Podcasts about albert bonniers f

The conversation is in English, after a short introduction in Swedish. Rachel Cusk är en av vår tids mest nyskapande och inflytelserika författare. I sin senaste roman "Parad" utforskar hon, genom en serie sammanflätade berättelser, frågor om identitet, konstnärskap och de myter vi skapar om våra liv. Rachel Cusk (född 1967) kommer från Kanada men är bosatt i England. Hon har skrivit ett stort antal hyllade romaner och essäer. Det stora internationella genombrottet kom med trilogin "Konturer", "Transit" och "Kudos". Hon är en av samtidslitteraturens mest inflytelserika röster och har jämförts med W. G. Sebald och Virginia Woolf. Yukiko Duke är kulturjournalist, översättare och verksam som konstnärlig ledare för Norsk litteraturfestival. Hon ingår i juryn för Kulturhuset Stadsteaterns internationella litteraturpris. I samarbete med Albert Bonniers Förlag. Från 13 mars 2025 Jingel: Lucas Brar

The conversation is in English, after a short introduction in Swedish. Möt Sofi Oksanen i samtal med Stefan Ingvarsson. Med berättelser som flätar samman vår samtid med historien har Sofi Oksanen berört läsare världen över. Den 17 oktober 2024 gästade hon Kulturhuset för ett samtal om "I samma flod – Putins krig mot kvinnorna", en bok om hur kvinnors rättigheter försvagas under diktaturer. Sofi Oksanen är född 1977 och uppvuxen i Finland. Hon nådde stora framgångar med sin debutbok "Stalins kossor" (2003). Det internationella genombrottet kom med romanen "Utrensning" (2010), för vilken hon tilldelades både Nordiska rådets litteraturpris och Finlandiapriset. Stefan Ingvarsson är kulturskribent och tidigare kulturråd i Moskva. Han arbetar som analytiker på Centrum för Östeuropastudier vid Utrikespolitiska institutet. I samarbete med Albert Bonniers Förlag. Från 17 oktober 2024 Jingel: Lucas Brar

The conversation is in English, after a short introduction in Swedish. John Keene, en av den amerikanska litteraturens viktigaste gestalter, besökte Internationell författarscen. Efter två översatta prosaböcker utkommer nu John Keenes diktsamling "Punks” på svenska. Det är en lika storslagen som intim bok, som samlar dikter från mer än tjugo år. Här väver Keene samman historier om kärlek, lust och förlust. John Keene föddes 1965 och växte upp i St Louis. Han är verksam vid Rutgers University i New Jersey och har bland annat belönats med The MacArthur Genius Grant. Kortromanen "Marginalanteckningar" gavs ut 1995 och inledde ett sparsmakat men magnifikt författarskap. Både den och "Motberättelser" finns sedan tidigare på svenska. Athena Farrokhzad är tillsammans med Ida Linde programansvarig för litteraturen på Kulturhuset Stadsteatern. Hon är också verksam som översättare, dramatiker och författare. Hennes senaste bok är diktsamlingen "Åsnans år" (Albert Bonniers Förlag, 2022). I samarbete med Nirstedt/litteratur. Från 28 maj 2024 Jingel: Lucas Brar

Möt Thomas Korsgaard i samtal med Sanna Samuelsson. Thomas Korsgaard har sedan sin debutbok fängslat läsare med berättelsen om outsidern Tue och hans uppväxt på den fattiga danska landsbygden. I år är han Sverigeaktuell med den andra och tredje delen i trilogin om Tue. Thomas Korsgaard är född 1995 på Jylland och debuterade som 21-åring med "Om någon skulle komma förbi". Med de efterföljande delarna "En dag kommer vi att skratta åt" det och "Man skulle kanske varit där" har berättelsen om Tue fortsatt att locka en ständigt växande läsekrets. Sanna Samuelsson är författare och kulturskribent. Hon var tidigare idé- och kritikredaktör på Göteborgs-Posten. Förra året kom hennes första roman "Mjölkat" (Albert Bonniers Förlag, 2023). I samarbete med Weyler förlag. Från 3 september 2024 Jingel: Lucas Brar

Samiska Inga läggs 1920 in på sjukhus som sinnessvag och kommer aldrig mer hem. Om svensk rasistisk historia och en tornedalsk släkts vilja att bära sitt arv och minnen med stolthet. Pia Mariana Raattamaa Visén i samtal med Karin Sarja, docent i kyrkohistoria och avdelningschef Kyrkokansliet. Medarrangör Albert Bonniers Förlag

Om förbjudna ord och utrensad litteratur. I USA förbjuds allt fler böcker i undervisning och i Sverige ifrågasätts vad som ska finnas på biblioteken. Yttrande- och tryckfrihetsfrågor är aktuellare än någonsin. Ida Ölmedal i samtal med Jakob Wirén, ärkebiskopens teologiska sekreterare. Medarrangör Albert Bonniers Förlag

Litteraturen som botemedel mot tomhet och livsleda, samtidigt som den väcker längtan efter en förhöjd känsla i vardagen. När en kvinna mitt i livet hamnar i en oväntad och hemlig relation krockar fantasi och verklighet, liv och dikt. Malin Ullgren i samtal med Fanny Wingborg, teolog. Medarrangör Albert Bonniers Förlag

Under Putin har försvagandet av kvinnors rättigheter blivit ett alltmer effektivt vapen i diktaturens tjänst. Verktygen är desinformation och propaganda, sexuellt våld i krig och en auktoritär lagstiftning. Sofi Oksanen i samtal med Kamilla Skarström Hinojosa, teologie doktor Göteborgs universitet. Samtalet sker på engelska. Medarrangör Albert Bonniers Förlag

Frihetens fiender har medvind. Så var tog idéerna om frihet, jämlikhet och solidaritet vägen? När övergick hoppets princip till rädslans politik? En analys av den politiska utvecklingens historia och framtid. Per Wirtén i samtal med Antje Jackelén, ärkebiskop emerita. Medarrangör Albert Bonniers Förlag

I de band som finns mellan människor ryms det vackraste och det mest fasansfulla. Två systrar möts efter lång tid på den älskade ö där de tillbringade sin barndoms somrar. En roman om långvarig vänskap och destruktiva relationer. Sara Bergmark Elfgren i samtal med Maria Bergius, präst Göteborg. Medarrangör Albert Bonniers Förlag

Att få ett förlagsavtal sägs vara i princip omöjligt, men vi är ju båda två levande bevis på att det går! Caroline gjorde precis tvärtemot hur man ”ska" göra och fick ändå napp direkt. Malin lyssnade på feedback, gjorde om och hade plötsligt flera förlag på kroken. Ska du snart skicka in ett manus eller är nyfiken på hur det går till? Vi bjuder på våra bästa tips! Vi har dessutom träffat två personer som vet allt om det här: Helena Ljungström, förläggare på Albert Bonniers Förlag, och Sara Ruder, förläggare på barnboksförlaget Opal. Vad ska man tänka på innan man skickar in sitt manus? Hur viktigt är följebrevet egentligen? Och vad letar de efter just nu?Böckerna vi nämner är:Sandslott av Niklas Turner OlovzonSlutet på historien av AJ FinnTre av Valérie PerrinMalibu Brinner av Taylor Jenkins Reid Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

The conversation is in English, after a short introduction in Swedish. Zadie Smith är en av samtidens främsta romanförfattare. Med böcker som "Vita tänder" och "Swing Time" talar hon som få andra till vår tid, om vår tid. Nu kommer hon till Kulturhuset för att prata om sin senaste bok "Bedragaren", en gnistrande historisk roman om autenticitet och förklädnader. Zadie Smith är född 1975 och uppvuxen i London. 2000 slog hon igenom med romanen "Vita tänder", som utsågs till millenniets första litterära sensation och tilldelades en mängd priser. Sedan debuten har hon gett ut ytterligare åtta hyllade böcker på svenska; "Autografjägaren", "Om skönhet", "NW", "Swing Time", "Grand Union" och "Bedragaren". Hanna Nordenhök är verksam som författare, översättare och litteraturkritiker. Hennes senaste bok, romanen "Underlandet", utkom på Norstedts förlag i fjol. I samarbete med Littfest och Albert Bonniers Förlag. Från 14 mars 2024 Jingel: Lucas Brar

Samtalet tolkas från koreanska till svenska. Den sydkoreanska författaren Han Kang är sedan romanen "Levande och döda" älskad av läsare över hela världen. Nu är tillbaka på svenska med den efterlängtade romanen "Jag tar inte farväl". Han Kang (född 1970) är en av Sydkoreas största författare. Med sin förmåga att gestalta mötet mellan den lilla människan och de politiska omständigheter hon lever under, har hon blivit en stor läsarfavorit världen över. Athena Farrokhzad är tillsammans med Ida Linde programansvarig för litteraturen på Kulturhuset Stadsteatern. Hon är också verksam som översättare, dramatiker och författare. Hennes senaste bok är diktsamlingen "Åsnans år" (Albert Bonniers Förlag, 2022). I samarbete med Natur & Kultur. Från 14 mars 2024 Jingel: Lucas Brar

Vi träffar poeten, skribenten och musikern Channa Riedel för att höra henne läsa ur och berätta om sin bokdebut. Om att fylla luckorna i en familjehistoria, kafkaesk stämning på SÄPO:s arkiv och Sverige under andra världskriget. Boken heter Karlsbad och kom ut på Albert Bonniers Förlag i augusti, finns med andra ord i välsorterade bokhandlar. Vill du värma upp med Channas text om ISK-konton i Arbetaren så hittar du den här: https://www.arbetaren.se/2021/07/21/nagra-viktiga-ord-om-kapitalbeskattning/ Tack till GRK North-East för intro Outro var Beloveds - Amen, amen, amen linktr.ee/kominternpodd

I Älven i mig reser författaren längs Lule älv och under resans gång ger sig älvens historia och samtida spänningar till känna. Det handlar om svensk vattenkraft, utveckling och exploatering, minne, makt och ansvar. Och om det som ständigt rör sig: tiden, livet, kärleken. En personlig berättelse om hur det som ger ljus också kan leda till mörker. Jannete Hentati i samtal med Henrik Grape, präst och Senior rådgivare i klimatfrågor för Kyrkornas Världsråd. Medarrangör: Albert Bonniers Förlag

Atefeh är fem år när hon och hennes två små bröder smugglas ut ur Irak. I väntan på sin mamma blir de fosterbarn i Sverige, hos medlemmar i den sektstämplade iranska motståndsrörelsen där föräldrarna är soldater. En berättelse om att växa upp utan någon annan att hålla fast vid än sig själv, i ett samhälle som misslyckas med att se det utsatta barnet. Atefeh Sebdani i samtal med Sofia Svarfvar, Act Svenska kyrkan. Medarrangör: Albert Bonniers Förlag

Mikkolasystrarnas mytomspunna livsöden korsar gång på gång Jonas Hassen Khemiris familjehistoria. Ina, Anastasia och Evelyn. Systrar med liknande bakgrund och drömmar, men som framför allt delar den märkliga känslan av att deras liv styrs av en förbannelse vars ursprung går tillbaka till ett annat land, en annan tid. Jonas Hassen Khemiri i samtal med Birgitta Westlin, präst i Lundby församling, Göteborg. Medarrangör: Albert Bonniers Förlag

Carl August Grevesmöhlen, Britta Maria Nybelin og to døtre forlot Stockholm og slo seg ned i dagens Øvrebyen i Kongsvinger. Grevesmöhlen spant nye intriger før ulykken rammet hele familien. Grevesmöhlens drøm om et mer rettferdig samfunn,  slo ut i full blomst i datteren Caroline Grevesmöhlen. Del 2 av 2. Kilder: Anita Krok: Spionen som ble kastet ut i kulden, Glåmdalen, 31/3, 2010Herman Lindqvist: “Jean Bernadotte: Mannen vi valde”, Albert Bonniers Förlag, 2009Yngvar Ustvedt: “Henrik Wergeland - en biografi”, Gyldendal, 1994Kurt Johansson: “Det fria ordets martyrer” fra “Heroer på offentlighetens scen: Politiker och publicister i Sverige 1809-1914”, Tiden förlag, 1987Gunnar Ohrlander: “Det ska fan vara dörrvakt i Himlen”, roman, Norstedts, 1987Urd, 2. oktober 1936Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok VIII, 1807-1811, översatt av Cecilia af KlerckerDigitalarkivet, digitalarkivet.noNorsk Skoletidende, 1886. nb.noBooppgjør etter Overdirektør Carl August Grevesmöhlen, Statsarkivet, HamarBiografiske opptegnelser om familien Grevesmühl og Grevesmöhlen, riksarkivet.seOslo kommune, Gravplassetaten, begravedeioslo.noRiksarkivet, Stockholm, kopi av kirkebøker

Carl August Grevesmöhlen var en ypperlig jurist, sjef for det hemmelige politi og Karl Johans PR-mann i kronprins-valget i Örebro i 1810. Hans intriger, provokasjoner og feider ble til slutt nok for Karl Johan. Grevesmöhlen ble utviste på livstid fra Sverige. Hvor går ferden? Karl Johan sender ham til Kongsvinger som sin egen spion. Del 1 av 2.Kilder: Anita Krok: Spionen som ble kastet ut i kulden, Glåmdalen, 31/3, 2010Herman Lindqvist: “Jean Bernadotte: Mannen vi valde”, Albert Bonniers Förlag, 2009Yngvar Ustvedt: “Henrik Wergeland - en biografi”, Gyldendal, 1994Kurt Johansson: “Det fria ordets martyrer” fra “Heroer på offentlighetens scen: Politiker och publicister i Sverige 1809-1914”, Tiden förlag, 1987Gunnar Ohrlander: “Det ska fan vara dörrvakt i Himlen”, roman, Norstedts, 1987Urd, 2. oktober 1936Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok VIII, 1807-1811, översatt av Cecilia af KlerckerDigitalarkivet, digitalarkivet.noNorsk Skoletidende, 1886. nb.noBooppgjør etter Overdirektør Carl August Grevesmöhlen, Statsarkivet, HamarBiografiske opptegnelser om familien Grevesmühl og Grevesmöhlen, riksarkivet.seOslo kommune, Gravplassetaten, begravedeioslo.noRiksarkivet, Stockholm, kopi av kirkebøker

Är den vanligaste introduktionen till existentialismen i själva verket början på dess grafskrift? Olof Åkerlund återvänder till Jean-Paul Sartres "Existentialismen är en humanism". ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen:2021-03-01.I en tidig dialog berättar Platon om hur Sokrates, några veckor före sin rättegång och sitt berömda försvarstal, på Athens agora stöter samman med en man vid namn Euthyfron. Denne har just bestämt sig vad det gäller ett svårt moraliskt dilemma, som trots sin omisskännliga antika färg, vi alla kan relatera till, om vi anstränger oss en smula. På familjens gård på ön Naxos hade en daglönare slagit ihjäl en slav varpå markägaren, Euthyfrons far, bundit fast daglönaren och i väntan på juridisk rådgivning lämnat honom åt sitt öde i ett dike Föga förvånande så hann mannen dö och sonen har nu trots släktingarnas protester bestämt sig för att väcka åtal mot fadern. Mord är mord, menar den rättrådiga mannen. Åtminstone fram till att Sokrates börjar ställa besvärliga frågor.En av dessa frågor handlar om gudaktighet. “Älskas det gudaktiga av gudarna därför att det är gudaktigt, eller är det gudaktigt därför att det älskas av gudarna?”. Denna kniviga fråga skulle orsaka mycket huvudbry för framtidens teologer, men låt oss översätta den till något lite mer vardagsnära: Är det goda, sanna och rätta gott, sant och och rätt för att vi att vi rationellt har kunnat avgöra det eller något gott, rätt och sant för att någon auktoritet bestämt det. På den första sidan hittar vi den klassiska filosofin och naturvetenskapen, på den senare återfinns stora delar av den religiösa traditionen. Men var hittar vi existentialisterna?Spontant vill man placera alla dessa egensinniga och på olika sätt mycket radikala tänkare på den antiauktoritära sidan med filosoferna och vetenskapsmännen. Men då tänker man nog fel. Om det är något som förenar de existentiella tänkarna så är det en kritik av tron på det universella, objektiva, distanserade och tidlösa vetandet. Hela denna mottradition, som enligt filosofen Hubert Dreyfuss tar sin början redan med Pascal på 1600-talet, och går via Kierkegaard och Nietzsche via Heidegger och in mot de moderna franska tänkare som skulle definiera existentialismen som kulturform, låter sitt tänkande ta avstamp inte i några allmänna sanningar, utan i subjektiva sanningar. Definierande ögonblick, upplevelser och val. Mer Kierkegaards ord: “Det gäller […] att finna den idé för vilken jag vill leva och dö”.Med en halvdan översättning från tyskan skulle vi kunna tala om individens stjärnstunder.Jean-Paul Sartre och hela den moderna existentialismen kan sägas ha haft sin stjärnstund den 29 oktober 1945. Det var då han höll sin berömda föreläsning “Existentialismen är en humanism”. Ett tag var det osäkert om den skulle bli av. När Sartre kom fram till föreläsningssalen i närheten av Champs-Élysées misstog han alla de människor som stod och trängdes utanför för kommunister som kommit för att demonstrera mot honom. Till slut tog den kortvuxne författaren mod till sig, men han knuffades runt en bra stund innan han kunde ta plats och börja prata. Hans biograf Annie Cohen-Solal sammanfattar kvällen “Knuffar, slag, stolar slogs sönder, kvinnor svimmade. Biljettluckan slogs i stycken: inga biljetter såldes”. Det var med andra ord en succé.Om man vill ge Sartres tidiga tänkande en chans så ska man förstås läsa det större verket “Varat och intet” från 1943, men föreläsningens populariserade form vinner mycket på sin drastiskhet och djärvhet, motsägelserna kommer till ytan.Här finns alla slagorden: människan är inte mer än summan av sina handlingar, vi är dömda till frihet, men också fullt ansvariga för våra handlingar – med citat som: “[en] feg person är ansvarig för sin feghet […] hon är inte sådan utifrån en fysiologisk konstitution, utan hon är sådan eftersom hon gjort sig till en feg människa genom sina handlingar.”Det mest omtalade sentensen presenteras redan tidigt: “existensen föregår essensen”. precis som den som tillverkar ett objekt, har en idé om det färdiga föremålet så måste en eventuell Gud ha haft en mall enligt vilken människan och jorden skapades. Existentialisterna, menar Sartre, förkastar inte bara denna utgångspunkt utan även den under upplysningen befästa tanken på en mänsklig natur. Människan måste skapa sig själv, med all den ångest och frihet detta innebär, inte följa en mall.Att sådär lite halvmedvetet förneka denna frihet är att leva i förljugenhet, eller ond tro, något som också kan få uttryck i att vi gör oss själva till objekt. Som kyparen i “Varat och intet” som liksom spelar kypare för att leva upp till en idé. Hans kyparessens får går före hans existens. Som en god fenomenolog beskriver Sartre den konkreta situationen noggrant, men det hade egentligen räckt för honom att gå till språket för att se den onda tron uttryckligen ta form. Den återfinns i formuleringar som “jag kommer att vara er kypare i kväll” och hur många av oss har inte någon gång yttrat saker i stil med “Som din förälder är det min uppgift att …”.Jämfört med de andra personer han vill bilda skola med var Jean-Paul Sartre ingen originell tänkare, det var inte utan ironi som Heidegger kommenterade “Varat och intet” med att ingen tidigare hade förstått honom så bra medan Bertrand Russell å sin sida noterade att boken i fråga om poetisk vaghet och språklig extravagans var i bästa tyska tradition. Men Sartre har något så få andra kan skryta med: Fantastiska exempel och ett sätt att göra problemen tillgängliga för alla som vågar.Och även om få av hans teser håller för närmare filosofisk granskning, och kanske i många avseenden är svåra att kalla filosofi överhuvudtaget, tar det inte ifrån dem deras obönhörliga kraft för en mottaglig läsare. Tanken på föräldern, som med ett modernt svenskt språkbruk lajvar förälder, yrkesmänniskan som beter sig såsom den förväntar sig att man bör göra, vi känner alla igen det. Och så fort någon talar om vad som är naturligt, bör vi bli misstänksamma. Sartre säger också att existentialisterna, även de religiösa, är de som tar Guds död på allvar. Även det träffande. Stora delar av den så kallade västvärlden har gjort sig av med Gud som hypotes, men behållit en sorts lightkristen moral utan att bekymra sig vidare om saken.Men som sagt, de existentiella tänkarna är knappast fria från motsägelser de heller. Vissa är specifika för Sartre och bottnar i att han aldrig lyckades göra sig fri från Descartes rationalistiska arv, han vägrar på sätt och vis välja mellan Sokrates två alternativ. Andra kommer av när analysen av det enskilda subjektet ska omfatta större grupper. Sartres föredrag är en första tafatt utsträckt hand till marxisterna, som senare ska mynna ut i mer seriösa försök att förena två oförenliga teorier. I slutändan blir det existentialismen som får stryka på foten, och det politiska hoppets essens som får företräde framför alla de människor som lider under de goda avsikterna längs vägen mot paradiset. Dessa motsägelser bubblar under ytan i “Existentialismen är en humanism” och det saknar inte sin ironi att den skrift som alltsedan sin tillkomst för miljontals människor har utgjort introduktionen till existentialismen i själva verket kan betraktas som en skiss på dess gravskrift. Det låg inte i dess natur att bli till lära för alla och envar och slutorden i Sartres självbiografi “Orden” förblev en dröm: “En hel människa, formad av alla människor, som är allas jämlike och en jämlike för vem som helst”.2021, 75 år efter att föredraget först kom ut i bokform, fick den ny svensk språkdräkt av Hans Johansson. Samtidigt utgavs Heideggers “Vad är Metafysik?”, den första bok i den existentiella traditionen som Sartre och de Beauvoir förgäves försökte läsa och förstå. Trots det kan man knappast tala om att existentialismens tid är nu.När Sartre höll sin föreläsning stod han likt Sokrates anklagad av allmänheten för att ha förlett ungdomen med sina ogudaktiga läror. Och “Existentialismen är en humanism” har verkligen formen av ett försvarstal. En av anklagelserna var den fantasilösa menighetens återkommande beskyllning om negativitet. Men som Sartre visar så är det en mycket positiv lära – allt är möjligt, friheten råder även i de mest dystra situationer.Det är svårt att tänka sig en mer otidsenlig tanke.Olof Åkerlund, OBS producentLitteraturMartin Heidegger: Vad är metafysik? Översättare: Andreas Ekvall. Bokförlaget h:ström, 2021.Jean-Paul Sartre: Existentialismen är en humanism. Översättning av Hans Johansson, en introduktion av Arlette Elkaim-Sartre. Bokförlaget h:ström, 2021.Jean-Paul Sartre: Orden. Översatt av Lorenz von Numers. Albert Bonniers Förlag, 1964.Jean-Paul Sartre: Varat och intet. I urval och med inledning av Dag Østerberg, översättning av Richard Matz. Korpen, 1983.

The literary club var en samling av framstående intellektuella män i 1700-talets London med Samuel Johnson i spetsen. Gabriella Håkansson reflekterar över denna klubb och över kvinnorna utanför den. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän publicerades första gången 2020.Året är 1773 och i ett separat rum på värdshuset The Turks Head Inn i London, har tolv män samlats för att dricka sprit och diskutera politik. Det har de gjort varje fredag i nio års tid, och det ska de komma att göra varje fredag så länge de lever. I centrum för gruppen står skriftställaren Samuel Johnson, som har publicerat en Ordlista över engelska språket och en utgåva av Shakespeares samlade verk. Gruppen kallar sig för The Literary Club, eller bara The Club. Klubben.För att bli medlem måste man enhälligt bli invald och besitta stora kunskaper i något viktigt ämne. Kanske var Johnson inspirerad av de franska upplysningsfilosoferna när han satte samman sin klubb, de som menade att sanningen om världen endast gick att få när all kunskap var samlad, så att man kunde se de stora sammanhangen.Runt sig samlade Johnson de främsta inom varje konstart – där fanns skådespelaren David Garrick, konstnären Joshua Reynolds, filosofen Edmund Burke, nationalekonomen Adam Smith, historikern Edward Gibbon, vetenskapsmannen Joseph Banks - och inte minst författaren James Boswell. Med tiden skulle det bli många, många fler, och det har sagts att det aldrig i historisk tid har samlats så många genier runt ett och samma bordAtt vi känner till Klubben så i detalj har vi främst James Boswell att tacka för.Den unge Boswell dyrkade Johnson som en gud och gjorde till sin livsuppgift att skriva hans biografi. Medan Johnson ännu levde lade Boswell åratal på att samla in brev, manus och göra intervjuer med alla som haft med honom att göra. I sitt ikoniska flerbandsverk ”Johnsons liv” återger han verkliga möten i dialogform, och ger ögonblicksbilder nedskrivna på plats. Boken betraktas som ett unikt tidsdokument, och lägger hela grunden för Johnsons framtida berömmelse. Den kommer också att bilda skola i hur litterära män ska förhålla sig till varandra. Den yngre som vill göra karriär skriver en hyllande biografi över den äldre.Eftersom Boswell knappt nämner några kvinnor i sin bok så kan man tro att hela det sena 1700-talets litterära elit, precis som Klubben, var enkönad. Men ny forskning visar att det faktiskt var precis tvärtom. Skriftställeriet var nästan det enda yrke som stod öppet för överklassens kvinnor, som formligen vällde in och kom att dominera både som författare, översättare och dramatiker. Vissa siffror pekar på att så många som sjuttiofem procent av alla romaner skrevs av kvinnor, ja, att det överhuvudtaget inte går att förstå romanens framväxt utan ett kvinnoperspektiv. Kvinnor köpte och läste så mycket böcker att bokmarknaden faktiskt formades efter dem och deras smak - en smak som i sin tur färgades av alla de frihetsinskränkningar som kvinnor hade börjat utsättas för.Andra halvan av 1700-talet var en epok när synen på könen förändrades drastiskt. Innan hade feminina och maskulina egenskaper fått ta plats hos båda könen – men ju mer man närmade sig 1800-talet, desto mer skulle män vara män, och kvinnor, kvinnor. De flesta yrken var som sagt stängda för kvinnor, och det var också universiteten, kyrkan och hela statsapparaten, och efterhand som de här konstruerade könsskillnaderna växte fram så blev det inte längre naturligt för välbeställda kvinnor att vistas i det offentliga rummet. Att promenera i staden var opassande, att gå på kaffehus helt otänkbart. Men även att tala med hög röst ansågs nu okvinnligt, liksom att kritisera en man eller publikt visa vrede. Femininiteten tog sig uttryck i passivitet och undergivenhet, medan maskuliniteten manifestades genom aktivitet och framåtanda – mäns romaner skildrade stadens framväxt och de stora samhällsfrågorna, medan kvinnor skrev om det lilla livet och allt som hände i den sociala sfären.I den här kontexten förstår man hur otänkbart det var att kvinnor skulle kunna delta i de högljudda diskussionerna på Klubben.Det förklarar ändå inte varför Boswell och andra författare så sällan nämner de kvinnor som faktiskt dominerade den litterära sfären i London. Träffades de aldrig?Jo, de gjorde de. Varje torsdag gick Samuel Johnson till Hester Thrale som i sitt hem drev en slags skuggklubb till den litterära fredagsklubben, en salong där den kvinnliga intelligentsian dominerade. Där var Elisabet Montagu och Fanny Burney och alla de andra kvinnliga författarna och översättarna som utgjorde kulturlivet i London, och som ofta också arbetade politiskt inom antislaverirörelsen eller för kvinnors rätt till högre utbildning.På grund av sina alkoholproblem blev Boswell sällan inbjuden till Hester och han var omvittnat avundsjuk på att idolen Johnson föredrog sina kvinnliga författarvänner framför honom. Men att Boswell inte nämner några kvinnor i sina böcker behöver inte grunda sig i hans avundsjuka och misogyni. Kvinnor tilläts ju inte verka i det offentliga och kunde inte skriva om de ämnen som gav tyngd i den kritiska debatten. Därför kom de heller inte riktigt att räknas. Som i ett retuscherat fotografi så framträder bara männen i historieskrivningen från den här epoken.Det skulle dröja ända till 1950-talet innan man publicerade James Boswells privata dagbok, och insåg att han inte var en så pålitlig tidsskildrare som man hade trott. Dagboken blev en skandal inte minst för att Boswell så detaljerat skildrar sin sexualdrift. Vid ett tillfälle blir han så exalterad av att prata litteratur med Johnson på Klubben, att han måste rusa ut och köpa sex av en prostituerad stående. Vid andra tillfällen kunde han tvinga sig till sex eller våldta de prostituerade som ratade honom. När man dessutom räknade på hur många dagar Boswell träffat Johnson under deras tjugoåriga vänskap, inser man att de varken umgicks eller gillade varandra särskilt mycket. Deras beryktade vänskap var snarare en litterär konstruktion.Litteraturforskarna började också förstå att såväl Boswell som Johnson led av svår psykisk sjukdom, antagligen bipolaritet, och i Johnsons fall även Tourettes syndrom med tvångstankar. Båda försökte förtvivlat bekämpa sina sjukdomar med alla medel som stod till buds: de förde dagbok, drog upp stränga livsplaner, gick dygnslånga stadspromenader och odlade nära vänskap med andra män. Men det hjälpte inte, och faktum är att hela iden till Klubben uppstod för att rädda Johnson ur en livshotande depression. Klubblivet blev den ram som höll sjukdomen i schack, och det var inte bara för honom som det här umgänget fick livsavgörande betydelse. Snarare än att se det som en diskussionsklubb för Englands mest lärda män, kanske man ska se Klubben som ett homosocialt rum där kontinuiteten, lojaliteten och den starka vänskapen hjälpte till att lyfta en Adam Smith och David Garrick till berömmelse. Merparten av medlemmarna hörde ju till den nya medelklassen som varken kunde räkna med privilegier eller stipendier från krona och stat. De hade bara varandra, och det verkar som att de hjälptes åt genom att diskutera idéer, låna pengar till publicering och stötta i djupa livskriser. I ett modernt perspektiv skulle man kunna säga att myten om det manliga geniet och konstituerandet av en manlig kanon, i själva verket var frukten av en sorts terapi i en manlig självhjälpsgrupp.Idag har forskningen fullt sjå med att skriva tillbaka alla de kvinnor som retuscherades ur historien, och som alternativ till Boswells tillrättalagda och romantiserade skildring av Samuel Johnsons liv och verk, så anlitar man både Fanny Burneys och Hester Thrales dagböcker för att förstå vad som egentligen hände på, och runt, den berömda Klubben.Historien är fortfarande långt ifrån färdigskriven.Gabriella Håkansson, författareLitteraturLeo Damrosch – The Club. Johnson, Boswell, and the Friends who Shaped an age. Yale University Press, 2019.Jane Spencer ­– The Rise of the Woman Novelist. From Aphra Behn to Jane Austen. Basil Blackwell Ltd, 1986.James Boswell – Samuel Johnsons liv I-IV, översatt och redigerad av Harald Heyman, Albert Bonniers Förlag, 1924-1930.James Boswell – Dagbok i London 1762-1763, utgiven av Frederick A. Pottle, översatt av Anders Byttner, Natur och Kultur, 1951.Ruth Halldén – Vid romanens rötter, Albert Bonniers Förlag, 1997.Nancy Armstrong – Desire and Domestic Fiction. A Political History of the Novel. Oxford University Press, 1987.Debating the Canon. A Reader from Addison to Nafisi, edited by Lee Morrissey. Palgrave McMillan, 2005.

Douglas Stuart romandebuterade med "Shuggie Bain" 2020 och prisades samma år med prestigefyllda Booker Prize. Nu är han aktuell med boken "Unge Mungo" som är en gripande uppväxtskildring, en berättelse om maskulinitetens gränser och om farorna med att älska någon för mycket. Douglas Stuart har jämförts med Hanya Yanagihara, Éduoard Louis och James Joyce. Douglas Stuart är född i Glasgow, Skottland och sedan länge bosatt i New York där han arbetar som kläddesigner. Han utbildade sig vid Royal Academy of Art och började skriva sent i livet. "Unge Mungo" utkom våren 2022 på svenska i översättning av Eva Åsefeldt. Historien utspelar sig i ett hypermaskulint och våldsamt Glasgow där protestanter och katoliker håller sig på varsin kant. De två tonåringarna Mungo och James känslor för varandra är helt otillåtna och drömmen om att fly krockar ständigt med skräcken för att bli upptäckt. I samarbete med Albert Bonniers Förlag. Från 18 maj 2022 Jingel: Lucas Brar

Sydafrikanska romanförfattaren och dramatikern Damon Galgut (född 1963) har sedan romandebuten som 17-åring hyllats av en enad kritikerkår både i hemlandet och internationellt. I höst är han Sverigeaktuell med sin senaste roman "Löftet", som belönades med The Booker Prize. "Löftet" är översatt av Niclas Hval på Albert Bonniers Förlag. Damon Galgut fick sitt stora genombrott med romanen "Grisars vackra skrik" (1993). Bland övriga uppmärksammade romaner märks även "Den gode doktorn", "Bedragaren" och "Strange Room". I den prisbelönade romanen "Löftet" tar Damon Galgut med läsaren till det moderna Sydafrika. Löftet är berättelsen om den vita familjen Swart, som lever i skuggan av apartheidsystemets sönderfall samtidigt som familjen dras isär efter mammans död. Familjen återser bara varandra när nya begravningar för dem samman och det enda som tycks bestå är familjegården. Men även de obesvarade frågorna kring ett löfte som aldrig infriats. I samarbete med Albert Bonniers Förlag. Från 21 september 2022 Jingel: Lucas Brar

Matias Faldbakken är född 1973. När han debuterade år 2000 som författare, under pseudonymen Abo Rasul, var han redan en etablerad bildkonstnär. "Vi är fem", i översättning av Ninni Holmqvist, är en osannolik blandning av realistisk familjeroman, bygdeberättelse, sci-fi-äventyr och rysare. Den skiljer sig från Faldbakkens tidigare verk i både stil, språkton och miljö. I Råset norr om huvudstaden bor Tormod och Siv med två barn, hus och hund. Efter några utsvävande ungdomsår har Tormod blivit en trygg och pålitlig familjefar. Men i alla familjer finns tomrum som måste fyllas. När hunden dör kommer en annan substans in i deras liv: en lerklump, som Tormod får i gåva av en gammal dryckesbroder. Med ständig tillförsel av nya substanser och material ute i verkstaden växer lerklumpen till sig, tills den gradvis antar skepnaden av ett handlande, levande väsen. Och så är de åter fem i familjen. Matias Faldbakkens rusiga, säregna roman kännetecknas av ovanliga temposkiftningar och en rå, varm humor. I samarbete med Albert Bonniers Förlag. Från 10 maj 2022 Jingel: Lucas Brar

Efter världssuccén med "Ett litet liv" kommer Hanya Yanagihara med en ny efterlängtad roman. "Mot paradiset" spänner över tre århundraden och ger oss tre olika versioner av den amerikanska historien. På Kulturhuset Stadsteaterns internationella författarscen samtalar hon med Harald Hultqvist. Hanya Yanagihara, född 1975, är journalist och författare. Hon är bosatt i New York där hon vid sidan av sitt författarskap är redaktör för New York Times Style Magazine. "Mot paradiset" som är Yanagiharas tredje roman gavs ut på svenska under våren 2022 i översättning av Niclas Nilsson. I den första delen av "Mot paradiset" är året 1893 och New York är en del av de "Fria staterna", där människor ska kunna leva med vem de vill, hur de vill. Men när en skör ättling till en framstående familj dras till en charmig, obemedlad musiker – då möter han motstånd. Den andra delen börjar på ett AIDS-härjat Manhattan 1993, där en ung hawaiiansk man lever tillsammans med sin mycket äldre och rikare partner, men hemlighåller sin svåra barndom och sin familjehistoria. I den tredje delen är året 2093. I en totalitär värld som plågas av sjukdomar, försöker en berömd forskares barnbarn lösa gåtan med sin makes försvinnanden. I samarbete med Albert Bonniers Förlag. Från 10 juni 2022 Jingel: Lucas Brar

Den tyska författaren, dramatikern och regissören Jenny Erpenbeck (född 1967) kom till Internationell författarscen med sin senaste roman "Kairos". Historien utspelar sig i dåvarande Östberlin på 80-talet och är översatt av Ulrika Wallenström, på Albert Bonniers Förlag. Sedan debuten 1999 har Jenny Erpenbeck belönats med flertalet litterära utmärkelser, däribland Thomas Mann-priset och Joseph Breitbach-priset samt English PEN Award. Hon växte upp i Östberlin, det forna DDR, i en familj med gedigen litterär tradition. Hennes mormor var den flerfaldigt prisbelönta romanförfattaren Hedda Zinner, fadern en känd fysiker, psykolog och författare, och modern en framstående språkvetare och översättare. "Kairos" utspelar sig i Östberlin. Katharina är nitton år, Hans är trettio år äldre och gift när de möts av en slump på Alexanderplatz. Det är mitten av 80-talet, och under åren som följer – de sista före murens fall – kan de inte släppa varandra. "Kairos" är historien om ett ögonblick som förändrar allt, om en kärlek som gränsar till grymhet, och om att gå under i passion samtidigt som sanningen och historien faller sönder. I samarbete med Albert Bonniers Förlag. Från 17 november 2022 Jingel: Lucas Brar

Händerna, och inte minst tummarna, har tjänat människan väl. Men den vår främsta väg in i världen på väg att förlora sin betydelse? Och vad händer då? Journalisten Anna Thulin reflekterar över saken. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-06-03. Essän är inläst av Sofia Strandberg. I en glasmonter på Paris naturhistoriska museum står hon, ett skelett under en oansenlig skylt med ordet primater. Hon har något rätare ryggrad än sina närmaste släktingar som hukar bredvid, men annars tycks ganska få saker skilja henne från de andra. Förutom tiden så klart, miljontals år har utvecklat våra arter i olika riktning; en av oss fick en längre och rörligare tumme. Med tiden fick det stora konsekvenser.Jag fingrar på glaset trots att man inte får, kan inte motstå instinkten att sträcka ut handen och röra. Den känslan drabbar mig ofta. Att pilla och peta på okända ytor, dyra målningar och klibbiga, kvarglömda rester i kylen. Barnsligt, jag vet, men finns det inte något djupare i denna drift? Som barnet rör vid allt när hon upptäcker världen, för att tillägna sig existensen med känselminnet.På en annan plats i museet finns en skylt som informerar om tummen. Den är något alldeles exceptionellt och gemensam för de flesta primater. Det finns fem olika typer av leder i människokroppens skelett, och hos oss finns den två-axlade leden bara i tummen. Den gör att tummen går att vicka både fram och tillbaka och i sidled. En nätt liten rörelse som skapat djupgående vibrationer i mänsklighetens historia. Arkitektur, konst, nya uppfinningar Allt vi har skapat och tagit oss för, har vi åstadkommit tack vare våra händer.I avsaknad av något annat bevis skulle tummen ensam övertyga mig om Guds existens, ska Isaac Newton ha sagt, han som formulerade teorier om mycket större rörelser och universell gravitation. En tumme kan ha många innebörder, men i sociala medier ser vi den oftast som en stiliserad symbol. Tummen upp, gilla! Tummen ned, kommentarer överflödiga. Kanske är det snart våra egna händer, i hud och kött och blod, som blir överflödiga. Fler arbeten tas över av maskiner och blir automatiserade, vi tillägnar vi oss världen med ett enkelt tryck på skärmen. eller med rösten: Alexa, Siri, Google, vad blir det för väder idag?Vad händer med handen när dess roll förminskas och ersätts av ny teknik? Det frågar sig Göran Lundborg, handkirurg och forskare, i boken Handen i den digitala världen. Han konstaterar att vår hjärna innehåller fler än hundra miljarder nervceller ungefär hälften så många som de stjärnor som ryms i vår egen galax Vintergatan och att en stor del av dessa nervceller står i direkt kontakt med känslosinnet, inte minst våra händer. Lundborg ser hur handen marginaliseras i skolan, i vården och inom kreativt skapande yrken. Vi har på kort tid fått tillgång till digitala hjälpmedel och ny teknik, men det finns ännu ganska lite forskning om hur det påverkar oss på sikt. Vad innebär det för minnet och lärandet att små barn lär sig läsa och skriva via skärmar? Att patienter undersöks på distans, utan den fysiska kontakten? Finns det en risk att delar av vårt kulturarv går förlorat när handskrift och traditionellt hantverk blir en kunskap för de få? Alla dessa spörsmål är berättigade, men den fråga som verkligen fångar mig handlar om hur själva beröringen förändras i en digital tid.Charles Spence, professor i experimentell psykologi vid Oxfords universitet, talar om att vi lever i en tid av beröringshunger. Vi är förvisso överstimulerade, men det gäller ögon, oljud, information. Allt är visuellt och auditivt, de rationella sinnena överstimulerar oss men de känslomässiga sinnena, känsel, doft och smak försummas. Våra sinnen samspelar och när ett eller flera av dem förstärks, är det ofta på bekostnad av de andra. Det behöver inte vara av ondo. Blinda musiker kan utveckla ett makalöst ljudgehör. Läsare av punktskrift får en förfinad känsel. För den som har begränsad rörelseförmåga, till exempel i sina händer, är hjälpmedel såklart fantastiska. Men hur blir det för framtidens människor? Kommer vi att bli bättre på att avläsa bilder och tolka ljud när hörsel och syn premieras framför känsel? Eller kommer skaparna bakom den nya tekniken försöka omfamna fler sinnen i sina produkter?Jag tror kanske mer på det senare. Redan nu utvecklas skärmar med olika textur för att skapa en mer behaglig läs- och känselupplevelse. Göran Lundborg nämner robotsälar som ska lugna äldre och försöken att utveckla maskiner som visar känslor. Men man behöver inte vara en teknikfientlig bakåtsträvare för att tycka att det senare är ett fattigt substitut för mänsklig beröring. Även om vi försöker byta ut handens förmåga att uppfatta världen med artificiell känsel och elektriska impulser, så går det inte att jämföra med känslan av hud mot hud. Tänk en värld utan fingertopparnas fina känselspröt. En rörelse över en älskades arm som får huden att knottra sig. Den lätta elektriska stöten som sätter själva själen i gungning.Jag tänker på Sara Stridbergs roman Kärlekens Antarktis, där huvudpersonen, en mördad kvinna, ständigt återkommer till två brytpunkter i sitt liv. Dels dödsögonblicket, där mördarens händer om halsen får en obehaglig och nästan intim känsla. Och dels när hon föder sina barn. Att få hålla själva livet i sina händer. Hud mot hud, möta den nyföddas suddiga blick.Men vad är det egentligen som händer i kroppen när vi rör vid varandra? I artikeln The Social Power of Touch, skriver vetenskapsjournalisten Lydia Denworth om de nervtrådar som leder till vissa hårbeklädda hudpartier på kroppen, som handrygg, rygg och underarmar. Dessa specialiserade trådar kallas CT-nerver och går direkt till hjärnan och utsöndrar hormon som påverkar våra känslor och vårt välbefinnande. Alltså är beröringen en mycket direkt källa till närhet, intimitet och meningsskapande.Vårt virtuella sökande efter närhet tycks inte skapa samma goda känslor. Ungefär en fjärdedel av alla svenskar uppger att deras tid på sociala medier känns meningsfull, ändå är mobilen nästan en förlängning av oss själva, en hand i handen, som orsakar fantomsmärtor om man glömmer den i andra rummet.Exakt hur de kommer att förändras vår kultur och kulturvärld, vårt minne och lärande är som sagt ännu oklart. Men att de förändras vet vi, och vi vet också detta: Att värna om vårt taktila sinne handlar om att värna något som går djupare än det exklusivt mänskliga: förmågan att beröra och bli berörd.Jag sträcker ut handen mot museets monterglas nej, inte röra. Där är benen, som jag tänker mig som både svala och sträva, hårda och mjuka. Och ovanför dem händerna, som skapar, smeker, skadar och håller när de rör sig genom tiden.Anna Thulin, journalist och författare Inläst av kulturredaktionens Sofia Strandberg Omnämnt i essän:Handen i den digitala världen av Göran Lundborg, Carlsson Bokförlag, 2019.The Social Power of Touch av Lydia Denworth, Scientific American Mind, 2015.Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg, Albert Bonniers Förlag, 2018.Svenskarna och Internet, Internetstiftelsen i Sverige, 2019. (Uppdaterade siffror finns på: https://svenskarnaochinternet.se/)Muséum national dhistoire naturelle ligger i den botaniska trädgården Jardin des Plantes i Paris.

Uppläsning: Lotti Törnros Önskad av Thomas Sjösteen, Waxholm DIKTSAMLING: "Dikter om ljus och mörker" (Albert Bonniers Förlag, 1971)MUSIK:  Eugène Bozza: IdyllEXEKUTÖR: Duo Brillaner

Inte sällan när Dag Hammarskjöld var hemma i Norden, klev han på nattåget, upp mot de skandinaviska fjällen. För i det mäktiga vidsträckta landskapet hade han funnit något viktigt, som det skulle ta honom hela livet att söka utröna. Dag Hammarskjöld hade gjort upptäckten att det i våra kroppar och vildmarken finns en sällan vandrad stig till mysteriet. Vi hittar den genom att flytta vår inre tyngdpunkt ner i vår jordiska kropp, som i sitt möte med den jord som i naturen omsluter oss, kan återkalla oss att bli någon annan än det jag som vi förknippar med vårt namn, medvetandets och förnuftets personlighet, inom vars gräns vi lätt fastnar. Kanske kan det vara svårt att alldeles tydligt lägga märke till när tyngdpunkten förflyttas. Vi blir inte längre förnuftspersoner som har en kropp. Nu är vi kropp, som äntligen inträder i sitt hemland, långt bort från allt vad civilisation heter. Kroppen och Förnuftet visar sig längs vägen som två med varandra förbundna bröder. Två syskon som i sin gemensamma balanslek rör sig, allt högre upp för fjällets sida. Bland kalla tjärnar, djupa raviner och över fjällbäckar visar Lekbroder kropp sin hemliga väg, upp mot det heliga bergets topp. I sin lek tillsammans är det som att de två bröderna lättar. I balansakten släpper de båda taget. Lämnar tyngdpunkten till en fördold annan. Någon som Dag Hammarkjöld - på sitt snillrika vis - bland annat kallar Den som bär stafetten. Den, som gömd i dunklet och tystnaden, är den som löper loppet. Följande sidhänvisningar gäller utgåvan från 2012, Albert Bonniers Förlag. Den andliga frigörelsen har en sensuell komponent... (1951, sid 59) Ödmjukheten inför blomman i trädgränsen öppnar vägen upp på fjället. (1951, sid 63) När markkänsla möter kroppskänsla – att bli jord av jorden, växt bland växter... (1952, sid 67) Ensam i sin dolda växt fann han gemenskap med allt växande. (1959, sid 148) Så vilar himlen mot jorden. I tjärnens mörka stillhet öppnar sig skogslandets sköte... (1951, sid 61) Den älskande vill den älskades fulländning - som kräver frigörelse också från den älskade. (1955, sid 91 (jfr. 1951, sid 61)) Gud vill vårt oberoende, i vilket vi falla tillbaka i Gud när vi upphör att själva söka det. (1955, sid 91) Kroppen: icke ett ting, icke “hans” eller “hennes”... (1954, sid 77) Vid sidan av behovet av en mening, också detta: ett behov av mänsklig närhet... (sid 1954, sid 77) Din kropp låter inte avspisa sig med en bluff... (1955, sid 93) Kropp min lekbroder... (1961, sid 158) Icke jag utan Gud i mig. (1953, sid 72) Din kropp, ditt förstånd – blott anförtrott gods för en som bär stafetten. (1959, sid 146) Länk till chatgrupp på signal: https://signal.group/#CjQKIDZAFjacbg7E1B_VxHjM7pzg5kkc5SZZ3oZPmdidRVIZEhBhvIKnEEyqETf7cTnHsGY- Mer från vårt instagramkonto: https://www.instagram.com/p/Cg-K-lZsMws/ Hammarskjöld Inversio är grundat av Caroline Hammarskjöld, brorsbarnbarn till Dag Hammarskjöld, som förvaltar hans personliga arv, äger rättigheterna till bl a diktsamlingen ”Vägmärken” och har tillgång till aldrig tidigare visat material, så som brev, texter och fotografier. Strävan är att göra Dag Hammarskjölds arv tillgängligt för alla, särskilt unga människor, genom utställningar, konstprojekt, publikationer, föreläsningar, filmproduktion och sociala projekt. Syftet är att Dag Hammarskjölds liv, idéer och sökande efter mening ska kunna inspirera alla som i det lilla som det stora på något sätt vill bidra till en bättre värld.www.hammarskjold.org

Att leva med Dag Hammarskjölds Vägmärken ifrågasätter våra invanda sätt att agera i världen. De inbjuder oss att gå mot strömmen. Till platser vi annars inte hade besökt. De leder oss bortom våra trygga gränser, invanda mönster och sätt att uppfatta tillvaron. Vägen går allt djupare, in i våra inre rum, via delar av oss själva vi enbart kan passera om vi vågar möta och se dem som de verkligen är. Med klar blick. Utan anspänning. Att följa Vägmärkena löser upp vår personlighets gränser. Gör oss tunnare. De utgör en karta som för oss allt längre ut i det okända. Tills vi närmar oss det gudomligas närvaro. Vid gränsen till det oerhörda. När vi förbereder våra samtal inser jag att Carolines gräns till detta oerhörda är mycket tunn. Lätt att passera genom. Hon berättar om koltrasten, som förebådar hennes döda mors närvaro. Innan mikrofonerna sätts på kommer jag och Caroline överens om att lämna en dörr på glänt till det oerhörda. Till världarna som finns där bortom. Följande sidhänvisningar gäller utgåvan från 2012, Albert Bonniers Förlag. Vid gränsen av det oerhörda... (bl.a. 1951, sid 61) Marssol. I den spensliga björkens tunna skugga... (1951, sid 57) Så gick jag med Gud genom väsensdjupet... (1951, sid 91) Frukt av det förflutna – havande med framtiden... (1954 sid 78) När det undermedvetnas strömmar bryta sig i sugande virvlar kan vattenmassorna samlas i en punkt... (1950, sid 39) Att styras av det som lever, när “vi” inte längre lever... (1954, sid 76) Att bevara den inre tystnaden – mitt i stojet... (1952, sid 67) Ju trognare du lyssnar inåt, desto bättre skall du höra vad som ljuder omkring dig. (1941-1942, sid 16) Endast den hand som stryker ut kan skriva det rätta. (epigraf) Han bröt ny väg – därför, endast därför att han hade modet att gå vidare utan att fråga om andra följde, eller ens förstod... (1955 sid 86) Mot nya stränder – I varje ögonblick väljer du dig själv... (1945-1949, sid 20) … dass alle zeine Werke, zusammengehen zu einem Werk... [ung. du får bara välja en sak att göra i världen.] (1958, sid 123) Motivblandningen. I ett stort beslut spelar hela vårt väsen in, dess gemenhet liksom dess godhet... (1951, sid 53) Ödmjukheten inför blomman i trädgränsen öppnar vägen upp på fjället. (1951, sid 63) Icke jag utan Gud i mig. (1953, sid 72) Så såg jag att muren aldrig funnits... (1954, sid 76) Länk till chatgrupp på signal: https://signal.group/#CjQKIDZAFjacbg7E1B_VxHjM7pzg5kkc5SZZ3oZPmdidRVIZEhBhvIKnEEyqETf7cTnHsGY- Mer från vårt instagramkonto: https://www.instagram.com/p/Cg-K-lZsMws/ Hammarskjöld Inversio är grundat av Caroline Hammarskjöld, brorsbarnbarn till Dag Hammarskjöld, som förvaltar hans personliga arv, äger rättigheterna till bl a diktsamlingen ”Vägmärken” och har tillgång till aldrig tidigare visat material, så som brev, texter och fotografier. Strävan är att göra Dag Hammarskjölds arv tillgängligt för alla, särskilt unga människor, genom utställningar, konstprojekt, publikationer, föreläsningar, filmproduktion och sociala projekt. Syftet är att Dag Hammarskjölds liv, idéer och sökande efter mening ska kunna inspirera alla som i det lilla som det stora på något sätt vill bidra till en bättre värld.www.hammarskjold.org

Dag Hammarskjöld är en av de internationellt mest kända svenskarna i modern tid. Främst på grund av sin framgångsrika roll som FN:s generalsekreterare, i en värld präglad av det kalla kriget mellan supermakterna USA och Sovjet. Dag Hammarskjöld dog år 1961, blott 56 år gammal, då hans plan störtade under oklara omständigheter, i samband med ett uppdrag som fredsmäklare i dåvarande Nordrodhesia. Efter sig lämnade han en enastående mystik dagbok med titeln Vägmärken. Upplagd som en serie poem, citat, maximer och reflektioner kring livet, det stora och det till synes lilla. Inte minst genom hans personliga mystika reflektioner kring bibeln, står Vägmärkena i dialog med flera andra mystiker, främst Meister Eckhart, men också Thomas a Kempis, Johannes av Korset och författaren till Icke-vetandets moln. Även om Dag Hammarskjöld har ett tydligt hem i den kristna traditionen kände han sig aldrig bunden av den, och bland Vägmärkena finns referenser till såväl sufism, som taoism, confucianism och buddism. Den fördolda världen inleder nu en serie om sex avsnitt kring Vägmärken. I de tre första samtalar jag, Carl Stattin, med Caroline Hammarskjöld, brorsdotterdotter till Dag Hammarskjöld, som förvaltar och verkar för att tillgängliggöra hans verk. De avslutande avsnitten släpps hösten 2022. För att göra det möjligt för lyssnare att följa med bland citaten ur Vägmärken är de listade med sidhänvisningar i det medföljande textflödet till respektive avsnitt. Följande sidhänvisningar gäller utgåvan från 2012, Albert Bonniers Förlag. Endast den hand som stryker ut kan skriva det rätta. (Epigraf) Den längsta resan är resan inåt... (1950, sid 48) Vägen till helgelse går i vår tid med nödvändighet genom handling. (1955, sid 94) We all have within us a center of stillness surrounded by silence. https://www.un.org/sites/un2.un.org/files/2020/11/meditation_room_brochure.pdf The lovers of God has no religion but God alone. (1955, sid 81) Vidare drives jag till ett okänt land... (1925-1930, sid 11) Jag begär det orimliga, att livet skall ha en mening. (1952, sid 69) Att förbränna allt i det klara ögats eld... (1950, sid 39) Vad som måste komma bör komma. Innanför måstes gränser är du därför osårbar. (1950, sid 41) Länk till chatgrupp på signal: https://signal.group/#CjQKIDZAFjacbg7E1B_VxHjM7pzg5kkc5SZZ3oZPmdidRVIZEhBhvIKnEEyqETf7cTnHsGY- Mer från vårt instagramkonto: https://www.instagram.com/p/Cg-K-lZsMws/ Hammarskjöld Inversio är grundat av Caroline Hammarskjöld, brorsbarnbarn till Dag Hammarskjöld, som förvaltar hans personliga arv, äger rättigheterna till bl a diktsamlingen ”Vägmärken” och har tillgång till aldrig tidigare visat material, så som brev, texter och fotografier. Strävan är att göra Dag Hammarskjölds arv tillgängligt för alla, särskilt unga människor, genom utställningar, konstprojekt, publikationer, föreläsningar, filmproduktion och sociala projekt. Syftet är att Dag Hammarskjölds liv, idéer och sökande efter mening ska kunna inspirera alla som i det lilla som det stora på något sätt vill bidra till en bättre värld. www.hammarskjold.org

Ruinerna tar plats i poesin igen, men denna gång representerar de inte ett förlorat förflutet, konstaterar Anna Blennow. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.En man kommer vandrande genom staden Rom. Vi känner inte till något säkert om honom utom hans namn: Gregorius. Kanske kom han från England, troligen någon gång på 1200-talet. Vad vi vet är att den reseberättelse han skrev är ett av de äldsta vittnesmål som finns bevarat av Romresenärer genom tiderna. Den stad Gregorius genomströvar är både levande och förgången, och full av antika ruiner mer storslagna än någonting han sett. Vid en visit i det som en gång var kejsar Diocletianus badhus noterar han att kolonnerna där är så enorma att ingen ens skulle kunna kasta en sten lika högt (man får en känsla av att han själv har försökt, men misslyckats).Att ett Rom i ruiner ändå är större än vilken annan blomstrande stad som helst hade redan den diktande biskopen Hildebert de Lavardin påpekat i början av 1100-talet. I dikten Om Rom, som skulle komma att citeras i berättelser och böcker i århundraden efteråt, skriver han: Likt dig, Rom, är ingenting, trots att du ligger nästan helt i ruiner. Hur stor du var som hel, visar du ännu som bruten. Ett par sekel senare anknyter den franske poeten Joachim du Bellay till samma tematik i en enigmatisk sonett: Rom är det enda monumentet över Rom / och endast Rom har besegrat Rom.Ruinerna som symbolbild av sorg över det som gått förlorat vändes i poetiska verk som dessa istället till segervisshet. Synen på den kristna kyrkan som både arvtagare till och besegrare av det antika Rom sipprar in i den litterära traditionen och etablerar Roms paradoxala karaktär som en stad som lever trots att den fallit. Och lika dubbeltydig blir bilden av ruinen: såväl gravsten som segermonument, och symbol för både förlust och evigt minne.Ordet ruin kommer från latinets ruína, som i sin tur bygger på verbet rúere, att störta samman. Ursprungsbetydelsen är alltså själva ögonblicket då allt kollapsar och faller, medan ordet idag istället betecknar det kvarstående resultatet.Men i samma ögonblick som ruinen blir till ett fragment av den helhet den en gång bestått av, öppnas en möjlighet att åter göra det trasiga monumentet helt. Renässansens antikvarier lät antikens Rom återuppstå som en papperets idealkonstruktion i ritningar och på planskisser. 1800-talets arkeologer förbättrade gärna monumenten rent fysiskt med tegel och murbruk för att få dem att bli mera lika sitt tänkta ursprungliga utseende. Och nuförtiden kan datoranimeringar och digitala hjälpmedel hjälpa oss att förstå hur antikens Rom kan ha sett ut ja, kan ha sett ut, för ruinen bär inte på någon absolut sanning. Den utgör en indikation och en vägvisare, en bit av ett pussel som kan ha många olika tänkbara lösningar. Målet för den bildade besökaren, då som nu, är att antingen genom fakta eller fantasi fylla i ruinernas kunskapsluckor.Oavsett om den finns i Rom, i Alvastra eller på Ground Zero i New York är ruinen en byggnad som lämnat sin ursprungliga funktion och istället trätt in i en roll som historiskt minne och monument. Och i samma process har den också blivit till ett nytt objekt som måste bevaras intakt för att kunna bära på det budskap vi tillmäter den. Ett återkommande problem för museer och kulturarvsplatser är därför frågan om hur vi ska kunna föreviga de ruiner som redan i sig är så fysiskt bräckliga.Den antika staden Pompeji, nära dagens Neapel, begravdes vid vulkanen Vesuvius utbrott år 79. När arkeologerna började gräva fram den igen fann de, snarare än ruiner, en komplett antik miljö där såväl byggnader och invånare som bröd och oliver från vardagens måltid hade bevarats nästintill intakta. Men när de freskbemålade väggarna exponerades för luft och ljus, och så småningom strömmar av svettiga och dammiga turister, började de ofrånkomligen vittra och förfalla.Ruinen, själva symbolen för att allt är förgängligt, har inte heller den evigt liv. Också en ruin kan falla i ruiner, som när resterna av den antika romerska staden Palmyra i dagens Syrien till stor del förstördes av IS-trupper 2015. De tempel som redan skattat åt förgängelsen gick under ännu en gång. Omvärlden reagerade med sorg och bestörtning över de historiska minnesmärken som gått förlorade. Men sätter vi upp förväntningar som är omöjliga att infria, när vi vill att ruinerna ska vara för evigt, att de ska bära på oförändrade värden, att de oupphörligt ska manifestera vår tro och vår ideologi? Och även om ett monument består, skriver poeten och språkprofessorn Susan Stewart, kommer förändrade maktförhållanden och nya generationer att omforma och förvandla dess betydelse.Ruinen kan manifestera det förflutna och förgångna, men den kan också stå som påminnelse om en nära förestående kollaps. I pandemiernas, krigens och klimatkrisens tid syns en ny besatthet av civilisationernas fall i poesin. En dikt ur Malte Perssons dystopiska Undergången skildrar en övergiven byggnad vars tomma rum fylls av graffiti, mögel och stank av urin, en vision som öppnar för förlusten av ett helt samhälle: i tomma villor, nedlagda fabriker / och olönsamma biografpalats / syns redan hur ett mänskligt nu som sviker / åt framtidens förflutna lämnar plats. Och i Fredrik Nybergs ruindikter monteras såväl bondgårdar som museer ned i monotont malande prosastycken. Ständigt återkommer den symboliska bilden av det bärande valvets slutsten, som drar med sig allt då den faller.Vår desillusionerade samtid, där vi tycks ha tappat tron på rekonstruktion och helhet, och där tillvarons grundmurar vacklar, för tankarna till romantikens förkärlek för ruinen som förgänglighetssymbol. 1700- och 1800-talets konstnärer och poeter lät avbilda sig vid fallna kolonner och skrev elegier över den förgångna tid då allt var idealiskt och intakt. Deras omvärld var liksom vår en orolig och osäker tid med revolutioner och maktstrider, men där ruinerna för dem representerade ett förlorat förflutet ser vi istället en förlorad framtid.Men ruinen är inte bara en översättningsakt mellan det förgångna och nuet, som Susan Stewart skriver. Den har också alltid utgjort förbindelselänken mellan den förgängliga civilisationen och den primitiva men eviga naturen. Under industrialismens långa tidevarv, från romantiken till 2000-talet, har längtan till naturen ständigt ställts mot de teknologiska landvinningarna naturen som aldrig kan gå under för att den ständigt återföds. Romantikens idealbild av den pittoreska ruinen med slingrande murgröna och överväxta murar är också det högst reella öde som väntar varje monument som förfaller. Naturen blir både ett hot och ett löfte: den bara väntar på att få återföra både oss och ruinerna till den jord ur vilken vi kommit, men grässtrået som bryter igenom den rämnande stenläggningen visar att livet kommer att fortgå.Anna Blennow, latinforskare och poetLitteraturSusan Stewart, The Ruins Lesson. Meaning and material in Western Culture, The University of Chicago Press 2020Malte Persson, Undergången, Albert Bonniers Förlag 2021Fredrik Nyberg, Ruiner. Första häftet (IXXII), Norstedts 2021

Abdulrazak Gurnah, mottagare av Nobelpriset i litteratur 2021, besökte i april 2022 Stockholm. Internationell författarscen fick den stora äran att arrangera nobelpristagarens offentliga möte med sina läsare. Abdulrazak Gurnah var vid tillkännagivandet av Nobelpriset i litteratur en relativt okänd författare i Sverige. En riktig skräll och en positiv överraskning enligt många litteraturskribenter, som bland annat hyllar Gurnah för hans bildrika och vackra språk. Han har beskrivits som en av vår tids mest betydelsefulla postkoloniala författare och återkommer i sitt författarskap till teman om identitet, främlingskap, migration och det koloniala arvet. Abdulrazak Gurnah är född på ön Zanzibar 1948 men bor sedan 1967 i England. Fram till sin pensionering har han varit verksam som professor i litteratur vid University of Kent i Canterbury, med fokus på postkoloniala författarskap. Abdulrazak Gurnah debuterade 1987 med romanen "Memory of Departure" och fick sitt stora genombrott 1994 med den Bookerprisnominerade romanen "Paradise" ("Paradiset", i översättning av Helena Hansson). Gurnahs senaste roman publicerades 2020. Den bär titeln "Afterlives" ("Efterliv", i översättning av Helena Hansson) och tar vid där "Paradise" slutar. På svenska återfinns även romanen "The Last Gift" (2011) med titeln "Den sista gåvan" (2014, i översättning av Helena Hansson). I samarbete med Svenska Akademien, Celanders Förlag/Albert Bonniers Förlag och Svenska PEN. Från 27 april 2022 Jingel: Lucas Brar

Philomène Grandin berättar om en okonventionell uppväxt med sin pappa musiklegendaren Izzy Young, och hans åldrande och död i demens. En uppväxtskildring och en berättelse om en far och dotter som vägrar släppa taget om varandra. Samtalet leds av Pontus Bäckström, församlingsherde i Carl Johans församling i Göteborg. Medarrangör Albert Bonniers Förlag

I februari 1986 sker det första mordet i den halländska bynTiarp. När detta sker är Sverige i chock efter mordet på Olof Palme. Christoffer Carlsson har skrivit en kriminalroman om sanning, skuld och ansvar i en tid då Sverige förändras bortom igenkänning. Hör ett samtal som leds av Kristin Windolf, präst i Uppsala domkyrka med ansvar att driva kulturfrågor. Medarrangör Albert Bonniers Förlag

Sara Stridsbergs roman utspelar sig i trånga svenska landskap och ute i världen; mellan barndom och förbrukade liv, mellan sorg och livsgnista, mellan rå verklighet och saga. Öden som tillsammans skapar en svindlande mytologi om kärlek och överlevnad. Samtalsledare är Kristin Windolf, präst i Uppsala domkyrka med ansvar att driva kulturfrågor. Medarrangör Albert Bonniers Förlag

Med sylvass penna skärskådar Aase Berg kvinnorollen och motståndet. Hon monterar ner, förenklar och försvårar sin värld. Romanen handlar om att växa upp, ha ansvar för barn, att gå från att vara ett barn till att vara en förälder, och maktlösheten när man inser att man inte kan skydda sina, barn hur mycket man än vill. Samtalsledare är Maria Essunger, docent och lektor i systematisk teologi med livsåskådningsforskning, Uppsala universitet. Medarrangör Albert Bonniers Förlag 

”Bibliotekarien i Magdeburg och andra berättelser ur ett radioliv”(Albert Bonniers Förlag 2021)är en blandning av essäer och kåserier om Tyskland och Österrike, med texter som bygger på Gunnar Bolins egna radioreportage. Mats Almegård besökte Bolin för en intervju om bokens tillblivelse.

I vårt tredje avsnitt pratar vi med författarna Malin Stehn och Mattias Edvardsson. Malin har skrivit över 45 böcker för barn och unga, men är just nu aktuell med sin första roman för vuxna, "Ett gott nytt år", på Albert Bonniers Förlag. Mattias debuterade som vuxenboksförfattare, men skrev sedan några böcker för barn och unga innan han gick tillbaka till vuxenboksvärlden igen och gjorde succé med romanen "En helt vanlig familj". Just nu är han aktuell med romanen "En familjetragedi" på Forum. Men hur är det att skriva för barn och att sedan börja skriva för vuxna? Hur ser skillnaderna ut? Och varför ser det ut så? I avsnittet pratar vi även med Sara Ruder, förläggare på Bokförlaget Opal, som ger ut både Malins och Mattias böcker för barn och unga. Och så blir det boktips så klart!

Douglas Stuart romandebuterade med "Shuggie Bain" 2020 och prisades samma år med prestigefyllda Booker Prize. "Shuggie Bain" är den delvis självbiografiska, gripande berättelsen om klass, brustna drömmar och kärleken mellan en son och hans missbrukande mor. Douglas Stuart är född i Glasgow, Skottland och sedan länge bosatt i New York där han arbetat som kläddesigner. Han utbildade sig vid Royal Academy of Art men började först sent i livet att skriva. "Shuggie Bain" är en storslagen debut, mottagen med kritikerhyllningar från hela världen. Björn af Kleen är reporter på DN och författare. Han var korrespondent i Washington DC 2017-2020. Boken "Amerikaner" samlar porträtt och reportage från Trumps tid vid makten. I höst utkommer hans debutverk "Jorden de ärvde", om den svenska adelns överlevnadsstrategier, i nyutgåva. I samarbete med Albert Bonniers Förlag. Från 23 augusti 2021 Jingel: Lucas Brar

Författaren Aase Berg är aktuell med sin senaste roman "En uppblåst liten fittas memoarer", en slags biografi om den fiktiva, helt kompromisslösa Aase Berg med orubblig självkänsla. Kristofer Folkhammar har utkommit med boken "Är det barnen, baby?" En närgången berättelse om föräldraskap, kärlek, vänskap och bögliv. Aase Berg debuterade som 30-åring med diktsamlingen ”Hos Rådjur”. Sedan dess har hon prisats både som författare och som litteraturkritiker och det stora genombrottet kom med romanen ”Haggan” 2019. I sin senaste roman ”En uppblåst liten fittas memoarer” (Albert Bonniers Förlag), är bokens huvudperson den fiktiva, norsk-svenska Aase Berg med orubbligt stark självkänsla. Kristofer Folkhammar är författare och kritiker och uppmärksammades stort 2015 med romanen ”Magisterlekarna”, som även filmatiserats. Nu är han aktuell med sitt femte skönlitterära verk ”Är det barnen, baby?” (Natur & Kultur). En bok om föräldraskap, vänskap, kärlek, bögliv och mycket mer. Judith Kiros är poet och journalist och doktorand i litteratur från Karlstad Universitet. Hon debuterade 2019 med boken ”O”, en hybrid av poesi och essä med utgångspunkt i Shakespeares pjäs ”Othello”. Från 1 september 2021 Jingel: Lucas Brar

Idéhistorikerna och författarna Sven-Eric Liedman och Per Magnus Johansson samtalar om hembygd och exil. Var känner vi oss hemma? Och var är vi främlingar?   Sven-Eric Liedman doktorerade i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet 1966. Han var professor i detta ämne vid Göteborgs universitet 1979–2006.   Per Magnus Johansson är psykoanalytiker, psykolog och doktorerade i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet 1999.    År 2018 kom Liedman och Johansson ut med en gemensam bok: En spricka i språket. Marx och Freud - våra samtida, på Albert Bonniers Förlag.   Samtalet spelades in på Göteborgs Stadsbibliotek 3 mars 2021. Moderator är Mats Leffler.  Läs mer om avsnittets ämne i Arche nr 68-69 här: https://www.arche.se/publikationer/arche-nummer-2/   #idehistoria #psykoanalys #hembygd #svenericliedman "permagnusjohansson "arche

Är den vanligaste introduktionen till existentialismen i själva verket början på dess grafskrift? Olof Åkerlund återvänder till Jean-Paul Sartres "Existentialismen är en humanism". ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I en tidig dialog berättar Platon om hur Sokrates, några veckor före sin rättegång och sitt berömda försvarstal, på Athens agora stöter samman med en man vid namn Euthyfron. Denne har just bestämt sig vad det gäller ett svårt moraliskt dilemma, som trots sin omisskännliga antika färg, vi alla kan relatera till, om vi anstränger oss en smula. På familjens gård på ön Naxos hade en daglönare slagit ihjäl en slav varpå markägaren, Euthyfrons far, bundit fast daglönaren och i väntan på juridisk rådgivning lämnat honom åt sitt öde i ett dike  Föga förvånande så hann mannen dö och sonen har nu trots släktingarnas protester bestämt sig för att väcka åtal mot fadern. Mord är mord, menar den rättrådiga mannen. Åtminstone fram till att Sokrates börjar ställa besvärliga frågor. En av dessa frågor handlar om gudaktighet. Älskas det gudaktiga av gudarna därför att det är gudaktigt, eller är det gudaktigt därför att det älskas av gudarna?. Denna kniviga fråga skulle orsaka mycket huvudbry för framtidens teologer, men låt oss översätta den till något lite mer vardagsnära: Är det goda, sanna och rätta gott, sant och och rätt för att vi att vi rationellt har kunnat avgöra det eller något gott, rätt och sant för att någon auktoritet bestämt det. På den första sidan hittar vi den klassiska filosofin och naturvetenskapen, på den senare återfinns stora delar av den religiösa traditionen. Men var hittar vi existentialisterna? Spontant vill man placera alla dessa egensinniga och på olika sätt mycket radikala tänkare på den antiauktoritära sidan med filosoferna och vetenskapsmännen. Men då tänker man nog fel. Om det är något som förenar de existentiella tänkarna så är det en kritik av tron på det universella, objektiva, distanserade och tidlösa vetandet. Hela denna mottradition, som enligt filosofen Hubert Dreyfuss tar sin början redan med Pascal på 1600-talet, och går via Kierkegaard och Nietzsche via Heidegger och in mot de moderna franska tänkare som skulle definiera existentialismen som kulturform, låter sitt tänkande ta avstamp inte i några allmänna sanningar, utan i subjektiva sanningar. Definierande ögonblick, upplevelser och val. Mer Kierkegaards ord: Det gäller [] att finna den idé för vilken jag vill leva och dö. Med en halvdan översättning från tyskan skulle vi kunna tala om individens stjärnstunder. Jean-Paul Sartre och hela den moderna existentialismen kan sägas ha haft sin stjärnstund den 29 oktober 1945. Det var då han höll sin berömda föreläsning Existentialismen är en humanism. Ett tag var det osäkert om den skulle bli av. När Sartre kom fram till föreläsningssalen i närheten av Champs-Élysées misstog han alla de människor som stod och trängdes utanför för kommunister som kommit för att demonstrera mot honom. Till slut tog den kortvuxne författaren mod till sig, men han knuffades runt en bra stund innan han kunde ta plats och börja prata. Hans biograf Annie Cohen-Solal sammanfattar kvällen Knuffar, slag, stolar slogs sönder, kvinnor svimmade. Biljettluckan slogs i stycken: inga biljetter såldes. Det var med andra ord en succé. Om man vill ge Sartres tidiga tänkande en chans så ska man förstås läsa det större verket Varat och intet från 1943, men föreläsningens populariserade form vinner mycket på sin drastiskhet och djärvhet, motsägelserna kommer till ytan. Här finns alla slagorden:  människan är inte mer än summan av sina handlingar, vi är dömda till frihet, men också fullt ansvariga för våra handlingar med citat som: [en] feg person är ansvarig för sin feghet [] hon är inte sådan utifrån en fysiologisk konstitution, utan hon är sådan eftersom hon gjort sig till en feg människa genom sina handlingar. Det mest omtalade sentensen presenteras redan tidigt: existensen föregår essensen. precis som den som tillverkar ett objekt, har en idén om det färdiga föremålet så måste en eventuell Gud ha haft en mall enligt vilken människan och jorden skapades. Existentialisterna, menar Sartre, förkastar inte bara denna utgångspunkt utan även den under upplysningen befästa tanken på en mänsklig natur. Människan måste skapa sig själv, med all den ångest och frihet detta innebär, inte följa en mall. Att sådär lite halvmedvetet förneka denna frihet är att leva i förljugenhet, eller ond tro, något som också kan få uttryck i att vi gör oss själva till objekt. Som kyparen i Varat och intet som liksom spelar kypare för att leva upp till en idé. Hans kyparessens får går före hans existens. Som en god fenomenolog beskriver Sartre den konkreta situationen noggrant, men det hade egentligen räckt för honom att gå till språket för att se den onda tron uttryckligen ta  form. Den återfinns i formuleringar som jag kommer att vara er kypare i kväll och hur många av oss har inte någon gång yttrat saker i stil med  Som din förälder är det min uppgift att . Jämfört med de andra personer han vill bilda skola med var Jean-Paul Sartre ingen originell tänkare, det var inte utan ironi som Heidegger kommenterade Varat och intet med att ingen tidigare hade förstått honom så bra medan Bertrand Russell å sin sida noterade att boken i fråga om poetisk vaghet och språklig extravagans var i bästa tyska tradition. Men Sartre har något så få andra kan skryta med: Fantastiska exempel och ett sätt att göra problemen tillgängliga för alla som vågar. Och även om få av hans teser håller för närmare filosofisk granskning, och kanske i många avseenden är svåra att kalla filosofi överhuvudtaget, tar det inte ifrån dem deras obönhörliga kraft för en mottaglig läsare. Tanken på föräldern, som med ett modernt svenskt språkbruk lajvar förälder, yrkesmänniskan som beter sig såsom den förväntar sig att man bör göra, vi känner alla igen det. Och så fort någon talar om vad som är naturligt, bör vi bli misstänksamma. Sartre säger också att existentialisterna, även de religiösa,  är de som tar Guds död på allvar. Även det träffande. Stora delar av den så kallade västvärlden har gjort sig av med Gud som hypotes, men behållit en sorts lightkristen moral utan att bekymra sig vidare om saken. Men som sagt, de existentiella tänkarna  är knappast fria från motsägelser de heller. Vissa är specifika för Sartre och bottnar i att han aldrig lyckades göra sig fri från Descartes rationalistiska arv, han vägrar på sätt och vis välja mellan Sokrates två alternativ. Andra kommer av när analysen av det enskilda subjektet ska omfatta större grupper. Sartres föredrag är en första tafatt utsträckt hand till marxisterna, som senare ska mynna ut i mer seriösa försök att förena två oförenliga teorier. I slutändan blir det existentialismen som får stryka på foten, och det politiska hoppets essens som får företräde framför alla de människor som lider under de goda avsikterna längs vägen mot paradiset. Dessa motsägelser bubblar under ytan i Existentialismen är en humanism och det saknar inte sin ironi att den skrift som alltsedan sin tillkomst för miljontals människor har utgjort introduktionen till existentialismen i själva verket kan betraktas som en skiss på dess gravskrift. Det låg inte i dess natur att bli till lära för alla och envar och slutorden i Sartres självbiografi Orden förblev en dröm: En hel människa, formad av alla människor, som är allas jämlike och en jämlike för vem som helst. 2021, 75 år efter att föredraget först kom ut i bokform, fick den ny svensk språkdräkt av Hans Johansson. Samtidigt utgavs Heideggers Vad är Metafysik?, den första bok i den existentiella traditionen som Sartre och de Beauvoir förgäves försökte läsa och förstå. Trots det kan man knappast tala om att existentialismens tid är nu. När Sartre höll sin föreläsning stod han likt Sokrates anklagad av allmänheten för att ha förlett ungdomen med sina ogudaktiga läror. Och Existentialismen är en humanism har verkligen formen av ett försvarstal. En av anklagelserna var den fantasilösa menighetens återkommande beskyllning om negativitet. Men som Sartre visar så är det en mycket positiv lära allt är möjligt, friheten råder även i de mest dystra situationer. Det är svårt att tänka sig en mer otidsenlig tanke. Olof Åkerlund, OBS producent Litteratur Martin Heidegger: Vad är metafysik? Översättare: Andreas Ekvall. Bokförlaget h:ström, 2021. Jean-Paul Sartre: Existentialismen är en humanism. Översättning av Hans Johansson,  en introduktion av Arlette Elkaim-Sartre. Bokförlaget h:ström, 2021. Jean-Paul Sartre: Orden. Översatt av Lorenz von Numers. Albert Bonniers Förlag, 1964. Jean-Paul Sartre: Varat och intet. I urval och med inledning av Dag Østerberg, översättning av Richard Matz. Korpen, 1983.

Fuskar jag om jag lyssnar på ljudbok i stället för läsa? Författaren och kritikern Elin Grelsson undersöker skillnaden mellan litteraturens olika spridningsformer. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Ursprungligen publicerad 26/11 2019.Det är sensommar när jag lyssnar på de över sjutton timmar som utgör Nina Wähäs roman Testamente. Berättelsen om familjen Toimi i finska Tornedalen följer mig i hörlurarna på skogspromenader, cykelturer till badstranden, kollektivtrafiksresor och i hemarbetet med disk och städning. Min värld och den litterära värld som utgör en stor del av min vakna tid blir allt svårare att skilja åt. När jag passerar en badsjö med cykeln är det samtidigt som ett par unga pojkar i romanen drunknar och vattnet jag befinner mig vid och deras lek vid älven går ihop. Och länge tänker jag på Siri, modern från Karelen, varje gång jag diskar eftersom delen om finska vinterkriget spelades i mina öron samtidigt som jag tog hand om en ovanligt stor disk. På samma sätt upplever jag någon månad senare Sally Rooneys Normala människor på en bussresa mellan Stockholm och Öland. Strax före rastplatsen i Ringarum berättar ena huvudpersonen Connell för sin kärlek Marianne att han kommer gå på skolans avslutningsbal med en annan tjej. I mörkret över Ölandsbron, då min ena fot börjat somna och jag äter ett äpple, har de båda börjat på Trinity College i Dublin. Slutet lyssnar jag på under en promenad då jag möter en hund precis när Connell börjat gå hos en psykolog och de två intrycken sammanflätas. En glad spanielhund och väntrummet hos studentpsykologen. Så går litteraturen in i min perception av världen, blir en del av min visuella och taktila vardag.Medan den tryckta boken under tjugohundratiotalet började dala på allvar ökade ljudboksstreamingtjänsterna stort. Under 2018 ökade antalet lyssnade eller lästa digitala böcker med 44,9 procent i abonnemangstjänsterna i Sverige. Samma utveckling återfanns i de andra nordiska länderna och även internationellt var det vid denna tid som ljudboken på allvar började bli det nya sättet att ta till sig litteratur. Utvecklingen har gett upphov till flera diskussioner. En rör de förändrade villkoren för författare och synen på det konstnärliga verket. En annan rör den kognitiva upplevelsen. Ljudböcker sägs kräva förenklingar, tydligare narrativ och rappare tempo för att lyssnaren – upptagen med annat samtidigt – ska kunna hänga med. Men vad skiljer egentligen läsandet och lyssnandet åt?Efter att i flera böcker ha utforskat den kognitiva process som är läsandet skrev forskaren Daniel T. Willingham, forskare inom kognitiv psykologi, under 2018 en längre artikel i The New York Times där han försökte besvara den fråga som allt oftare ställdes till honom: ”är det fusk om jag lyssnar på en bok i stället för att läsa den?”. Willingham lugnade med att det rent kognitivt i grunden inte skiljer sig särskilt mycket åt. Så fort du identifierat orden, oavsett om det sker genom läsande eller lyssnande, är det samma process för att förstå och bilda sammanhang. Skrivande och läsande är knappt 6000 år gammalt, men att lyssna på berättelser och göra dem begripliga för oss själva har människan ägnat sig betydligt längre åt än så.I september 2019 kom Svenska förläggareföreningen med en rapport om ljudboksmarknaden, som bland annat studerade konsumentbeteendet bland de som lyssnar på litteratur. I enkätstudien framkom en sällan uppmärksammad faktor i ljudbokslyssnandet: behovet av sällskap. På samma sätt som radion eller tv:n håller tystnaden och ensamheten på avstånd har nu ljudboken samma effekt. Andra fördelar med lyssnandet som brukar framhållas – som möjligheten att göra flera saker samtidigt eller att det är mindre ansträngande jämfört med läsandet – hade ingen statistisk signifikans alls. Ljudbokslyssnandet kan liknas vid att lyssna till högläsning, en aktivitet som många förknippar med trygghet och barndom, föräldrars röster vid godnattsagan eller spökhistorier vid elden på lägret. När amerikanska Audio Publishers Associations gjorde en liknande studie om motiv för ljudbokslyssnande rapporterade så många som 17 procent av respondenterna att de föredrog ljudböcker framför andra format just för att de tycker om att bli höglästa för.Själv upplever jag något liknande när jag senare tar fram de tryckta versionerna av både Testamente och Normala människor. Stumheten i pappret är påtagligt jämfört med rösterna som följer mig genom vardagen, jag känner mig fången i min egen röst och fjättrad till själva materian – att behöva sitta framför bokstäver och berätta för mig själv. Texterna känns på ett sätt mer platta och jag upplever mig utlämnad till att själv skapa mening. I andra läsningar är stumheten en lisa. Jag börjar lyssna på Sigbjörn Skådens roman Vaka över dem som sover, men när obehaget stegras i romanen går jag över till den tryckta text som jag enkelt kan lägga ifrån mig och inte kommer lika nära som rösten i mina öron.Samtidigt upptäcker jag när jag läser Normala människor att jag missat detaljer och saker jag missuppfattat i översättningen. Kanske var det när jag var upptagen med att titta på en karta för att se hur långt bussen kommit eller funderade på om min stolsgranne tagit orimligt mycket av vårt gemensamma utrymme till sitt förfogande? I Testamente kan jag plötsligt se hur texten är uppbyggd, gå tillbaka och långsamt läsa om vissa passager som jag behöver få mer grepp om. Och när jag vid ett senare tillfälle lyssnar på Tessa Hadleys roman Sent på dagen och vid tre upprepade tillfällen lyckas somna ifrån exakt samma nyckelscen ger jag upp försöken att spola tillbaka och bestämmer mig för att strunta i den scenen eftersom sammanhanget gett mig tillräckligt med information i alla fall. Lyssnandet ger ofrånkomligen en slarvigare läsning.Daniel T Willingham håller med om detta och stödjer sig bland annat på forskning där studenter fått ta till sig samma vetenskapliga text via tryckt källa och en 22 minuter lång podcast. När de två dagar senare tentade av kunskaperna de fått via texten fick läsarna 81 procent rätt och lyssnarna 59. Så även om det i grunden är samma kognitiva process verkar mer teoretiska och avancerade texter kräva ytterligare mentala strategier, där lyssnandet inte räcker till. Att i stället läsa ger ökat fokus och fokuset gör det möjligt för oss att läsa om, stryka under, stanna upp och betrakta orden. Likaså ger lyssnande inte samma utmaning i form av läsförståelse, eftersom den uppläsande rösten kommer avslöja hur texten ska tolkas. Som läsare behöver du själv räkna ut om dialogen är ironisk, om det finns en undertext, var betoningen i meningen ska ligga och hur den förändras beroende på kontext.Att lyssna på ljudbok är inte att fuska, konstaterar Willingham, men det är en annan typ av upplevelse än vad läsning är. Jag förstår vad han menar. Ljudboken ger dig mer närhet, sällskap, en sorts koppling mellan litteraturen och världen. Samtidigt går du miste om din egen texttolkning, aktiviteten att själv skapa röster och riskerar att missa en del komplex litteratur som fungerar bättre som läsning. Den trycka boken och ljudboken är helt enkelt olika sakeroch det är när vi börjar behandla dem som skilda, men jämlika medium, som vi verkligen kan börja använda oss av dess styrkor.Elin Grelsson, författare och kritikerKällorBokförsäljningsstatistiken. Helåret 2018. Erik Wikberg. Rapport från svenska bokhandlarföreningen och Svenska förläggarföreningen, 2018.Ljudboken: Hur den digitala logiken påverkar marknaden, konsumtionen och framtiden. Hedda Hanner, Alice O'Connor och Erik Wikberg. Svenska förläggareföreningen, 2019.Den läsande hjärnan. Daniel T. Willingham. Övers. Matilda Nagy och förord av Julia Uddén. Natur & Kultur, 2018.”Is Listening to a Book the Same Thing as Reading it?” Daniel T. Willingham. The New York Times, 8 december 2018.Omnämnda romaner:Sent på dagen. Tessa Hadley. Övers Amanda Svensson. Wahlström&Widstrand, 2019.Normala människor. Sally Rooney. Övers Klara Lindell. Albert Bonniers Förlag, 2019.Vaka över dem som sover. Sigbjörn Skåden. Övers David Vikgrenn. Teg Publishing, 2019.Testamente. Nina Wähä. Norstedts, 2019.

Fuskar jag om jag lyssnar på ljudbok i stället för läsa? Författaren och kritikern Elin Grelsson Almestad undersöker skillnaden mellan litteraturens olika spridningsformer. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Ursprungligen publicerad 26/11 2019. Det är sensommar när jag lyssnar på de över sjutton timmar som utgör Nina Wähäs roman Testamente. Berättelsen om familjen Toimi i finska Tornedalen följer mig i hörlurarna på skogspromenader, cykelturer till badstranden, kollektivtrafiksresor och i hemarbetet med disk och städning. Min värld och den litterära värld som utgör en stor del av min vakna tid blir allt svårare att skilja åt. När jag passerar en badsjö med cykeln är det samtidigt som ett par unga pojkar i romanen drunknar och vattnet jag befinner mig vid och deras lek vid älven går ihop. Och länge tänker jag på Siri, modern från Karelen, varje gång jag diskar eftersom delen om finska vinterkriget spelades i mina öron samtidigt som jag tog hand om en ovanligt stor disk. På samma sätt upplever jag någon månad senare Sally Rooneys Normala människor på en bussresa mellan Stockholm och Öland. Strax före rastplatsen i Ringarum berättar ena huvudpersonen Connell för sin kärlek Marianne att han kommer gå på skolans avslutningsbal med en annan tjej. I mörkret över Ölandsbron, då min ena fot börjat somna och jag äter ett äpple, har de båda börjat på Trinity College i Dublin. Slutet lyssnar jag på under en promenad då jag möter en hund precis när Connell börjat gå hos en psykolog och de två intrycken sammanflätas. En glad spanielhund och väntrummet hos studentpsykologen. Så går litteraturen in i min perception av världen, blir en del av min visuella och taktila vardag. Medan den tryckta boken under tjugohundratiotalet började dala på allvar ökade ljudboksstreamingtjänsterna stort. Under 2018 ökade antalet lyssnade eller lästa digitala böcker med 44,9 procent i abonnemangstjänsterna i Sverige. Samma utveckling återfanns i de andra nordiska länderna och även internationellt var det vid denna tid som ljudboken på allvar började bli det nya sättet att ta till sig litteratur. Utvecklingen har gett upphov till flera diskussioner. En rör de förändrade villkoren för författare och synen på det konstnärliga verket. En annan rör den kognitiva upplevelsen. Ljudböcker sägs kräva förenklingar, tydligare narrativ och rappare tempo för att lyssnaren upptagen med annat samtidigt ska kunna hänga med. Men vad skiljer egentligen läsandet och lyssnandet åt? Efter att i flera böcker ha utforskat den kognitiva process som är läsandet skrev forskaren Daniel T. Willingham, forskare inom kognitiv psykologi, under 2018 en längre artikel i The New York Times där han försökte besvara den fråga som allt oftare ställdes till honom: är det fusk om jag lyssnar på en bok i stället för att läsa den?. Willingham lugnade med att det rent kognitivt i grunden inte skiljer sig särskilt mycket åt. Så fort du identifierat orden, oavsett om det sker genom läsande eller lyssnande, är det samma process för att förstå och bilda sammanhang. Skrivande och läsande är knappt 6000 år gammalt, men att lyssna på berättelser och göra dem begripliga för oss själva har människan ägnat sig betydligt längre åt än så. I september 2019 kom Svenska förläggareföreningen med en rapport om ljudboksmarknaden, som bland annat studerade konsumentbeteendet bland de som lyssnar på litteratur. I enkätstudien framkom en sällan uppmärksammad faktor i ljudbokslyssnandet: behovet av sällskap. På samma sätt som radion eller tv:n håller tystnaden och ensamheten på avstånd har nu ljudboken samma effekt. Andra fördelar med lyssnandet som brukar framhållas som möjligheten att göra flera saker samtidigt eller att det är mindre ansträngande jämfört med läsandet hade ingen statistisk signifikans alls. Ljudbokslyssnandet kan liknas vid att lyssna till högläsning, en aktivitet som många förknippar med trygghet och barndom, föräldrars röster vid godnattsagan eller spökhistorier vid elden på lägret. När amerikanska Audio Publishers Associations gjorde en liknande studie om motiv för ljudbokslyssnande rapporterade så många som 17 procent av respondenterna att de föredrog ljudböcker framför andra format just för att de tycker om att bli höglästa för. Själv upplever jag något liknande när jag senare tar fram de tryckta versionerna av både Testamente och Normala människor. Stumheten i pappret är påtagligt jämfört med rösterna som följer mig genom vardagen, jag känner mig fången i min egen röst och fjättrad till själva materian att behöva sitta framför bokstäver och berätta för mig själv. Texterna känns på ett sätt mer platta och jag upplever mig utlämnad till att själv skapa mening. I andra läsningar är stumheten en lisa. Jag börjar lyssna på Sigbjörn Skådens roman Vaka över dem som sover, men när obehaget stegras i romanen går jag över till den tryckta text som jag enkelt kan lägga ifrån mig och inte kommer lika nära som rösten i mina öron. Samtidigt upptäcker jag när jag läser Normala människor att jag missat detaljer och saker jag missuppfattat i översättningen. Kanske var det när jag var upptagen med att titta på en karta för att se hur långt bussen kommit eller funderade på om min stolsgranne tagit orimligt mycket av vårt gemensamma utrymme till sitt förfogande? I Testamente kan jag plötsligt se hur texten är uppbyggd, gå tillbaka och långsamt läsa om vissa passager som jag behöver få mer grepp om. Och när jag vid ett senare tillfälle lyssnar på Tessa Hadleys roman Sent på dagen och vid tre upprepade tillfällen lyckas somna ifrån exakt samma nyckelscen ger jag upp försöken att spola tillbaka och bestämmer mig för att strunta i den scenen eftersom sammanhanget gett mig tillräckligt med information i alla fall. Lyssnandet ger ofrånkomligen en slarvigare läsning. Daniel T Willingham håller med om detta och stödjer sig bland annat på forskning där studenter fått ta till sig samma vetenskapliga text via tryckt källa och en 22 minuter lång podcast. När de två dagar senare tentade av kunskaperna de fått via texten fick läsarna 81 procent rätt och lyssnarna 59. Så även om det i grunden är samma kognitiva process verkar mer teoretiska och avancerade texter kräva ytterligare mentala strategier, där lyssnandet inte räcker till. Att i stället läsa ger ökat fokus och fokuset gör det möjligt för oss att läsa om, stryka under, stanna upp och betrakta orden. Likaså ger lyssnande inte samma utmaning i form av läsförståelse, eftersom den uppläsande rösten kommer avslöja hur texten ska tolkas. Som läsare behöver du själv räkna ut om dialogen är ironisk, om det finns en undertext, var betoningen i meningen ska ligga och hur den förändras beroende på kontext. Att lyssna på ljudbok är inte att fuska, konstaterar Willingham, men det är en annan typ av upplevelse än vad läsning är. Jag förstår vad han menar. Ljudboken ger dig mer närhet, sällskap, en sorts koppling mellan litteraturen och världen. Samtidigt går du miste om din egen texttolkning, aktiviteten att själv skapa röster och riskerar att missa en del komplex litteratur som fungerar bättre som läsning. Den trycka boken och ljudboken är helt enkelt olika sakeroch det är när vi börjar behandla dem som skilda, men jämlika medium, som vi verkligen kan börja använda oss av dess styrkor. Elin Grelsson Almestad, författare och kritiker Källor Bokförsäljningsstatistiken. Helåret 2018. Erik Wikberg. Rapport från svenska bokhandlarföreningen och Svenska förläggarföreningen, 2018. Ljudboken: Hur den digitala logiken påverkar marknaden, konsumtionen och framtiden. Hedda Hanner, Alice OConnor och Erik Wikberg. Svenska förläggareföreningen, 2019. Den läsande hjärnan. Daniel T. Willingham. Övers. Matilda Nagy och förord av Julia Uddén. Natur & Kultur, 2018. Is Listening to a Book the Same Thing as Reading it? Daniel T. Willingham. The New York Times, 8 december 2018. Omnämnda romaner: Sent på dagen. Tessa Hadley. Övers Amanda Svensson. Wahlström&Widstrand, 2019. Normala människor. Sally Rooney. Övers Klara Lindell. Albert Bonniers Förlag, 2019. Vaka över dem som sover. Sigbjörn Skåden. Övers David Vikgrenn. Teg Publishing, 2019. Testamente. Nina Wähä. Norstedts, 2019.

Lässtund ger högt (bok)tryck I veckans avsnitt av Reimagine Technology besöker vi den anrika Bonnierbyggnaden på Sveavägen i Stockholm. Här får vi träffa Bonnierförlagens CIO Anders Vendelvik. IT på Bonnierförlagen har ändrats avsevärt sedan Anders blev CIO. Med ett företag som lever på rättigheter, skiljer sig Bonnier förlagen lite från andra förlag, då de har kunder i båda ändar. Författarna och återförsäljarna. Med en ökande efterfrågan på streamingtjänster så behöver Bonnier även tillfredsställa slutkonsumenterna. Bonner är ett familjeägt företag som varit verksamma i över 200 år. Det första bokförlaget i koncernen, Bonnier öppnade sin allra första bokhandel i Köpenhamn år 1804. Albert Bonniers Förlag, grundades 1837, och är idag Sveriges största förlag. Hör mer om hur Bonnierförlagen investerar inom IT för att kunna automatisera över 15 000 titlar som både lever och är aktiva digitalt. Katalogerna ökar hela tiden och rättigheterna måste skyddas. Detta driver en strategisk agenda med digitalisering och automatisering. Hur driver Sveriges största förlag sin IT, och arbetar med digitalisering för att möta framtidens läsare. Mer om detta i veckans avsnitt. Trevlig lyssning!

Händerna, och inte minst tummarna, har tjänat människan väl. Men den vår främsta väg in i världen på väg att förlora sin betydelse? Och vad händer då? Journalisten Anna Thulni reflekterar över saken. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän är inläst av kulturredaktionens Sofia Strandberg. I en glasmonter på Paris naturhistoriska museum står hon, ett skelett under en oansenlig skylt med ordet primater. Hon har något rätare ryggrad än sina närmaste släktingar som hukar bredvid, men annars tycks ganska få saker skilja henne från de andra. Förutom tiden så klart, miljontals år har utvecklat våra arter i olika riktning; en av oss fick en längre och rörligare tumme. Med tiden fick det stora konsekvenser. Jag fingrar på glaset trots att man inte får, kan inte motstå instinkten att sträcka ut handen och röra. Den känslan drabbar mig ofta. Att pilla och peta på okända ytor, dyra målningar och klibbiga, kvarglömda rester i kylen. Barnsligt, jag vet, men finns det inte något djupare i denna drift? Som barnet rör vid allt när hon upptäcker världen, för att tillägna sig existensen med känselminnet. På en annan plats i museet finns en skylt som informerar om tummen. Den är något alldeles exceptionellt och gemensam för de flesta primater. Det finns fem olika typer av leder i människokroppens skelett, och hos oss finns den två-axlade leden bara i tummen. Den gör att tummen går att vicka både fram och tillbaka och i sidled. En nätt liten rörelse som skapat djupgående vibrationer i mänsklighetens historia. Arkitektur, konst, nya uppfinningar Allt vi har skapat och tagit oss för, har vi åstadkommit tack vare våra händer. I avsaknad av något annat bevis skulle tummen ensam övertyga mig om Guds existens, ska Isaac Newton ha sagt, han som formulerade teorier om mycket större rörelser och universell gravitation. En tumme kan ha många innebörder, men i sociala medier ser vi den oftast som en stiliserad symbol. Tummen upp, gilla! Tummen ned, kommentarer överflödiga. Kanske är det snart våra egna händer, i hud och kött och blod, som blir överflödiga. Fler arbeten tas över av maskiner och blir automatiserade, vi tillägnar vi oss världen med ett enkelt tryck på skärmen. eller med rösten: Alexa, Siri, Google, vad blir det för väder idag? Vad händer med handen när dess roll förminskas och ersätts av ny teknik? Det frågar sig Göran Lundborg, handkirurg och forskare, i boken Handen i den digitala världen. Han konstaterar att vår hjärna innehåller fler än hundra miljarder nervceller ungefär hälften så många som de stjärnor som ryms i vår egen galax Vintergatan och att en stor del av dessa nervceller står i direkt kontakt med känslosinnet, inte minst våra händer. Lundborg ser hur handen marginaliseras i skolan, i vården och inom kreativt skapande yrken. Vi har på kort tid fått tillgång till digitala hjälpmedel och ny teknik, men det finns ännu ganska lite forskning om hur det påverkar oss på sikt. Vad innebär det för minnet och lärandet att små barn lär sig läsa och skriva via skärmar? Att patienter undersöks på distans, utan den fysiska kontakten? Finns det en risk att delar av vårt kulturarv går förlorat när handskrift och traditionellt hantverk blir en kunskap för de få? Alla dessa spörsmål är berättigade, men den fråga som verkligen fångar mig handlar om hur själva beröringen förändras i en digital tid. Charles Spence, professor i experimentell psykologi vid Oxfords universitet, talar om att vi lever i en tid av beröringshunger. Vi är förvisso överstimulerade, men det gäller ögon, oljud, information. Allt är visuellt och auditivt, de rationella sinnena överstimulerar oss men de känslomässiga sinnena, känsel, doft och smak försummas. Våra sinnen samspelar och när ett eller flera av dem förstärks, är det ofta på bekostnad av de andra. Det behöver inte vara av ondo. Blinda musiker kan utveckla ett makalöst ljudgehör. Läsare av punktskrift får en förfinad känsel. För den som har begränsad rörelseförmåga, till exempel i sina händer, är hjälpmedel såklart fantastiska. Men hur blir det för framtidens människor? Kommer vi att bli bättre på att avläsa bilder och tolka ljud när hörsel och syn premieras framför känsel? Eller kommer skaparna bakom den nya tekniken försöka omfamna fler sinnen i sina produkter? Jag tror kanske mer på det senare. Redan nu utvecklas skärmar med olika textur för att skapa en mer behaglig läs- och känselupplevelse. Göran Lundborg nämner robotsälar som ska lugna äldre och försöken att utveckla maskiner som visar känslor. Men man behöver inte vara en teknikfientlig bakåtsträvare för att tycka att det senare är ett fattigt substitut för mänsklig beröring. Även om vi försöker byta ut handens förmåga att uppfatta världen med artificiell känsel och elektriska impulser, så går det inte att jämföra med känslan av hud mot hud. Tänk en värld utan fingertopparnas fina känselspröt. En rörelse över en älskades arm som får huden att knottra sig. Den lätta elektriska stöten som sätter själva själen i gungning. Jag tänker på Sara Stridbergs roman Kärlekens Antarktis, där huvudpersonen, en mördad kvinna, ständigt återkommer till två brytpunkter i sitt liv. Dels dödsögonblicket, där mördarens händer om halsen får en obehaglig och nästan intim känsla. Och dels när hon föder sina barn. Att få hålla själva livet i sina händer. Hud mot hud, möta den nyföddas suddiga blick. Men vad är det egentligen som händer i kroppen när vi rör vid varandra? I artikeln The Social Power of Touch, skriver vetenskapsjournalisten Lydia Denworth om de nervtrådar som leder till vissa hårbeklädda hudpartier på kroppen, som handrygg, rygg och underarmar. Dessa specialiserade trådar kallas CT-nerver och går direkt till hjärnan och utsöndrar hormon som påverkar våra känslor och vårt välbefinnande. Alltså är beröringen en mycket direkt källa till närhet, intimitet och meningsskapande. Vårt virtuella sökande efter närhet tycks inte skapa samma goda känslor. Ungefär en fjärdedel av alla svenskar uppger att deras tid på sociala medier känns meningsfull, ändå är mobilen nästan en förlängning av oss själva, en hand i handen, som orsakar fantomsmärtor om man glömmer den i andra rummet. Exakt hur de kommer att förändras vår kultur och kulturvärld, vårt minne och lärande är som sagt ännu oklart. Men att de förändras vet vi, och vi vet också detta: Att värna om vårt taktila sinne handlar om att värna något som går djupare än det exklusivt mänskliga: förmågan att beröra och bli berörd. Jag sträcker ut handen mot museets monterglas nej, inte röra. Där är benen, som jag tänker mig som både svala och sträva, hårda och mjuka. Och ovanför dem händerna, som skapar, smeker, skadar och håller när de rör sig genom tiden. Anna Thulin, journalist och författare Inläst av kulturredaktionens Sofia Strandberg Omnämnt i essän: Handen i den digitala världen av Göran Lundborg, Carlsson Bokförlag, 2019. The Social Power of Touch av Lydia Denworth, Scientific American Mind, 2015. Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg, Albert Bonniers Förlag, 2018. Svenskarna och Internet, Internetstiftelsen i Sverige, 2019. (Uppdaterade siffror finns på: https://svenskarnaochinternet.se/) Muséum national dhistoire naturelle ligger i den botaniska trädgården Jardin des Plantes i Paris.

Berättelsen om den historiska romanen är en delvis en berättelse om en kamp mellan könen. Men Gabriella Håkansson tror att de manliga och kvinnliga författarna äntligen har fått en gemensam fiende. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2017. Få litterära genrer har varit så populära och samtidigt kritiserade som den historiska romanen. Ända sedan genren uppstod på 1700-talet har kritikerna oroat sig för att fakta och fiktion blandas samman, och att sanningen förflackas. I början av 1800-talet var samhällseliten så oroad över att pöbeln och kvinnorna inte skulle kunna skilja på vad som var sant och falskt när de läste historiska romaner, att de ropade på förbud. Särskilt ängslig var man över den gotiska romanen, som med sina uppdiktade historiska miljöer hotade att väcka alltför starka känslor hos läsarna. I den traditionella historieskrivningen sägs det ofta att det var sir Walter Scott som 1814 publicerade den första riktiga historiska romanen, men det är inte riktigt sant. Det Scott gjorde var att införa fotnoter och förord i sina böcker för att skilja sitt författarskap från den kritiserade gotiken. Greppet gav legitimitet åt hans romaner och satte standarden för hur en historisk berättelse ska se ut, men det förde också med sig att den historiska romanen könades för en lång tid framöver. Med sina fotnoter markerade Scott att seriösa historiska romaner grundar sig i kunskap och ger uttryck för en objektiv sanning. Hans kvinnliga kollegor, som inte hade tillgång till högre utbildning fick svårt att hävda sig och flydde till andra genrer. Scott fick visserligen mothugg från William Goodwin, som menade att romanen genom fiktionen och fantasin kunde ge en sannare bild av historien, än vad enbart dokumentär fakta kan göra. Men få lyssnade. Den historiska romanen kom i 150 år att domineras av manliga författare som förhöll sig lojala till den offentliga historieskrivningen, och det var inte förrän på 1900-talet som det kom att förändras. Idag ser det helt annorlunda ut. Ett stort antal kvinnliga författare har äntrat den traditionellt manliga arenan, och utmanar genren genom att ge nya perspektiv på historien. Det här syns tydligt i Sverige, där den historiska romanen just nu verkar ha ett uppsving. Ett bra exempel på det här är Elin Boardys Mary Jones historia från 2014. Här återberättas Robert Louis Stevensons klassiker Skattkammarön ur en kökspigas perspektiv. I en intervju säger Boardy att boken skrevs utifrån en frustration över att fokus i genren alltid ligger på männen. Särskilt män med makt, skulle man kunna tillägga, och det är av en liknande anledning som Ulrika Kärnborg i Saturnus tecken, placerar Axel Oxenstierna och drottning Maria Eleonora i centrum för stormaktstidens konflikter, istället för hjältekonugen Gustav II Adolf. På samma drastiska sätt kastar Kristina Sandberg om perspektiven när hon i sina böcker om Maj skildrar folkhemmets framväxt genom en hemmafrus ögon. I Anna Leastadius Larssons 1700-tals trilogi om Pottungen är det missionerande syftet uttalat; Jag vill lyfta fram kvinnors liv och erfarenheter ur vår mansdominerade historieskrivning., säger hon. Men samma missionerande övertygelse verkar intressant nog inte driva deras manliga kollegor. De tycks snarare brottas med insikten att det inte finns någon historisk sanning, utan flera och vilken ska man då välja? Kanske ska man hitta på en egen. I Carl-Michael Edenborgs Mitt grymma öde tecknas ett porträtt av barockkompositören Händel som väckt uppmärksamhet. Romanens Händel är pervers och blir utsatt för våld och sexuella övergrepp. Det finns inga belägg för att något sådant skulle ha hänt, men det finns å andra sidan inga belägg för att det inte skulle ha hänt heller. Edenborgs Händelversion är lika sann som andra Händelskildringar som spekulerar i vad kompositören upplevde, kände eller gjorde. Samma radikala förhållningssätt har Ulf Karl Olov Nilsson, UKON, till Henrik VIII i sin roman Jag befinner mig i ett överflöd av kärlek. Henrik VIII:s liv är väl dokumenterat, och ändå förhåller sig UKON lika respektlöst som Edenborg till historien. Fiktion och fakta blandas hej vilt, och Henrik VIIIs historia gestaltas i listor, nonsensupprepningar, absurdistiska dialoger och andra grepp som är typiska för UKON. Så här kan det låta: mars 1516, ingen koncipiering, april 1516, ingen avlelse, maj 1516, ingen dräktighet, juni 1516, ingen graviditet, juli 1516, ingen konception, augusti 1516, ingen grossess, september 1516, inget havandeskap, oktober 1516, ingen pollinering, november 1516, ingen bulle ugnen I Stefan Lindbergs Nätterna på Mon Cheri dras experimentet ett varv till. Boken handlar om 33-åringen som misstänktes för mordet på Olof Palme, och Lindberg har lagt enorm möda på att ta fram dokumentärt material och återge alla upptänkliga teorier. Man tror att det här är en thriller som kommer mynna ut i en ny, ultimat Palmemordsteori men icke. Berättelsen faller sönder i delar där sanning, fiktion, och metakommentar blandas samman så pass att man vare sig vet ut eller in. Slutligen kan man också titta på Mattias Hagbergs romaner om Sveriges undangömda, totalitära idéarv. Här blottas den systematiska kränkning som samer, personer med funktionsnedsättning och mentalsjuka har utsatts för, men någon Walter Scottsk rädsla för det gotiska hittar man inte, tvärtom - Hagberg väljer att klä sina berättelser i skräckromanens dräkt, och med det kan man ju säga att den historiska romanen gått varvet runt. Jag tycker att det är roligt att den här lite mossiga romangenren idag har blivit en plattform för så djärva estetiska experiment. Det rör sig nästan om ett lustmord på hela genren. Såväl Edenborg som UKON och Lindberg gör uppror mot traditionell gestaltning, och undergräver med fantasi och fiktion dess sanningsanspråk. En kultursociolog skulle kanske säga att formexperimenten ändå är ett slags Walter Scottska fotnoter, som syftar till att skilja deras finlitteratur från den populärhistoriska bestsellern, medan en genusvetare snarare skulle säga att det rör sig om en patriarkal strategi för att bibehålla status i ett fält som hotas av kvinnlig invasion. Men man kan också tänka sig att det är en reaktion mot andra samtida trender. Kanske är det en markering mot den autofiktiva genrens enorma äkthetsanspråk, där författare som Karl Ove Knausgård blottar det mest privata för att skapa en känsla av autenticitet. Aldrig har väl tron på att litteraturen verkligen kan förmedla en sanning,  varit starkare, trots att vi faktiskt inte vet om Knausgård hittar på allt. Och här kan man tolka den historiska romanens uppror, särskilt i Stefan Lindbergs tappning, som en frontalattack på autofiktionens stripteaseföreställning. Ett kritiskt nej mot själva autenticitetens idé. Vänder man på det hela så kan också man se de svenska formexperimenten som en del av en bredare strömning. Internationellt sett så tar sig den historiska romanen just nu an att lyfta fram det som historien sopat under mattan, bland annat slaveriet och kolonialismen, och den skriver minoriteternas och kvinnornas historia. Kanske kan man betrakta UKON, Edenborg och de andra som en del av samma kritiska strömning, men med udden riktad mot myten om det manliga geniet? I alla böcker dekonstrueras män med makt eller kreativ begåvning. De avkläs sin romantiska gloria och blir vanliga människor. Här kan man också se att skillnaden mellan manliga och kvinnliga författare ändå inte är så stor. Estetiskt kan de skilja de sig åt i sitt berättande, men ideologiskt går de på samma linje. Både det nya kvinnliga historieperspektivet och de estetiska experimenten kan betraktas som ett sätt att göra upp med den traditionella historieskrivningen, och punktera gamla unkna sanningar. Kanske har Goodwin med det fått rätt mot Walter Scott. Genom fiktionen och fantasin kan romanen faktiskt ge en sannare bild av verkligheten än vad enbart fakta kan göra. Gabriella Håkansson, författare Facklitteratur The historical novel, Jerome de Groot, Routledge, 2010 The historical novel, George Lukacs, Beacon Press, 1963 A new companion to the gothic edited by David Punter, Blackwell Publishing, 2012 Skönlitteratur Ulrika Kärnborg Saturnus tecken, Natur&Kultur, 2016. Elin Boardy Mary Jones historia, W&W, 2014. Kristina Sandberg Att föda ett barn (2010), Sörja för de sina (2012), Liv till varje pris (2014) Norstedt. Anna Laestadius Larsson Barnbruden (2013), Pottungen (2014), Räfvhonan (2015), Piratförlaget. Carl-Michael Edenborg Mitt grymma öde (2012), Natur & Kultur. Ulf Karl Olov Nilsson Jag befinner mig i ett överflöd av kärlek, (2014), Norstedt. Stefan Lindberg Nätterna på Mon Cheri (2016), Albert Bonniers Förlag. Mattias Hagberg Herredjuret (2011), Rekviem för en vanskapt (2012), De användbara (2015) Atlas. Vilken är den första historiska romanen? Sir Walter Scotts Waverly från 1814 betraktas av många som den första historiska romanen, men utnämningen har på senare tid ifrågasatts från feministiskt håll eftersom Madame de Lafayttes roman Prinsessan de Clèves från 1678 utspelar sig i Henrik II:s hov och alltså är förlagd till historisk tid. Även en lång rad andra romaner publicerade före 1814, inte minst de gotiska, utspelar sig i historisk tid. Frågan är långt ifrån utredd.

Han utforskade sambandet mellan litteratur, våld och människans yttersta mörker, en mytomspunnen litterär stjärna vars misslyckade hjältar erövrade en hel värld. Litteraturväven berättar historien om Roberto Bolanõ: Resa mot mörkrets kärna. Följs oss gärna på instagram för att se vad som är på gång. Litteraturväven är ett program av och med Jonas Stål, med inläsningar av Beatrice Berg och Dick Lundberg. Roberto Bolaños porträtt är tecknat av Irem Babovic. KÄLLOR: [Litteratur] Andrews, Chris – Roberto Bolaño’s fiction: an expanding universe, Columbia University Press (2014) Bolaño, Roberto – 2666, Albert Bonniers Förlag (2010) Bolaño, Roberto –Amulett, Albert Bonniers Förlag (2011) Bolaño, Roberto –Avlägsen stjärna, Albert Bonniers Förlag (2017) Bolaño, Roberto –Between parenthesis: essays, articles and speeches, 1998-2003, Picador (2012) Bolaño, Roberto – De vilda detektiverna, Bokförlaget Tranan (2007) Bolaño, Roberto –Den odräglige gauchon, Bokförlaget Tranan (2017) Bolaño, Roberto – Det okända universitetet, Bokförlaget Tranan (2011) Bolaño, Roberto –Det ondas hemlighet, Bokförlaget Tranan (2017) Bolaño, Roberto –Horor som mördar, Bokförlaget Tranan (2016) Bolaño, Roberto – Nazistlitteratur i Amerika, Albert Bonniers Förlag (2012) Bolaño, Roberto – Om natten i Chile, Bokförlaget Tranan (2009) Bolaño, Roberto - Roberto Bolaño: The last interview & other conversations, Melville House Publishing (2009) Bolaño, Roberto – Telefonsamtal, Bokförlaget Tranan (2015) Bolaño, Roberto –Tredje riket, Albert Bonniers Förlag (2018) Contreras, Fransisco – 11/9: 30 år sedan statskuppen i Chile, Nixon (2003) Contreras, Jorge – Chile 11 september 1973: kuppen, terrorn och tragedin, (2003) Gutiérrez-Mouat, Ricardo – Understanding Roberto Bolaño, The University of South Carolina Press (2016) Lopez-Calvo, Ignacio – Roberto Bolaño, a less sistant star, Palgrave Macmillan (2015) Maristain, Mónica – Bolaño: a biography in conversations, Melville House (2014) Russell Clark, Jonathan – An oasis of horror in a desert of boredom, Fiction Advocate (2018) [Artiklar] Boullosa, Carmen – Bolaño in Mexico, The Nation, 23 april 2007 Goldman, Fransisco – The great Bolaño, The New York Review of Books, 19 juli 2007 Miles, Valerie – Roberto Bolaño and the beat connection, The New Yorker, 3 mars 2019 Rother, Larry – A Chilean writer’s fictions might include his own colorful past, The New York Times, 8 februari 2009 William-Olsson, Magnus – Frammanar det förflutna i nuet, Aftonbladet, 6 september 2011 Valdes, Marcela – Alone among the ghosts: Roberto Bolano’s 2666, The Nation, 19 november 2008 Zalewski, Daniel – Vagabonds, The New Yorker, 19 mars 2007 [Film] La Belleza de Pensar (1999) Intervju från International Bookfair, Chile, 1999 [Nätet] First infrarealist manifesto, Altarpiece

Möt Karina Sainz Borgo från Venezuela i samtal med Lina Wolff. Karina Sainz Borgo (född 1982) är uppvuxen i Venezuela men bor sedan mer än tio år i Spanien. Hon är kulturjournalist och författare till två fackböcker. Romandebuten "Natt i Caracas" blev hennes stora genombrott hos litteraturkritiker och läsare. Lina Wolff är författare och översättare. 2016 tilldelades hon Augustpriset för romanen "De polyglotta älskarna" och 2019 kom hennes senaste bok: "Köttets tid". Bland de författare hon har översatt märks Roberto Bolaño och Samanta Schweblin. Hon har tidigare deltagit i Kulturhuset Stadsteaterns Klassikersalongen om Jorge Luis Borges och Italo Calvino. Samtalet tolkas från spanska till svenska av Maria Bodner Gröön. I samarbete med Albert Bonniers Förlag. Från 20 februari 2020 Jingel: Lucas Brar

The literary club var en samling av framstående intellektuella män i 1700-talets London med Samuel Johnson i spetsen. Gabriella Håkansson reflekterar över denna klubb och över kvinnorna utanför den. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Året är 1773 och i ett separat rum på värdshuset The Turks Head Inn i London, har tolv män samlats för att dricka sprit och diskutera politik. Det har de gjort varje fredag i nio års tid, och det ska de komma att göra varje fredag så länge de lever. I centrum för gruppen står skriftställaren Samuel Johnson, som har publicerat en Ordlista över engelska språket och en utgåva av Shakespeares samlade verk. Gruppen kallar sig för The Literary Club, eller bara The Club. Klubben. För att bli medlem måste man enhälligt bli invald och besitta stora kunskaper i något viktigt ämne. Kanske var Johnson inspirerad av de franska upplysningsfilosoferna när han satte samman sin klubb, de som menade att sanningen om världen endast gick att få när all kunskap var samlad, så att man kunde se de stora sammanhangen. Runt sig samlade Johnson de främsta inom varje konstart där fanns skådespelaren David Garrick, konstnären Joshua Reynolds, filosofen Edmund Burke, nationalekonomen Adam Smith, historikern Edward Gibbon, vetenskapsmannen Joseph Banks - och inte minst författaren James Boswell. Med tiden skulle det bli många, många fler, och det har sagts att det aldrig i historisk tid har samlats så många genier runt ett och samma bord Att vi känner till Klubben så i detalj har vi främst James Boswell att tacka för. Den unge Boswell dyrkade Johnson som en gud och gjorde till sin livsuppgift att skriva hans biografi. Medan Johnson ännu levde lade Boswell åratal på att samla in brev, manus och göra intervjuer med alla som haft med honom att göra. I sitt ikoniska flerbandsverk Johnsons liv återger han verkliga möten i dialogform, och ger ögonblicksbilder nedskrivna på plats. Boken betraktas som ett unikt tidsdokument, och lägger hela grunden för Johnsons framtida berömmelse. Den kommer också att bilda skola i hur litterära män ska förhålla sig till varandra. Den yngre som vill göra karriär skriver en hyllande biografi över den äldre. Eftersom Boswell knappt nämner några kvinnor i sin bok så kan man tro att hela det sena 1700-talets litterära elit, precis som Klubben, var enkönad. Men ny forskning visar att det faktiskt var precis tvärtom. Skriftställeriet var nästan det enda yrke som stod öppet för överklassens kvinnor, som formligen vällde in och kom att dominera både som författare, översättare och dramatiker. Vissa siffror pekar på att så många som sjuttiofem procent av alla romaner skrevs av kvinnor, ja, att det överhuvudtaget inte går att förstå romanens framväxt utan ett kvinnoperspektiv. Kvinnor köpte och läste så mycket böcker att bokmarknaden faktiskt formades efter dem och deras smak - en smak som i sin tur färgades av alla de frihetsinskränkningar som kvinnor hade börjat utsättas för. Andra halvan av 1700-talet var en epok när synen på könen förändrades drastiskt. Innan hade feminina och maskulina egenskaper fått ta plats hos båda könen men ju mer man närmade sig 1800-talet, desto mer skulle män vara män, och kvinnor, kvinnor. De flesta yrken var som sagt stängda för kvinnor, och det var också universiteten, kyrkan och hela statsapparaten, och efterhand som de här konstruerade könsskillnaderna växte fram så blev det inte längre naturligt för välbeställda kvinnor att vistas i det offentliga rummet. Att promenera i staden var opassande, att gå på kaffehus helt otänkbart. Men även att tala med hög röst ansågs nu okvinnligt, liksom att kritisera en man eller publikt visa vrede. Femininiteten tog sig uttryck i passivitet och undergivenhet, medan maskuliniteten manifestades genom aktivitet och framåtanda mäns romaner skildrade stadens framväxt och de stora samhällsfrågorna, medan kvinnor skrev om det lilla livet och allt som hände i den sociala sfären. I den här kontexten förstår man hur otänkbart det var att kvinnor skulle kunna delta i de högljudda diskussionerna på Klubben. Det förklarar ändå inte varför Boswell och andra författare så sällan nämner de kvinnor som faktiskt dominerade den litterära sfären i London. Träffades de aldrig? Jo, de gjorde de. Varje torsdag gick Samuel Johnson till Hester Thrale som i sitt hem drev en slags skuggklubb till den litterära fredagsklubben, en salong där den kvinnliga intelligentsian dominerade. Där var Elisabet Montagu och Fanny Burney och alla de andra kvinnliga författarna och översättarna som utgjorde kulturlivet i London, och som ofta också arbetade politiskt inom antislaverirörelsen eller för kvinnors rätt till högre utbildning. På grund av sina alkoholproblem blev Boswell sällan inbjuden till Hester och han var omvittnat avundsjuk på att idolen Johnson föredrog sina kvinnliga författarvänner framför honom. Men att Boswell inte nämner några kvinnor i sina böcker behöver inte grunda sig i hans avundsjuka och misogyni. Kvinnor tilläts ju inte verka i det offentliga och kunde inte skriva om de ämnen som gav tyngd i den kritiska debatten. Därför kom de heller inte riktigt att räknas. Som i ett retuscherat fotografi så framträder bara männen i historieskrivningen från den här epoken. Det skulle dröja ända till 1950-talet innan man publicerade James Boswells privata dagbok, och insåg att han inte var en så pålitlig tidsskildrare som man hade trott. Dagboken blev en skandal inte minst för att Boswell så detaljerat skildrar sin sexualdrift. Vid ett tillfälle blir han så exalterad av att prata litteratur med Johnson på Klubben, att han måste rusa ut och köpa sex av en prostituerad stående. Vid andra tillfällen kunde han tvinga sig till sex eller våldta de prostituerade som ratade honom. När man dessutom räknade på hur många dagar Boswell träffat Johnson under deras tjugoåriga vänskap, inser man att de varken umgicks eller gillade varandra särskilt mycket. Deras beryktade vänskap var snarare en litterär konstruktion. Litteraturforskarna började också förstå att såväl Boswell som Johnson led av svår psykisk sjukdom, antagligen bipolaritet, och i Johnsons fall även Tourettes syndrom med tvångstankar. Båda försökte förtvivlat bekämpa sina sjukdomar med alla medel som stod till buds: de förde dagbok, drog upp stränga livsplaner, gick dygnslånga stadspromenader och odlade nära vänskap med andra män. Men det hjälpte inte, och faktum är att hela iden till Klubben uppstod för att rädda Johnson ur en livshotande depression. Klubblivet blev den ram som höll sjukdomen i schack, och det var inte bara för honom som det här umgänget fick livsavgörande betydelse. Snarare än att se det som en diskussionsklubb för Englands mest lärda män, kanske man ska se Klubben som ett homosocialt rum där kontinuiteten, lojaliteten och den starka vänskapen hjälpte till att lyfta en Adam Smith och David Garrick till berömmelse. Merparten av medlemmarna hörde ju till den nya medelklassen som varken kunde räkna med privilegier eller stipendier från krona och stat. De hade bara varandra, och det verkar som att de hjälptes åt genom att diskutera idéer, låna pengar till publicering och stötta i djupa livskriser. I ett modernt perspektiv skulle man kunna säga att myten om det manliga geniet och konstituerandet av en manlig kanon, i själva verket var frukten av en sorts terapi i en manlig självhjälpsgrupp. Idag har forskningen fullt sjå med att skriva tillbaka alla de kvinnor som retuscherades ur historien, och som alternativ till Boswells tillrättalagda och romantiserade skildring av Samuel Johnsons liv och verk, så anlitar man både Fanny Burneys och Hester Thrales dagböcker för att förstå vad som egentligen hände på, och runt, den berömda Klubben. Historien är fortfarande långt ifrån färdigskriven. Gabriella Håkansson, författare Litteratur Leo Damrosch The Club. Johnson, Boswell, and the Friends who Shaped an age. Yale University Press, 2019. Jane Spencer ­ The Rise of the Woman Novelist. From Aphra Behn to Jane Austen. Basil Blackwell Ltd, 1986. James Boswell  Samuel Johnsons liv I-IV, översatt och redigerad av Harald Heyman, Albert Bonniers Förlag, 1924-1930. James Boswell Dagbok i London 1762-1763, utgiven av Frederick A. Pottle, översatt av Anders Byttner, Natur och Kultur, 1951. Ruth Halldén Vid romanens rötter, Albert Bonniers Förlag, 1997. Nancy Armstrong Desire and Domestic Fiction. A Political History of the Novel. Oxford University Press, 1987. Debating the Canon. A Reader from Addison to Nafisi, edited by Lee Morrissey. Palgrave McMillan, 2005.

Möt den brittiske författaren Edward St Aubyn, född 1960, i samtal med Johanna Koljonen. St Aubyn slog igenom med romanerna om Patrick Melrose, som har självbiografisk grund. Romanerna utkom mellan 1992 och 2012, och var med på listan när BBC 2015 rankade de 100 bästa brittiska romanerna någonsin. I vinter är St Aubyn aktuell med romanen "Dunbar", hans version av Kung Lear och är ett tragikomiskt porträtt av en dysfunktionell överklassfamilj. Johanna Koljonen är kritiker, programledare och författare. Hon har en examen i engelsk litteratur, har belönats med Stora Journalistpriset och vunnit På spåret. På Internationell författarscen har hon tidigare samtalat med bland andra Neil Gaiman, Margaret Drabble, Umberto Eco och Dmitrij Gluchovskij. I samarbete med Albert Bonniers Förlag. Från 3 december 2019 Jingel: Lucas Brar

Den Parisbaserade engelska bokhandeln Shakespeare and Company lockar läsande och skrivande pilgrimer från världen över. Anna Thulin reflekterar över vad som gör den så speciell. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Var är ärtsoppan? George Whitman stormar in i sin lägenhet ovanför butiken, högröd om kinderna. Han är 91 år och ägare till den engelska bokhandeln Shakespeare and Company i Paris. Från fönstret syns Notre-Dames gotiska spiror. Körsbärsträden står i full blom. Dess söta doft och värmen är tryckande men själv är jag alldeles kall. Ärtsoppan, var den är? Jo, den har jag nyss skopat ur en gryta som stått framme i trettiogradig värme i närmare en vecka. En gryta med ett grönvitt månlandskap av mögel inuti och en flugkoloni som hovrar ovanför. Mögel! utropar George. Mögel är proteiner. När han ser diskmedlet som jag köpt håller han upp ett darrande finger, som för att besvärja sig från häxkonster. Har du gått på sådan kapitalism? Släng genast, det smutsar ned porslinet. När man talar om Shakespeare and Company måste man tala om George Whitman, som drev och ägde bokhandeln fram till 2006. Butiken är berömd och lockar besökare från hela världen, men vad gör den så speciell? Kanske för att den vidgar vår syn om vad en bokhandel kan vara. Innan George Whitman öppnade sin butik 1951, fanns det en annan bokhandel med samma namn i Paris. På 1920-talet låg Shakespeare and Company på rue de lOdéon. Butiken drevs av amerikanskan Sylvia Beach, och lockade till sig aspirerande och lovande författare som Ernest Hemingway, Djuna Barnes och James Joyce. Bokhandelsägaren var omtyckt. Sylvia Beach hade ett livligt ansikte och bruna ögon, och hon älskade skämt och skvaller. Ingen jag kände var trevligare mot mig, skrev Hemingway i sin roman En fest för livet. Ibland kan en bokhandel vara en cocktailfest. Ibland kan en bokhandel också vara en oas för yttrandefriheten. James Joyce hade publicerat utdrag ur sin roman Ulysses i USA och England, men boken ansågs vara så obscen att ingen ville eller vågade ge ut den. Ingen utom Sylvia Beach. Hon såg till att boken trycktes och att den smugglades in i USA och Storbritannien. 1941, under nazisternas ockupation av Paris, tvingades bokhandeln stänga efter att Sylvia Beach vägrat att sälja en bok till en tysk officer. Liksom många andra kulturarbetare och motståndare till regimen placerades hon i ett interneringsläger. Efter ett halvår släpptes hon fri, men hon öppnade aldrig butiken igen. Ibland kan en bokhandel vara en plats där man säger nej. Tio år senare öppnade George Whitman en ny bokhandel på vänstra stranden, på rue de la Bûcherie, och efter ett tag döptes den om till Shakespeare and Company för att hedra sin företrädare. Också den butiken blev en samlingsplats för författare, debattörer och studenter under 68-rörelsen. George Whitman var inte bara känd för att svära åt diskmedel och andra kapitalistiska påfund. Det hände att han satte eld på håret istället för att ödsla pengar på en frisör. När den tidigare amerikanska presidenten Bill Clinton gästade bokhandeln hälsade George honom välkommen klädd i sin vanliga outfit nämligen en pyjamas. Excentriker, visst. Men framför allt var George Whitman en idealist. Han lät besökare sova i bokhandeln gratis, i utbyte mot att de läste en bok om dagen, hjälpte till två timmar i butiken och skrev en sidas biografi om sig själva. Omkring trettio tusen tumbleweeds, som han kallade oss, har sovit i butiken genom åren. Tumbleweeds efter de torra, rotlösa ökenbuskar som följer vindens nycker. Det var främst rotlösa amerikaner och engelsmän som landade i Paris under efterkrigstiden. Den bohemiska butiken låg i linje med tiden, men Shakespeare and Company var samtidigt en nagel i ögat på franska myndigheter, troligen för att den var svår att kontrollera. Ibland kan en bokhandel vara ett tak över huvudet. Ibland är den också en scen för politiska dramer. I en nypublicerad bok om Shakespeare and Company återges ett brev där George berättar att butiken uppvaktades av amerikanska agenter under kalla kriget. USA ska ha fört en hemlig kampanj för att stötta amerikansk kultur i europeiska storstäder, ett kulturellt kalla kriget, för att uppmuntra kapitalistiska ideal och skapa ett motstånd till ryssvänlig marxism. Det hade de inte mycket för, George var en fri ande, men också kommunist. Det är tolv år sedan jag sov och arbetade i bokhandeln, och fick en kyss bakom bokhyllorna på andra våningen. När jag nu återvänder till Paris är det för en annan kärlek. Han heter M och har flytt kriget i Syrien. En dag berättade han om ett bibliotek i sin forna hemstad. Det var en berättelse som skulle förändra min bild både av en bokhandel som Shakespeare and Company och av litteratur i stort varför jag återger den här: Det var under våren 2012 som den syriska regimens raketer regnade över M:s hemstad. Människor flydde i tusental och lämnade sina hem. En av de som flydde var M:s granne, en författare, vars hem träffats av missiler. När M gick in i huset fann han resterna av författarens privata bibliotek. Han såg ett rum som var svart av aska. Han såg bokhyllor som vält och böcker som blivit fuktiga av regnet som kom in från raserade väggar. Det förstörda biblioteket gjorde honom sorgsen. Särskilt som det påminde om ett samtal M haft med sin flickvän, innan de separerades av kriget. Vad gör det för nytta att studera litteratur? hade han frågat henne en gång när de var osams. Varpå hon svarat att eftersom regimen utövade en omfattande censur så var själva läsandet en protest. Att sprida berättelser ett motstånd. Ingen annan skulle bemöda sig med att minnas deras historia. Under de kommande åren, när M ibland åt gräs och plockade blad från träden för att överleva, hämtade han böcker från det sönderbrända biblioteket. Näst efter hungern och bombplanen var nämligen tristessen värst. Ibland kan en bokhandel, eller ett rum med böcker, vara första hjälpen för en människa i nöd. Jag och M möts i Paris. Jag säger att jag vill visa honom en plats som betytt mycket för mig och tar honom till bokhandeln. Vi går dit flera gånger. Rotlösa och utan hem, om än på olika vis, känner vi ett behov av vissa platser för att skapa en kontinuitet. Idag är det Georges dotter Sylvia Whitman som driver Shakespeare and Company hon är döpt efter Sylvia Beach som drev den ursprungliga butiken. De sista åren i Georges liv förde han och dottern ett lågintensivt krig. Sylvia installerade en kassaapparat, George bröt sig in om natten och stal den. Sylvia renoverade den äventyrligt vingliga trappan till andra våningen, George delade ut hammare till besökare för att slå sönder den. Om George hade känt till videokameran som Sylvia installerat för att minska stölder, eller att bokhandeln numera finns på Facebook och Instagram, skulle han nog vända sig i sin grav där han vilar på Père Lachaise-kyrkogården. Men han skulle nog uppskatta det nya rummet för barnböcker och kaféet intill butiken, som han drömde om i flera år. M log när han såg följande ord målade på andra våningen: Be not inhospitable to strangers, lest them be angels in disguise. Lite slarvigt översatt: Var inte ogästvänlig mot främlingar, för de kan vara förklädda änglar. Ibland kan en bokhandel vara just det, varken mer eller mindre en plats som säger välkommen. Shakespeare and Company är förvisso en kommersiell bokhandel som måste visa balanserade omkostnader och prydliga bokslut. Liksom andra närbokhandlar kämpar den med konkurrensen från nätbutikerna. Men att Shakespeare and Company har överlevt i decennier är nog för att den alltid varit mer än en bokhandel. En cocktailfest, ett tak över huvudet, en räddare i nöden. Ett utrymme där motståndet i litteraturen får ta plats, liksom kyssar och mögliga ärtsoppor. Anna Thulin Litteraturtips Shakespeare and Company; Sylvia Beach. Svensk översättning av Erik Andersson, Ellerströms förlag (2008). Shakespeare and Company, Paris: A History of the Rag and Bone Shop of the Heart; redaktör Krista Halverson (2017). Ulysses; James Joyce. Svensk översättning av Erik Andersson, Albert Bonniers Förlag (2014).

Möt författaren och PEN Internationals första kvinnliga ordförande Jennifer Clement i ett samtal om yttrandefrihet och litteratur med Svenska PEN:s ordförande Jesper Bengtsson. Jennifer Clement växte upp i Mexiko City, Mexiko. Mellan 2009–2012 var hon ordförande i mexikanska PEN. Hon har gett ut tre romaner, en memoar och ett antal diktsamlingar. Hennes böcker har översatts till 30 språk. 2014 gav hon ut den internationellt uppmärksammade boken "Prayers for the Stolen", översatt till svenska som "En bön för de stulna". Våren 2019 utkom boken "Gun Love" (Albert Bonniers Förlag). I samarbete med Svenska PEN och Handelshögskolan/SSE Literary Agenda. Från 26 mars 2019 Jingel: Lucas Brar

Möt den franska författaren och dramatikern Alice Zeniter i samtal med Athena Farrokhzad. Zeniter är författare och dramatiker och gav ut sin första roman "Deux moins un égal zéro" redan som sextonåring. "Konsten att förlora" (2019) är Zeniters fjärde bok. Alice Zeniter kan konsten att berätta om såväl stora svepande skeenden som den enskilda människans öde i orkanens mitt. Hon skriver fram ögonblicksbilder som bränner sig fast, med människor man inte vill lämna. Athena Farrokhzad är poet, litteraturkritiker, och lärare vid Biskops-Arnös författarskola. 2013 gav hon ut "Vitsvit", som belönades med bl a Karin Boye-priset. I samarbete med Albert Bonniers Förlag och Franska institutet. Från 7 maj 2019 Jingel: Lucas Brar

Han skrev i vilda explosiva rus om jakten på liv och mening längs med Amerikas evinnerliga vägar. En resa kantad av vänskap, skapande, rus och delirium. Litteraturväven berättar historien om Jack Kerouac: Beat, Kickar och Delirium. Följ oss gärna på instagram för att se vad som är på gång. Litteraturväven är ett program av och med Jonas Stål, med inläsningar av Beatrice Berg och Dick Lundberg. Jack Kerouacs porträtt är tecknat av Irem Babovic. KÄLLOR: [Litteratur] Cassady, Carolyn – Off the road: mina år med Cassady, Kerouac och Ginsberg, Albert Bonniers Förlag (2008) Gifford, Barry & Lee, Lawrence – Jacks bok: legenden Jack Kerouac, Raben & Sjögren (1990) Ginsberg, Allen – Howl, Bakhåll (1995) Harding, Gunnar (red.) – Beat!: Poesi och prosa från beatgenerationen, Wahlström & Widstrand (2006) Johnson, Joyce – Biroller: en kvinnas ungdomsminnen från 1950 talets beatnikrörelse och kretsen kring Jack Kerouac, Askild & Kärnekull (1984) Johnson, Joyce – The voice is all: the lonely victory of Jack Kerouac, Viking (2012) Kerouac, Jack – Big Sur, Bakhåll (2010) Kerouac, Jack – De underjordiska, Raben & Sjögren (1985) Kerouac, Jack – Dharmadårarna, Bakhåll (2009) Kerouac, Jack – Järnvägen jorden, Bakhåll (1997) Kerouac, Jack – Livet är min konst, Bakhåll (1989) Kerouac, Jack - Maggie Cassidy, Penguin Classics (2009) Kerouac, Jack – Mexico City blues, Penguin Classics (2019) Kerouac, Jack – På väg, Norstedts (2008) Kerouac, Jack – Selected letters 1940-1956, Penguin Books (1996) Kerouac, Jack – Selected letters 1957-1969, Penguin Books (2000) Kerouac, Jack – Visions of Cody, Penguin Classics (2012) McNally, Dennis – Desolate angel: Jack Kerouac, the Beat generation and America, Random House (1979) Maher, Paul (ed.) – Empty phantoms; interviews and encounters with Jack Kerouac, Lulu.com (2015) Nicosia, Gerald – Memory babe: a critical biography of Jack Kerouac, Univeristy of California Press (1994) [Artiklar] Curley, Thomas F. – Everything moves, but nothing is alive, Commonwelll, september 1957 Kerouac, Jack – The origins of the beat generation, Playboy, juni 1959 Johnsson, Joyce – Kerouac unbound, Vanity Fair, 20 augusti 2007 Millstein, Gilbert – Books of the Times, The New York Times, 5 september 1957 The ganser syndrome, Time, 9 september 1957 The scorns beatniks, Detroit News, 24 augusti 1958 [Film] Lerner, Richard – What happened to Kerouac? (1986) [Nätet] Jack Kerouac -St. Pete’s literary lion Jack Kerouac, football star Kerouac chronology Murderpedia On the road: the original scroll reader’s guide Shea, Andrea – Jack Kerouac’s famous scroll, ’On the road’ again Tyska vargflockarna sprider skräck under havsytan

Avsnitt 60: Har författarna som kommer ut på Albert Bonniers förlag tillgång till smartare och kunnigare redaktörer och förläggare än alla andra? Inte om ni frågar oss. Men det finns en hel del att fundera över här, vilket vi gör. Det finns en fråga där vi är duktigt oense. Det är när vi filosoferar över vem som läser och vem som lyssnar på ljudböcker och vilka effekter det får på marknaden. Det är en fråga som förlag sällan vill prata om eftersom det inte finns något att vinna på det. Men lyfter man lite på förlåten är det uppenbart att det finns gott om jobbiga författare. En del är episkt jobbiga enligt journalisten. Förläggaren är mer nedtonad i frågan om man säger så.   Innehåll: 00 21 – Illusionen i ett aktat namn kan lura författare 08 34 – Vem lyssnar och vem läser? Kapitel 131. 14 15 – Hur jobbiga kan författare vara?

Har författarna som kommer ut på Albert Bonniers förlag tillgång till smartare och kunnigare redaktörer och förläggare än alla andra? Inte om ni frågar oss. Men det finns en hel del att fundera över här, vilket vi gör. Det finns en fråga där vi är duktigt oense. Det är när vi filosoferar över vem som läser och vem som lyssnar på ljudböcker och vilka effekter det får på marknaden. Det är en fråga som förlag sällan vill prata om eftersom det inte finns något att vinna på det. Men lyfter man lite på förlåten är det uppenbart att det finns gott om jobbiga författare. En del är episkt jobbiga enligt journalisten. Förläggaren är mer nedtonad i frågan om man säger så.   Innehåll: 00 21 – Illusionen i ett aktat namn kan lura författare 08 34 – Vem lyssnar och vem läser? Kapitel 131. 14 15 – Hur jobbiga kan författare vara?

Åke Edwardson talar med Pontus Bäckström om sin roman Bungalow, historien om en far som söker sin försvunna dotter. En jakt som för honom till andra sidan jorden och platser han själv varit på 45 år tidigare. Samtal om kampen för att bli nykter och vara pappa och sökandet efter identitet. Medarrangör: Albert Bonniers Förlag

Patrik Svensson har skrivit om ålen, ett naturvetenskapligt mysterium. En bok om livet och döden, om författaren och hans far och hur ålen förde dem samman. Han talar med Lena Sjöstrand. Medarrangör: Albert Bonniers Förlag

Jonas Karlsson samtalar med Lotta Fång om Regnmannen, en roman om änkemannen Ingmar som återfår glädjen i tillvaron genom att sköta sin frus rosenträdgård. Sommaren är torr, men på baksidan av huset hittar Ingmar en gammal rostig kran med oväntade egenskaper. Medarrangör: Albert Bonniers Förlag

Litteraturkritikern och skribenten Judith Kiros talar med Maria Essunger om sin debutbok O! Den är en hybrid mellan poesisamling och essä som utgår från Shakespeares Othello och kretsar kring svarthet och kön i Sverige i dag. Medarrangör: Albert Bonniers Förlag

I Märkvärdiga svenska kvinnor som vi inte klarat oss utan har Lisbeth Larsson skrivit om 200 kvinnor som format oss och vår historia. Vem skapade rollatorn? Vem var Elin av Skövde? Vem var första kvinnan i regeringen? Samtal med Cristina Grenholm. Medarrangör: Albert Bonniers Förlag

Monika Fagerholm talar med Dan-Erik Sahlberg om sin roman Vem dödade Bambi om tvillingflickorna  Linn och Liv. Liv hittas död och samhället skakas av en gängvåldtäkt utförd av fyra killar från goda familjer. När en av dem vill bekänna ser vänner och föräldrar till att det hela tystas ner. Medarrangör: Albert Bonniers Förlag och Sigtunastiftelsen

Aase Berg talar med Birgitta Westlin om sin roman Haggan om Thelma som inser att hon som älskarinna varit värddjur åt ett utsvultet äktenskap. En roman om förljugna familjeidyller, klasskillnader och kulturbranschens narcissism. Medarrangör: Albert Bonniers Förlag

Möt den amerikanska författaren Kristen Roupenian i samtal med Madelaine Levy. Roupenian, född 1981, har en PhD i litteratur från Harvard. Hon har röjt stor framgång med sin debutroman, "Kattmänniska och andra berättelser" – HBO har redan köpt rättigheterna för en framtida tv-serie. Madelaine Levy är litteraturredaktör på Svenska Dagbladet. Hon har även varit redaktör på bokförlag, skrivit en bok, varit chefredaktör för Bon och medverkat i tidningar som DN, Aftonbladet, BLM och Fokus. I samarbete med Albert Bonniers Förlag. Från 11 april 2019 Jingel: Lucas Brar

Han växte upp i den amerikanska Södern med rassegregation och bestialiska lynchningar, men omvandlade sitt hat, sin ilska och bitterhet mot den vita terrorn till rasande skildringar över samtidens tillstånd. Litteraturväven berättar historien om Richard Wright: Vit terror, svart tragedi. Litteraturväven är ett program av och med Jonas Stål, med inläsningar av Beatrice Berg och Dick Lundberg. Richard Wrights porträtt är ritat av Irem Babovic. KÄLLOR: [Litteratur] Fraile, Ana Maria (red.) – Richard Wright’s Native son, Rodopi (2007) Kuichi, Toru – Richard Wright: A documented chronology 1908-1960, McFarland & Company inc. (2014) Mörk sång: Fyrtiofem amerikanska negerdikter, Albert Bonniers Förlag (1949) Lynching in America: Confronting the legacy of reacial terror, Equal Justice Initiative (2015) Rowley, Hazel – Richard Wright: The life and times, University of Chicago Press (2008) Wright, Richard & Rosskam, Edwin – 12 million black voices: a folk history of the negro in the United States, The Viking Press (1941) Wright, Richard – How ”Bigger” was born, (1940) Wright, Richard – Hunger i Amerika, Wahlström & Widstrand (1978) Wright, Richard – Onkel Toms Barn, Albert Bonniers Förlag (1957) Wright, Richard – Son av sitt land, Albert Bonniers Förlag (1944) Wright, Richard – Native son, Harperperennial Modern Classics (2005) [Artiklar] Dagens Nyheter: 7 oktober 1943, 14 oktober 1943, 11 mars 1945, 21 november 1956, 27 november 1956, 25 november 1956. [Nätet] Greer, Brian – Little Rock’s last lynching was in 1927, but the terrible memories linger, Arkansas Times, 4 augusti 2000 Wikipedia: Lynching in the United States, Racial Segregation in the United States, Lynchningen av John Carter, Dysenteri

Varför får man ingen förberedelse på att leva långsammare, ingen träning på att klara av att vara ensam stora delar av dygnet? Katarina Wikars reflekterar över att åldras. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Med ångest mindes Trotskij ett yttrande av Turgenjev som Lenin ofta citerade: Vet ni vilken som är den värsta av alla laster? Att vara över 55 år. Trotskij fick en ishacka i huvudet när han var 59. Stalin hann före åldrandet. Men är det fortfarande sant att den värsta av alla laster är att vara över 55 år? Nu när marknaden svämmar över av filmer om kärlek efter 60, och då artiklar om Jane Fonda har rubriken 70 är det nya 40? Det är som en kollektiv om än medelklassig besvärjelse att inte åldras. Jag letar efter ledstången i alla trappor. Sätter på mig broddarna och vill helst inte gå ut när det är halt. Och noterade redan för bra många år sen att halsen blivit gammal. Tänk om 55 istället är det nya 70? Så man kan nog säga att jag är lämpad att ta mig an handboken Konsten att bli gammal av den tyske filosofen Wilhelm Schmid som är sådan där internationell bestseller som översatts till otaliga språk och kom på svenska. Tänk om 55 istället är det nya 70? Åldrandet ska inte bekämpas som en sjukdom står det redan på baksidan. Och så sammanställer han tio steg till jämnmod. Det är ledordet. Och kanske jämnmodet går att finna först när man blir äldre. Konsten att bli gammal riktar sig till alla som är i den hypotetiska tredje fjärdedelen av livet. Då möjlighetshorisonten krympt ihop väsentligt, men då också, enligt Schmid, många med emfas säger: jag kan det där! Både en massa praktikaliteter, och livet i stort, kanske. Sviktande fysisk kraft kan mötas med växande och bättre kanaliserade själsliga krafter. Hur då? Drömmer vi inte alla om att bli levnadsmästare? Visare? Men vem som ska lyssna på en? Äldre människor har förlorat i status i det här samhället. Det är därför alla äldre vill vara unga. 70 är det nya 40. Man måste förr eller senare konfronteras med förgängligheten, inte vara en sådan där åldring som försöker förbli ung till priset av sitt eget åtlöje, som Wilhelm Schmid skriver om. Men hallå! Historiskt sett har det ju varit lättare för män, åtminstone för framgångsrika män att åldras både med rynkor och viss övervikt än för kvinnor. De har inte överskuggats av ångest att framstå som patetiska direkt. Och det är en massa andra parametrar som inte heller får plats i Konsten att bli gammal. För hur man åldras är ju också en klassfråga. Vissa yrken sliter ner kroppen snabbare men kanske går det inte ens att göra ett åldersdiagram utan det måste till en tredimensionell åldersmobil?   Men tillbaka till jämnmodet: ge det en chans! Det kanske väntar där runt hörnet på alla oss som hela livet varit för rastlösa, för spänningssökande, för arga. Jag vet inte vad Simone de Beauvoir hade tyckt om allt det här pratandet om jämnmod för redan i förordet till sin bok Ålderdomen från 1970 skrev hon: Framför allt kräver man att de äldre ska ha sinnesfrid, denna sinnesfrid som hör ålderdomen till, punkt slut, och det gör att man slipper intressera sig för att de är olyckliga. Simone de Beauvoir var från unga år upptagen med tanken på åldrandet och döden, bodde med utsikt över en kyrkogård, och hon skrev om både sin mors och Sartres skröplighet och död innan hon tog det stora greppet på hela Ålderdomen när hon var strax över sextio. Hon skrev: Jag minns min häpnad när jag första gången i mitt liv var allvarligt sjuk och tänkte, den här kvinnan som transporteras på bår, det är jag. Never complain never explain Förr i tiden var 50 den gamla förrädiska gränsen, efter vilken ålderstrappan stupade brant nedåt på de gamla oljetrycken. Den kultur vi nu lever i förbereder oss inte på att bli gamla. Pensionärer ska vara aktiva, äldre människor ska vara glada. Resa, upptäcka, dejta. Ingen berättar längre hur utlämnad man kommer att bli. Ingen talar om kontrollförluster. Varför får man ingen förberedelse på att leva långsammare, ingen träning på att lära sig att vara ensam stora delar av dygnet? Jag minns när jag läste Upptäckten av Kerstin Thorvall att jag tänkte: Man måste träna på att vara ensam för till slut kommer man inte ut ur lägenheten och då vill inte jag ringa till psykakuten klockan halv sex varje kväll för jag inte står ut som Kerstin Thorvall gjorde. Kanske jag började alltför tidigt att träna på det här? Andra säger: Vad gör du? Jag: Jag tränar på att vara ensam så jag ska stå ut med det när jag blir gammal. Andra: Men vem säger att det ska vara så? Ingen. Vi ska ju ha kollektiv i Spanien med egen sjukvård i källaren. Tror de, ja? Ingen vet hur det kommer att bli. Ålderdomen överrumplar oss. Det sa redan Goethe. Och jag som alltid har hatat gruppaktiviteter och samkväm, varför skulle det gå bättre när jag är 75? Kanske med ett större just det- jämnmod. Never complain never explain. Måste man vara ständigt glad i det här samhället? Det har jag faktiskt alltid undrat, och kanske blir det mer legitimt att sura när man blir äldre. När det gör ont i ryggen? Om någon man älskar försvunnit för gott? När det regnar oavbrutet? Schmid lyfter fram ord som passivitet i Konsten att bli gammal. Frågar: När om inte nu när man blir äldre skulle den mänskliga rättigheten att förbli passiv tas i bruk? Och är inte en del av den moderna dödssynden depression helt enkelt den goda, gamla melankolin som är en naturlig del av livet?  Vi kommer från blöjorna och kryper tillbaka in i dem Kan det vara så att andra halvan av livet handlar om att förbereda sig inför förlusterna? Att göra sig av med det man samlat på sig. Att första halvan handlar om ackumulering och den andra om reducering. Att lära sig av med.  Vi kommer från blöjorna och kryper tillbaka in i dem, skriver Schmid. Kroppen byggs upp och monteras sen ner. Och de gamla vanorna gör att man kan vila upp sig. Istället för lusten kommer det att inte behöva längta efter något skrev Seneca. Min mamma brukade säga: Men jag är gammal som svar på det mesta. Och när ens föräldrar dör blir man per automatik den äldsta just i sitt släktträds lilla gren så nu när mina vuxna barn försöker pigga upp mig med att föreslå: Om du ler fast du inte är glad blir du gladare. Om du sträcker på dig får du bättre hållning så svarar jag: Men jag är gammal. Och allt oftare sitter jag och tittar igenom de gamla adressböckerna och anteckningsböckerna, och tänker: Finns det tid för försoning? För det är som om det redan är försent att lära känna nya människor. Man har fullt upp med att försöka förstå sig på de gamla. Här skulle det kunna vara slut om inte en väninna just ringt och sagt att hon läst att kvinnor födda på sextiotalet i snitt kan tänkas leva till över hundra, bli 104, si så där. Det skulle betyda 50 år till - av åldrande. Så det kanske är lika bra att baxa fram den där gränsen och försöka tänka att 60 är det nya 35 istället för 75. Släppa både jämnmodet, handböckerna och ledstången ett tag. Katarina Wikars, medarbetare på kulturredaktionen   Litteratur Wilhelm Schmid: Konsten att bli gammal. Översättning Peter Handberg. Lind & co, 2016. Simone de Beauvoir: Ålderdomen. Översättning Eva Alexanderson. AWE/Geber, 1976. Kerstin Thorvall: Upptäckten. Albert Bonniers Förlag, 2003.

Tomas Tranströmers förtätade, genomlysta bilder ger oss inte enbart en ny tillgång till det verkliga. I programmet visar vi att Tranströmers lyrik även klingar av musik. Han spelade själv piano. I det femte och sista programmet i serien Musiken har ordet står poeten och pianisten Tomas Tranströmer i fokus. Vi hör honom läsa egna dikter och dessutom själv spela pianostycken för vänster hand.   Vi möter poeten Eva Ström, tonsättaren och dirigenten Bo Holten, pianisten och tonsättaren Daniel Stagno och tonsättaren och musikern Catharina Backman.   2011 fick poeten Tomas Tranströmer Nobelpriset i litteratur med motiveringen: för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga. I programmet visar vi att Tranströmers lyrik även klingar av musik.   Poeten och författaren Eva Ström fick diktsamlingen Den halvfärdiga himlen redan som tonåring.   -Tranströmers dikter var musik från första stund! Där finns gåtfullhet och mystik. Där finns även hot, ångest och skräck, men han beskriver också räddningen, och det är ofta musiken som ger tröst, säger Eva Ström, och ger exempel från dikterna Namnet och Carillon.   Danske tonsättaren och dirigenten Bo Holten komponerade musikstycket Resan mot C av två av Tranströmers dikter Resan och C-dur, som står efter varandra i diktsamlingen Den halvfärdiga himlen.   -Jag använder två kompletta körer som kastar ljus över temat från två olika håll. När kör ett lider känner kör två glädje och vice versa. Stycket går från mörker mot ljus, mot låga register till helt ljusa register i musiken, förklarar Bo Holten.   I stycket lade Bo Holten in klingande fragment av en sång många svenskar känner till, Den blomstertid nu kommer, för att skapa en varm och trygg känsla.   -Det finns människor som tror att smärta och lidande är djupare känslor än glädje. Det är fel, anser Bo Holten.   Pianisten och tonsättaren Daniel Stagno har länge intresserat sig för vänsterhandskompositioner och har skrivit ett sådant stycke inspirerat av Tranströmers dikt Kyrie. Stagno skrev också 17 sånger för piano och bayton baserade på dikter av nobelpristagaren.   -Hans poesi ger enorm inspiration, och det är svårt att låta bli att komponera till dem, säger Daniel Stagno.   Tonsättaren och musikern Catharina Backman valde en dikt av Tranströmer som har plats för musik, nämligen Minusgrader med den inledande frasen Vi är på en fest som inte älskar oss.   -Det är en kort prosatext som var rolig att tonsätta! En känsla av kyla och ensamhet grep dock tag i mig när jag läste orden - om festen som en växlingsbangård där Kalla kolosser står på skenor i dimman. Då lät jag en man i kören uttrycka en gråtares klagosång, en kontemplativ sorgefras, som påminner om östeuropeisk folkmusik, säger Catharina Backman.   -Vid uruppförandet i Storkyrkan i Stockholm blev den minutlånga inledningen av musikstycket bortcensurerad, berättar Catharina Backman. Där gestaltas en fest med partymusik och sorl där körmedlemmarna citerar fraser ur dikten. Det var tydligen alltför magstarkt för kyrkan!         Tomas Tranströmer, The Official Website: http://tomastranstromer.net   Tomas Tranströmer, Albert Bonniers Förlag: http://www.albertbonniersforlag.se/Forfattare/Forfattarpresentation/?personId=5920   Tomas Tranströmer, Svenska Akademin: http://www.svenskaakademien.se/nobelpriset_i_litteratur/pristagarna/tomas_transtromer     Eva Ström, blogg:http://evastrom.blogg.se   Eva Ström, Albert Bonniers förlag: http://www.albertbonniersforlag.se/Forfattare/Forfattarpresentation/?personId=6086     Bo Holten, Bach Cantatas:http://www.bach-cantatas.com/Bio/Holten-Bo.htm     Daniel Stagnos hemsida:http://www.stagno.net   Daniel Stagno, Wikipedia:http://sv.wikipedia.org/wiki/Daniel_Stagno     Catharina Backman, STIM: http://www.mic.stim.se/avd/mic/prod/micv6.nsf/docsbycodename/soekresultat?opendocument&fraga=Catharina%20BACKMAN   Catharina Backman, Wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Catharina_Backman Låtlista: Sonata in F major Hob. XVI 23 - I. Allegro moderato Joseph Haydn Vladomir Horowitz, piano Allegro (ur Den halvfärdiga himlen). Jag spelar Haydn Tomas Tranströmer, text. Tomas Tranströmer, uppläsning Klangen säger att friheten finns Nachklangstudie I Josef Mattias Hauer Josef Mattias Hauer Tomas Tranströmer, piano för vänsterhand Den stora gåtan  IMPROVISATIONER FÖR PIANO VÄNSTER HAND NR 2 A VIGIL Frank Bridge Tomas Tranströmer, piano         Leonora-uvertyr nr 3 c-dur (op 72a) Beethoven Riccardo Chailly, dir. Gewandhausorkestern  Namnet Tomas Tranströmer, text Tomas Tranströmer, uppläsning Tomas Tranströmer Läser 82 Dikter Ur 10 Böcker 1954-1996   Carillon Tomas Tranströmer, text Tomas Tranströmer, uppläsning Tomas Tranströmer Läser 82 Dikter Ur 10 Böcker 1954-1996   Carillon Tomas Tranströmer, text Tomas Tranströmer, uppläsning Tomas Tranströmer Läser 82 Dikter Ur 10 Böcker 1954-1996    Resan mot C för kör och orkester Bo Holten Gustaf Sjökvist, dir. Gustaf Sjökvists Kammarkör. Symphony No. 3 in C major, op. 52, sats 3, Moderato  Allegro ma non tanto Jean Sibelius Leonard Bernstein, New York Philharmonic 1965  C-dur (ur Den halvfärdiga himlen)    Tomas Tranströmer, text Tomas Tranströmer, uppläsning Klangen säger att friheten finns Resan mot C för kör och orkester Bo Holten Gustaf Sjökvists Kammarkör. Gustaf Sjökvist, dirigent. Kyrie Tomas Tranströmer, text Tomas Tranströmer, uppläsning Tomas Tranströmer Läser 82 Dikter Ur 10 Böcker 1954-1996  Pianostycke för vänsterhand baserat på Tomas Tranströmers Kyrie Daniel Stagno, piano Privat inspelning  Pianostycke för vänsterhand baserat på Tomas Tranströmers Kyrie Daniel Stagno, piano Privat inspelning En konstnär i norr (ur Klanger och spår) Tomas Tranströmer Tomas Tranströmer, uppläsning Klangen säger att friheten finns Minusgrader ur diktsamlingen Sanningsbarriären Catharina Backman, musik. Tomas Tranströmer, text. Gustaf Sjökvist, dir. Gustaf Sjökvists Kammarkör. Minusgrader ur diktsamlingen Sanningsbarriären Catharina Backman, musik. Tomas Tranströmer, text. Gustaf Sjökvist, dir. Gustaf Sjökvists Kammarkör. Minusgrader ur diktsamlingen Sanningsbarriären Catharina Backman, musik. Tomas Tranströmer, text. Gustaf Sjökvist, dir. Gustaf Sjökvists Kammarkör.  Minusgrader ur diktsamlingen Sanningsbarriären Catharina Backman, musik. Tomas Tranströmer, text. Gustaf Sjökvist, dir. Gustaf Sjökvists Kammarkör.  Minusgrader ur diktsamlingen Sanningsbarriären Catharina Backman, musik. Tomas Tranströmer, text. Gustaf Sjökvist, dir. Gustaf Sjökvists Kammarkör.

Timothy Snyder (USA) i samtal med Björn Wiman på Internationell författarscen 7 november 2016. Jingel av Sarah Riedel. Timothy Snyder har tidigare på svenska utkommit med Den röde prinsen, om Wilhelm von Habsburg, och Den blodiga jorden, om de områden i Europa där Hitler och Stalin överlappade varandra i maktinnehav och krigsföring mellan 1933-1945. Den sistnämnda boken tilldelades bland annat The Economists pris för bästa bok 2010. I Den svarta jorden diskuterar Snyder hur vi äventyrar framtiden i vår bristande förståelse av Förintelsen. Det tidiga 2000-talet har på många sätt kommit att likna 1920-talet. Ökande problem med vatten- och matförsörjning ställer den globala ordningen inför nya ideologiska utmaningar. För att inte äventyra vår framtid behöver vi bättre förstå Förintelsen. Björn Wiman är kulturchef på Dagens Nyheter. I samarbete med Albert Bonniers Förlag.

Samtalet spelades in på Kulturhuset Stadsteatern 12 maj 2016. Samtalet genomfördes i samarbete med Albert Bonniers Förlag. Jingel av Sarah Riedel.

Samtalet spelades in 25 oktober 2013 på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Jingel av Sarah Riedel. Samtalet genomfördes i samarbete med Albert Bonniers Förlag.

Tolkning av Viveca Holm. Samtalet spelades in 27 maj 2009 på Kulturhuset i Stockholm. Jingel av Sarah Riedel. Samtalet genomfördes i samarbete med Albert Bonniers Förlag.

Samtalet spelades in 7 juli 2009. Jingel av Sarah Riedel. Samtalet genomfördes i samarbete med Albert Bonniers Förlag.

Vad är en barndomsskildring? Behöver den vara självbiografisk för att räknas? Och vad av allt otäckt i sin barndsomskildring har i så fall Neil Gaiman själv varit med om? Boken vi läst heter Oceanen vid vägens slut, (Neil Gaiman) och gäst i avsnittet är deckarförfattaren Christoffer Carlsson – som improviserar fram en spontan barndomsskildring av ett viktigt möte han var med om som barn.Du kan lyssna direkt här, genom att trycka play: Eller hämta mp3-filen här. Vi finns också på iTunes!I avsnittet nämner vi de här böckerna:Oceanen vid vägens slut, av Neil Gaiman, övers. Kristoffer Leandoer, BonnierCarlsenCoraline, av Neil Gaiman och Dave MacKean, övers. Kristoffer Leandoer, BonnierCarlsenKyrkogårdsboken, av Neil Gaiman, övers. Kristoffer Leandoer, BonnierCarlsenSandman, av Neil Gaiman, Vertigo comicsStardust, av Neil Gaiman, över. Ylva Spångberg, B. Wahlströms förlagOdd och frostjättarna, av Neil Gaiman, övers. Kristoffer Leandoer, BonnierCarlsen Amerikanska gudar, av Neil Gaiman, övers. Ylva Spångberg, Mix förlagMontecore – en unik tiger, av Jonas Hassen Khemiri, NorstedtsFallet Vincent Franke, av Christoffer Carlsson, PiratförlagetDen enögda kaninen, av Christoffer Carlsson, PiratförlagetDen osynlige mannen från Salem, av Christoffer Carlsson, PiratförlagetDen fallande detektiven, av Christoffer Carlsson, PiratförlagetDet lilla huset på prärien, av Laura Ingalls Wilder, övers. Britt G Hallqvist, Rabén & SjögrenNässlorna blomma, av Harry Martinsson, Albert Bonniers förlagEn komikers uppväxt, av Jonas Gardell, NorstedtsMartin Bircks ungdom, av Hjalmar Söderberg, Albert Bonniers förlagDet är 1988 och har precis börjat snöa, av Sigge Eklund, Albert Bonniers förlagJag är Zlatan Ibrahimovic, av Zlatan Ibrahimovic och David Lagercrantz, Albert Bonniers Förlag

I det femte och sista programmet i serien "Musiken har ordet" står poeten och pianisten Tomas Tranströmer i fokus. Vi hör honom läsa egna dikter och dessutom själv spela pianostycken för vänster hand. Vi möter poeten Eva Ström, tonsättaren och dirigenten Bo Holten, pianisten och tonsättaren Daniel Stagno och tonsättaren och musikern Catharina Backman. Manus och produktion, Birgitta Tollan. 2011 fick poeten Tomas Tranströmer Nobelpriset i litteratur med motiveringen: "för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga". I programmet visar vi att Tranströmers lyrik även klingar av musik. Poeten och författaren Eva Ström fick diktsamlingen Den halvfärdiga himlen redan som tonåring. -Tranströmers dikter var musik från första stund! Där finns gåtfullhet och mystisk. Där finns även hot, ångest och skräck, men han beskriver också räddningen, och det är ofta musiken som ger tröst, säger Eva Ström, och ger exempel från dikterna Namnet och Carillon. Danske tonsättaren och dirigenten Bo Holten komponerade musikstycket Resan mot C av två av Tranströmers dikter Resan och C-dur, som står efter varandra i diktsamlingen Den halvfärdiga himlen. -Jag använder två kompletta körer som kastar ljus över temat från två olika håll. När kör ett lider känner kör två glädje och vice versa. Stycket går från mörker mot ljus, mot låga register till helt ljusa register i musiken, förklarar Bo Holten. I stycket lade Bo Holten in klingande fragment av en sång många svenskar känner till, Den blomstertid nu kommer, för att skapa en varm och trygg känsla. -Det finns människor som tror att smärta och lidande är djupare känslor än glädje. Det är fel, anser Bo Holten. Pianisten och tonsättaren Daniel Stagno har länge intresserat sig för vänsterhandskompositioner och har skrivit ett sådant stycke inspirerat av Tranströmers dikt Kyrie. Stagno skrev också 17 sånger för piano och bayton baserade på dikter av nobelpristagaren. -Hans poesi ger enorm inspiration, och det är svårt att låta bli att komponera till dem, säger Daniel Stagno. Tonsättaren och musikern Catharina Backman valde en dikt av Tranströmer som har plats för musik, nämligen Minusgrader med den inledande frasen Vi är på en fest som inte älskar oss. -Det är en kort prosatext som var rolig att tonsätta! En känsla av kyla och ensamhet grep dock tag i mig när jag läste orden - om festen som en växlingsbangård där Kalla kolosser står på skenor i dimman. Då lät jag en man i kören uttrycka en gråtares klagosång, en kontemplativ sorgefras, som påminner om östeuropeisk folkmusik, säger Catharina Backman.  -Vid uruppförandet i Storkyrkan i Stockholm blev den minutlånga inledningen av musikstycket bortcensurerad, berättar Catharina Backman. Där gestaltas en fest med partymusik och sorl där körmedlemmarna citerar fraser ur dikten. Det var tydligen alltför magstarkt för kyrkan! Tomas Tranströmer, The Official Website: http://tomastranstromer.net Tomas Tranströmer, Albert Bonniers Förlag: http://www.albertbonniersforlag.se/Forfattare/Forfattarpresentation/?personId=5920 Tomas Tranströmer, Svenska Akademin: http://www.svenskaakademien.se/nobelpriset_i_litteratur/pristagarna/tomas_transtromer Eva Ström, blogg: http://evastrom.blogg.se Eva Ström, Albert Bonniers förlag: http://www.albertbonniersforlag.se/Forfattare/Forfattarpresentation/?personId=6086 Bo Holten, Musica Ficta: http://www.ficta.dk/Bo%20Holten.Eng.html Bo Holten, Bach Cantatas: http://www.bach-cantatas.com/Bio/Holten-Bo.htm Daniel Stagnos hemsida: http://www.stagno.net Daniel Stagno, Wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Daniel_Stagno Catharina Backman, STIM: http://notes03.stim.se/stim/prod/stimv4.nsf/AllDocuments/370D7806859C06FFC125715C003406C7 Catharina Backman, Wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Catharina_Backman