Podcasts about nationalismen

Berättelsen om den ryska oppoitionspolitikern Aleksej Navalnyj som var en nagel i ögat på Putins regim ända in i döden. Nya avsnitt från P3 ID hittar du först i Sveriges Radio Play. Aleksej Navalnyj föds in i Sovjetunionen, och tar sina första steg in i politiken samtidigt som Vladmir Putin kliver in i Kreml. Navalnyj ska komma att viga sitt liv åt att kämpa mot korruption och för ett öppet och fritt Ryssland, och åt att försöka störta Putin från makten.Hör berättelsen om hur Navalnyj blev Putins fiende nummer ett, varför han har anklagats för att vara nationalist och hur han fört sin kamp i stark och farlig motvind - ofta under Kafka-liknande rättsprocesser. I avsnittet hörs bland andra Sveriges Radios Fredrik Wadström, tidigare Rysslandskorrespondent, och den frilansande journalisten Maria Georgieva som även hon varit korrespondent i Ryssland, och som träffat Navalnyj vid flera tillfällen.Avsnittet gjordes vintern 2024 av Dist.Programledare och avsnittsmakare: Vendela LundbergReporter/producent: Sally HenrikssonSlutmix: Fredrik NilssonI programmet hörs klipp från Sveriges Radio, BBC, 60 minutes, Navalnyjs Youtubekanal och Daniel Rohers dokumentär Aleksej Navalnyj – de sista dagarna i frihet.

Liberalismen ser krockarna mellan åsikter som något positivt för samhället. Nationalismen föredrar ett enat folk. Förklarar det varför regeringen duckar debatten? Eller som i fallet tidningen Omvärlden – tystar den? Sida-tidningens tidigare chefredaktör Erik Larsson ser ett hot mot den öppna demokratin. Inläsare: Magnus Thorén

Auftaktfolge Reihe "Tugenden. Inspiraton für eine tragfähige Ethik" der Akademie3 mit Christoph Quarch Systemkonflikte, Nationalismen, religiöser Fanatismus. Die Welt ist im Aufruhr – und alle Konfliktparteien berufen sich dabei auf ihre eigenen Werte. Eine globale Wertethik scheint mehr und mehr unmöglich. Aber worauf können wir dann bauen? Woran sollen wir Maß nehmen? Christoph Quarch plädiert dafür, unser ethisches Denken einer grundlegenden Revision zu unterziehen. Orientierung bietet dabei das aus der griechischen Antike herrührenden Konzept der Tugenden; denn anders als Werte können Tugenden universal begründet und einsichtig gemacht werden: Werte gründen in der Macht derer, die sie gesetzt haben. Tugenden gründen im Sein und Wesen des Lebens. #Akademie3 #werte #tugenden #ethik #lebenskunst

Sverige firar 500 år men nationalismen är fortfarande sval som ideologi. Den 6 juni 2023 firade Sverige 500 år som självständig nation och partiledarna tog tillfället i akt att hylla Sverige. Man skulle kunna tro att vi lever i en nationalistisk tid, men skrapar vi lite på ytan så ser vi att denna form av ism är betydligt mindre populär än vad många tror.Kungen drog såklart mycket uppmärksamhet med sitt tal på nationaldagen, men många lyssnade även till statsminister Ulf Kristerssons tal. Han slog en en något uppfordrande ton i förhållande till invandring och integration. Gick det hem?Konspirationsteoretikernas favoritpartiVi pratar också konspirationsteorier där nya siffror från Göteborgs Universitet avslöjar vilket parti som huserar flest konspirationsteoretiker.Medverkande: Fredrik Furtenbach, inrikespolitisk kommentator på Ekot och Katarina Helmerson, politikreporter på Ekot.Programledare: Parisa HöglundProducent: Viktor MattssonTekniker: Ove Smedberg

Detta är ett smakprov. Det fullständiga avsnittet är dryga en timme och tio minuter långt och finns för stödprenumeranter på svegot.se. Det tar bara någon minut att teckna en stödprenumeration, och det ger dig både gott samvete och tillgång till alla våra podcasts.Om avsnittetVi går på djupet i frågan om nationalism, nationsbyggande och identitet. Frågor med helt andra förutsättningar idag än för hundra, eller bara femtio år sedan. Många blandar ihop nationalism och invandringskritik, men vi rör mot det metafysiska och det mer övergripande istället för realpolitikens petitesser i den här diskussionen. Vi märker också att Bullerbyn ”trendar” på svenska Twitter, och vänstern är som vanligt rosenrasande över svenskars dröm om något annat än deras moderna, globaliserade multikultisamhälle. Dessutom tar vi upp regeringens förslag om återinförd civilplikt; är det en del av det nya nationsbygget, och behöver vi ens politiker?

Vi går på djupet i frågan om nationalism, nationsbyggande och identitet. Frågor med helt andra förutsättningar idag än för hundra, eller bara femtio år sedan. Många blandar ihop nationalism och invandringskritik, men vi rör oss mot det metafysiska och det mer övergripande istället för realpolitikens petitesser i den här diskussionen. Vi märker också att Bullerbyn "trendar" på svenska Twitter, och vänstern är som vanligt rosenrasande över svenskars dröm om något annat än deras moderna, globaliserade multikultisamhälle. Dessutom tar vi upp regeringens förslag om återinförd civilplikt; är det en del av det nya nationsbygget, och behöver vi ens politiker? Inlägget Bullerbyn, nationalismen och civilplikten dök först upp på Radio Svegot.

Xi Jinping vägrar ge upp makten. Istället väntas han stärka sin egen position under den pågående partikongressen i Kina. Hör om Xi:s maktambitioner och hur de kan kopplas till hans person. Xi Jinping väntas bryta normen och sitta kvar vid makten efter tio år, kanske rentav på livstid. Men hur kan vi förstå Xi Jinpings maktambitioner? Xi:s familj förföljdes av kommunistpartiet under Mao och paradoxalt tycks detta banat väg för hans strävan idag, att upprätta full kontroll och stabilitet via partiet. Historiskt viktig så ser Xi på sig självI avsnittet berättar Lars Fredén, tidigare ambassadör i Kina, om de tillfällen då han själv träffat Xi Jinping. Xi beskrivs som en ledare med stor pondus och med en bild av sig själv som en historiskt viktig person. Nationalismen är viktig och det kinesiska kommunistpartiet verktyget med vilket Xi vill åstadkomma ett osårbart Kina. Hör om Xi:s självförtroende och om vilken omvärldskunskap han egentligen kan ha. Bryr sig Xi Jinping om att attityderna mot Kina i omvärlden försämrats under hans tid vid makten?Medverkande: Lars Fredén, fd ambassadör i Kina. Hanna Sahlberg, Ekots Kinakommentator. Björn Djurberg, Kinakorrespondent. Programledare: Axel Kronholm Producent: Therese Rosenvinge Tekniker: Hanna Melander

"Europa ist ein gemeinsamer Raum, in dem ein weitgehend angstfreies Leben möglich ist", sagt die Romanistin, Literaturwissenschaftlerin und Modetheoretikerin Barbara Vinken, die in München und am Comer See lebt, aber auch in Paris zu Hause ist. "Das Zivilgesellschaftliche an Europa finde ich so bemerkenswert - und dass die Nationalismen überwunden wurden." Allerdings gefährde auch der Erfolg nationalistischer Parteien diese Errungenschaften. Von Barbara Vinken.

I veckans avsnitt av Sveriges gulligaste antifascistiska podd så pratas det om känslorna efter valet och att det är viktigt att ta fasta på det som hänt som något stort och allvarligt. Hanna Stenman, Sveriges gulligaste bildredaktör, pratar om hur satirbilder används och kan vara ett motståndsverktyg. Otroligt gulliga kulturredaktören Lizette Romero Niknami har funderat på hur nationalism numera, men i en annan skepnad, också är något som förespråkas av personer som anser sig vara progressiva. Och Mireya Echeverría Quezada, Sveriges gulligaste random redaktör pratar om hur media bevakar levnadskostnadskrisen

Nationalismen och patriotismen är på frammarsch. Det tycks som om allt fler talar om att äta svenskt, hemestra och värna svenska värderingar och gränsen mellan fosterlandskärlek och utlänningsförakt är inte alltid tydlig. Kristdemokraterna talar om ett svenskt “hjärtland”, Socialdemokraterna talar om hur bra Sverige är och Sverigedemokraterna talar om att vara stolta över vår kultur och våra traditioner. För att sätta nationalismen i perspektiv bjöd jag in David Baas, prisbelönt reporter på Expressen där han följt den nationella rörelsen i Sverige sedan många år. Dess framväxt har han sammanfattat i boken”Segra eller dö”. Det blev ett samtal om nationalismens nollpunkter, rötterna i det gamla Sverige och varför inte Socialdemokraterna, som ändå byggde folkhemmet, ville dra nytta av den nationalistiska vågen på 80- och 90-talet och hur först Ny Demokrati och sedan Sverigedemokraterna, likväl lyckades med det.Bokrekommendationer:Den förställda gemenskapen - Benedict Anderson Ett försök att väcka debatt - Leif Zelion Extremhögern - Stieg LarssonProgramledare: Per Grankvist. Producent: Jens Back. Mixning av Stray Dog Studios. #perspektivpodden"Perspektiv "är en podd från Vad Vi Vet. Prenumerera på podden för att lära dig något nytt varje vecka. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Svenska flaggor är tillbaka i svensk politik och det talas om ett uppsving för nationalismen. Vad är det för slags nationalism och hur syns den i svensk politik? Filosofiska rummet byter skepnad till Politiska rummet i åtta program inför valet. Vi lever i en tid när globalisering, migration och krig utmanar nationsgränserna. De politiska ideologierna ger olika svar på vad som förenar en nation, vem som får vara med och hur nationen ska förhålla sig till andra stater. Kan vi prata om EN nationalism eller ska vi snarare prata om nationalismer? Hur syns den i svensk politik? Och hur står sig idén om världsmedborgaren, som inte gör skillnad på människor efter nationalitet, när rättigheter och resurser ska fördelas?Nationalismens ideologiska historia och plats i svensk politikNationalismen har varit en ism som många har ryggat för efter historiens många lärdomar om att en aggressiv nationalism kan leda till krig och folkmord. Men faktum är att vi lever i en nationalstat. Vilka ska inkluderas och hur ska nationens VI förhålla sig till övriga världen? Frågor som bland annat den stora migrationen till Sverige och kriget i Ukraina sätter fingret på. Medverkande: Gina Gustavsson, docent i statskunskap vid Uppsala, Björn Östbring, doktor i statsvetenskap vid Lunds universitet, Per Bauhn, professor i praktisk filosofi vid Linnéuniversitetet. Programledare: Cecilia Strömberg Wallin Producent: Marie LiljedahlLästips: Stat, nation, nationalism - Ernest Gellner Nationalism and Morality - Per Bauhn Nations and Nationalism since 1780 - Eric Hobsbawm National identity - Anthony D. Smith Nations and Nationalism in a Global Era - Anthony D. Smith Why Nationalism - Yael Tamir Nationalism. Five Roads to Modernity - Liah Greenfeld Banal Nationalism - Michael Billig Nations and States - Hugh Seton-WatsonPer Bauhn - Universella rättigheter och partikulära skyldigheter, Filosofisk Tidskrift 30:4 (1932) Per Bauhn - Nationalism and Universal Rights. I G. Bexell & D. E. Andersson (red), Universal Ethics: Perspectives and Proposals from Scandinavian Scholars Gina Gustavsson - Liberal national identity: Thinner than conservative, thicker than civic? Gina Gustavsson - Can we trust the natives? Exploring the relationship between national identity and trust among immigrants and their descendants in Denmark Gina Gustavsson - National identity, a blessing or a curse? The divergent links from national attachment, pride, and chauvinism to social and political trust Björn Östbring - Det nya Sverige behöver liberal nationalism

Uns ist die Leichtigkeit abhanden gekommen. Statt dessen beschäftigt uns der Krieg in Europa und die Angst vor Aufrüstung und auch die Dummheit mancher Politiker, Kriegstreiber und Rassisten. Haben wir noch eine Chance auf Frieden und Pazifismus in diesen Tagen? Jedenfalls nur wenn wir gemeinsam an einem Strang ziehen unabhängig von Nationalismen, Herkunft und Hautfarbe!

David Crisp, 55 Jahre, kommt aus einer kleinen Stadt in der Mitte Englands, Northhamptomshire, und wurde Anfang seiner 40er als jemand diagnostiziert, der auf dem Autismus-Spektrum unterwegs ist, sogenannter Asperger-Autist. Das kam über Umwegen, weil seiner Tochter diese Diagnose erhielt und sehr froh darüber war, denn vorher gab es alle möglichen nicht-zutreffenden Diagnosen und für seine Tochter war das sehr niederdrückend. Im Gespräch mit Coach und Autorin Christiane K. Wirtz räumt er mit ein paar ziemlich dämlichen allgemeinen Annahmen über Menschen aus dem Autismus-Spektrum auf, unter anderem, sie verfügten nicht über Empathie. Im Gegenteil: sie sorgen sich mehr um ihre Mitmenschen, den Zustand des Planeten, Ungerechtigkeiten und idiotische Nationalismen angesichts der vielen Herausforderungen, die uns bevorstehen.

11 November 2021Elizabeth A. PovinelliHeritability and the Ancestral Presenthttps://hessische-theaterakademie.de/de/ringvorlesungHERITABILITY AND THE ANCESTRAL PRESENTIn diesem Vortrag wird eine Reihe von parallelen Momenten in der Gegenwart der Vorfahren zweier Clans vorgestellt, um die Beziehung zwischen Indigenität und weißem Nativismus im Kontext des Siedlerkolonialismus zu untersuchen. Sie nähert sich einer Wende in der Politik der Differenz, indem sie nachverfolgt, wie zwei Gruppen von Clans sich durch historische Formen der Gegenwart der Vorfahren bewegt haben, nämlich durch sich verändernde Vorstellungen von sozialer Form, Zeit und Vererbbarkeit, und wie diese Vorstellungen aus menschlichen Körpern und der übermenschlichen Welt hervorgehen und sich in ihnen materiell niederschlagen. Bei den Clans handelt es sich einerseits um den Simonaz-Clan, Patronym Povinelli, und den Bartolot-Clan, Patronym Ambrosi, aus Carisolo, Trentino, und andererseits um die totemistischen Clans der Karrabing, die sich entlang der Küstenregion der Anson Bay, Northern Territory, Australien, erstrecken. Beide Gruppen sind in monarchischen Imperien und liberalen Nationalismen aufgegangen; beide haben Formen des Siedlerkolonialismus und des weißen Nativismus durchlaufen. Beide lassen sich nicht auf eine nationale Form reduzieren, aber auch ihre Beziehungen zum Siedlerkolonialismus sind nicht dieselben. So setzen beide mein Interesse an der Dynamik zwischen Kolonialismus und liberalem Regieren fort - wie die europäische Eroberung des westlichen Atlantiks und des Pazifiks die Formen des liberalen Regierens noch lange nachdem die ersten Kolonialflotten ihre Armeen, Entdecker und Siedler ausgeschifft haben, verändert.https://www.uni-giessen.de/fbz/fb05/atw/aktuelles/un-settled-performance-protection-and-politics-of-insecurityElizabeth A. Povinelli ist eine kritische Theoretikerin und Filmemacherin. In ihren kritischen Schriften konzentriert sie sich auf die Entwicklung einer kritischen Theorie des späten Siedlerliberalismus, die eine Anthropologie des Anderen unterstützen würde. Diese potenzielle Theorie hat sich in fünf Büchern, zahlreichen Aufsätzen und einer fünfunddreißigjährigen Zusammenarbeit mit ihren indigenen Kollegen in Nordaustralien entfaltet, einschließlich der jüngsten sechs Filme, die sie als Mitglieder des Karrabing Film Collective geschaffen haben. Ihre jüngsten Bücher Geontologies: A Requiem to Late Liberalism wurde 2017 mit dem Lionel Trilling Book Award ausgezeichnet und The Cunning of Recognition war ein Art Forum Best Book of the Year.

Erst floh Sara aus dem zersplitterten Ex-Jugoslawien neuer Nationalismen nach Dublin. Nun wird sie eingeholt vom Anruf ihrer Freundin Lejla, den Erinnerungen an ihre Kindheit in Bosnien und ihre erste Verliebtheit. "Fang den Hasen" ist eine hinreißende Roadnovel zwischen Mostar und Wien, auf der Suche nach Armin und nach sich selbst. Lesung: Laura Maire. Cornelia Zetzsche im Gespräch mit der Autorin Lana Bastašic.

Erst floh Sara aus dem zerrissenen Ex-Jugoslawien neuer Nationalismen. Nun wird sie eingeholt vom Anruf ihrer Freundin Lejla und den Erinnerungen an ihre Kindheit in Bosnien. "Fang den Hasen" ist eine hinreißende Roadnovel zwischen Bosnien und Wien, ein Debüt, ausgezeichnet mit dem Literaturpreis der Europäischen Union. Lesung: Laura Maire. Cornelia Zetzsche im Gespräch mit der Autorin Lana Bastašic. Mit freundlicher Genehmigung des Verlags bis 16. Mai 2021 als Podcast verfügbar.

I 1800-tallet begyndte tingene at gå skævt i den danske helstat, da befolkningerne blev splittet af den moderne nationalisme, som efterhånden spredte sig blandt de intellektuelle. I stedet for at indgå i et helstatens multikulturelle miniimperium ønskede mange slesvig-holstenere og danskere at skabe homogene nationalstater med demokratiske forfatninger.Men hvor skulle grænsen trækkes mellem tysk og dansk? Det resulterede i de to slesvigske krige i 1848-50 og 1864, hvor 200.000 dansksindede slesvigere havnede i det nye, preussiskdominerede Tyskland.Kongerækken hos Politiken Histories podcastserie om Sønderjyllands historie og Genforeningen i 1920 er blevet til i samarbejde med Folketinget.OBS: I udsendelsen fremgår det, at Kongerækken hos Politiken Historie skal optræde med et foredrag på Christiansborg grundlovsdag 2020. På grund af coronakrisen er arrangementet udskudt til et senere tidspunkt.

Der Sozialismus war das Ziel aller sozialistischen Parteien nach dem 1. Weltkrieg. Über den Weg dorthin aber gab es durchaus unterschiedliche Meinungen. Am 10.2.1920 distanziert sich der SPD-nahe „Vorwärts“ vom sowjetischen Weg zum Sozialismus und formuliert eine ‚Kritik am Bolschewismus‘. Statt durch gewaltsames Vorgehen auch in Deutschland einen Bürgerkrieg zu provozieren, gelte es, für die eigenen Ideale mit den legalen Mitteln der Politik zu kämpfen. Nur so lasse sich ein neuer, durch Nationalismen befeuerter Flächenbrand vermeiden und eine stabile Friedensordnung finden. Gelesen von Frank Riede.

Geschichtspolitische Überlegungen nicht nur zum Tag der Befreiung Mitschnitt einer Veranstaltung in der Reihe „Geschichte“ vom 1. Mai 2015 Referent: Dr. Stefan Bollinger 70 Jahre nach Kriegsende, nach der deutsch-faschistischen Kapitulation und der Befreiung Europas und der Deutschen vom Faschismus stehen erneut die Beziehungen zwischen den beiden großen Kontinentalmächten auf der Tagesordnung. Die Geschichte der deutschen Staaten und Russlands/der Sowjetunion/Russlands ist geladen mit Konflikten, Ressentiments, aber auch gegenseitiger Achtung, gemeinsamer Interessen und Zusammenarbeit. Ein Blick in die Geschichte spannt den Bogen von Großmachtinteressen und Nationalismen, die um den Vorrang in Europa stritten zu den Chancen einer gemeinsamen Politik unter sozialistischen Vorzeichen. Aber auch diese war nicht frei von "ewigen" Interessen, denen auch Freundschaften geopfert wurden. Und der Rückblick fällt auf fragwürdige Allianzen und tödliche Konfrontationen. 1948 hat ein Kommunist, Rudolf Herrnstadt, in einem seltenen Moment linker und nationaler Besinnung das Verhältnis zu den "Russen hinterfragt." Heute sollte erneut Gelegenheit sein, in einer Zwischenkriegszeit (?) ungewohnte Fragen zu stellen.

EKD-Ratsvorsitzender Bedford-Strohm dringt darauf, Kriminalisierung von Seenotrettern zu beenden / Bundesvorsitzender der Christen in der AfD lädt Bischöfe zum Dialog ein / US-Bischöfe zeigen sich erschüttert über Tod eines Migranten und seiner Tochter / Papst Franziskus bestärkt Schifffahrtsseelsorger in ihrer Arbeit / Freiburger Erzbischof Burger wendet sich gegen Nationalismen

Totalitära ideologier och historiskt förtryck kan plötsligt göra sig påmint i vardagen. Ylva Herholz minns familjens möten med intolerans och funderar över pluraliseringens utmaningar. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.  För en tid sedan stod den revolutionära parollen Fred mellan folk, krig mellan klasser sprejad på en husfasad som jag passerar mer eller mindre varje dag inte så långt från Radiohuset i Stockholm, där jag sitter och läser in det här; de feta, svarta bokstäverna och orden de bildade stod där på den gräddvita väggen, på ett pampigt hus från nån gång kring förra sekelskiftet.  Vi har en del erfarenheter av ideologier med totalitära anspråk i vår släkt, vår familj. Vet en del om repressalier. Om hat, och hur det kan ta sig uttryck om krig, och om att bli flykting. Det så kallat homogena samhället [...] var en fiktion, en fungerande fiktion. Byggd på underordning av olikheterna. En inskription som den på den vita väggen kan träffa som en knytnäve i magen. Så kan nedärvda chockskador och familjeminnen fungera. Hos mig spelas ett konserverat ögonblick, som jag så många gånger hört talas om, upp på min inre bildskärm: det där från en spårvagn i det tsarryska och kosmopolitiska Sankt Petersburg år 1917, då min farmors mor, då en medelålders borgardam, och just för att hon var en sådan, blev antastad. Med tillmälen antagligen ryska motsvarigheter till sånt som borgarkärring och hotfullt kroppsspråk, så som jag har uppfattat det och hon blev berövad sin muff. Pälsmuff. En bagatell i revolutionsårs-sammanhang, förstås. Något att småle åt. Men knappast en småsak för individen. Min farmorsmor fråntogs ju också något annat i det utdragna ögonblicket på spårvagnen. En muff är bara utanverk. Hon fråntogs, i stunden, sitt människovärde. Och: händelsen gav en föraning av vad som skulle komma. Inte lång tid efteråt lämnade familjen Sankt Petersburg. Min farmor var 12 år då. Det var första gången hon fick fly. Läsningen av österrikiska filosofen Isolde Charims bok Ich und die Anderen Jag och de andra väcker också liv i drabbande bildsekvenser ur familjearkivet. Min farmor är med i flera av dem. Som vuxen och gift, bosatt i Berlin, med fyra små barn att sörja för. Krig, utbombning, evakuering, så flykt undan östfronten; vid krigsslutet hamnar de i den sovjetockuperade zonen av Tyskland; två år av hunger, och tilltagande sovjetiseringsaktioner; de lyckas undfly den blivande diktaturen DDR, anländer som flyktingar till Sverige.  Glimtar av allt det där kommer för mig, då och då, under läsning av Isolde Charims bok. Så som kan ske i umgänge med  insiktsfulla och djuplodande texter: orden sjunker in, ner, och inre bilder flyter upp, till ytan. Ändå är det här en bok om nuet. I högsta grad. Om individen och det pluralistiska samhället, med sina nationalistiska och populistiska motrörelser; om oss och vår västvärld.  Det så kallat homogena samhället har väl aldrig riktigt funnits. Det helt homogena, enhetliga samhället. Det var en fiktion, en fungerande fiktion. Byggd på underordning av olikheterna.  Nation är ju också det en konstruktion, en föreställning. Det vet vi åtminstone alltsedan statsvetaren Benedict Andersons inflytelserika bok Imagined communities kom ut, 1983. Nationalismen, när den var ny, för sådär 200 år sen, hade ju som mål att skapa en gemensam, nationell kultur för att hålla ihop respektive land. De kulturella enhetlighetssträvandena utvecklade med tiden också nationella typer, med specifika drag. Att svensken bor i ett land som är fritt och tyst och skönt, med fornstora minnen, det lär oss nationalsången, om inte annat.  Min farmor flyttade efter sex år i Folkhems-Sverige tillbaka till Tyskland, med större delen av familjen; Västtyskland, då. Bland annat på grund av det utbredda tyskhatet här. Yngste sonen trakasserades i småskolan. För att han var tysk. det är just det här som förändrar oss: upptäckten och insikten att vår identitet bara är en valmöjlighet bland andra. Den nationella berättelsen bjöd eller bjuder individen en figur, att känna igen sig i. Skapar en gestalt som gör att man får för sig att man liksom känner alla andra som tillhör nationen. Man identifierar sig med den. På så sätt har idén om det homogena samhället också fungerat. Som folkhemstanken. Det har erbjudit en identitet, för invånarna att förenas i, och som mer eller mindre uppfattats som självklar, som så att säga av naturen förankrad i sitt land, sin värld. Något som blir särskilt tydligt för den som tvingas fly, och förlorar denna självklarhet. Men också då samhället förändras. Det är här Charim kommer in. Hon fångar något väsentligt, essentiellt. Undertiteln på hennes bok lyder Hur den nya pluraliseringen förändrar oss alla. Inget är självklart, eller entydigt, längre: allt är bara en möjlighet bland många andra. Mångfald, på flera plan. Förändringen är delvis av politisk sort. Men den har också omedelbara, djupgående konsekvenser på individen. Jaget. Det som ofta, kanske lite lättvindigt, förutsätts som något givet.  Pluraliseringen har som följd, att vi själva måste sålla fram och försäkra oss om vilka vi är, vilken vår plats är, hävda oss gentemot andra identiteter. Om och om igen. Det kräver en del ansträngning. Och det är just det här som förändrar oss: upptäckten och insikten att vår identitet bara är en valmöjlighet bland andra. Kanske kan det frenetiska exponerandet på sociala medier delvis förstås mot den bakgrunden? Charim menar nämligen att pluralisering för den enskilde innebär: mindre identitet. Mindre jag. Vi är pluraliserade subjekt och vi lever, konstaterar hon, utan att lägga någon värdering i det vi lever i det identitära prekariatet. Där identiteterna inte är givna. Befriande för en del, för andra möjligen en skrämmande ändlös rymd att svirra runt i på egen hand, utan både karta och känd destination. Frånvaron av det mer eller mindre självklara är den avgörande omständigheten. Osäkerhetsmomentet kan, för många av oss, bli ett existentiellt gungfly.  Talar vi om gemenskaper av individer: samhällskroppen, eller nationen, eller vilka storheter det nu handlar om, så kan vi i en pluraliserad värld ändå fortsätta att vara både lika och olika. Samtidigt. Inom gemenskapen. Stora sociala och ekonomiska olikheter och orättvisor måste naturligtvis jämnas ut delar av dem har uppstått i den hyperindividualistiska erans fotspår. Men annars är det en fråga om betoning: om man lägger tonvikten vid likheterna eller olikheterna. Beroende på vilken samhällsordning man vill ha. Jag tänker igen på det där slagordet på den vita väggen. Fred mellan folk, krig mellan klasser. Graffitibudskapets avsändare: en vänster som agiterar för nygammal klasskamp. De extrema på högerkanten hetsar för åtskillnad mellan folk och folk. Extremisterna opererar på identitetsfronten, på varsin ände av skalan. Precis som populisterna från bägge håll. På identitetspolitiska arenor handlar det om skillnader.  Så reduceras också människan.  Där och då extremistiska ideologier sätts i system är ju det också målet: individen ska utplånas, föraktliga olikheter och identiteter likaså.  Ännu lång tid efter det att klotterbudskapet på den vita väggen hade sanerats bort kom jag ofta att tänka också på en annan sentens, när jag passerade förbi. En som nedtecknades för nära tvåtusen år sen, i det nytestamentliga Första Johannesbrevet: att den som hatar sin broder vandrar i mörkret, och vet inte vart han går, för mörkret gör honom blind.    Ylva Herholz, journalist och författare Litteratur Isolde Charim: Ich und die Anderen. Zsolnay förlag, 2018.

Något har hänt. Ryssland hårdsatsar på patriotiska storfilmer, men vad är det för budskap de förmedlar? David Isaksson ser hur det slavofila idealet ersatts av ett västerländskt. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Våren 2014, strax efter att Krimhalvön annekterats, meddelade Rysslands kulturminister Vladimir Medinskij att hans departement nu särskilt skulle satsa på patriotisk film. Sådan hade förstås gjorts tidigare. Under Vladimir Putins tid vid makten har Sovjetunionens seger i andra världskriget kommit att bli central i historiebruket, vilket lett en strid ström av filmer om militära triumfer och hjältedåd. Några av dessa filmer, som Fjodor Bondartjuks Stalingrad, har varit framgångsrika, medan andra mötts av måttlig entusiasm från både kritiker och publik. Krigsfilmen är till sin natur begränsad. Till slut känns ännu en skyttegrav, intagen kulle eller lerig soldat lite enahanda. Inte så att det rör sig om ett plagiat, men varje bildruta följer den amerikanska filmfabrikens genrekrav. Den satsning kulturminister som Medinskij talade om hade därför till syfte att bredda utbudet och med tiden kunde man se en ny typ av patriotiska filmer på ryska biografer. Även dom berättar om segrar, men dom utspelas inte på slagfältet. Ett sevärt exempel är När vi var först från 2017 som berättar om när kosmonauten Aleksej Leonov genomförde världshistoriens första rymdpromenad. Filmen börjar 1963 då rymdkapplöpningen pågår för fullt. Sovjetunionen har ett försprång, men USA knappar in och därför tidigareläggs avfärden. Väl ute i rymden står det klart att man haft för bråttom. Leonovs kosmonautdräkt är felkonstruerad. Den sväller och han kan knappt röra sig. En av filmens höjdpunkter är den andlöst spännande scen när Leonov efter sin rymdpromenad kämpar för att ta sig tillbaka in i rymdkapseln innan syret tar slut. När vi var först är en hyllning till en tid när Sovjetunionen verkligen var först. Det är en film full av hammare, skäror och röda stjärnor. Men trots alla sovjetsymboler så kan tittaren inte undgå att lägga märke att När vi var först liknar filmer som Apollo 13, Det rätta virket och framförallt Top Gun. Inte så att det rör sig om ett plagiat, men varje bildruta följer den amerikanska filmfabrikens genrekrav. Den här likheten gäller inte bara formen, utan också det ideologiska innehållet. För i När vi var först, precis som i de amerikanska föregångarna, är det individen som avgör historien. Kosmonaut Leonov är lojal mot ledningen i det att han till varje pris vill genomföra sin rymdpromenad, men han bryter mot överordnades order när han måste. Det är hans vilja, improvisationsförmåga och mod som gör att rymdfärden får ett lyckligt slut. Flera av de nya patriotiska filmerna har hämtat material från idrottens värld. Kassasuccén Rörelse uppåt bygger också på en sann historia. Den berättar om hur Sovjetunionens basketlag lyckades besegra USA i München 1972 och därmed vann OS-guld. I filmen kämpar en okonventionell sovjetisk tränare mot en oförstående landslagsledning. Hans lag har dåliga förutsättningar, men eftersom de är villiga att förändra sig lyckas mot alla odds slå världen bästa basketlag. På ett sätt är det inte konstigt att de ryska filmerna liknar amerikanska klassiker. Nationalism handlar till stor del om den egna nationens förträfflighet. I slutändan kan man lika gärna byta ut en flagga mot en annan. Ryssland ses som något annat än Väst, en egen civilisation som försvarar traditionella ryska värderingar och den inhemska filmen får då till uppgift att propagera denna ryskhet. Men en sak gör ändå det här fenomenet märkligt, i Ryssland på 1800-talet uppstod en romantisk nationalistisk idétradition, den slavofila, vars centrala tanke var att landet i grunden skiljer sig från det så kallade Väst. Slavofilerna såg att Ryssland inte var lika avancerat som Europa när det gällde ekonomi och teknik, men gjorde det till landets styrka. Ryssland var oförstört och moraliskt överlägset. Medan Väst var ytligt och materialistiskt var Ryssland andligt och orealiserat. Sådana slavofila idéer verkade klart i bakgrunden när kulturminister Medinskij drev igenom sin nya filmpolitik. Ryssland ses som något annat än Väst, en egen civilisation som försvarar traditionella ryska värderingar och den inhemska filmen får då till uppgift att propagera denna ryskhet. Den som inte stödjer sin egen kultur, stödjer fiendens armé sa Medinskij i flera intervjuer. Men om budskapet som ska förmedlas är att Ryssland är annorlunda verkar det märkligt att ge produktionsstöd till filmer som i allt väsentligt liknar amerikanska. När filmerna hyllar personlig framgång och konsumtionskultur går det på tvärs med den slavofila ideologin där sådant anses vara tecken på Västs dekadens. För slavofilerna har Ryssland en inre kvalitet, men i de nya patriotiska filmerna ser man inget av det. Hur man skulle kunna få biopubliken att välja en slavofil film som hyllar enkelt ryskt byliv, framför det senaste amerikanska superhjälteeposet är inte lätt att först Så hur går det här ihop? Om Ryssland skiljer sig så mycket från det så kallade Väst, varför är ryska patriotiska filmer så lika amerikanska?  Ja, en förklaring är att dagens Ryssland på många sätt inte är så annorlunda. Skribenten Tony Wood menar i sin bok Russia Without Putin från år 2018 att Putin på det stora hela bevarade det system som hans föregångare Boris Jeltsin skapade. Ryssland är ett i grunden ett kapitalistiskt land. Ingen skulle kalla det en perfekt marknad. Kremllojala leder de stora oljeföretagen. Yttrande- och mediefrihet är begränsad och domstolar inte självständiga. Men för den vanliga medborgaren gäller otrygghet, stenhård konkurrens på arbetsmarknaden och självförverkligande genom konsumtion. Faktum är att även de patriotiska filmerna verkar på en marknad. De tävlar med Hollywoods främsta succéer. Hur man skulle kunna få biopubliken att välja en slavofil film som hyllar enkelt ryskt byliv, framför det senaste amerikanska superhjälteeposet är inte lätt att förstå. Att de patriotiska filmerna saknar en egen ideologi och estetik speglar Ryssland i stort, där ryska politiker länge letat efter en nationell idé.  Men trots allt tal om att vara annorlunda så har inte någon trovärdig sådan kunnat presenteras.   Ändå tror jag att de här filmerna fungerar som propaganda. Men deras styrka ligger i formen, snarare än innehållet. Segrarna det berättas om är naturligtvis tänkta att väcka nationell stolthet, men viktigare är att filmernas tekniska briljans är minst lika imponerande som en guldmedalj i München.   I Fjodor Bondatjuks film Gravitation skjuter den ryska militären ner ett jättelikt rymdskepp över Moskva. När det störtar och mejar ner höghusen i förorten Norra Tjertanova häpnar vi i publiken över det faktum att Ryssland kan göra sådan film. Till slut är det denna professionalism, och inte det ideologiska innehållet, som fungerar som ett monument till det samtida Rysslands storhet. David Isaksson, frilansjournalist baserad i Ryssland

Hör också om det danska försöket att kopiera Almedalsveckan, ryssar som köper upp medieföretag i Frankrike och om Kinas intressen i Colombia inför valet där. Timme 1: * Efter toppmötena i Singapore och Quebec - har USA bytt kompisar nu? * Ryssland startar mediebolag i Frankrike * Partierna vill ha fler kvinnor och invandrare - men spelar det någon roll? * Den tillåtna nationalismen under fotbolls-VM * Krönika av Göran Rosenberg * Panelen; Göran Greider, Dick Erixon och Susanne Nyström Timme 2: * Varför får man inte ta med cykeln på tåget? * Satir med Utkantssverige om privatspanaren Jenny Klampalainen * Kineserna satsar stort i Colombia, ett land som går till val * Folkemödet drar igång - dansk variant på Almedalsveckan * Inför valet i Turkiet tappar Erdogan stöd * Kåseri av Helena von Zweigbergk

Cissi är tillbaka från England! Hur ska man egentligen hantera självständighetsförklaringar? Är Katalonien bara ytterligare ett exempel på en framväxande nationalism och kan vi dra några paralleller till utvecklingen i Sverige med Sverigedemokraterna?

Om nynationalism och EU-skepsis inför Storbritanniens historiska folkomröstning. Varför är så många européer missnöjda med EU? Och hur farligt är det för freden om unionen vittrar sönder? En knapp vecka före den historiska brittiska folkomröstningen om ett eventuellt EU-utträde ger sig Konflikt ut på en resa på den europeiska landsbygden. För oavsett hur britterna röstar så har EU i dag en enorm utmaning framför sig med det växande missnöje som finns runt om i unionen - inte minst utanför storstäderna. Nationalisterna - de som hyllar den egna nationen och vill sätta den och den egna kulturen främst blir allt fler. Vad betyder det för EU:s framtid?Programmet börjar i byn Niederbronn-les-Bains i regionen Alsace i östra Frankrike. Det är en region som på många sätt är Europas hjärta. Både som spelplats för de blodiga krig som under sekler format kontinenten, och för det europeiska samarbetet, med bland annat Europarådet, Europadomstolen och Europaparlamentet som ligger i Strasbourg. Vi möter Michèle Muller och Patrick Heitz som båda gått med i det högerextrema partiet Front National och som önskar ett franskt utträde ur unionen. Hur kommer det sig att stödet för Front National och opinionen mot EU är så stark i en region där kriget fortfarande är så närvarande? Konflikts Anja Sahlberg sökte svaret i Alsace.Resan fortsätter till Polen, som ofta beskrivits som en framgångssaga sedan inträdet i EU, men i år har det återkommande varit uppskruvat tonläge mellan regeringspartiet PiS, Lag och Rättvisa, och EU:s företrädare i Bryssel. Samtidigt har också nationalismen växt sig allt starkare i landet. Vacklar polackernas tro på EU? Radions korrespondent Thella Johnson åkte till ett av PiS starkaste fästen, den lilla byn Kobylin-Borzymy i nordöstra Polen.Europas gränser har ju successivt suddats ut i takt med att samarbetet blivit allt tätare. Men i samband med det som kommit att kallas "Europas flyktingkris" har allt fler röster höjts för att slopa det så kallade Schengensamarbetet och bygga upp gränser både utåt och emellan EU:s medlemsländer. Radions korrespondent Daniela Marquardt åkte till gränsbyn Klingenbach i Österrike, där ju högerpopulistiska FPÖ gick starkt framåt i senaste presidentvalet för en månad sedan. Hon träffar bland annat Johann Tschürtz, vice premiärminister i delstaten Burgenland och också den lokala ledaren för det högerpopulistiska partiet FPÖ.Storbritanniens folkomröstning om landet ska stanna i eller lämna EU är ramen för hela dagens Konflikt. För några veckor sedan tog en grupp brittiska historiker initiativ till ett upprop mot Brexit som publicerades i den brittiska tidningen the Guardian. De varnar för att ett utträde ur EU skulle göra Storbritannien irrelevant i ett europeiskt sammanhang och också försvaga och splittra EU i en instabil värld.Det här uppropet har nu vuxit och i dag har över 1000 brittiska akademiker från olika discipliner skrivit på. Konflikts Marie Nilsson-Boij ringde upp en av dem, Beatrice Heuser, professor i Internationella Relationer vid universitetet i Reading, som är mycket oroad. Hon går så långt att hon menar att ett Brexit till och med hotar freden i Europa.I Konflikts studio för att diskutera EU:s utmaningar med växande nationalism och EU-skepsis finns Annika Ström-Melin, Dagens Nyheters Brysselkorrespondent, och Agneta Ramberg, Sveriges Radios utrikeskommentator.Programledare: Kajsa Boglind kajsa.boglind@sverigesradio.seProducent: Anja Sahlberg anja.sahlberg@sverigesradio.se

Nationalismen var en viktig kraft för att en gång få demokratin på plats, och nationerna utgör fortfarande arenan för dagens demokratiska arbete. Det finns starka skäl att motarbeta de aggressiva formerna av nationalism, men det är samtidigt viktigt att inte kasta ut barnet med badvattnet. Det menar Lars Trägårdh, professor i historia vid Ersta Sköndal högskola. Han samtalar med PJ Anders Linder.

Historiskt val i Burma. Stor förväntan men också bävan inför vad valresultatet kan leda till. Militären har redan från start 25 % av platserna, hur ska det gå med resten? samtal med Asienkorrespondent Margita Boström. Kostnaderna rusar i höjden i Burma sedan utländskt kapital kommit in i landet. Hyrorna ligger på Londonnivå. Biståndspengarna hittar knappt ens projekt. Utvecklingen går fort. Reportage Lena Bejerot. Kroatien går till val i skuggan av historiens långa arm. Missgärningar och övergrepp under tidigare krig har inte retts ut. Nationalismen spirar och fascism är inte fjärran. Östeuropakorrespondent Johanna Melén rapporterar. Teknisk utveckling i all ära, men 3D skrivaren kan komma att innebära en revolution. Foster, protester och bostäder på mars - allt utskrivet av en printer. Reportage Robin Jonsson. Nina Björk, krönikör, om hur män och kvinnor förstår och inte förstår varandra. Panelen Per Wirtén, Dagens Arena, Alice Teodorescu, Göteborgsposten och Johannes Åman, Dagens Nyh

Journalisterna Göran Rosenberg och Annika Ström-Melin och filosofen Hans Ruin diskuterar den våg av nationalism som nu drar genom Europa. Liksom nationalstaten är nationalism en historiskt ganska ny företeelse. Den tidiga nationalismen pekade framåt, mot frihet från imperier och förtryckare. Men efter två blodiga världskrig ansågs nationalismen  dödförklarad. Nu växer den på nytt i Europa. Varför? Och hur ser nationalismens filosofiska rötter ut? Gäster är journalisterna Göran Rosenberg och Annika Ström-Melin och filosofen Hans Ruin. Programledare Peter Sandberg. Producent Marie-Jeanette Löfgren. Tips på böcker: Nationalism av Sverker Sörlin Nationalismen av Elie Kedourie Nationalism av Ernest Gellner

Sanjin & Youthman presenterar T.H.O.R radio, tusen röster ochkontrollerad galenskap i ett prydligt inslaget ljudpaket. Dessutom laddar vi upp inför Humorhimlen Live genom att bjuda på en ny chans att höra mys- och relationshumor i Den stora kärleken, av och med Bianca Meyer, Marja Nyberg, Petter Bristav och Adrian Boberg.

Om hur man skapar en nation med hjälp av monument, kitsch och en egen historieskrivning. Följ med till Skopje i Makedonien, där triumfbågar och jätteskulpturer ska skapa gemenskap. Även i Ungerns huvudstad Budapest närs drömmar om en nationell identitet från en svunnen tid - men där tar man bort det som inte passar in. Med två miljoner invånare och till ytan något mindre än Dalarna, hör Makedonien till Europas minsta stater. Men problemen och utmaningarna är desto större. Dålig ekonomi, extremt hög arbetslöshet, genomsnittslöner på under 3000 kronor i månaden. Över tio procent av befolkningen har lämnat landet de senaste tio åren. Till detta, kommer etniska motsättningar mellan olika folkgrupper. De kulminerade i strider, som för 12 år sedan förde landet till randen av ett inbördeskrig, som kvästes i sista stund. Men spänningarna lever vidare. I huvudstaden Skopje byggs det idag för fullt. Regeringen satsar stora summor på monumentala skrytbyggen och statyer av historiska gestalter, för att skapa en makedonsk nationell identitet. Nationalismen är nödvändig för att landet ska överleva, säger förespråkare. Historieförfalskning, säger kritiker. För de länder som vill in i den Europeiska gemenskapen har EU spelat en viktig roll för att motverka chauvinism och främlingsfientlighet. Att respektera grundläggande demokratiska principer och mänskliga rättigheter är villkor för att överhuvudtaget förhandla om ett medlemskap. Den österrikiske ekonomen Gerald Knaus, har i flera år arbetat för internationella organisationer på Balkan, bland annat med fokus på nationsbygge. Nu leder han tankesmedjan European Stability Initiative, ESI, som följer EU:s arbete på Balkan. Gerald Knaus pekar ut Kroatien som det goda exemplet på hur EU kan motverka extrem nationalism. I Ungern är de nationalistiska strömmarna starka och liksom i Skopje, är delar av Budapest en stor byggarbetsplats. Budapests stadskarta har ömsat skinn flera gånger under de gångna 150 årens skiftande regimer. När en lång rad av stadens gator och torg på senare tid har döpts om så sker det för tredje, fjärde eller femte gången. Men den här gången nöjer sig stadens och landets makthavare inte bara med att byta ut namn på platser uppkallade efter personer eller händelser som fallit i onåd. Nu bygger man också fysiskt om föreställningen om Ungerns förflutna. I slutet av december förra året, skulle parlamentet i Skopje godkänna budgeten. Men oppositionen var mycket kritisk och inför omröstningen förde vakter på regeringens order, ut oppositionens ledamöter ur parlamentet. Händelsen fick stor uppmärksamhet och företrädare för flera EU-länder började ifrågasätta landets mognad för förhandlingar om ett EU-medlemskap. Makedonien står nu inför stora och svåra utmaningar. Samtal med Lars Wahlund, ambassadör i Makedonien, och som i höst tillträder ambassadörsposten i Ankara, Turkiet. Reporter Kristian Åström. Gäster i Konflikt: Peter Aronsson, professor i historia vid Linnéuniversitetet. Anamaria Dutceac Segesten - biträdande universitetslektor i Europastudier, med särskild inriktning på Europeisk identitet och politiska myter, vid Lunds Universitet. Producent: Kristian Åström Programledare: Daniela Marquardt

Sommardebatt i P1 är programmet som diskuterar halveviga kultur- och samhällsfrågor med gott humör. August Strindberg har väckt starka känslor i över hundra år och vi koncentrerar och förtydligar debatten i en fråga: För eller emot? Med för att debattera Strindberg är Ulrika Kärnborg (författare) och Caroline Ringskog Ferrada-Noli (författare). Men vi skall också ge oss i kast med den svenska nationalismen. Är den bättre än andra länders? Och vad är det som gör nationalism bra eller dålig? Medverkar gör historikern Lars Trägårdh och EU-parlamentarikern Marit Paulsen. Och så hör vi den legendariska författaren och journalisten Anette Kullenberg om något hon aldrig pratat om tidigare, nämligen damfotboll. Mer eller mindre pengar är frågan? Programledare i det första programmet är Louise Epstein. Hör av dig till programmet! (sommardebatt@sverigesradio.se)

Nationalismen gror i Sverige, men hur ser den ut här? Satir med Public Service. I spåren av OS i Stockholm - vad finns kvar? Och så om ett nytt mastodontverk om Ellen Key. Om folkomröstningen i Wisconsin kan få betydelse för hela USA. Kåsör Helena von Zweigbergk.

I veckans program om Nationalismen på frammarsch i Europa kan ni höra en intervju med en av Finlands mest kontroversiella politiker Jussi Halla-Aho som är riksdagsledamot för Sannfinländarna. Här följer Thella Jonssons hela intervju med Jussi Halla Aho, på finska. Intervjun gjordes i februari i år. OBS! Intervjun är på finska.

Den 6 juni, på Sveriges nationaldag, inleder Filosofiska rummet en serie program om fem politiska ideologier med ett samtal om nationalismen. Är den nödvändig? Är den en god och enande kraft i en splittrad tid, eller framkallar den mest chauvinism och ett vi och dom-tänkande som slutar i folkmord? Var återfinner vi nationalistiska idéer bland de partier som ställer upp i höstens riksdagsval? I studion samtalar idag idéhistorikern Svante Nordin, filosofen Lena Halldenius och statsvetaren Anders Hellström med programledare Lars Mogensen. Producent är Thomas Lunderquist. Filosofiska rummet produceras denna vecka av Lokatt Media i Malmö.