Podcasts about mykene

Sun, 02 Feb 2025 03:00:00 +0000 https://geschichteeuropas.podigee.io/t462-462 19b144c8ee7a1dd5833a3aa5c1bde1df Y: Quellen Verknüpfte Folgen Die ägäische Frühbronzezeit (ca. 3.200 v. Chr. - ca. 2.000 v. Chr.), mit Prof. Dr. Melissa Vetters (03.02.2025) Den Podcast unterstützen UNTERSTÜTZE DEN PODCAST BEI STEADY! Marlon unterstützt den Podcast seit März 2023 mit einem Betrag, der den monatlichen Hosting-Kosten entspricht. Seit Januar 2025 macht das Patrick auch. Dafür möchte ich den beiden hier ganz besonders danken! SCHENK MIR EINEN KAFFEE - DEN SAFT, DER WISSEN SCHAFFT EINZELSPENDE ÜBER PAYPAL SENDEN Ab dem 10. September 2024 nenne ich regelmäßig in der Anmoderation die Vornamen von neuen, den Podcast unterstützenden Personen. Widerspruch dagegen bitte ich im Zusammenhang mit dem Zusenden der Unterstützung anzuzeigen. Feedback und Kommentare! Podcast-Blog mit Kommentarfunktion #historytelling - Netzwerk unabhängiger Geschichtspodcasts Schick mir Kommentare und Feedback als Email! Der Podcast bei Fyyd Folge mir bei Mastodon! Frag mich nach deiner persönlichen Einladung ins schwarze0-Discord! Die Episoden werden thematisch und nicht nach Erscheinungsdatum nummeriert. Für einen chronologischen Durchgang zur europäischen Geschichte sollten die Episoden nach Namen sortiert werden. schwarze0fm hatte als Hobbyprojekt begonnen - inzwischen habe ich aber durch Auftragsproduktionen und Crowdfunding die Möglichkeit gewonnen, mehr und bessere Folgen für Geschichte Europas zu produzieren. Das Prinzip "schwarze Null" bleibt - die Einnahmen werden verwendet, für mich Rahmenbedingungen zu schaffen, den Podcast zu betreiben und weiterzuentwickeln. In dieser Folge habe ich das ausführlich erklärt. This episode of "Geschichte Europas" by schwarze0fm (Tobias Jakobi) first published 2025-02-02. CC-BY 4.0: You are free to share and adapt this work even for commercial use as long as you attribute the original creator and indicate changes to the original. Der Podcast ist Teil des Netzwerks #historytelling und von Wissenschaftspodcasts.de. 462 trailer Y: Quellen no Quelle,Neuere und neueste Geschichte,Griechenland,Ägäis,Südeuropa,Heinrich Schliemann,Mykene,Tirnys,Archäologie,19. Jahrhundert

”Vreden, gudinna, besjung, som brann hos peliden Akilles / olycksdiger, till tusende kval för akajernas söner.” Så lyder den första meningen i Iliaden, Homeros krigsepos från 700-talet f.Kr., och så inleds den västerländska litteraturens långa historia. Det är ingen fridsam och uppbygglig läsning. Krigaren Akilles är rasande över att hans chef, kung Agamemnon av Mykene, har berövat honom en slavinna. Alltså ber han sin gudomliga mor om hjälp, och hon utverkar hämnd från högre makter. Inbördesgrälet mellan grekerna gör att deras fiender, de belägrade trojanerna, kan gå till motanfall, med så många dödsfall att grekerna måste lära sig att samarbeta igen.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om människans äldsta kända krig, med fokus på de mytomspunna striderna vid Troja.Historierna om Akilles vrede och det trojanska kriget har varit kända och återberättade i årtusenden, och för många europeiska skolpojkar har Iliaden och dess fortsättning Odysséen varit obligatorisk läsning. Men hur mycket av det Homeros skaldade om har verkligen inträffat? Troja har numera, på goda grunder, identifierats med en ruinstad i västra Turkiet, och grekernas bronsåldersstäder har också blivit utgrävda, men kan vi vara säkra på att ett krig mellan de båda makterna utkämpades? Tack vare modern forskning, inte minst analyser av hettitiska skrifter, tror vi oss idag veta en hel del om verkligheten bakom de gamla sagorna.Bild: Akilles och Ajax spelar spel, c. 540–530 fvt, Vatican Museum Foto: Sailko, CC BY-SA 3.0 Klippning: Aron SchuurmanProducent: Urban Lindstedt Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Die Themen in den Wissensnachrichten +++ Forschende lassen Soldaten in Modellen von antiker Rüstung aus Mykene kämpfen +++ Warum Nasenaffen-Männchen so eine große Nase haben +++ Wasser-Eis besteht aus zwei Schichten +++**********Weiterführende Quellen zu dieser Folge:Analysis of Greek prehistoric combat in full body armour based on physiological principles: A series of studies using thematic analysis, human experiments, and numerical simulations. Plos One, 22.05.2024Male proboscis monkey cranionasal size and shape is associated with visual and acoustic signalling. Scientific Reports, 23.05.2024Imaging surface structure and premelting of ice Ih with atomic resolution. Nature, 22.05.2024Die ESA-Astronaut:innen Sophie Adenot und Raphaël Liégeois für ISS-Mission ernannt. Mitteilung der europäischen Weltraumorganisation Esa, 22.05.2024DNA of Democracy. Webseite des DNA-Tinten-Projekts.Alle Quellen findet ihr hier.**********Ihr könnt uns auch auf diesen Kanälen folgen: Tiktok und Instagram.

In dieser Folge darf ich euch einige Mykener:innen vorstellen. Diese Individuen haben nachweislich existiert und führen uns ein in die mykenische Gesellschaft ein. Wir lernen Beamte, Landbesitzer, Arbeiter:innen, Priesterinnen sowie Sklav:innen kennen. Sie zeigen uns, dass die mykenische Gesellschaft und der Staat nicht nur klar strukturiert und gegliedert war, sondern vermutlich auch ein starkes hierarchisches Gefälle herrschte. Quellen Aprile, Crafts, Specialists, and Markets in Mycenaean Greece (…), 2013 Beckmann/Bryce/Cline, Writings from the Ancient World (…), 2012 Beckmann, The Ahhiyawa texts, 2011 Beeks, Etymological Dictionary of Greek, 2010 Best, The Language of Linear A, 2010 Bryce, The Trojans & their Neighbors, 2006 Chadwick, Mycenaean World, 1976 Cline, The Trojan War (…), 2013 Colvin, A Brief History of Ancient Greek, 2014 Deger-jalkotzy, Ancient Greece (…), 2006 Duhoux, A companion to Linear B (…), 2008 Efkleidou, Slavery & Dependent Personell in Linear B Archives of Mainland Greece, 2004 Felder, Mycenaean Citadels c. 1350–1200 BC, 2004 Ferdinand, Die Ahhijava-Urkunden (…), 1975 (Archiviert 2018) Forrer, Vorhomerische Griechen in den Keilschrifttexten von Boghazköiu, 1924 (online einlesbar) Ebd., Forschungen I/2, 1929 Grottanelli, Encyclopedia of Religion (…), 2005 Gurney, The authorship if the Tawagalawas Letter, 2002 Heinhold-Krahmer, Untersuchungen zu Piyamaradu, 1983 & 1986 Hoffer, Letters from the Hittite Kingdom, 2009 Kelder, The Kingdom of Mycenae (…), 2010 Lidell, An Intermediate Greek-English Lexicon (Perseus Project) Morris, A Tale of Two Cities, 1989 Musgrave/Neave/Prag/Musgrave/Thimme, Seven Faces from Grave Circle B at Mycenae, 1998 Palaima, The Nature of the Mycenaean wanax (…), 1995 Papadopoulos, Greek Protohistories, 2018 Raymore, Minoan Linear A & Mycenaean Linear B, 2017 (Archive) Schachermeyer, Mykene und das Hethiterreich, 1986 Schofield, Mykene (…), 2009 Shelmerdine, Mycenaean Society, 2010 Singer, Purple-Fyers in Lazpa, 2009 Tausend, Bemerkungen zur Identifikation der Ahhijaqa, 2012 Thomas, The Components of Political Identity in Mycenaean Greece, 1995 Wright, A survey of Evidence for Feasting in Mycenaean Society, 2004 Damaos in Database of Mycenaean at Oslo (University of Oslo) Wanasa & Wanax bei Palaeolexicon Mycenaean Society bei Worldhistory

Herakles muss für die Tochter des Eurystheus den Gürtel der Hippolyte besorgen ( 9. Arbeit ). Ich mache in dieser Folge ein kleines Experiment: ich erzähle euch 2 sehr unterschiedliche Versionen der Geschichte, eine von Diodor und eine von Apollodor. Auf der Rückreise muss Herakles es mit einem trojanischen Seeungeheuer aufnehmen, das Poseidon geschickt hat. Und dann verschlägt es Herakles an den westlichen Rand der Welt, um die Rinder des Riesen Geryon zu beschaffen. Und auf dem langen Weg gehen ihm aber einige davon verloren. Hera hat natürlich wiedermal ihre Finger mit im Spiel… Mit: Herakles, Admete, Eurystheus, Hippolyte, Aella, Philippis, Prothoe, Eriboea, Kelaeno, Eurybia, Phoebê, Deïaneira, Asteria, Marpê, Tecmessa, Alcippê, Antiope, Melanippe, Admete, Theseus, Laomedon, Andromeda, Perseus, Pegasos, Chrysaor, Helios, Orthos, Menoitios, Geryon, Hesione, Ialebon, Derkynus, Eryx, Hera, Iolaos, Kerberos, Ganymed, Medusa, Typhon, Echidna, Poseidon, Apollon, Artemis, Hermes, Hades, Hesperiden, Themiskyra, Troja, Mykene, Sizilien, Okeanos, Ligurien, Hellespont. STEADY (werbefrei auch bei Spotify) https://steadyhq.com/de/chaoskinder/about LITERATUR https://chaoskinderpodcast.wordpress.com/2022/06/27/quellen-und-literatur-auswahl/ MUSIK https://youtu.be/zfnRMIFHHrE WEBSITE www.chaoskinderpodcast.wordpress.com MAIL chaoskinderkontakt@gmail.com INSTA https://www.instagram.com/chaos.kinder/ PAYPAL https://www.paypal.com/donate/?hosted_button_id=VB2QKC88H9NYJ FRANZÖSISCH "Le Chaos et ses enfants" https://podcasters.spotify.com/pod/show/lechaosetsesenfants TIKTOK https://www.tiktok.com/@daschaosundseinekinder?is_from_webapp=1&sender_device=pc

Schufte, Herakles, schufte! In dieser Folge von “Das Chaos und seine Kinder” geht es weiter mit Herakles und seinen heldenhaften Aufgaben. Herakles hat bereits vier Arbeiten bewältigt und steht nun vor neuen Herausforderungen. Die Säuberung des Kuhstalls des Augias (Arbeit 5): Herakles reist nach Elis, um den Stall des Königs Augias zu reinigen. Obwohl Augias ihm verspricht, ihm ein Zehntel seiner Herden als Lohn zu geben, nachdem die Arbeit vollbracht ist, weigert er sich später, sein Versprechen einzulösen. Herakles wird vor Gericht gestellt, gewinnt aber den Prozess und erhält seine Belohnung. Das Bezwingen der Stymphalischen Vögel (Arbeit 6): Herakles macht sich auf den Weg zum See Stymphalis, um die menschenfressenden Vögel zu bekämpfen. Nach anfänglichen Schwierigkeiten gelingt es ihm, die Vögel mit Hilfe einer bronzenen Rassel zu vertreiben. Das Fangen des kretischen Stiers (Arbeit 7): Herakles fängt den wilden Stier auf Kreta ein und bringt ihn nach Mykene. Eurystheus lehnt es jedoch ab, den Stier zu behalten, und Herakles vertreibt ihn wieder aus der Gegend. Die Pferde des Diomedes (Arbeit 8): Herakles segelt nach Thrakien, um die speziellen Pferde des Diomedes zu holen. Diese Pferde werden jedoch mit Menschenfleisch gefüttert. Herakles gelingt es, die Pferde zu fangen, aber sein Geliebter Abderus wird von den Pferden getötet. Mit: Herakles, König Eurystheus, Mykene, Neffe Iolaos, Hydra, Artemis, Elis, König Augias, Hellison, Alpheios, Bouprasion, Hermes, Phyleus, Bulle Phaeton, Helios, Fluss, Mykene, See Stymphalis, Poseidon, Minos, Minotauros, Daidalos, Kreta, Theseus, Thrakien, Diomedes, Kyrene, Apollon, Libyen, Aristaios, Eos, Morgenröte, Kentauren Cheiron, Eros, Abderus, Kriegsgott, Ares, Phaeton, Aphrodite, Nymphe, Stuten, Alexander der Große, Berg Olympus. STEADY (werbefrei auch bei Spotify) https://steadyhq.com/de/chaoskinder/about LITERATUR https://chaoskinderpodcast.wordpress.com/2022/06/27/quellen-und-literatur-auswahl/ MUSIK https://youtu.be/zfnRMIFHHrE WEBSITE www.chaoskinderpodcast.wordpress.com MAIL chaoskinderkontakt@gmail.com INSTA https://www.instagram.com/chaos.kinder/ PAYPAL https://www.paypal.com/donate/?hosted_button_id=VB2QKC88H9NYJ FRANZÖSISCH "Le Chaos et ses enfants" https://podcasters.spotify.com/pod/show/lechaosetsesenfants TIKTOK https://www.tiktok.com/@daschaosundseinekinder?is_from_webapp=1&sender_device=pc

Herakles, der Sohn des Zeus, wird von Eurystheus (dem Nachfahr des Perseus, der von Hera übrigens extra vor Herakles auf die Welt gebracht wurde um Zeus Prophezeiung auf ihn umzulenken… siehe Folge 32) beauftragt, 10 Aufgaben zu erfüllen, um Unsterblichkeit zu erlangen. Hera schlägt Herakles mit Wahn und verursacht eine Tragödie. Dann geht Herakles nach Mykene und bewältigt die ersten Arbeiten für Eurystheus: Herakles muss den unbesiegbaren nemeischen Löwen zu töten. Mit List und Tapferkeit überwindet er diese erste Prüfung. Als nächstes muss Herakles die Hydra bekämpfen, eine neunköpfige Schlange, deren Köpfe immer wieder nachwachsen. Mit Unterstützung seines Neffen und einer klugen Strategie besiegt er auch diese gefährliche Kreatur. Die kerynithische Hirschkuh oder Hindin, ein heiliges Tier der Artemis ist sehr schnell und lässt sich ein Jahr lang jagen. Der Erymanthische Eber, ebenfalls heilig, aber mit Schnee wird Herakles auch ihn einfangen. Auf seinem Weg begegnet Herakles einem freundlichen Kentaur namens Pholos, der ihm einen besonderen Wein anbietet. Doch die Begegnung endet tragisch. Dennoch gelingt es Herakles, die Aufgabe zu erfüllen und den Erymanthischen Eber zu fangen. Mit: Herakles, Perseus, Zeus, Alkmene, Hera, Eurystheus, Megara, Kreon, Iolaos, Iphikles, Apollon, Hermes, Hephaistos, Athene, Typhon, Echidna, Nemea, Minyer, Theben, Orakel, Mykene, Artemis, Dionysos, Pholos, Apollon. STEADY (werbefrei auch bei Spotify) https://steadyhq.com/de/chaoskinder/about LITERATUR https://chaoskinderpodcast.wordpress.com/2022/06/27/quellen-und-literatur-auswahl/ MUSIK https://youtu.be/zfnRMIFHHrE WEBSITE www.chaoskinderpodcast.wordpress.com MAIL chaoskinderkontakt@gmail.com INSTA https://www.instagram.com/chaos.kinder/ PAYPAL https://www.paypal.com/donate/?hosted_button_id=VB2QKC88H9NYJ FRANZÖSISCH "Le Chaos et ses enfants" https://podcasters.spotify.com/pod/show/lechaosetsesenfants TIKTOK https://www.tiktok.com/@daschaosundseinekinder?is_from_webapp=1&sender_device=pc

Följ med Tobias Svanelid till kung Agamemnons Mykene, staden som var Greklands rikaste för och där berättelserna i Iliaden tog sin början. Men vad vet vi egentligen om den mykenska civilisationen? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Överdådiga guldmasker, mäktiga gravkammare och en port smyckad med lejon eller sfinxer berättar om Mykenes makt och rikedom. För 3 500 år sedan var staden Greklands mäktigaste och det var här som kung Agamemnon kunde samla sina bundsförvanter till ett härtåg mot Troja.Tobias Svanelid och antikvetaren Ann-Louise Schallin vandrar genom Lejonporten i Mykene för att fascineras av denna svunna civilisation med sitt unika skriftspråk, sina märkliga vildsvinshjälmar och där myterna ibland står i vägen för arkeologin.

Die Söhne des Perseus streiten sich um das Erbe. Piraten kämpfen um Kühe, ein Hund jagt einen Fuchs und gleichzeitig ist das alles endlich die Vorgeschichte zu Herakles. Mit: Perseus, Perses, Piraten: Teleboer/Taphier, Taphische Inseln, Mestor, Hippothoe, Poseidon, Taphios, Mykene, Tiryns, Alkaios, Elektryon, Likymnios, Amphitryon, Sthenelos, Kreon, Perimede, Teumessische Fuchs, Lailaps, Kephalos, Prokris, Pterelaos, Minos, Teiresias, Alkmene, Zeus. LITERATUR https://chaoskinderpodcast.wordpress.com/2022/06/27/quellen-und-literatur-auswahl/ MUSIK https://youtu.be/zfnRMIFHHrE WEBSITE www.chaoskinderpodcast.wordpress.com INSTA https://www.instagram.com/chaos.kinder/ PAYPAL https://www.paypal.com/donate/?hosted_button_id=VB2QKC88H9NYJ# STEADY https://steadyhq.com/de/chaoskinder/about CHAOS AUF FRANZÖSISCH "Le Chaos et ses enfants" https://podcasters.spotify.com/pod/show/lechaosetsesenfants

Die Minoer sind die erste bekannte europäische Zivilisation Europas. In dieser Episode werden wir uns einen Überblick zu ihrem Aufstieg und ihrem Ende verschaffen. Wie sie von Naturkatastrophen und Invasoren heimgesucht wurden. Zudem versuchen wir einige Fragen zu beantworten. Warum bildete sich ausgerechnet auf Kreta eine Zivilisation? Wie groß waren die Paläste der Minoer wirklich und welchen Zweck dienten sie? Und: Existierte das sagenumwobene Labyrinth tatsächlich? Quellen: Bennet, John, Minoan civilization, Oxford Classical Dictionary Blakomer, Fritz, Was ist das mykenische Kreta? Fährtenlese im Labyrinth, In Mykene: Die sagenhafte Welt des Agamemnon, 2018 Bury, J. B.; Meiggs, Russell, A History of Greece, 1975 Chaniotis, Angelos, Das antike Kreta, 2020 Davaras, Costis, Phaistos – Hagia Triada – Gortyn Evans, Arthur, The Palace of Minos: a comparative account of the successive stages of the early Cretan civilization as illustred by the discoveries at Knossos, 1921 – 1935 Fitton, J. Lesley, Die Minoer, 2004 Grant, Gorin, Fleming, The Archaeology Coursebook: An Introduction to Themes, Sites, Methods and Skills, Routledge, 2015 Haider, Peter, Griechenland – Nordafrika, 1988 Hallager, Erik, The Mycenaean Palace of Knossos, 1977 Höflmayer, Felix, Das Ende von SM IB: Naturwissenschaftliche und archäologische Datierung, 2008 Huxley, George L., The ancient name of Zakro, 1966 Kanta, Athanasia, Phaistos, Hagia Triada, Gortyn, 1998 Karadimas, Nektarios; Momigliano, Nicoletta, On the Term 'Minoan' before Evans's Work in Crete (1894), 2004 Knappelt, Carl; Rivers, Ray; Evans, Tim, The Theran eruption and Minoan palatian collaps – new interpretations gained from modelling the maritime network Kozloff, Arielle P., Amenhotep III: Egypt's Radiant Pharaoh, 2012 Leonard, John, An Enduring Mystery, 2012 Leylek, Yasemin, Öffentliche Räume in der minoischen Kultur – Eine transdisziplinäre Studie der öffentlichen Sphäre und sozialen Interaktion in der Bronzezeit MacDonald, Colin, Knossos, 2012 Milchhöfer, Arthur, Die Anfänge der Kunst in Griechenland, 1883 Panagiotopoulos, Diamantis, Kreta in der Vorpalastzeit, 2000 Platon, Nikolaos, Zakros: The Discovery of a Lost Palace of Ancient Crete, 1971 Schuller, Wolfgang, Griechische Geschichte, 2002 Tszorakis, Jorgos, Knossos Neuer Führer zum Palast von Knossos, 2008 Ulf, Christoph, Von Knossos nach Mykene – die memoria der Mauern, 2010 Vasilakis, Andonis, Kreta, 2008 Vassilakis, Antonis, Minoisches Kreta – Vom Mythos zur Geschichte, 2001 Wachsmann, Shelley, Aegeans in the Theban tombs, 1994 Westerburg-Eberl, Sabine, "Minoische Villen" in der Nachpalastzeit auf Kreta, 2000 Wunderlich, Hans Georg, Wohin der Stier Europa trug, 2007 Younger, Rehak, The Material Culture of Neopalatial Crete, 2008 Andere: Festos – der minoische Palast (miniguides), 2001  Minoische Kultur: https://www.worldhistory.org/trans/de/1-80/minoische-kultur/  Geoarchaeological tsunami deposits at Palaikastro (...): https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0305440307001732  Erste Städte: https://reise-zikaden.de/bronzezeit-auf-kreta-minoer-erbauten-die-ersten-staedte-europas/#:~:text=Kreta%20war%20in%20der%20Bronzezeit,der%20Altpalastzeit%20etwa%2080.000%20Einwohner.  Petras: http://www.minoancrete.com/petras3.htm Petras Ausgrabungen: https://petras-excavations.gr/en/excavations/systematic-research-project/palace https://www.graktuell.gr/kultur-bildung/1920-der-minoische-palast-von-knossos-%E2%80%93-zwischen-mythos-und-geschichte (zuletzt aufgerufen 20.09.2023) Malia: http://www.minoer.net/befunde/architektur/palaste/malia Zakaros: http://www.minoancrete.com/zakros.htm Kydonia: http://www.crete.gr/en/pages/kasteli-archeological-site.php

Kaufmann in Amsterdam, Banker in Kalifornien, Multimillionär in Sankt Petersburg und größter Archäologe seiner Zeit. Heinrich Schliemanns Leben reicht für drei. Seine Antiken-Grabungen – der „Schatz des Priamos“ und die Königsgräber in Mykene – machten international Schlagzeilen und revolutionierten die Altertumsforschung. Was ist seine „Spatenwissenschaft“ heute noch wert? Lukas Meyer-Blankenburg diskutiert mit Leoni Hellmayr - Archäologin und Wissenschaftsjournalistin, Baden-Baden, Dr. Katarina Horst - Leiterin des Referats Antike Kulturen am Badischen Landesmuseum, Karlsruhe, Dr. Frank Vorpahl - Autor und Journalist, Berlin Bild-Nummer:

”Vreden, gudinna, besjung, som brann hos peliden Akilles / olycksdiger, till tusende kval för akajernas söner.” Så lyder den första meningen i Iliaden, Homeros krigsepos från 700-talet f.Kr., och så inleds den västerländska litteraturens långa historia. Det är ingen fridsam och uppbygglig läsning. Krigaren Akilles är rasande över att hans chef, kung Agamemnon av Mykene, har berövat honom en slavinna. Alltså ber han sin gudomliga mor om hjälp, och hon utverkar hämnd från högre makter. Inbördesgrälet mellan grekerna gör att deras fiender, de belägrade trojanerna, kan gå till motanfall, med så många dödsfall att grekerna måste lära sig att samarbeta igen.I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med Katarina Harrison Lindbergh, historiker och författare, om människans äldsta kända krig, med fokus på de mytomspunna striderna vid Troja.Historierna om Akilles vrede och det trojanska kriget har varit kända och återberättade i årtusenden, och för många europeiska skolpojkar har Iliaden och dess fortsättning Odysséen varit obligatorisk läsning. Men hur mycket av det Homeros skaldade om har verkligen inträffat? Troja har numera, på goda grunder, identifierats med en ruinstad i västra Turkiet, och grekernas bronsåldersstäder har också blivit utgrävda, men kan vi vara säkra på att ett krig mellan de båda makterna utkämpades? Tack vare modern forskning, inte minst analyser av hettitiska skrifter, tror vi oss idag veta en hel del om verkligheten bakom de gamla sagorna.Bild: Akilles och Ajax spelar spel, c. 540–530 fvt, Vatican Museum Foto: Sailko, CC BY-SA 3.0 Klippning: Aron SchuurmanProducent: Urban Lindstedt Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Wir sehen die Helden der letzten Folgen sterben und verfolgen weiter die Reisen des Theseus. Athen steigt wie ein Phönix aus der Asche, die Amazonen rächen sich, Phädra verliebt sich in ihren Stiefsohn Hippolythos und Theseus geht mit einem Freund in die Unterwelt. Kommt er zurück? Mit: Minos, Daidalos, Theseus, Ikaros, Kokalos und seine Töchter, Kreta, Naukrate, Minotaur, Aigeus, Athen, Attika, Lykos, Nisos, Pallas und seine 50 Söhne, Marathon, Herakles, Mykene, Sparta, Arkadien, Isthmus, der kretische Stier, Phönix, Amazonen, das schwarze Meer, Hippolyte, Antiope, Ariadne, Phädra, Deukalion, Hippolytos, Pitteus, Troizen, Aphrodite, Euripides, Racine, Peirithoos, Helena, Kentauren, Hippodameia, Persephone, Hades, Okeanos, Charon, Kerberus, Herakles, Styx, Dioskuren, Aithra, Menestheus, Lykomedes, Skyros. Instagram: @chaos.kinder Spende über PAYPAL: https://www.paypal.com/donate/?hosted_button_id=VB2QKC88H9NYJ#

EPISODE N•44 „ Ich empfinde Liebe in zwischenmenschlichen Interaktionen." Tochter Mykene (Berlin & Tübingen)

Heinrich Schliemann var affärsman, språkgeni, arkeologisk äventyrare och något av en mytoman. Jan Henrik Swahn går genom Aten i Schliemanns och den moderna flyktingkrisens fotspår. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019.Jag har alltid försökt närma mig storstäder genom att gå in i dem. Det blir som ett slags arkeologisk utgrävning. Jag söker mig via ytterområdena skikt efter skikt in mot kärnan. Reseguiderna har sina förslag på upptrampade stigar, som alla passerar det största turistmålet. I Aten är denna plats Akropolis.Aten är ingen obekant stad för mig, men vägen jag går är främmande. Jag ska lämna över ett brev och lite pengar till ett syskonpar som bor på gatan i ett tält nära Exarchia, ett område mitt i Aten där poliserna är civilklädda för att de då får färre stenar kastade på sig. Tältet ska finnas på en sidogata till Patissiongatan, eller fotgängarnas gata, som förvandlats till en bullrande boulevard. Kanske fanns här skuggiga alléträd och en hästdragen spårvagn en gång. För att inte missa den lilla sidogatan som saknas på kartan tar jag mig till Patissions början. Den visar sig vara en av stadens längsta gator med över femhundra husnummer. Det är en varm dag.Efter att ha grävt mig igenom de afrikanska och vietnamesiska kvarteren når jag svettig fram till ett palats. Folk sitter på bänkar i lockande skugga bakom pelarna på det arkeologiska museet. Jag går in för att svalka mig. Bland Heinrich Schliemanns fynd från utgrävningar i Mykene 1876 är en dödsmask i guld höjdpunkten. "Jag har skådat Agamemnon", skriver den omstridde tyske entreprenören och arkeologipionjären i ett telegram till grekiske kungen efter fyndet. Schliemann har tidigare skådat även Odysseus och Penelopes aska och hittat staden Troja tre gånger. För honom är hjältarna vid liv och kriget pågår. Att masken är många hundra år äldre och måste ha tillhört någon annan ser han som en petitess. Den kallas än i dag för Agamemnons dödsmask.Jag går vidare längs fotgängarnas gata; sidogatan jag letat efter räddar mig undan trafiken. Och där ser jag tältet. Ur öppningen räcker en hand ut en kittel. Rubina häller upp te, pratar. Till slut måste jag lämna över brevet och på svaga ben vandra vidare mot Omoniatorget. Här dyker det upp en gatstump uppkallad efter den fyrfaldige brittiske premiärministern och Homerosälskaren Gladstone. Han representerar en epok då politiker runt om i Europa inte bara läser Homeros, de skriver böcker om honom också. Och tanken börjar ta form kanske går Iliadens och Odysséns värld att gräva fram?Efter arkeologiska museet och Gladstones gata når jag fram till Schliemanns hus. Det verkar som att denna vandring är tänkt att ske i hans fotspår. Jag slinker in på kaféet i trädgården bakom huset, som idag är ett numismatiskt museum, och unnar mig och mina öron en stunds vila.Schliemanns hus kunde uppfattas som ett museum redan när han bodde i det, med sina mäktiga rum, marmorfriser och marmorgolv, väggarna fulltecknade med antika citat. Det känns på något sätt självklart att han döper sina barn till Agamemnon och Andromache.Jag häller vattnet jag fått till kaffet nerför ryggen och går ut på gatan. Benen styr mig mot Schliemanns mausoleum men tankarna är hos Rubina och tältet, hennes kamp för upprättelse, svårigheterna att få tag i vatten, till te, tvätt och personlig hygien.Efter att ha korsat Syntagma viker jag av i riktning mot kyrkogården. Där högst upp ligger mausoleet. En fris berättar om Schliemanns liv, så som han själv ville att det skulle återges. Här är hans älskade Sophia med på varje utgrävning, en självklar sekundant vid kniviga frågor. I själva verket stannade hon mest hemma och var förmodligen ganska ointresserad av arkeologi.Schliemann skaffar sig många fiender, inte för att han är elak men för att han saknar etikett och vägrar låta någon stå i vägen för sig. Frank Calvert, den vänlige och lågmälde, lätt aristokratiske och svårt skuldsatte man som äger marken där han tror att Troja ligger gömt, saknar resurser att genomföra utgrävningar. Calvert erbjuder Schliemann att ta över. Det har varit hans pojkdröm att hitta Troja. Schliemann snor drömmen från honom, gör den till sin, och så är Calvert ute ur leken.Ingen kan ta ifrån Schliemann att han varvar elva språk i sina dagböcker och gör sig förstådd på ytterligare ett dussin. Han blir förmögen flera gånger om, bland annat i guldruschens Kalifornien, han överlever ett skeppsbrott. Han umgås med kungar och presidenter och blir omskriven i all världens tidningar. Att det bakom mausoleets helgonlegend döljer sig en rejäl bunt rövarhistorier är lätt att glömma bort där jag står och ser ut över Atens kullar.Engelska, franska, italienska, holländska, spanska och portugisiska är språk Schliemann lär sig genom att rabbla ord och meningar, som en papegoja. Grammatiken hoppar han över.  Det gäller även den arkeologiska grammatiken. Noggrannhet vad gäller arkeologiska strata ligger inte för honom. Att i stekande sol pensla bort sandkorn för sandkorn är honom främmande. Han använder spade och vid behov dynamit.Det egentliga året för hans pensionering infaller 1864. Då är han 42 år. Behovet av resor och ny kunskap är omättligt. Barnen och hustrun har han inte tid med men, det hade ju inte Odysseus heller. 1868 gör han sina första utgrävningar i Grekland, besöker Ithaka och det heliga Athosberget. Homeros läser han som den bokstavstrogne läser bibeln. Allt i Iliaden ser han som sant, låt vara att gudarnas inblandning i kriget vittnar om viss spekulation Homeros var ju poet. Men i Schliemanns ögon är Homeros framför allt en historiker. Ja, närmast en krigsreporter som vesslesnabbt slinker ut och in genom stadsportarna för att få höra det senaste. Schliemann stakar ut riktningen med hjälp av Homeros och Pausanias, antikens och förmodligen världens förste författare av guideböcker, numera ersatta av GPS, som hjälper dagens turister till målet, om än till priset att de missar vägen dit.Det finns ingen nu levande arkeolog eller historiker som inte ifrågasätter Schliemanns metoder och ovetenskapliga, alltför snabbt dragna slutsatser, hans tendens att anpassa fynden efter teorin och inte teorin efter fynden, hans girighet och brutala utgrävningar. Knappast någon ifrågasätter dock hans betydelse för arkeologin i stort. Han har gjort den till ett äventyr. Låt vara att han i de allra flesta biografier framstår som en mytoman och en skrävlare, men visst är det väl ändå lite fint att att även skrävlare kan visa upp goda sidor och faktiskt, som i Schliemanns fall, förändra världen, om så bara genom att upptäcka den.I historiens och poesins ljus blir dessa platser magiska. Men eposen berättar också om krig och lidande, om flyktingar på nya kontinenter och om vad det innebär att längta hem.Jag tänker återigen på Rubina. Varje vandring som gör anspråk på att visa Aten och spegla vår samtid i historiens ljus borde inte enbart passera Akropolis höjd utan även hennes knappt meterhöga tält.Jan Henrik Swahn, författare

Kaufmann in Amsterdam, Banker in Kalifornien, Multimillionär in Sankt Petersburg und größter Archäologe seiner Zeit. Heinrich Schliemanns Leben reicht für drei. Seine Antiken-Grabungen – der „Schatz des Priamos“ und die Königsgräber in Mykene – machten international Schlagzeilen und revolutionierten die Altertumsforschung. Was trieb den Mann, dessen Geburtstag sich am 6. Januar zum zweihundertsten Mal jährt? Und was ist seine „Spatenwissenschaft“ heute noch wert? Lukas Meyer-Blankenburg diskutiert mit Leoni Hellmayr - Archäologin und Wissenschaftsjournalistin, Baden-Baden, Dr. Katarina Horst - Leiterin des Referats Antike Kulturen am Badischen Landesmuseum, Karlsruhe, Dr. Frank Vorpahl - Autor und Journalist, Berlin

Ob Homers Troja nur eine Legende ist oder wirklich existiert hat, ist nicht geklärt. Die Stadt, die Heinrich Schliemann für Troja hielt, ist deutlich älter. Doch dieser Fund aus der Bronzezeit und Grabungen in Mykene begründen Schliemanns Ruf, einer der Wegbereiter der Archäologie als Feldarbeit zu sein. ****************** Ihr hört in der History: - die Archäologin Leoni Hellmayr- den Wissenschaftler für Vor- und Frühgeschichte Bernhard Heeb- den Archäologen Hauke Kenzler- den Deutschlandfunk-Nova-Geschichtsexperten Matthias von Hellfeld und die Reporterin Wiebke Lehnhoff ******************Mehr zu diesem Thema auf deutschlandfunknova.de ****************** Weitere History-Folgen: Kunstraub und Kolonialzeit – Das "Prachtboot" aus dem Pazifik Germanien – Barbaren gegen Römer – die Varusschlacht Das Römische Reich – Erster Punischer Krieg ****************** Nova bei Instagram: https://www.instagram.com/dlfnova/

Hat der Held Agamemnon wirklich gelebt? Der griechische Sagenkreis verortet ihn in Mykene, einer der bedeutendsten Städte der Bronzezeit. Heinrich Schliemann hat Mykene ausgegraben und war sich sicher: Ja! Hier war er zuhause. Doch wer hier wirklich lebte, und wie das Leben dort aussah, ist bis heute eher rätselhaft. Anfang 2022 wäre Heinrich Schliemann 200 Jahre alt geworden. (BR 2016)

Im Gespräch zwischen Rebekka Reinhard und der Archäologin und Historikerin Leoni Hellmayr geht u.a. um die Metamorphose Heinrich Schliemann´s vom reichen Geschäftsmann zum Weltreisenden und Entdecker versunkener Welten. Zudem geht es um sein unglaubliches Geschick sich selbst, seine Geschichte und das, was mit Troja und Mykene geschah, zu inszenieren. Was sagen Sie dazu?

Folge 10 von Mythos und Wahrheit ist da - Wow. Und auch in dieser Folge eures liebsten Mythologie Podcasts für Kulturbanausen haben Steffi und Sarah wieder ein spannendes Thema vorbereitet. Heute mal wieder dran: Griechische Mythologie. Es geht um zwei Frauen, die am Rande des trojanischen Krieges auf unterschiedlichen Seiten vorkommen: Kassandra und IphigenieDer trojanische KriegDer trojanische Krieg ist das wohl bekannteste Ereignis der griechischen Mythologie. Die beiden Brüder Menelaos von Sparta und Agamemnon von Mykene vereinen die Heere der Griechen hinter sich, um vorgeblich die Ehre des Menelaos wiederherzustellen, nachdem diesem seine Frau Helena von einem Trojaner geraubt worden war. Sie ziehen gegen die Stadt Troja, regiert von König Priamos, dessen Sohn Paris besagter Frauenmörder ist. 10 Jahre dauert allein die Belagerung der Stadt, die die Griechen nur durch einen fiesen Trick beenden können - dazu kommen die nicht unproblematischen Wege hin und zurück. Für die Griechen nicht die allerbeste Zeit.Kassandra und IphigenieIn der Geschichte selbst geht es vornehmlich um die Heldentaten großer, männlicher griechischer Helden. Steffi stellt Sarah und den Zuhörenden in dieser Folge aber auch zwei - nicht ganz unbekannte - Randgestalten genauer vor. Auf trojanischer Seite geht es um Kassandra. Sie ist die Tochter des Priamos und besitzt die Gabe der Voraussicht. Allerdings hat Apollon sie auch verflucht: Niemand wird ihr jemals etwas glauben. Und das obwohl sie so ziemlich alle wichtigen Ereignisse des trojanischen Krieges sehr treffend voraussagt. Nach Ende des Krieges überlebt sie einen brutalen Übergriff von Ajas dem Lokrer, nur um dann zunächst von Agamemnon als Kriegsbeute mit nach Mykene genommen zu werden, wo sie im Zuge der Ermodung desselben durch dessen Ehefrau Klytamnestra und deren Lover Aigistheus ebenfalls ermordet wird. Ein tragisches Schicksal - zumal sie es bereits vorausgesehen hatte. Doch auch auf mykenischer Seite gibt es eine weibliche Figur mit tragischem Schicksal. Iphigenie, die Tochter des Agamemnon, entgeht im Vorfeld des trojanischen Krieges knapp einer Opferung und wird, unbemerkt von allen, durch Artemis nach Tauris gebracht, wo sie seither totgeglaubt im Heiligtum dient. Als Kassandra nach Mykene kommt, denken also alle bereits seit mehr als 10 Jahren, sie sei tot. Und auch danach ändert sich zunächst nichts daran, bis ihr Bruder Orestes nach Tauris aufbricht, um sich davon reinzuwaschen, dass er seine Mutter aus Rache für den Mord an seinem Vater umgebracht hat - ganz schön vertrackt. Wie das Ganze ausgeht, erfahrt ihr in der Folge.

12 Heldentaten des Herakles treffen auf 12 Arbeitstage als Zoom-Konferenz! Das Staatstheater Kassel hat unter der Regie von Johanna Wehner in Ermangelung von Live-Veranstaltungen das Theater ins Digitale verlegt: Herausgekommen ist der beste Beweis, dass Not erfinderisch macht! Das Team dieses Stücks lässt uns ganz nah am Produktionsprozess „backstage homeoffice“ teilnehmen. Die Geschichte von Herakles, der auszog um zwölf Heldentaten zu tun, steht dennoch konsequent im Mittelpunkt. Er tötete Monster und Ungeheuer, die die Menschen Griechenlands bedrohten und die vor ihm keiner besiegen konnte. Er tat dies im Auftrag seines Vetters Euristheus, der wiederum hoffte, dass sein jüngerer Rivale Herakles, im Kampf um den Thron von Mykene, umkommen würde. Er überlebte. Als er endlich zu seiner Familie nach Hause, nach Theben, kam, wollte er ein letztes Opfer aus Dankbarkeit bringen, um vom Modus des Krieges in den des Friedens zu gelangen. Doch dieser Übergang geht auf entsetzliche Weise schief. (Audio verfügbar bis 28.11.2022) Weitere Hörspiele und Informationen zum Stück: https://www.hr2.de/podcasts/hoerspiel/index.html

Um das Jahr 1200 v. Chr. brachen in kurzer Folge fast alle größeren Gesellschaften im östlichen Mittelmeerraum zusammen. Unzählige Städte wurden dem Erdboden gleichgemacht, ihre Bevölkerung wurde ermordet, vertrieben oder zog fort. Seit dieser bronzezeitliche Zusammenbruch bekannt geworden ist, befindet sich die Geschichtsforschung auf der Suche nach den Schuldigen: Waren es die geheimnisvollen Seevölker, die plötzlich über Griechenland und Ägypten herfielen? Waren es vielleicht Erdbeben oder Dürren? Bis heute wird darüber gerätselt, denn sicher ist nur, dass innerhalb weniger Jahre nichts mehr so war, wie zuvor. Erfahrt in dieser Folge, was sich vor rund 3200 Jahren zutrug und was die historische Spurensuche nach den Ursachen des Kollapses, der das Ende der Bronzezeit einläutete, bisher ergeben hat.

Agamemnon, der große Herrscher von Mykene, Oberbefehlshaber der Achaier. Er sammelte die griechischen Fürsten unter seinem Banner und zog aus, die frau seines Bruders zurückzubringen, sogar der mächtige Held Achilleus folgte seinem Ruf. https://www.patreon.com/godsrage See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Amatörarkeologen som sedan barnsben hade som mål att upptäcka det mytiska Troja, eller ett skräckexempel för moderna arkeologer och ett bra exempel på varför man måste lägga fokus på källkritik. I dagens avsnitt diskuterar vi Heinrich Schliemann, hans väg mot Troja och Mykene och det arv han lämnade efter sig. 

Hat der Held Agamemnon wirklich gelebt? Der griechische Sagenkreis verortet ihn in Mykene, einer der bedeutendsten Städte der Bronzezeit. Doch wie das Leben dort wirklich aussah, ist bis heute rätselhaft. (BR 2015)

Heinrich Schliemann var affärsman, språkgeni, arkeologisk äventyrare och något av en mytoman. Jan Henrik Swahn går genom Aten i Schliemanns och den moderna flyktingkrisens fotspår. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag har alltid försökt närma mig storstäder genom att gå in i dem. Det blir som ett slags arkeologisk utgrävning. Jag söker mig via ytterområdena skikt efter skikt in mot kärnan. Reseguiderna har sina förslag på upptrampade stigar, som alla passerar det största turistmålet. I Aten är denna plats Akropolis. Aten är ingen obekant stad för mig, men vägen jag går är främmande. Jag ska lämna över ett brev och lite pengar till ett syskonpar som bor på gatan i ett tält nära Exarchia, ett område mitt i Aten där poliserna är civilklädda för att de då får färre stenar kastade på sig. Tältet ska finnas på en sidogata till Patissiongatan, eller fotgängarnas gata, som förvandlats till en bullrande boulevard. Kanske fanns här skuggiga alléträd och en hästdragen spårvagn en gång. För att inte missa den lilla sidogatan som saknas på kartan tar jag mig till Patissions början. Den visar sig vara en av stadens längsta gator med över femhundra husnummer. Det är en varm dag. Efter att ha grävt mig igenom de afrikanska och vietnamesiska kvarteren når jag svettig fram till ett palats. Folk sitter på bänkar i lockande skugga bakom pelarna på det arkeologiska museet. Jag går in för att svalka mig. Bland Heinrich Schliemanns fynd från utgrävningar i Mykene 1876 är en dödsmask i guld höjdpunkten. "Jag har skådat Agamemnon", skriver den omstridde tyske entreprenören och arkeologipionjären i ett telegram till grekiske kungen efter fyndet. Schliemann har tidigare skådat även Odysseus och Penelopes aska och hittat staden Troja tre gånger. För honom är hjältarna vid liv och kriget pågår. Att masken är många hundra år äldre och måste ha tillhört någon annan ser han som en petitess. Den kallas än i dag för Agamemnons dödsmask. Jag går vidare längs fotgängarnas gata; sidogatan jag letat efter räddar mig undan trafiken. Och där ser jag tältet. Ur öppningen räcker en hand ut en kittel. Rubina häller upp te, pratar. Till slut måste jag lämna över brevet och på svaga ben vandra vidare mot Omoniatorget. Här dyker det upp en gatstump uppkallad efter den fyrfaldige brittiske premiärministern och Homerosälskaren Gladstone. Han representerar en epok då politiker runt om i Europa inte bara läser Homeros, de skriver böcker om honom också. Och tanken börjar ta form kanske går Iliadens och Odysséns värld att gräva fram? Efter arkeologiska museet och Gladstones gata når jag fram till Schliemanns hus. Det verkar som att denna vandring är tänkt att ske i hans fotspår. Jag slinker in på kaféet i trädgården bakom huset, som idag är ett numismatiskt museum, och unnar mig och mina öron en stunds vila. Schliemanns hus kunde uppfattas som ett museum redan när han bodde i det, med sina mäktiga rum, marmorfriser och marmorgolv, väggarna fulltecknade med antika citat. Det känns på något sätt självklart att han döper sina barn till Agamemnon och Andromache. Jag häller vattnet jag fått till kaffet nerför ryggen och går ut på gatan. Benen styr mig mot Schliemanns mausoleum men tankarna är hos Rubina och tältet, hennes kamp för upprättelse, svårigheterna att få tag i vatten, till te, tvätt och personlig hygien. Efter att ha korsat Syntagma viker jag av i riktning mot kyrkogården. Där högst upp ligger mausoleet. En fris berättar om Schliemanns liv, så som han själv ville att det skulle återges. Här är hans älskade Sophia med på varje utgrävning, en självklar sekundant vid kniviga frågor. I själva verket stannade hon mest hemma och var förmodligen ganska ointresserad av arkeologi. Schliemann skaffar sig många fiender, inte för att han är elak men för att han saknar etikett och vägrar låta någon stå i vägen för sig. Frank Calvert, den vänlige och lågmälde, lätt aristokratiske och svårt skuldsatte man som äger marken där han tror att Troja ligger gömt, saknar resurser att genomföra utgrävningar. Calvert erbjuder Schliemann att ta över. Det har varit hans pojkdröm att hitta Troja. Schliemann snor drömmen från honom, gör den till sin, och så är Calvert ute ur leken. Ingen kan ta ifrån Schliemann att han varvar elva språk i sina dagböcker och gör sig förstådd på ytterligare ett dussin. Han blir förmögen flera gånger om, bland annat i guldruschens Kalifornien, han överlever ett skeppsbrott. Han umgås med kungar och presidenter och blir omskriven i all världens tidningar. Att det bakom mausoleets helgonlegend döljer sig en rejäl bunt rövarhistorier är lätt att glömma bort där jag står och ser ut över Atens kullar. Engelska, franska, italienska, holländska, spanska och portugisiska är språk Schliemann lär sig genom att rabbla ord och meningar, som en papegoja. Grammatiken hoppar han över.  Det gäller även den arkeologiska grammatiken. Noggrannhet vad gäller arkeologiska strata ligger inte för honom. Att i stekande sol pensla bort sandkorn för sandkorn är honom främmande. Han använder spade och vid behov dynamit. Det egentliga året för hans pensionering infaller 1864. Då är han 42 år. Behovet av resor och ny kunskap är omättligt. Barnen och hustrun har han inte tid med men, det hade ju inte Odysseus heller. 1868 gör han sina första utgrävningar i Grekland, besöker Ithaka och det heliga Athosberget. Homeros läser han som den bokstavstrogne läser bibeln. Allt i Iliaden ser han som sant, låt vara att gudarnas inblandning i kriget vittnar om viss spekulation Homeros var ju poet. Men i Schliemanns ögon är Homeros framför allt en historiker. Ja, närmast en krigsreporter som vesslesnabbt slinker ut och in genom stadsportarna för att få höra det senaste. Schliemann stakar ut riktningen med hjälp av Homeros och Pausanias, antikens och förmodligen världens förste författare av guideböcker, numera ersatta av GPS, som hjälper dagens turister till målet, om än till priset att de missar vägen dit. Det finns ingen nu levande arkeolog eller historiker som inte ifrågasätter Schliemanns metoder och ovetenskapliga, alltför snabbt dragna slutsatser, hans tendens att anpassa fynden efter teorin och inte teorin efter fynden, hans girighet och brutala utgrävningar. Knappast någon ifrågasätter dock hans betydelse för arkeologin i stort. Han har gjort den till ett äventyr. Låt vara att han i de allra flesta biografier framstår som en mytoman och en skrävlare, men visst är det väl ändå lite fint att att även skrävlare kan visa upp goda sidor och faktiskt, som i Schliemanns fall, förändra världen, om så bara genom att upptäcka den. I historiens och poesins ljus blir dessa platser magiska. Men eposen berättar också om krig och lidande, om flyktingar på nya kontinenter och om vad det innebär att längta hem. Jag tänker återigen på Rubina. Varje vandring som gör anspråk på att visa Aten och spegla vår samtid i historiens ljus borde inte enbart passera Akropolis höjd utan även hennes knappt meterhöga tält. Jan Henrik Swahn, författare

„Sobald ich sprechen gelernt, hatte mir mein Vater die Taten der Homerischen Helden erzählt.“ Schliemann begab sich mit seinen Grabungen auf Homers Spuren.

Alla civilisationer, alla politiska och sociala system går under, förr eller senare. Men Oswald Spenglers beskrivning av Västerlandets fall känns ruggigt bekant, säger Dan Jönsson. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ibland när jag får syn på spåren av ett flygplan på en molnfri himmel, eller snarare när jag får syn på två sådana där vita kondensationsstrimmor som korsar varann som två kritstreck, brukar jag fundera på hur en människa på till exempel medeltiden eller stenåldern skulle ha reagerat på ett sådant himlafenomen. Med fasa och bävan antagligen om vi nu ett ögonblick bortser från det anakronistiska i själva tanken och om jag då gjorde ett försök att förklara hur det faktiskt hänger ihop skulle väl denna medeltids- eller stenåldersmänniska ha tyckt att jag borde spärras in på dårhus. Flygande maskiner? Med människor i? Vilket ogudaktigt övermod! Nej, det där järtecknet är förstås ett förebud om världens undergång. Och det lustiga är ju att vi båda två skulle ha i stort sett lika rätt. I själva verket har den västerländska kulturen ända sedan romantiken odlat fantasier om sitt förestående utslocknande Vårt tids järtecken är av ett annat slag än stenålderns. Smältande inlandsisar till exempel. Eller gulhåriga politiker: faktum är att sedan Donald Trump blev president i USA har den internationella marknaden för järtecken exploderat. Inte för att det direkt rådde någon stiltje innan heller. Efter den senaste finanskrisen har tänkare och debattörer producerat den ena historiska klass 3-varningen efter den andra klimatförändringar, peak oil, växande klassklyftor, vattenbrist, högerpopulism och en ny finansiell skuldkris: snarare förr än senare kommer något av detta, eller allt, att leda till att världen, som vi känner den, går under. Precis som stenåldersmänniskans järtecken är varningssignalerna lika uppenbara som de verkar hopplösa att göra någonting åt. Som den engelske författaren Edward Luce sammanfattar saken i en typisk bok från 2017, The Retreat of Western Liberalism: västerlandet har förlorat sin optimism. Jag vet inte hur många sådana melankoliska tidsdiagnoser jag har läst de senaste fem, tio åren. Hos Edward Luce består järtecknen ungefär som vanligt av skenande ojämlikhet, politisk polarisering, Kinas ekonomiska uppsving och en förlorad tilltro till de demokratiska institutionerna och tillsammans har de alltså fått västvärlden att tappa tron på framtiden. Troligen med all rätt för så här är det ju: alla civilisationer, alla politiska och sociala system går under, förr eller senare. Frågan är bara när, frågan är bara hur och även om mängden undergångsvisioner redan i sig nog är ett tecken på att slutet närmar sig, så tror jag det vanligaste misstaget bland dessa visionärer är att de utropar apokalyps nu. Sådant slår nästan alltid fel. I själva verket har den västerländska kulturen ända sedan romantiken odlat fantasier om sitt förestående utslocknande, och åtminstone sedan hundra år tillbaka finns det dessutom kyligt förutskickat på ett sätt som jag lovar ställer alla dagens domedagsprofeter i skuggan. Det är bara att bege sig till närmsta bibliotek, snällt be personalen gå ner i magasinen och blåsa bort dammet från Oswald Spenglers Västerlandets undergång. Västerlandets undergång handlar inte alls om västerlandets undergång; den handlar om vad kultur och civilisation i grunden är för något Nej, Oswald Spengler hör inte precis till samtidens intellektuella husgudar. Och har nog aldrig gjort det; när första bandet av hans bok kom ut 1918 väckte det visserligen sensation i en tid som efter världskriget behärskades av en djup civilisationströtthet. Men också av en rastlös vilja till något nytt och bättre och vad Spengler hade att komma med var något helt annat, en historiefilosofisk vision med ett tiotusenårsperspektiv som får samtidens futila projekt och konflikter att likna regndropparna i ett mäktigt lågtryck, eller fotnoterna hos Foucault eller ja, ni förstår. Västerlandets undergång handlar inte alls om västerlandets undergång; den handlar om vad kultur och civilisation i grunden är för något, hur en kultur byggs upp och blomstrar och en civilisation bryts ner. Att vår egen västerländska civilisation är dömd till samma öde som den egyptiska eller antika är för Spengler mer en logisk självklarhet än en kulturkritisk provokation. Att läsa detta verk är fortfarande efter hundra år en svindlande upplevelse. Som Spengler ser det är varje kultur en skapelse av en viss mentalitet, som förhåller sig till omvärlden utifrån denna mentalitets grundläggande drag, orienterade kring en stark symbol. Till exempel skiljer Spengler mellan den antika kulturen, med vad han kallar en apollinsk mentalitet som kretsar kring den mänskliga kroppen som grundsymbol och vår egen västerländska, eller faustiska där det oändliga rummet blir den ordnande principen. Så här i sammandrag låter det kanske spekulativt och rentav lite kufiskt. Men Spengler fyller sitt schema med en lärdom och en överblick som ger den ena märkliga parallellen, och den ena slående iakttagelsen efter den andra. Hur kom det sig till exempel att Aristarchos heliocentriska världsbild knappt fick någon betydelse alls under antiken, medan Kopernikus blev början till en intellektuell revolution? Svaret är att de tillhörde skilda kulturer, med helt olika tänkesätt och världsuppfattning. Varje kultur, varje mentalitet skapar bokstavligen sin egen värld, sitt sätt att se på naturen och tiden: sin egen konst, matematik och fysik. Det vi uppskattar i en antik skulptur var helt enkelt inte det antiken såg. det är när Spengler följer de parallella mönstren i civilisationens utveckling mot sitt ödesbestämda slut som han blir nästan kusligt profetisk Spengler beskriver hur varje högkultur, med sin speciella mentalitet, följer en organisk livscykel där vissa faser hela tiden återkommer. Förr eller senare uppnår kulturen en mognad när den med Spenglers begrepp övergår i civilisation där stadens livsmönster slår ut landsbygdens, ekonomin andligheten, och kulturen och politiken blir alltmer komplex och konfliktfylld. Vi befinner oss ungefär sedan franska revolutionen i det stadiet, och det är när Spengler följer de parallella mönstren i civilisationens utveckling mot sitt ödesbestämda slut som han blir nästan kusligt profetisk. Han ser hur hans egen tid, från Napoleonkrigen fram till första världskriget, motsvarar den epok som i den kinesiska historien kallas de stridande staterna, eller inbördeskrigen under den romerska republikens sista tid, och beskriver med kylig självklarhet hur den på samma sätt så småningom kommer att leda fram till en epok av caesarism, när den kapitalistiska demokratin ersätts av en auktoritär maktpolitik. Med samma häpnadsväckande örnblick förutser han hur konsten efter nittonhundratalets snabba modeväxlingar kommer att övergå i ett eklektiskt lånande från äldre stilepoker där gränsen mot konsthantverket blir alltmer flytande. Och hur filosofin glider över i ett skeptiskt metaperspektiv där allt tänkande ses som en historisk konstruktion. Den västerländska civilisationens slutliga borttynande förlägger Spengler till någonstans två-trehundra år fram i tiden. Ingen panik alltså. Vi har fortfarande hela kejsartiden kvar att gå igenom, med allt den innebär av despotism och korruption, imperiebyggande och kitschigt överdåd. Klen tröst, kan man tycka, men i så fall får vi väl helt enkelt börja spana efter förebuden till det som en gång ska komma efter oss, framtidens frökapslar: vår tids kristna urkyrka, vår tids Mykene. Järtecknen vi ser, de är när allt kommer omkring både tecken och verklighet. De förändrar atmosfären, visst. Men de som ritar dem däruppe är på väg någonstans. Dan Jönsson, författare och kritiker Litteratur Oswald Spengler: "Västerlandets undergång 1 Gestalt och verklighet" (1996) och "Västerlandets undergång 2 Världshistoriska perspektiv" (2013), översättning Martin Tegen, Bokförlaget Atlantis.

Nach Christa Wolfs Medea.Stimmen im Jahr 2017 nahmen sich Regisseurin Julia Nina Kneussel und Dramaturgin Martina Theissl im Jahr 2018 "Kassandra", nach dem Roman von Christa Wolf vor, um es für das KosmosTheater bühnengerecht zu adaptieren. Der Text von Christa Wolf wiederum adaptiert die von Aischylos in seiner "Orestie" erzählte Geschichte der trojanischen Königstochter Kassandra. Sie hatte von Apollon die Sehergabe erhalten, war dann aber von ihm gestraft worden, als sie sich seiner Liebe verweigerte: Niemand sollte je ihren Prophezeiungen Glauben schenken. Vergebens warnte Kassandra die Trojer vor dem Krieg mit den Griechen. Nach dem Untergang ihres Volkes wird sie von Agamemnon als Sklavin nach Griechenland verschleppt. Und genau hier setzt die Erzählung von Christa Wolf (stilistisch als innerer Monolog angelegt) und die Bühnenfassung ein: Kassandra steht vor dem Löwentor von Mykene, weiß um ihren bevorstehenden Tod und um das Schicksal des triumphierenden Agamemnon, der einem Anschlag seiner Frau Klytämnestra und ihres Liebhabers zum Opfer fallen wird. Und so wie ich mich bereits mit Julia Nina Kneussl zum Bühnenstück Medea.Stimmen auf ein Interview traf, so trafen wir einander auch zum Interview über das großartig in Szene gesetzte „Kassandra“.

In dieser Radioreise nimmt Sie mit Alexander Tauscher mit auf eine Tour von Athen nach Santorin. Freuen Sie sich auf das Land der Götter. Erleben Sie eine Reise der Kontraste: Die Metropole mit dem Trubel der Geschäftsstraßen und die kleine malerische Insel im Mittelmeer. Dazwischen genießen wir einfach Griechenland at its best. In Athen laufen wir durch die Altstadt, die Plaka. Wir kosten Ouzo und schlürfen griechischen Wein auf einer Terasse mit Blick auf die Akropolis. Später steigen wir hoch, über Steine und entlang von Säulen, die schon seit tausenden Jahren den Weg der Menschen säumen. Mit dem Schiff starten wir im legendären Hafen Pyräus zunächst in Richtung Peloppones. Ein Zwischenstopp auf der Insel Hidra zeigt uns ein ganz anderes Leben als in Athen. Spannende Geschichten bietet auch die Insel Poros. Auf dem Schiff lernen wir unterwegs Sirtaki tanzen. Mit den Klängen der Bouzouki kommen wir in der ersten Hochkultur Europas an, in Mykene. Auf Naxos schwärmt uns Charalabos Kons

In dieser Radioreise nimmt Sie mit Alexander Tauscher mit auf eine Tour von Athen nach Santorin. Freuen Sie sich auf das Land der Götter. Erleben Sie eine Reise der Kontraste: Die Metropole mit dem Trubel der Geschäftsstraßen und die kleine malerische Insel im Mittelmeer. Dazwischen genießen wir einfach Griechenland at its best. In Athen laufen wir durch die Altstadt, die Plaka. Wir kosten Ouzo und schlürfen griechischen Wein auf einer Terasse mit Blick auf die Akropolis. Später steigen wir hoch, über Steine und entlang von Säulen, die schon seit tausenden Jahren den Weg der Menschen säumen. Mit dem Schiff starten wir im legendären Hafen Pyräus zunächst in Richtung Peloppones. Ein Zwischenstopp auf der Insel Hidra zeigt uns ein ganz anderes Leben als in Athen. Spannende Geschichten bietet auch die Insel Poros. Auf dem Schiff lernen wir unterwegs Sirtaki tanzen. Mit den Klängen der Bouzouki kommen wir in der ersten Hochkultur Europas an, in Mykene. Auf Naxos schwärmt uns Charalabos Kons

Imens Odysseus flyder håbløst rundt på havet mellem Færøerne og Norges kyster, ser vi lidt på nogle af de andre steder i Danmark, der har været essentielle for de gamle grækeres fortællinger. Naxos for eksempel - det vi i dag kender som Neksø på Bornholm. Og helten Agamemnons kongerige Mykene, som i dag hedder Amager. Vært: Emil Rothstein-Christensen Tilrettelæggelse: Rikke Houd, Jón Hallur, Morten Bønke og Emil Rothstein-Christensen Musik: Ólafur Björn Ólafsson

Eratostenes von Mykene schenkte uns das Sieb des Eratostenes, einen Algorithmus mit dem sich Primzahlen bestimmen lassen. Die 69 ist eine solche Zahl und wird - wie alle Zahlen, die von einem solchen Sieb gefunden werden - als "lucky numbers" oder glückliche Zahlen bezeichnet...