Podcasts about arendts

Für die vierte Folge der zweiten Fempire-Staffel hat Rasha die Theater- und Prosaautorin Luna Ali als Gästin eingeladen. Lunas großartiger Debütroman „Da waren Tage“ erschien letztes Jahr, in dessen Kapiteln wir den Protagonisten Aras jedes Jahr am Jahrestag der Syrischen Revolution von 2011 an einem anderen Punkt seines Lebens antreffen. Dabei erleben wir nicht nur, wie die Ereignisse in Syrien sich auf Aras‘ Wahrnehmung von Realität und Fiktion auswirken, sondern wie Sprache beim Erzählen zwischen Deutschland und Syrien an ihre Grenzen gerät und immer wieder nach neuen Formen sucht. Auf Lunas Wunsch hin, wagen sich die beiden mit Hannah Arendt an eine der bedeutendsten Denkerinnen des 20. Jahrhunderts heran. 1906 in Linden bei Hannover geboren und in Königsberg aufgewachsen, studierte sie Philosophie, Theologie und Klassische Philologie und promovierte bei Karl Jaspers. Von der Gestapo verfolgt, flüchtete Arendt 1933 nach Paris und wegen des Vorrückens der Nazis 1941 ein zweites Mal in die USA, wo sie nach achtzehn Jahren Staatenlosigkeit 1951 die Staatsbürgerschaft erhielt. In New York, wo sie bis zu ihrem Tod 1975 lebte, lehrte sie an verschiedenen Universitäten, vor allem aber schrieb sie an einem so bedeutenden wie umfangreichen Werk politischer und philosophischer Texte. Um die Annäherung an die Werke der politischen Denkerin und Philosophin zu erleichtern, konzentrieren sich die beiden auf Arendts 1951 erstmals unter dem Titel „The Origins of Totalitarianism“ und 1955 auf Deutsch veröffentlichtes Opus magnum „Elemente und Ursprünge totaler Herrschaft: Antisemitismus, Imperialismus, Totalitarismus“ sowie auf ihren deutlich schlankeren Essay von 1943 „We Refugees“ („Wir Flüchtlinge“). Rasha und Luna sprechen über die schreckliche Aktualität von Arendts Werken, über Aktivismus und die Frage nach politischem Handeln, die sowohl Luna wie Arendt in ihren Texten beschäftigt. Außerdem erzählt Luna in einem kleinen Exkurs von ihrer Reise nach Syrien Anfang dieses Jahres. Bei alldem fragen sich Rasha und Luna immer wieder: was hätte wohl Hannah Arendt dazu zu sagen?

Principer och värderingar kan stå i konflikt med viljan att förstå. Lyra Ekström Lindbäck funderar över avsiktslöst tänkande i ljuset av tre personer: Hannah Arendt, Adolf Eichmann och Sokrates. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Den 12 december 1961 dömdes nazisten Adolf Eichmann till döden. Det var en väntad, rentav given, dom. Men rättegången hade ändå varit rörig. Eichmann hade svårt att minnas vissa saker, som viktiga datum i krigsutvecklingen.Vad han däremot mindes kristallklart var sin egen karriär: de exakta omständigheterna kring varje framsteg. Han hade varit i Slovenien, men kom inte ihåg på vilket uppdrag. Han mindes bara att han hade fått bowla med landets inrikesminister.I polisförhören förklarade han noggrant varför det inte hade varit hans fel att han aldrig nått en högre befordran. Han skröt med sin felfria yrkesutövning inför mannen som frågade ut honom: en tysk jude och förintelseöverlevare.Eichmann var, enligt filosofen Hannah Arendt som bevakade rättegången, inte dum. Inte heller var han ond, i bemärkelsen driven av en diabolisk anda. ”Förutom en extraordinär omsorgsfullhet vad gällde hans personliga avancemang”, skrev hon, ”så hade han inga motiv över huvud taget.”Eichmann var ideologisk antisemit och visste mycket väl att han skickade människor i döden. Men han reflekterade inte så mycket över det. Han koncentrerade sig på att vara en felfri byråkrat. Kan vi förstå att en människa kan agera så, utan att drivas av ett brinnande hat?Ett större mysterium, tycker jag, är Arendts egen brist på känslomotiv. Hon var själv tysk judinna. Hon hade arbetat för en sionistisk organisation, internerats i koncentrationsläger och osannolikt nog lyckats fly. Att hon överlevde Förintelsen var en lycklig slump. Att hon förlorade vänner och släktingar behöver knappast nämnas.Det hade varit så rimligt om hon hade drivits av hämndbegär. Om hon hade idealiserat den unga staten Israel och fallit in i kören som beskrev Eichmann som en djävul. Men hon hade ingen sådan agenda. Hon ville bara förstå.Detta motiv blev svårt för hennes samtid att svälja. När hennes rapporter från rättegången publicerades utsattes hon för dödshot. Hon anklagades för att vara antisemit: för att ha beskrivit de judiska organisationernas avgörande roll för massmorden och för att ha fokuserat på Eichmanns personlighet istället för att bara förklara honom omänsklig.Påbudet om blind fördömelse är en begriplig reaktion på fruktansvärda händelser. Men det finns en motsättning mellan att fördöma och förstå. Det menar den judiska filosofen Judith Butler. Efter Hamas terrordåd den 7 oktober 2023 insisterade Butler på att se händelsen i den historiska kontexten av israeliskt övervåld mot det palestinska folket. Kravet på fördömelse, menade hen, innebär ”en vägran att förstå, i rädsla för att kunskap bara kan relativisera och underminera vår bedömningsförmåga.”Butler blev hatad i sociala medier. Samma öde drabbade den rysk-judiska tänkaren Masha Gessen. Efter att hen hade utsetts till vinnare av Hannah Arendt-priset skrev Gessen en artikel som kritiserade hur den tyska minneskulturen tystar samtalet om övervåld i Gaza.”Det är oerhört svårt för människor att förstå att någon kan ha varit ens fiendes fiende men ändå inte en välvillig kraft. Ett offer men ändå en förövare. Eller vice versa”, reflekterade hen. I artikeln liknades situationen i Gaza vid ett ghetto. Stiftelsen som delade ut priset ville ställa in ceremonin. De tyckte att Gessen hade relativiserat Förintelsen.Jag undrar om Hannah Arendt själv hade kunnat vinna Hannah Arendt-priset under de premisserna.Men ändå. Är det inte farligt att tänka som Arendt gjorde, utan en tydlig agenda? Ska man inte hålla fast vid sina värderingar före allt annat? Riskerar man inte att bli som Eichmann annars, en samvetslös kugge i ett nazistiskt maskineri?Faktum är att Eichmann hade ett samvete. Han höll fast vid sina principer. De bestod i att utföra sitt jobb väl, lyda lagen, försörja sin familj och försvara sitt land. Han hade blivit övertygad nazist av karriäristiska skäl och förblev det av rådande samvetsskäl. Som Arendt skriver: ”Ondskan hade i Tredje riket förlorat den karaktär som gör den igenkännlig för de flesta människor: karaktären av frestelse.”Eichmann var, enligt ett halvdussin rättspsykiatriker, helt normal. Som de flesta andra sade han emot sig själv en del och pratade gärna i klyschor. Och som de flesta andra hade han inga problem med att utföra sina arbetsuppgifter utan att ifrågasätta dem. Snarare tvärtom.Problemet var bara att han inte tänkte i onödan.Men vad innebär det att tänka i onödan?Det är att tänka utmanande, obekväma tankar. Det låter väl bra, tycker de flesta. Men i praktiken vill många förbjuda sådana tankar. Enligt socialpsykologen Jonathan Haidt har motståndet mot så kallade ”kränkande” idéer vuxit på universiteten. Studenter vill slippa utsättas för sådant som kan klassas som rasism, sexism eller antisemitism.Haidt kallar den här inställningen för ”ett förkastande av arvet från Sokrates”. Sokrates beskrev sig själv som en bromsfluga på det atenska folkets feta hästkropp. ”Han ansåg det vara sitt jobb att sticka, störa, ifrågasätta och därigenom provocera atenarna till att tänka igenom sina nuvarande uppfattningar och förändra dem som de inte kunde försvara.”Sokrates ifrågasatte alla. Statsmän, retoriker, poeter och sofister. Han ville se om deras resonemang gick ihop. Det värsta som kan hända en människa, enligt Sokrates, är ”att hon hamnar i självmotsägelse och upphör att vara en enhetlig person”. Så formulerar den svenska filosofen Charlotta Weigelt det i sin rika bok ”Sokrates. Filosofens skepnader”.Att vara i samklang med sig själv är inget givet faktum, påpekar Weigelt. Människan är till sitt väsen splittrad. Det är därför vi kan tänka på våra egna tankar. Det är svårt att inse vad man redan tänker, men ännu svårare att förstå vad man inte tänker. Det är ofta det sista man vill tänka på.När Sokrates ställdes inför rätta försökte han begripa vad han egentligen åtalades för. Han erkände sig skyldig till att aldrig ha brytt sig om ”det som de flesta andra har brytt sig om, nämligen affärer, försörjning, militära uppdrag, politiska positioner och andra befattningar”. Han såg att hans motiv var helt obegripliga för vanligt folk. Varför hade han gått runt och stört alla sådär?Det är mycket svårare, insåg Arendt, att förstå vad som drev Sokrates än vad som drev Eichmann. Filosofen var exceptionell. Den nazistiska byråkraten, liksom rådet i Aten som dömde Sokrates till döden, var banala, helt normala. De fokuserade på sina egna liv och arbetsuppgifter. De glömde, eller orkade inte, tänka på något annat.Tänkande är ingen garanti för godhet. Tänkandet är rörligt, opålitligt och kommer alltid att väcka misstänksamhet. Som Arendt skrev om Sokrates: ”Eftersom han inte hade någonting att lära ut, ingen sanning att dela ut, anklagades han för att aldrig avslöja sin egen uppfattning.”Skillnaden mellan att sakna agenda för att man tänker, och att utföra någon annans agenda för att man inte tänker, kan tyckas vara hårfin. Men bara den senare kan se ett folkmord som en möjlighet för att bygga en fin karriär.Lyra Ekström Lindbäckförfattare, kritiker och filosofBibliografiArendt, Hannah. Eichmann in Jerusalem: A Report on the Banality of Evil. Penguin Classics, 2022.Arendt, Hannah. The Life of the Mind. San Diego, California: Harcourt Brace Jovanovich, 1981.Butler, Judith. “The Compass of Mourning”. London Review of Books. Vol. 45 No. 20 · 19 Oktober 2023.Gessen, Masha. “In the Shadow of the Holocaust”. The New Yorker. 9 December 2023.Haidt, Jonathan. Lukianoff, Greg. The Coddling of the American Mind: How Good Intentions And Bad Ideas Are Setting up a Generation for Failure. New York: Penguin Press, 2018.Platon. ”Sokrates försvarstal”. I Skrifter Bok 1. Översättning av Jan Stolpe. Stockholm: Atlantis, 2000.Weigelt, Charlotta. Sokrates. Filosofens skepnader. Stockholm: Bokförlaget Faethon, 2023.

Författaren och historikern Maja Hagerman analyserar SVT:s storsatsning. P1 Kultur vrider och vänder på tv-serien om Sveriges historia. Tar upp fallgropar, nödlösningar och överraskningar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ETT HELT LANDS HISTORIA PÅ TIO AVSNITTMaja Hagerman har skrivit ett antal historiska fackböcker som fått mycket uppmärksamhet. Bland annat ”Spåren av kungens män”, om hur det svenska riket bildades i skiftet mellan vikingatid och medeltid, och ”Det rena landet” om hur Sverige blev en spetsnation inom rasbiologi. Hon undervisar i historisk dokumentärfilm vid Högskolan Dalarna och är hedersdoktor vid Historisk-filosofiska fakulteten på Uppsala universitet.”Historien om Sverige” i SVT har beskrivit vårt lands historia från istid till nutid. Tio avsnitt, varav de första fem sändes hösten 2023 och de avslutande fem nu vintern 2024. Den återkommande presentatören har varit skådespelaren Simon J. Berger.... OCH VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ HISTORISKA KOSTYMFILMER?Ofta finns en stor motsättning mellan historiker och regissörer av historiska filmer - där fackfolket åberopar sin expertis och filmarna sin konstnärliga frihet. Men måste det vara så? Vi har pratat med historieprofessorn Cecilia Trenter på Malmö Universitet, som använder spelfilm i sin undervisning, och rotat lite i historien om historia på film. Reporter: Mattias Berg.ÄR DEN NYE FINSKE PRESIDENTEN, ALEXANDER STUBB, EN AI?Kulturredaktören på Hufvudstadsbladet i Helsingfors, Ylva Perera, skrev i går en artikel om den nya presidenten - där hon menade att vissa delar av hans opersonliga personlighet förde hennes tankar till en artificiell intelligens. Inte minst den litteraturanalys han nyligen gjorde i finska dagstidningen Helsingin Sanomat. Den handlade om Sofi Oksanens roman ”Utrensning”, som han enligt Ylva Perera inte utvann särskilt mycket ur. Vi talar direkt med henne om den nye finske presidenten och läget för det intellektuella samtalet i Finland just nu.PRO-PALESTINSKA DEMONSTRANTER AVBRÖT EN 100 TIMMAR LÅNG UPPLÄSNING I BERLINI helgen avbröt demonstranter en flera dygn lång uppläsning av en text av den tysk-judiska filosofen Hannah Arendt. Det var den kubanska konstnärens performance, där hon läser upp Arendts text som handlar om hur nazismen blev en totalitär ideologi, som stoppades i Berlin. Sveriges Radios korrespondent Daniel Alling är med direkt och berättar om händelsen.ESSÄ: OM VILDMARKEN OCH VÅR VILDA VARDAGÄr ett möte med bisonhannarna på prärien nödvändigtvis en mäktigare upplevelse än att se fåglarna utanför köksfönstret? Kanske är det till och med så att idealiseringen av vildmarken fjärmar oss från den. I OBS serie om vildmark och civilisation så handlar det idag om den vardagliga vildheten. Journalisten, författaren och småbrukaren Ann-Helen Meyer von Bremen ifrågasätter till och med att det är som turister vi ska vistas i naturen.Programledare: Cecilia BlombergProducent: Mattias Berg

Der Vorstand des Hannah-Arendt-Preises hält an der Preisvergabe für Masha Gessen fest. Das sei im Sinne Hannah Arendt, sagt Vertreterin Eva Senghaas. Gessen hatte den Gaza-Streifen mit einem jüdischen Ghetto verglichen, das hatte zum Eklat geführt. Senghaas, Evawww.deutschlandfunkkultur.de, Studio 9

Kaum eine Denkerin der politischen Philosophie wird so häufig zitiert wie Hannah Arendt. Das kommt auch daher, dass für sie Denken und Handeln zusammengingen, erklärt Biograf Thomas Meyer im Gespräch mit Stefan Nölke.

Emeritus hoogleraar filosofie en Hannah Arendt-kenner Dirk de Schutter legt Arendts belangrijkste thema's uit. Aan bod komen onder andere de begrippen arbeiden, werken en handelen en de banaliteit van het kwaad. En wat maakt een politiek leider totalitair? Kortom, De Schutter laat nog maar weer eens zien hoe relevant Arendts werk vandaag de dag is. Deze podcast is een voorproefje van de Summerschool De grote thema's van Arendt die plaatsvindt van 28 augustus t/m 1 september bij de ISVW.

In "Eichmann in Jerusalem" berichtet Hannah Arendt von dem Gerichtsprozess, der am Bezirksgericht Jerusalem im Jahr 1961 gegen Adolf Eichmann für seine seine seine zentrale Rolle im Holocaust geführt wurde. Das Buch zeigt Eichmann, der Millionen in den Tod geschickt hatte, als einen erschreckend normalen Schreibtischtäter. Wegen seiner weitreichenden Kommentare und Analysen ist es Arendts umstrittenstes Werk.

I oktober 1922 tog fascisterna makten i Italien. Hundra år senare vill få kalla sig fascister, men hur är det med det fascistiska tänkandet? Eskil Fagerström går tillbaka till rötterna. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Låt mig inleda med en fråga. Har du träffat någon som kallar sig fascist på sistone? Nej, jag tänkte väl det. I den mån fascismen har politiska arvtagare kallar de sig snarare nationalister, patrioter eller konservativa. Om jag däremot frågar om du hört någon beskrivas som fascist, skulle nog svaret bli annorlunda. Donald Trump, Viktor Orbán, Vladimir Putin, Giorgia Meloni och Jimmie Åkesson  alla har de, mer eller mindre korrekt, stämplats som fascister.Fascismen tycks alltså vara en ideologi som ingen vill kännas vid, men som ändå är ständigt närvarande. Att tro att det någonsin ska uppstå en konsensus kring vad ett så laddat ord som fascist egentligen betyder är nog naivt. Samtidigt ligger det något märkligt i att ett så välbekant begrepp kan leva och frodas utan någon form av vedertagen definition. Det kan alltså finnas anledning att gå tillbaka och se vad fascism egentligen är  och om det alls är möjligt att hitta en fungerande definition.Vi kan ta det från början. En söndagseftermiddag i mars 1919 samlades ungefär 300 män och några få kvinnor i en lokal vid Piazza San Sepolcro i centrala Milano. På mötet beslöt de att bilda en förening kallad Fasci italiani di combattimento eller ungefär Italienska kampförbunden. Till ordförande valdes dagstidningen Il Popolo dItalias stridbare redaktör, ex-socialisten och veteranen Benito Mussolini. Fascismen var född.Att gå till källorna är ju ofta en bra metod för att utröna kärnan i en politisk ideologi. Det är svårt att förstå socialismens rötter utan Marx eller liberalismens grundvalar utan John Locke. Med fascismen är det annorlunda. Dess äldsta dokument ger faktiskt nästan ingen vägledning alls. 1919 års fascister krävde bland annat rösträtt för kvinnor, åtta timmars arbetsdag och ökat fackligt inflytande på arbetsplatserna. Något spår av antisemitism eller rasism fanns inte heller i texterna.Ett bättre sätt att beskriva den tidiga fascismen är att undersöka vad fascisterna själva faktiskt ägnade sig åt. För snart utarbetades en tydlig praktik; en skoningslös och dödlig kampanj för att krossa Italiens arbetarrörelse. Hade man frågat de unga män som gick i första ledet för den,  skulle de nog säga att fascismen definierades allra bäst av handgranaten, knytnäven och knölpåken, il manganello  alltså de vapen som användes för att lära landsförrädarna, socialisterna, att veta hut.I begynnelsen var alltså våldet och strävan efter makt. Men annars var den första fascismen snarare en studie i att vända kappan efter vinden. Inte ens grundarna visste med andra ord vad deras rörelse stod för.Sedan mötet i Milano 1919 har fascismen vuxit till ett månghövdat monster, en svårslagen kandidat till titeln världens värsta ideologi. Ungefär lika länge har också politiska tänkare försökt hitta svaret på frågan jag ställde nyss, alltså Vad är egentligen fascism?Socialisten Antonio Gramsci genomlevde fascismens genombrott i Italien. Han menade, förenklat, att fascismen skulle förstås som kontrarevolutionär panikreaktion på socialismens framsteg, en slags överklassens väpnade gren. En annan tanketradition såg tvärtom fascismen som en i grunden revolutionär rörelse, vars syfte var att skapa både ett nytt samhälle och en ny modern människa. Med ett sådant synsätt - förknippat med, till exempel den tyska filosofen Hannah Arendt avtecknar sig släktskap mellan bolsjevism, fascism och nationalsocialism. För historikern Renzo de Felice, ledande auktoriket på den italienska fascismen, var det ambitionen att involvera massorna som skilde fascismen från andra auktoritära styren, som till exempel den diktatur som general Franco ledde i Spanien i nästan 40 år. Där diktaturer av Francos eller Pinochets modell ville stänga medborgarna ute från politiskt deltagande, vill fascismen nationalisera och mobilisera folket. Alla skulle med.Gemensamt för både Gramscis eller Arendts definitioner är att de passar ganska dåligt in på de potentiellt fascistiska strömningar vi ser idag. Jämförelser med 1930-talet i Tyskland eller Italien brukar dessutom erbjuda en bekväm utväg för de högernationalistiska politikerna i vår tid. Europeiska partier i detta spektrum iscensätter knappast egna versioner av partidagarna i Nürnberg, agerar rabiata rasister eller startar anfallskrig mot grannländer. Alltså kan de ju enkelt och indignerat neka till att vara fascister.I den mån 1900-talets värsta ideologi lever idag så har den alltså antagit nya former  inte sällan innesluten i politiska partier verkande inom demokratins ramar. Från 1990-talet har också utvecklingen fått historiker och filosofer att formulera nya definitioner, som bättre fångar denna nya verklighet. Enligt en av dem, den amerikanske historikern Robert Paxton, bör fascismens olika yttringar ses som steg på en utvecklingstrappa, ett kontinuum som börjar med intresseklubb för krigsveteraner och slutar med förintelseläger.I sin essä Ur-fascism från 1995 drev Umberto Eco tesen att denna ideologi egentligen helt saknar ideologisk kärna. Allt som finns är en serie typiska kännetecken, som hyllandet av traditionen, ett motstånd mot modernitet, rädsla för det avvikande och ett förakt för svaghet. Några eller alla av dem kan vara närvarande, men inget av dem är obligatoriskt  resultatet är ändå fascism, resonerade Eco.Oxfordhistorikern Roger Griffin menar å sin sida att fascismens olika yttringar delar en bärande idé som han kallar palingenetisk ultranationalism. Bakom termen döljer sig en slags grundmyt om behovet av återfödelse av nationen och en återgång till en era då ens land var starkare, tryggare och mer förutsägbart och förstås ännu inte saboterat av de grupper som pekas ut som ansvariga för förfallet. Putins idéer om ett nytt ryskt imperium, Trumps paroll Make America Great Again, Sverigedemokraternas För ett Sverige som återigen känns som hemma  alla bär de i någon mån spår av denna urmyt. Samtidigt talar Griffin om att den uppgörelse med det rådande systemet som föregår återfödelsen ofta förknippas med revolution eller hård strid. En retorik och handling som kanske inte är särskilt framträdande idag.Och i slutändan är det kanske inte den exakta definitionen, en klar vetskap om på vilka rörelser F-ordet kan klistras, som är det viktiga. Utan att känna igen idéerna och vad de kan leda till. Som palingenetisk ultranationalism. För om fagra löften om hur hårda tag mot yttre och inre fiender ska återställa en förlorad guldålder är de fascistiska yttringarnas gemensamma kärna ja, då lever vi en era till brädden fylld av fascistiskt tänkande.Eskil Fagerström, journalist och författare

Hannah Arendt menade att en revolutionär måste tro att det är möjligt att kliva ut ur historien. Ulla Gudmundson minns sin tid i den revolutionära vänsterrörelsen och hur den tog slut. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2021.Många förändringar i mitt liv, kanske de flesta, har skett smygande. Vänskaper som stillsamt vuxit till sig. Vänskaper som ebbat ut. Rottrådar som letat sig ner på en plats till dess jag upptäckt att jag inte vill lämna den. Rötter som vissnat utan att jag märkt det, förrän uppbrottet redan var ett faktum.Men mitt avfall från den revolutionära marxismen, det kan jag faktiskt datera nästan på dagen. Det inträffade mellan Nobelfesten och Lucia år 1974. Någon vecka tidigare hade vänstergruppen som jag sympatiserade med framträtt för första gången som organiserad politisk kraft på Stockholms universitet, vid en studentstrejk. Nu var vi i vår sympatisörsgrupp ivriga att utvärdera denna erfarenhet. Vad hade vi gjort rätt? Vad fel? Vad hade vi uppnått? Hur skulle vi gå vidare?Men det skulle vi inte. Vi skulle läsa och diskutera ett studiehäfte om maj-68 i Frankrike. Jag minns omslaget: rött med svart text. Jag minns också att något i mig sa nej. Det här kändes för teoretiskt, för långt från min verklighet.Ovanpå det förklarades för oss olärda att om sovjetisk trupp invaderade och ockuperade Sverige så måste vi som marxister välkomna det. För även om man kunde ha kritiska synpunkter på Moskvakommunismen och det var något som just den här vänstergruppen hade i hög grad så skulle ett sovjetiskt maktövertagande ju innebära att de svenska produktionsmedlen socialiserades. Och objektivt sett var det ett stort framsteg, fick vi höra.Här växte det inre nejet till orkanstyrka. Objektivt eller ej, det här skulle svenska folket aldrig acceptera. Sa jag till mig själv. Och drog.När jag idag, 47 år senare, läser Hannah Arendts bok "Om revolutionen", inser jag hur arendtsk min reaktion var. För en revolution är för existentialisten Arendt en extraordinär händelse, en autentisk erfarenhet. Ordet händelse kommer av handla. Och revolutioner är för Arendt något som görs av levande människor, som handlar i frihet, och de görs för levande människors skull. Revolutioner kan i hennes ögon aldrig motiveras med ett i förväg uppställt, objektivt definierat mål.  En revolution är ett språng mot det okända. Historien kan inspirera, men historisk medvetenhet kan också vara farlig, skriver hon provokativt. För en revolutionär måste tro att det är möjligt att kliva ur historien, att börja på nytt. Det är därför som ordet revolution får politisk innebörd först med moderniteten: tidpunkten då människan börjar blicka framåt istället för bakåt. Och det är, menar Arendt, just den förmågan, att lämna något bakom sig och börja om, som är det unika för människan.Arendt fördömer inte Marx. Tvärtom anser hon att han är den största revolutionära tänkaren någonsin. Och hon är ense med honom på en central punkt: uppfattningen att arbetet är det som på det mest grundläggande planet förenar människan med världen. Men medan arbetet för Marx framför allt var en relation mellan människan och den materiella naturen, så är det för Arendt den fysiska grunden till människans gestaltning av världen och till hennes fria handlande i den. Det är ett handlande som alltid inbegriper andra människor, och som därmed är politiskt. Politik är för Arendt en pluralitet av enskilda meningar och enskilda, fria handlingar som bryts mot varandra på den offentliga arenan. Marx fatala misstag var att han på äldre dar i sin teori bytte ut friheten som revolutionens drivkraft mot den historiska nödvändigheten. Det var, anser Arendt, ett förfelat försök att ersätta politik med vetenskap. Det öppnade Pandoras ask: idén om en upplyst elit med mandat att leda den okunniga massan mot ett objektivt mål.Det karakteristiska för Arendts eget politiska tänkande är öppenheten, tvetydigheten, tron på individens förmåga att härda ut och handla i oförutsägbarhetens spänning, och en uppfordran att göra så. Man skulle kunna kalla det demokratins mentala grundtillstånd.  Arendt kan uttrycka sig erkännsamt inte bara om Marx utan också om Lenin och Robespierre, men klyftan är djup mellan henne och dem. Däremot finns en djup släktskap finns mellan Arendt och Albert Camus, filosofen vars fokus är den enskilda människan och hennes ångest, hennes vilsenhet och hennes revolt.Men Arendt går som politisk teoretiker ett steg längre än Camus. Hon tar sig an en svår fråga som han lämnar öppen: vad händer efter revolten? Arendts revolutionsbegrepp har två dimensioner: befrielse och frihet. Befrielsen sker när människor reser sig mot makten. Men revolution innefattar också grundläggning, nya ramar och institutioner, med ett vackert uttryck: byggande av rum där friheten kan bo.Arendt förankrar sitt resonemang i två historiska exempel: den amerikanska revolutionen och den franska. Hon beundrar den amerikanska revolutionen framför allt för att den skedde fredligt, med överläggningar och högtidligt avgivna löften, det som för henne är politikens själva kärna, medan den franska blev våldsam och blodig.  Medan de amerikanska grundlagsfäderna, inspirerade av Montesquieus maktdelningslära, byggde institutioner som balanserade varandra, så vägleddes, skriver hon, de franska revolutionärerna av Rousseaus idé om en odelbar allmänvilja. Nationen ersatte den enväldige fursten som maktens källa. Och Robespierres slagord frihetens despoti öppnade för att nationens vilja kunde förkroppsligas i en person. Därmed var manegen krattad för en ny absolutism, under Napoleon Bonaparte. Arendt beklagar djupt att det varit det franska exemplet, inte det pluralistiska amerikanska, som inspirerat senare revolutioner de franska 1830 och 1848, Pariskommunen 1870, ryska revolutionen 1917.Det är svårt att inte se Arendts idylliska bild av den amerikanska revolutionen som förenklad. Att den unga republiken godtog slaveri och att det upphävdes först efter ett blodigt inbördeskrig är något hon förbigår med tystnad. Förmodligen hänger det ihop med hennes egen bakgrund - Arendt kom som flykting undan nazismen till USA 1941 och med att hennes bok också är ett inlägg i samtidsdebatten under det kalla kriget. Om revolutionen publicerades 1963. Dess främsta inspirationskälla var Ungernrevolten 1956. Att ungrarna inte enbart protesterade mot sovjetmakten utan också spontant började bygga alternativa politiska strukturer gjorde i Arendts ögon resningen till en revolutionär händelse. Hon såg bevarandet av den transatlantiska civilisationen, bandet mellan USA och Europa, som enda möjligheten till för den västerländska frihetsberättelsen att överleva. Och det förutsatte att båda sidor återupptäckte sitt gemensamma revolutionära arv.Arendt avled 1975. Hon upplevde aldrig Berlinmurens fall, sovjetsystemets sammanbrott och den arabiska våren. Inte heller den djupa kris som världens demokratier, inklusive USA, genomgår sedan åtminstone ett decennium, inte klimatförändringarna och pandemierna som idag griper in både i mänskliga samhällen och i människans och andra arters livsvillkor på jorden.Men grundtankarna i "Om revolutionen", om en värld som uppstår och formas genom människors gemensamma, fria handlande och levande ord, de är kanske ännu mer uppfordrande för oss idag än när hon skrev dem.Ulla Gudmundson, skribent och diplomatLitteraturArendt, Hannah. Om revolutionen (1963). Svensk översättning av Henrik Gundenäs. Daidalos, 2021.

Efter 13 år i Kristendemokraterne har Isabella Arendt sagt farvel til partiet. Men hun afviser, at hendes exit skyldes stridigheder om abortspørgsmålet, som flere medier ellers påstod. Arendts egen holdning til aborten har ændret sig over tid, men faktisk har abortspørgsmålet aldrig optaget hende særlig meget. Hvordan kan man være formand i Kristendemokraterne, og ikke have abortspørgsmålet i top fem af politiske sager? Hør dagens Pilestræde med Isabella Arendt. Vært: Kaare SvejstrupSee omnystudio.com/listener for privacy information.

Passenheim, Antjewww.deutschlandfunk.de, Kultur heuteDirekter Link zur Audiodatei

Fra vikaren fra himlen til "nu det slut". Det er en udvikling få kunne se komme, når tankerne falder på Isabella Arendts rolle som partiformand for Kristendemokraterne. Grunden til hendes exit er “For mange konflikter.” Den nu forhenværende formand for Kristendemokraterne gæster Alis Fædreland. Vi får talt om mistrivsel, exit, forholdet til Jens Rohde og fremtiden. Vært: Ali Aminali - Producer Alexander Wils Lorenzen

Falls euch cogitamus gefällt, lasst bitte ein Abo da und/oder empfehlt uns weiter. Abonnieren könnt ihr uns auch auf YouTube: https://www.youtube.com/channel/UC2YdZ5ryFQ32Zd75m2AW5cw Unterstützen könnt ihr uns ebenfalls: paypal.me/cogitamus oder cogitamus@posteo.de. Schaut auch mal auf UNCUT vorbei: https://www.uncut.at/. Dort bin ich als Filmkritiker tätig. Zu dieser Folge passt die Kritik zu Licorice Pizza: https://www.uncut.at/movies/kritik.php?movie_id=15939. Auch eine COVID-Infektion hält uns nicht davon ab, endlich in der Reihe Existenz & Sprache weiterzumachen. Nachdem wir umfassend auf das Leben von Hannah Arendt eingehen (Heidegger und Jaspers dürfen natürlich nicht fehlen), nähern wir uns ihrer Vita activa durch die Begriffe, die ihre philosophische Theorie prägen: Natalität, Phänomenologie und Pluralität. Wie definiert Arendt anschließend die drei Grundtätigkeiten Arbeiten, Herstellen und Handeln? Welche Beispiele und welche Schwierigkeiten lassen sich finden? Wo verortet sie den biologischen Kreislauf des Lebens? Wie löst sie den Widerspruch aus individueller Vergänglichkeit und Unvergänglichkeit des Menschengeschlechts auf? Was meint sie mit der „Zweiten Geburt“? Wir empfehlen passend die nächste Folge #14.2, in der wir die Grundtätigkeiten diskutieren. Timemarker 00:00 Intro, COVID, News, Ablauf 06:32 Biographie 17:57 Natalität, Phänomenologie, Pluralität 23:56 Vita acitva: Arbeiten, Herstellen, Handeln Literatur/Links/Quellen Hannah Arendt – Vita activa oder Vom tätigen Leben Alois Prinz – Hannah Arendt oder Die Liebe zur Welt Bild: https://heart-agency-wp-v2.s3.eu-west-2.amazonaws.com/wp-content/uploads/2018/05/17145812/patience_stuart_portraits_09.jpg

Vortrag am 23.6.2021 in Schwäbisch-Gmünd. Hannah Arendt hat als Philosophin großen Wert darauf gelegt, zu unterscheiden zwischen dem, was jemand ist, und wer jemand ist. Was eine Person ausmacht, ergibt sich aus ihrem eigenen Handeln und Sprechen, durch das sie eine einzigartige unverwechselbare Spur in der Welt hinterlässt. Arendts eigene Identität -als Jüdin, als Frau, als Deutsche - war jedoch sehr wohl prägend für ihr Leben und auch für ihr Denken.

En revolutionär måste tro att det är möjligt att kliva ut ur historien, menade Hannah Arendt i "Om revolutionen", 1963. En bok som fått Ulla Gudmundson att minnas sin tid i den revolutionära vänsterrörelsen - och hur den tog slut. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Många förändringar i mitt liv, kanske de flesta, har skett smygande. Vänskaper som stillsamt vuxit till sig. Vänskaper som ebbat ut. Rottrådar som letat sig ner på en plats till dess jag upptäckt att jag inte vill lämna den. Rötter som vissnat utan att jag märkt det, förrän uppbrottet redan var ett faktum. Men mitt avfall från den revolutionära marxismen, det kan jag faktiskt datera nästan på dagen. Det inträffade mellan Nobelfesten och Lucia år 1974. Någon vecka tidigare hade vänstergruppen som jag sympatiserade med framträtt för första gången som organiserad politisk kraft på Stockholms universitet, vid en studentstrejk. Nu var vi i vår sympatisörsgrupp ivriga att utvärdera denna erfarenhet. Vad hade vi gjort rätt? Vad fel? Vad hade vi uppnått? Hur skulle vi gå vidare? Men det skulle vi inte. Vi skulle läsa och diskutera ett studiehäfte om maj-68 i Frankrike. Jag minns omslaget: rött med svart text. Jag minns också att något i mig sa nej. Det här kändes för teoretiskt, för långt från min verklighet. Här växte det inre nejet till orkanstyrka Ovanpå det förklarades för oss olärda att om sovjetisk trupp invaderade och ockuperade Sverige så måste vi som marxister välkomna det. För även om man kunde ha kritiska synpunkter på moskvakommunismen - och det var något som just den här vänstergruppen hade i hög grad - så skulle ett sovjetiskt maktövertagande ju innebära att de svenska produktionsmedlen socialiserades. Och objektivt sett var det ett stort framsteg, fick vi höra. Här växte det inre nejet till orkanstyrka. Objektivt eller ej, det här skulle svenska folket aldrig acceptera. Sa jag till mig själv. Och drog. När jag idag, 47 år senare, läser Hannah Arendts bok "Om revolutionen", inser jag hur arendtsk min reaktion var. För en revolution är för existentialisten Arendt en extraordinär händelse, en autentisk erfarenhet. Ordet händelse kommer av handla. Och revolutioner är för Arendt något som görs av levande människor, som handlar i frihet, och de görs för levande människors skull. Revolutioner kan i hennes ögon aldrig motiveras med ett i förväg uppställt, objektivt definierat mål.  En revolution är ett språng mot det okända. Historien kan inspirera, men historisk medvetenhet kan också vara farlig, skriver hon provokativt. För en revolutionär måste tro att det är möjligt att kliva ur historien, att börja på nytt. Det är därför som ordet revolution får politisk innebörd först med moderniteten: tidpunkten då människan börjar blicka framåt istället för bakåt. Och det är, menar Arendt, just den förmågan, att lämna något bakom sig och börja om, som är det unika för människan. Arendt fördömer inte Marx. Tvärtom anser hon att han är den största revolutionära tänkaren någonsin. Och hon är ense med honom på en central punkt: uppfattningen att arbetet är det som på det mest grundläggande planet förenar människan med världen. Men medan arbetet för Marx framför allt var en relation mellan människan och den materiella naturen, så är det för Arendt den fysiska grunden till människans gestaltning av världen och till hennes fria handlande i den. Det är ett handlande som alltid inbegriper andra människor, och som därmed är politiskt. Politik är för Arendt en pluralitet av enskilda meningar och enskilda, fria handlingar som bryts mot varandra på den offentliga arenan. Marx fatala misstag var att han på äldre dar i sin teori bytte ut friheten som revolutionens drivkraft mot den historiska nödvändigheten. Det var, anser Arendt, ett förfelat försök att ersätta politik med vetenskap. Det öppnade Pandoras ask: idén om en upplyst elit med mandat att leda den okunniga massan mot ett objektivt mål. Det karakteristiska för Arendts eget politiska tänkande är öppenheten, tvetydigheten, tron på individens förmåga att härda ut och handla i oförutsägbarhetens spänning, och en uppfordran att göra så. Man skulle kunna kalla det demokratins mentala grundtillstånd.  Arendt kan uttrycka sig erkännsamt inte bara om Marx utan också om Lenin och Robespierre, men klyftan är djup mellan henne och dem. Däremot finns en djup släktskap finns mellan Arendt och Albert Camus, filosofen vars fokus är den enskilda människan och hennes ångest, hennes vilsenhet och hennes revolt. Men Arendt går som politisk teoretiker ett steg längre än Camus. Hon tar sig an en svår fråga som han lämnar öppen: vad händer efter revolten? Arendts revolutionsbegrepp har två dimensioner: befrielse och frihet. Befrielsen sker när människor reser sig mot makten. Men revolution innefattar också grundläggning, nya ramar och institutioner, med ett vackert uttryck: byggande av rum där friheten kan bo. Därmed var manegen krattad för en ny absolutism Arendt förankrar sitt resonemang i två historiska exempel: den amerikanska revolutionen och den franska. Hon beundrar den amerikanska revolutionen framför allt för att den skedde fredligt, med överläggningar och högtidligt avgivna löften, det som för henne är politikens själva kärna, medan den franska blev våldsam och blodig.  Medan de amerikanska grundlagsfäderna, inspirerade av Montesquieus maktdelningslära, byggde institutioner som balanserade varandra, så vägleddes, skriver hon, de franska revolutionärerna av Rousseaus idé om en odelbar allmänvilja. Nationen ersatte den enväldige fursten som maktens källa. Och Robespierres slagord frihetens despoti öppnade för att nationens vilja kunde förkroppsligas i en person. Därmed var manegen krattad för en ny absolutism, under Napoleon Bonaparte. Arendt beklagar djupt att det varit det franska exemplet, inte det pluralistiska amerikanska, som inspirerat senare revolutioner - de franska 1830 och 1848, Pariskommunen 1870, ryska revolutionen 1917. Det är svårt att inte se Arendts idylliska bild av den amerikanska revolutionen som förenklad. Att den unga republiken godtog slaveri och att det upphävdes först efter ett blodigt inbördeskrig är något hon förbigår med tystnad. Förmodligen hänger det ihop med hennes egen bakgrund - Arendt kom som flykting undan nazismen till USA 1941 - och med att hennes bok också är ett inlägg i samtidsdebatten under det kalla kriget. Om revolutionen publicerades 1963. Dess främsta inspirationskälla var Ungernrevolten 1956. Att ungrarna inte enbart protesterade mot sovjetmakten utan också spontant började bygga alternativa politiska strukturer gjorde i Arendts ögon resningen till en revolutionär händelse. Hon såg bevarandet av den transatlantiska civilisationen, bandet mellan USA och Europa, som enda möjligheten till för den västerländska frihetsberättelsen att överleva. Och det förutsatte att båda sidor återupptäckte sitt gemensamma revolutionära arv. Arendt avled 1975. Hon upplevde aldrig Berlinmurens fall, sovjetsystemets sammanbrott och den arabiska våren. Inte heller den djupa kris som världens demokratier, inklusive USA, genomgår sedan åtminstone ett decennium, inte klimatförändringarna och pandemierna som idag griper in både i mänskliga samhällen och i människans och andra arters livsvillkor på jorden. Men grundtankarna i Om revolutionen, om en värld som uppstår och formas genom människors gemensamma, fria handlande och levande ord, de är kanske ännu mer uppfordrande för oss idag än när hon skrev dem. Ulla Gudmundson Arendt, Hannah. Om revolutionen (1963). Svensk översättning av Henrik Gundenäs. Daidalos, 2021.

Auch sechzig Jahre nach Beginn des Eichmann-Prozesses und 25 Jahre nach ihrem Tod ist Hannah Arendt im Gespräch. Sei es wegen des aktuellen Romans «Was wir scheinen» von Hildegard Keller oder wegen Arendts einzigartiger Persönlichkeit, sei es, weil ihre Themen immer noch die entscheidenden sind. Vor genau sechzig Jahren beginnt in Jerusalem der Eichmann-Prozess. Als Beobachterin mit dabei ist die politische Theoretikerin und Publizistin Hannah Arendt. Ihre Beobachtungen münden schliesslich in eines ihrer bekanntesten und umstrittensten Bücher: «Eichmann in Jerusalem - Von der Banalität des Bösen». Anlässlich des Jahrestages der Prozessbeginns fragen wir nach Hannah Arendts Thesen und Ansichten, nach deren Bedeutung für spätere Generationen und späteren Völkermordprozesse, nach ihrer Art des Denkens und den vielen anderen Fassetten dieser aussergewöhnlichen Persönlichkeit. Weitere Themen: - «Eichmann in Jerusalem. Ein Bericht von der Banalität des Bösen» - Hildegard Keller – «Was wir scheinen» - Werner Renz – Hannah Arendt und die Folgen

Der er præsidentvalg i USA, og valgkampen har været i gang længe. Med udlægninger af fakta og virkelighed og modkandidatens - og pressens - lemfældige omgang med samme. Sandheden, hele sandheden og intet andet end sandheden, det er hvad vi håber, vi får af vores politikere; af vores magthavere. Men vi ved også godt, at det dels kan være nødvendigt at tilbageholde information i visse situationer, måske endda lyve. I de senere år - nogle vil pege på de seneste 4 år - synes løgne og overdrivelser imidlertid at være blevet både hyppigere og mere markante. I denne uge udkommer for første gang på dansk to essays af filosoffen, Hannah Arendt, om sandhed og løgn i politik. I anledning af præsidentvalget og efter en af de mere markante præsidenters 4 år i spidsen for USA, kigger Supertanker på anvendelsen og effekterne af sandhed og løgn i politik, med bl.a. Arendts briller. Medvirkende: Lene Aarøe, lektor i Statskundskab, Aarhus Universitet. Kresten Lundsgaard-Leth, adjunkt i Anvendt Filosofi, Aalborg Universitet. Carsten Ortmann, tilrettelægger og vært.

In de tweede aflevering van de ISVW-podcast spreekt Henriëtta Joosten, docent en onderzoeker aan de Haagse Hogeschool, over Hannah Arendt en de toepassing van Arendts gedachtegoed op de bedrijfsvloer. Henriëtta vindt dat professionals een publieke verantwoordelijkheid hebben voor de publieke sfeer. Hoe kunnen we hiervoor zorgen? Henriëtta legt uit. Zij schreef De publieke sfeer in de 21e eeuw. Hannah Arendt als gids voor professionals (ISVW Uitgevers, 2019).

Hannah Arendt und Karl Jaspers – Skizze einer philosophischen Freundschaft Referent: Prof. Dr. Matthias Bormuth (lehrt als Heisenberg-Professor an der Universität Oldenburg Vergleichende Ideengeschichte und leitet dort das Karl-Jaspers-Haus, ein Forum des Austausches zwischen Universität und Öffentlichkeit) Die Veranstaltung fand am 30.01.2015 statt. Seit Jahren ist in aller Munde das spektakuläre Liebesverhältnis, das Hannah Arendt mit Martin Heidegger verbindet. Viel weniger bekannt ist Arendts lebenslange Freundschaft mit dem Existenzphilosophen Karl Jaspers. Der Vortrag skizziert die wichtigsten Etappen ihres philosophischen Austausches, der um 1933 mit dem Scheitern der deutsch-jüdischen Symbiose einsetzte und nach 1945 in ein tiefes Vertrauensverhältnis mit jährlichen Besuchen mündete. Die Briefe, die zwischen New York und Basel gewechselt wurden, spiegeln ein immer offener und radikaler werdendes Gespräch über die politisch-philosophische Entwicklung des Westens. Während Arendt die Begeisterung von Jaspers für Kants weltbürgerliches Denken herausstellte, pries Jaspers ihre „Unabhängigkeit des Denkens“. Gemeinsam ist beiden die sokratische Vitalität des Denkens, die zum je eigenen Leben des Geistes herausfordert, wie es Hannah Arendt in ihrem letzten Buch beschrieb.

Denne udgave af ATLAS Podcast står i filosofiens tegn. Vi har haft besøg af Rosa Skytt Burr og Katrine Høghøj fra podcasten Filosofikum for at blive klogere på såvel de erklærede filosoffer som dem, der helst vil kaldes noget andet. Luna Svarrer har snakket med Kathrine Høghøj om den franske filosof Jacques Rancière, der betragter De Gule Veste som en ‘ren begivenhed’. En begivenhed, der giver os mulighed for at se noget, vi ikke førhen har kunnet se og dermed betragte den eksisterende orden. Astrid Rifbjerg har mødt Rosa Skytt Burr, der fortæller om den tysk-amerikanske tænker Hannah Arendt og hendes undersøgelse af samfundets etiske medløbere. Arendts sidste, ufærdige hovedværk, Åndens Liv, er netop udkommet på dansk på forlaget Klim, og Rosa Skytt Burr har i den anledning skrevet en artikel til ATLAS Magasin, hvor hun understreger, hvorfor det stadig er aktuelt at beskæftige sig med Arendt. I redaktionen: Astrid Rifbjerg, Luna Svarrer og Nana Kofoed Nielsen. Produktion: Astrid Rifbjerg og Luna Svarrer. Musik: Sanne Dalgaard Møller.

I et jødisk tidsskrift i 1943 skrev Hannah Arendt en lille tekst, Vi flygtninge, hvor hun argumenterer for at holde fast i betegnelsen flygtning. Flygtningefiguren afslører nemlig menneskets position udenfor statsborgerskabets og nationalstatens flygtige beskyttelse. Men hvad karakteriserer flygtningen? Og hvorfor er Arendts tekst relevant i dag?Adjunkt Martin Lemberg-Pedersen vil i dette afsnit, med udgangspunkt i ikke blot Arendt men også Klemperer, Agamben, Mbembe, Césaire og Buck-Morss, fortælle om migration, forholdet mellem kolonialisme og totalitarisme, retten til rettigheder og lejrens lange historie.

Hannah Arendt (1906-1975) er en af de få store politiske teoretikere, som forsvarer politikkens værdighed. Hvor andre filosoffer har forsøgt at skrive sig væk fra det politiske og reduceret politik til moral, økonomi eller velfærd, skriver Arendt sig ind i politikken for at forstå dens egenart. Det moderne menneskes tab af en politisk eksistens er det centrale problem, som Arendts værker forsøger at forstå. ”Hannah Arendt”, der indgår i bogserien Statskundskabens klassikere, er skrevet af Christian F. Rostbøll. I denne podcast om den tyske politolog er professor MSO Christian F. Rostbøll i samtale med professor i statskundskab Peter Nedergaard.   Husk at abonnere på vores podcast, find os i iTunes eller i din podcast-afspiller. Læs mere om Djøfs podcasts

Journalisten Arvid Hallberg undersöker den politiska filosofen Hannah Arendts tankevärld. Arendt ansåg att tänkande är en inre dialog vi för med oss själva, säger Maria Johansen, lektor i idé- och lärdomshistoria. Hon berättar hur Arendt var inspirerad av Sokrates sätt att ifrågasätta och utmana den egna tankeförmågan. Författaren Annika Ruth Person beskriver hur Arendts resonemang om nazismens koncentrationsläger gav oss ett nytt sätt att se på historien.

Journalisten Arvid Hallberg undersöker den politiska filosofen Hannah Arendts tankevärld. Arendt ansåg att tänkande är en inre dialog vi för med oss själva, säger Maria Johansen, lektor i idé- och lärdomshistoria. Hon berättar hur Arendt var inspirerad av Sokrates sätt att ifrågasätta och utmana den egna tankeförmågan. Författaren Annika Ruth Person beskriver hur Arendts resonemang om nazismens koncentrationsläger gav oss ett nytt sätt att se på historien.

I disse juledage fejres Jesu fødsel, og i den anledning skal vi høre om Hannah Arendt, der har beskæftiget sig indgående med fødslen eller nataliteten, og med Jesus som en politisk figur. I dette afsnit af Filosofikum kigger vi nærmere på Arendts tænkning i selskab med seniorforsker ved DIIS Robin May Schott. Vi kommer rundt om alt fra Arendts begreber om fødslen, politik, tilgivelse og ondskab — men også den aktuelle verdenssituation, der viser, i hvor høj Arendts tænkning til stadighed er relevant.

Manfred Peter Hein ist der große Fremde der deutschen Dichtung. Er veröffentlicht seit über einem halben Jahrhundert Gedichte – auf 15 Bände beläuft sich das Oeuvre –, und fast ebenso lange lebt er als ein »deutscher Dichter in Finnland« (Bobrowski). Vielleicht ist diese Entfernung an die Peripherie des Literaturbetriebs die Ursache dafür, dass Hein ein Geheimtipp für Eingeweihte ist. Sein Werk, das in der Traditionslinie Celans, Huchels, Arendts und Bobrowskis steht, ist in Deutschland immer noch zu entdecken. Anlässlich seines 80. Geburtstages am 25. Mai 2011 veröffentlichte der Wallstein-Verlag dem Band »Weltrandhin« mit Gedichten aus den Jahren 2008–2010. Über diesen Band und ein Leben als Dichter, Beobachter, Übersetzer, Fährtensucher und Fährmann der Literaturen soll an diesem Abend gesprochen werden – und aus diesem Band wird Hein lesen. »Im Grunde arbeitet Hein in jedem Gedicht an dem Paradox, mit der Sprache gegen das Nichts anzutreten, dort Verse zu setzen, wo eigentlich Schweigen und Stille herrschen.« (Nico Bleutge) Manfred Peter Hein (*1931 Darkehmen/Ostpreußen) studierte Germanistik, Geschichte, Kunstgeschichte und Finnougristik in Marburg, München, Helsinki und Göttingen. Er lebt seit den fünfziger Jahren in Finnland. Er hat zahlreiche Gedichtbände, Prosa, Essays publiziert, er ist Übersetzer und Herausgeber. Für seine Gedichte und Übersetzungen wurde er mit renommierten deutschen und internationalen Literaturpreisen geehrt, darunter 1984 mit dem Peter-Huchel-Preis; zuletzt 2006 mit dem Rainer-Malkowski-Preis. In Lesung und Gespräch: Manfred Peter Hein (Autor, Helsinki), Moderation: Nico Bleutge (Autor und Literaturkritiker, Berlin). Die Sendung der gelesenen Gedichte erfolgt mit der freundlichen Genehmigung des Wallstein Verlags. Sie stammen aus den folgenden Gedichtbänden: Manfred Peter Hein. Aufriß des Lichts. Späte Gedichte 2000-2005. © Wallstein Verlag, Göttingen 2006. Manfred Peter Hein. Nachtkreis. Gedichte 2005-2007. © Wallstein Verlag, Göttingen 2008. Manfred Peter Hein. Weltrandhin. Gedichte 2008 - 2010. © Wallstein Verlag, Göttingen 2011.

I veckan har Simon Kloses dokumentärfilm om The Pirate Bay världspremiär på filmfestivalen i Berlin. Är det redan dags att sammanfatta nätpiraternas era? Vad lämnar de i sådana fall för historiskt avtryck? Och varför debatteras det så lite om fildelning nu för tiden? Journalisterna Andreas Ekström och Anders Rydell diskuterar med Piratpartiets ledare Anna Troberg. Den tyska regissören Margarethe von Trottas film om filosofen Hannah Arendt har just gått upp på svenska biografer. Filmen skildrar hur Arendts följer rättegången mot den nazistiske krigsförbrytaren Adolf Eichmann i Israel 1961 och utifrån det skriver texter om ondskans banalitet. Kulturjournalisterna Mia Gerdin, Lisa Bergström och Maria Domellöf-Wik har sett filmen och deltar i Nya Vågens kritikersamtal. Programledare: Andreas Lindahl. Vad tror du? Varför debatteras inte fildelningen längre? Kommentera!