många betraktar som det definitiva avslutet: Döden. Men i en viktig aspekt ÄR detta inte slutet. För när vi dör tappar vi förmågan att styra berättelsen om våra liv och snacket kan ta vid. Programledare: Eskil Krogh Larsson Producent: Saman Bakhtiari

Efter döden kan vi glömmas bort, men är det det värsta? När vi inte kan svara har fienderna all makt att föreviga oss enligt tycke och smak. Idéhistorikern Michael Azar funderar över vårt postuma öde. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 10/2 2019. Jag började leva först när jag betraktade mig själv som död, skriver Jean-Jacques Rousseau i sina Bekännelser. Det är en tankeväckande version av den klassiska idén att vi behöver tänka på döden för att påminna oss om att vi finns till. Memento mori det är först i dödens närhet som livet erhåller verklig intensitet, mening och klarhet. Att livet ilar förbi, glider undan och till slut försvinner, är kanske själva förutsättningen för våra desperata försök att gripa det, att nagla fast det och på så sätt uppleva det till fullo. Om inte döden fanns så skulle människan vara tvungen att uppfinna den. I ett av den antika grekiskans ord för öde  moira  möter vi precis denna innebörd: att livet gestaltar sig som ett unikt öde fordrar att man blott får vara med om en del av tiden, aldrig hela. Det ingår i människans lott att tiden som sådan undflyr hennes makt, att hon inte kan få stopp på den hur mycket hon än försöker. Sakta men säkert  eller abrupt och brutalt  drar tiden människan mot en destination som tvärtom sätter stopp för henne. Eller som den romerske statsmannen och författaren Cicero skrev om Julius Caesar: Vi må vara hans slavar, men han är tidens slav. Under en period av mitt liv, då jag trodde att jag var allvarligt sjuk, fann jag ett visst nöje i att läsa de stora konstnärernas tankar om döden. Jag minns särskilt ett av Mozarts brev till sin svårt sjuke far. Det unga geniet förklarar här att döden, vid närmare eftertanke, är människans bästa och mest trogna vän. Ja, kanske är den egna döden vår enda nyckel till sann glädje. Amadeus finner tröst i tanken att han aldrig kan vara säker på att vakna nästa morgon. Men det är inte för att han vill dö, utan för att ett liv utan ändpunkt gör tillvaron futtig och tom. Om inte döden fanns så skulle människan vara tvungen att uppfinna den. Den rumänske författaren Emil Cioran är på många sätt lika entusiastisk över döden som Mozart, men han medger samtidigt att han finner den tveeggad. Tanken på det väntande Intet är både ett gift och ett botemedel. Ingen tanke, skriver han, är på samma gång lika uppbygglig och upplösande som tanken på döden. Förgängligheten tycks på samma gång äga förmågan att möjliggöra  och omintetgöra  all känsla av mening. Så framträder det hägrande slutet som den mänskliga fantasins urkälla. Vår föreställningsförmåga när sig på det som inte går att konkret gripa med tanken, det som vägrar att underordna sig en fast och tydlig idé. Alla har vi visserligen i någon bemärkelse redan varit döda i miljarder år (och det var ju inte, vad jag kan minnas, särskilt ansträngande), men att tänka sig att man inte längre finns när man en gång funnits, det är en annan sak. Här möter vi en svårighet som resulterat i det märkliga förhållandet att döden ständigt skjuts på framtiden och berövas sin karaktär av absolut gräns. Jag tänker inte bara på det faktum att många religioner och filosofiska system postulerar något slags fortsättning på livet, om än på en annan ort och i en annan gestaltning. Historien uppvisar en lång rad gestalter som är mer upptagna av det postuma ödets glädjeämnen än av jordelivets banala förnöjelser. På ett djupare plan verkar det också handla om att den mänskliga libidon aldrig riktigt kan tillfredsställas inom jordelivets ramar. Det spelar ingen roll hur mycket vi har varit med om, alltid finns det något kvar som är ogjort och som pockar på förverkligande. Det spelar ingen roll hur mycket glädje och njutning vi erfarit, det kvarstår alltid några missräknade lustar. Det är för att själen förblir hungrig som den behöver ett liv efter detta, säger den franske psykoanalytikern Jacques Lacan. Som om vi inte hade nog av besvär med vårt begär här på jorden, nu ska också en del av evigheten ägnas åt att göra upp räkningen med det hela. Hela människans historia vittnar om denna oförmåga att stilla det kaotiska virrvarr av lustar som inte finner någon ro på jorden. Den svarta gudinnan må försöka hugga av vår livstråd en gång för alla, men moirans makt står sig ändå slätt gentemot vår längtan efter ett postumt öde. Historien uppvisar en lång rad gestalter som är mer upptagna av det postuma ödets glädjeämnen än av jordelivets banala förnöjelser. Samtidigt kan man ställa sig frågan, om inte idén om det hotande helvetet är ett uttryck för vår ängslan över vad de levande kommer att göra med oss den dag vi lämnat dem. Om vi ofta är maktlösa i livet gentemot våra fiender, är det ingenting mot vad som väntar oss i döden. Det tycks inte finnas någon hejd på alla de smädelser som de levande riktar mot de döda, ingen gräns för hur eländigt vårt eftermäle kan arta sig i deras tal och förtal. De döda slits upp ur sina gravar, de skändas och förhånas. Inte ens den sköna litteraturen och konsten utgör något undantag. Tänk bara på vad Dante gjorde med några av sina fiender i Den gudomliga komedin, eller på Michelangelos angrepp på sina belackare i Den yttersta domen. Jag tänker till exempel på den påvlige ämbetsmannen Biagio da Cesena som redan i livet insåg att Michelangelos målning skulle föreviga honom, utrustad med åsneöron och omslingrad av ormar djupt nedsänkt i underjorden. Ett annat hjärtskärande exempel erbjuder Tainofolkets tappre ledare Hatuey han som brändes på bål år 1512 för att ha bekämpat spanjorernas ockupation av Kuba. Tillfrågad inför den stundande döden om han accepterade Jesus som sin frälsare, svarade Hatuey att han hellre skulle hamna i helvetet  om det nu var kristna spanjorer som befolkade himlen. Och kanske hamnade han faktiskt i helvetet, i alla fall i ett postumt sådant: idag är hans namn och minne degraderat till en ölsort som spanjorernas ättlingar gärna berusar sig på när de slår runt på hans älskade ö. En gång var vi här. Nu är vi borta. Och ändå finns vi mitt ibland er. Glöm inte det den dag ni skriver vår historia. Människan, skriver Milan Kundera, kan göra slut på sitt liv. Men hon kan inte göra slut på sin odödlighet. Ändå gör vi vårt bästa för att åtminstone ha ett och annat ord med i odödlighetens ändlösa rättegångar. Det mänskliga skapandet är ju också en utsträckt hand mot eftervärlden, ett försök att vårda minnet av sig själv i framtidens arkiv och museum. I det avseendet utgör döden inte någon orubblig mur mellan sekler och generationer. När vi står inför grottmålningar som går tillbaka tiotusentals år i tiden, kan vi nästan föreställa oss hur dess upphovsmän sträcker sig ut mot evigheten. En gång var vi här. Nu är vi borta. Och ändå finns vi mitt ibland er. Glöm inte det den dag ni skriver vår historia. Något liknande kanske kan sägas om de rymdsonder som den moderna människan sänt ut mot oändligheten. Vem vet  kanske kommer det en dag, då en helt främmande civilisation upptäcker Voyager 1 svävandes någonstans i rymden. De stannar till, undersöker skeppet och betraktar nyfiket vår utsträckta hand. I bästa fall har de dessutom en sinnlighet som liknar vår  för då kan de lyssna till Mozarts Trollflöjten, medsänd som den är ut i evigheten, kanske som ett slags postum hämnd på den död som tog mästarens liv redan vid 35 års ålder. Ecce homo. Se vad vi var kapabla till, se hur vi lyckades förvandla våra hastigt försvinnande liv till någonting oförglömligt  och odödligt. Ja, vi finns fortfarande mitt ibland er, ni därute någonstans i universum. Även om det skulle hända sig att vi jordevarelser redan för länge sedan, utplånat varandra. Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria

Är vårt liv här på jorden förutbestämt av en högre makt – eller har vi möjlighet att påverka våra öden? Frågan har sysselsatt människan sedan människan sedan urminnes tider. Vilka betydelser har begreppet rymt genom idéhistorien? Hur har kulturen, konsterna och filosofin gestaltat föreställningar om ödet? Är slumpen ödets motsats, eller snarare en del av dess idé? Behöver öde och fri vilja verkligen stå emot varandra? Kan ödet vara politiskt? Och hur ödestroende är vi idag? Bildningspodden resonerar sig genom ödestankens historia. Veckans gäst är MICHAEL AZAR, professor i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet, specialiserad på kontinental filosofi och postkolonialt tänkande. Han håller just nu på att färdigställa ett större arbete om ödestanken i litteratur-, filosofi- och idéhistorien. Michael Azar gästar Bildningspodden på länk från Göteborgs universitet (ljudtekniker: Pär Nordlund). Samtalsledare och redaktör: Magnus Bremmer Ljudproduktion och klippning: Christine Ericsdotter Nordgren. Bildningspodden är en del av ANEKDOT – det digitala bildningsmagasinet, där Sveriges bästa forskare berättar, förklarar och fördjupar. Fler poddar, filmer och essäer hittar du på anekdot.se. Avsnittsbilden visar ett manuskripft av Carmina Burana, föreställande Fortuna och lyckans hjul. Foto: Wikimedia Commons.

A next generation oaking system is the main topic in this episode. Not just an oaking system, but an innovative tool using dovetail joints allowing you to add more or add different toasting levels at the same time. Michael Azar of Next Level Oak joins us this episode.

Det skulle bli en hyllning till en av världens bästa fotbollsspelare och ett emblem för staden tre månader efter invigningen kapades statyn vid fotknölarna efter att ha vandaliserats flera gånger. Men hur påverkas själva konstverket av vandaliseringen? Det blir bättre, säger vissa. Reportage med Simon Bank, sportkrönikör på Aftonbladet; Linda Fagerström, konstkritiker och Peter Linde, konstnären bakom Zlatan-skulpturen. ÅRETS FÖRSTA VÅRTECKEN ÄR HÄR För 99 år sedan öppnade den första Vårsalongen på Liljevalchs konsthall nu är det dags för årets upplaga. Nästan 3000 skickade in ansökningar för att få vara med, 170 mer och kanske framförallt mindre kända konstnärer valdes ut av juryn. Kulturredaktionens konstkritiker Mårten Arndtzén har varit där. SPRÅKET AVGÖRANDE FÖR SVENSK KÖRKLANG Sveriges framskjutna position som körnation är omvittnad och många har ställt sig frågan hur ett förhållandevis litet land som Sverige kan vara världsledande. Ny forskning kanske kan ge åtminstone en del av förklaringen. En ny avhandling visar att svenskans vokaler gynnar körsången. Samtal med musikforskaren och dirigenten David Lundblad. FINSK FRAMGÅNGSVÅG I TV-SERIEVÄRLDEN Finland rider på en framgångsvåg vad gäller tv-serier tänkta för en global marknad. Och den klarast lysande stjärnan just nu är kriminaldramat Alla Synder, som nyss släppts i USA med titeln All The Sins, och som sålts till ytterligare ett trettiotal länder. Thella Johnson har sett den första säsongen och träffat en av skaparna. ESSÄ: VAD SKA VI GÖRA MED ALLA LIV VI INTE LEVER? I den tredje delen i OBS essä-serie om detaljen utgår idéhistorikern Michael Azar från Paul Austers romaner och undrar hur vi ska se på alla möjligheter som inte blir verklighet, alla liv som inte blir levda. Programledare: Saman Bakhtiari Producent: Eskil Krogh Larsson

Vår fantasi gör att vi begär mer av livet än vad det någonsin kan erbjuda. Idéhistorikern Michael Azar läser Paul Austers 4321 och undrar hur vi ska se på alla möjligheter som inte blir verklighet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Från januari 2019. När den amerikanske författaren Paul Auster var fjorton år gammal inträffade något som kom att märka honom för livet: en av hans vänner träffades av blixten och dog, bara några centimeter från den unge Paul. I en intervju förklarar han att den dagen förmodligen var den viktigaste i hans liv. Scenen återkommer gång på gång i hans berättelser, om än ofta i förtäckt form. Paul Austers romankonst kretsar gärna kring den där lilla detaljen  den där centimetern eller sekunden som sätter allt på spel. Livet som ett utslag av tillfälligheternas lek. Och ändå kommer den då och då den där påminnelsen om att livet skulle kunna vara någon annanstans och på något annat sätt. I romanen 4321, från 2017, möter vi en och samma biologiska person Archie Ferguson  i fyra skilda versioner. Hans föds av samma föräldrar, men på grund av olika tilldragelser kommer hans livsbana snart att förgrenas i fyra olika riktningar. Så går Archie Ferguson genom livet på fyra skilda sätt, var och en av dem utan att känna till de tre andras existens. Romanen undersöker livet som möjlighetsfält och slump, genom det ständiga växelspelet mellan makt och vanmakt inför tillvarons krafter. Hur många möjliga existenser rymmer egentligen ett och samma liv? Och hur ska vi förhålla oss till de andra öden som vi hade kunnat leva  och dö? Det är onekligen skrämmande att inse att varje dag kan sätta hela tillvaron i gungning. I detta avseende är det vi kallar verklighet en ganska så skör konstruktion. Dess stabilitet vilar i hög grad på de dagliga rutiner som vi har upprepat så många gånger, att vi till slut föreställer oss vår faktiska tillvaro som den enda möjliga. Och ändå kommer den då och då den där påminnelsen om att livet skulle kunna vara någon annanstans och på något annat sätt. Vi kommer inte undan de liv som vi skulle kunna ha levt. Glappet mellan det verkliga och det möjliga, mellan det som är och det som kunde ha varit, möter oss som hemsökelser från våra bortvalda livs gengångare. Livets ofullbordade möjligheter förföljer oss sålunda både på gott och på ont. Den Paul Auster som gläder sig över att ha undsluppit döden som fjortonåring, sörjer samtidigt sin döde vän genom att förvandla hans bortgång till sprudlande litteratur. I 4321 råkar en av de fyra Archie Fergusons ut för ett fruktansvärt oväder. Han avlider blott tretton år gammal när stormen fäller en massiv trädgren över hans tunna kropp. Vi måste sörja honom för en stund, men berättelsen rullar på och i den fortsätter Archie obekymrat sina tre andra liv. Jag tänker att det är i slitningen mellan vårt sinne för livets realiteter och möjligheter som var och en måste möta sitt eget Rubicon: Hur trogen är du dina djupaste begär? Vad gör du av de möjligheter som ropar inom dig? Lever du ditt liv till fullo eller låter du dig tyglas av de förväntningar som andra har på dig? Det är de klassiska frågorna om hur långt man kan leva från sina drömmar utan att gå under  och hur nära man kan vara dem utan att förtäras. Författare som Paul Auster, Jorge Luis Borges, Toni Morrison, Kate Atkinson och Milan Kundera  alla är upptagna av detta på samma gång vackra och smärtsamma predikament: att människan aldrig riktigt kan bedöma värdet av de val hon har gjort, eftersom hon inte kan jämföra sitt faktiska liv med de möjliga existenser hon valt bort, eller gått miste om. Kanske är föreställningen om den yttersta domen bara ett symptom på vår längtan efter att denna jämförelse trots allt blir gjord. Valde jag i grunden rätt eller fel? Åstadkom jag mer gott än ont under mina dagar? Kastade jag bort mitt enda liv eller lyckades jag tvärtom utvinna det bästa jag kunde få ut av det? Människan blir en Gud när hon drömmer. Den lyfter henne ur det trista öde som hon så ofta fastnar i. Grundproblemet består i att människan lider av ett överskott av fantasi, vilket är samma sak som att säga att vi i slutändan begär mer av livet än vad det någonsin kan erbjuda. I den meningen bär vi alla på ett överflöd av liv som trycker som en mara på våra hjärnor. Det är därför som vi ständigt skapar drömvärldar  såsom föreställningen om ett liv efter detta som kan kompensera för alla våra missade chanser och uteblivna tillfredsställelser. Det är också därför som människan så sällan bara är där hon är (det vill säga i det kroppsliga nuets ofta plågsamma realitet), och så ofta befinner sig någon annanstans (det vill säga i den tidlösa fantasins lättsinniga flyktlinje). Människan blir en Gud när hon drömmer. Den lyfter henne ur det trista öde som hon så ofta fastnar i. I mina drömmar har jag uppnått allt, skriver den portugisiske författaren Fernando Pessoa. Jag har visserligen också vaknat upp från samma drömmar, men vad spelar det för roll? [] Hur många Caesar har jag inte varit och hur många drömmer jag inte fortfarande om att bli! Det faktiska och det möjliga, det reella och det drömda, hänger ihop som ler och långhalm. Det är ur verkligheten som fantasin föds, och utifrån fantasin som verkligheten utvärderas. För att förstå en människa måste vi förstå hur hon navigerar mellan dessa livets båda skikt  och hur hon hanterar den ändlighet i tid och rum, som förhindrar henne att förverkliga summan av sina möjligheter. Den så kallade stoiska filosofin försöker lösa motsättningen genom att en gång för alla acceptera det öde som är en givet. Värdera inte det som händer dig, säger stoikerna, med utgångspunkt i det som inte händer dig. Den som drömmer om det som inte är undergräver sin förmåga att finna tillfredsställelse i det som faktiskt är. Jag tycker om stoikerna, men jag tror att de fuskar. För att få ihop ekvationen smyger de in en välvillig gudomlig ordning, ett öde med stort Ö. Endast så lyckas de ge mening och sanktion åt Fortunas ofta brutala nycker. Om man tänker sig att är det en god gud som ligger bakom livets hårda slag är det givetvis lättare att vända andra kinden till. Saken är bara den att ingen i förväg kan veta när det verkliga och det möjliga strålar samman i det ofrånkomliga och nödvändiga Personligen misstänker jag att gapet mellan det som är och det som skulle kunna vara inte går att överbrygga. En möjlig definition på mänskligt liv är nog precis denna oförmåga att få verklighet och möjlighet att sammanfalla en gång för alla. Det finns med andra ord skäl att misstro alla dem som framställer sig som den entydiga Verklighetens språkrör. Deras budskap är att du skall förbli vid din läst, acceptera dina villkor och sluta drömma. Visst måste verklighetssinne och möjlighetssinne, realitet och dröm, dra hyfsat jämt. Saken är bara den att ingen i förväg kan veta när det verkliga och det möjliga strålar samman i det ofrånkomliga och nödvändiga. Bortsett från gudarna förstås  men de tiger som bekant alltid stilla, också den dag då blixten slår ner för att rycka livet ur en kropp som just börjat leva. Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria Litteratur Paul Auster: 4321. Översättning Ulla Roseen. Albert Bonniers förlag, 2018.

När DDR-diktaturens mur föll var det en Händelse med stort H. Men hur får ett skeende en sådan status och vad gör denna historieskrivning med oss? Det funderar idéhistorikern Michael Azar på. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När jag idag tittar på bilder och videoupptagningar från Berlinmurens fall har jag svårt att föreställa mig att jag var en av dem, som just där och då, stod och hackade hål i denna groteska förolämpning mot mänskligheten. Det är inte heller utan viss förvåning som jag betraktar en bild från mitt eget fotoalbum, där en betydligt yngre version av mig själv poserar med en icke-våldsbanderoll framför ett segerrusigt folkhav. Min förundran handlar inte så mycket om att jag inte minns att jag var där. Snarare rör det sig om den märkliga känslan av att jag visserligen rent kroppsligt var på plats  medan jag i anden samtidigt var någon annanstans. Kanske beror det på det enkla förhållandet att jag då inte förstod vidden av det historiska bocksprång som jag hade blivit indragen i. Jag säger indragen, eftersom jag egentligen bara var på genomresa i Östberlin när jag plötsligt sögs in i den oväntade händelsens malström. Till den naive nittonåringens försvar vill jag framhålla att det inte är helt ovanligt att historiens stora Händelser tar form inför vittnen, som först långt i efterhand börjar begripa vad det är de har varit med om. Säkert är det också mer undantag än regel att Historien frambringas av människor som är på det klara med att det faktiskt är just Historia de skapar. Ta korsfästelsen av Jesus som exempel. Varken bödlar eller vittnen kan i den stunden ha haft någon som helst föraning om den djupare historiska innebörden av denna avrättning. Vem kunde då ha förstått att just detta dödsstraff  bland så många andra med tiden skulle mynna ut i de romerska kejsarnas upphöjande av just kristendomen till rikets enda tillåtna religion? Vem kunde ha anat att miljarder människor framöver skulle upphöja korsfästelsen till den mest väsentliga händelsen i hela mänsklighetens ödesdrama? I det levande nuet genomkorsas människor av händelseförloppens lika häftiga som dunkla krafter. De försöker erövra kontrollen över dem, i syfte att ge dem en klar riktning och mening, men deras vidare innebörd glider ändå förr eller senare dem ur händerna. Det är först i efterhand, som historiska händelser med litet h antar skepnaden av Händelser med stort H. Frågan är bara när detta efterhand äger rum. Kanske är det bara en skröna, men som sådan antyder den ändå en viktig sanning. Under Richard Nixons besök i Kina, i februari 1972, ska den kinesiske premiärministern Zhou Enlai ha fått frågan om hur han ställde sig till den franska revolutionen. Premiärministern lade för ett ögonblick sin panna i djupa veck och svarade sedan lakoniskt: det är alldeles för tidigt att säga. Jag är frestad att gå ytterligare ett steg i samma riktning och hävda att det är först när Historien tagit slut som vi verkligen förstår vad det är som har ägt rum i den. Det är ju ingalunda ett orimligt krav att man först måste få skåda en tavla i sin helhet, innan man vågar uttala sig om alla dess enskilda delar. Problemet med den mänskliga historien är naturligtvis att den målning som en dag ska sammanfatta vår historia först kan avslutas när vi alla är borta. För den som, likt jag själv, inte tror på den korsfästes återkomst, återstår därmed bara det sorgliga konstaterandet att vi aldrig någonsin kommer att förstå den fulla innebörden av allt det som en gång har hänt. Det är säkert också i detta ljus som vi ska läsa Michel de Montaignes beska reflektion att historikerna tycks dömda till att bara tolka redan förefintliga tolkningar av det förflutnas tilldragelser  utan att någonsin nå fram till den eftersökta händelsens rena kärna och innebörd. Men vad är det som gör att vissa tilldragelser i backspegeln vinner status av Händelser med stort H det vill säga, som vitala fästpunkter i det historiska minnet, värda att antingen firas eller sörjas, som vore de bärare av själva sanningen om människans öde? Därom tvistar de lärde, men ett återkommande förslag är att Händelsen delar in historien i ett före och ett efter. Den tillskrivs förmågan att radikalt slå upp dörren mot en framtid som helt bryter av mot det förflutna. Inom kristenheten uttyds sålunda mänsklighetens historia i ljuset av ett före och ett efter Kristi offergärning, ett före och ett efter syndernas förlåtelse. En mer sekulär version finner vi i den revolutionära tradition som upphöjer 1789 till en avgörande brytpunkt i historien. Redan de ledande franska revolutionärerna uppfattade gärna sig själva i sådana termer. De beskrev sig som ett slags förlösare av en ny mänsklighet, en mänsklighet som en gång för alla skulle lämna det förgångna bakom sig och påbörja Historien på nytt med republikens födelse som det nya år 1. I den ständiga kampen, om hur människan ska skriva berättelsen om sitt äventyr på jorden har striden om exakt vad som ska räknas som en Händelse  och hur denna sedan ska uttolkas  en utslagsgivande betydelse. För människans kamp om makten är också alltid en strid om det historiska minnet; det vill säga, en strid om hur vi ska ge mening åt händelsernas flöde och påtvinga de levande och de döda en bestämd roll i dem. På så sätt används särskilt utvalda Händelser som existentiella och politiska prövostenar, också för generationer som lever hundratals eller rentav tusentals år efter att de ägt rum: Hur trogen, eller otrogen, är du gentemot den som dog för just dig på korset? Hur lojal, eller illojal, är du, gentemot de revolutionärer som gav sitt liv för din frihet? Är du för eller emot  den stora Händelsen? När jag stod där, en iskall novemberdag 1989, med en bit av muren i min hand, kunde jag inte föregripa alla de sätt på vilka murens fall skulle adlas till min generations kanske främsta prövosten. Det dröjde nämligen inte länge, förrän en lång rad självutnämnda språkrör skulle omvandla Händelsen till en tribunal som ingen skulle få undkomma. Ännu en gång skulle tiden delas upp i ett före och efter. Ännu en gång skulle vi lämna det förflutna bakom oss. Ännu en gång skulle mänskligheten ställas till svars inför det förpliktigande kravet att vara för eller emot den förmodat lysande framtid som Händelsen visade vägen till. Nu fick det vara nog med historia, sa man. Tvivel och frågor hörde inte hemma i den nyvunna frihetens entusiastiska rike. Med murens och kommunismens hädanfärd var ju Historien som sådan avslutad och målningen över det mänskliga äventyret äntligen fullbordad. Det var faktiskt rätt sorgligt att beskåda, mitt i all berättigad glädje, hur den segrande ideologins talesmän började använda sig av just den retorik som de tidigare tillskrivit den besegrade fienden. I denna nya version av den enda vägens politik, av Historiens obevekliga logik, återstod det egentligen bara för oss alla, att gemensamt sjunka riktigt djupt ner i våra fåtöljer och bara njuta av att den mänskliga Tiden fulländats med just oss. Michael Azar, professor i idéhistoria

Krim-poddar har på kort tid blivit en populär form för mordhistorier och uppmärksammade kriminalfall nu ifrågasätts etiken! Dessutom: Brechts pjäser är ständigt aktuella på teaterscenen just nu även han själv. Poddarnas etik har granskats under hösten av SVT:s Kulturnyheterna. Flera populära krimpoddar har kritiserats för att ha plagierat stora delar av sitt innehåll och anhöriga till mordoffer känner sig överkörda av poddarnas ofta detaljerade och explicita berättelser om de tragedier de tvingats leva med. Behövs en bättre reglering av poddarna? Samtal med pressombudsmannen Ola Sigvardsson och juristen Mårten Schultz. Dramatikern Bertold Brecht är den politiska teaterns stora förgrundsfigur och spelas fortfarande frekvent. Igår (onsdag) var det premiär, inte för en Brecht-pjäs, men väl en föreställning om Brecht själv på Malmö stadsteater, Brecht i mörka tider. Vad gör honom intressant idag? Skådespelaren Sven Boräng är gäst i P1 Kultur. Just nu visas den sydafrikanske konstnären William Kentridges The Refusal of Time på Kummelholmen i Stockholm. Verket är en installation bestående av flera projektioner, en rörlig skulptur och fyra megafoner och handlar om tidens natur. Karsten Thurfjell har varit där. Hallands konstmuseum i Halmstad var stängt för ombyggnad och renovering i tre år  nu öppnar de igen. Konstkritiker Cecilia Blomberg har varit där - hur blev det? Hur kommer termen "havsnära" klinga i mäklarspråket i framtiden, undrar Nina Asarnoj i Veckans ord. I dagens radioessä skriver författaren och idéhistorikern Michael Azar om att riva Berlinmuren och se historien dö. Programledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson

Historiska personer får sällan vila i fred. Idéhistorikern Michael Azar reflekterar över dragkampen om de döda, och hur den syftar till att förändra både dåtid, nutid och framtid. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2017. Sylvassa svärd skär igenom vrålande kroppar De döendes blod väller fram längs den torra jorden. I den sjuttonde sången av Illiaden tar Homeros med oss till ett slagfält där greker och trojaner drabbar samman i en fruktansvärd kamp på liv och död. Men vad är det egentligen de kämpar om? Vi tar oss närmare och finner snart att de stridande sliter och drar i en redan livlös kropp. Det är ett motiv som återkommer ständigt i den antika litteraturen: de levande går i strid med varandra  om de döda. De både dödar och dör i de redan dödas namn. De grekiska författarna ringar in de våldsamma passioner som förenar de levande med de döda, och som oupphörligen sätter själva gränsen mellan liv och död på spel. Jag tänker på Homeros medan jag vandrar omkring bland gravarna på en av Paris många kyrkogårdar. Det franska presidentvalet, som ännu inte är avgjort under mitt besök, är tänkt att handla om landets framtid och ändå ser vi hur presidentkandidaterna hela tiden vänder sig mot det förflutna för att bjuda in nationens döda på scenen. Kejsar Napoleon och general de Gaulle givetvis, men också de franska motståndskämparna och offren för de senaste årens terrordåd. Politikerna sliter och drar i redan livlösa kroppar för att utnyttja dem som spelpjäser i sina interna uppgörelser. Marine Le Pen, den Nationella frontens ledare, har allierat sig med en annan gestalt från den franska historien. Hon framställer sig gärna som ett slags inkarnation av den helgonförklarade Jeanne dArc  och nu åkallar hon den avrättade jungfrun för att med hennes välsignelse återupprätta det gamla, rena och kristna Frankrike. Kampen om framtiden är alltid samtidigt en kamp om det förflutna. Vi strider om de minnen genom vilka vi formar morgondagens bild av oss själva. De döda går igen på de levandes ben. Det vi kallar spöken, skriver Salman Rushdie, det är ingenting annat än våra ouppklarade affärer. De levande drabbar samman för att betala skulden till dem som man inte lyckats skydda från döden. De riskerar sina egna liv för att förvandla de dödas stoff till ande, deras stumhet till vittnesmål och deras sista önskningar till verklighet. Det är därför som styrkan i en politisk idé ofta är mindre beroende av dess inre rationalitet, än av det blod som följer den i spåren. Det politiska mordets historia visar att det ibland är just genom att dö som man segrar. Det hör till martyrskapets kusliga dialektik att de mördade ofta blir mer mäktiga som döda än vad de var som levande. Ta till exempel historien om Jesus vad hade det egentligen blivit av kristendomen om han inte hade avrättats? Under de romerska förföljelserna blev martyrskapet ett sätt för de kristna att stärka den inre sammanhållningen. Martyrernas död är kristendomens ut­säde, som kyrkofadern Tertullianus uttryckte det redan på 200-talet. Imitatio Christi. För varje ny korsfäst, ytterligare en evigt levande förebild. Så kom döden att bli vägen till livet. Medan jag går runt på den parisiska kyrkogården funderar jag också på alla dessa gåtfulla likskändningar som kantar människans historia. Som när den påvliga inkvisitionen gräver upp redan döda syndare för att bränna deras kvarlevor. Eller som när de franska jakobinerna år 1793 sliter upp landets forna kungar ur deras gravar för att halshugga dem - post mortem. Vad är det egentligen som händer här? Och varför tycks de döda alltid finna vägen tillbaka till de levande hur mycket man än försöker förpassa dem till den så kallade andra sidan? Den politiska striden handlar inte bara om vilka som är vänner och fiender i nuet, utan också om vilka som en gång varit det. De levande och de döda griper efter varandras strupar i en klagosång som bara för oss längre och längre bakåt i tiden. Så förvandlas historien till en berättelse om vi och dom som ger nuets sammandrabbningar dess ödesmättade prägel. The past is never dead. It is not even past, anmärker den amerikanske författaren William Faulkner. Nej, ingenting tycks vara svårare för människan än att bryta med det förflutna. Den västerländska moderniteten hoppades visserligen kunna framföda en helt ny människa, en alltigenom rationell varelse som en gång för alla skulle befria sig från historiens döda konventioner. Det gick väl sådär, för att uttrycka det milt. Kanske måste man konstatera att det mänskliga förnuftet är och förblir skröpligt i jämförelse med regressionens och upprepningens lidelser. Betänk bara hur vi i vår förmodat upplysta samtid  håller på att återföda just de monster som vi trodde att vi hade gjort oss av med. De har visserligen bytt färg på sina skjortor, men bakom den nya retoriken döljer sig samma gamla morbida imperativ: att det egna folket äntligen ska befrias från alla främmande element, för att återigen bli det som det en gång förmodas ha varit. Djävulens främsta list, säger den franske poeten Baudelaire, består i att övertyga oss om att han inte existerar. Det är lätt att slås av likheterna mellan den europeiska extremhögern och jihadistiska salafismen. Trots att de gör anspråk på att vara varandras värsta fiender, delar de nämligen samma nostalgiska drömmar om en förfluten guldålder och samma fantasier om en värld som en gång för alla frigjorts från orena och otrogna element. De förenas i sin djupa motvilja mot allt det som gör människans existens till någonting mer än en ständig upprepning av det förflutna och därför måste de först och främst förklara krig mot den mångstämmiga skaparkraft som bebor människan, och som gör det möjligt för henne att i sina bästa stunder frambringa helt nya former av liv och gemenskap. Med min egen bakgrund i Libanon, ett av världens mest splittrade länder, vet jag en del om vad det innebär att tas som gisslan av sådana renhetsideologier. Livsutrymmet krymper dramatiskt när varje liten etnisk och religiös grupp hävdar att man antingen är med dem eller emot dem. Det är svårt att hålla huvudet kallt när de stoltserar med sina döda martyrer för att sätta just din lojalitet på prov. I sådana ultimatum finns det inte några gråzoner kvar: bara vänner, fiender och döda kroppar som kräver hämnd och upprättelse. Den senaste tidens många terrordåd på den europeiska kontinenten ställer oss inför samma slags ultimatum. Terrorns strateger vet att ingen är immun mot sorg, skräck och hat. Dom vet att det kan räcka med en enda smärtsam påminnelse om vår egen sårbarhet för att vi ska förlora vår urskillningsförmåga. Och sen står man plötsligt där och sliter och drar i de döda offren från alla håll. Man hör sig ropa i blindo efter blodshämnd, fotbojor och massdeportationer. Ibland går det så snabbt att man inte ens märker att man har gått i fällan. Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria

Idag premiärvisas Roy Anderssons nya film Om det oändliga i Venedig - P1 Kultur har hälsat på i hans studio och får en direktrapport från filmfestivalen. Dessutom: Långt kulturreportage om Knausgårdeffekten - 10 år av Min kamp. Roy Anderssons sjätte långfilm Om det oändliga premiärvisas idag på Venedigs filmfestival där han har chansen att vinna ännu ett guldlejon. P1 Kultur träffade en självsäker regissör i sin studio i Stockholm innan han reste. Och på plats i Venedig finns filmkritiker Jan Lumholdt hur bra är Roy Anderssons film - och hur togs filmen emot? I år är det 10 år sedan första delen av sex i Karl Ove Kanusgårds svit Min kamp kom ut. Boken slog ner som en bomb och vållade både etiska och estetiska debatter och sedan dess har Knausgård varit den stora fixstjärnan i skandinavisk litteratur. Hur har Min kamp påverkat skrivandet, författarrollen och litteraturens gränser? Sandra Stiskalo möter kritiker, författare och forskare för att förstå Knausgårdeffekten 10 år av Min kamp. I OBS serie om upprepningar, hör vi idag idéhistorikern Michael Azar om en samtid som kräver hämnd och upprättelse i de dödas namn. Programledare: Saman Bakhtiari Producent: Eskil Krogh Larsson

I år är det 100 år sedan Carl Larsson gick ur tiden. Dagens P1 Kultur ägnar sig helt åt den folkkära konstnären. Varför har han fått den plats han har i den svenska konsthistorien? Konstnären Ernst Billgren har i sommar haft en utställning på konsthallen Kvarnen i Sundborn - "Den okände Carl Larsson". I dagens program berättar han om sin syn på Carl Larssons konstnärskap: vad innebar Larsson fattiga bakgrund för den konst han skapade? Vad döljer sig bakom målningar med blommande ängar, lyckliga barn och trivsamma hemmiljöer? Dessutom, frilansjournalisten Kerstin Svenson berättar om Carl Larssons liv och verk i en serie reportage, där hon bland annat besöker Carl Larsson-gården Lilla Hyttnäs i Sundborn, läser gamla brev och träffar barnbarnsbarnet som bor i Spadarvet, en gård som Carl Larsson köpte 1897 inte långt från Lilla Hyttnäs. Veckans OBS-essäer handlar om möten den här veckan och i dag börjar idéhistorikern Michael Azar  i Libanon, en skärningspunkt mellan öst och väst. Eller ska öst och väst kanske snarare betraktas som ett kärlekspar, som så starkt har präglats av varandra att ibland går de inte ens att skilja åt. Programledare: Måns Hirschfeldt Producent: Maria Götselius Lyssna på alla tio delarna om Carl Larssons liv här nedanför

Högerpopulister och religiösa extremister vill att vi lever i okunskap om att öst och väst är präglat av varandra. Men ibland går de inte ens att skilja åt, säger idéhistorikern Michael Azar. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Varje gång jag hälsar på mina släktingar i Libanon får jag höra samma historia. Förr eller senare kommer någon nämligen att förklara för mig att vi, vi libaneser, vi är minsann inte araber utan fenicier! Det är tänkt som en komplimang, så när jag ändå väljer att ifrågasätta deras tes så brukar det snabbt bli dålig stämning. Menar ni verkligen, frågar jag, att libaneser och araber är helt två skilda raser? Och hur kommer det i sig så fall att så många libaneser faktiskt identifierar sig som araber? Deras sedvanliga svar är att det inte i första hand handlar om ras utan om civilisation. För det är egentligen det här som dom är ute efter: att visa att det finns en markant skillnad mellan de riktiga libaneserna  det vill säga arvtagarna till de aktade fenicierna  och de kryptolibaneser som betraktar sig som araber, det vill säga muslimerna. Det förflutna tjänar med andra ord som en existentiell och politisk samtidskompass. Vi kristna libaneser, påstår mina släktingar, är i grunden västerlänningar till skillnad från muslimerna som hör till arabvärlden och österlandet. Jag låter mig ändå inte övertygas, utan påminner dom nu om att de själva inte bara talar arabiska, utan också dagligen äter arabisk mat, tittar på arabiska filmer, lyssnar på arabisk musik och dessutom i grunden delar samma Gudsuppfattning som muslimerna. Med viss triumf i rösten tillägger jag att några av de mest tongivande förespråkarna för arabisk enighet har varit just kristna libaneser. Vid det här laget brukar en av mina äldre kusiner George gripa in: Du Michael, säger han, du som har bott i Sverige i hela ditt liv, hur skulle du kunna förstå de konflikter som pågår här? Och sedan markerar han att diskussionen är över. Jag inser omedelbart att det inte är mödan värt att fortsätta debatten. Det hör till saken att George regelbundet visar mig sina vapengömmor för att påminna mig om att frågan om hans identitet inte är en teoretisk fråga utan en fråga om överlevnad. I själva verket har öst och väst slingrat sig så många gånger runt varandra att det är svårt att urskilja vad som är vad Väst är väst och öst är öst, och aldrig mötas de två. Rudyard Kiplings devis från 1889 är ett återkommande mantra som fortfarande florerar på många håll, också i ett land som Libanon där väst och öst de facto möter varandra varje dag. Som bekant har självutnämnda företrädare på båda sidor har  åtminstone sedan korstågens tid gjort allt för att hålla gränsen så intakt som möjligt. Så ofta har de förklarat varandra krig att relationen mellan det så kallade västerlandet och österlandet ännu idag präglas av misstro och hat. Men det finns naturligtvis också en annan historia och det är en historia om ömsesidig fascination och förälskelse. I själva verket har öst och väst slingrat sig så många gånger runt varandra att det är svårt att urskilja vad som är vad  och vem som är vem. Till passionsdramernas natur hör ju att de förändrar båda parterna och att de dessutom ofta ger upphov till oäktingar som undergräver alla skarpa gränsdragningar. Få känner nog till att centrala aspekter av vad man idag kallar västerländsk filosofi vilar på betydande insatser från muslimska tänkare. Än färre är nog medvetna om att religionen islam har funnits längre på den europeiska kontinenten än protestantismen och att kristna stater genom Europas hela historia ingått allians med muslimska stater för att kriga mot andra kristna stater. Ibland blir okunskapen rent komisk. Jag ljuger inte när jag säger att jag ofta måste påminna vissa européer om att kristendomen inte är en västerländsk uppfinning. Så mycket för tanken att Orienten är muslimsk och Occidenten kristen. hur övervinner man den ömsesidiga misstänksamhet som koloniala erövringskrig och helig terror lämnat efter sig? Med andra ord finner man inte sällan österlandet djupt inbäddat i västerlandet  och vice versa. Denna insikt är viktig att ha med sig i samtiden, eftersom vi behöver ordentligt med intellektuellt självförsvar mot den högerpopulism och religiösa extremism som helst ser att vi lever i okunskap om oss själva och den historia som har format oss. Men var går i så fall gränsen mellan öst och väst? Hur skiljer man mellan realitet och fiktion i sådana här komplexa frågor? Och hur övervinner man den ömsesidiga misstänksamhet som koloniala erövringskrig och helig terror lämnat efter sig? Alltsedan Edward Said 1978 publicerade sitt banbrytande verk, Orientalism, har sådana frågor trängt sig allt djupare in i den intellektuella diskussionen. De hemsöker inte bara vetenskaperna och den politiska debatten utan också den samtida litteraturen. Ett spännande exempel från romankonsten finner vi i den franske författaren Mathias Énards Boussole. Denna flerfaldigt prisbelönta roman  titeln kan översättas med Kompass  tar sig an stora delar av den europeiska kulturhistoriens intrikata kärleksförbindelser med Österlandet. Det är med andra ord inte de klassiska protagonisterna som står i centrum det vill säga, korsfarare och soldater, statsmän och missionärer  utan diktare, konstnärer och kompositörer. Enard är ute efter att visa hur bilden av Orienten fungerat som en ändlös inspirationskälla för tonsättare som Mozart, Beethoven, Berlioz, Liszt och Schubert, för författare som Goethe, Flaubert, Rimbaud och Eberhardt, och för målare som Ingres, Delacroix, Matisse och Kandinsky. Ja, det är väldigt många namn som figurerar på dessa fem hundra sidor av tättskrivna reflektioner över konstens förmåga att överskrida gränser och utvidga vår existentiella horisont. Konstnärerna hjälper oss, menar författaren, att se de andra i oss själva  och oss själva i de andra. Slutsatsen är både enkel och övertygande: i hjärtat av det som vi kallar västerländsk kultur pulserar melodier, tankar och former från en kultursfär som paradoxalt nog ständigt förtalas och förkastas som om den vore oss helt främmande. Romanens huvudfigur är en viss österrikisk musikolog och orientalist vid namn Franz Ritter. Under en lång sömnlös natt i hemstaden Wien drar han sig till minnes sina resor i Orientens mytomspunna städer: Istanbul, Teheran, Bagdad, Beirut, Kairo och så vidare. Han tänker på scener han bevittnat, på konferenser han bevistat, på texter han läst  och droger han prövat. Och över alla minnen svävar ett omtumlande kärleksmöte med en framstående kvinnlig orientalist vid namn Sarah. Ur en litterär synvinkel kan det låta som en banal intrig, men samtidigt är det just genom Ritters flödande medvetandeström som romanen förmår utforska allt vad drömmen om Orienten har gett upphov till inom europeiskt kulturliv. Boussole utgör en hyllning till alla de skapande krafter som vågat sig bortom snäv narcissism och kulturell isolering. När romanens huvudperson uttrycker sin smärta över samtidens katastrofala utveckling  från Syriens sönderfall till fascismens återkomst i Europa  tänker jag igen på mina släktingar i Libanon och deras förtvivlade försök att navigera i en verklighet som formas av krig i gudarnas, nationernas och civilisationernas namn. Dag efter dag måste de vända in och ut på sig själva för att inte förlora sin kompass i en värld av ständigt skiftande gränser, identiteter och allianser. Men sedan slås jag plötsligt av insikten att deras dystra öde också är mitt eget. På samma sätt som det faktiskt också är ditt. Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria Litteratur Mathias Énard: Boussole. Actes Sud, 2015.

Vår fantasi gör att vi begär mer av livet än vad det någonsin kan erbjuda. Idéhistorikern Michael Azar läser Paul Austers 4321 och undrar hur vi ska se på alla möjligheter som inte blir verklighet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2018. När den amerikanske författaren Paul Auster var fjorton år gammal inträffade något som kom att märka honom för livet: en av hans vänner träffades av blixten och dog, bara några centimeter från den unge Paul. I en intervju förklarar han att den dagen förmodligen var den viktigaste i hans liv. Scenen återkommer gång på gång i hans berättelser, om än ofta i förtäckt form. Paul Austers romankonst kretsar gärna kring den där lilla detaljen  den där centimetern eller sekunden som sätter allt på spel. Livet som ett utslag av tillfälligheternas lek. Och ändå kommer den då och då den där påminnelsen om att livet skulle kunna vara någon annanstans och på något annat sätt. I romanen 4321, från 2017, möter vi en och samma biologiska person Archie Ferguson  i fyra skilda versioner. Hans föds av samma föräldrar, men på grund av olika tilldragelser kommer hans livsbana snart att förgrenas i fyra olika riktningar. Så går Archie Ferguson genom livet på fyra skilda sätt, var och en av dem utan att känna till de tre andras existens. Romanen undersöker livet som möjlighetsfält och slump, genom det ständiga växelspelet mellan makt och vanmakt inför tillvarons krafter. Hur många möjliga existenser rymmer egentligen ett och samma liv? Och hur ska vi förhålla oss till de andra öden som vi hade kunnat leva  och dö? Det är onekligen skrämmande att inse att varje dag kan sätta hela tillvaron i gungning. I detta avseende är det vi kallar verklighet en ganska så skör konstruktion. Dess stabilitet vilar i hög grad på de dagliga rutiner som vi har upprepat så många gånger, att vi till slut föreställer oss vår faktiska tillvaro som den enda möjliga. Och ändå kommer den då och då den där påminnelsen om att livet skulle kunna vara någon annanstans och på något annat sätt. Vi kommer inte undan de liv som vi skulle kunna ha levt. Glappet mellan det verkliga och det möjliga, mellan det som är och det som kunde ha varit, möter oss som hemsökelser från våra bortvalda livs gengångare. Livets ofullbordade möjligheter förföljer oss sålunda både på gott och på ont. Den Paul Auster som gläder sig över att ha undsluppit döden som fjortonåring, sörjer samtidigt sin döde vän genom att förvandla hans bortgång till sprudlande litteratur. I 4321 råkar en av de fyra Archie Fergusons ut för ett fruktansvärt oväder. Han avlider blott tretton år gammal när stormen fäller en massiv trädgren över hans tunna kropp. Vi måste sörja honom för en stund, men berättelsen rullar på och i den fortsätter Archie obekymrat sina tre andra liv. Jag tänker att det är i slitningen mellan vårt sinne för livets realiteter och möjligheter som var och en måste möta sitt eget Rubicon: Hur trogen är du dina djupaste begär? Vad gör du av de möjligheter som ropar inom dig? Lever du ditt liv till fullo eller låter du dig tyglas av de förväntningar som andra har på dig? Det är de klassiska frågorna om hur långt man kan leva från sina drömmar utan att gå under  och hur nära man kan vara dem utan att förtäras. Författare som Paul Auster, Jorge Luis Borges, Toni Morrison, Kate Atkinson och Milan Kundera  alla är upptagna av detta på samma gång vackra och smärtsamma predikament: att människan aldrig riktigt kan bedöma värdet av de val hon har gjort, eftersom hon inte kan jämföra sitt faktiska liv med de möjliga existenser hon valt bort, eller gått miste om. Kanske är föreställningen om den yttersta domen bara ett symptom på vår längtan efter att denna jämförelse trots allt blir gjord. Valde jag i grunden rätt eller fel? Åstadkom jag mer gott än ont under mina dagar? Kastade jag bort mitt enda liv eller lyckades jag tvärtom utvinna det bästa jag kunde få ut av det? Människan blir en Gud när hon drömmer. Den lyfter henne ur det trista öde som hon så ofta fastnar i.  Grundproblemet består i att människan lider av ett överskott av fantasi, vilket är samma sak som att säga att vi i slutändan begär mer av livet än vad det någonsin kan erbjuda. I den meningen bär vi alla på ett överflöd av liv som trycker som en mara på våra hjärnor. Det är därför som vi ständigt skapar drömvärldar  såsom föreställningen om ett liv efter detta som kan kompensera för alla våra missade chanser och uteblivna tillfredsställelser. Det är också därför som människan så sällan bara är där hon är (det vill säga i det kroppsliga nuets ofta plågsamma realitet), och så ofta befinner sig någon annanstans (det vill säga i den tidlösa fantasins lättsinniga flyktlinje). Människan blir en Gud när hon drömmer. Den lyfter henne ur det trista öde som hon så ofta fastnar i. I mina drömmar har jag uppnått allt, skriver den portugisiske författaren Fernando Pessoa. Jag har visserligen också vaknat upp från samma drömmar, men vad spelar det för roll? [] Hur många Caesar har jag inte varit och hur många drömmer jag inte fortfarande om att bli! Det faktiska och det möjliga, det reella och det drömda, hänger ihop som ler och långhalm. Det är ur verkligheten som fantasin föds, och utifrån fantasin som verkligheten utvärderas. För att förstå en människa måste vi förstå hur hon navigerar mellan dessa livets båda skikt  och hur hon hanterar den ändlighet i tid och rum, som förhindrar henne att förverkliga summan av sina möjligheter. Den så kallade stoiska filosofin försöker lösa motsättningen genom att en gång för alla acceptera det öde som är en givet. Värdera inte det som händer dig, säger stoikerna, med utgångspunkt i det som inte händer dig. Den som drömmer om det som inte är undergräver sin förmåga att finna tillfredsställelse i det som faktiskt är. Jag tycker om stoikerna, men jag tror att de fuskar. För att få ihop ekvationen smyger de in en välvillig gudomlig ordning, ett öde med stort Ö. Endast så lyckas de ge mening och sanktion åt Fortunas ofta brutala nycker. Om man tänker sig att är det en god gud som ligger bakom livets hårda slag är det givetvis lättare att vända andra kinden till. Saken är bara den att ingen i förväg kan veta när det verkliga och det möjliga strålar samman i det ofrånkomliga och nödvändiga Personligen misstänker jag att gapet mellan det som är och det som skulle kunna vara inte går att överbrygga. En möjlig definition på mänskligt liv är nog precis denna oförmåga att få verklighet och möjlighet att sammanfalla en gång för alla. Det finns med andra ord skäl att misstro alla dem som framställer sig som den entydiga Verklighetens språkrör. Deras budskap är att du skall förbli vid din läst, acceptera dina villkor och sluta drömma. Visst måste verklighetssinne och möjlighetssinne, realitet och dröm, dra hyfsat jämt. Saken är bara den att ingen i förväg kan veta när det verkliga och det möjliga strålar samman i det ofrånkomliga och nödvändiga. Bortsett från gudarna förstås  men de tiger som bekant alltid stilla, också den dag då blixten slår ner för att rycka livet ur en kropp som just börjat leva. Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria   Litteratur Paul Auster: 4321. Översättning Ulla Roseen. Albert Bonniers förlag, 2018.

Våren har varit turbulent på Dramaten - men det är inte första gången som arbetsmiljön på nationalscenen ifrågasatts. Frågan är: var började det egentligen? Och Hilma af Klint-opera på Guggenheim - P1 Kultur var där. Dramaten i kris. Efter SVT-dokumentären om artisten Josefin Nilsson, som berättar om hur hon misshandlades av sin partner, tillika medarbetare på Dramaten, har föreställningar ställts in, vittnesmål om stora brister i arbetsmiljön framkommit, och vd Eirik Stubö avgått. Hur hamnade Dramaten här? Reportage med Sven Hugo Persson, tidigare dramaturg på Dramaten och Anna Lund, sociolog som undersökt jämställdhet inom scenkonsten.  Berättelsen om Hilma af Klint fortsätter att fascinera. Efter en succéartad utställning på Guggenheim i New york hade i veckan Benjamin Staern och Mira Bartovs opera om hennes liv och konst amerikansk premiär. P1 Kultur var där.  Dessutom: Recension av Sjuhäradsbygdens americana-stjärna Daniel Norgren; essä om jagets upplösning av Michael Azar och Gunnar Bolin väljer veckans ord: ägg. Programledare: Saman Bakhtiari Producent: Eskil Krogh Larsson

P1 Kultur besöker Indiens främsta konstbiennal, den i Koshin. I år med många politiska inslag. Dessutom: Ny ledamot i akademien och vi har sett Carl Fredrik Reuterswärd på Moderna i Malmö. Just nu pågår Indiens främsta konstbiennal i Koshin. Landet går till val senare i vår och även i konsten märks en höjd politisk tempratur. Sveriges radios kulturkorrespondent Naila Saleem är på plats.  Den finlandssvenska poeten Tua Forsström tar plats i Svenska akademien - vad kan hon bidra till i akademiens arbete och vad betyder det för den pågående rekonstruktionen? Samtal med redaktionens Marie Lundström och Mattias Berg.  Carl Fredrik Reuterswärd är mest känd för skulpturen Non violence - revolvern med knut på pipan. Nu ställs han ut på Moderna Museet i Malmö P1 kultur har varit där. Göteborgs symfoniker och deras nye chefdirigent Santtu-Mattias Rouvali har precis har inlett en ny Sibelius-cykel, första skivan innehåller första symfonin och En saga. Samtal med P2:s Johan Korssell om en lyckad Sibelius-tolkning.  I dagens radioessä från OBS skriver idéhistorikern Michael Azar om människans desperata försök att styra livet efter att vi har dött. Programledare: Lisa Wall  Producent: Eskil Krogh Larsson

Efter döden kan vi glömmas bort, men är det det värsta? När vi inte kan svara har fienderna all makt att föreviga oss enligt tycke och smak. Idéhistorikern Michael Azar funderar över vårt postuma öde. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag började leva först när jag betraktade mig själv som död, skriver Jean-Jacques Rousseau i sina Bekännelser. Det är en tankeväckande version av den klassiska idén att vi behöver tänka på döden för att påminna oss om att vi finns till. Memento mori det är först i dödens närhet som livet erhåller verklig intensitet, mening och klarhet. Att livet ilar förbi, glider undan och till slut försvinner, är kanske själva förutsättningen för våra desperata försök att gripa det, att nagla fast det och på så sätt uppleva det till fullo. Om inte döden fanns så skulle människan vara tvungen att uppfinna den. I ett av den antika grekiskans ord för öde  moira  möter vi precis denna innebörd: att livet gestaltar sig som ett unikt öde fordrar att man blott får vara med om en del av tiden, aldrig hela. Det ingår i människans lott att tiden som sådan undflyr hennes makt, att hon inte kan få stopp på den hur mycket hon än försöker. Sakta men säkert  eller abrupt och brutalt  drar tiden människan mot en destination som tvärtom sätter stopp för henne. Eller som den romerske statsmannen och författaren Cicero skrev om Julius Caesar: Vi må vara hans slavar, men han är tidens slav. Under en period av mitt liv, då jag trodde att jag var allvarligt sjuk, fann jag ett visst nöje i att läsa de stora konstnärernas tankar om döden. Jag minns särskilt ett av Mozarts brev till sin svårt sjuke far. Det unga geniet förklarar här att döden, vid närmare eftertanke, är människans bästa och mest trogna vän. Ja, kanske är den egna döden vår enda nyckel till sann glädje. Amadeus finner tröst i tanken att han aldrig kan vara säker på att vakna nästa morgon. Men det är inte för att han vill dö, utan för att ett liv utan ändpunkt gör tillvaron futtig och tom. Om inte döden fanns så skulle människan vara tvungen att uppfinna den. Den rumänske författaren Emil Cioran är på många sätt lika entusiastisk över döden som Mozart, men han medger samtidigt att han finner den tveeggad. Tanken på det väntande Intet är både ett gift och ett botemedel. Ingen tanke, skriver han, är på samma gång lika uppbygglig och upplösande som tanken på döden. Förgängligheten tycks på samma gång äga förmågan att möjliggöra  och omintetgöra  all känsla av mening. Så framträder det hägrande slutet som den mänskliga fantasins urkälla. Vår föreställningsförmåga när sig på det som inte går att konkret gripa med tanken, det som vägrar att underordna sig en fast och tydlig idé. Alla har vi visserligen i någon bemärkelse redan varit döda i miljarder år (och det var ju inte, vad jag kan minnas, särskilt ansträngande), men att tänka sig att man inte längre finns när man en gång funnits, det är en annan sak. Här möter vi en svårighet som resulterat i det märkliga förhållandet att döden ständigt skjuts på framtiden och berövas sin karaktär av absolut gräns. Jag tänker inte bara på det faktum att många religioner och filosofiska system postulerar något slags fortsättning på livet, om än på en annan ort och i en annan gestaltning. Historien uppvisar en lång rad gestalter som är mer upptagna av det postuma ödets glädjeämnen än av jordelivets banala förnöjelser. På ett djupare plan verkar det också handla om att den mänskliga libidon aldrig riktigt kan tillfredsställas inom jordelivets ramar. Det spelar ingen roll hur mycket vi har varit med om, alltid finns det något kvar som är ogjort och som pockar på förverkligande. Det spelar ingen roll hur mycket glädje och njutning vi erfarit, det kvarstår alltid några missräknade lustar. Det är för att själen förblir hungrig som den behöver ett liv efter detta, säger den franske psykoanalytikern Jacques Lacan. Som om vi inte hade nog av besvär med vårt begär här på jorden, nu ska också en del av evigheten ägnas åt att göra upp räkningen med det hela. Hela människans historia vittnar om denna oförmåga att stilla det kaotiska virrvarr av lustar som inte finner någon ro på jorden. Den svarta gudinnan må försöka hugga av vår livstråd en gång för alla, men moirans makt står sig ändå slätt gentemot vår längtan efter ett postumt öde. Historien uppvisar en lång rad gestalter som är mer upptagna av det postuma ödets glädjeämnen än av jordelivets banala förnöjelser. Samtidigt kan man ställa sig frågan, om inte idén om det hotande helvetet är ett uttryck för vår ängslan över vad de levande kommer att göra med oss den dag vi lämnat dem. Om vi ofta är maktlösa i livet gentemot våra fiender, är det ingenting mot vad som väntar oss i döden. Det tycks inte finnas någon hejd på alla de smädelser som de levande riktar mot de döda, ingen gräns för hur eländigt vårt eftermäle kan arta sig i deras tal och förtal. De döda slits upp ur sina gravar, de skändas och förhånas. Inte ens den sköna litteraturen och konsten utgör något undantag. Tänk bara på vad Dante gjorde med några av sina fiender i Den gudomliga komedin, eller på Michelangelos angrepp på sina belackare i Den yttersta domen. Jag tänker till exempel på den påvlige ämbetsmannen Biagio da Cesena som redan i livet insåg att Michelangelos målning skulle föreviga honom, utrustad med åsneöron och omslingrad av ormar djupt nedsänkt i underjorden. Ett annat hjärtskärande exempel erbjuder Tainofolkets tappre ledare Hatuey han som brändes på bål år 1512 för att ha bekämpat spanjorernas ockupation av Kuba. Tillfrågad inför den stundande döden om han accepterade Jesus som sin frälsare, svarade Hatuey att han hellre skulle hamna i helvetet  om det nu var kristna spanjorer som befolkade himlen. Och kanske hamnade han faktiskt i helvetet, i alla fall i ett postumt sådant: idag är hans namn och minne degraderat till en ölsort som spanjorernas ättlingar gärna berusar sig på när de slår runt på hans älskade ö. En gång var vi här. Nu är vi borta. Och ändå finns vi mitt ibland er. Glöm inte det den dag ni skriver vår historia. Människan, skriver Milan Kundera, kan göra slut på sitt liv. Men hon kan inte göra slut på sin odödlighet. Ändå gör vi vårt bästa för att åtminstone ha ett och annat ord med i odödlighetens ändlösa rättegångar. Det mänskliga skapandet är ju också en utsträckt hand mot eftervärlden, ett försök att vårda minnet av sig själv i framtidens arkiv och museum. I det avseendet utgör döden inte någon orubblig mur mellan sekler och generationer. När vi står inför grottmålningar som går tillbaka tiotusentals år i tiden, kan vi nästan föreställa oss hur dess upphovsmän sträcker sig ut mot evigheten. En gång var vi här. Nu är vi borta. Och ändå finns vi mitt ibland er. Glöm inte det den dag ni skriver vår historia. Något liknande kanske kan sägas om de rymdsonder som den moderna människan sänt ut mot oändligheten. Vem vet  kanske kommer det en dag, då en helt främmande civilisation upptäcker Voyager 1 svävandes någonstans i rymden. De stannar till, undersöker skeppet och betraktar nyfiket vår utsträckta hand. I bästa fall har de dessutom en sinnlighet som liknar vår  för då kan de lyssna till Mozarts Trollflöjten, medsänd som den är ut i evigheten, kanske som ett slags postum hämnd på den död som tog mästarens liv redan vid 35 års ålder. Ecce homo. Se vad vi var kapabla till, se hur vi lyckades förvandla våra hastigt försvinnande liv till någonting oförglömligt  och odödligt. Ja, vi finns fortfarande mitt ibland er, ni därute någonstans i universum. Även om det skulle hända sig att vi jordevarelser redan för länge sedan, utplånat varandra. Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria

Hur ska kulturskolan finansieras och ska estetiska ämnen vara obligatoriska? Det är några frågor som debatteras i dagens politiska duell. Dessutom: Sista delen av Bergman om Bergman. Veckan inför valet låter vi kulturpolitikerna från riksdagen mötas i fyra dueller om fyra olika ämnen. Idag om kultur i och utanför skolan. Vänsterpartiets Vasiliki Tsouplaki och Kristdemokraternas Roland Utbult möts i dagens duell. Poeten Iman Mohammed är tidigare publicerad i både antologier och tidskrifter, men nu debuterar hon i bokform: "Bakom trädet ryggar". Lars Hermansson har läst. I slutet av 60-talet intervjuade filmjournalisterna och filmarna Jonas Sima, Stig Björkman och Torsten Manns Ingmar Bergman inför vad som skulle bli boken Bergman om Bergman. Alla samtal spelades in. Katarina Wikars har gått igenom de 54 banden och klippt fram en poddserie där vi möter Bergman i en unik intervjusituation. Idag hör vi den femte och sista delen.  Vilken förälder har inte sagt "Nej, inte nu, men kanske senare" till sina barn? Men i denna vardagliga fras, som kanske yttras utan större eftertanke, döljer sig något mycket större, något som handlar om vad det innebär att vara människa. Det säger idéhistorikern Michael Azar i dagens OBS-essä. Programledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson

Ju fler marshmallows du avstår i detta liv, desto fler väntar dig när den yttersta Domen faller. Idéhistorikern Michael Azar reflekterar över vårt avvägande mellan nu och sedan. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Livet med små barn handlar i mångt och mycket om att uppfostra dem i den ädla konsten att vänta. Nej, nej inte nu, du måste vänta lite. Kanske senare. Det finns ingen någon ände på all dessa avledningsmanövrar och exerciser i tålamod. En oskyldig aktivitet, kan tyckas, men det är det inte. Det som äger rum i dessa ständiga förhandlingar är ingenting mindre än implementerandet av en splittring i barnets inre liv. En del av barnet skall helt enkelt lära sig att opponera sig gentemot en annan del av det. Där föräldrarna tidigare sagt nej, inte nu, men kanske sen, ska barnet lära sig att en dag viska samma ord till sig själv. Det är sannerligen inte en lätt uppgift. Som bekant böjer sig drifter sällan för rim och reson. Ve den som försöker tukta barnets krav på omedelbar behovstillfredsställelse! En ocean av vrål och tårar hotar. Det pareras och det fintas. För att inte tala om alla tjuvknep och taktiska ultimatum. Problemet är dessutom att barnen förr eller senare kräver kompensation för alla de försakelser som du påtvingar dem. Hur många själar har inte accepterat att avstå från tillfredsställelser i nuet till förmån för det kommande lyckoriket i himlen eller på jorden? Nej, inte nu, men kanske senare. Den fördröjda tillfredsställelsens problem studerades i detalj i Walter Mischels välkända undersökning vid Stanford university i början av 70-talet. Den utgick från ett enkelt experiment: man ger ett barn en marshmallow samtidigt som det ställs inför valet att antingen äta upp den nu, eller vänta ett tag och då istället belönas med två marshmallows. Den inre striden drar igång omedelbart. Barnen blundar eller undviker att titta på den lockande godsaken, de sparkar frenetiskt på bordet och tuggar sitt hår för att övervinna den hägrande njutningen. Vissa klarar sig inte längre än några sekunder. Endast en tredjedel visar sig ha de få minuters tålamod som det fordras för att fördubbla antalet godbitar. Man bör inte ringakta värdet av detta tidiga köpslående med barnets drifter. Det handlar dessutom inte bara om den enskilda individens öde. Hela den sociala gemenskapens inre stabilitet vilar ju på premissen att dess medlemmar förmår tämja och reglera sina drifter. Det bäddar för en strid som saknar egentlig lösning: ur gemenskapens synvinkel är individens driftsliv inte bara en möjlig resurs, utan också en potentiell fara som måste kontrolleras och undertryckas; ur individens perspektiv däremot utgör gemenskapen inte bara en existentiell grundval, utan också ett veritabelt hot mot hennes möjlighet till reell tillfredsställelse. Föräldrarnas kraftmätning med barnen ingår med andra ord i ett betydligt större moraliskt, politiskt och kanske rentav metafysiskt sammanhang. Ta bara den messianska tradition som präglat så stora delar av västerlandets historia och som på många sätt bara utgör en version på mantrat inte nu, men sen. Hur många själar har inte accepterat att avstå från tillfredsställelser i nuet till förmån för det kommande lyckoriket i himlen eller på jorden? Ibland har själva driftsförsakelsen uppfattats som kungsvägen till paradiset. Varför skulle de kristna, säger till exempel Paulus, försaka så många av jordelivets glädjeämnen om de inte  just därigenom  kunde räkna med rikare njutningar i ett kommande liv? Ju mer marshmallows du avstår i detta liv, desto fler väntar dig när den yttersta Domen faller. Men vad händer i den stund du slutar tro på den kommande saligheten? När mantrat börjar förlora sin trovärdighet? Man kan i sammanhanget betänka den katolska världens ramaskri inför påve Franciskus föregivna avskaffande av helvetet Det är inte utan fasa som Paulus dryftar misstanken att Jesus kanske inte alls uppstod från de döda. Om så vore fallet, säger han, skulle ju förkunnelsen vara tom och alla uppoffringar meningslösa. Och för ett ögonblick låter Paulus nästan som en anhängare till Horatius berömda credo att Fånga dagen. Om de döda inte uppstår, säger Paulus, låt oss då äta och dricka, ty i morgon skall vi dö. Man kan i sammanhanget betänka den katolska världens ramaskri inför påve Franciskus föregivna avskaffande av helvetet i en intervju i den italienska dagstidningen La Repubblica våren 2018, på skärtorsdagen av alla dagar. Det är lätt att tro det borde ha till jubel och fest bland världens katoliker, men istället såg sig Vatikanen nödgad att stilla sina efterföljares oro genom att hävda att Franciskus blivit felciterad. Kanske hör det till försakelsens logik att den måste rättfärdiga sig själv så att dygden åtminstone blir sin egen belöning. Härigenom uppnås tillfredsställelsen inte längre genom att konsumera det efterlängtade objektet utan genom att avvisa det. Den mest tankeväckande gestaltningen av hela detta tema finner vi annars i den mytiska berättelsen om Orfeus och Eurydike. Orfeus, denne musikens trollkarl, äger inte bara förmågan att få hela naturen att lyssna. Han lyckas även charma underjordens gudaväsen till att låta hans älskade Eurydike lämna de dödas rike. Gudarna ställer bara ett enda motkrav: du får inte vända dig om för att skåda henne på vägen tillbaka jordelivet. Håll din Eros i strama tyglar, käre Orfeus. Hav tålamod! För ett ögonblicks njutning i nuet kan du förlora henne för evigheten! Ni vet redan hur det gick med den historien. Enligt den klassiska tolkningen visar sig skönsångarens våldsamma kärlekslängtan alldeles för stark för att hållas i schack. Orfeus offrar allt för en enda liten blick och sedan är hon borta för alltid. Han sträcker sig efter henne, men famnar endast luft, som det berättas i Ovidius Metamorfoser. Men kanske är det trots allt för enkelt att bara tolka Orfeus handling som ett utslag av hans brist på tålamod, av hans oförmåga att vänta. Kanske bör vi istället förstå hans gest som ett uttryck för en djupare insikt i det mänskliga begärets natur. Och kanske kan vi då rentav läsa tillbakablicken som ett medvetet val: det är just genom att inte återförena sig med hennes förgängliga kropp i livet som han kan föreviga begäret till hennes själ i döden. I en sådan läsning illustrerar vår musiske hjälte en smärtsam klarsyn som här och var tränger sig fram genom teologins, litteraturens och konstens korridorer  och som låter oss förstå att det mänskliga begäret är som starkast när det får livnära sig på förlust, död och uteblivna möten. Så förtätas livet och döden, Messias och Eurydike, i det lilla barnets envetna kamp med den hägrande godsaken. I väntan på det goda kan man både alltid och aldrig vänta för länge. Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria   Litteratur Walter Mischel, Marshmallowtestet: att bemästra självkontroll (Volante, 2014, översättare Stefan Lindgren). Ovidius, Metamorfoser (Natur och kultur, 2015, översättning Ingvar Björkeson).  Angående påven påstådda förnekande i La repubblica: "E un onore essere chiamato rivoluzionario (La Repubblica, 28/3-2018; intervju med Eugenio Scalfari). Och Vatikanens dementering: "La fake intervista di Scalfari al Papa costa il posto a Odifreddi (3/4-2018).

Människans tillstånd pendlar mellan det som inte går att förstå och det som inte går att acceptera. Michael Azar spårar ödets, slumpens och rättvisans rörelser, från antiken till Philip Roth. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. (Spoilervarning för Philip Roths bok "Nemesis") Det finns en lång tanketradition som hävdar att det rättfärdiga livet utgör ett säkert värn mot ödets nyckfulla kast. När till exempel den svårt plågade Job beklagar sig över sin olycksaliga lott, svarar hans vänner att han måste ha gjort något som dragit på sig Guds vrede. Tänk efter!, säger de. När gick en oskyldig under, var gick en rättrådig förlorad?  De som plöjer ondska och sår ofärd, de får skörda det. Liknande resonemang finner vi hos Platon. I Sokrates försvarstal låter han sin mästare förklara  att det inte finns något ont för en god människa, varken i livet eller i döden. Mot sina belackare hänvisar Sokrates till en högre gudomlig rättvisa som inte bara försäkrar att dygden får sin lön, utan också att lasten får sitt straff. Några år hundra år senare uttrycker den stoiske kejsaren, Marcus Aurelius, samma känsla av upphöjdhet inför Fortunas nycker. Den rättfärdiga människan kan vara lugn, ty ödet tar inte hans liv ofullbordat. Grundtanken är att världen inte är styrd av slumpen, utan underkastad en evig moralisk ordning som garanterar att det finns en mening med, och en rättvisa i, allt som sker. Den som lyder moralens bud kan räkna med gudarnas omsorg. Den som bryter mot dem slår istället upp olyckans alla portar. I en sådan ändamålsenlig världsordning har människan i slutänden alltid sig själv att skylla för de olyckor som hon hemsöks av. När gick en oskyldig under, var gick en rättrådig förlorad? Jag tänker på denna livsåskådning när jag läser ett reportage från den lilla ö-nationen Östtimor där en viss folktro sägs göra gällande att landets krokodiler bara angriper onda människor. Förvåningen bland de troende är därför alltid lika stor när någon krokodil råkar slå sina käftar runt ett till synes oskyldigt barn. Ändå tar många gärna krokodilerna, betraktade som heliga förfäder, i försvar. Tänk efter!, säger de. När gick en oskyldig under? Var går en rättrådig förlorad!? I en sådan föreställningsvärld spelar det egentligen ingen roll hur mycket meningslöst lidande man än försöker påvisa, i form av till exempel svältkatastrofer, massakrer, barn som slukas av vilda djur eller drabbas av ebola. Svaret blir ändå att det som på ytan framstår som ohyggligt och orättvist ytterst bara är ett uttryck för en Högre Mening. Under det skenbart outhärdliga verkar gudomens mer eller mindre outgrundliga vilja. Mot denna tradition reser sig en helt annan verklighetsuppfattning som vi skulle kunna kalla för den tragiska livskonceptionen. I sin mest renodlade form ifrågasätter den alla former av gudomlig providens. Här är det tvärtom alltid fullt möjligt att de mest oskyldiga drabbas av de mest horribla av fasor, samtidigt som tyranner och seriemördare helt visst kan klara sig undan alla slags efterräkningar. Det är hos Aristoteles som begreppet tragedi får sin första mer systematiska behandling. I dramatikens värld kännetecknas tragedin av att den efterbildar händelser som väcker medlidande och fruktan. Medlidande  eftersom händelsen drabbar personer som, enligt Aristoteles, oförtjänt råkat i olycka. Fruktan  eftersom de drabbades öde likaväl kunde ha varit vårt eget. Aristoteles exemplifierar gärna med Sofokles dramer, dessa svåröverträffade studier över det fåfänga i människornas strävan. Nej, säger den grekiske tragöden, vi kan aldrig helt förstå de krafter som danar oss i det fördolda. Och åter nej, människan förmår aldrig överbrygga glappet mellan sina avsikter och resultatet av sina handlingar. I tragedin spelar det föga roll hur rent mjöl du har i påsen. Ibland kan det tvärtom vara just din renhet som leder dig mot undergången. Eftersom världen varken är god, rättvis eller förnuftig finns det inget sätt för människan att en gång för alla ta sitt öde i egna händer. Men denna tragiska livsuppfattning rymmer samtidigt en besvärande oklarhet. För vad betyder det egentligen att olyckan drabbar någon oförtjänt? Ta bara Sofokles mest berömda drama, Kung Oidipus, där en mycket svårgripbar dimension kastar nytt ljus över frågan det omedvetna. Dramats kärna ligger ju i att Oidipus trots allt bryter mot flera heliga lagar  först dödar han sin far, sedan äktar han sin mor  om än hela tiden utan att förstå att det är just detta han gör. I det ögonblick som siaren Teiresias slutligen låter kungen veta att den mördare du söker är du själv, uppdagas just den sanning som på samma gång placerar Oidipus i det outhärdliga och bekräftar den moraliska lagens outgrundliga räckvidd. [Freud] kunde aldrig helt övervinna sin misstanke att även förnuftstron vilade på ett fromt önsketänkande  Det är inte undra på att berättelsen kommit att inspirera det omedvetnas mest ihärdiga utforskare, Sigmund Freud. Historien om den arme svullfotens omedvetna brott griper enligt Freud tag i oss just eftersom Oidipus öde skulle kunna ha varit vårt eget, ty oraklet har också före vår födelse lagt samma förbannelse på oss som på honom. Enligt Freud blottar nämligen Sofokles saga hur det omedvetna driftslivet verkar som en utslagsgivande makt i allas våra öden. Så tänk efter en gång till! När gick egentligen en oskyldig under och var gick en rättrådig förlorad? Det säregna med Freud är att han å ena sidan betraktar Gud som en förtvivlad eufemism för den blinda slumpen, ett fantasmatiskt skydd som människan i sin hjälplöshet reser mot det övermäktiga ödet. Å andra sidan förstår han att det inte bara är religionen som i det outgrundligas namn håller den outhärdliga vanmakten på avstånd. Livet som sådant, säger Freud, rymmer helt enkelt alltför många smärtor och olösliga uppgifter för att uthärdas utan lindrande illusioner. Få av förnuftets förespråkare har visat sig lika tvivlande som Freud inför förnuftets faktiska möjligheter. Han kunde aldrig helt övervinna sin misstanke att även förnuftstron vilade på ett fromt önsketänkande drömmen att vetenskapen och förnuftet en dag skulle kunna betvinga det outgrundliga, avskaffa det gudomliga och slutgiltigt inrätta människans totala herravälde över ödet. När allt kommer omkring menade ju Freud att det mänskliga jaget inte ens var herre i sitt eget hus. Likt Sofokles placerar Philip Roth oss vid den mänskliga tillvarons lika outhärdliga som outgrundliga bråddjup. I den postfreudianska eran får ödets tragiska spel andra gestaltningar än i de klassiska tragedierna. I den amerikanske författaren Philip Roths roman, Nemesis, möter vi en lågmäld skildring av det sätt på vilket slumpen och döden förenar sig för att krossa den förträfflige fritidsledaren Bucky Cantor. Berättelsen börjar med att stadens judiska skolbarn börjar falla offer, en efter en, för ett våldsamt polioutbrott sommaren 1944. Den oförvitlige Bucky låter sig varken lamslås eller dras med i den allmänna hysterin. Istället kämpar han med alla sina krafter för att låta förnuftet råda och hålla hoppet levande. Det är en bitter kamp mot en övermäktig fiende och snart väntar också det brutala omslaget från mod till förtvivlan, från hopp till nederlag och från liv till död. Det visar sig nämligen att Bucky själv helt symptomfri och därigenom, naturligtvis, helt omedvetet råkat bära smittan vidare i sin egen kropp. Den fiende han bekämpat visar sig nu vara han själv. Likt Sofokles placerar Philip Roth oss vid den mänskliga tillvarons lika outhärdliga som outgrundliga bråddjup. Och likt Oidipus tvingas Bucky rasa mot sitt oblida öde när allt fler barn i hans närhet drabbas av förlamning och plågsam död. Det är den moderna tragedin i ett nötskal: i en värld utan gudomlig nåd måste Bucky tillbringa sina dagar med att hudflänga sig själv för ett brott som endast han själv kan avgöra om han begått. Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria   Litteratur Philip Roth: Nemesis (Random House, 2011 [2010]); svensk översättning: Nancy Westman, Albert Bonniers förlag, 2015. Krokodilerna i Östtimor skördar dödsoffer men får inte dödas." Henrik Brandão Jönsson, Dagens nyheter, 21/4-2018

Människan slungar ut sina ord i hopp om att de ska sätta världen i rörelse på ett visst sätt. Men hur förhindrar man att svärdet avslutar vad tungan påbörjat? Det undrar idéhistorikern Michael Azar. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ett ord och allt är vunnet, ett ord och allt är förlorat. Så beskriver surrealismens fader, André Breton, den gåtfulla makt som vilar i ordet. Hur många har inte gått i döden för ett ja eller för ett nej? Hur många livsöden har inte avgjorts genom valet att tala eller tiga? Jag tänker på min egen farfar som gick döden till mötes bara för att han inte kunde hålla tyst den dag, då en fientlig milis passerade under hans balkong. Han kunde inte motstå frestelsen att håna dessa dödens män som cirkulerade på Beiruts gator i början av det libanesiska inbördeskriget. När min farfars ord väl lämnat hans mun var det för sent att ta tillbaka dem. Milisen sökte upp honom och tystade honom en gång för alla. Fel svar och du kan sluta dina dagar i diket med ett hål genom skallen. Svärdet avslutar så lyder ett gammalt arabiskt ordspråk vad tungan har påbörjat. Det är från samma period som Libanons gator börjar blockeras av hastigt uppkomna vägspärrar. De kontrolleras av unga adrenalinstinna män som utsätter de förbipasserande för notoriska identitetsförhör: vilken Gud tror på du? Vilken etnicitet och vilket politiskt parti hör du till? Fel svar och du kan sluta dina dagar i diket med ett hål genom skallen. Den kan dyka upp när som helst situationen som kräver att du finner det rätta ordet, det befriande lösenordet, trots att du aldrig i förväg kan veta vilket det är. Det är den stora ensamhetens ödesstund. Varken gudarna, arvet eller miljön har något facit på hur du ska svara i det ögonblick då valet av ord sätter livet på spel. Teologerna har alltid varit upptagna av ordets performativa dvs. dess skapande kraft. När man läser Johannesevangeliets första rader är det rentav svårt att skilja mellan Ordet, Begynnelsen och Gud Fader själv. I begynnelsen, står det, fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. Ja, det räcker med att Gud säger Ljus, bli till! för att ljuset skall fylla världen. Hos Martin Luther tillskrivs Frälsarens löften en lika omvälvande innebörd: Jag vågar allt på Kristi ord, säger han, även om det skulle kosta mig hundratusen liv.  De säger till mig att sanningen skulle ta livet av henne.Ett ord för mycket eller för lite skulle få den gamla kvinnans hjärta att brista. Enligt vissa strömningar i den samtida filosofin, där gudarna lyser med sin frånvaro, framhäver man istället det mänskliga talets verklighetsskapande dimension. Att ta till orda, det är att handla. Det är att gripa in i världen för att förändra den. Människan slungar ut sina ord i hopp om att de ska sätta världen i rörelse på ett visst sätt snarare än ett annat. Hon riktar orden till sin nästa i hopp om att de skall väcka någonting till liv inom henne. Utgångspunkten för en sådan filosofi är paradoxalt nog att människan börjar sin resa bortom orden. I begynnelsen var nämligen inte ordet, utan skriket. Det hjärtskärande och genomborrande skriket. Under vår första livstid är det just så vi når fram till dem som vi behöver allra mest. Orden kommer först senare, men även de röjer ibland vår lika ursprungliga som outhärdliga hjälplöshet. Det är till syvende och sist de andras kärlek, eller fiendskap, som står på spel när vi tar till orda. Det är därför vi så ofta måste väga våra ord och formuleringar på guldvåg. Stundom bär våra ord på en direkt dödlig kraft, inte bara för oss själva utan också för de som vi talar med och om. Ibland behövs det inte mer än ett rykte för att ruinera ett människoliv. Jag känner personligen en äldre kvinna som inte vet om att hennes son är död sedan många år. Hennes närstående är nämligen veritabla mästare på att dribbla med orden. De säger till mig att sanningen skulle ta livet av henne. Ett ord för mycket eller för lite skulle få den gamla kvinnans hjärta att brista. Det är inte undra på att människan grips av fruktan inför sig själv när hon inser vidden av den makt som hon trots allt besitter i hjärtat av sin vanmakt.  Valet av ett adjektiv, förklarade han, kan få mig att svettas blod. Få författare har varit lika upptagna av ordets makt som Gustave Flaubert. Hans litterära program gick just ut på att finna det rätta ordet le mot juste, som Flaubert kallade det. Valet av ett adjektiv, förklarade han, kan få mig att svettas blod. Hans romaner utforskar det sätt på vilket livets ordväxlingar formar våra ödes mönster. I Paris gör man så!, säger Madame Bovarys älskare vid ett tillfälle. Och Flaubert är inte sen med att kommentera utsagans omtumlande effekter. Just de orden, säger han, blev ett oemotsägligt argument som avgjorde allt för henne. Vid ett annat tillfälle slås hon av att hon har en älskare och redan genom detta enda ord En älskare! förflyttas henne tankar till alla hjältinnor i böckerna som hon läst. Flaubert noterar att det räcker med detta enda ord för att hela den lyriska legionen av äktenskapsförbryterskor ska börja sjunga i hennes minne. Så formas Emma Bovarys liv efter de fantasier som ordets skådespel omärkligt vävt i hennes inre. Ja, inte bara hennes liv. Flauberts författarskap handlar ju i slutändan om vad det innebar att vara människa: Madame Bovary, sa han, det är jag. Att ta till orda det vet framför allt de som förväntas tiga i församlingen är att ta en risk. För det första kan de andra kan vara helt okänsliga för våra ord. För det andra kan de vända allt vi säger emot oss, och försöka återbörda oss till tystnadens rike. Ingen människa är herre över ordens betydelser. De både föregår, omsluter och överlever oss. Jag skulle vilja, skriver Jean-Paul Sartre, ha ord som tillhörde mig, men de ord som jag förfogar över har ju legat i oräkneliga andra huvuden. Orden ordnar sig själva i mitt medvetande på grund av den vana de har fått hos de andra ... Innebär yttrandefrihet att vi kan säga vad som helst till och om varandra? När slår tal över i förtal?  I sina bästa stunder äger de stora författarna, dramatikerna och filmskaparna förmågan att koncentrera en människas samlade sorg, glädje eller bitterhet i ett enda ordval. De vet att ordets mysteriösa verkningar inte bara ligger i vad som sägs. Utan lika ofta i vem som säger vad till vem. Och vidare i vilket ögonblick det sägs. För att inte tala om hur och varför det sägs. Som när den libanesiske filmaren Ziad Doueiri lyckas med konststycket att förtäta Libanons invecklade identitetskonflikter i en enda upphetsad ordväxling mellan en kristen libanes och en palestinsk flykting. Doueiris film Förolämpningen, Oscarsnominerad för bästa icke-engelskpråkiga film 2017 blottlägger de mekanismer som flätar samman ord och handling, och som i detta fall försätter en hel nation i kris. Filmen reser avgörande frågor till vår egen samtid: Innebär yttrandefrihet att vi kan säga vad som helst till och om varandra? När slår tal över i förtal? Hur förhindrar man att svärdet avslutar vad tungan påbörjat? Så påminner den stora konsten oss om de våldsamma krafter av kärlek och hat som så lätt kan väckas till liv inom oss alla och som, från en dag till en annan, kan få den mest vältaliga att sluta tala för att istället återfalla till det förtvivlans skrik som hon en gång kom till världen med. Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria

Vissa försöker binda människorna till historien. Andra vill frigöra oss helt, hävda att vi börjar på år noll. Liken följer i tankarnas fotspår, konstaterar Michael Azar. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När den amerikanske författaren Mark Twain år 1909 fick frågan om vad det var som fick honom att bli författare, svarade han att allt tog sin början med Julius Caesars beslut att korsa floden Rubicon. Genom att kasta sin berömda tärning, säger Twain, förändrade den romerske generalen nämligen hela människosläktets framtid för alltid. Vi behöver inte följa Twains argumentation i detalj, utan bara ta fasta på hans idé att våra livsbanor föds ur historiska sammanhang som förbinder var och en av oss med snart sagt hela mänsklighetens ödesdrama. Varje ögonblick i tidens flod framstår hos Twain som intimt sammanlänkat med varje annat. Och det är just därför som hans självanalys lämnar det begränsade jaget bakom sig ty att vara, det är att ärva. Och att ärva, det är att slungas in i en bestämd livsbana i historiens flöde, där var och en  medvetet eller omedvetet  måste ta sig an allt det som föregående generationer lämnat efter sig. när kyrkofadern försöker analysera sin egen själ så börjar han alltså redan i Edens lustgård Nu finns det naturligtvis många sätt att rota jaget i det förgångna. Under många sekler genomsyrades den västerländska idéhistorien av en särpräglat kristen version på temat jag tänker på kyrkofadern Augustinus lära om arvsynden. Hos honom utgår varje analys av den enskilda människan från det drama som antogs ha ägt rum mellan Gud och den första människan. Människosläktets samlade lidande, säger Augustinus mot slutet av trehundratalet, har ytterst sin upprinnelse i vad han kallar Adams ursprungliga synd. Ditt och mitt livsöde ligger sålunda inkapslat i Adams beslut att en gång vända sig bort från Gud. Så när kyrkofadern försöker analysera sin egen själ så börjar han alltså redan i Edens lustgård: Den synd som bor i mig, skriver han, utgör ett straff för den synd som begicks av en man vars vilja var friare än min  för jag, jag är ju ett barn av Adam. Augustinus resonemang mynnar ut i en resignation av enorma proportioner: hos honom är människan helt och fullt beroende av Guds nåd. Vi kan inte på egen hand frälsa oss själva ur den vanmakt och död som Adams gärning dömer oss till. Här friställs människan inte bara från en färdigmodellerad plats i Kosmos utan också från Historiens grepp. Det hör till den sekulära modernitetens främsta kännetecken att den gör upp med denna augustinska ödesfilosofi. Nej: Ingen skall dömas för synder som hon inte själv har begått. Och åter nej: vi är inte beroende av Gud för vår räddning. Förmågan till förändring och pånyttfödelse ligger inom oss, inte utom oss. Människan kan ta sitt öde i egna händer. Det är framför allt under renässansen som denna nya livsfilosofi börjar spira. Låt mig bara ta ett exempel: florentinaren Pico della Mirandolas pamflett Om människans värdighet från 1486. Hos Pico representerar Adam nämligen inte syndens närvaro i världen, utan frihetens uppdykande bland Skaparens skapelser. Här friställs människan inte bara från en färdigmodellerad plats i Kosmos utan också från Historiens grepp. Att vara fri är att alltid kunna börja om från början. Det är en princip som med tiden kommer att utgöra en grundstomme i det moderna projekt som tar gestalt under upplysningen och som sätts i verket under den franska revolutionen. Här drömmer man om att föda fram en helt Ny människa, en ny och oförvitlig Adam som på nytt börjar mänsklighetens historia, men denna gång utan några ödesdigra felsteg. Frågan är bara hur en sådan ny människa ska kunna frambringas? Hur löser man upp den intima förbindelsen mellan Varat och Arvet, mellan det förflutnas förvillelser och den framtid som målas i lysande färger? Revolutionen är mänsklighetens gemensamma korsande av Rubicon. Idén om den Nya människan väver samman två svar i ett; i henne förkroppsliga en kanske tidigare aldrig skådad sammanstrålning av förnuft och revolt. Vi ser det redan hos den moderna filosofins fader. År 1637 förklarar fransmannen René Descartes att förnuftets uppgift består i att förkasta och utrota allt det som binder tanken vid blott nedärvda idéer; ja, allt det som hotar det rationella jagets förmåga att grunda kunskapen i sig självt allena. Hos de franska revolutionärerna möter vi ett liknande uppslag, men här handlar det mindre om individen än om folket, mindre om den enskilda människans autonomi än om hela nationens självbestämmande. Revolutionen är mänsklighetens gemensamma korsande av Rubicon. Som jakobinen Saint-Juste formulerar det: revolutionen styckar hela mänskligheten för att göra den ung på nytt. Så kom den Nya människan att representera förhoppningen om en morgondag där fria människor inte erkänner någon annan herre än sitt eget förnuft. Äktenskapet mellan förnuft och revolt lägger grunden till en politisk entusiasm som fortfarande hemsöker stora delar av världen i kampen mot ofrihet och ojämlikhet. Men hur skall man egentligen förena idén om kollektivt självbestämmande med föreställningen om individen som sin egen lagstiftare? Och går det verkligen att göra upp med det förflutna på det sätt som förnuftets mest övertygade språkrör gjorde gällande? På porten till ett arbetsläger i Gulagarkipelagen kunde man läsa följande inskrift: Med järnhand skall vi driva mänskligheten mot lyckan! I den franska revolutionens anda har vi sett ett flertal revolutioner proklamera ett nytt år 0 i vårt släktes historia. Och i deras strävan efter att börja om från början har vi inte bara bevittnat massivt fysiskt våld gentemot den gamla ordningens kroppar, utan också systematiska försök att på psykologisk väg utplåna historien ur de levandes själar. Hela samhällen har förvandlats till gigantiska omskolningsläger. Istället för ett folk som aktivt medverkar i skapandet av sin egen framtid har vi fått totalitära Partier som påtvingar folket en redan definierad framtid. På porten till ett arbetsläger i Gulagarkipelagen kunde man läsa följande inskrift: Med järnhand skall vi driva mänskligheten mot lyckan! Så berövar även Augustinus förmodade dödsfiender individen rätten att på egen hand skapa sitt öde. Å andra sidan är det inte heller klart hur man skall värdera drömmen om den individuella autonomin. Upplysningens vision om en människa som skapar sig själv utan någon annans vägledning hemfaller i slutändan åt en irrationell tro på den mänskliga rationaliteten. Idén om the Self made-man ger ofta uttryck för en blindhet inför det sätt på vilket både historien och kollektivet pulserar i hjärtat av det vi så gärna tror bara är vårt eget: det vill säga i våra livsval, i våra tankar och i vår förståelse av oss själva. Där Mark Twain börjar sin självanalys i Romarriket förblir vår moderna narcissist fastklistrad framför sin egen spegelbild. Och i sin aversion mot allt som hotar denna snäva självbespegling försöker hon kapa alla band mellan det egna varat och arvet från det förgångna. Genom denna förtvivlade akt skall livets år noll äntligen återskapas Få av upplysningens författare var lika klarsynta som Markis de Sade på denna punkt. I samma stund som jaget kräver absolut autonomi  och gör anspråk på att vara sin egen absoluta begynnelse och lagstiftare måste hon gå till angrepp mot alla yttre källor till sin existens. Gudarna, naturen, historien, samhället, föräldrarna  alla står de i vägen för den som vill grunda sitt liv enbart på sig själv. I en av markisens romaner går den kvinnliga huvudfiguren så långt att hon låter sy ihop sin moders könsorgan   Genom denna förtvivlade akt skall livets år noll äntligen återskapas och göra henne fri att börja om sitt liv från början. Priset för en sådan dröm om fullständig autonomi är kanske ingenting mindre än världens undergång. Michael Azar, professor i idé och lärdomshistoria

Frantz Fanon är psykiatrikern och författaren som med sina böcker inspirerat människor i kolonier över hela världen att göra motstånd. Han var själv beredd att dö för kampen, men också beredd att döda för sina idéer. För Fanon är våldet en nödvändighet. Utan våldet kan de koloniserade aldrig nå jämlikhet, vilket är nödvändigt om de någonsin ska kunna känna sig som hela människor. Hans bok "Jordens fördömda" har räknats som tredje världens bibel, berättar Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria.

Frantz Fanon är psykiatrikern och författaren som med sina böcker inspirerat människor i kolonier över hela världen att göra motstånd. Han var själv beredd att dö för kampen, men också beredd att döda för sina idéer. För Fanon är våldet en nödvändighet. Utan våldet kan de koloniserade aldrig nå jämlikhet, vilket är nödvändigt om de någonsin ska kunna känna sig som hela människor. Hans bok "Jordens fördömda" har räknats som tredje världens bibel, berättar Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria.

Timme 1 Om arroganta politiker apropå Margaret Thatchers död. Delstaten Maryland genomför förändringar till vänster om Obamas politik - reportage från USA. Sedan om nordkoreakonflikten. Vad kom av samtalen mellan USA och Kina? Och hur lever sydkoreanerna i skuggan av krigshotet? Krönika Ulf Wickbom. Panelen med Per Wirtén, Lennart Fernström och Heidi Avellan. Timme 2 Val i Venezuela efter Hugo Chavez. Satir med Public Service. Ny kroppslig kvinnoproteströrelse - Femen fyller fem år. Om att dö för en högre sak - Michael Azar har kommit med en ny bok. Och så blir du som polisen Sarah Lund i teveserien Brottet. Kåseri av Helena von Zweigbergk.

Riksförbundet EKHO, som organiserar kristna hbtq-personer, har fått pengar från Ungdomsstyrelsen för att påverka synen på HBTQ-frågor inom Frälsningsarmén, något som väckt kritik från kristet håll. Samtal med Stefan Gustavsson, generalsekreterare i Svenska Evangeliska Alliansen, SEA, och reportage av Åsa Furuhagen om synen på homosexualitet inom Frälsningsarmén. Utrikeskrönika från Jens Möller i Bryssel. I en ny bok beskriver idéhistorikern Michael Azar hur martyren använts för religiösa och politiska syften genom historien och martyrens roll i västerländsk tradition från Sokrates till Breivik. Samtal med författaren. Nyhetssvep med Elina Perdahl. Just nu pågår FN:s World Interfaith Harmony Week, där religioner ska verka för fred. Människor och tro följde med på ett svenskt arrangemang, en vandring mellan samfund, kyrkor och gudstjänstlokaler i norra Stockholm.Reporter Andreas Landmark

Paris är kärlekens och revolutionens huvudstad. För många har staden och Frankrike också varit Europas hjärna. Hur mår landet nu, i ett Europa där konkurrensen om en plats i solen hårdnat betydligt? På Spaning efter Europa har i sin jakt på en gemensam europeisk identitet tagit tåget till Paris. Reportern Tove Leffler träffar en rad intellektuella som menar att Frankrike lider av storhetsvansinne och inte förstått att världen kört om sin gamla ledare. Bland annat säger de att Frankrike har en hel del att lära av de unga med invandrarbakgrund som bor i landets förorter. En grupp som ofta förknippas med kravaller och bråk. Programledaren Kjell Albin Abrahamson samtalar med författaren Birgitta Stenberg om hennes upplevelser av Europa. Hon reste ut på vår kontinent efter andra världskrigets slut och har skrivit om detta i sina böcker. Att komma till Medelhavet var som att komma till paradiset säger hon. Krönikör är idéhistorikern och författaren Michael Azar. Några länkar: