Podcasts about toshio hosokawa

72 minuter tros det ta innan världen som vi känner den går under vid ett totalt kärnvapenkrig. Dan Jönsson reser till Hiroshima och ser hur ingenting tycks ha hänt och allt förändrats. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.AtomvårSom ett förfärligt fossil från något av framtidens naturhistoriska museer ligger den där och ruvar i all sin nakenhet: den suddiga konturen, skuggan av en mänsklig kropp. Fortfarande tydligt urskiljbar efter så många år tecknar den sin svartnade silhuett i det slitna brottstycket av den stentrappa som fram till den 6 augusti 1945 utgjorde entrén till bankkontoret i Hiroshima. På morgonen den dagen, som verkade bli varm och solig, hade någon slagit sig ner på trappan i väntan på att banken skulle öppna; någon, som när atombomben briserade klockan kvart över åtta i likhet med tiotusentals andra invånare i denna storstad helt enkelt försvann, förintades i den extrema hettan. Men skuggan blev kvar. Framtida civilisationer till varnagel och besinning.Nu ingår stenen med skuggan bland artefakterna på Fredsmuseet i Hiroshima, bland föremål som smälta klockor, sönderbrända skor, väggbitar med spåren av det svarta, radioaktiva regn som följde senare på dagen – ett museum som i sin krampaktiga saklighet kramar hjärtat ur besökaren. Plötsligt förstår jag precis vad han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film ”Hiroshima, mon amour”, när han gång på gång förnekar att hans tillfälliga franska älskarinna skulle kunna förstå något: ”Tu n'as rien vu a Hiroshima.” Du såg ingenting i Hiroshima. Ute i parken blommar körsbärsträden; vid utgången skriver jag en rad i museets gästbok och hajar till vid något som någon har präntat dit ett litet stycke ovanför. ”If only they had surrendered earlier…” läser jag på engelska. Om de bara gett upp tidigare.Föreställningen att atombomberna över Hiroshima och Nagasaki var moraliskt försvarbara eftersom de gjorde slut på kriget och tvingade fram den japanska kapitulationen några veckor senare, hör till den västerländska historieskrivningens mest långlivade myter. Men sann, det är den inte. Bomben bör kallas för vad den var, en förbrytelse; vill man förklara den bör man förstå den som en maktdemonstration inte bara mot Japan utan kanske främst mot Sovjetunionen, vars röda armé i krigets slutskede avancerade mot de japanska öarna. Men förödelsen i Hiroshima ska också ses som det logiska slutsteget i en process som påbörjats nästan femtio år tidigare, en vetenskaplig omvälvning som redan i grunden hade skakat bilden av vår värld och vår plats i den. Människan hade dyrkat upp naturens lås, sprängt den gamla världsbilden i småbitar. Det återstod att demonstrera.Fram till dess hade naturvetenskapen varit överens om att materiens minsta beståndsdelar utgjordes av ett slags rörliga partiklar, atomer. Ordet atom användes första gången av den grekiske naturfilosofen Leukippos på 400-talet före vår tideräkning och betyder odelbar – när den moderna atomläran formulerades i början av 1800-talet var det alltså ett sätt att hävda just att vetenskapen i dessa elementarpartiklar hade identifierat en materiens orubbliga grund, en fast punkt. Den rubbades 1897, när fysikern Joseph John Thomson lyckades visa att atomen förutom sin positiva kärna också består av en mindre, negativ partikel, elektronen. Året innan hade Henri Becquerel upptäckt det som Marie Curie några år senare skulle ge namnet radioaktiv strålning, och decennierna som följde kom genombrotten slag i slag: makarna Curies utforskande av radioaktiviteten, Ernest Rutherfords kartläggning av atomens inre struktur och hans modell – som sedan utvecklades och förfinades av den danske fysikern Niels Bohr – av hur elektronerna kretsar runt kärnan som i ett litet solsystem.Människan öppnade dörren till atomåldern, och världen var förändrad. ”Upplösningen av atomen,” skrev den ryske konstnären Vassily Kandinsky 1913, ”var för min själ detsamma som upplösningen av världen. De tjockaste murar störtade med ens samman. Allt blev osäkert, instabilt, mjukt.” Det var ungefär samtidigt som Kandinsky gjorde sina första helt abstrakta bilder – och känslan av en värld i upplösning var han knappast ensam om. Kubister, futurister, rayonnister: alla försökte de på olika sätt spegla denna söndersprängda verklighet. ”Jag är en atom i universum,” skrev Hilma af Klint om sina målningar i serien ”Atom”, och i Paris uppförde dansösen Loïe Fuller sin experimentella ”Radiumdans” med fosforescerande kostymer och – enligt uppgift – Marie och Pierre Curie som förundrade åskådare.Men fascinationen för det nya och oerhörda bar redan från början på ett mörkt stråk. 1909 publicerade H G Wells sin autofiktiva roman ”Tono-Bungay” där kvacksalvaren George Ponderevo upptäcker det radioaktiva materialet ”quap”, ett ämne med en outsinlig inre energi som också med tiden drabbar dem som kommer i kontakt med det med en dödlig, lepraaktig sjukdom. Detta kärnfysikens janusansikte var alltså tidigt uppenbart för både forskare och konstnärer, liksom för den breda allmänheten. I USA inleddes mot slutet av 20-talet en rättsprocess när en grupp kvinnliga arbetare i en urfabrik, ”the radium girls”, stämde staten efter att många av dem drabbats av cancer på grund av exponering för fluorescerande radiumfärg. Bävande anade man i den nya fysiken samtidigt lösningen på många av mänsklighetens problem – och fröet till dess slutgiltiga undergång.Men någon väg tillbaka fanns inte. Modernitetens bild av den tekniska utvecklingen som ett framåtskridande till varje pris laddade atomteorin med en ödesmättad förening av utopiska löften och dödliga hot. Dadaisten Hugo Ball förkunnade hur ”elektronteorin orsakat en märklig vibration i alla ytor, linjer och former”, hur ”dimensionerna krökte sig och gränser föll”. Men det slutliga genombrottet kom först 1938 när en grupp tyska fysiker gjorde upptäckten att en urankärna kunde klyvas när den besköts med neutroner. Och hur det då frigjordes extrema mängder energi.Det återstod nu sju år till Hiroshima. Om vetenskapen fram till dess stått på tröskeln till atomåldern togs nu de sista stegen in i den – och som så ofta var det vapenindustrin som gick i bräschen. Redan i januari 1939 tog USA:s president Roosevelt emot en rapport som visade hur man med en nukleär kedjereaktion skulle kunna producera en förödande bomb; samma teknik kunde också användas för att producera fredlig elektricitet, men med det krig som snart bröt ut kom andra prioriteringar. Från nyåret 1943 sysselsatte det så kallade Manhattanprojektet mer än hundratusen personer runt om i USA och efter två och ett halvt år, i juli 1945, gjordes den första provsprängningen. Bara tre veckor kvar: vid tvåtiden på morgonen den 6 augusti lyfte bombplanet Enola Gay från sin bas på ön Tinian i Marianerna. Vid spakarna satt piloten Paul Tibbets och i lastutrymmet fanns en fyra ton tung bomb som kärleksfullt fått namnet Little Boy. Knappt sju timmar senare nådde den sitt mål. Framtidens portar hade sprängts. Och ljuset flödade. AtomsommarDet sägs att det första som sker när en atombomb exploderar är att allt blir vitt. Berättelserna från dem som överlevde och kan berätta är fyllda av en vantrogen bävan, en övertygelse om att ha varit med om något som är omöjligt att beskriva. Ändå måste man försöka. Hisashi Tohara var arton år och satt just på ett tåg i väntan på att det skulle lämna perrongen. Dagen var en måndag, skriver han. Höstterminen hade precis börjat. Eleverna i hans gymnasieklass var mobiliserade vid ett stålverk, men den här dagen hade strömmen slagits ut och arbetarna fått ledigt. Pendeltåget in till centrum skulle alldeles strax gå när plötsligt allt flammade upp i ett bländande ljus – ögonblicket efter var det som om jorden skakade i sina grundvalar och hans nacke blixtrade till av en ohygglig smärta.Hisashi Tohara ägnar nästan en sida åt att försöka ge en föreställning om detta oerhörda ljus. Det var, förklarar han, ett ljus som aldrig slutade att strömma ut: ”oräkneliga partiklar av ljus” – ”bländande, gyllene med röda reflexer” – ”mikroskopiska, finare än ett damm av ljus” – ”en stormflod av ljus som översvämmade världen” – ”himmel och jord flöt i ett rött, gult, gyllene skimmer där man urskilde myriader av partiklar, än mer strålande. Under två eller tre sekunder kanske? Men det tycks mig” – minns han – ”som det varade betydligt längre. Och ändå inte mer än ett ögonblick.”Ögonvittnesskildringarna från Hiroshima har alla det gemensamt att de står mer eller mindre vanmäktiga inför den intensiva intighet som bomben utlöser. Hisashi Toharas minnesbilder är nedtecknade ett år efter bomben, därefter skrev han aldrig något mer. Enligt hans hustru var det heller ingenting han någonsin talade om; först efter hans död 2011 hittade hon berättelsen i en byrålåda. Som hos så många andra som överlevt liknande katastrofer genomsyras den inte bara av försöken att ge konkret gestalt åt det obeskrivliga, utan också av en dov, irrationell skam över att vara den som skonades. De sargade, sönderbrända, fastklämda, drunknande offer som kantar flyktvägen ut ur den förstörda staden hemsöker hans minnen som en kör av tysta, anklagande spöken.Samma dunkla upplevelse av hur skulden på något obevekligt vis faller på de oskyldiga offrens axlar går också som en sugande underström genom den främsta litterära skildringen av katastrofen i Hiroshima: Masuji Ibuses dokumentära kollektivroman ”Kuroi ame” – Svart regn. Ibuse var redan före kriget en av Japans mest uppburna författare, och ”Svart regn” blev bland det sista han skrev. Boken utgavs först 1969 och bygger på ett stort antal vittnesmål som fogats samman till en lågmäld, kollektiv berättelse. Titeln, ”Svart regn”, syftar på det våldsamma skyfall som bröt ut några timmar efter explosionen och som många av de brännskadade offren hälsade med jubel – utan att veta, förstås, att vattnet var radioaktivt och att de som drack det gick en säker död till mötes.Detta historiska markperspektiv är det fina med Ibuses roman. Ingen vet ju riktigt vad som hänt. Men att det är något exceptionellt blir uppenbart redan under de första veckor efter bomben när berättelsen utspelar sig. Ogräsen skjuter fart och blir monsterhöga, mystiska utslag visar sig på de överlevandes kroppar och leder snabbt till döden. Inga förklaringar ges, allt framstår som en obarmhärtig prövning. Frågan är, å andra sidan, om någon alls skulle bli lugnad av att veta vad sådana fenomen beror på, vad som faktiskt sker i en kropp som smittas av akut strålsjuka. Hur vävnaderna i de inre organen faller sönder, hur blodkärlens väggar drabbas av nekros, hur blodet slutar producera antikroppar och immunförsvaret upphör att fungera. Hur vatten tränger ut under huden där det bildar stora blåsor som brister, hur syrebristen i blodet orsakar så kallad cyanos, ett slags lilafärgade utslag som spricker upp och blöder. Hur bakterier från inälvorna tar sig ut och infekterar blodet och leder till akut sepsis.Som sagt, jag vet inte om det gör katastrofen mer begriplig. Men allt detta vet vi idag. Det är helt enkelt några av de nya kunskaper atomåldern fört med sig. Dessutom: med bomben föddes insikter som också utlöste en helt ny etisk diskussion. Den tyske filosofen Günther Anders, som besökte Hiroshima och Nagasaki i slutet av femtiotalet, beskrev det som att det som drabbat dessa båda städer var den första konkreta erfarenheten av hur kärntekniken och dess konsekvenser från och med nu förenar hela mänskligheten i en kuslig ödesgemenskap. Historiefilosofiskt, skriver han, är dessa vapensystem inte längre ett medium utan själva scenen där historien utspelar sig.Efter hemkomsten från Japan tar Anders kontakt med Hiroshimapiloten Claude Eatherly, som vid den här tiden sitter intagen på ett mentalsjukhus för sina samvetsbetänkligheter. Deras korrespondens, som sträcker sig över nästan två år, utkommer så småningom under titeln ”Samvete förbjudet” – och i ett av dessa publicerade brev minns Eatherly hur han på morgonen den 6 augusti slås av den förfärande insikten om vad som är på väg att ske. Han sitter själv inte i bombplanet, utan flyger i förväg för att rekognoscera målet: en järnvägsbro i utkanten av staden. Han ser den tydligt genom de lätta cumulusmolnen. I samma ögonblick som han ger klartecken glider molnen bort, bomben riktas fel och han inser att den nu kommer att träffa stadens centrum.Claude Eatherly kommer så länge han lever aldrig att bli fri från det han varit med om. Samma sak gäller förstås de tusentals överlevande, på japanska hibakusha, som likt offren för de nazistiska förintelselägren bär sitt ofattbara trauma i tysthet mitt i en till synes likgiltig omvärld. Vad är det för mening att berätta? Hur beskriver man det obeskrivliga? Hur förklara skuldkänslorna hos den som överlevt? ”Du såg ingenting i Hiroshima”, som det heter i Marguerite Duras manuskript till Alain Resnais ”Hiroshima, min älskade”. Nej – men på stadens Fredsmuseum finns några konkreta kvarlevor: en bit vägg med långa strimmor av det svarta, radioaktiva regnet, trappstenen med skuggan efter någon som satt och väntade på att banken skulle öppna. Men också mängder med teckningar, utförda av hibakusha under åren efter bomben; bilder som började dyka upp i offentligheten på sjuttiotalet och sedan vuxit till en egen genre av vittnesmål. Enkla, expressiva försök att skildra förödelsen, paniken, massdöden. Mänskliga spöken med håret på ända, kläderna i trasor och skinnslamsor hängande från kroppen. Floden som svämmar över av lik. Vanmäktiga bilder av de första sekundernas intensiva ljus.Barnen som överlevde, skriver Hisashi Tohara, kom att kalla bomben för ”pikadon”: av orden för ”ljus” och ”dån”. Det ljuset, och det dånet, är det som lyser upp och genljuder genom decennierna som följer. Med skuggorna av hundratusen döda. Atomhöst”Din första tanke när du vaknar skall vara 'atom'.” Så inleder Günther Anders sina Atomålderns bud, publicerade i dagstidningen Frankfurter Allgemeine 1957. Den tyske filosofen och författaren hade då sedan ett decennium ägnat sig åt att försöka greppa den moraliska vidden av atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki – och kommit till slutsatsen att bombens själva existens i grunden hade förändrat mänskligheten som kollektiv. Som han uttryckte det i sin brevväxling med den olycklige Hiroshimapiloten Claude Eatherly något år senare hade hotet om planetens totala förintelse fört oss alla samman i en ofrivillig ödesgemenskap av ”oskyldigt skyldiga”. Eatherly, med sina förtärande självförebråelser – som till slut drev honom så långt att han upprepade gånger begick våldsbrott och bankrån, bara för att bevisa sig skyldig till något, och slippa ifrån sin roll som krigshjälte – framstod för Anders som en förebild i denna universella olycksgemenskap. Ett offer för bomben, han också.Om någon tycker det här påminner om hur man idag tänker kring klimatförändringarna, ligger det mycket i det. Men detta första decennium efter bomben var det inte många i västvärlden som delade Anders tankar. När han och Eatherly brevväxlade satt piloten inspärrad på ett militärt mentalsjukhus med sina skuldkänslor. I femtiotalets USA fanns ingen plats för sådana som han. Det skulle så småningom förändras – men trots att bilderna och vittnesmålen från Hiroshima nått den amerikanska allmänheten redan 1946, i John Herseys berömda reportage, fick de väldigt liten effekt i offentligheten. Här dominerade den officiella historieskrivningen där det som skett i Hiroshima och Nagasaki var ett nödvändigt ont, närmast framtvingat för att äntligen få den japanska krigsmakten att kapitulera. Den berättelsen gäller till stor del än idag, trots att den faktiskt inte har mycket fog för sig. Som historikern Tsuyoshi Hasegawa kunde visa redan 2005 var Japans kapitulation bara en tidsfråga; det som fick USA att detonera bomberna var att Sovjetunionen efter Tysklands kapitulation fått händerna fria i Fjärran Östern. I en stormoffensiv hade Röda armén ockuperat Manchuriet och var på väg mot Japan över öarna i norr. Vad det handlade om för USA:s del var att inte Sovjet skulle hinna först.Atombombsåldern kom alltså att inledas i en stämning av förnekelse och förträngning. Medan efterkrigstidens optimistiska konsumtionssamhälle tog form började en vanvettig atomkapprustning. Från de första bomberna hade den amerikanska atombombsarsenalen vuxit till 170 stycken 1949, när Sovjetunionen gjorde sitt första kärnvapenprov, och åren som följde gick det slag i slag. 1952 testsprängde USA sin första termonukleära vätebomb, stark som tusen Hiroshimabomber, och redan i mitten av decenniet hade de båda kärnvapenmakterna bomber nog för att med marginal spränga hela den mänskliga civilisationen till grus. Detta samtidigt som politikerna drömde om en framtida teknokratisk utopi flödande av billig energi, där bilarna drevs av små kärnreaktorer. Skulle kriget ändå råka bryta ut fick skolbarnen lära sig att krypa ner under bänkarna, och speciella dräkter tillverkades för att skydda mot strålningen.Under tiden drogs ritningarna upp för den oundvikliga förintelsen. 2008 berättade den pensionerade amerikanske försvarstjänstemannen John Rubel hur han i december 1960 suttit med under ett hemligt möte där ett par höga officerare lade fram de detaljerade planerna för en så kallad förebyggande kärnvapenattack mot Sovjetunionen. Som Rubel mindes det skulle angreppet enligt ingenjörernas beräkningar leda till döden för cirka sexhundra miljoner människor. Rubel erkände att han själv i stunden saknat civilkurage för att protestera, och jämförde med den nazistiska Wannseekonferensen där planerna för den slutliga, industriella lösningen av judefrågan tog form. ”Jag kände,” skrev han, ”att det jag bevittnade var ett liknande nedstigande i mörkrets hjärta, en grumlig underjordisk värld som styrdes av ett disciplinerat, noggrant och livaktigt men hjärndött grupptänkande med syfte att utrota hälften av människorna som levde på nästan en tredjedel av jordytan.”I Japan däremot var de postnukleära stämningarna annorlunda – av naturliga skäl. Trots att det under hela femtiotalet rådde ett offentligt tabu mot att diskutera katastrofen och dess följder är det ingen överdrift att säga att hela den japanska konsten och litteraturen under efterkrigstiden utvecklades i skuggan av Hiroshima och Nagasaki. Bomberna och den amerikanska ockupationen sände chockvågor genom den japanska kulturen och födde experimentella konströrelser som den minimalistiska arte poveragruppen Mono-ha, eller den betydligt våldsammare Gutai, vars medlemmar besköt sina målardukar med kanon: bägge strömningar som i sin tur också gjorde djupa intryck på yngre konstnärer som Yoko Ono, Tetsumi Kudo och Yayoi Kusama. Nobelpristagaren Kenzaburo Oe gav 1965 ut sina Anteckningar från Hiroshima, en samling personliga reportage där de överlevande, som efter tjugo år fortfarande lever i skräck för blodcancer och andra efterverkningar, lyfts upp till en sorts nationella, moraliska förebilder: ”Bara genom liv som deras,” skriver Oe, ”kan människor framträda med värdighet i vårt samhälle.”Och med tiden växte protesterna i styrka även i västvärlden. Precis som man likt Theodor Adorno kunde se det som ”barbariskt” att skriva poesi efter Auschwitz kunde man som Günther Anders spekulera i vad det betydde att bedriva filosofi efter Hiroshima. Hans kollega Hannah Arendt delade synen på bomben som en mänsklighetens vändpunkt – men för henne stod den framför allt för en förlust av politiskt handlingsutrymme, där teknologins råa styrka tog förnuftets plats. Man frestas citera president Trumans tillkännagivande den 6 augusti 1945, där han proklamerar Hiroshimabomben som ”den organiserade vetenskapens största historiska bragd”. Som Arendt uttrycker det i Människans villkor har denna etiskt förblindade vetenskap trätt ut i offentligheten som en av ”de mäktigaste, maktgenererande grupperingar historien skådat.”Atomålderns etik måste med andra ord ta formen av en civilisationskritik. Mot slutet av sextiotalet uppgick antalet atombomber i världen till över 30 000 – men då var också motståndet i full kraft. Ett motstånd som inte bara riktades mot kärnvapenrustningen utan också mot den fredliga atomkraften och hela den teknokratiska kultur som gjort det möjligt att spela med så fruktansvärda insatser. Att en olycka vid ett kärnkraftverk kan få precis samma förödande effekter som en bomb har världen sedan dess tvingats till insikt om, gång på gång: i Harrisburg, Tjernobyl, Fukushima. Namnen hemsöker vår tid, som skuggan av en mardröm. Den där tanken som man nuddar när man vaknar. Och som sedan försvinner. AtomvinterEtt minne från när det kalla kriget var som kallast, början på åttiotalet: jag sitter hemma i soffan i föräldrahemmet och ser på teven där USA:s president Reagan flinande avslöjar att en kärnvapenattack mot Sovjetunionen kommer att starta om fem minuter. Ett skämt, tydligen. Mitt minne av händelsen är lite oklart: eftersom ”skämtet” gjordes inför en radiosändning borde ljudupptagningen ha spelats upp till stillbilder, jag vet inte – men det jag tydligt minns är hur det medan skratten klingar ut i teven ändå hinner gå ett frostigt spöke genom vardagsrummet. Hur mina föräldrar liksom fryser till i tevesoffan och hur vi sedan också skrattar, lättade – och lite chockade: det var nära ögat. Om det är något vi har förstått på sista tiden är det ju hur nära det faktiskt verkar vara. Atomklockan, som den kallas, har länge stått på bara någon minut i tolv.Världen, kanske särskilt Europa, gick i detta tidiga åttiotal nästan bara och väntade på den stora smällen. Om vi idag förskräcks av de klimatförändringar som utsläppen av växthusgaser är på väg att leda till så är de trots allt ingenting emot det som skulle bli följden om ett fullskaligt kärnvapenkrig bröt ut. Inte som en effekt av själva explosionerna – men allt stoft de rörde upp, alla bränder de orsakade skulle lägga sig som ett lock på atmosfären i flera års tid och sänka temperaturen på jordytan till katastrofala nivåer. Fenomenet gick under begreppet atomvinter: ett ord som de här åren låg som ett kylelement under den dystopiska tidsandan med dess undergångsfantasier och nihilistiska yuppieideal. Med dess apolitiska alienering, och en popkultur som manglade ut sin svarta depprock och sina frostiga syntslingor över en ekande posthistorisk avgrund.Men den hotande atomvintern gav också näring åt en växande proteströrelse. Civilisationskritiken, som under sextio- och sjuttiotalen blivit ett allt tyngre inslag i kärnvapenmotståndet förenades på åttiotalet med feministiska, postkoloniala och antikapitalistiska strömningar i en gränsöverskridande skepsis mot den tekniska utvecklingen som filosofen och antikärnvapenveteranen Günther Anders såg som ett senkommet historiskt genombrott när han i början av åttiotalet samlade sina reflexioner i de här frågorna i boken Hiroshima ist überall, Hiroshima är överallt. I England tog ett feministiskt fredsläger form i protest mot utplaceringen av kärnvapen vid armébasen i Greenham Common. I Australien protesterade urbefolkningen mot uranbrytningen på traditionell aboriginsk mark, i New Mexico i USA krävde Navajofolket kompensation för kärnvapenprovens radioaktiva kontaminering. Och i Oceaniens övärld växte rörelsen för ”ett kärnvapenfritt Stilla Havet”, som en reaktion på de franska och amerikanska provsprängningar som gjort många öar obeboeliga. För dem som tvingats bort från sina hem var stormakternas så kallade ”nukleära kolonialism” bara ännu en form av cyniskt imperialistiskt våld.Denna världsomspännande folkrörelse såg för en kort tid ut att faktiskt stå inför ett globalt genombrott. I juni 1982 samlade en demonstration i New York en miljon deltagare i protest mot kärnvapenrustningen; några veckor tidigare hade bortåt hundratusen människor tågat genom Göteborg under samma paroller. Jag var själv en av dem. Liknande fredsmarscher ägde rum över hela den europeiska kontinenten. Vad vi kanske inte riktigt förstod, tror jag – hur vi nu skulle kunnat göra det, där vi vällde fram, mitt i alltihop – var hur snärjda vi alla redan var i den nukleära terrorbalansens världsordning. För om nu ”Hiroshima är överallt”, som Günther Anders skrev – måste det då inte betyda att också protesterna blir en del av systemet: en balanserande motvikt som invaggar oss i tron att den nukleärteknologiska utvecklingen trots allt ska gå att tämja och hantera? Sedda från dagens tidsavstånd kan de ju faktiskt se så ut, som en avledande, kringgående rörelse, en historiens list som tillfälligt öppnade en politisk ventil och lät oron pysa ut, utan att i grunden ändra något överhuvudtaget. Allt medan utvecklingen gick vidare i sina obevekliga spår.Nej, jag vet inte. Men kanske var det en sådan insikt som landade i världens medvetande i april 1986, med haveriet i Tjernobyl. Plötsligt visade det sig mycket konkret – om man nu inte redan hade förstått det – att Hiroshima verkligen var överallt: i luften, i vattnet, i maten vi äter. Helt oberoende av nationsgränser och politiska system. Sociologen Ulrich Beck skrev i sin uppmärksammade bok Risksamhället hur händelser som just den i Tjernobyl tvingar hela samhället att orientera sig efter potentiella risker, försöka förutse och förebygga – och inte minst: uppfostra sina medborgare i riskmedvetenhet, eller uttryckt på ett annat sätt, i oro. Vi får i förlängningen ett samhälle där rädslan är det som binder samman, ett samhälle vars främsta uppgift blir att vidmakthålla en bedräglig illusion om säkerhet.I detta risksamhälle måste till slut också kärnteknologin banaliseras och kläs i termer av säkerhet. Det talas om kärnvapnen som ett skyddande ”paraply”, om kärnenergin som en trygghet i en osäker och föränderlig omvärld. Hiroshima känns mycket avlägset. Att besöka staden idag ger upphov till en märklig svindelkänsla: åttio år efter bomben sjuder staden av liv som vilken modern metropol som helst, de hypersnabba shinkansentågen anländer och avgår på sekunden på den centrala järnvägsterminalen, nästan som om inget hänt. Men det har det. Det har det, verkligen – under ytan ömmar fortfarande traumat, men med sin ärrvävnad av monument och museala artefakter, all denna rekvisita i en minneskultur som hoppas läka det som inte går att läka.Kanske är det det han menar, den japanske mannen i Alain Resnais film Hiroshima, min älskade, när han säger till sin franska älskarinna att hon aldrig har sett något i Hiroshima. För det som skett går inte att se. Med varje gest som återkallar minnet följer en som hjälper till att utplåna det. I filmen är den franska kvinnan själv på flykt undan ett krigstrauma: hennes första kärlek var en tysk ockupationssoldat – och minnet av hur hon blev vittne till hans död för en anonym kula från en motståndsman är, förstår man, det hon nu på ett bakvänt sätt försöker bearbeta genom att vara med och spela in en ”fredsfilm” (som det kallas) i Hiroshima.Men traumat, visar det sig, går inte att förtränga. Det finns kvar. Precis som atomvintern finns kvar – som en iskall, omedveten rysning under kärnvapenparaplyet. Spöket från Hiroshima, skuggan av den okände som satt och väntade på bankens trappa just när bomben föll, har vuxit till ett skymningsdunkel som vi mer eller mindre tycks ha vant oss vid. Om det totala atomkriget bryter ut skulle det, enligt en vanlig uppgift, ta sjuttiotvå minuter innan det mesta av vår civilisation är ödelagd. En dryg timme. Längre är den inte, framtiden.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturAnnie Jacobsen: Kärnvapenkrig – ett scenario. Översättare: Claes-Göran Green. Fri Tanke, 2024.Tsuyoshi Hasegawa: Racing the Enemy – Stalin, Truman, and the Surrender of Japan. Harvard University Press, 2005.Marguerite Duras: Hiroshima, mon amour – filmmanus och berättelse. Översättare: Annika Johansson. Modernista, 2014.H. G. Wells: Tono-Bungay. (Ej översatt till svenska i modern tid, original: Macmillan, 1909.)Günther Anders: Hiroshima ist überall. C. H. Beck, 1982.Hisashi Tōhara: Il y a un an Hiroshima. översättare: Dominique Palmé. Gallimard, 2011 (postum utgåva från återfunnen text).Masuji Ibuse: Black Rain. Översättare: John Bester. Kodansha International, 1969.Claude Eatherly / Günther Anders: Samvete förbjudet – brevväxling. Översättare: Ulrika Wallenström. Daidalos, 1988.Kenzaburō Ōe: Hiroshima Notes. Översättare: David L. Swain & Toshi Yonezawa. Marion Boyars, 1995.Peter Glas: Först blir det alldeles vitt – röster om atomvintern. Natur & Kultur, 1984.Ulrich Beck: Risksamhället – på väg mot en annan modernitet. Översättare: Svenja Hums. Bokförlaget Daidalos, 2018.Hannah Arendt: Människans villkor. Översättare: Alf Ahlberg. Rabén & Sjögren, 1963.LjudSylvain Cambreling, Nathalie Stutzmann, Theresa Kohlhäufl, Tim Schwarzmaier, August Zirner med Bayerska Radions Kör och Symfoniorkester (München): Voiceless Voice In Hiroshima. Kompositör: Toshio Hosokawa med texter från liturgin, Paul Celan och Matsuo Bashō. Col legno, 2001.Sveriges Radios arkiv.US National archives.Hiroshima mon amour (1959), regi: Alain Resnais, manus: Marguerite Duras. Producent: Argos Films. Musik: Georges Delerue och Giovanni Fusco.

In deze week bij Kalm met Klassiek gaan we weer op reis. Na het Midden-Oosten en Ierland doen we dit keer Japan aan. De aangelegenheid? Die prachtige kersenbloesem waar het land zo om bekend staat. Verwacht een hele week aan lichte, lente-achtige, Japanse muziek, te beginnen met twee kortere werken van componist Toshio Hosokawa. Hij schreef twaalf 'Japanse liederen' voor sologitaar, en je hoort daaruit deel 3 en 4.  Wil je meer Kalm met Klassiek? Ga naar npoklassiek.nl/kalmmetklassiek (https://www.npoklassiek.nl/kalmmetklassiek). Alle muziek uit de podcast vind je terug in de bijbehorende speellijst (https://open.spotify.com/playlist/6YgSfm1Sux7CroiJvzeUdx?si=f0f254ee8f4048e7). 

durée : 00:09:52 - Works for Saxophone : Toshio Hosokawa - Masanori Oishi - « La musique de Toshio Hosokawa nous invite à un voyage poétique à travers les connaissances qu'il a acquises tout au long de sa vie en faisant dialoguer les cultures de l'Orient et de l'Occident » (Paco Yáñez).

durée : 00:58:59 - En pistes, contemporains ! du dimanche 23 février 2025 - par : Emilie Munera - En pistes dans la musique contemporaine nippone de Toshio Hosokawa avant de profiter du Stenhammar quartet ou de la musique de Jörg Widmann par Paavo Järvi. - réalisé par : Fanny Constans

durée : 00:09:52 - Works for Saxophone : Toshio Hosokawa - Masanori Oishi - « La musique de Toshio Hosokawa nous invite à un voyage poétique à travers les connaissances qu'il a acquises tout au long de sa vie en faisant dialoguer les cultures de l'Orient et de l'Occident » (Paco Yáñez).

durée : 00:58:59 - En pistes, contemporains ! du dimanche 23 février 2025 - par : Emilie Munera - En pistes dans la musique contemporaine nippone de Toshio Hosokawa avant de profiter du Stenhammar quartet ou de la musique de Jörg Widmann par Paavo Järvi. - réalisé par : Fanny Constans

durée : 00:09:52 - Works for Saxophone : Toshio Hosokawa - Masanori Oishi - « La musique de Toshio Hosokawa nous invite à un voyage poétique à travers les connaissances qu'il a acquises tout au long de sa vie en faisant dialoguer les cultures de l'Orient et de l'Occident » (Paco Yáñez).

durée : 00:58:59 - En pistes, contemporains ! du dimanche 23 février 2025 - par : Emilie Munera - En pistes dans la musique contemporaine nippone de Toshio Hosokawa avant de profiter du Stenhammar quartet ou de la musique de Jörg Widmann par Paavo Järvi. - réalisé par : Fanny Constans

Der berühmteste Komponist Japans verbindet Ost und West - östliche und westliche Klangsprachen, östliche und westliche Philosophie. In seiner Musik sei jeder Moment ein wichtigster Moment, jeder Moment eine Ewigkeit. Erst während seines Studiums in Deutschland entdeckte der aus Hiroshima stammende Hosokawa die Schönheit der traditionellen Künste seiner Heimat. Er fand seine künstlerische Identität und erkannte, wie wichtig auch für ihn zentrale Elemente dieser Kunstformen waren: Der Prozess der Seelenheilung im N?-Theater, die, wie er sagt, «kosmischen» Klänge der höfisch-zeremoniellen Gagaku-Musik und der Mundorgel Sh?, oder die Prägnanz der Kalligrafie. Zudem ist ihm die Natur eine unerschöpfliche Quelle der Inspiration. Am Meer oder im Wald schöpft er Kraft und findet seine innere Ruhe. In seiner Kunst stellt er die Natur in all ihrer Schönheit und Reinheit dar, aber auch in ihrer Grausamkeit und Gewalt. Viele von Hosokawas Werken sind von Naturkatastrophen inspiriert oder sind Klagelieder für deren Opfer, wie seine beiden letzten Opern «Stilles Meer» oder «Erdbeben. Träume» über das T?hoku-Erdbeben von 2011. Und Hosokawa schreibt bereits an seiner nächsten Oper, welche ebenfalls von den Auswirkungen von Katastrophen erzählt und in etwa zwei Jahren uraufgeführt werden soll. Der 67-Jährige sieht sich auch als Komponist einer Urkraft, welche in der japanischen Kultur «Ki» genannt wird. Er empfange und vertonte das, was bereits da sei im ewigen «Fluss der Töne». Wie ein Schamane wolle er so die spirituelle Welt mit uns verbinden. Erstausstrahlung: 22.03.2023

Lärm und Stille, Profanes und Poetisches prallen in dieser Stadt aufeinander. Durchgeschüttelt nach einer ratternden U-Bahn-Fahrt, hält der Tokio-Reisende inne beim Betrachten eines Falters beim Bambus. Mit Texten von Durs Grünbein, Yasunari Kawabata, Michiko, Imma von Bodmershof, Wieland Wagner, Mantaro, Chora und Issa und Musik von Helmut Lachenmann und Toshio Hosokawa.

Nacido en Hiroshima diez años después de las bombas, el compositor y pianista pone música a esas imágenes desde esa fina línea que separa las vanguardias sonoras occidentales y la milenaria tradición filosófica y estética de su país. También se prodiga en el teatro y la poesía._____Has escuchadoCirculating Ocean (2005). Orchestre National de Lyon; Jun Märkl, director. Naxos (2014)Sakura für Otto Tomek (2008). Mayumi Miyata, sho. ECM (2011)Voiceless Voice in Hiroshima (1989-2001). Chor Des Bayerischen Rundfunks; Symphonierorchester Des Bayerischen Rundfunks; Sylvain Cambreling, director. Col legno (2002)_____Selección bibliográficaBRITO, Paulo, “Staging Noh Performance in Contemporary Opera: The Dance of the Shite in Toshio Hosokawa's The Maiden from the Sea (2017)”. Asian Music, vol. 54, n.º 1 (2023), pp. 92-119*DURÁN ARUFE, David, A Música para piano de Toshio Hosokawa. Tesis doctoral, Universidade de Santiago de Compostela, 2017 FUKUNAKA, Fuyuko, “Narrative, Voice, and Reality in the Operas by Hosokawa Toshio and Mochizuki Misato”. En: Vocal Music and Contemporary Identities: Unlimited Voices in East Asia and the West. Editado por Christian Utz y Frederick Lau. Routledge, 2013GALLIANO, Luciana, Lotus: la musica di Toshio Hosokawa. Auditorium, 2013HOSOKAWA, Toshio y Walter-Wolfgang Sparrer, Stille und Klang, Schatten und Licht: Gespräche mit Walter-Wolfgang Sparrer. Wolke Verlagsges, 2012KNODEL, Veronika, “Sprachlosigkeit und Trauma in Toshio Hosokawas Voiceless Voice in Hiroshima (1989/2001)”. Die Musikforschung, vol. 75, n.º 2 (2022), pp. 137-146LONG, Stephen, “Japanese Composers of the Post-Takemitsu Generation”. Tempo, vol. 58, n.º 228 (2004), pp. 14-22*OH, Hee Sook, “Threnody and the Aesthetics of Interculturality in Twenty-First-Century East Asian Composition”. Acta Musicologica, vol. 89, n.º 2 (2017), pp. 195-213*ROGGER, Basil, Toshio Hosokawa. Roche, 2010UTZ, Christian, Musical Composition in the Context of Globalization: New Perspectives on Music History in the 20th and 21st Century. Transcript, 2021* *Documento disponible para su consulta en la Sala de Nuevas Músicas de la Biblioteca y Centro de Apoyo a la Investigación de la Fundación Juan March

Täna kell 19 teeb Klassikaraadio ülekande ERSO kontserdist "Elts ja Randalu", kus kõlab Wolfgang Amadeus Mozarti looming kõrvuti jaapani heliloojate Tōru Takemitsu ning Toshio Hosokawa teostega.

We recently welcomed actress Emma Stone and director Yorgos Lanthimos to the New York Film Festival for the U.S. premiere of Bleat, a Spotlight selection in this year's festival, for a post-screening Q&A with NYFF Artistic Director Dennis Lim. Director Yorgos Lanthimos and star Emma Stone have worked together before, but never in black-and-white on a remote Greek island with a herd of goats. In this entrancing, wordless collaboration, Stone gives a mesmerizing performance as a young widow who, along with her late husband (Damien Bonnard), embarks on a singularly unclassifiable journey through sex, death, and resurrection. Showing for the first time since its Athens premiere last year and designed never to be presented with a recorded soundtrack, this unique 35mm screening of the silent film featured live accompaniment by an ensemble of musicians and a choir, performing pieces by J.S. Bach, Knut Nystedt, and Toshio Hosokawa. Tickets to the New York Film Festival are moving fast! Get up-to-date information on all available tickets on a daily basis by visiting filmlinc.org/tix.

Die slowenische Dirigentin Martina Batič steht derzeit am Pult des SWR Vokalensembles. Eine kleine Konzerttournee findet am Samstag, 29. Juli in Stuttgart ihren Abschluss. In SWR2 spricht die Dirigentin über das „Elegie“ betitelte Konzertprogramm, das auch neue Werke von Toshio Hosokawa und Heinz Holliger bereithält. Sie sagt: „Musik und Kunst sind wunderbare Geschenke, die uns helfen, mit den Elegien unseres Lebens umzugehen.“ Das Konzert aus der Gaisburger Kirche wird im Live-Videostream ab 20 Uhr übertragen.

Konstantin Krimmel nahm sich Zeit für den Podcast der Kölner Philharmonie. Der gefragte Bariton steckte Anfang des Jahres in einer Probenphase für die Oper Hanjo von Toshio Hosokawa an der Bayerischen Staatsoper. Seine Begeisterung für das Singen wurde bei den St. Georgs Chorknaben in Ulm geweckt, zunächst als schönes Hobby. Damals ahnte der 1993 geborene Wahlmünchner nicht, dass daraus ein Lebensentwurf werden würde. Er begann ein Gesangsstudium bei Teru Yoshihara, 2020 mit Auszeichnung abgeschlossen. Seitdem hat er zahlreiche Wettbewerbe gewonnen, darunter 2019 der Deutsche Musikwettbewerb, der 1. Preis beim Internationalen Helmut Deutsch Liedwettbewerb, der 2. Preis beim Internationalen Gesangswettbewerb ‚Das Lied‘ in Heidelberg und der Gian Battista Viotti International Music Competition. Am Donnerstag, 23. Februar, 20:00 ist er mit Julius Drake am Flügel zu Gast in der Kölner Philharmonie und singt Lieder von Johannes Brahms und Robert Schumann. Im Gespräch mit Katie Knees erfahren Sie, wie sich seine Liebe zum Konzert- und Lied-Repertoire entwickelt hat, wie der Alltag des passionierten Hundebesitzers aussieht und welchen Traum er sich noch gern erfüllen würde. https://www.koelner-philharmonie.de/de/programm/konstantin-krimmel-julius-drake/2794 Foto ©Daniela Reske Fotografie

Lärm und Stille, Profanes und Poetisches prallen in dieser Stadt aufeinander. Durchgeschüttelt nach einer ratternden U-Bahn-Fahrt, hält der Tokio-Reisende inne beim Betrachten eines Falters beim Bambus. Mit Texten von Durs Grünbein, Yasunari Kawabata, Michiko, Imma von Bodmershof, Wieland Wagner, Mantaro, Chora und Issa und Musik von Helmut Lachenmann und Toshio Hosokawa. Sprecher: Antje Rennicke und Stefan Evertz.

This episode is also available as a blog post: https://thecitylife.org/2022/08/09/nyu-skirball-presents-the-north-american-premiere-of-toshio-hosokawas/ --- This episode is sponsored by · Anchor: The easiest way to make a podcast. https://anchor.fm/app --- Send in a voice message: https://anchor.fm/citylifeorg/message Support this podcast: https://anchor.fm/citylifeorg/support

Entre la vanguardia y el budismo zen: el compositor japonés Toshio Hosokawa mezcla música tradicional nipona con estilos melódicos occidentales creando así su propio universo sonoro, una obra que le ha valido la medalla Goethe 2021.

Zwischen Zen-Buddhismus und Avantgarde. Der japanische Komponist Toshio Hosokawa verbindet traditionelle Musik aus Japan mit westlichen Musikstilen und schafft ganz eigene Klangwelten. Für sein Schaffen erhielt er eine der drei Goethe-Medaillen 2021.

Belgian trumpeter Jeroen Berwaerts is a paramount musical force with an all-inclusive love for music that knows not how to discriminate. Praised for his outstanding technical capabilities and sensitive musicality, his repertoire encompasses every epoch, from baroque music to contemporary music to jazz. With a flourishing solo career of recitals as well as concerts with the world's leading symphony orchestras, Jeroen Berwaerts still finds time to devote himself to chamber music. Born in 1975, Jeroen Berwaerts' musical talents had already been awarded with prizes from various competitions such as the Concours Maurice André (1991) and Concours Européen de Jeunes Trompettistes (1992) when he began studies in Karlsruhe with celebrated trumpet-virtuoso Reinhold Friedrich. He was also an award-winner at the Prague Spring International Music Competition in 1997 and won the 2nd grand prize as well as the "Prix Feeling" (a special prize for best interpretation) at the Maurice André Trumpet Competition. Jeroen Berwaerts' open-mindedness and resplendent playing have brought him invitations to play at internationally acclaimed music festivals, including Ars Musica in Belgium, Takefu International Music Festival and the Rheingau Music Festival, as well as frequently at the Schleswig-Holstein Music Festival where in 2005 he performed the world premiere of Toshio Hosokawa's Voyage VII for trumpet and ensemble. He has also performed as a soloist with many well-renowned orchestras including the Jeunesses Musicales World Orchestra, Munich Symphony Orchestra, Berlin Symphony Orchestra, NDR Radiophilharmonie Hanover and the Symfonieorkest Vlaanderen under conductors such as Alan Gilbert and Yakov Kreizberg. Since winning the position of Principal Trumpet of the NDR Radio Symphony Hamburg in 1999, he has been invited to appear on several occasions as soloist with the orchestra. Following many years as a member of the Canadian Brass, Jeroen Berwaerts now plays with the Stockholm Chamber Brass. Over thirty compositions have been written for the ensemble, which performs mostly original compositions or arrangements of both contemporary and more traditional repertoire. Amidst his burgeoning trumpet career, Jeroen Berwaerts completed Jazz vocal studies at the Royal Conservatory of Ghent. He has developed several programs for trumpet and piano where he uniquely combines classical, jazz, trumpet and voice. His first solo CD In the Limelight provides a stunning take on trumpet repertoire of the Romantic period. RCA also released a live-CD featuring the Posthornserenade by Mozart under the baton of Günther Wand. Since 2008, Jeroen Berwaerts has been a Professor of Trumpet at the Hochschule für Musik in Hanover. Jeroen Berwaerts is Yamaha Artist. --- Support this podcast: https://anchor.fm/artssalon/support

«NOTEN & SCHLÜSSEL»Konzerteinführungen aus Grafenegg, die Ohren öffnenAlexander Moore über das Programm des Konzerts in Grafenegg am 20. August. InterpretenTonkünstler-OrchesterVeronika Eberle , ViolineAlexander Liebreich , Dirigent ProgrammCARL MARIA VON WEBEROuvertüre zur Oper «Oberon»TOSHIO HOSOKAWAKonzert für Violine und Orchester (Österreichische Erstaufführung)*, Auftragswerk des Grafenegg Festivals, des Philharmonischen Staatorchesters Hamburg, der Hong Kong Sinfonietta, des NHK Symphony Orchestra Tokyo, des Hiroshima Symphony Orchestra und des Prager Rundfunk-SinfonieorchestersLUDWIG VAN BEETHOVENSymphonie Nr. 3 Es-Dur op. 55 «Eroica» *Mit Unterstützung des Freundeskreis Grafenegg grafenegg.com/podcast

durée : 00:13:55 - Le disque contemporain de la semaine du dimanche 28 mars 2021 - Il y a 4 ans, la pianiste Momo Kodama enregistrait les études du compositeur japonais Toshio Hosokawa. Voici un nouveau disque, témoignage de la relation musicale qui unit le compositeur et l’interprète.

durée : 01:59:18 - Musique matin du jeudi 25 mars 2021 - par : Jean-Baptiste Urbain - La pianiste Momo Kodama créait en 2006, avec le Mito Chamber Orchestra sous la baguette de Seiji Osawa, le Concerto "Lotus under the moonlight" de Toshio Hosokawa, inspiré par le Concerto pour piano n°23 en La Majeur de Mozart. 14 ans plus tard, l'enregistrement de ces deux pièces sort chez ECM. - réalisé par : Yassine Bouzar

Belgian trumpeter Jeroen Berwaerts is a musical force to be reckoned with, whose all-embracing love of music knows no genre boundaries. Praised for his outstanding technical capabilities and sensitive musicality, his repertoire encompasses every epoch, from baroque to contemporary music and jazz.  Placing the standard repertoire for trumpet in ingenious programmes and unusual contexts has become Jeroen Berwaerts’ calling card. One such programme places Handel’s Feuerwerksmusik and dances from Rameau’s opera Dardarus alongside chansons by Jacques Brel. The singing roles in such programmes is generally taken up by Jeroen Berwaerts himself, who – alongside his active career as a trumpeter – completed jazz vocal studies at the Royal Conservatory of Ghent  Jeroen Berwaerts’ extraordinary commitment to contemporary music is evident in the numerous world premieres he has given, including Toshio Hosokawa’s second trumpet concerto Im Nebel and Francesco Filidei’s Carnevale. After Håkan Hardenberger he was the second trumpeter worldwide to add HK Gruber’s Busking (2007) to his repertoire.   In 2017, Jeroen Berwaerts’ discography was complemented by the album Signals from Heaven, recorded with Salaputia Brass, with whom he is trumpeter, jazz-vocalist and ensemble director. His recording of Paul Hindemith’s trumpet sonata with Alexander Melnikov was released on Harmonia Mundi in 2015. In 2012 he recorded Shostakovich’s Concerto for Piano, Trumpet and Orchestra under Teodor Currentzis with the Mahler Chamber Orchestra, the same year he recorded Toshio Hosokawa’s Voyage VII with the Orchestre Philharmonique du Luxembourg.  Jeroen Berwaerts studied in Karlsruhe with the celebrated trumpet virtuoso Reinhold Friedrich. Since 2008, he has been a Professor of Trumpet at the Hochschule für Musik in Hannover. Jeroen Berwaerts is Professor in Residence at the Royal Academy of Music in London. He is an official Yamaha Artist.   

Ryškus japonų akademinio avangardo atstovas, subtiliai derinantis senąsias tradicijas su akivaizdžia naujosios prancūzų muzikos įtaka.Laidos autoriai ir vedėjai Šarūnas Nakas ir Mindaugas Urbaitis

durée : 01:00:14 - En pistes, contemporains ! du dimanche 07 juin 2020 - par : Emilie Munera - En écho au carrefour de la création de ce soir, la dernière parution discographie du compositeur chinois Chang Ping "Oriental Wash Painting", une suite de quatre concertos pour instruments traditionnels chinois composés entre 2005 et 2015. - réalisé par : Davy Travailleur

https://www.vpro.nl/speel~RBX_VPRO_16141678~.html RBX_VPRO_16141678 Sun, 10 May 2020 21:00:00 +0200 full https://podcast.npo.nl/file/vrije-geluiden-op-4/36348/birds-fragments-ii-toshio-hosokawa.mp3

Hoogste tijd voor een aflevering van de onregelmatige serie 'solo cello ná Bach': de Sonate van Zoltán Kodály. Maar ook een intrigerend stuk van de Japanse componist Toshio Hosokawa voor sho en slagwerk, opgenomen tijdens de Berliner Festspiele vorig jaar. Met muziek van Pierre de la Rue, Johannes Lupus, Leonard Bernstein, Zoltán Kodály en Toshio Hosokawa.

Attribution: Roberto Fabbriciani and Roberto Paci Dalò, in “Usmaradio” for the radio program “Voci” by Roberto Paci Dalò, recorded at Usmaradio, Summer 2019, cc by-sa al Una conversazione appassionante e rivelatrice con uno dei più grandi musicisti della scena internazionale. Roberto Fabbriciani ci trasporta dal mondo della musica a quello del suono sottolineando l'importanza della cultura elettronica anche per un mondo acustico e strumentale. Tanti racconti "backstage" nella sua collaborazione con Gigi Nono e Aldo Clementi disegnando percorsi e ricerche di cruciale importanza per il nostro presente. ° Roberto Fabbriciani è internazionalmente riconosciuto tra i migliori interpreti. Originale ed artista versatile, Roberto Fabbriciani ha innovato la tecnica flautistica moltiplicando con la ricerca personale le possibilità sonore dello strumento. Ha collaborato con alcuni tra i maggiori compositori del nostro tempo: Luciano Berio, Pierre Boulez, Sylvano Bussotti, John Cage, Elliot Carter, Niccolò Castiglioni, Aldo Clementi, Luigi Dallapiccola, Luis De Pablo, Franco Donatoni, Jindřich Feld, Brian Ferneyhough, Jean Françaix, Giorgio Gaslini, Harald Genzmer, Adriano Guarnieri, Toshio Hosokawa, Klaus Huber, Ernest Krenek, György Kurtág, György Ligeti, Luca Lombardi, Giacomo Manzoni, Bruno Maderna, Olivier Messiaen, Ennio Morricone, Luigi Nono, Goffredo Petrassi, Henri Pousseur, Wolfgang Rihm, Jean-Claude Risset, Nino Rota, Nicola Sani, Giacinto Scelsi, Dieter Schnebel, Salvatore Sciarrino, Mauricio Sotelo, Karlheinz Stockhausen, Toru Takemitsu, Isang Yun, molti dei quali gli hanno dedicato numerose ed importanti opere. Con Luigi Nono ha lavorato a lungo, presso lo studio sperimentale della SWF a Freiburg, aprendo e percorrendo vie nuove ed inusitate per la musica. Ha suonato come solista con i direttori Claudio Abbado, Roberto Abbado, Bruno Bartoletti, Luciano Berio, Ernest Bour, Bruno Campanella, Aldo Ceccato, Riccardo Chailly, Sergiu Comissiona, José Ramón Encinar, Peter Eötvös, Vladimir Fedoseyev, Gabriele Ferro, Daniele Gatti, Gianandrea Gavazzeni, Gianluigi Gelmetti, Michael Gielen, Cristóbal Halffter, Djansug Kachidse, Bernhard Klee, Vladimir Jurowsky, Peter Maag, Bruno Maderna, Diego Masson, Ingo Metzmacher, Riccardo Muti, Marcello Panni, Zoltán Peskó, Josep Pons, Giuseppe Sinopoli, Arturo Tamayo, Lothar Zagrosek, e con orchestre quali l’Orchestra della Scala di Milano, l’Orchestra dell’Accademia Nazionale di Santa Cecilia, le Orchestre della Rai, London Sinfonietta, LSO, RTL Luxembourg, BRTN Brussel, Orchestre Symphonique de la Monnaie, WDR di Colonia, SWF Baden-Baden, Deutsches Symphonie-Orchester Berlin, Bayerischer Rundfunks, Münchener Philharmoniker. Ha effettuato concerti presso prestigiosi teatri ed istituzioni musicali: Scala di Milano, Filarmonica di Berlino, Royal Festival Hall di Londra, Suntory Hall di Tokyo, Sala Cajkowskij di Mosca, Carnegie Hall di New York e Teatro Colon di Buenos Aires ed ha partecipato a festivals quali Biennale di Venezia, Maggio Musicale Fiorentino, Ravenna, Londra, Edimburgo, Parigi, Bruxelles, Granada, Luzern, Warsaw, Salisburgo, Wien, Lockenhaus, Donaueschingen, Köln, München, Berlin, St. Petersburg, Tokyo, Cervantino. Ha inciso numerosi dischi molti dei quali premiati dalla critica ed è stato docente di flauto presso il Conservatorio “L. Cherubini” di Firenze e dei corsi di alto perfezionamento presso l’Università Mozarteum di Salisburgo. E’ autore di opere musicali e testi didattici adottati nei percorsi della didattica musicale internazionale, editi da Ricordi e Suvini Zerboni. Tra le sue recenti composizioni: Glacier in Extinction; Alchemies; Cantus; Suoni per Gigi; Quando sorge il sole; Zeus joueur de flûtes; Figaro il Barbiere (liberamente da Rossini); Grande, grande amore; Alluvione; Conversazione su Tiresia (di Andrea Camilleri).

Toshio Hosokawa schrieb eine Oper über Naturkatastrophen, orientiert an Kleists "Erdbeben in Chili" und dem Tsunami von Fukushima, musikalisch angelehnt ans japanische No-Theater. Uraufführung war am Sonntag, zum letzten Mal inszenierte Jossi Wieler als Intendant der Oper Stuttgart. Emotionale Betroffenheit wollte sich jedoch nicht einstellen, meint Peter Jungblut.

I programmet diskuteras violinsonater med Ehnes och Armstrong, pianokonserter av Medtner och Rachmaninov samt Alban Bergs Wozzeck med Hans Graf på pulten. Hanna Höglund har valt galenskap som tema. I panelen Camilla Lundberg, Rainer Clute och Tithi Hahn som tillsammans med  programledaren Johan Korssell betygsätter följande skivor: ELGAR DEBUSSY - RESPIGHI Violinsonater James Ehnes, violin Andrew Armstrong, piano Onyx ONYX 4159 MEDTNER RACHMANINOV Pianokonserter Marc-André Hamelin, piano Londons filharmoniker Vladimir Jurowski, dirigent Hyperion CDA 68145 Referensen Johan jämför med och refererar till en inspelning av Rachmaninovs tredje pianokonsert med pianisten Martha Argerich tillsammans med Berlin-radions symfoniorkester ledda av Riccardo Chailly och inspelad på Philips.  ALBAN BERG Wozzeck Roman Trekel, baryton, Anne Schwanewilms, sopran, m.fl. Houstons symfoniorkester Hans Graf, dirigent Naxos 8.660390-91 Referensen Johan jämför med och refererar till en inspelning där Wozzecks roll sjungs av Dietrich Fischer-Dieskau och Marie görs av Evelyn Lear. Vidare hörs kör och orkester från Deutsche Oper och allt leds av Karl Böhm. Inspelningen gjordes 1965 på DG.  Hannas val Hanna Höglund väljer ur två album med tema  galenskap i musiken. Vi hör valda delar ur Tales of Sound and Fury med Camerata Nordica och Terje Tönnesen, dirigent och violin, Karin Dahlberg, sopran, m fl. inspelad på Bis samt ur The Raven av Toshio Hosokawa med Charlotte Hellekant, mezzosopran, United Instruments of Lucilin och dirigenten Kentaro Kawase. Inspelad på Naxos.  Andra i programmet nämnda eller rekommenderade inspelningar: Nikolai Medtners stycke Skazka (Saga) Rachmaninovs tredje pianokonsert med Grigorij Sokolov och BBCs filharmoniker, Manchester ledda av Yan-Pascal Tortelier på DG. Debussys violinsonat med violinisten Joseph Szigety och Béla Bartók vid flygeln, inspelad på Vanguard Classics. Elgars violinsonat med violinisten Daniel Hope och pianisten Simon Mulligan på Nimbus. Alban Bergs Wozzeck med solister, Wiens filharmoniker och Statsoperas kör under ledning av Claudio Abbado på DG samt med solister, Paris-operans kör och orkester dirigerade av Pierre Boulez på CBS. Svepet Johan sveper över en box innehållande 9 CD med Bruckners nio symfonier där Daniel Barenboim står på pulten framför Staatskapelle Berlin. Utgiven på DG.

Dr. Amanda Quist takes us through a typical warm-up for the Westminster Choir College freshman choir. You’ll learn how, in just 5-7 minutes, she addresses the building blocks of great sound. Plus, you’ll take some fun detours into topics like cell phone policy and how to classify voices. Listen: Highlight to Tweet: “You need to have 3 ways to solve any problem” - Amanda Quist Show Notes: Amanda directs the (compulsory) freshman choir at WCC, so she is first director students meet. Her goal is to take a group of unfamiliar singers with widely-varying levels of experience and make a unison sound. Day 1: sing and build community (students see how they are connected); talk about music they love, their major, who they are; start with voice building - 5-7 minute warm up; next do something physical Low energy? Have them move...step-touches, or something fast-paced like a call and response. Buy in is tougher for the students without choir experience. Knowing the reason behind the exercises helps them buy in. No cell phone use in rehearsal, no tolerance. Breath - long exhalations on different sounds; must warm up breath, it’s connected to mindfulness Tone - balance between light and dark (chiaroscuro) Intonation - clear and resonant, with clear overtones; begin building triads; build their ears with solfege scales, scales in different modes Sight-reading is the most crucial skill for incoming freshmen to have. 3 Key Takeaways: Go into rehearsal with a plan, but be willing to change it when you assess the energy level of the students. The fundamentals are crucial and should be practiced every rehearsal: voice-building, breath, tone, intonation. The most valuable skill a high school director can give their students is the ability to sight-read. Resources/links Mentioned: Episode 7: Your Students are Worth the Investment, with Dr. Amanda Quist Bio: Dr. Amanda Quist is Associate Professor of Conducting at Westminster Choir College, where she conducts the Chapel Choir, Westminster Kantorei, and teaches graduate and undergraduate conducting. Kantorei was selected to perform at the Eastern Division ACDA Conference in February 2014 for her “Building Sound” workshop, was invited to sing at the American Handel Festival the previous year, and was selected as a National Finalist for the American Prize. During her work with the Westminster Symphonic Choir she collaborated with the New York Philharmonic, Philadelphia Orchestra, Dresden Staatskapelle, and composers Ola Gjeilo and Tarik O’Regan. Dr. Quist recently served as Chorus Master for the North American premiere of Toshio Hosokawa’s Matsukaze for Spoleto Festival USA and the Lincoln Center Festival. The New York Times and Charleston Post and Courier reviews described the chorus’ performance as “beautifully prepared,” “gripping,” with a “gossamer web of voices,” and “bridging the vocal and instrumental textures with perfect intonation.” Dr. Quist is Director of the Westminster Vocal Institute, and she was previously Director of Choral Activities at San José State University. She was selected to be the 2014 recipient of Westminster of Rider University’s Distinguished Teaching Award, and other honors include the prestigious James Mulholland National Choral Fellowship and the Audrey Davidson Early Music Award. Her research focus is voice science and pedagogy in the choral setting, and she recently presented an Interest Session for the National ACDA Conference in Salt Lake City. An active adjudicator and clinician, recent and upcoming appearances include the California All-State, Texas All-State, Delaware All-State, Tennessee All-State, and Vermont All-State honor choirs. She has also conducted honor choirs and served as an adjudicator in Arizona, Michigan, New York, Arkansas, Georgia, and New Jersey. She recently served as the Pennsylvania ACDA Summer Conference headliner, and as summer conducting faculty for Connecticut State University. An active mezzo-soprano, recent solo engagements include performances with the Monmouth Civic Chorus and Orchestra, Symphony Silicon Valley, Fuma Sacra, Princeton Pro Musica, and Princeton University. Dr. Quist serves as the National ACDA R&S Chair for Youth and Student Activities and ACDA Mentorship Co-Chair. Sponsored by: Sight Reading Factory (Use promo code “NINJA” at checkout for 10 free student accounts!) My Music Folders (Use promo code “NINJA” at checkout for best pricing - usually reserved for bulk purchases only!)

Werke von Wolfgang Rihm, Hans Abrahamsen, Toshio Hosokawa, Brian Ferneyhough, Brice Pauset, Mark Andre, Marco Stroppa, Liza Lim, Harrison Birtwistle, Hilda Paredes, James Clarke, Georg Friedrich Haas, Uri Caine und Johannes Maria Staud

Fukushima auf der Bühne: Das Atomunglück und wie die Menschen damit umgehen - damit beschäftigt sich die Oper "Stilles Meer" von Toshio Hosokawa, die jetzt an der Staatsoper Hamburg uraufgeführt wurde. Annika Täuschel im Gespräch mit Jörn Florian Fuchs.