Podcast appearances and mentions of eva str

Den nära vänskapen mellan Gunvor Hofmo och Ruth Maier var intensiv men kortvarig. 22 år gammal mördades Ruth i Auschwitz. Eva Ström reflekterar över den starka dikt som Hofmo skrev för att minnas. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2019-05-06.Det är barbariskt att skriva en dikt efter Auschwitz, så lyder ett berömt citat av den tyska filosofen Theodor Adorno. Ändå är det just de poeter som skrev om Förintelsen som har förnyat diktkonsten. Jag tänker förstås inte minst på den Paul Celan, som med sin förtätade poesi gestaltade sitt eget och seklets trauma. Men också Nelly Sachs har Förintelsen som sitt stora tema. Till dessa sällar sig även en norsk poet, Gunvor Hofmo, som levde 1921–1995.Hofmo var inte själv judinna, men fick ändå sin vardag söndersliten av nazisternas mördarmaskineri. Flera i hennes släkt var politiskt aktiva och internerades av den norska naziregimen, ett par av dem dog i tyska koncentrationsläger. Men det var en annan händelse som främst skulle komma att prägla hennes liv och diktning.1940 träffade hon den ett år äldre Ruth Maier. På ytan var de olika. Hofmo föddes utanför Oslo och växte upp i arbetarmiljö. Maier var en judisk flykting från en bildad överklassfamilj i Wien. Men de visade sig vara syskonsjälar och blev oskiljaktiga. Ruth var Gunvors universitet, de läste Rilke och Zweig och norska diktare som Olaf Bull efter att Ruth snabbt lärt sig norska.Vi känner Ruths uppväxt, tankar och möten med Norge väl genom hennes efterlämnade dagbok. Där lär man känna en sekulärt uppfostrad begåvad ung flicka, med skådespelar- och konstnärsdrömmar. Hon förälskar sig i både pojkar och flickor, men har också depressiva sidor. Hon finner sig inte tillrätta i sin norska värdfamilj och tiden i Norge är pressande. Resten av hennes familj, mor, syster och mormor, lyckades fly till England och det blir Ruths dröm att få återförenas med dem. Under vårvintern 1941 tas hon in på en psykiatrisk klinik.I jämförelse med Ruth ter sig Gunvor mer sluten. Även hon skriver dagböcker och dikter, men det är inte lika lätt att lära känna hennes mer tystlåtna personlighet som den livliga flickan från Wien. Det är genom skildringarna i Ruths dagbok vi får en konkret bild av henne. Inte minst imponerar Gunvors politiska mod – hon protesterar när vännen diskrimineras på grund av sin judiska börd.Ruths död blev det sår som Gunvor Hofmos dikt kom att kretsa kring, och som ger den dess obönhörlighet och styrka.Hur ska man beskriva deras omvälvande och ibland stormiga vänskap? Mycket talar för att det var en förälskelse. Den 9 januari 1941 skriver Ruth om Gunvor i sin dagbok ”Dagarna blir ljusare när man älskar någon”. Men den tvååriga relationen fick ett abrupt slut i november 1942, när Ruth arresterades av norsk polis i en så kallad juderazzia. Hon fördes med skeppet Donau till Stettin, för vidare befordran till Auschwitz, där hon omedelbart mördades i gaskamrarna i december, 22 år gammal.De sista ord som Ruth yttrade till Gunvor kom i ett brev: Varför skulle inte vi lida, när det finns så mycket lidande i världen? Och så det märkliga tillägget: bekymra dig inte om mig, jag vet inte ens om jag skulle vilja byta med dig.Ruths död blev det sår som Gunvor Hofmos dikt kom att kretsa kring, och som ger den dess obönhörlighet och styrka. Så här låter det i den första dikten i urvalsvolymen ”Jag glömmer ingen”, i Eva Runefelts och Staffan Söderbloms lyhörda översättning från 2019. Gud, om du ännu ser: det finns ingen vardag mer. Det finns bara stumma skrik, det finns bara svarta lik som hänger i röda träd! Hör hur tyst det är. Vi vänder oss om och går hem, men ständigt möter vi dem. Allt vi förnimmer i dag är de dödas andetag! Om vi i glömskan står: är det i deras aska vi går. Gud, om du ännu ser: det finns ingen vardag mer. När Ruth fördes bort tog Gunvor som sin livsuppgift att bära henne inom sig i en sorgens symbios.Men att försöka härbärgera Ruth och samtidigt ge uttryck för sin sorg blev till sist för mycket för henne. Förgäves försökte hon ge ut Ruth dagbok, vilket bidrog till att hon insjuknade i en svår psykos.I likhet med Paul Celan och Nelly Sachs kom alltså Gunvor Hofmo att tillbringa långa tider på mentalsjukhus. Länge skrev hon inte. Men under den sista sjukhusvistelsen fick hon en skrivvrå och när hon slutligen kunde lämna institutionen så fortsatte hon att ge ut diktsamlingar, men levde isolerat.Känsloläget är konstant och konsekvent i hennes lyrik, men för att förstå den förtvivlade kraften i finns det anledning att återvända till Adorno. För vad menade han egentligen när han sa att det är barbariskt att skriva poesi efter Auschwitz? Det har diskuterats och givna svar finns inte. Jag har tänkt att han menat att det var omoraliskt att forma sitt språk till något slag av estetisk njutning, när en så grundläggande ödeläggande förintande ondska ägt rum. Att det vore barbariskt att förtiga det i poesi som då blir till balsam, eskapism eller kosmetika, men att det även vore barbariskt att göra det till ämne för sin dikt. Det märkliga är dock som sagt att den poesi som under 1900-talet blivit nyskapande och bestående , som Paul Celans, har Förintelsen som sitt tema. Det förändrade hans dikt, och det förändrade även diktkonsten. Gunvor Hofmos poesi är mindre avskalad än den sene Celans, men dikterna ljuder likaledes av insikten om avgrunden, och om nödvändigheten i att fortsätta dikta.Gunvor är en överlevande i förhållande till Ruth, och känner den överlevandes irrationella skuld. Här finns en rasande brottning med den Gud, hon aldrig kunde släppa. Här finns en förtärande ensamhet, och en ödslig övergivenhet.I de fall man kan ana ljuset i hennes längtan, tycks det stråla från minnet av Ruth. På en fest hade en kamrat till dem vägra att sjunga Härlig är jorden, på grund av det sönderslitande krig som pågick. Då steg Ruth upp och pläderade flammande för att man skulle sjunga sången, för att skönheten och glädjen ändå måste få finnas. Kanske är det denna händelse som ekar i dikten Jag vill hem. Jag vill se stjärnorna över nattblank sjösom sjunger, sjunger:Härlig är natten,härlig är dagen,Ingen av dem ska dö! Jag vill hem till människorna –som en blindgenomstrålas i mörkretav sorgens stjärnljus.Den skrivandets största uppgift blir för Hofmo att aldrig glömma. Då hålls också smärtan vid liv. Denna smärta och nakenhet kan vara skrämmande och svår att ta till sig när man läser hennes dikt. Hon var själv medveten om det. Och kunde skämmas över det:Man tycker inte om sina dikter. De är alltför pinsamma vittnen. Man skäms över dem som när man ser sitt ansikte alltför plötsligt och naket i spegeln efter en vaknatt. Och man vänder sig bort från de där orden, de mörka vittnena. […] Så blir då din bästa dikt den du skäms mest över, den du allra helst skulle ha förnekat, eftersom den blottade för mycket av det innersta i dig. Så blir din bästa dikt, den du inte skulle ha skrivit, för den kostade dig för mycket. Med denna konsekventa inställning till sin diktning är det förståeligt att Gunvor Hofmo aldrig uppträdde offentligt eller gav några intervjuer. Det finns få fotografier av henne, endast i sin dikt uttryckte hon sig. I två ord kan den sammanfattas: Efteråt och Ensamhet. Gunvor Hofmo skrev sin dikt efter Auschwitz, och också efter Ruth, den blev både en generationsdikt, och hennes eget ödes personliga bikt.Eva Ström, författare LitteraturGunvor Hofmo: Jag glömmer ingen. Valda dikter i översättning av Eva Runefelt och Staffan Söderblom. Norstedts, 2019.Ruth Maiers dagbok – ett judiskt kvinnoöde. Översättare:Staffan Söderblom. Norstedt, 2019.

USA-korrespondent Roger Wilson har tittat på kulturella markörer och hjälper oss att tyda gäster, gester och artister under Trumps första dag som president. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. USA-KORRE ROGER WILSON OM TRUMPS KULTURELLA VAL Vi analyserar Donald Trumps första dag tillbaka i Vita Huset tillsammans med USA-korrespondent Roger Wilson. Vad är installationen för ett slags spektakel, vad vill han signalera kulturellt? Från ceremonin i kongressen till sportarenan. Och vad var det egentligen Musk gjorde för gest? SAMTAL: SÅ BLIR DEN SVENSKA FILMVÅREN Vad finns det att se fram emot bland de svenska biopremiärerna i vår, och vad syns för trender? Våra filmkritiker Björn Jansson och Nina Asarnoj har under förmiddagen besökt presentationen av den svenska filmvåren på Filmhuset i Stockholm och kommer till studion för att sammanfatta åt oss. REPORTAGE: CECILIA EDEFALK TALAR MED STRINDBERGS ANDE I morgon skulle August Strindberg ha fyllt 176 år – vilket vi uppmärksammar på ett lite annorlunda vis. Cecilia Edefalk är sedan sent 1980-tal en av våra internationellt erkända samtidskonstnärer. Hon arbetar med måleri, skulptur, installationer och fotografi. Nyligen kom hennes bok Mina Ord, där hennes samtal med döda konstnärskollegor och inte minst August Strindberg är nedtecknade. Den här kontakten med det hinsides är en del av Cecilia Edefalks konstnärliga praktik, en sorts intuition och lyhördhet, som hon själv beskriver som det ”måleriska tillståndet”. I detta tillstånd ska vi följa med vår reporter Katarina Wikars hem till Cecilia Edefalk. ESSÄ: EVA STRÖM OM GUNVOR HOFMOS LÄNGTAN ”Det är barbariskt att skriva en dikt efter Auschwitz”, skrev den tyske filosofen och tonsättaren Theodor Adorno. Inför 80-årsminnet av förintelselägrets befrielse på måndag, tar alla veckans OBS-essäer avstamp i denna mening. Idag hör vi författaren Eva Ström om norska Gunvor Hofmos diktning i Förintelsens skugga.Programledare: Lisa WallProducent: Felicia Frithiof

Hur gick det till när staden blev modern? Eric Luth pratar med Eva Ström, Elin Hjelmestam och Klas AM Eriksson om meritokrati, utbildning och urbanisering, men också smutsen, prostitutionen och fattigdomen på stadens baksidor.    Avsnittet är den andra delen i en poddserie som utgår från antologin Staden i den svenska romanen, och fokuserar på Hjalmar Söderbergs Stockholm och Gustaf Hellströms Kristianstad.   Läs mer om boken här: https://timbro.se/forlag/staden-i-den-svenska-romanen/  

W G Sebald inflytande över den moderna litteraturen är svåröverblickbart, men vari bestod hans storhet? Eva Ström reflekterar över detta och över poängen med Sebalds kontroversiella metod. Ursprungligen publicerad 2022-04-20.Kort före sin död i en bilolycka år 2001 höll den tyske författaren WG Sebald en workshop i skrivande på sitt universitet i East Anglia. Hans studenter samlade sedan sina anteckningar från samtalen till ett antal maximer av det han försökte lära ut. Bland annat sa Sebald: Inget av det som du kan hitta på kan vara så hårresande som det som folk berättar för dig,Jag kan bara uppmuntra er att stjäla så mycket som möjligt, Ingen kommer någonsin märka det.Var inte trädd för att infoga underliga vältaliga citat och ympa in dem i din berättelse. Det berikar texten.Sebald fick ett internationellt genombrott på 90-talet. Susan Sontag hyllade hans säregna prosa, som dock inte var så lätt att karaktärisera. Verk som Svindel. Känslor, Utvandrade, Saturnus ringar och Austerlitz är till synes dokumentära essäer men har fiktiva drag, och de är illustrerade med suddiga fotografier, som i stället för att klargöra oftast ökar mystiken. Författaren tedde sig ändå som en sanningssägare som ville blotta det samhället förtigit, i synnerhet Förintelsen. Men hur mycket kan man lita på hans dokumentära berättande Sebald sa själv: Essän har invaderat romanen. Men vi ska kanske inte lita på de fakta som förekommer.Ingen kommer märka att du stjäl, sa alltså Sebald till sina elever. Men det stämde inte.Den österrikiska judiska flickan Susi Bechhöfer kom tillsammans med sin tvillingsyster vid 3 års ålder i en Kindertransport till Storbritannien och hamnade hos en prästfamilj i Wales, där hon fick ett annat namn. I vuxen ålder uppdagades hennes riktiga namn och hon kunde nysta upp sin tragiska historia. Det gjordes en film om henne, och hon skrev en bok.  Detta tog Sebald del av och fogade in i  Jacques Austerlitz livsberättelse utan att det någonsin nämndes i verket.Susi Bechhöfer kände igen sin historia som en förlaga till Jacques Austerlitz och hon skrev till författaren som medgav att hon hade rätt.Detta kan man läsa om i "Speak, Silence", den biografi över Sebald där Carole Angier återskapar författarens liv från födelsen i Wertach i  Bayern,  till tiden i England som universitetslärare i East Anglia fram till dödsolyckan. Sebalds änka har inte velat medverka, men på intet sätt hindrat framväxten av boken, där syskon, vänner och arbetskamrater intervjuats. Framför allt ger Angier en fascinerande bild av Sebalds arbetsmetoder. Han lyckades skapa en halvdokumentär form, där fakta och fiktion ibland byter plats, vilket får materialet att sväva på ett drömlikt sätt och ge läsaren en svindel om man så vill. Ju mer dokumentärt Sebald skrev desto större blir svindeln. Är världen verkligen så underlig och grym? Och ändå så vacker? Susi Bechhöfer var trots allt ganska överseende mot Sebald. Mindre trakterad var konstnären Frank Auerbach, när han läste avsnittet Aurach i boken Utvandrade. Här återsåg han bild av ett av sina egna verk, liksom ett foto av sitt öga. Auerbachs konstnärliga metod bestod i att lägga på färg och sedan skrapa av den, och sedan börja på nytt, i en slitsam arbetsprocess.  Detta var en metod som Sebald i detalj beskrev i sitt verk allt hämtat från en biografi om Auerbach. Konstnären vände sig rasande till förlaget, som genast tog bort bilderna och namnet Aurach ändrades till Ferber.Sebald rättfärdigade säkert sitt projekt med att hans egen prosa var en nyskapelse, där han kunde ympa in skott från andras skrivande, biografier, berättelser och också förändra det.  I hembyn rasade man mot Sebald och hans mor, som kanske omedvetet försett honom med material. Andra var stolta över att ha bidragit till detta samtida mästerverk, som Peter Jordan, som var den andra förlagan till Aurach. Delar av Jordans mosters dagböcker hade i beskuret skick hamnat i romanen, ibland något omgjorda.Sebalds tillvägagångsätt har inspirerat många författare som Jenny Erpenbeck, Teju Cole, och Rachel Cusk . Vad än han lärde ut till dessa och sina elever fanns det något som de inte kunde tillägna sig, hans mästerliga stil och den aura som hans verk utstrålar. Hans minutiösa prosa med långa, ringlande beskrivande meningar är egendomligt suggestiv.Med sin hybridmetod ville han ge sin blick på världen, en blick som såg fasa och förstörelse, men inte som något kaotiskt utbrott utan snarare som ett pedantiskt organiserat arbete. Så tedde sig ju inte minst Förintelsen.  Sebalds far hade tjänstgjort i naziarmén, och hela Sebalds verk kan ses som ett gigantiskt bearbetande av detta trauma och av den småborgerliga, prudentligt lydiga uppväxt som dolt allt detta och som han ville bryta sig loss ifrån.Den autofiktiva prosan har efter Sebald exploderat, och invaderat litteraturen.  Den genre som blev hans är nu inte bara  hans egen. Det etiskt kontroversiella att ympa in en biografi med främmande element är ymnigt förekommande och kallas inte sällan appropriering. Men även om närmast alla författare stjäl och låter minnen, berättelser, läsefrukter och andras personliga historier ingå i sitt stoff tänk till exempel Selma Lagerlöf så är det ingen som så tydligt låter skarvarna bli synliga, som Sebald.Sebald verkade före internet det är lättare nu att spåra citat, människor, böcker och biografier. Några av de människor vars livshistoria han stal utan att fråga kände sig smickrade andra blev uppriktigt förbannade som Auerbach, och andra som Susi Bechhöfer tyckte att hennes identitet blivit stulen ännu en gång. Något erkännande av Sebalds tacksamhetsskuld kom aldrig till stånd.Men varför kunde då inte Sebald helt enkelt kunnat ge Susi Bechhöfer kredd och nämna att han inspirerats av hennes bok, alternativt Peter Jordans moster, vars dagbok han saxade ur? Eller tala om vilka böcker till exempel om arkitektur han inspirerats av, alternativt klippt stora sjok ur och kanske förändrat här och där.Jag tror svaret är att han då skulle underminerat hela sin konst, sitt verk. Poängen är att man aldrig riktigt som läsare vet om något är sant eller inte. Det är som om han vill säga att allt ändå är en illusion, men texten lyfter och svävar just därför, i den illusionen. Han ville inte skriva gängse essäer, där noter verifierar texten. Han visste förmodligen att detta hans tillvägagångssätt betraktades som oetiskt, men utan denna metod skulle hans verk aldrig ha kommit till. Och Angiers biografi stärker intrycket att hans skrivande var ett sätt för honom att överleva. Det är oerhört tragiskt och hans liv och predikament var på många sätt tragiskt. Det fanns ingen lösning på dilemmat. Och det var genom de här förvanskningarna av fakta som han skapade denna sin sanning om tillvaron. Hans konst är på samma gång ohygglig, vacker och utsökt, och just i denna paradox lever den.Eva Ström, författareLitteraturCarole Angier: Speak, silence in search of W G Sebald. Bloomsbury circus, 2021.W G Sebald: Dikt, prosa, essä. Översättning Ulrika Wallenström. Albert Bonniers förlag, 2011.

Med avstamp i bioaktuella "The Menu" och tv-succén "The Bear" skärskådar vi vår tids besatthet vid restaurangkök tillsammans med stjärnkocken Frida Nilsson och mat- och kulturskribenten Sara Berg. SÅ BLEV DANSEN EN PROTESTFORM I IRANDe landsomfattande protesterna mot regimen i Iran är inne på sin tionde vecka. Spontandans på gatorna och dansvideor med dödade demonstranter sprids. Vad har dansen för betydelse? Krönika av Saman Bakhtiari. Dessutom har vi pratat med Nima Kiann, konstnärlig ledare i exil för den nya iranska nationalbaletten, om varför dansen upplevs så farlig av regimen.VERKET SOM VÄRKER: "MORDET PÅ ANDREAS BAADER"1978 målade den norske konstnären Odd Nerdrum "Mordet på Andreas Baader" en storskalig och mycket omdiskuterad tavla som föreställer en av ledarna för den västtyska terrororganisationen Röda armé-fraktionen, som en religiös martyr. Det är ett verk som aldrig slutat värka hos lyssnaren Johan Westerholm, som såg tavlan för första gången för mer än 20 år sedan.ESSÄ: OM FAKTA OCH FIKTION HOS W G SEBALDÄven om varje litterärt verk uttrycker sin egen sanning, så uppstår etiska dilemman när författaren hämtar material från det egna och andras liv. I dagens essä från OBS handlar det om en författare vars hela metod handlade om detta mötte mellan fakta och fiktion. Författaren Eva Ström reflekterar kring W G Sebalds underliga, grymma och vackra värld. Del två i OBS serie om litteraturen och verkligheten.Programledare: Saman Bakhtiari Producent: Felicia Frithiof

Utanför Skottlands västkust ligger Yttre Hebriderna, en ögrupp som befinner sig i ett utsatt läge när klimatet förändras. Här hittar Maria Küchen varsel om människans framtid. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Målet för en enskild människas djupaste längtan är alltid unikt. Men det finns också platser dit många längtar. Det invanda och välbekanta kan kännas trångt och tomt. Så drömmar uppstår om ett själsligt hem någonstans långt borta, där allt är vackert och alla svar finns.Religiösa pilgrimer längtar till Mecka eller Jerusalem. Och karavanstoppet Samarkand i Centralasien, längs sidenvägen mellan Östasien och Europa, blev under medeltiden ett längtans mål inte bara för törstiga kameler utan också för drömmande människor. I det fjärran Samarkand fanns vatten och vila, skönhet och fest. Även bildligt sågs staden som en oas i tillvarons öken.Och poeter längtar inte sällan till öar. Om det är så att du längtar till de Yttre Hebriderna skrev till exempel poeten Eva Ström i sin diktsamling Steinkind från 1979, där man har havet framför sig men Europa i ryggen / och där öarna bara är en tunn hinna av regn om det är så att du känner uppbrottet i dig / som en spricka eller en tanke / om det är så att du längtar efter att förändras medan du reser / då har du redan släckt lamporna i huset / och är på väg.Diktraderna träffar mig i hjärtat. Till Yttre Hebriderna längtar jag ständigt. Jag måste återvända dit. Inte för gott, men färden dit, och människorna och naturen där, gör mig lugnare och ljusare inuti.Ute i Atlanten, sex och en halv mil utanför Skottlands västkust ligger de, Västeröarna, Na h-Eileanan Siar, som de 26 000 bofasta på Yttre Hebriderna säger. Inte för att alla talar gaeliska. Öarna är inte exotiska. Folk handlar på Coop och går på puben och huvudstaden Stornoway är en typisk skotsk småstad. Men den gaeliska som talas, är infärgad av fornnordiska. Uist sägs härleda sitt namn från fornordiskans ord för väst eller från viste, men ingen vet säkert.Vissa gaeliska ord känns välbekanta, andra helt främmande. Sàl na mara havets salt loch uisge sötvattensjö. Havets djup och sälta och varma strömmar hindrar havsisen från att lägga sig runt öarna. Deras grunda sjöar däremot kan bottenfrysa. I takt med att golfströmmen avstannar kommer de att göra det allt oftare.Golfströmmen rör sig långsammare än på tusentals år. Under det närmaste seklet kan den upphöra helt. Höjningar av havsytans nivåer kan dränka de hebridiska öarnas låglänta kuster, och utan golfström blir det kallt där. Riktigt kallt, som på Island. På senare år har dricksvattentäkter frusit. Dygnet runt har dykare på Uist kämpat mot igenisning av vattenintagen från kringliggande sjöar till Lochmaddys vattenverk. Med högst några decimeters sikt har de tvingats treva sig fram under utan och ta bort isen med händerna.Det har hävdats att fornnordiskas Ívist, viste", i sin tur är ett inlån från ett förmodat äldre namn på gaeliska, på ögruppen som geografen och astronomen Ptolemaios för tvåtusen år sedan kallade Eboudai och romerske historikern Plinius den äldre kallade Hebudes. I modern engelska blev Hebudes till Hebrides genom ett skrivfel, påstås det. Strängt taget borde öarna heta Hebuderna, inte Hebriderna.När jag hör en gaelisk sång från södra Uist som heter Eilean uibhist mo ruin, Min älskade ö Uist, begriper jag inte ett ord men språkljuden och intonationen liknar mitt modersmål jamska, jämtländska, en inlandsdialekt. Jag blir vaksam. Jag älskar Jämtland och Yttre Hebriderna, deras starka landskap med fjäll och sjöar, och kärlek kan förvirra en människa. Hjärtat uppfattar band som inte finns. Okända sånger om vad som helst tycks handla om just mig och min kärlek.Skeptisk sänder jag sången till en språkvetare som är specialiserad på jamska. Även han älskar Jämtland och säger att jag hör rätt, och att jämtar troligen fanns bland de nordbor som var i viking på Hebriderna, eller Söderöarna, som de kallade ögruppen. Språket, språken, befinner sig i ständig rörelse, en rörelse full av missförstånd.Det heter alltså Hebriderna och inte Hebuderna för att någon skrev fel, och nu finns ingen väg tillbaka. Det irriterar mig, men kanske är det som det ska. Stillastående vatten bottenfryser lättare. En bottenfrusen sjö härbärgerar inget liv, ett bottenfruset språk kan inte talas.För några år sedan stod jag i machairen på Uist, öns frodiga strandnära ängsmark. Den var översvämmad av blommor. På en enda kvadratmeter machair kan man finna upp till fyrtio olika arter smörblomma, prästkrage, getväppling, timjan, orkideer, klöver, gulmåra och mycket mer. Machairen är klöverhumlans land, en hotad humleart som i Storbritannien bara finns kvar här och på Orkneyöarna.Jag böjde nacken bakåt och såg rakt upp i himlen. Skyhögt uppe i det blå löpte snörräta parallella kondensstrimmor från flyg på så hög höjd att planen inte själva syntes transatlantiskt flyg på väg mellan den amerikanska kontinenten och norra Europa. Vad jag såg var strimmor av längtan, spår i skyn efter människans obändiga behov av att vara där hon inte är.Eller, mer prosaiskt jag såg flygets NAT:s, North Atlantic tracks, tätt trafikerade osynliga motorvägar på mer än tiotusen meters höjd. Dagligen skapas NAT:s utifrån vindförhållandena där uppe, men hur länge till?Massflyget är inte hållbart, och allt vi tar för givet kommer att upphöra en dag. Av forntidens Samarkand återstår idag gräsbevuxna kullar, en bit utanför  dagens Samarkand med sina moskéer och marknader och hysteriska biltrafik. Jag önskar att du får allt det du saknat, om du nånsin kommer fram till Samarkand, heter det i en svensk visa från 1970-talet, men drömmarnas Samarkand finns inte mer. Den sägenomspunna staden invaderades och krossades år 1220 av Djingis Khan. I verkligheten är Samarkand en centralasiatisk stad som andra, spännande och kanske exotisk men inte unik.Den som kommer fram till sina drömmars mål blir ofta besviken. Det finns alltid något annat, någon annanstans, men att ständigt jaga det botar varken längtan eller saknad, längtans sorgsna syster.Ändå kommer längtan att fortsätta driva mig, eftersom jag är människa. Som i Eva Ströms dikt känner jag uppbrottet inuti som en tanke, en spricka. Längst inuti mig, paradoxalt nog, finns det yttersta. Djupt i mitt hjärta ligger en plats långt från fastlandets trygghet. Bara där där jag är som mest oskyddad är jag hel. Fryser yttre Hebridernas sötvattenssjöar helt till is, hjärtats sjöar, är det ute med mig, eller, nej, det är ute med oss alla.Maria Küchen, författare och kritiker

Eva Ströms dikter från pandemiåren tar avstamp under träden, under lönnarna, kastanjerna, lindarna, popplarna, ekarna, valnötsträden, tallarna, granarna, robiniorna, bokarna, alarna och under den första asken. De talar om nuets plågor men också om uråldriga myter, helgon och himlakroppar. I sin senaste diktsamling ser författaren på tillvaron med drömmens gränslöshet, med ursinne, extas och humor. Eva Ström i samtal med Lena Sjöstrand, teologie doktor och präst i Lunds domkyrkoförsamling. Medarrangör Albert Bonniers förlag

Uppläsare: Anna Azcárate DIKTSAMLING Jag såg ett träd (Bonniers, 2022)MUSIK Jorge Calandrelli: SolitudeEXEKUTÖR Jess Gillam, saxofon, Milo Karadagli, gitarr

En centraleuropeisk mentalitet som levde kvar efter att det habsburgska väldet föll samman kanske gav det upphov till en egen modernistisk inriktning inom litteraturen? funderar Eva Ström. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När Paul Celan 1920 föddes i Czernowitz i nuvarande Ukraina hörde staden till Rumänien sedan två år. Men dessförinnan hade denna region varit en del av det gamla habsburgska väldet kejsardömet Österrike-Ungern, med Wien som sin centralort. Det var ett enormt rike som omfattade slovener, galicier, polacker, ungrare, sachsare, serber, kroater, rumäner, schwabare, tjecker och österrikare och flera religioner. Det var ett land där man bara behövde ett enda pass och där många människor kunde känna sig hemma i en viss centraleuropeisk mentalitet.För den lilla flickan Gabriele Mintz, som föddes 1931 i Wien i de skakiga åren mellan två världskrig fanns ingenting mer glamoröst än kejsartiden. Även om imperiet var bräckligt höll det ändå ihop sina olika etniciteter och det var en gyllene tid före 1914 åtminstone för de övre samhällsklasserna och borgerskapet. I detta rike var judar ofta emanciperade och utgjorde 10 procent av Wiens befolkning. Men många av dem tvingades fly. Sexåriga Gabriele var en av dem. Hennes familj lyckades ta till sig till New York, där hon många år senare gjorde sig ett namn som den inflytelserika kritikern Marjorie Perloff, som särskilt intresserat sig för avantgardisk poesi.I sin bok Edge of Irony Ironins egg sätter Perloff ljuset på den österrikiskt formade litterära modernism under de år då Habsburgväldet föll samman. Denna rörelse som hon kallar austromodernism är mindre känd än den modernism som kom till stånd i väst, med Woolf, Joyce och Proust som ledande namn. Hon ägnar sin bok åt sju författare som hon menar är en del av denna speciella strömning. Författarna är just nämnda Paul Celan, som hon kallar Habsburgs sista poet, Joseph Roth, Karl Kraus, Elias Canetti, Robert Musil och Ludwig Wittgenstein.Vad är det då som är speciellt med denna austromodernism? Den är menar Perloff mer klassisk till sin uppbyggnad man är inte intresserad av att omarbeta syntax eller språk och arbetar heller inte typiskt med inre monolog. Nej det är ironin som är det stora gemensamma draget, en ofta skärande, samhällskritisk och spelande lekfull ironi som kommer till uttryck till exempel i Mannen utan Egenskaper av Robert Musil eller Radetzkymarschen av Joseph Roth. Roth beskriver i Kapucinerklyftan denna hållning, som han menade bestod av ett sorts lättsinnigt tvivel, en högmodig ensamhet, en viss vårdslöshet. Kvickheterna var lättsinniga efter som de uttalades i en undergångsstämning, som sin tur skapade en dåraktig längtan efter allt som bekräftade livet. Denna bekymmerslösa mentalitet var avsedd att hålla den annalkande undergången stången, där sorglös erotik kunde växla med drömsk melankoliRoth och även Perloff pekar alltså på ironin som ett genomgående drag. Det märks inte minst i Musils oavslutade roman Mannen utan egenskaper, som utspelar sig 1913 men utkom långt senare, då man visste att kriget skulle krossa hela denna sorgfälligt, nyanserade värld som återges med spelande ironi. Ironin är dubbel eftersom vi alla läser i vetskap att hela denna värld är sönderslagen. Första delen cirklar kring det patriotiska projektet Parellellaktionen som ska fira kejsarens 70-årsjubileum på tronen. Men vad ska den bärande idén vara i detta storslagna evenemang, vad är det enande innehållet? Perloff ger sitt bistra svar: det är kriget, vilket också låter skärande ironiskt mot bakgrunden av de lättsamt fladdrande replikerna i de eleganta salongerna.Karl Kraus ironier utspelar sig i hans satiriska skådespel Die letzen Tage der Menschheit ( Mänsklighetens sista dagar) som påbörjades 1915 och fullföljdes 1922. Här infogade Kraus krigiska slagord och klichéer i en operettartad form. Hans svarta humor hämtade absurda repliker ur en nationalistisk press där språket förändrades till strategiska lögner. Om människorna vore fria från klichéer, skulle de inte behöva några vapen, sa Kraus 1921. Kraus visar att språket har en stark etisk komponent. Han kunde inte tolerera ett ord som hakkors eftersom det hade sammanfogat två oförenliga ord de aggressiva hakarna, och det kristna korset som står för hopp och barmhärtighet. Kraus fann sitt material i det redan publicerade orden och pekar enligt Perloff framåt mot de poeter som på sent 1900-tal använder sig av collagetekniker och textappropriering.De författare Perloff tar upp i sin bok gick alla rotlösa öden till mötes. Många av dem var judiska, eller hade judiska förfäder. Det fanns en antisemitism också I Habsburgväldet, som fram för allt riktade sig mot de mer outbildade och fattiga icke assimilerade judarna i öst. I Mannen utan egenskaper och även i Canettis verk beskrivs samhällets antisemitism på ett ofta subtilt sätt.Försvann då den där centraleuropeiska habsburgska mentaliteten efter 1918? Paul Celan kallade sig själv för en senfödd kakanier, efter Musils roman där det Habsburgska väldet kallas Kakanien. Och Ingeborg Bachmann skildrar i sin novell Kvinnan vid sjön känslan av att vara född i ett amputerat land. Människor blir främlingar för att deras känslor och tankar är grundade i ett enormt och vidsträckt rike, som inte längre finns men som ändå har präglat dem.Den svensktyskjudiska skådespelerskan Inge Waern var också en del av denna förlorade centraleuropeiska mentalitet, som innefattade kvickhet, ironisk sorglöshet och erotisk lek. Hon träffade Paul Celan i Paris under en inspirerad kväll, vilket hon berättat för Anders Olsson i hans Nelly Sachsbok Bokstäverna jag färdas i. Hon sa:"Hela kvällen talade vi tyska. Plötsligt under kvällen började han tala väldigt öppet och naket om det judiska, om Förintelsen, om situationen i nuet. Det var som om han talade med en släkting från samma mellaneuropeiska familj och jag kände mig rätt omtumlad när jag bröt upp och tog farväl.Samtalet fortsatte nästa dag;Och plötsligt förstod jag att det var ett återseende vi båda upplevde i ett förgånget Centraleuropa med sin lätta, småfräcka och outsinliga humor.Inge Waern ger sin bild av den centraleuropeiska livskänslan som svävar över Joseph Roths och Robert Musils verk. Den lekfullt ironiska sidan finns hos alla de författare Perloff nämner, låt vara att den också vrids till skärande svart humor i Kraus skådespel, och i Canettis krönikor över en försvunnen tid.I Edge of Irony menar Perloff att austromodernismen var en sammanbrottets och apokalypsens litteratur, som pekat framåt mot språkkritik, collageteknik och dokumentarism och också mot rasande samhällskritiska österrikiska författare som Elfriede Jelinek och Thomas Bernhard, Ironin blir det perfekta sammanhållande stilmedlet för denna språkkritiska och djupt smärtsamma litteratur sprungen ur ett tragiskt sammanbrott.Eva Ström, författare

På 50-talet skildrades Elli Karin Pavvals liv som samisk flicka i de populära fotoböckerna om Elle Kari, som översattes till 20 språk. Nu ges böckerna ut på nytt och P1 Kultur följer i Elli Karins spår. HISTORIEN SPÖKAR I TYSKA PAVILJONGEN PÅ VENEDIGBIENNALENVi följer med Mårten Arndtzén till årets Venedigbiennal och den tyska paviljongen, där konstnärer genom åren på olika sätt förhållit sig till landets mörka historia så också i år.EN CLOWN TALAR UT - MÖT MANNE AF KLINTBERGI år är det femtio år sedan Manne af Klintberg gjorde sin första föreställning som clown. Och 77 år gammal han har inga planer på att sluta. P1 Kultur träffar Clownen Manne.ESSÄ OM HABSBURGSKA RIKET I LITTERATURENI dagens essä från OBS reflekterar författaren Eva Ström över vilka spår det habsburgska riket har satt i litteraturen.Programledare: Morris Wikström Producent: Karin Arbsjö

Uppläsare: Anna Azcárate Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DIKTSAMLING Jag såg ett träd (Bonniers, 2022)MUSIK Erik Satie: Gymnopédie nr 2EXEKUTÖR New London orchestra, Ronald Corp, dirigent

Uppläsare: Anna Azcárate DIKTSAMLING Jag såg ett träd (Bonniers, 2022)MUSIK Erik Satie: Gymnopédie nr 2EXEKUTÖR New London orchestra, Ronald Corp, dirigent

Poeten Eva Ström gästar Marie Lundström och talar om sin diktsamling "Jag såg ett träd". Och författaren Claudia Durastanti talar om sin roman "Främlingar jag känner" Eva Ström har skrivit en av vårens mest hyllade diktsamlingar. "Jag såg ett träd" skrevs under pandemin, då livet levdes tätt intill dagarna och med dagliga promenader bland träden omkring.I en av dikterna berättar hon om barndomen och om hur en ljusgestalt uppenbarade sig för henne. Men när hon sedan talade om det för sina kamrater, sade de att hon ljög."Jag blev mycket förnärmad", säger Eva Ström i Lundströms Bokradio.Amerikansk-italienska författaren Claudia Durastanti växte upp med två döva föräldrar, som båda gjorde uppror mot sin dövhet. Ingen av dem använde teckenspråk. Durastanti berättar om deras kärlek, men också om en uppväxt mellan språk, kulturer, myter och självbedrägerier."När jag berättade för min bror att jag skrev om vår familj, svarade han: 'Jaha, så du skriver en science fiction-roman!'", säger Claudia Durastanti i Lundströms Bokradio.Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmRedaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Daniel Sjölin (producent)

Uppläsare: Anna Azcárate DIKTSAMLING Jag såg ett träd (Bonniers, 2022)MUSIK Nadia Boulanger: Första satsen ur Tre stycken för cello och pianoEXEKUTÖR Astrig Siranossian, cello och Daniel Barenboim, piano

W G Sebald inflytande över den moderna litteraturen är svåröverblickbart, men vari bestod hans storhet? Eva Ström reflekterar över detta och över poängen med Sebalds kontroversiella metod. Kort före sin död i en bilolycka år 2001 höll den tyske författaren WG Sebald en workshop i skrivande på sitt universitet i East Anglia. Hans studenter samlade sedan sina anteckningar från samtalen till ett antal maximer av det han försökte lära ut. Bland annat sa Sebald: Inget av det som du kan hitta på kan vara så hårresande som det som folk berättar för dig,Jag kan bara uppmuntra er att stjäla så mycket som möjligt, Ingen kommer någonsin märka det.Var inte trädd för att infoga underliga vältaliga citat och ympa in dem i din berättelse. Det berikar texten.Sebald fick ett internationellt genombrott på 90-talet. Susan Sontag hyllade hans säregna prosa, som dock inte var så lätt att karaktärisera. Verk som Svindel. Känslor, Utvandrade, Saturnus ringar och Austerlitz är till synes dokumentära essäer men har fiktiva drag, och de är illustrerade med suddiga fotografier, som i stället för att klargöra oftast ökar mystiken. Författaren tedde sig ändå som en sanningssägare som ville blotta det samhället förtigit, i synnerhet Förintelsen. Men hur mycket kan man lita på hans dokumentära berättande Sebald sa själv: Essän har invaderat romanen. Men vi ska kanske inte lita på de fakta som förekommer.Ingen kommer märka att du stjäl, sa alltså Sebald till sina elever. Men det stämde inte.Den österrikiska judiska flickan Susi Bechhöfer kom tillsammans med sin tvillingsyster vid 3 års ålder i en Kindertransport till Storbritannien och hamnade hos en prästfamilj i Wales, där hon fick ett annat namn. I vuxen ålder uppdagades hennes riktiga namn och hon kunde nysta upp sin tragiska historia. Det gjordes en film om henne, och hon skrev en bok.  Detta tog Sebald del av och fogade in i  Jacques Austerlitz livsberättelse utan att det någonsin nämndes i verket.Susi Bechhöfer kände igen sin historia som en förlaga till Jacques Austerlitz och hon skrev till författaren som medgav att hon hade rätt.Detta kan man läsa om i "Speak, Silence", den biografi över Sebald där Carole Angier återskapar författarens liv från födelsen i Wertach i  Bayern,  till tiden i England som universitetslärare i East Anglia fram till dödsolyckan. Sebalds änka har inte velat medverka, men på intet sätt hindrat framväxten av boken, där syskon, vänner och arbetskamrater intervjuats. Framför allt ger Angier en fascinerande bild av Sebalds arbetsmetoder. Han lyckades skapa en halvdokumentär form, där fakta och fiktion ibland byter plats, vilket får materialet att sväva på ett drömlikt sätt och ge läsaren en svindel om man så vill. Ju mer dokumentärt Sebald skrev desto större blir svindeln. Är världen verkligen så underlig och grym? Och ändå så vacker? Susi Bechhöfer var trots allt ganska överseende mot Sebald. Mindre trakterad var konstnären Frank Auerbach, när han läste avsnittet Aurach i boken Utvandrade. Här återsåg han bild av ett av sina egna verk, liksom ett foto av sitt öga. Auerbachs konstnärliga metod bestod i att lägga på färg och sedan skrapa av den, och sedan börja på nytt, i en slitsam arbetsprocess.  Detta var en metod som Sebald i detalj beskrev i sitt verk allt hämtat från en biografi om Auerbach. Konstnären vände sig rasande till förlaget, som genast tog bort bilderna och namnet Aurach ändrades till Ferber.Sebald rättfärdigade säkert sitt projekt med att hans egen prosa var en nyskapelse, där han kunde ympa in skott från andras skrivande, biografier, berättelser och också förändra det.  I hembyn rasade man mot Sebald och hans mor, som kanske omedvetet försett honom med material. Andra var stolta över att ha bidragit till detta samtida mästerverk, som Peter Jordan, som var den andra förlagan till Aurach. Delar av Jordans mosters dagböcker hade i beskuret skick hamnat i romanen, ibland något omgjorda.Sebalds tillvägagångsätt har inspirerat många författare som Jenny Erpenbeck, Teju Cole, och Rachel Cusk . Vad än han lärde ut till dessa och sina elever fanns det något som de inte kunde tillägna sig, hans mästerliga stil och den aura som hans verk utstrålar. Hans minutiösa prosa med långa, ringlande beskrivande meningar är egendomligt suggestiv.Med sin hybridmetod ville han ge sin blick på världen, en blick som såg fasa och förstörelse, men inte som något kaotiskt utbrott utan snarare som ett pedantiskt organiserat arbete. Så tedde sig ju inte minst Förintelsen.  Sebalds far hade tjänstgjort i naziarmén, och hela Sebalds verk kan ses som ett gigantiskt bearbetande av detta trauma och av den småborgerliga, prudentligt lydiga uppväxt som dolt allt detta och som han ville bryta sig loss ifrån.Den autofiktiva prosan har efter Sebald exploderat, och invaderat litteraturen.  Den genre som blev hans är nu inte bara  hans egen. Det etiskt kontroversiella att ympa in en biografi med främmande element är ymnigt förekommande och kallas inte sällan appropriering. Men även om närmast alla författare stjäl och låter minnen, berättelser, läsefrukter och andras personliga historier ingå i sitt stoff tänk till exempel Selma Lagerlöf så är det ingen som så tydligt låter skarvarna bli synliga, som Sebald.Sebald verkade före internet det är lättare nu att spåra citat, människor, böcker och biografier. Några av de människor vars livshistoria han stal utan att fråga kände sig smickrade andra blev uppriktigt förbannade som Auerbach, och andra som Susi Bechhöfer tyckte att hennes identitet blivit stulen ännu en gång. Något erkännande av Sebalds tacksamhetsskuld kom aldrig till stånd.Men varför kunde då inte Sebald helt enkelt kunnat ge Susi Bechhöfer kredd och nämna att han inspirerats av hennes bok, alternativt Peter Jordans moster, vars dagbok han saxade ur? Eller tala om vilka böcker till exempel om arkitektur han inspirerats av, alternativt klippt stora sjok ur och kanske förändrat här och där.Jag tror svaret är att han då skulle underminerat hela sin konst, sitt verk. Poängen är att man aldrig riktigt som läsare vet om något är sant eller inte. Det är som om han vill säga att allt ändå är en illusion, men texten lyfter och svävar just därför, i den illusionen. Han ville inte skriva gängse essäer, där noter verifierar texten. Han visste förmodligen att detta hans tillvägagångssätt betraktades som oetiskt, men utan denna metod skulle hans verk aldrig ha kommit till. Och Angiers biografi stärker intrycket att hans skrivande var ett sätt för honom att överleva. Det är oerhört tragiskt och hans liv och predikament var på många sätt tragiskt. Det fanns ingen lösning på dilemmat. Och det var genom de här förvanskningarna av fakta som han skapade denna sin sanning om tillvaron. Hans konst är på samma gång ohygglig, vacker och utsökt, och just i denna paradox lever den.Eva Ström, författareLitteraturCarole Angier: Speak, silence in search of W G Sebald. Bloomsbury circus, 2021.W G Sebald: Dikt, prosa, essä. Översättning Ulrika Wallenström. Albert Bonniers förlag, 2011.

Krigets smärta är högst närvarande på världens mest prestigefyllda konstevenemang, Venedigbiennalen. Våra reportrar Cecilia Blomberg och Mårten Arndtzén berättar om starka bilder och drabbande möten. FÅR MAN STJÄLA EN ANNAN MÄNNISKAS BERÄTTELSE?"Inget av det som du kan hitta på kan vara så hårresande som det som folk berättar för dig. Jag kan bara uppmuntra er att stjäla så mycket som möjligt." Så sa den tyske författaren WG Sebald till sina universitetsstudenter. Men är det verkligen okej att stjäla någon annans story? Vem äger en berättelse? Och vad säger de som utbildar i konstnärliga yrken i Sverige till sina elever? Hör Tinna Joné, lektor i dokumentärt berättande i film på Stockholms Konstnärliga Högskola, och Sara Gordan, författare och skrivlärare på Biskops-Arnös folkhögskola.RAMADAN SOM KARNEVALDen heliga fastemånaden Ramadan är för många en from och lugn tid, då man avstår från mat och dryck och stillar sig för att komma närmre gud. Men i Egyptens huvudstad Kairo är Ramadan också en kulturell högtid - en karneval! En fest när mörkret sänker sig. Följ med vår reporter Edgar Mannheimer på en promenad kantad av konserter och dansande dervischer.WG SEBALD - EN KONTROVERSIELL INSPIRATÖRFörfattaren WG Sebald skrev ett slags dokumentära essäer där han blandade självbiografiska inslag och fiktion och verkliga livsöden som han snappat upp. Något som han ibland fick kritik för av personer som plötsligt upptäckte sin livs historia i en av hans böcker. Hör författaren Eva Ströms essä om Sebalds betydelse och hans kontroversiella litterära metod.

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

Översättning: Anders Bodegård Urval och uppläsning: Eva Ström Diktsamling: "Det" (Brombergs förlag, 2004) MUSIK Lili Boulanger: Från en gammal trädgård. EXEKUTÖR Solveig Funseth, piano

Översättning: Eva Ström Uppläsare: Emil Almén  Diktsamling: "Sonetter. William Shakespeare" (2010) MUSIK Johann Sebastian Bach: Adagio ur Klaverkonsert nr 5 f-moll EXEKUTÖR Maria João Pires, piano, Gulbenkian-stiftelsens orkester, Michel Corboz, dirigent

Andrés & Oskar utvecklar sitt pågående samtal om neologismernas varierande kvalitéer. De ger exempel på och bearbetar nyord från författare och poeter så som; Lars Norén, Astrid Lindgren, Paul Celan, Tomas Tranströmer, Katarina Frostenson, Inger Cristensen, Eva Ström mm.

Lundströms Bokradio samlas runt Rainer Maria Rilke. Malte Persson är poet och översättare av Rilkes dikter till svenska. Han är med oss från Berlin. Från Kristianstad deltar poeten Eva Ström. Och i Marie Lundströms studio i Stockholm finns författaren och journalisten Katarina O'Nils Franke som har kommit med en ny bok om Rilke: Den tidlöse resenären. Rainer Maria Rilke föddes i Prag, den fjärde december 1875. Han blev femtioett år gammal, var sjuk de sista åren och dog på ett sanatorium i Schweiz 1926, i leukemi. Rilkes mest kända verk är diktsviterna Sonetterna till Orfeus och Duinoelegierna. Sonetterna till Orfeus är femtiofem dikter Rilke skrev mer eller mindre under tre veckor, Duinoelegierna som gavs ut samma år, 1923. Andra böcker som nämns i programmet: Den tidlöse resenären från 2021 av Katarina O'Nils Franke Valda dikter av Rainer Maria Rilke från 2020 av Malte Persson Leben und Lieder (1894) Das Buch von der Armut und vom Tode (1903) Neue Gedichte (1907) Malte Laurids Brigges anteckningar, från 1910 Brev till en ung poet, från 1929 Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.se Programledare: Marie Lundström Inspelningstekniker: Mats Landberg Redaktion: Maria Askerfjord Sundeby och Anna-Karin Ivarsson (producent)

Verket Way to go i Malmö anklagas för att vara plagierat från ett minnesmonument över Förintelsens offer i Budapest. Verket som föreställer kända Malmöprofilers skor i brons har funnits i nio år, men har nu skapat debatt på kultursidorna. VI SOM ARBETAR MED VÅRA KROPPAR Två miljoner människor i Sverige jobbar med kroppen som verktyg. Men vad syns egentligen av dessa människor i konsten, i media, på museer? den frågan ställer sig fotografen Elisabeth Ohlson och författaren Annica Carlsson Bergdahl i deras nya fotobok Vi som arbetar med våra kroppar. BORTGLÖMD KVINNLIG TONSÄTTARE Under fredagen släpper Göteborgs symfoniker en skiva med tre historiska kvinnliga tonsättare där Ida Moberg, Finlandssvensk tonsättare, är en av dem. Moberg studerade under Jean Sibelius och var verksam som tonsättare, dirigent och lärare decennierna efter förra sekelskiftet och räknades som Finlands första kvinnliga symfoniker. ATT RESA FRÅN DÖDEN P1 Kulturs Jenny Teleman har tittat närmare på två bilderböcker som handlar om att resa.  I del två, om Farväl av Andres Holmer handlar det om att försöka resa från döden, eller kanske resa in i självständigheten så man kan ta adjö. OBS-ESSÄ: OM PAUL CELAN Paul Celan var askans diktare, men skrev också dikter fulla av färg. Författaren Eva Ström ger en inblick i arbetet med att översätta dem till svenska. Producent: Cecilia Ekman Programledare: Eskil Krogh Larsson

Paul Celan var askans diktare, men skrev också dikter fulla av färg. Författaren Eva Ström ger en inblick i arbetet med att översätta dem till svenska. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Denna essä sändes första gången i november 2020. När coronapandemin bröt ut 2020 isolerade jag mig. Jag kunde inte längre umgås nära med människor, men under sommaren började jag närma mig träden. Jag vandrade bland dem, fotograferade dem. Bara några hundra meter från mitt hem i Kristianstad upptäckte jag ett jättelikt mullbärsträd som övervakar barnens lekplats, ett träd som jag inte tidigare lagt märke till. Och kanske hade jag inte lagt märke till det om det inte vore för att jag samma sommar också vandrat omkring i den tyskspråkige judiske poeten Paul Celans poetiska universum. Tillsammans med Björn Sandmark arbetade jag med att ge hans tidiga poesi en svensk språkdräkt. Det var som att träda in i mörk kristall, en svart diamant, men efter hand kunde jag urskilja fler och fler kolörer. Celan, askans och mörkrets diktare har skrivit dikter som skimrar av färger. I hans dikter förekommer ord som stenblått och mögelgrönt, flaggrött och kungsblått, lergult  och oljegrönt. Här lyser också mängder av blommor, blommor som vallmo och fingerborgsblomma, syrener och maskros, ögontröst och krusmynta. I ett brev skickat från Paris till väninnan Erica Lillegg i Wien skriver Celan: Jag är bara ett blad, som man varje dag på nytt måste påminna att det finns träd Och i dikterna hittar man även mandelträd och plataner, popplar och cypresser, aspar och karelska björkar och så mullbärsträdet. Det återfinns i en senare samling, Andningsvändning; en bok som jag inte översatte ändå gick jag och grubblade över dikten hela sommaren: Du kan med förtröstan bjuda mig snö Var gång jag skred genom sommaren skuldra vid skuldra med mullbärsträdet skrek dess yngsta blad. Jag läste dikten om och om igen. Varför utövade den en sådan magi över mig, från dess första inledande förtröstan, till skriket i dess yngsta blad?  Var det silkesmaskarna som angrep bladet, för att skapa den vackraste av vävar ? En väv lika skimrande som en dikt? Hade det någon betydelse att Celan på sitt sommarställe i Moisville hade planterat tre stycken mullbärsträd med vita bär i stället för röda? Kanske var det just de där vita mullbären som var den snö han talade om i dikten? Jag läste sägnen om Pyramus och Thisbe, att blodet från deras genom missförstånd åstadkomna dubbla självmord färgade de från början vita bären röda. Samma natt hade jag en dröm. Paul Celan hade kommit till Skåne! Han satt på ett brunnslock i en trädgård och lutade sig framåt, han stödde underarmarna mot benen, han såg glad och avslappnad ut. Så fantastiskt att han tagit sig hit, så underbart att han såg så lycklig ut! Och vilket tillfälle jag hade nu att fråga honom direkt om hans dikt! Jag störtade mig fram i största förväntan. Men just innan jag skulle öppna munnen hejdade jag mig. Paul Celan dog redan i sitt femtionde år, då han dränkte sig i Seine i april 1970. Hans dikt fortsätter att fascinera genom sin gåtfulla utstrålning, med sin kristalliska, nästan skulpturala struktur. Men hur ta sig in i denna svarta diamant? Många som likt mig blivit fångade av hans dikt vill läsa så mycket som möjligt om hans verk och också om hans liv, eftersom de var så djupt förbundna. Meine Gedichte sind meine Vita, sa Paul Celan själv,  Mina dikter är mitt liv. Kanske kan man få några ingångar genom att läsa brevsamlingen  etwas ganz und gar Persöhnliches, (något helt och hållet personligt)  som innehåller 691 brev, där Paul Celan många gånger får anledning att berätta om sig själv och sitt liv. Även om han ofta nämner sin diktning ger han inga tolkningar, men han berättar sin livshistoria som flykting från det forna Östblocket, som tyskspråkig jude från Czernowitz i Rumänien, hans föräldrar dödades av nazisterna. Celan beskriver sin kamp som tyskspråkig diktare i exil, men också lyckliga stunder, i brev riktade till sin älskarinna Ingeborg Bachmann eller till hustrun Gisèle Lestrange. Men trots allt som har skrivits om Celan är det  dikterna man känner hans unika, gåtfulla särprägel, den som man aldrig  riktigt kan utröna, även om man känner förutsättningarna för hans dikt: Förintelsen och det judiska ödet. En av dikterna jag översatte bär den för 2020 så ödesdigra titeln Corona. Det är en kärleksdikt till Ingeborg Bachmann och här ingår de vackra orden som gett diktsamlingen Mohn und Gedächtnis dess titel: Vi älskar varandra som vallmo och minne.  Corona, är latin för krona, men det är också en musikalisk term för en fermat, alltså ett ställe i musiken där man håller ut tonen i en tonsatt vila, kärlekens vila. Under ett år präglat av pandemi gav mig läsningen av Paul Celans dikter just en sådan tonsatt vila, jag upplevde glädjen att få vistas i hans dikter och umgås nära och varsamt med dem, för översättning är framför allt noggrann och uppmärksam läsning. Det menade Celan själv som när människor fann hans dikter svårförståeliga, skrev i ett brev, att man skulle ägna dem uppmärksamhet, likt den uppmärksamhet en blind flicka ägnar den gata hon tar sig över med sin blindkäpp. Celan var själv översättare av ryska poeter som Mandelstam och Jesenin, och han förstod vilket mödosamt och svårt arbete det kunde vara. I ett annat brev säger han att en översättning var som att skeppa något över en flod: man ska därvid beakta inte bara antalet rader utan också roddartagen. I drömmen frågade jag aldrig Paul Celan om vad han menade med sin dikt. För det är inte så man gör. Man läser dikten, man tar den till sig, men man frågar inte. Och med denna insikt vaknade jag. Dikten behöll sina underjordiska flöden intakta, och poeten vaktade leende dess källor. Jag vet inte om de tre mullbärsträden med vita bär i Moisville i Frankrike ännu står kvar, men jag vet att det står ett mullbärsträd i hans dikt och ett i Tivoliparken i Kristianstad. Jag vet inte vet om det har hjälpt mig att förstå dikten bättre, men vill gärna tro det. Och när jag upptäckte det, med sina ännu ljusa mullbär, blev jag lycklig; lika lycklig som Paul Celan såg ut att vara i min dröm när han satt på ett brunnslock i en skånsk trädgård på Österlen. Jag är bara ett blad som man varje dag måste påminna om att det finns träd skrev han i sitt brev, ett utryck fylld av oändlig ensamhet. Jag tänker att alla vi som läser hans dikt är sådana träd, och att också vi är blad på dessa stora träd, och jag hoppas Paul Celan skulle glädja sig åt att förstå hur många vi är som läser hans dikt och finner den livsnödvändig. Eva Ström, författare Litteratur Paul Celan: Etwas ganz und gar Persönliches. Die Briefe 193470. Redaktörer Barbara Wiedemann och Bertrand Badiou. Suhrkamp Verlag AG, 2020. Petra Rychlo (redaktör): Mit den Augen von Zeitgenossen. Erinnerungen an Paul Celan. Suhrkamp Verlag AG, 2020.

Daudzi cilvēki ikdienā dara brīnumus, ziedojot asinis. Tas nav tikai cēls žests, tas ir kas vairāk – nesavtīga palīdzība, glābjot citus. Sveicot Valsts asinsdonoru centru 80 gadu jubilejā, vaicāsim, kā tam klājas šodien. "2020.gadā Latvijā asinis ir nodotas 51 tūkstoti reižu," jubilejas reizē raidījumā Kā labāk dzīvot atklāj Valsts asinsdonoru centra (VADC) vadītāja Egita Pole. 2019.gadā bijis vēl vairāk, taču pagājušā gadā Covid zīmē bija vērojams nedaudz donoru skaita samazinājums, kas ir saprotami. "Milzīgs paldies donoriem, ka, jau sākoties vasaras mēnešiem, viņi atgriezās, saprazdami, cik tas ir nozīmīgi, jo slimības jau neapstājas, turpinās, arī nelaimes gadījumi notiek. Dzīvības ir jāglābj un tur bez donoriem nevaram iztikt," atzīst Egita Pole. Vidējais donora portrets – 38 gadus vecs cilvēks. Pēdējo deviņu gadu laikā vecums audzis par deviņiem gadiem. Tāpēc liels izaicinājums ir strādāt pie jaunu donoru piesaistes. "Kādreiz vairāk donori bija vīrieši, pēdējos gados proporcija vairāk novirzās uz sieviešu pusi - 53% pret 47% vairāk donores ir sievietes. Vidējais donora vecums izaicinājums. Galvenais mērķis, lai donors, atnākot vienu reizi, saprastu, ka šis process ir gana vienkāršs un emocionāli piepildīts, atgrieztos otro un trešo reizi. Pastāvīgie donori mums ir vismīļākie," atzīst Egita Pole. VADC vadītāja aicina tos, kas izvēlēsies ziedot asinis, pirms to darīt, ielūkoties VADC mājaslapā un sagatavoties. Pats galvenais – jājūtas veselam! Viņa arī atgādina, ka ir arī virkne nosacījumu, kāpēc cilvēks konkrētā brīdī nevar būt donors, piemēram, ja pirms kāda laika veiktas ķirurģiskas manipulācijas. Vēl viņa aicina izvēlēties tuvāko asins ziedošanas vietu. Pēc sarunas klātienē ar ārstu un vēl atsevišķiem izmeklējumiem, ja viss ir kārtībā, cilvēks var doties uz asins ziedošanas vietu.  "Procedūra tiešām ir ļoti nesāpīga, vienreizlietojamās sistēmas, ļoti tievas un mazsāpīgas adatas, ļoti prasmīgas māsiņas. Kopā šī procedūra aizņem ne vairāk kā 15-20 minūte," iedrošina Egita Pole. Kāds donors iesaka VADC nosūtīt ziņu asins ziedotājiem brīdi, kad tieši viņu ziedotās asinis glābj kādu dzīvību. Tas būtu brīnišķīgs stimuls. Egita Pole atklāj, ka VADC ir ceļā uz šādas sistēmas izveidi un ka šī gada laikā varētu pabeigt donoru portāla izstrādi. "Donoru portāls būs ļoti nozīmīgs, lai donors  varētu uzzināt gan savu analīžu rezultātus, kas tiek veiktas brīdi, kad nodod asinis, gan arī, kad ir nākamā asins ziedošanās reize, jo saistībā ar datu aizsardzības sistēmu šis process ir gana komplicēts," atklāj Egita Pole. "Paralēli šajā portālā būs tiešsaiste, ka varēsim sūtīt ziņu donoram, ka tieši šajā dienā jūsu ziedotie asins komponenti devās glābt kādu dzīvību. Ja ir viena diena, kad jūtamies labi, kad asinis ziedojam, vēl būs papildus labas sajūtas dienas pēc kāda laika, kad donors saņems ziņu, ka viņa ziedotās asinis glābj kādu dzīvību." Cik nozīmīgs ir donoru kustības devums, kā arī to, kā mediķi iesaistās kustībā, atklāj P.Stradiņa klīniskās universitātes slimnīcas galvenā ārste, profesore Eva Strīķe. Savukārt mūsu kolēģe Latvijas Radio, arī VADC lektore, donore Mariona Baltkalne mudina iesaistīties kustībā jaunākus cilvēkus.

Inför eftermiddagens tillkännagivande av Augustprisvinnarna 2020 håller P1 Kulturs Gunnar Bolin i ett samtal om de nominerade böckerna. Vilka borde vinna och vilka är lågoddsarna? Nominerade till Årets svenska skönlitterära bok "Minnestrådar", Carola Hansson, Albert Bonniers Förlag Nazismen är på frammarsch i 30-talets Tyskland. I den tätt komponerade romanen Minnestrådar väcker berättarrösten liv i tre judiska ungdomars livsöden. På ett jordbrukskollektiv utanför Falun möter ideal verklighet och tillfälligheter blir livsavgörande. En utsökt ordväv som kräver läsarens fulla uppmärksamhet. "Splendor", Stefan Lindberg, Albert Bonniers Förlag Stefan Lindberg balanserar skickligt mellan autofiktion och skröna. Splendor är en själens pikaresk, en svart komedi. Med humor och stor kännedom om skapandets villkor borrar berättelsen skoningslöst efter hemligheter i jagets, sorgens, och en mardrömslik förtvivlans mysteriösa djup. "Jag ser allt du gör", Annika Norlin, Weyler förlag Med skarp blick för mänskliga beteenden och en skev, lite sotig humor skriver Annika Norlin träffsäkert om bekräftelsetörst, sorg och gruppdynamik i ett punkband på turné genom Europa. I novellsamlingen Jag ser allt du gör porträtteras en samling udda människor med ömsint generositet, värme och stor psykologisk insikt. "Samlade verk", Lydia Sandgren, Albert Bonniers Förlag Lydia Sandgren bygger och befolkar ett eget litterärt universum fyllt av levande detaljer. Göteborg, med svartklubbar, sunkhak och universitetsbibliotek, blir spelplats för ett triangeldrama där den försvunna Cecilia är det svarta hål kring vilket romangestalterna graviterar. Samlade verk är en kärleksförklaring till litteraturen. "Jordlöparens bok. Om natur, konst och människor", Thomas Tidholm, Ordfront förlag I sin vackert formgivna, prosalyriska tankebok ställer Thomas Tidholm grundläggande frågor om människans förhållande till naturen. Är det möjligt för oss människor att återförenas och försonas med en natur som vi successivt har avskärmat oss ifrån? Med poetisk precision och klargörande enkelhet bygger Jordlöparens bok broar mellan två världar. "Renegater", Klas Östergren, Polaris Klas Östergren tar grepp om den svenska samtiden i detta mäktiga romanbygge. Med berättarglädje och hantverksskicklighet skapas ett förtätat tidsdokument på musikalisk prosa där säcken knyts ihop på ett snillrikt sätt. Renegater är slutet på en era och en läsfest utan motstycke. Nominerade till Årets svenska fackbok "Livets tunna väggar", Nina Burton, Albert Bonniers Förlag Med snillrik grace och elegans tar Nina Burton sig an naturen och djurens språk genom att på nära håll studera de myror, bin, rävar och ekorrar som gjort hennes mormors sommarhus till sitt eget. Nyfiket lär hon sig mer om deras intelligens, samarbetsförmågor och individualitet och delar generöst med sig av sina upptäckter i denna essäsamling som påminner om att det stora finns i det lilla, och inte sällan alldeles om husknuten. "Familjen", Johanna Bäckström Lerneby, Mondial I över tio år har Johanna Bäckström Lerneby kartlagt en familj som med sitt skräckvälde styr och kontrollerar Angered i Göteborg. Klart och tydligt med stor glöd och närvaro, men utan pekpinnar, ger hon läsaren inblick i hur detta parallellsamhälle kunnat uppstå, och växa. Och vad som gjorts för att bekämpa det. Ett högaktuellt samtidsdokument. "Herrarna satte oss hit. Om tvångsförflyttningarna i Sverige", Elin Anna Labba, Norstedts Elin Anna Labba beskriver renskinn som så mjuka att det känns som att handen ska smälta när man stryker dem. Med samma stillsamma poetiska kraft i språket synliggör hon Sveriges tvångsförflyttningar av samerna, tvångsförflyttningar som söndrat urgamla släktband, nätverk och flyttleder. Genom att även väva in vittnesmål, arkivfotografier, kartor, jojkar och myndighets-papper riktar hon i denna mycket vackert formgivna bok nytt ljus på en mörk del av Sveriges historia. "Längta hem, längta bort. En essä om litteratur på flykt", Kristoffer Leandoer, Natur & Kultur I en myllrande rik essäsamling tar Kristoffer Leandoer med läsaren på en svindlande resa genom hundratals författare av skönlitteratur, serier och låttexter David Bowie, Oscar Wilde, Henry James, Olga Tokarczuk, Ursula K Le Guin och många fler som flytt från regimer, krig, tonår, konventioner eller sig själva. Lärt, men lätt, om komplexa frågor om språk och hemvist och vad det betyder för oss. "Trubbel. Berättelsen om Olle Adolphson", Jan Malmborg, Albert Bonniers Förlag En synnerligen välresearchad, generös och inbjudande biografi om en gåtfull och motsägelsefull mångsidig man vars sånger många hört, men färre kommit in på livet. Ett lika finstämt som initierat porträtt av denne vissångare, poet, textförfattare och målare vars verk, och liv, ständigt balanserade mellan dur och moll. Imponerar gör också den insatta skildringen av det sena 1950-talets nyfikenhet och törst efter nya intryck som präglade många av tidens kreatörer, inte minst Olle Adolphson själv. "Sverigevänner. Historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn", Arash Sanari, Volante Med både finess och värme, humor och svärta, berättar Arash Sanari en bitterljuv historia om hur hans familj från Iran försöker anpassa sig till Sverige och, många gånger obegripliga, svenska seder och bruk. Genom att varva sin pappas dagboksanteckningar med sina egna ger han ögonöppnande perspektiv på vad det innebär att byta både land och kultur.  Den enes integration kan bli den andres isolation. Nominerade till Årets svenska barn- och ungdomsbok "Mitt bottenliv. Av en ensam axolotl", Linda Bondestam, Berghs Förlag Mitt bottenliv erbjuder en humoristisk och hoppfull klimatberättelse i autofiktionsformat. En utrotningshotad salamander förundras över allt skräp som fyller havet, och sveps iväg av en tsunami förorsakad av människans klimatpåverkan. Fram träder ett ekosystem i fritt fall. Miljökatastrofen gestaltas med dov kolorism och stringent text snillrikt infogad på de välutnyttjade uppslagen. Verket visar Linda Bondestams virtuositet genom att begagna och berika bilderbokens hela repertoar. "Kråkorna", Anders Fager & Peter Bergting, Natur & Kultur Att trauman överförs från generation till generation gestaltas som aldrig förr i serieromanen Kråkorna, där Kim, som får ärva en övergiven släktgård på landsbygden, konfronterar sitt såriga arv. Anders Fager portionerar ut texten på flera nivåer, i form av post it-lappar och röster från det förflutna. Sömlöst griper Peter Bergtings stämningsmättade bildberättande in i skildringen av att möta ett smärtsamt ursprung. Kusliga skräckelement och folktro fördjupar rörande den olust som ruvar över både Kim och läsaren. "Billie, Korven och havet", Julia Hansson, Natur & Kultur En solsmekt dag på stranden har sällan fångats som i Billie, Korven och havet. Julia Hanssons sinnliga bilderboksdebut bågnar av strandkänsla och värme genom en makalös ljussättning som ger kroppslig igenkänning. Med bravur tecknas barnets vilja och motvilja lika finessrikt som solstrålarnas spel. Eftermiddagssolens sken framkallar badandets bestyr så att sandkornen, parasollskuggan och frottéhanddukens strävhet känns i skinnet på både den vuxna betraktaren och på det barn som likt Billie inte alltid vill kasta sig i vattnet. "Kom dagen, kom natten", Åsa Lind & Emma Virke, Lilla Piratförlaget Dragspelsformatet kommer till sin fulla rätt i Kom dagen, kom natten, där en dag- och en nattsida vecklas ut. Ur det lilla barnets perspektiv levandegörs en sensommardag på landet, där hjärtat pulserar i marken, solstrålar värmer och ensamhet trollas bort. Vardag övergår efterhand i dröm och i en önskan om att våga släppa sina flytkuddar. Åsa Linds lättflytande vers rymmer ett poetiskt anslag som Emma Virkes perspektivrika illustrationer känsligt fördjupar. Hyllningen till en sinnlig barndomsvärld och nordisk sommar, och till själva bilderboksformatet, hänför. "Humlan Hanssons hemligheter", Kristina Sigunsdotter & Ester Eriksson, Natur & Kultur Balansakten mellan existentiell smärta och humor är kongenial i Humlan Hanssons hemligheter. Den avväpnande berättelsen om bästissvek och växtvärk kickstartar i dagboksformat. Kristina Sigunsdotters text är skruvad och sällsynt levande. Ester Eriksson excellerar i svärta, i illustrationer som fångar Humlans konstnärssjäl. Här har hästtjejerna faktiskt hästhuvud, och den psykiskt sjuka fasterns konstnärskap ger relief åt Humlans tillvaro i ett text- och bildsamarbete som bjuder på vrålskratt och hjärtenyp. "Alltid hejdå", Alma Thörn, Galago Alma Thörns självbiografiska debut handlar om att längta hem innan man farit, tvingas välja mellan människor man älskar och om att alltid behöva säga hejdå. Med bildberättelsens medel fångas lyhört känslan av hemlängtan och otillräcklighet över generationsgränserna. En tolvårig Alma slits mellan sin mamma och pappa, likt hennes mamma gjorde trettio år tidigare. Gråskala och sepia går omlott för att markera de tidslager som återges med fullständig tonträff. Alltid hejdå är en serieroman sedd genom barnets ögon som skär i hjärtat och ger en varm kram på samma gång. DAGENS OBS-ESSÄ I dag, 23 november, är det 100 år sedan Paul Celan föddes. Den rumänskfödde tyskspråkige, judiske diktaren anses allmänt vara en av förra seklets mest betydande diktare och man ser fortfarande anspelningar hans poesi i var och varannan ny diktsamling som kommer ut. I år kommer också ett par stora volymer med översättningar av hans dikter. En av översättarna, författaren Eva Ström, reflekterar i dagens essä över Celan poesi. Programledare: Gunnar Bolin Producent: Maria Götselius

Första rad: Kommer någon Översättning: Eva Ström och Daniel Pedersen Uppläsning: Sofia Berg- Böhm Diktsamling: "Nelly Sachs. Dikter", ny samlingsvolym utgiven av Faethon, 2020) MUSIK Georges Ivanovich Gurdjieff: Melodi för enneagrammet EXEKUTÖR Herbert Henck, piano

Hon utforskade ett mellantillstånd mellan liv och död. Elisabeth Åsbrink reflekterar över Nelly Sachs liv och poesi i ljuset av henne samlade dikter. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I ett rum med fönster mot en gård sitter en kvinna och skriver. Ett litet kök med tvätten hängande med tomma armar på tork, från vägg till vägg. Ett bo, ett hjärta, ett inuti. Och som om rummet var vänt ut och in består det av allt utom sig självt. Om natten skriver hon. Lugnast så, tystast, ensammast. Allt som hörs är hennes mors andning och rosslingarna från rören i väggarna, hälsningar från en annan värld. Hon skriver natten. Eller skriver natten henne? För att inte störa sin mor tänder hon inga ljus. Ord läggs på ord, mörker på mörker. Texten lägger sig i lager över sig själv när hon fyller samma pappersark med nya dikter, tankar och strykningar. Natt efter natt, dikefter dikt. Nelly Sachs. Inga stjärnor syns. Poeten Nelly Sachs debuterade femtiosex år gammal, året var 1947 - och i min bok om just det året, är hon en del av den dåtid som skapade vår nutid, och det här var så jag föreställde mig henne. I en liten lägenhet, kallad kajutan, längst ner i huset på Bergsundsstrand 23, i de kvarter som kallades knivsöder i Stockholm, levde Nelly Sachs med sin mor och tog hand om henne, samtidigt som hon fångade frånvarons signaler och sände dem vidare som poesi. Två decennier efter sin debut tilldelades hon Nobels litteraturpris 1966. Det finns ett oändligt antal sätt att närma sig denna diktare. Till exempel kan man tala om änglarna, om askan, om handmusklerna eller luftgravarna. Det är också möjligt att utgå från hennes öde, den flykt från nazityskland till Sverige som blev så avgörande i formandet av hennes författarskap. Hon och hennes mor lämnade Berlin i maj 1940. Då hade Polen gått under, Danmark var besatt, i Norge pågick de sista striderna innan nazisternas ockupation blev ett faktum och den tyska armén var på väg mot Frankrike. De fick tillflyktsort i Stockholm, där de levde ett flyktingliv. Nelly Sachs skrev: Vi är så såriga att vi tror att vi dör när gränden slänger ett ont ord efter oss. Som femtonåring fick den tysk-judiska Nelly Sachs romanen "Gösta Berlings saga" i present, och blev djupt gripen. Hon till och med skrev till sin svenska idol, Selma Lagerlöf, och fick svar.  Långt senare, när nazisternas förföljelser blev allt våldsammare skrev Sachs återigen ett brev till den då åldrade och sjukliga Selma Lagerlöf. Då var det november 1938, och hon vädjade: Kan jag med min mor komma till Sverige, för att vila ut bland det godaste av hjärtan? För den allra ringaste möjlighet till liv skulle jag tacka med varje fiber av min varelse. Men hon fick inget svar. En vän till familjen Sachs reste till Värmland för att personligen be Selma Lagerlöf om hjälp, men blev oturligt nog skadad i en trafikolycka innan hon hann fram. Tiden gick. I januari 1939 skrev Nelly Sachs ett nytt brev till Selma Lagerlöf, hon bönade och hoppades men inte heller denna gång kom något svar. Den skadade vännen skrevs ut från sjukhuset och kunde äntligen ta sig till Selma Lagerlöfs gård, men på grund av byggnadsarbeten kunde den åldrade författaren inte höra ett ord av vad som sades. Först nästa dag, när vännen återkom med papper och penna och bokstaverade fram sitt ärende, kom ett svar från Selma Lagerlöf. Hon vill hjälpa Nelly Sachs. Och hon skrev direkt till den svenska regeringen: Det är av vikt för mig att fröken Sachs blir mottagen i Sverige. Nelly Sachs lojala vän sökte sedan stöd från prins Eugen och fann borgenärer som kunde garantera att Nelly och hennes mor inte skulle ligga det svenska samhället till last. Året var alltså 1940 och det officiella Sverige ville inte ta emot judar, särskilt inte judiska intellektuella, men en glipa öppnade sig och genom den slank Nelly och hennes mor igenom. Nelly Sachs var målmedveten. Hon ville inget annat än att skriva och kom snabbt i kontakt med flera av Sveriges ledande poeter, som Gunnar Ekelöf och Erik Lindegren. Ett starkt spår i hennes diktning är temat om en stor kärlek som gått förlorad. Ett annat starkt spår utgörs av själva förlusten. Hon gör den påtaglig, synlig och förnimbar, och uttrycker gång på gång närvaron av det som inte längre finns. Idag är det en etablerad konstnärlig genre att gestalta det som inte längre existerar, själva tomrummet. Men då, strax efter kriget, var Nelly Sachs den första som gjorde sig till tomrummets talesperson.  Någon måste bära röst för det som inte längre fanns. Någon måste ge ord åt det ordlösa och kropp åt det kroppslösa. Nelly Sachs utför den tyska litteraturens sorgearbete, har någon sagt. Den första att göra konst av frånvaro, säger en annan. Den som bevisar nödvändigheten av att skriva poesi efter Auschwitz, säger en tredje. Döden är närvarande nästan jämt i hennes diktning, ibland dramatisk och skrämmande, ibland trivial, en intilliggande värld, lika befolkad som de levandes värld. Hos Sachs går de döda och de levande bredvid varandra.  När hennes verk samlades i en volym, våren 2020, uppstod ett nytt tillfälle att besöka hennes särskilda poetiska verklighet. I boken Nelly Sachs dikter, utgiven av bokförlaget Faethon, samsas gamla och nya översättningar med rika kommentarer och referenser som tillsammans ger nya nycklar till hennes verk. Även den som finner Nelly Sachs författarskap högstämt eller alltför abstrakt får lust och kunskap att läsa vidare. Själva boken är mörkt grå, tung och glittrar lite som granit. Den påminner om en sten - men en sten som öppnar sig och visar sig innehålla hela universum. I sin inledning skriver redaktören Daniel Pedersen om titeln på Nelly Sachs debutsamling, I dödens boningar. Den påminner om det märkliga mellantillstånd som inträder vid ett besök hemma hos en vän eller en familjemedlem som avlidit, en stark förnimmelse av både närvaro och frånvaro samtidigt, svår att begripa men omöjlig att slå ifrån sig. Detta mellantillstånd är Nelly Sachs landskap. Av en tillfällighet läser jag i diktsamlingen strax efter en älskad persons död. Plötsligt djupnar ord-bilderna, raderna framstår som i relief, får nya skuggor och nytt ljus. Förlust, saknad, längtan och frånvaro kläs i nya ord - och förläggs genom dikterna utanför hennes själv och utanför läsaren, som inte alltid måste förstå allt. En del dikter framstår, i alla fall för mig, snarare som skulpturer i rök och luft. De finns och de finns inte. I en tidig dikt ger Nelly Sachs molnen röster. De har samlat sig till en kör som sjunger för människorna där nere, de som vet så lite om sig själva, om sina liv, om sin död och om den värld som omger dem. Molnets kör sjunger: Vi är fulla av suckar, fulla av blickar Vi är fulla av skratt Och ibland bär vi era ansikten Vi är inte långt ifrån er Vem vet hur mycket av ert blod som stigit upp Och färgat oss? Vem vet hur mycket tårar ni fällt genom vår gråt? Hur mycket längtan som format oss? Dödspelare är vi. Vänjer er mjukt vid döden. Ni oövade, som ingenting lärt under nätterna. Många änglar har ni fått Men ni ser dem inte.                (Översättning Margaretha Homqvist) Elisabeth Åsbrink, författare Litteratur Nelly Sachs: Dikter. Red Daniel Pedersen, Översättningar av Margaretha Holmqvist, Eva Ström, Daniel Pedersen, Rolf Moberg, Gunnar Ekelöf, Erik Lindegren och Percival. BOkförlaget Faethon, 2020.

Švédska poetka Eva Strömová vydala desiatky kníh poézie či prózy. Knihu Temná abeceda do slovenčiny len nedávno preložil Milan Richter, v rubrike Nedeľná chvíľka poézie_FM vám z nej čítala Mirka Ábelová.

När Eva Strömblad fick ett sms med texten "Det verkar som att vi skall till stockholm" förstod hon ingenting. Ett år senare kan hon nu titulera sig årets frisör 2019, i veckans avsnitt får du följa med på hennes resa från bild till seger. Dessutom gästas vi av Cecilia Klösel Sällberg som bjuder på all info kring tävlingen årets frisör 2020.

Uppläsare: Pontus Plaenge MUSIK Antonio Vivaldi: Largo ur Konsert för stråkar c-moll Ryom 119 EXEKUTÖR Venedigs barockorkester, Andrea Marcon, dirigent

Den årliga Nobelläsningen på Dramaten är en tradition sedan lång tid med en trogen publik som återkommer år efter år. Den 12 december var det åter dags för en läsning av Nobelpristagarnas verk, och ett samtal med inbjudna gäster. Medverkar gör: Anneli Dufva, dramaturg och redaktör på Dramaten. Stefan Ingvarsson översättare och kulturskribent och sedan 2015 kulturråd vid Sveriges Ambassad i Moskva. Rebecka Kärde, kritiker och översättare och sedan 2018 ledamot i Svenska Akademiens Nobelkommitté. Magnus Lindman, dramaturg och översättare av Peter Handkes dramatik. Agneta Pleijel, författare och kulturskribent. Eva Ström, författare och litteraturkritiker. Jan Henrik Swahn, översättare av Olga Tokarczuks verk. Medverkande skådespelare från Dramaten: Danilo Bejarano, Reine Brynolfsson, Lena Endre, Tanja Lorentzon, Andreas T Olsson, Johan Rabaeus och Jennie Silfverhielm. Musik framförs av violinist Anna Lindal.

Grūti iedomāties sarežģītāku operāciju kā orgānu transplantāciju – divu dažādu cilvēku orgānu pārstādīšanu, panākot, ka neskaitāmas šūnas ne tikai pareizi tiek savietotas, bet arī spēj pilnvērtīgi dzīvot un iesaistīties visos tām paredzētajos procesos. Transplanācijas mēdz būt dažādas, nezinātājam droši vien visas liekas teju vai kā neiespējamā misija, kas tomēr tiek realizēta dzīvē, taču ir daži gadījumi, pa kuriem tā vien gribas pārjautāt - vai patiešām kaut kas tāds ir iespējams. Tomēr, cilvēkam dzīvojot aizvien garāku mūžu, aktuālāks kļūst jautājums par to, vai arī visi iekšējie orgāni spēs labi pildīt savus uzdevumus, lai organisms funkcionētu pilnvērtīgi ilgus gadus. Tāpēc transplantoloģija ir joma, kur zinātnieki meklē aizvien jaunus risinājumus. Nule kā pasaules medijos varēja lasīt ziņu, ka zinātnieki meklē veidus, kā, cilvēka sirds transplantācijā varētu izmantot, piemēram, cūkas sirds adaptācijas. Vai un kā tas būs iespējams, un kas vēl sagaida transplantoloģiju nākotnē, raidījumā Zināmais nezināmajā analizē P. Stradiņa Klīniskās universitātes slimnīcas galvenā ārste, profesore Eva Strīķe, P. Stradiņa Klīniskās universitātes slimnīcas galvenā ārsta vietnieks ķirurgs Jānis Vilmanis un Nacionālā transplantācijas koordinācijas dienesta vadītājs Juris Bormotovs.

Septembra pirmā nedēļa pasaulē tiek atzīmēta kā migrēnas atpazīstamības nedēļa. Par migrēnu ir samērā daudz aizspriedumu, ka tās jau tādas galvas sāpes vien ir, ka sievietes aizbildinās, tik traki jau nemaz nav… Bet izrādās, ar šīs slimības atpazīšanu pat ārstiem ir problēmas. Kāpēc tā, raidījumā Kā labāk dzīvot skaidro Latvijas Galvassāpju pacientu biedrības vadītāja un migrēnas paciente Līga Alberliņa, galvassāpju ārste, neiroloģe Līga Mekša un P.Stradiņa klīniskās universitātes slimnīcas galvenā ārste reanimatoloģe, anestezioloģe un algoloģe asociētā profesore Eva Strīķe. Lielākoties ar migrēnu slimo jauni cilvēki, bet viņu dzīves kvalitāte pielīdzinās tiem, kam jau ir dzīvi apdraudošās pataloģijas – asinsvadu slimības, onkoloģija. Migrēna ir diagnoze, ko var noteikt pēc pacienta stāsta un galvassāpju dienasgrāmatas. Diagnozes uzstādīšanai nav nepieciešami dārgi un smalki izmeklējumi. Ir vajadzīgs laiks, lai ar pacientu runātu, un tā nereti pietrūkst. Ja dzīves kvalitāte ir mazināta jauniem cilvēkiem, tas saistīts ar sociāli ekonomisko slogu, cilvēki nevar iet uz darbu, nevar izvēlēties piemērotu darbu galvassāpju dēļ. Valda uzskats, ka jauniem cilvēkiem jābūt aktīviem, ka galvassāpes ir vājuma pazīme, bieži tas, ka konkrētā pataloģija ir migrēna, tiek palaista garām. Ir sekundārās galvassāpes, kuras izraisa kāds iemesls – galva ir sasista, lietots vairāk alkohola, vai cits. Bet ir galvassāpes bez iemesla un pie šo sāpju grupas pieder arī migrēna. Migrēna ir īpaši spēcīgas galvassāpes, kas izraisa darba nespēju sevišķi jauniem cilvēkiem. Migrēnas rašanās iemesli var būt dažādi un grūti to ir atpazīt, jo var mīties ar saspringuma veida galvassāpēm. Migrēna cilvēkam signalizē, ka darījis kaut ko par daudz – pārslogojis sevi, par daudz sportojis, par daudz strādājis, maz gulējis, kāds ēdiens par daudz apēsts. Ja cilvēkam diagnosticē migrēnu, līdzēt var ne tikai farmakoloģija. Nozīmīgs faktors dzīves veids, cilvēkam ir jābūt atbildīgam un uzņēmīgam, lai ar dzīvesveida paradumu izmainīšanu nonāktu līdz tam, ka mazinātu migrēnu. Nedrīkst pārpūlēties, daudz laika jāpavada ārā, regulāri iet gulēt noteiktā laikā, izslēdz no ēdienkartes produktus, kas var būt migrēnas izraisītāji. Sabiedrībā trūkts informācijas, ir pārliecība, ka galvassāpēm īpaši nevajag pievērst uzmanību, ir jāstrādā, izglītojot sabiedrību kopumā. Bieži cilvēks darba vietā noklusē, ka ir migrēna, baidoties, ka viņu nesapratīs. Sāktas aktivitātes, lai migrēnas medikamentus iekļautu kompensējamo zāļu sarakstā.

Michael Jackson, Woody Allen, R. Kelly, Ryan Adams... De omdebatterade kulturutövarna är många och åsikterna om kulturbojkotter går isär. Har debatterna blivit fler och vad innebär det för kulturen? I dagens P1 Kultur diskuterar ledarskribenterna Erik Helmerson, DN, Sofia Mirjamsdotter, Sundsvalls tidning och författaren Katarina Wennstam om de numera ofta återkommande debatterna om kultur och moral om det t ex är försvarbart att ta del av verk som är skapade av kulturutövare med mer eller mindre tvivelaktig vandel. Har det blivit vanligare att göra etiska val före de estetiska? Att de hänger ihop med de sociala medierna är förstås ingen nyhet, men hur har det förändrat vårt förhållningssätt till frågor av det här slaget? Är det önskvärt eller inte? Dramatens arbetsklimat, Michael Jackson, Ryan Adams och bolaget Amazons avslutade samarbete med Woody Allen är bara ett axplock från det senaste halvårets intensiva debatter. Hur präglar de kulturvärlden? Det blir också en första rapport från Venedig, där den stora konstbiennalen snart öppnar. P1 Kultur konstkritiker Cecilia Blomberg är på plats. I dag inleder OBS en serie om poesi efter Auschwitz. Det var filosofen Theodor Adorno som skrev att det är barbariskt att skriva en dikt efter Auschwitz. Men, den här serien handlar om dem som ändå kom att skriva poesi efter förintelsen. I första delen reflekterar författaren Eva Ström över den norska poeten Gunvor Hofmo och hennes vän Ruth Maier, som dödades i Auschwitz. Programledare: Måns Hirschfeldt Producent: Maria Götselius

Den nära vänskapen mellan Gunvor Hofmo och Ruth Maier var intensiv men kortvarig. 22 år gammal dödades Ruth i Auschwitz. Eva Ström reflekterar över den starka dikt som Hofmo skrev för att minnas. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det är barbariskt att skriva en dikt efter Auschwitz, så lyder ett berömt citat av den tyska filosofen Theodor Adorno. Ändå är det just de poeter som skrev om Förintelsen som har förnyat diktkonsten. Jag tänker förstås inte minst på den Paul Celan, som med sin förtätade poesi gestaltade sitt eget och seklets trauma. Men också Nelly Sachs har Förintelsen som sitt stora tema. Till dessa sällar sig även en norsk poet, Gunvor Hofmo, som levde 19211995. Hofmo var inte själv judinna, men fick ändå sin vardag söndersliten av nazisternas mördarmaskineri. Flera i hennes släkt var politiskt aktiva och internerades av den norska naziregimen, ett par av dem dog i tyska koncentrationsläger. Men det var en annan händelse som främst skulle komma att prägla hennes liv och diktning. 1940 träffade hon den ett år äldre Ruth Maier. På ytan var de olika. Hofmo föddes utanför Oslo och växte upp i arbetarmiljö. Maier var en judisk flykting från en bildad överklassfamilj i Wien. Men de visade sig vara syskonsjälar och blev oskiljaktiga. Ruth var Gunvors universitet, de läste Rilke och Zweig och norska diktare som Olaf Bull efter att Ruth snabbt lärt sig norska. Vi känner Ruths uppväxt, tankar och möten med Norge väl genom hennes efterlämnade dagbok. Där lär man känna en sekulärt uppfostrad begåvad ung flicka, med skådespelar- och konstnärsdrömmar. Hon förälskar sig i både pojkar och flickor, men har också depressiva sidor. Hon finner sig inte tillrätta i sin norska värdfamilj och tiden i Norge är pressande. Resten av hennes familj, mor, syster och mormor, lyckades fly till England och det blir Ruths dröm att få återförenas med dem. Under vårvintern 1941 tas hon in på en psykiatrisk klinik. I jämförelse med Ruth ter sig Gunvor mer sluten. Även hon skriver dagböcker och dikter, men det är inte lika lätt att lära känna hennes mer tystlåtna personlighet som den livliga flickan från Wien. Det är genom skildringarna i Ruths dagbok vi får en konkret bild av henne. Inte minst imponerar Gunvors politiska mod hon protesterar när vännen diskrimineras på grund av sin judiska börd. Ruths död blev det sår som Gunvor Hofmos dikt kom att kretsa kring, och som ger den dess obönhörlighet och styrka. Hur ska man beskriva deras omvälvande och ibland stormiga vänskap? Mycket talar för att det var en förälskelse. Den 9 januari 1941 skriver Ruth om Gunvor i sin dagbok Dagarna blir ljusare när man älskar någon. Men den tvååriga relationen fick ett abrupt slut i november 1942, när Ruth arresterades av norsk polis i en så kallad juderazzia. Hon fördes med skeppet Donau till Stettin, för vidare befordran till Auschwitz, där hon omedelbart mördades i gaskamrarna i december, 22 år gammal. De sista ord som Ruth yttrade till Gunvor kom i ett brev: Varför skulle inte vi lida, när det finns så mycket lidande i världen?  Och så det märkliga tillägget:  bekymra dig inte om mig, jag vet inte ens om jag skulle vilja byta med dig. Ruths död blev det sår som Gunvor Hofmos dikt kom att kretsa kring, och som ger den dess obönhörlighet och styrka. Så här låter det i den första dikten i urvalsvolymen Jag glömmer ingen, i Eva Runefelts och Staffan Söderbloms lyhörda översättning från 2019.                                             Gud, om du ännu ser:                       det finns ingen vardag mer.                       Det finns bara stumma skrik,                       det finns bara svarta lik                         som hänger i röda träd!                       Hör hur tyst det är.                         Vi vänder oss om och går hem,                       men ständigt möter vi dem.                         Allt vi förnimmer i dag                       är de dödas andetag!                         Om vi i glömskan står:                       är det i deras aska vi går.                         Gud, om du ännu ser:                       det finns ingen vardag mer.   När Ruth fördes bort tog Gunvor som sin livsuppgift att bära henne inom sig i en sorgens symbios. Men att försöka härbärgera Ruth och samtidigt ge uttryck för sin sorg blev till sist för mycket för henne. Förgäves försökte hon ge ut Ruth dagbok, vilket bidrog till att hon insjuknade i en svår psykos. I likhet med Paul Celan och Nelly Sachs kom alltså Gunvor Hofmo att tillbringa långa tider på mentalsjukhus. Länge skrev hon inte. Men under den sista sjukhusvistelsen fick hon en skrivvrå och när hon slutligen kunde lämna institutionen så fortsatte hon att ge ut diktsamlingar, men levde isolerat. Gunvor är en överlevande i förhållande till Ruth, och känner den överlevandes irrationella skuld. Känsloläget är konstant och konsekvent i hennes lyrik, men för att förstå den förtvivlade kraften i finns det anledning att återvända till Adorno. För vad menade han egentligen när han sa att det är barbariskt att skriva poesi efter Auschwitz? Det har diskuterats och givna svar finns inte. Jag har tänkt att han menat att det var omoraliskt att forma sitt språk till något slag av estetisk njutning, när en så grundläggande ödeläggande förintande ondska ägt rum. Att det vore barbariskt att förtiga det i poesi som då blir till balsam, eskapism eller kosmetika,  men att det även vore barbariskt att göra det till ämne för sin dikt. Det märkliga är dock som sagt att den poesi som under 1900-talet blivit nyskapande och bestående , som Paul Celans, har Förintelsen som sitt tema. Det förändrade hans dikt, och det förändrade även diktkonsten. Gunvor Hofmos poesi är mindre avskalad än den sene Celans, men dikterna ljuder likaledes  av insikten om avgrunden, och om nödvändigheten i att fortsätta dikta. Gunvor är en överlevande i förhållande till Ruth, och känner den överlevandes irrationella skuld. Här finns en rasande brottning med den Gud, hon aldrig kunde släppa. Här finns en förtärande ensamhet, och en ödslig övergivenhet. I de fall man kan ana ljuset i hennes längtan, tycks det stråla från minnet av Ruth. På en fest hade en kamrat till dem vägra att sjunga Härlig är jorden, på grund av det sönderslitande krig som pågick. Då steg Ruth upp och pläderade flammande för att man skulle sjunga sången, för att skönheten och glädjen ändå måste få finnas. Kanske är det denna händelse som ekar i dikten Jag vill hem.   Jag vill se stjärnorna  över nattblank sjö som sjunger, sjunger: Härlig är natten, härlig är dagen, Ingen av dem ska dö!   Jag vill hem till människorna som en blind genomstrålas i mörkret av sorgens stjärnljus. Den skrivandets största uppgift blir för Hofmo att aldrig glömma. Då hålls också smärtan vid liv. Denna smärta och nakenhet kan vara skrämmande och svår att ta till sig när man läser hennes dikt.  Hon var själv medveten om det. Och kunde skämmas över det: Man tycker inte om sina dikter. De är alltför pinsamma vittnen. Man skäms över dem som när man ser sitt ansikte alltför plötsligt och naket i spegeln efter en vaknatt.  Och man vänder sig bort från de där orden, de mörka vittnena. [] Så blir då din bästa dikt den du skäms mest över, den du allra helst skulle ha förnekat, eftersom den blottade för mycket av det innersta i dig. Så blir din bästa dikt, den du inte skulle ha skrivit, för den kostade dig för mycket.  Med denna konsekventa inställning till sin diktning är det förståeligt att Gunvor Hofmo aldrig uppträdde offentligt eller gav några intervjuer.  Det finns få fotografier av henne, endast i sin dikt uttryckte hon sig.  I två ord kan den sammanfattas: Efteråt och Ensamhet. Gunvor Hofmo  skrev sin dikt efter Auschwitz, och också efter Ruth,  den blev både en generationsdikt, och hennes eget ödes personliga bikt. Eva Ström, författare   Litteratur Gunvor Hofmo: Jag glömmer ingen. Valda dikter i översättning av Eva Runefelt och Staffan Söderblom. Norstedts, 2019. Ruth Maiers dagbok  ett judiskt kvinnoöde. Översättare: Staffan Söderblom. Norstedt, 2019.

Eva, grunder og daglig leder i Nova Boligstyling og interiørdesign, møtte mange skeptikere i oppstartsfasen. Dette stoppe henne ikke: - Dette fikser jeg! Innstillingen til Eva er å brette opp ermene og bare gjøre det hvis det er noe hun har lyst på. Men oppstartsfasen hadde sine utfordringer, og uten hjelp fra sin mann ville ikke dette gått bra. I dag har hun byttet ut mannen med Aprila Fakturasalg for å hjelpe henne med likviditeten.

Från Burton till Lugn är avsnitt 55 i Poetpodden med del 7 och det sista i serien om poeter födda på 1900-talet. Jag har valt ut poeter som påverkat mig och mitt diktande som inspiratörer och förebilder. Prenumerera på iTunes  / På Acast  / På Soundcloud Swisha 20 kr eller mer till 123 540 62 85.Bankgironr 743-0804.PayPal till irene@poeten.se. Den här gången berättar jag om sex poeter och läser dikter av fem. De är Nina Burton, Jacques Werup, Erkki Lappalainen, Eva Ström, Tua Forsström och Kristina Lugn. Jag svarar på Dilbas fråga om egenutgivning, bjuder på en skrivövning och spelar upp en dikt av Melodie Sjöman. Viktigt Tycker du om Poetpodden och att jag gör ett bra jobb? Om du gör det är jag tacksam om du vill gå in på iTunes skriva en kommentar. Varför? Det är ett bra sätt att få podden att nå ut till allt fler lyssnare. Glöm inte heller att kommentera här i bloggen och på Poetpoddens Facebooksida. Jag läser min dikt Hav och berättar om min nya bok SkrivarSidans diktskola. Tycker du om det du hör? Dela vidare! Hjälp mig att sprida podden genom att dela det här inlägget och alla andra du lyssnar på i dina sociala medier som Facebook, Twitter och alla andra. Då hjälper du poesin att få vingar. Länkar till innehållet i Från Burton till Lugn Hav: https://poeten.se/dikter/hav.htm SkrivarSidans diktskola: https://www.bokus.com/bok/9789198130850/skrivarsidans-diktskola/ Nina Burton: https://sv.wikipedia.org/wiki/Nina_Burton Jacques Werup: https://sv.wikipedia.org/wiki/Jacques_Werup Erkki Lappalainen: https://sv.wikipedia.org/wiki/Erkki_Lappalainen Estradpoesi: https://sv.wikipedia.org/wiki/Estradpoesi Poetry Slam: http://poetryslamsm.se/vad-ar-poetry-slam/ Eva Ström: https://sv.wikipedia.org/wiki/Eva_Ström Tua Forsström: https://sv.wikipedia.org/wiki/Tua_Forsström Skicka in frågor och dina egna inspelade dikterSå skicka dina egna dikter och frågor om poesi till PoetpoddenFacebooksida: https://www.facebook.com/poetpoddenKontakt via e-post: podden@poeten.seTwitter: https://twitter.com/poetenirene Från Burton till Lugn är avsnitt 55 i Poetpodden Fler avsnitt i Poetpodden

Författaren Eva Ström har låtit Strindbergs Fröken Julie få nytt liv i romanen "Rakkniven" och så är brittiska Marina Benjamin på Sverigebesök med klimakterieboken "Mellantid". När den brittiska författaren och journalisten Marina Benjamin närmade sig femtio kombinerade hon dödsångesten med en hysterektomi. Hon opererade alltså bort livmodern som bara krånglat på sistone. Så utöver åldersnojan kastades hon in i klimakteriet över en natt, och hade därmed slagit ut både kropp och själ. Lidandet resulterade i boken "Mellantid" som är hennes berättelse om denna svåra tid. För att hantera situationen tog hon hjälp av aktuell forskning och letade också efter kvinnliga föregångare i litteraturen. Men det var ont om exempel och den allmänna kunskapsnivån var låg. Ett proffs på att åldras var i alla fall den franska författaren Colette, som mest såg möjligheter i denna livsfas, som att starta tillverkning av sexiga underkläder. Inte heller författaren Eva Ström tycker att livet förvandlats till det sämre, tvärtom. Enligt henne frigjordes väldigt mycket kraft åren efter femtio, som legat bunden i de cykliska berg- och dalbanorna.  Hon har tagit sig friheten att skriva en fortsättning på August Strindbergs världsberömda pjäs "Fröken Julie" från 1888. Eva Ströms bok heter "Rakkniven" och i den lever fina fröken Julie vidare efter natten med betjänten Jean. Hon tillfrisknar från sitt självmordsförsök på ett mentalsjukhus i Danmark och fortsätter sedan sitt kroppsliga liv. Programledare: Marie Lundström Producenter: Fredrik Wadström och Nina Asarnoj

Den amerikanska poeten och konstnären Jen Bervin har gjort nya dikter "ovanpå" Shakespeares sonetter. Lars Hermansson läser hennes stympade sonetter och funderar över originalitetens betydelse idag. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag knappar in några ord på datorn: Det är naturligt slem på spikhuvudet. Varför skrev jag så? Vad då slem på spikhuvudet? Jag stirrar på orden. Orden stirrar tillbaka med sina svarta pixlar. Var det ens jag som skrev det där? Det kändes som det bara kom. Men varifrån? Från bakhuvudet? Själens dunkla natt? Slem på ett spikhuvud: hade jag inte något slags tanke innan orden kom? Någon idé eller föreställning? Något som orden skulle uttrycka? Eller var det bara tomt och så plötsligt, som en blixt: Det är naturligt slem på spikhuvudet? när alla vara originella var det inte så originellt att vara originell längre Föreställningen om att skapa något nytt har alltid funnits men var länge något som bara gudar kunde. Alla kulturer har en skapelseberättelse som redogör för gudarnas kreativitet. Hur världen uppstod när ingenting blev någonting. De människor som gudarna så småningom skapade kunde bara tillverka sådant som gudarna redan tänkt ut. Det fanns en förlaga, en idé. Den här strukturella hierarkin tycks finnas i de flesta mytologier och skapelseberättelser, självfallet med stora variationer. I västvärlden är den kanske tydligast formulerad, eller i alla fall mest bekant, genom Platons tankar om formerna, det som tidigare kallades idéläran. Det där att till exempel ordet stol är en avbild av den fysiska stolen som in sin tur är en avbild av stolens eviga form, som är av något slags gudomligt ursprung, om än inte skapad av Zeus själv eller någon annan av gudarna på Olympen. Att skapa nytt i världen är vid den här tiden inte människans uppgift. Den orörde röraren kallade Aristoteles den som en gång satte igång hela maskineriet. Med nyplatonism och kristendom flyttade denne förste, orörde rörare eller primus motor allt längre upp i de himmelska sfärerna. Filosofer, vetenskapsmän och konstnärer av alla de slag hade till uppgift att uttolka och förstå den gudomliga planen som var fastslagen en gång för alla. Somliga gjorde det bättre än andra, de blev kallade mästare. Hade en konstnär svårt att själv få syn på den eviga förlagan kunde han åtminstone kopiera mästaren.  Det vi läser är alltså stympade sonetter. Idén om eviga former av gudomligt ursprung och mästare att förhålla sig till fick i västvärlden en kraftig törn i och med upplysningen som ledde fram till guds förmodade död i slutet av 1800-talet. Men den lyckades överleva genom att sätta det skapande geniets originalitet och autenticitet i guds ställe, det hierarkiska förhållandet gällde nu mellan mer eller mindre originella skapande genier, tills det började gå inflation i originalitet när alla vara originella var det inte så originellt att vara originell längre. Originell blev man istället genom att avsäga sig originalitet och skaparkraft, och återigen börja förhålla sig till och bearbeta någon annans material, en mästares kanske eller en simpel hantverkares, som när Marcel Duchamp hittade en pissoar som han lyfte ur dess sammanhang, signerade med pseudonymen R. Mutt och försökte få utställd som konstverk på de Oberoendes Salong i New York 1917. Ett koncept som har visat sig livskraftigt ända in i våra dagar, om än kanske inte särskilt originellt längre. Vad är originellt idag? Är originalitet ens relevant? Frågorna uppstår när jag läser den amerikanska konstnären och poeten Jen Bervins bok "Nät". Bervin skapar nya dikter utifrån ett urval av Shakespeares sonetter eller om man så vill: översättaren Niclas Nilsson skapar nya dikter utifrån Eva Ströms översättning av detta urval sonetter. Shakespeares ord är tryckta i grått, och några få av Bervin och Nilsson utvalda ord ur varje sonett tryckta i svart, så att en ny dikt uppstår ovanpå eller inne i Shakespeares förlaga. En finess i Bervins originaltitel Nets som går förlorad i översättning är att den går att läsa som andra halvan av ordet sonnets. Det vi läser är alltså stympade sonetter. Och det går att tänka på boken i termer av våld och exploatering. Bervin utnyttjar de världskända dikterna för att få uppmärksamhet. Hennes svarta ord syns omedelbart när du slår upp en boksida, Shakespeares ljust grå är knappt synliga, som vore de på väg att blekna bort. Bervins dikter lägger sig på eller över förlagan. Det är också hennes namn som står tryckt på boken. Hon stjäl showen kan man tycka. Å andra sidan finns ju Shakespeares sonetter där att läsa i sin helhet för den som skärper blicken, och Bervins dikter är också så korta, oftast inte längre än sju, åtta ord, att de efter en stunds läsning upplevs som ofullständiga utan förlagan. Det är alltså inte fråga något fadermord här. Bervin vare sig haussar eller baissar sin mer berömda kollega. Hon förhåller sig. På olika sätt i olika dikter. I fallet med Shakespeares kanske mest älskade sonett, nummer 18, vars första rad på engelska lyder Shall I compare thee to a summers day, och i Eva Ströms svenska översättning Ska jag dig likna vid en sommardag är Bervins sex ord långa kommentar, ja kommentar är nog rätt ord här, ganska syrlig. Förlagans kaxiga hymn där författaren prisar sin älskades skönhet, men än mer sin egen hantverksskicklighet, eftersom diktens skönhet till skillnad från kärleksobjektets, är evig, kokar Bervin ned till den lakoniska utsagan: Du är skymd av vissna ögon Jag har alltid tänkt att eventuell originalitet sitter mer i utförandet än i gesten Konceptuell poesi och konst riskerar ibland att hamna i ett osunt maktförhållande till sin förlaga. Shakespeares sonetter kan kanske klara av en del omild behandling, vanskligare är det när materialet till exempel består av dokument över mänsklig grymhet. Som när den amerikanska poeten och juristen Charles Reznikoff i boken "Förintelsen" från 1976 bearbetade protokollen från Nürnberg- och Eichmannrättegångarna till ett slags konceptuell vittnespoesi. De flesta är eniga om att resultatet inte på något sätt var stötande, tvärtom. Däremot väckte det ramaskri i den amerikanska litterära offentligheten när poeten Kenneth Goldsmith en kväll på Brown University läste upp obduktionsprotokollet efter den mördade Michael Brown som poesi. Brown var en artonårig svart amerikan, som obeväpnad sköts till döds av en vit polisman i Ferguson, Missouri, i november 2014. Även Kenneth Goldsmith är vit. Och det var framför allt det som gjorde folk upprörda. Jag tänker att det inte hade hjälpt om Goldsmith varit svart eller latino som en del menade. Idén är helt enkelt inte tillräckligt bra, den är plump, okänslig. Om den är originell eller inte är liksom ovidkommande. Den stora skillnaden mellan Reznikoffs och Goldsmiths verk är ju att det bakom Reznikoffs ligger ett minutiöst redigeringsarbete, medan Goldsmith helt litar på sin idé. Jag har alltid tänkt att eventuell originalitet sitter mer i utförandet än i gesten, i byggstenarna snarare än i strukturen. Jag menar hur många riktigt originella litterära idéer kläcks det på ett århundrade? Någon säger: Jag ska skriva en tjock roman om en tjej som vägrar gå upp ur sängen Någon annan säger: Jag ska skriva en diktsamling som samplar material från ballistiska undersökningar. Ja ja, gör det. Resultatet kan säkert bli originellt, om ni jobbar lite. Lars Hermansson, författare och kritiker Litteratur Jen Bervin: Nät. Översättning Niclas Nilsson, utifrån Eva Ströms Shakespearetolkning. Rámus förlag, 2018.

Hur gör tonsättare när de trollar fram den ljuvaste musik ur ord och bild? Hur många nottecken behövs för en opera? Möt tonsättarna Ylva Q Arkvik och Jonas Forssell. I det sjätte programmet i serien Ord och bild blir musik möter vi två tonsättare i vars verk orden har stor betydelse. Inte minst i deras operor: Ylva Q Arkvik och Jonas Forssell. Tonsättaren Ylva Q Arkvik skrev kammaroperan Solitario och stycket Tid läggs som tunt papper över beröringarna till poeten Eva Runefelts dikt Ödsligheten. Eva Runefelt är väldigt fri i sitt eget ord och jag känner att hon har ett centrum. Då blir det inte så svårt att flytta om hennes ord. För det vill jag nästan alltid för att kunna bygga upp en musikalisk form. Författaren Eva Ström skrev libretto till Arkviks opera Du får inte gå. En självmordsbombare tillbringar sin sista kväll hemma i en spänningsfylld lägenhet tillsammans med hustrun, som är lyckligt gravid med fjärde barnet. Kvinnan känner oro men vet inte om mannens grymma plan. Jag låter honom få en kärlekssång till granaten som träffar kroppen. Absurditeten hörs i hans falsettsång i galet läge. En terzett, skriven för kvinnan, mannen och en kvinnoröst ur TV:n, lättar upp stämningen där extrema känsloyttringar kolliderar, berättar Ylva Q Arkvik. Till projektet Vox pacis, en manifestation för fred och försoning, tonsatte hon kantaten A Challenge to Humanity med text av Sigrid Kahle. Trehundra körsångare och musiker från 15 länder representerade de främsta världsreligionerna. Titeln Mässa kunde vi inte använda, eftersom den är förknippad med kristendomen. En Kantat, däremot, kan vara värdslig. Kantanen inleds med ett musikaliskt gräl som stegras till forte fortissimo. Ur detta växer texten fram. Hur är det möjligt att vi har varit på denna jord i tusentals år och inte lärt oss förstå varandra? frågar sig Ylva Q Arkvik.  Ylva Q Arkviks nya pianostycke uruppfördes vid en Chopinafton vid Östersjöfestivalen 2010.   Tonsättaren Jonas Forssell räknade ut att det var 13 000 ord i librettot till egna operan Träskoprinsessan. Men det behövdes 300 000 nottecken. -Att tonsätta kräver inspiration men desto mer transpiration och hårt arbete, säger han. De flesta av Jonas Forssells nio operor har försoning som tema. Riket är ditt handlar om flyktingproblematik, Stadsmusikanterna om att försonas med sin egen dödlighet. Hans opera Death and the Maiden har libretto av Argentinskfödde författaren och dramatikern Ariel Dorfmann, som också skrev talpjäsen från 1990. - Malmöoperans stora kör gjorde det möjligt för mig att gestalta några av de 3 000 personer, vanliga människor, som Pinochetjuntan i Chile tog livet av. Försoning betyder inte att sorgen skall försvinna eller att man blir vän med förövaren, utan att man kan fortsätta att leva i ett tillstånd som inte är förgörande, säger Jonas Forssell. Hans far, författaren Lars Forssell, gav honom rådet att välja texter att tonsätta som hade "hål" I sig. De är inte fullkomliga utan kräver ytterligare en dimension för att gjuta ihop sig med musiken. Jonas Forssells opera Hemligheter, om vetenskapsmannen och magikern Emanuel Swedenborg, hade premiär februari 2011 vid Malmö opera, där Forssell var Composer-in-Residence. - Många operor är som Puccinis Tosca, med endast en kvinna men sju män på scenen. Det där tänker jag göra något åt. Hemligheter får endast en mansgestalt, Swedenborg själv. Alla andra roller i föreställningen, även de manliga, sjungs av kvinnor. Kvinnorösten har ett större omfång och är därför mer flexibel, anser Jonas Forssell.   Spellista:   Påsk 1968 - Ur "Tolv variationer till minne av W.B. Yeats Jonas Forssell, musik. Lars Forssell, text. Ur "Tolv variationer till minne av W.B. Yeats ur diktsamlingen "Ändå", 1968 Mirrors Olle Persson. Matti Hirvonen Daphne 1014   Tid läggs som tunt papper över beröringarna Ylva Q Arkvik, musik. Eva Runefelt, poem. Staffan Larsson och Jeffrey Lee, violin. Mikael Larsson, altviolin. M fl. Chrichan Larsson, dirigent. SR P2 Nu! Horspel Tidsgommor 20060501 2100   A Challange to Humanity Ylva Q Arkvik, musik. Sigrid Kahle, text. Blandad kör och Stockholms Läns Blåsarsymfoniker, dir Jonas Dominique. Inspelad live av SR P2, 28 dec 2008   Du får inte gå Ylva Q Arkvik, musik. Eva Ström, libretto. Sångare: Andreas Landin, Elin Carlsson (Rombo), Tove Dahlberg. Dirigent: Olof Boman Inspelad av SR P2 i Vadstena 2002.   Älskandes Klagan Jonas Forssell, musik. Lars Forssell, text. Ur "Tolv variationer till minne av W.B. Yeats ur diktsamlingen "Ändå", 1968. Olle Persson. Matti Hirvonen Mirrors Daphne 1014   Death and the Maiden Jonas Forssell, musik. Libretto av Ariel Dorfman. Malmö S O och kör. Thomas Søndergård, dir. SR P2 Live opera 20081011  1915   Tiden och en flicka Jonas Forssell, musik. Lars Forssell, text. Ur "Tolv variationer till minne av W.B. Yeats ur diktsamlingen "Ändå", 1968. Olle Persson. Matti Hirvonen Mirrors Daphne 1014

Tomas Tranströmers förtätade, genomlysta bilder ger oss inte enbart en ny tillgång till det verkliga. I programmet visar vi att Tranströmers lyrik även klingar av musik. Han spelade själv piano. I det femte och sista programmet i serien Musiken har ordet står poeten och pianisten Tomas Tranströmer i fokus. Vi hör honom läsa egna dikter och dessutom själv spela pianostycken för vänster hand.   Vi möter poeten Eva Ström, tonsättaren och dirigenten Bo Holten, pianisten och tonsättaren Daniel Stagno och tonsättaren och musikern Catharina Backman.   2011 fick poeten Tomas Tranströmer Nobelpriset i litteratur med motiveringen: för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga. I programmet visar vi att Tranströmers lyrik även klingar av musik.   Poeten och författaren Eva Ström fick diktsamlingen Den halvfärdiga himlen redan som tonåring.   -Tranströmers dikter var musik från första stund! Där finns gåtfullhet och mystik. Där finns även hot, ångest och skräck, men han beskriver också räddningen, och det är ofta musiken som ger tröst, säger Eva Ström, och ger exempel från dikterna Namnet och Carillon.   Danske tonsättaren och dirigenten Bo Holten komponerade musikstycket Resan mot C av två av Tranströmers dikter Resan och C-dur, som står efter varandra i diktsamlingen Den halvfärdiga himlen.   -Jag använder två kompletta körer som kastar ljus över temat från två olika håll. När kör ett lider känner kör två glädje och vice versa. Stycket går från mörker mot ljus, mot låga register till helt ljusa register i musiken, förklarar Bo Holten.   I stycket lade Bo Holten in klingande fragment av en sång många svenskar känner till, Den blomstertid nu kommer, för att skapa en varm och trygg känsla.   -Det finns människor som tror att smärta och lidande är djupare känslor än glädje. Det är fel, anser Bo Holten.   Pianisten och tonsättaren Daniel Stagno har länge intresserat sig för vänsterhandskompositioner och har skrivit ett sådant stycke inspirerat av Tranströmers dikt Kyrie. Stagno skrev också 17 sånger för piano och bayton baserade på dikter av nobelpristagaren.   -Hans poesi ger enorm inspiration, och det är svårt att låta bli att komponera till dem, säger Daniel Stagno.   Tonsättaren och musikern Catharina Backman valde en dikt av Tranströmer som har plats för musik, nämligen Minusgrader med den inledande frasen Vi är på en fest som inte älskar oss.   -Det är en kort prosatext som var rolig att tonsätta! En känsla av kyla och ensamhet grep dock tag i mig när jag läste orden - om festen som en växlingsbangård där Kalla kolosser står på skenor i dimman. Då lät jag en man i kören uttrycka en gråtares klagosång, en kontemplativ sorgefras, som påminner om östeuropeisk folkmusik, säger Catharina Backman.   -Vid uruppförandet i Storkyrkan i Stockholm blev den minutlånga inledningen av musikstycket bortcensurerad, berättar Catharina Backman. Där gestaltas en fest med partymusik och sorl där körmedlemmarna citerar fraser ur dikten. Det var tydligen alltför magstarkt för kyrkan!         Tomas Tranströmer, The Official Website: http://tomastranstromer.net   Tomas Tranströmer, Albert Bonniers Förlag: http://www.albertbonniersforlag.se/Forfattare/Forfattarpresentation/?personId=5920   Tomas Tranströmer, Svenska Akademin: http://www.svenskaakademien.se/nobelpriset_i_litteratur/pristagarna/tomas_transtromer     Eva Ström, blogg:http://evastrom.blogg.se   Eva Ström, Albert Bonniers förlag: http://www.albertbonniersforlag.se/Forfattare/Forfattarpresentation/?personId=6086     Bo Holten, Bach Cantatas:http://www.bach-cantatas.com/Bio/Holten-Bo.htm     Daniel Stagnos hemsida:http://www.stagno.net   Daniel Stagno, Wikipedia:http://sv.wikipedia.org/wiki/Daniel_Stagno     Catharina Backman, STIM: http://www.mic.stim.se/avd/mic/prod/micv6.nsf/docsbycodename/soekresultat?opendocument&fraga=Catharina%20BACKMAN   Catharina Backman, Wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Catharina_Backman Låtlista: Sonata in F major Hob. XVI 23 - I. Allegro moderato Joseph Haydn Vladomir Horowitz, piano Allegro (ur Den halvfärdiga himlen). Jag spelar Haydn Tomas Tranströmer, text. Tomas Tranströmer, uppläsning Klangen säger att friheten finns Nachklangstudie I Josef Mattias Hauer Josef Mattias Hauer Tomas Tranströmer, piano för vänsterhand Den stora gåtan  IMPROVISATIONER FÖR PIANO VÄNSTER HAND NR 2 A VIGIL Frank Bridge Tomas Tranströmer, piano         Leonora-uvertyr nr 3 c-dur (op 72a) Beethoven Riccardo Chailly, dir. Gewandhausorkestern  Namnet Tomas Tranströmer, text Tomas Tranströmer, uppläsning Tomas Tranströmer Läser 82 Dikter Ur 10 Böcker 1954-1996   Carillon Tomas Tranströmer, text Tomas Tranströmer, uppläsning Tomas Tranströmer Läser 82 Dikter Ur 10 Böcker 1954-1996   Carillon Tomas Tranströmer, text Tomas Tranströmer, uppläsning Tomas Tranströmer Läser 82 Dikter Ur 10 Böcker 1954-1996    Resan mot C för kör och orkester Bo Holten Gustaf Sjökvist, dir. Gustaf Sjökvists Kammarkör. Symphony No. 3 in C major, op. 52, sats 3, Moderato  Allegro ma non tanto Jean Sibelius Leonard Bernstein, New York Philharmonic 1965  C-dur (ur Den halvfärdiga himlen)    Tomas Tranströmer, text Tomas Tranströmer, uppläsning Klangen säger att friheten finns Resan mot C för kör och orkester Bo Holten Gustaf Sjökvists Kammarkör. Gustaf Sjökvist, dirigent. Kyrie Tomas Tranströmer, text Tomas Tranströmer, uppläsning Tomas Tranströmer Läser 82 Dikter Ur 10 Böcker 1954-1996  Pianostycke för vänsterhand baserat på Tomas Tranströmers Kyrie Daniel Stagno, piano Privat inspelning  Pianostycke för vänsterhand baserat på Tomas Tranströmers Kyrie Daniel Stagno, piano Privat inspelning En konstnär i norr (ur Klanger och spår) Tomas Tranströmer Tomas Tranströmer, uppläsning Klangen säger att friheten finns Minusgrader ur diktsamlingen Sanningsbarriären Catharina Backman, musik. Tomas Tranströmer, text. Gustaf Sjökvist, dir. Gustaf Sjökvists Kammarkör. Minusgrader ur diktsamlingen Sanningsbarriären Catharina Backman, musik. Tomas Tranströmer, text. Gustaf Sjökvist, dir. Gustaf Sjökvists Kammarkör. Minusgrader ur diktsamlingen Sanningsbarriären Catharina Backman, musik. Tomas Tranströmer, text. Gustaf Sjökvist, dir. Gustaf Sjökvists Kammarkör.  Minusgrader ur diktsamlingen Sanningsbarriären Catharina Backman, musik. Tomas Tranströmer, text. Gustaf Sjökvist, dir. Gustaf Sjökvists Kammarkör.  Minusgrader ur diktsamlingen Sanningsbarriären Catharina Backman, musik. Tomas Tranströmer, text. Gustaf Sjökvist, dir. Gustaf Sjökvists Kammarkör.

Sonja Åkessons rytmiska, humoristiska och slagkraftiga ordvändningar har ofta fått tondräkt. Musikern och sångaren som tidigare hette Nina, numera Nino Ramsby, tonsatte Åkessons "Skärvor av en svit". I fjärde programmet i serien Musiken har ordet står poeten Sonja Åkesson i fokus. Hon medverkar med inspelade sånger och uppläsningar. Tonsättningar av Sonja Åkessons dikter blev aktuella igen då skivan Sonja Åkesson tolkad av gavs ut i november 2010. Vi möter några av dem som skrivit musik till hennes rytmiska, humoristiska och slagkraftiga ordvändningar: Kompositören Gunnar Edander, poeten Eva Ström, musikern och författaren Kajsa Grytt, tonsättaren och musikern Catharina Backman, musikern och grafiska designern Nino Ramsby, bildkonstnären och musikern Gittan Jönsson och författaren Katarina Mazetti. Poeten, författaren och bildkonstnären Sonja Åkesson avlider 1977. Hon föds 1926 i Buttle på Gotland. Hon får inte studera vidare utan arbetar som telefonist, servitris och affärsbiträde. 1957 debuterar Sonja Åkesson med diktsamlingen Situationer och 1977 utkommer den posthuma diktsamlingen Hästens öga. Hon hinner med att skriva ett 20-tal dikt-, och novellsamlingar. Tillsammans med kompositören Gunnar Edander ger hon ut Slagdängor, en samling visor med musik. På en Skype-linje från Kalifornien sjunger Gunnar Edander ur Sonja Åkessons visa Det var en humla från Kumla, som handlar om fångarnas villkor i fängelserna. -Sonja Åkesson bidrog också med fyra texter till skivan Sånger om Kvinnor som gavs ut 1971. Texterna handlade om kvinnors rättigheter och om jämlikhet, säger Gunnar Edander. -Sonja Åkesson var en stor konstnär, otroligt musikalisk och enormt raffinerad i språket, säger poeten Eva Ström. Sonjas Självbiografi är uppbyggd som en mässa, ett körverk. Rockmusikern och sångerskan Kajsa Grytt tog sig an just Åkessons Självbiografi. - Jag tror inte hon var så privat som man ville göra gällande. När jag var liten såg man Sonja Åkesson som en pillerknaprande hemmafru som skrev. Men hon är oerhört skicklig. Hon använder en ord- och en bildlek där hon skiftar mellan olika känslolägen nästan på varenda rad, förklarar Kajsa Grytt. -Sonja hade galghumor. I dikten O ur diktsamlingen Hästens Öga skriver hon om sitt neurotiska hav, som rimmar på grav, skrattar Catharina Backman. Det är sorgligt och roligt samtidigt. Jag valde dikten O för där fanns plats för musiken. Formen vände jag på genom att låta rösten bli den ledande medan pianot hoppar omkring och broderar med färger. Musikern, sångaren och bildkonstnären Nino Ramsby tonsatte Åkessons Skärvor av en svit. -Jag är en ljudmänniska först och främst och var otrogen mot Sonja Åkessonss ord. Ljudet av en av Sonja Åksessons fraser tyckte jag funkade som start: Ett liv att avverka. Soundet och hur orden klingar var viktigare än ordens innehåll. Jag tog inte hänsyn till hur Sonja hade satt samman sin text utan blandade hur som helst. Använde alla ord som fanns med men avslutade en sångfras mitt i hennes fras så att betydelsen blev annorlunda. Men Sonja Åkesson var hänsynslös själv och plockade fraser ur t ex veckotidningar, säger Nino Ramsby. Bildkonstnären och musikern Gittan Jönsson ritade omslaget till den legendariska LPn Sånger om Kvinnor från 1971. Hon körade också på skivan. Gittan Jönsson tonsatte Åkessons dikt Vara vit mans slav, som även blev titeln på en av porslinsfigurinerna i Gittan Jönssons svit Dammsugerskornas 42 uppdrag. -Sonja Åkesson var vår favoritpoet. Hennes språk är mångtydigt med starka uttryck och hon använde populärkulturen på ett tidigt stadium. Vara vit mans slav är sanslöst stark och grym och går käpprakt in i såret mellan man och kvinna, säger Gittan Jönsson. Författaren Katarina Mazettis text Allas lilla piga med musik av Nike Markelius, utgiven på skivan Det står skrivet, befinner sig i Sonja Åkesson-land. Ursprungligen var Allas lilla piga en rapp-låt i en musikal byggd på en doktorsavhandling i sociologi, som handlar om kvinnor på mansdominerade arbetsplatser. - Sonja Åkesson tar fram det allmängiltiga i det vardagliga. Hon blir aldrig högstämd eller svårtillgänglig, säger Mazetti Idag saknar Mazetti kampsånger om kvinnor. -Musiken har haft ordet vid nästan alla viktiga samhällsförändringar. Det vet diktatorer och patriarket. Marseljäsen drog igång känslorna på riktigt i Franska revolutionen. Det är ingen slump att man skar händerna av Victor Jara eller att Pussy Riot satt bakom lås och bom. Musik är farliga grejer, rena dynamiten, anser Katarina Mazetti.   Sonja Åkesson Sällskapet: http://www.sonjaakesson.se   Eva Ström, blogg: http://evastrom.blogg.se Eva Ström, Albert Bonniers förlag: http://www.albertbonniersforlag.se/Forfattare/Forfattarpresentation/?personId=6086   Kajsa Grytts officiella facebooksida: https://www.facebook.com/kajsagryttofficiell/   Catharina Backman, STIM: http://www.mic.stim.se/avd/mic/prod/micv6.nsf/docsbycodename/soekresultat?opendocument&fraga=Catharina%20BACKMAN  Catharina Backman, Wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Catharina_Backman   Nino Ramsbys hemsida: http://www.ninoramsby.se   Gittan Jönssons hemsida: http://www.gittanjonsson.se Gittan Jönsson, Svenska konstnärer: http://www.svenskakonstnarer.se/start/plus_artist.php?chr=10&aid=1668   Katarina Mazettis hemsida: http://www.katarinamazetti.com Katarina Mazetti, Alfabeta Bokförlag: http://www.alfabeta.se/forfattare/katarina-mazetti     Låtlista: ALLAS LILLA PIGA Nike Markelius, Katarina Mazetti Nike & Röda Orkestern MNW 01371, MNWCD 346   Neijjj! Sonja Åkesson Sonja Åkesson Sonja Åkesson   ÅKEJ Annika Norlin, Sonja Åkesson Annika Norlin/ Jonas Kullhammar/ Reine Fiske/ Martin Hederos/ Johan Berthling/ Fredrik Sandsten/ Nina Ramsby/ Lena Swanberg PLAYGROUND 11708, PGMCD 63   Humlan från Kumla Gunnar Edander, Sonja Åkesson Gunnar Edander   Sommarräkning Anonym, Sonja Åkesson Sonja Åkesson   Sommarräkning Anonym, Sonja Åkesson Sonja Åkesson   SJÄLVBIOGRAFI Jan Allan, Sonja Åkesson Sonja Åkesson/ Jan Allan BAKHÅLL 09191, BAKCD 9506   UTDRAG UR SJÄLVBIOGRAFI (REPLIK TILL FERLINGHETTI) Kajsa Grytt, Sonja Åkesson Kajsa Grytt/ Martin Hederos/ Jonas Kullhammar/ Johan Berthling/ Fredrik Sandsten PLAYGROUND 11708, PGMCD 63   Neijjj! Sonja Åkesson Sonja Åkesson Sonja Åkesson   VAGGSÅNG Gunnar Edander, Sonja Åkesson Lise-Lotte Nilsson MNW 01371, MNWCD 250   O Catharina Backman, Sonja Åkesson Malena Ernman Francisca Skoogh NYTORP MUSIK, NYTORP    O Catharina Backman, Sonja Åkesson Malena Ernman Francisca Skoogh NYTORP MUSIK, NYTORP    SKÄRVOR AV EN SVIT Nina Ramsby, Sonja Åkesson Nina Ramsby/ Jonas Kullhammar/ Martin Hederos/ Johan Berthling/ Fredrik Sandsten PLAYGROUND 11708, PGMCD 63   SKÄRVOR AV EN SVIT Nina Ramsby, Sonja Åkesson Nina Ramsby/ Jonas Kullhammar/ Martin Hederos/ Johan Berthling/ Fredrik Sandsten PLAYGROUND 11708, PGMCD 63   SKÄRVOR AV EN SVIT Nina Ramsby, Sonja Åkesson Nina Ramsby/ Jonas Kullhammar/ Martin Hederos/ Johan Berthling/ Fredrik Sandsten PLAYGROUND 11708, PGMCD 63   Varför Gör Du Det Igen? Gunnar Edander, Sonja Åkesson Sonja Åkesson Mfl   Varför Gör Du Det Igen? Gunnar Edander, Sonja Åkesson Sonja Åkesson Mfl   DÄR FRUARNA BO Gunnar Edander, Sonja Åkesson Lottie Ejebrant/ Jane Friedmann MNW 01371, MNW 23 P   ALLAS LILLA PIGA Nike Markelius, Katarina Mazetti Nike & Röda Orkestern MNW 01371, MNWCD

Hans använder recitationer av Naima Wifstrand och Karin Boye. - I all lyrik finns musik och rytm i hur man formar en fras, förklarade poeten Eva Ströms pianolärare. I andra programmet i serien Musiken har ordet möter vi musikern och filmskaparen Hans Appelqvist, poeten, författaren och tidigare läkaren Eva Ström, operaskolade rockmusikern Nike Markelius och dramaturgen och författaren Carsten Palmaer. Hans Appelqvist är utbildad till Tonemeister under tre år vid det danska Musikkonservatoriet i Köpenhamn. I en tonmästare samlas både den tekniska och den musikteoretiska kunskapen. En Tonemeister är alltså en slags länk mellan tekniker och musiker. Hans Appelqvist fascineras av röstens skörhet hos amatörsångare. - Jag dras även till röstklangen hos äldre kvinnor och använder raspiga recitationer av Naima Wifstrand och Karin Boye i mina musikstycken, berättar Hans Appelqvist. Till videofilmen Sjunga slutet nu skapade han fantasifiguren Klot som är vän med pojken Vissen. Klot är en svävande boll med mun och hen talar amerikanska med en syntetisk/digitaliserad stämma. Hans Appelqvist säger att det också är det tekniska i detta som verkligen intresserar honom. Poeten, författaren och tidigare läkaren Eva Ström belönades 2003 med Nordiska Rådets Litteraturpris. Vid pianot komponerade Eva Ström små stycken som tonåring. Hon skrev text till ett oratorium, dikter till musik av Bach och libretto till kortoperan Du får inte gå tonsatt av Ylva X Arkvik. - Jag menar att det i all lyrik finns musik och rytm i hur man formar en fras. Det lärde jag mig av min pianolärare. Han diskuterade hela tiden hur fraser hänger ihop och hur musiken byggs upp. Så är det! En rytm kommer inom en för att sedan ordsättas, säger Eva Ström som läser flera av sina dikter i programmet. -Jag är övertygad om att det finns något musikaliskt i att vara läkare. Utan att lyssna på olika ljud i människokroppen skulle det inte fungera. Den operaskolade rockmusikern Nike Markelius är barnbarn till arkitekten Sven Markelius som ritade Helsingborgs Konserthus. Nike valde friheten i rockmusiken. Hon spelar trummor i Tant Strul och hon spelar elgitarr, sjunger och komponerar musik till Nike och Röda Orkestern. Senaste projekt är aktuella CDn Det står skrivet med politiska texter av författare och poeter. Gästmusiker är bl a klarinettisten Emil Jonasson och stråkkvartetten Fläskkvartetten. - Sverige och världen står inför oerhörda förändringar och försämringar i klimat, i världsekonomi och genom ökade klassklyftor. Jag ville inte skriva 15 texter själv, utan var nyfiken på andra människors reaktion på detta och ville ge min musikaliska röst åt deras ord. Trots att jag var väldigt sjuk själv och på väg att bli utförsäkrad, berättar Nike Markelius. Dramaturgen Carsten Palmaer är en av de författare Nike Markelius kontaktade. Han översatte diktaren Heinrich Heines Vandringsråttorna, skriven på 1840-talet. - Jag gillar råttor! De är fula, skalliga och omoraliska. Text och musik får aldrig bli alltför goda kompisar. Därför är jag barnsligt förtjust i fula texter till vackra melodier och vice versa, förklarar Carsten Palmaer. Hans Appelqvists hemsida: http://www.sifantin.net Hans Appelqvist, filmen Sjunga slutet nu: http://www.hapna.com/H47.html Eva Ström, blogg: http://evastrom.blogg.se Eva Ström, Albert Bonniers förlag: http://www.albertbonniersforlag.se/Forfattare/Forfattarpresentation/?personId=6086 Nike Markelius, SKAP: http://www.skap.se/medlemmar/nike-markelius Nike & Röda Orkestern: https://www.facebook.com/nikeochrodaorkestern Carsten Palmaer, adlibris: http://www.adlibris.com/se/searchresult.aspx?search=advanced&author=Carsten+Palmaer&fromproduct=true Carsten Palmaer, Wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Carsten_Palmaer   Spellista: Crepuscolo Oscar Bianchi Anna Petrini, kontrabas-blockflöjt Crepuscolo Works for the Paetzold Contrabass Recorder dB Productions dBCD143   Den blå handen tar Nike Markelius Nike Markelius, sång och Röda Orkestern Det står skrivet MNW             MNWCD 346   För mig är det inte verkligt Hans Appelqvist Naima   Vissen och Sot Hans Appelqvist Sjunga slutet nu   Sjunga slutet Hans Appelqvist Sjunga slutet nu   How come Hans Appelqvist Sjunga slutet nu   Små människor utan hår Hans Appelqvist. Naima Wifstrand Naima   Jag tecknar i mitt skrev Hans Appelqvist. Karin Boye Naima   Naimamelodin Hans Appelqvist. Naima Wifstrand. Naima   När solen dör Hans Appelqvist Sjunga slutet nu   Du får inte gå - kortopera Ylva Q Arkvik, musik. Eva Ström, libretto Elin Rombo, Andreas Landin. Vadstena operaorkester. Dirigent Boman. Inspelning SR.   De förföljda funktionerna Ákos Rózmann, musik. Eva Ström, text. Brandenburg   Konsert for violin & stråkorkester med bc nr 1 a-moll bwv 1041 J S Bach Julia Fischer   En saga om en sten Karin Ström Karin Ström, sång och piano. En saga om en sten Datadamen Records DDR002   Den blå handen tar Nike Markelius Nike Markelius, sång och Röda Orkestern Det står skrivet MNW             MNWCD 346   Vandringsråttorna Nike Markelius, musik. Heinrich Heine, text. Carsten Palmaer, översättning Nike Markelius, sång och Röda Orkestern Det står skrivet MNW             MNWCD 346   Vandringsråttorna Nike Markelius, musik. Heinrich Heine, text. Carsten Palmaer, översättning Nike Markelius, sång och Röda Orkestern Det står skrivet MNW             MNWCD 346

Nio böcker på trekvart. Eva Ström, Nike Snijders, Per Svensson och Shora Esmailian ger tips på böcker med substans inför sommarledigheten. Och de utvalda böckerna är:Ingenting är sant och allting är möjligt. Det nya Rysslands surrealistiska själ av Peter Pomerantsev.Svensk poesi, red: Daniel Möller och Niklas Schiöler.Linjen av Elise Karlsson: N&KHow We Are av Vincent DearyThe Gallery of Vanished Husbands av Natasha Solomon.En mänsklighet i mänskligheten: Ett reportage om det judiska folket av Staffan Skott.Naomi Klein: Det här förändrar allt. Kapitalismen kontra klimatet.Det som en gång var av Helena Granström.Burning Country - Syrians in Revolution and War, av Robin Yassin-Kassab och Leila Al-Shami.Programledare är Lars Mogensen, producent Thomas Lunderquist.

Ny omgång av Bokcirkeln, och den här gången läser vi Ulf Lundells roman "Jack" som i år firar 40 år som utgiven. Bokcirkeldeltagare är Plura Jonsson och Fredrik Virtanen. Två östgötar träffas i Lundströms Bokradios studio för att prata om Ulf Lundells debutroman "Jack", som firar 40 år i år.Det är nämligen dags för ännu en omgång av Bokcirkeln och bokcirkeldeltagarna och östgötarna är: sångaren, programledaren och konstnären Plura Jonsson samt programledaren, journalisten och tomatodlaren Fredrik Virtanen.- Ärligt talat så känner jag igen varenda grej i den här boken, jag har gjort i princip samma sak. Varit full och påtänd på Gotlandsbåten, cyklat till Sudersand, och legat och spytt i sanden där. Varit på fester och vaknat upp och undrat var man äri nån matta eller i nått badkar eller nånstans så jag känner igen rätt mycket. Ulf Lundell är visserligen två år äldre än mig, det tycker jag ska framhävas (skratt) men vi levde ändå på samma tid, läste samma böcker och lyssnade på samma skivor och sånt där. Jag läste Jack när den kom ut, och tyckte att den var jättebra då. Så jag var lite spänd nu när jag skulle läsa om den, och vad jag skulle tycka nu, liksom, säger Plura i Bokcirkeln.Kolla in här (länk) för att få läsanvisningar och när vi läser vad! Och HÄR är en länk till Bokcirkelns hemsidaDessutom får vi finbesök av poeten Eva Ström för ett knyta-ihop-säcken-samtal om förlossningsskildringar i litteraturen.Och så träffar vi Johannes Heldén som har gjort det mycket spännande verket Astroekologi. 

Journalisten Martin Schibbye, poeten Eva Ström och statsvetaren Ulf Petäjä diskuterar yttrandefrihetens väsen och värde. Yttrandefrihet är bra, därom är väl alla demokrater överens. I en demokrati som Sverige tas den ofta för given. Men den är knappast självklar eller ens närvarande överallt. I dagarna är det två år sedan Sveriges Radios korrespondent Nils Horner mördades i Kabul, och i onsdags överfölls och misshandlades Sveriges Radios korrespondent Maria Persson Löfgren i den ryska delrepubliken Ingusjien, tillsammans med andra journalister. Samtidigt pågick den här inspelningen av Filosofiska rummet på Bromölla folkbibliotek i nordöstra Skåne, mellan journalisten Martin Schibbye, poeten och kritikern Eva Ström, statsvetaren Ulf Petäjä och publiken. Hur, var och av vem används den hotade självklarheten yttrandefrihet idag, i vårt digitala, sociala samhälle?Programledare: Lars Mogensen, producent: Thomas Lunderquist.

Vilken ställning har naturvetenskapen idag i kulturens värld? Är bildningsluckorna fler än förr och är det i så fall ett problem? I veckans Kritiken bjuder programledare Gunnar Bolin in författarna Eva Ström och Fredrik Sjöberg, samt kulturredaktionens Mattias Berg för att diskutera naturvetenskap, konst och kulturjournalistik. Hur vanligt är det idag att en författare, konstnär eller kulturjournalist ser naturvetenskaplig bildning som lika självklar som kunskaper inom humaniora? Programmet tar upp den nya boken Galen i humlor av biologen Dave Goulson och funderar också på varför det oftast är män som skriver om fåglar och smådjur. Modeskaparen Alexander McQueens livsverk visas just nu på Victoria & Albert museum i London och kulturkorrespondent Lisa Bergström har varit där. Den retrospektiva utställningen "Savage beauty" visar på inspiration från exempelvis 1400-talsmålare som Hieronymus Bosch och lyfter fram hans kollektioner som konstverk. Dessutom blir det film, Kritiken har sett Girighetens pris, årets officiella italienska Oscarsbidrag - en film där kapitalismen och korruptionen skenar i ett välmående Norditalien. Programledare Gunnar Bolin.  

Författaren Carl-Johan Malmberg och poeten Eva Ström diskuterar William Blake och hans poesi och konst, utifrån boken Stjärnan i foten, som just kommit ut. Poeten William Blake har inspirerat kända sångare som Bob Dylan, Jim Morrison och Patti Smith. Han föddes 1757 i London och ”Att se världen i ett sandkorn, och himlen i en vild blomma” är en av hans mest kända strofer. Blakes stora budskap är att fantasin och inbillningskraften är det som gör människan till människa. Blake är en udda fågel i litteraturhistorien, lika mycket hantverkare som konstnär och poet, och de gåtfulla bilderna han graverade är minst lika starka som dikterna. I programmet tar vi avstamp i författaren och kritikern Carl-Johan Malmberg bok Stjärnan i foten, som tolkar Blakes författar och konstnärskap. Medverkande: Carl-Johan Malmberg, författare och kritiker och poeten Eva Ström, som inspirerats av Blakes poesi. Programledare och producent Peter Sandberg. Boktips: Stjärnan i foten av Carl-Johan Malmberg Programmet är en repris från juni 2013.

Författaren Carl-Johan Malmberg och poeten Eva Ström diskuterar William Blake och hans poesi och konst, utifrån boken Stjärnan i foten, som just kommit ut. Poeten William Blake har inspirerat kända sångare som Bob Dylan, Jim Morrison och Patti Smith. Han föddes 1757 i London och ”Att se världen i ett sandkorn, och himlen i en vild blomma” är en av hans mest kända strofer. Blakes stora budskap är att fantasin och inbillningskraften är det som gör människan till människa. Blake är en udda fågel i litteraturhistorien, lika mycket hantverkare som konstnär och poet, och de gåtfulla bilderna han graverade är minst lika starka som dikterna. I programmet tar vi avstamp i författaren och kritikern Carl-Johan Malmberg nya bok Stjärnan i foten, som tolkar Blakes författar och konstnärskap. Medverkande: Carl-Johan Malmberg, författare och kritiker och poeten Eva Ström, som inspirerats av Blakes poesi. Programledare och producent Peter Sandberg. Boktips: Stjärnan i foten av Carl-Johan Malmberg

I veckans Lundströms Bokradio pratar vi med poeterna Khashayar Naderehvandi och Eva Ström om hur man tar till sig ett mästerverk. Dessutom berättar Maria Sveland hur man skriver en riktigt bråkig debattbok. Marie Lundström möter författaren Ben Lerner i New York, spanar på örnar och frågar sig hur man ska dyrka upp ett mästerverk. Poeten Eva Ström, aktuell med diktsamlingen Utskuret ur ett större träd, och Khashayar Naderehvandi kommer till studion och hjälper oss att läsa svåra dikter och berättar hur man kan få en äkta upplevelse av lyrik. Reporter Mona Masri har träffat stridbara författaren Maria Sveland som berättar om den kommande debattboken Hatet och varför hon tatuerat sig. Dessutom reportage från en ny stor boklåda i Madrid – P1:s kulturkorre Gunnar Bolin har rest dit för att ta reda på vem som vågar satsa på en litterär affär i krisens Spanien? Böcker och dikter som nämns i programmet: Eva Ström Utskuret ur ett större träd (2013) Khashayar Naderehvandi Vilar i era outtröttliga händer (2013) Ben Lerner Leaving the Atocha station (2012) Edith Södergran, ”Jag såg ett träd”  Dikter (1916)/ Samlade dikter (2012) Velimir Chlebnikov ”Om morgonen” publicerad i Kritiker, nr 26,  översatt av Mikael Nydahl och Gunnar Wærness (2012) Maria Sveland Hatet - en bok om antifeminism (2013), Bitterfittan (2007)

I det femte och sista programmet i serien "Musiken har ordet" står poeten och pianisten Tomas Tranströmer i fokus. Vi hör honom läsa egna dikter och dessutom själv spela pianostycken för vänster hand. Vi möter poeten Eva Ström, tonsättaren och dirigenten Bo Holten, pianisten och tonsättaren Daniel Stagno och tonsättaren och musikern Catharina Backman. Manus och produktion, Birgitta Tollan. 2011 fick poeten Tomas Tranströmer Nobelpriset i litteratur med motiveringen: "för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga". I programmet visar vi att Tranströmers lyrik även klingar av musik. Poeten och författaren Eva Ström fick diktsamlingen Den halvfärdiga himlen redan som tonåring. -Tranströmers dikter var musik från första stund! Där finns gåtfullhet och mystisk. Där finns även hot, ångest och skräck, men han beskriver också räddningen, och det är ofta musiken som ger tröst, säger Eva Ström, och ger exempel från dikterna Namnet och Carillon. Danske tonsättaren och dirigenten Bo Holten komponerade musikstycket Resan mot C av två av Tranströmers dikter Resan och C-dur, som står efter varandra i diktsamlingen Den halvfärdiga himlen. -Jag använder två kompletta körer som kastar ljus över temat från två olika håll. När kör ett lider känner kör två glädje och vice versa. Stycket går från mörker mot ljus, mot låga register till helt ljusa register i musiken, förklarar Bo Holten. I stycket lade Bo Holten in klingande fragment av en sång många svenskar känner till, Den blomstertid nu kommer, för att skapa en varm och trygg känsla. -Det finns människor som tror att smärta och lidande är djupare känslor än glädje. Det är fel, anser Bo Holten. Pianisten och tonsättaren Daniel Stagno har länge intresserat sig för vänsterhandskompositioner och har skrivit ett sådant stycke inspirerat av Tranströmers dikt Kyrie. Stagno skrev också 17 sånger för piano och bayton baserade på dikter av nobelpristagaren. -Hans poesi ger enorm inspiration, och det är svårt att låta bli att komponera till dem, säger Daniel Stagno. Tonsättaren och musikern Catharina Backman valde en dikt av Tranströmer som har plats för musik, nämligen Minusgrader med den inledande frasen Vi är på en fest som inte älskar oss. -Det är en kort prosatext som var rolig att tonsätta! En känsla av kyla och ensamhet grep dock tag i mig när jag läste orden - om festen som en växlingsbangård där Kalla kolosser står på skenor i dimman. Då lät jag en man i kören uttrycka en gråtares klagosång, en kontemplativ sorgefras, som påminner om östeuropeisk folkmusik, säger Catharina Backman.  -Vid uruppförandet i Storkyrkan i Stockholm blev den minutlånga inledningen av musikstycket bortcensurerad, berättar Catharina Backman. Där gestaltas en fest med partymusik och sorl där körmedlemmarna citerar fraser ur dikten. Det var tydligen alltför magstarkt för kyrkan! Tomas Tranströmer, The Official Website: http://tomastranstromer.net Tomas Tranströmer, Albert Bonniers Förlag: http://www.albertbonniersforlag.se/Forfattare/Forfattarpresentation/?personId=5920 Tomas Tranströmer, Svenska Akademin: http://www.svenskaakademien.se/nobelpriset_i_litteratur/pristagarna/tomas_transtromer Eva Ström, blogg: http://evastrom.blogg.se Eva Ström, Albert Bonniers förlag: http://www.albertbonniersforlag.se/Forfattare/Forfattarpresentation/?personId=6086 Bo Holten, Musica Ficta: http://www.ficta.dk/Bo%20Holten.Eng.html Bo Holten, Bach Cantatas: http://www.bach-cantatas.com/Bio/Holten-Bo.htm Daniel Stagnos hemsida: http://www.stagno.net Daniel Stagno, Wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Daniel_Stagno Catharina Backman, STIM: http://notes03.stim.se/stim/prod/stimv4.nsf/AllDocuments/370D7806859C06FFC125715C003406C7 Catharina Backman, Wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Catharina_Backman

I fjärde programmet i serien "Musiken har ordet" står poeten Sonja Åkesson i fokus. Hon medverkar med inspelade sånger och uppläsningar. Vi möter kompositören Gunnar Edander, poeten Eva Ström, musikern och författaren Kajsa Grytt, tonsättaren och musikern Catharina Backman, musikern och grafiska designern Nina Ramsby, bildkonstnären och musikern Gittan Jönsson och författaren Katarina Mazetti. Manus och produktion, Birgitta Tollan. Poeten, författaren och bildkonstnären Sonja Åkesson avlider 1977. Hon föds 1926 i Buttle på Gotland. Hon får inte studera vidare utan arbetar som telefonist, servitris och affärsbiträde. 1957 debuterar Sonja Åkesson med diktsamlingen Situationer och 1977 utkommer den posthuma samlingen Hästens öga. Hon hinner med att skriva ett 20-tal dikt-, och novellsamlingar. Tillsammans med kompositören Gunnar Edander ger hon ut Slagdängor, en samling visor med musik. På en Skype-linje från Kalifornien sjunger Gunnar Edander ur Sonja Åkessons visa ”Det var en humla från Kumla”, som handlar om fångarnas villkor i fängelserna. -Sonja Åkesson bidrog också med fyra texter till skivan ”Sånger om Kvinnor” som kom ut 1971. Texterna handlade om kvinnors rättigheter och om jämlikhet, säger Gunnar Edander. Tonsättningar av Sonja Åkessons dikter är aktuella igen och vi möter några av dem som skrivit musik till hennes rytmiska, humoristiska och slagkraftiga ordvändningar. -Sonja Åkesson var en stor konstnär, otroligt musikalisk och enormt raffinerad i språket, säger poeten Eva Ström. Sonjas Självbiografi är uppbyggd som en mässa, ett körverk. Rockmusikern och sångerskan Kajsa Grytt tog sig an just Åkessons Självbiografi. - Jag tror inte hon var så privat som man ville göra gällande. När jag var liten såg man Sonja Åkesson som en pillerknaprande hemmafru som skrev. Men hon är oerhört skicklig. Hon använder en ord- och en bildlek där hon skiftar mellan olika känslolägen nästan på varenda rad, förklarar Kajsa Grytt. -Sonja hade galghumor. I dikten O ur Hästens Öga skriver hon om sitt neurotiska hav, som rimmar på grav, skrattar Catharina Backman. Det är sorgligt och roligt samtidigt. Jag valde dikten O för där fanns plats för musiken. Formen vände jag på genom att låta rösten bli den ledande medan pianot hoppar omkring och broderar med färger. Musikern och sångerskan Nina Ramsby tonsatte Åkessons Skärvor av en svit. -Jag är en ljudmänniska först och främst och var otrogen mot Sonja Åkessonss ord. Ljudet av en av Sonja Åksessons fraser tyckte jag funkade som start: Ett liv att avverka. Soundet och hur orden klingar var viktigare än ordens innehåll. Jag tog inte hänsyn till hur Sonja hade satt samman sin text utan blandade hur som helst. Använde alla ord som fanns med men avslutade en sångfras mitt i hennes fras så att betydelsen blev annorlunda. Men Sonja Åkesson var hänsynslös själv och plockade fraser ur t ex veckotidningar, säger Nina Ramsby. Bildkonstnären och musikern Gittan Jönsson ritade omslaget till den legendariska LP’n Sånger om Kvinnor från 1971. Hon körade också på skivan. Hon tonsatte Åkessons dikt Vara vit mans slav, som även blev titeln på en av porslinsfigurinerna i Gittan Jönssons svit Dammsugerskornas 42 uppdrag. -Sonja Åkesson var vår favoritpoet. Hennes språk är mångtydigt med starka uttryck och hon använde populärkulturen på ett tidigt stadium. Vara vit mans slav är sanslöst stark och grym och går käpprakt in i såret mellan man och kvinna, säger Gittan Jönsson. Författaren Katarina Mazettis text Allas lilla piga med musik av Nike Markelius, utgiven på skivan Det står skrivet, befinner sig i Sonja Åkesson-land. Ursprungligen var Allas lilla piga en rapp-låt i en musikal byggd på en doktorsavhandling i sociologi, som handlar om kvinnor på mansdominerade arbetsplatser. - Sonja Åkesson tar fram det allmängiltiga i det vardagliga. Hon blir aldrig högstämd eller svårtillgänglig, säger Mazetti Idag saknar Mazetti kampsånger om kvinnor. -Musiken har haft ordet vid nästan alla viktiga samhällsförändringar. Det vet diktatorer och patriarket. Marseljäsen drog igång känslorna på riktigt i Franska revolutionen. Det är ingen slump att man skar händerna av Victor Jara eller att Pussy Riot sitter där de sitter, bakom lås och bom. Musik är farliga grejer, rena dynamiten, anser Katarina Mazetti. Sonja Åkesson Sällskapet: http://www.sonjaakesson.se Gunnar Edanders Algonet: http://www.algonet.se/~edander/ Eva Ström, blogg: http://evastrom.blogg.se Eva Ström, Albert Bonniers förlag: http://www.albertbonniersforlag.se/Forfattare/Forfattarpresentation/?personId=6086 Kajsa Grytts officiella hemsida: http://www.kajsagrytt.com Catharina Backman, STIM: http://notes03.stim.se/stim/prod/stimv4.nsf/AllDocuments/370D7806859C06FFC125715C003406C7 Nina Ramsbys hemsida: http://www.ninaramsby.com/NINA_RAMSBY/NINA_RAMSBY.html Nina Ramsby, MTA Production: http://www.mtaprod.se/artister/nina-ramsby/ Gittan Jönssons hemsida: http://www.gittanjonsson.se Gittan Jönsson, Svenska konstnärer: http://www.svenskakonstnarer.se/start/plus_artist.php?chr=10&aid=1668 Katarina Mazettis hemsida: http://www.katarinamazetti.com Katarina Mazetti, Alfabeta Bokförlag: http://www.alfabeta.se/forfattare/katarina-mazetti

I andra programmet i serien "Musiken har ordet" möter vi musikern och filmskaparen Hans Appelqvist, poeten, författaren och tidigare läkaren Eva Ström, den operaskolade rockmusikern Nike Markelius och dramaturgen och författaren Carsten Palmaer. Hans Appelqvist är utbildad till Tonemeister under tre år vid det danska Musikkonservatoriet i Köpenhamn. I en tonmästare samlas både den tekniska och den musikteoretiska kunskapen. En Tonemeister är alltså en slags länk mellan tekniker och musiker. Hans Appelqvist fascineras av röstens skörhet hos amatörsångare. - Jag dras även till röstklangen hos äldre kvinnor och använder raspiga recitationer av Naima Wifstrand och Karin Boye i mina musikstycken, berättar Hans Appelqvist. Till videofilmen Sjunga slutet nu skapade han fantasifiguren Klot som är vän med pojken Vissen. Klot är en svävande boll med mun och hen talar amerikanska med en syntetisk/digitaliserad stämma. Hans Appelqvist säger att det också är det tekniska i detta som verkligen intresserar honom. Poeten, författaren och tidigare läkaren Eva Ström belönades 2003 med Nordiska Rådets Litteraturpris. Vid pianot komponerade Eva Ström små stycken som tonåring. Hon skrev text till ett oratorium, dikter till musik av Bach och libretto till kortoperan ”Du får inte gå” tonsatt av Ylva X Arkvik. - Jag menar att det i all lyrik finns musik och rytm i hur man formar en fras. Det lärde jag mig av min pianolärare. Han diskuterade hela tiden hur fraser hänger ihop och hur musiken byggs upp. Så är det! En rytm kommer inom en för att sedan ordsättas, säger Eva Ström som läser flera av sina dikter i programmet. -Jag är övertygad om att det finns något musikaliskt i att vara läkare. Utan att lyssna på olika ljud i människokroppen skulle det inte fungera. Den operaskolade rockmusikern Nike Markelius är barnbarn till arkitekten Sven Markelius som ritade Helsingborgs Konserthus. Nike valde friheten i rockmusiken. Hon spelar trummor i Tant Strul och hon spelar elgitarr, sjunger och komponerar musik till Nike och Röda Orkestern. Senaste projekt är aktuella CD’n Det står skrivet med politiska texter av författare och poeter. Gästmusiker är bl a klarinettisten Emil Jonasson och stråkkvartetten Fläskkvartetten. - Sverige och världen står inför oerhörda förändringar och försämringar i klimat, i världsekonomi och genom ökade klassklyftor. Jag ville inte skriva 15 texter själv, utan var nyfiken på andra människors reaktion på detta och ville ge min musikaliska röst åt deras ord. Trots att jag var väldigt sjuk själv och på väg att bli utförsäkrad, berättar Nike Markelius.  Dramaturgen Carsten Palmaer är en av de författare Nike Markelius kontaktade. Han översatte diktaren Heinrich Heines Vandringsråttorna, skriven på 1840-talet. - Jag gillar råttor! De är fula, skalliga och omoraliska. Text och musik får aldrig bli alltför goda kompisar. Därför är jag barnsligt förtjust i fula texter till vackra melodier och vice versa, förklarar Carsten Palmaer. Hans Appelqvist’s hemsida: http://www.sifantin.net Hans Appelqvist, filmen “Sjunga slutet nu”: http://www.hapna.com/H47.html Eva Ström, blogg: http://evastrom.blogg.se Eva Ström, Albert Bonniers förlg: http://www.albertbonniersforlag.se/Forfattare/Forfattarpresentation/?personId=6086 Nike Markelius, SKAP: http://www.skap.se/medlemmar/nike-markelius Nike Markelius, Röda Orkester: https://www.facebook.com/nikeochrodaorkestern Nike Markelius, Tant Strul: http://tantstrul.se Carsten Palmaer, adlibris: http://www.adlibris.com/se/searchresult.aspx?search=advanced&author=Carsten+Palmaer&fromproduct=true Carsten Palmaer, Wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Carsten_Palmaer

Hur mycket får man låna från ett verk för att skapa ett annat utan att det handlar om plagiat? I fråga om föreställningen Fursten om mediemogulen Jan Stenbeck på Uppsala stadsteater, anser författaren Per Andersson att viktiga delar i pjäsens manus av Malin Lagerlöf, liknar hans egen biografi om Jan Stenbeck. Per Andersson kommer till studion, liksom förbundsdirektören för Sveriges dramatikerförbund, Susin Lindblom. Mats Nordenborg, jurist på PRV, ger perspektiv på frågan. Kulturradions Marie Lundström fann sitt eget material kopierat i poeten Johan Jönsons bok. Veckans krönika är gjord av Nasim Aghili, dramatiker, regissör och medlem i konstgruppen Ful. I kritikersamtalet diskuteras Lars Noréns första skönlitterära prosaverk på många år: Filosofins natt. Kulturradions Anneli Dufva och författaren och kritikern Eva Ström deltar. Programledare Eric Schüldt Producent Margareta Svensson

I Gyrdir Eliassons texter kan den mest vardagliga situation plötsligt få något mystiskt eller gåtfullt över sig - att köpa en fåtölj på Ikea eller sova över på ett värdshus kan få verkligheten att upplösas, men författaren låter det ske på ett sätt som känns fullständigt naturligt. För sin senaste novellsamling ”Bland träden” (översättning John Swedenmark) har Gyrdir Eliasson tilldelats Nordiska Rådets litteraturpris 2011.  I början av november får han ta emot 350 000 danska kronor för sin ”stilistiskt högtstående ordkonst som skildrar inre och yttre hot i dialog med världslitteraturen”.  Mia Gerdin har träffat honom för att bland annat prata om naturens roll i hans texter. Citat från boken läses av Johan Gry. Dessutom firar Nordiska Rådets litteraturpris 50-årsjubileum i år och författaren Eva Ström berättar hur vissa tankar kring priset består medan andra förändrats sedan 1961. Hur resonerar man kring ”det nordiska” idag när världen blir alltmer globaliserad? Eva Ström fick priset 2003 för diktsamlingen Revbensstäderna och ingår nu i den kommitté med medlemmar från alla de nordiska länderna som nominerar och utser pristagare.

I veckan drar den kontroversiella rättegången mot politikern Geert Wilders igång igen i Nederländerna. Geert Wilders har fått mycket uppmärksamhet för sina hårda angrepp på islam och muslimer. Kritikerna menar att Geert Wilders uttalanden bör ses som ett hatbrott som lett till en ökad diskriminering av muslimer medan försvaret talar om yttrandefrihet. Själv har Geert Wilders inte backat från sina uttalanden utan tvärtom velat gå vidare och göra en uppföljare till sin kontroversiella film Fitna. Del två ska avslöja profeten Muhammeds "barbariska, mordiska och mentalsjuka beteende". Hur reagerar holländska muslimer på Wilders återkommande attacker och vad blir deras strategier för att möta hans antimuslimska parti PVV som fått sådan framgång i de holländska valen? Hör lokalpolitikern Adeel Mahmood som möter PVV i kommunfullmäktige i Haag och kvinnoaktivisten Leyla Cakir som svarat Wilders med en provocerande affischkampanj. Åsa Furuhagen Vestergren besöker Nederländerna. Lyssna på ett reportage från Studio Ett den 13 april där Leyla Cakir och Adeel Mahmood berättar om sina reaktioner på rättegången mot Geert Wilders: Varför tar Islamiska förbundet och dess ordförande Omar Mustafa inte avstånd från antisemitism? Det undrar Willy Silberstein, ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism, i en debatt på Newsmill som har föranletts av att egyptierna Ragheb al-Serjany och Salah Sultan inbjudits att tala vid en islamisk konferens i Stockholm i december 2010. Silberstein menar att de båda egyptierna har gjort sig kända för antisemitiska uttalanden. Omar Mustafa borde ta avstånd ifrån dessa. Istället talar han i allmänna ordalag om allas ansvar för att bekämpa rasism, skriver Silberstein. Hör Omar Mustafa och Willy Silberstein debattera i Människor och tros studio. I veckan meddelade hon vem som fått Nordiska rådets litteraturpris- ett pris hon själv fick 2003. Men hon är också aktuell med romanen " Den flödande lyckan". Eva Ströms nya bok har fått recencenterna att grubbla. Vad vill hon egentligen berätta ? Är det en kärlekshistoria eller en bok om behovet av någon sorts tro? Vad gör sekulariseringen med vår förmåga att ta till oss miraklet och vad betyder de citat från Bibeln,från sångtexter eller från Eva Ströms egen poesi som skjuts in i texten? Hör vilka ledtrådar Eva Ström själv vill ge i kvartsamtalet. Syrien styrs av en minoritet inom en minoritet. President Bashar al-Assad tillhör alawiterna, en liten etnisk och religös grupp som en del menar är ättlingar till korsfararna. Traditionellt har alawiterna varit undertryckta och fattiga i Syrien. Hur har de lyckas komma till makten? Och varför utövar de den så repressivt? Vart kan de pågående oroligheterna leda? Ingmar Karlsson, för detta diplomat, verksam många år i Syrien, idag forskare vid Centrum för Mellanösternstudier i Lund, intervjuas. Finland går till val på söndag. Väljarna vill diskutera grundtrygghet och åldringsvård, men politikerna diksuterar mest EU och skatter. Sannfinländarna tros göra ett starkt val. Partiet leds av Timo Soini, som till konfessionen är katolik. Han skördar framgångar med invandringskritik och EU-motstånd. Han har också gjort oklara uttalande om sin syn på aborter. "Men vad han än säger får han folk med sig" säger Olav S. Melin vid tankesmedjan Magma. Samma ska gäller inte kristdemokraterna. När partiledaren Päivi Räsänen i oktober 2010 uttalade sig mot homosexualitet begärde tusentals finländare utträde ur statskyrkan. Hör Olav S. Melins analys inför valet. Programledare: Tithi Hahn tithi.hahn@sr.se Producent: Sören Wibeck soren.wibeck@sr.se

Eva Ström har nyöversatt William Shakespeares världsberömda sonetter. Jörgen Gassilewski träffar henne och pratar om hur det är att gå in i en bländande rikedom och få jamber på hjärnan. Vem är egentligen vem i sonetternas gåtfulla triangeldrama? Och varför är dikterna fortfarande självlysande fast de skrevs för flera hundra år sen? Författarna Carl-Johan Malmberg, Magnus William-Olsson och Malte Persson lockas också av sonetter. Vad tänker de om Shakespeare och stämmer det att det är dags för en ny svensk sonettvåg? Programledare: Jörgen Gassilewski.

Den mest fruktbara och naturliga andliga övningen är enligt min uppfattning samtalet, skrev den franske 1500-talsförfattaren Michel de Montaigne i en av sina många berömda essäer. Montaigne var rentav skapare av den litterära genren essä, och ville genom sina personligt hållna texter lära känna sig själv, och framställa sig själv så uppriktigt och fullständigt som möjligt, med alla sina fel och brister, men även förtjänster. Självframställning är ett begrepp som litteraturvetaren Arne Melberg använder för att diskutera en mängd olika litterära genrer, från självbiografin till bloggen. Var månne Montaigne en tidig bloggare? Det diskuteras i veckans Filosofiska rummet. Förutom Arne Melberg deltar den danske Montaignekännaren och journalisten Björn Bredal samt poeten och bloggaren Eva Ström. Programledare är Lars Mogensen och producent Thomas Lunderquist. Filosofiska rummet produceras av Lokatt Media i Malmö.