Podcast appearances and mentions of thomas steinfeld

Våren har kommit, fontänen är i gång och marmortassan avtäckt. Vad ska vi göra med alla högar av smutsiga underkläder som lydiga svenskar lämnar in? Vi ser fram emot att läsa om "Avvikare i Sverige" och har redan haft stor behållning av att läsa om giljotinen, när Thomas Steinfeld berättar om den i Svenskan. Varför beskrivs det som "kortvariga effekter" när polisen i två veckor kniper åt buset i Södertälje? Det funkade ju. Kontroverserna kring den nya filmen om Snövit visar bara att vi kan resa runt hela jorden, men även om vi förmår ta till oss en annan plats, förmår vi inte ta till oss en annan tid. Snart är alla sagor omöjliga, inte minst Pelle Snusk, som trots allt skrevs av en psykolog. Susanna minns hur hon bodde i samma trappuppgång som Tatiana Angelini Jolin, gift med Einar Jolin, som gjorde Snövits röst i första Disneyfilmen. Hela Landerholmhistorien är ytterligare ett exempel på när hanteringen av något rätt trivialt blir den verkliga skandalen. Lär de sig aldrig något? Nej tydligen inte: Hanna Hellquist blev förvånad över att folk tyckte det var konstigt att hon tiggde pengar till sin tax, trots att hennes bolag drar in över två miljoner om året. Kända skribenter har blivit just kändisar, som spelar på känslor och gör det privata offentligt. Det har blivit normalt att bete sig som ett barn fast man är vuxen. Kul med Johan Rabaeus premiär som Gertrude Stein på Dramaten. Camilla Thulins kostym och Ernst Billgrens scenografi får särskilda omnämnanden. Susanna konstaterar, efter en marknadsundersökning på COW parfymeri, att man inte talar om att man lyfter sig, men att botox är helt OK. Vad är nästa steg i normförskjutningen? Och sedan vår partner i inre exil: Graydon Carter och hans Air Mail. Become a member at https://plus.acast.com/s/hakeliuspopova. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den svenska Metal-musiken har gått från källarlokaler till de stora scenerna i världen. Nu berättas historien om fenomenet i utställningen Total Metal, kurerad av författaren och journalisten Ika Johannesson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ”FÖRÄLDRARNAS FÖDELSE” – IDÉN OM FÖRÄLDRASKAP UNDER 250 ÅRAtt ”vara förälder” har inte haft samma innebörd i alla tider. I den aktuella boken ”Föräldrarnas födelse” tecknar Maja Larsson föräldraskapets historia. Samtal med kritiker Karin Arbsjö. RACHEL CUSK TILLBAKA MED NY ROMAN Den brittiska författaren Rachel Cusk skriver ofta om författarrollen – i hennes nya roman ”Parad” möter vi istället en rad olika konstnärer i fyra sammanlänkade berättelser. Kritiker Nina Asarnoj har läst. MÖT SVENSKEN BAKOM OSCARS-NOMINERADE METOO-DOKUMENTÄREN ”BLACK BOX DIARIES”En av årets internationellt mest framgångsrika dokumentärer är ”Black Box diaries” – historien om Japans mest kända, och länge enda, metoofall. Bakom filmen, som nu är nominerad till en Oscar är gjord av svenska producenten Hanna Aqvilin. Reporter Emma Engström har träffat henne. ESSÄ: HATTEN FÖRSVANN I VÅR STRÄVAN EFTER ÖVERDRIVEN INTIMITET Modets syfte att skapa förbindlighet i det förbigående. Thomas Steinfeld funderar över detta i ljuset av hattens fall från huvudet.Programledare: Saman BakhtiariProducent: Eskil Krogh Larsson

Vi har blivit av med många accessoarer och i gapet mellan det personliga och allmänna försvann hatten. Thomas Steinfeld funderar över förlusten. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.En hatt äger många fördelar. Den värmer skallen. En bit filt på huvudet är en lämplig åtgärd mot kylan. Men hatten skyddar även huvudet mot solen, i synnerhet när hjässan är kal. Hatten hjälper till att bevara frisyren, varför den i vissa fall ingår en till ytan näst intill organisk förbindelse med lockarna. Ibland ersätter hatten paraplyet, framför allt om båda händerna skall bära någonting, eller om man går i trånga gränder eller genom större folksamlingar. Den största fördelen tycks dock vara att hatten kastar en skugga över ansiktet, så att bäraren blir till en hemlighet för varje mötande människa, kanske rentav för sig själv: Som för Humphrey Bogarts och Ingrid Bergmans rollfigurer i slutscenen av ”Casablanca”, där hattarna skall dölja hur smärtsam avskedet är för de båda älskarna. Slutligen så lånar hatten också en silhuett till sin bärare. Tänk bara på Michael Jackson, så som han uppträder i musikvideon till ”Smooth Criminal” från 1988: Så vackra hans konturer blir med den ljusa hatten på, så symmetrisk hans gestalt blir, i mycket högre grad än om han enbart burit sitt nakna huvud över halsen, de mörka lockarna till trots. Det blir en kontrastverkan mellan hatten och de svarta skorna med de vita gamascherna, fulländningen av ett uppträdande som en välklädd, om än något excentrisk herre.”Min hatt den har tre kanter”, låter en folksång från sena 1800-talet, byggd på en canzonetta som förmodligen kommer från Neapel och är bra mycket äldre. Denna hatt var förstås trekornshatten som svenska armén bar ännu i början av 1900-talet. Och ser man på bilder ännu från femtiotalet, på fotografier av folk på gatan, även av protester och upplopp, så bär nästan alla män en hatt och många kvinnor också. Att människorna täckte sina huvuden, över århundraden, över årtusenden, är mycket mindre förvånansvärt än att de någon gång under sextiotalet slutade att göra det, först i de västeuropeiska länderna, sedan i Nordamerika, till sist också i Östeuropa, varje gång med en övergångstid på sisådär tio år. Som den viktigaste anledningen till att folk slutgiltigt tog av sig hatten utpekas för det mesta bilismen. Det är svårt att behålla hatten på när man kliver in i en personvagn, och det är ännu svårare att ha den kvar på huvudet, när taket är lågt, när man hela tiden måste vända blicken till höger och vänster medan man samtidigt måste behålla backspegeln i sikte. Dock kan den privata bilismen inte vara mer än en del av förklaringen: Ty kappan blev ju kvar och så blev halsduken och handskarna – de sistnämnda dock bara för att hålla fingrarna varma, medan de tidigare hade många andra funktioner, framför allt för att markera en distans mellan handskarnas bärare och resten av världen.Kastorhatten, en hög, för det mesta rörformig hatt tillverkad av bäverhår, uppfanns på 1600-talet. Den bars av män och kvinnor, i många skepnader. Cylinderhatten, en förenklad variation på kastorhatten och mest buren av män, blev populär under 1800-talet och ett tecken på den borgerliga klassens emancipation. Pork pie-hatten, en liten rund skapelse med en platt översida och ett smalt brätte, bars inte bara av komikern Buster Keaton, utan också av många kvinnor, som drog den långt ner i pannan, för att på så sätt komplettera hårets komplicerade arrangemang ovanför bakhuvudet. Fedoran, en mjukare hatt med ett brett brätte som hänger lite i fronten, förmår att skydda bäraren mot vind och väder. Den blev en symbol för den tidiga kvinnorörelsen innan Al Capone förklarade den till en nödvändig beståndsdel av hans gängmedlemmars utrustning. Varje typ av hatt har sin symbolik och sin kulturhistoria. Och när somliga hattar under de senaste åren återvann en liten del av sin forna popularitet, så skedde det i vetskapen om den gångna betydelsen: pork pie-hatten i minnet av Lester Young, Charles Mingus och fyrtiotalets jazz, fedoran, helst i Panama-versionen, som referens till lata sommardagar i utvalt sällskap på en skuggig terrass ovanför medelhavet. Även baseballkepsen, om än ingen hatt i egentlig mening, för att den lägger sig platt på skallen – även den bär på en sådan betydelse, som kan härledas till amerikansk fankultur.När Elena Esposito, en sociolog från universitetet i Bologna, förklarar modets hemligheter, talar hon om människans behov att visa upp sig som enastående varelse – och andra människors behov att iaktta hon som sådan – under växlande och för det mesta flyktiga omständigheter. Modets syfte, skriver hon, är att skapa en förbindlighet i det förbigående. Inte för mycket, för då blir människan ”fixerad”, då uppträder hon som formad efter en mall, men tillräckligt mycket för att dra uppmärksamheten till sig, som en gestaltad varelse. Där, i gapet mellan det personliga och det allmänna, tycks hatten försvunnit, i strävan efter en intimitet, även inom tillfälliga möten, som man tidigare bara undvikit. Ännu under 1700-talet kunde en rak blick in en annan människans ansikte betraktas som lika med en beröring, och ibland besvarades ett sådant brott mot konventionerna med uppfordran till ett duell. Först mycket senare, strängt sett först efter andra världskriget, blev det öppna, oskuggade ansiktet ett uttryck för människan själv, och mötet ansikte mot ansikte till måttet för det autentiska och ärliga. Och så försvann hatten, eller den ändrade sin funktion från att vara en del av beklädnaden till att bli rekvisita.Den moderna människan blev av med många accessoarer: Hon tappade käppen och fickuret, hon blev av med den lilla duken i tyg och håller på att gå miste om slipsen. Hon förlorade hatten och, inte minst, cigaretten. Det finns någonting som är gemensamt för alla dessa ting av förment tvivelaktigt praktiskt värde: De är bundna till sinnliga uttrycksformer eller gester: Käppen svängs, eller så viftar man men den, duken används för att vinka och för att torka tår, fickuret plockas fram, handen med cigaretten ritar komplicerade figurer i luften. Ett helt register av sociala förhållanden öppnas genom dessa rörelser. Och tänk återigen på hatten, tänk på en fedora, där bärarens handgrepp ingår i hattens utformning, med en buckla, så kallat grepp, på varje sida, där tummen och långfingret hittar sin position, medan pekfingret nuddar hatten i skåran uppe på kullen. Och så lyfter man hatten med en elegant och vidlyftig rörelse, som visar respekt och omtanke för människan man möter, utan att dock skapa en närhet som förpliktar. Och så säger man förstås inte ”hej” utan ”goddag”.Thomas Steinfeldförfattare och professor i kulturvetenskap

Vi berömmer våra nyårsraketer, trots att de hette "Bad ass". Och gottar oss lite åt att vi är kompisar med Johan Rabaeus, som läste Nyårsklockan med bravur. Hur är det med nyår, med tanke på att man bara kan blicka bakåt, inte framåt? Vi vet att Maggie Smith dog förra året, men vi vet inte vilka storheter som föds det här året, om de inte är del av kungahuset. Kan man blicka framåt, egentligen? En sak är säker: de som nämns som orakel gör inte bra ifrån sig. de låter som vilken tidning som helst. De borde antagligen blicka just bakåt, för att bli en aning mer originella. Vi såg nya Jokernfilmen och var överlag positivt överraskade, även om musikalanslaget var krystat. En bra musikal är dock La-La-Land, om ni inte sett den. Thomas Steinfeld har förresten skrivit flera intressanta artiklar på sistone, inte minst en om att den långsamma småskaligheten kanske är Europas plats, när de stora elefanterna dansar. Klarna lägger sig platt och betalar en halvmiljard och SJ/Banverket eller vad fan de kallar sig numera, lägger sin platta för "pansarisen", som verkar vara ett kodord för vanligt vinterväder. Vi håller på att packa för Kapstaden, en stad där något ständigt händer och inte minst krogarna är fantastiska. Men till sist: vad menar en professor som säger att Trump med "99 procents sannolikhet" kommer att "avskaffa demokratin" i USA? Fattar han ens hur finmaskig den amerikanska demokratin är? Ta det lite lugnt, är ni snälla. Become a member at https://plus.acast.com/s/hakeliuspopova. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Drees, Jan www.deutschlandfunk.de, Büchermarkt

Den gotiska katedralen innebar en revolution. I själva verket var det med dessa byggnader upplysningen tog sin början. Det menar Thomas Steinfeld i dagens essä. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Kärnpunkten i en gotisk katedral ligger högt, ibland fyrtio meter över golvet, ibland mer. Där, under taket, finns kryssribsvalven. De bär valvkapporna och leder trycket ned till stöden. Det var dessa valv som tillät de medeltida byggmästarna att låta kyrkorna växa mot himlen, det var de som tog trycket från väggarna, så att man kunde sätta in stora fönster, det var de som möjliggjorde de slanka pelarna, så att församlingen kunde uppleva kyrkan som en paradisisk skog. Kryssribsvalven förändrade byggtekniken, en gång för alla: Före gotiken hade stenar huggits till på plats, en efter en, så att de passade in mellan de andra, lika ojämna stenarna. De senmedeltida katedralerna däremot byggdes efter noggranna planer, och varje sten formades i en verkstad på marken innan den lyftes upp till sin förutbestämda plats. Man brukar säga att de moderna tiderna började med renässansen, i Italien och någon gång under 1300- eller 1400-talet, med återupptäckten av den antika litteraturen och konsten. Men så var det inte. De moderna tiderna började med en planritning, och konsekvenserna blev stora: Ty det var en tanke som blev sten.Efter att Notre-Dame, katedralen för ärkestiftet Paris, brann under natten till den 16 april 2019, betraktades katastrofen som ett tecken på civilisationens kris och hotande undergång. Notre-Dame, det var Frankrike, det var kristendomen, det var uppbrottet från den mörka medeltiden till en allt ljusare framtid. Och visst är Notre-Dame den mest kända franska katedralen. Dock finns det andra kyrkor av jämförbar, om inte större betydelse, både med hänsyn till religionen och till konsthistorien: I Saint-Denis, idag en förort till Paris, står den äldsta katedralen, och där ligger de flesta franska kungar begravda. Katedralen i Reims är större och mera utsmyckad än systerkyrkan i Paris. Ja, det finns ytterligare flera dussin, enastående var och en. Att Notre-Dame blev hela Frankrikes, om inte hela världens främsta gotiska kyrka berodde på två händelser som har föga med tro att göra. Det var här som Napoleon år 1804 krönte sig själv till kejsare, två år efter att kyrkan hade återinvigts efter att under revolutionen använts som ett ”förnuftets tempel”. Och så skrev författaren Victor Hugo år 1831 romanen ”Ringaren i Notre-Dame”. Den blev en av världslitteraturens mest lästa böcker och banade vägen för en helt ny, världslig eller estetisk uppfattning av kyrkan.Inuti romanska kyrkor är det mörkt. Alltid. Inom de gotiska katedralerna blev det ljust, i alla fall under dagen. Denna skillnad är inte bara av praktisk eller fysikalisk betydelse. Den är uttryck för en teologi. Ty ljuset skulle vara Gud, vars sken fick alla ting och varelser att själva flamma upp, i världens alla färger, så att reflektionen föll tillbaka mot det ursprungliga, mångfärgade ljuset. Katedralen är byggd inte som en sinnebild, utan som en realisation av denna tanke – som inte bara är en föreställning om Gud, utan också en språkteori. För vad händer när vi talar om en sak? Den skiner upp, och ju ljusare saken blir, desto mer förstår vi vad vi talar om. Det var en fransk munk, som noterade denna förbindelse, Pierre Abélard. Han levde runt år 1100, kort innan den första katedralen började byggas, och han tillbringade större delar av sitt liv i Saint-Denis. Och eftersom det blev den enstaka människans uppgift att förstå hur ljuset och världen hängde ihop, och eftersom kyrkan själv var produkten av enskilda människors verksamhet – byggmästarnas namn är för det mesta kända än idag –, så betraktades den enskilda människan för första gången inom kristendomens historia som en självständig varelse. Också därför börjar de moderna tiderna med katedralbyggen. Upplysningen – upp-lysningen - sätter igång på 1100-talet.Ljuset gör ingen skillnad på rika eller fattiga människor, levande varelser eller döda ting, det bara lyser. Katedralen är detta universum, den är skapelsen själv, den rymmer alla och allting, skulpturer av de heliga och av vanligt folk, av djur och växter, och medan demonerna får bo på utsidan och får spy ut regnvattnet från taket, så förvandlas kapitälerna, de översta stenarna på en pelare, till buketter av blad och knoppande grenar.Motsatsen mellan rika och fattiga människor, mellan adelsmän, bönder och hantverkare blev självklart bestående, i verkliga livet. Men så finns det ingen katedral utan stad. Tätorten kom först. Tydligast ses detta förhållande i Chartres, i en liten, låg stad på den nordfranska slätten, ur vilken det reser sig en kyrka i ett näst intill överjordisk format. En katedral är ett tecken på att bondesamhället höll på att luckras upp, att hantverket och handeln började florera, att städerna utvecklades, där ståndsskillnaderna så småningom blev genomträngliga. Och så var kyrkan själv ett ofantligt löfte: att det kunde bli så, att alla motsättningar kunde bärgas och upplösas i ett gigantiskt, systematiskt ordnat bygge som rymde så väl det jordiska som det andliga. Himlen hade nästan flyttat till jorden.Att det finns ett samband mellan kristendomen och förnuftet, att Notre-Dame, som alla andra gotiska katedraler, står för betydligt mer än en religion som idag verkar uppleva en slutgiltig kris – kort sagt: en aning om att västerlandets historia på något sätt går tillbaka till dessa kyrkbyggen kunde märkas i de flesta tidiga reaktioner på branden. Dit hör också den vitt spridda fruktan, att elden hade anlagts av en islamistisk organisation. Folk fasade över branden, med all rätt.På uppmaning av den franske premiärministern följde sedan en debatt om återuppbyggnaden som effektivt bestred att de inblandade arkitekterna hade den minsta föreställning om vad de sysslade med: Den ena arkitekten föreslog att ersätta spiran, tornet över det centrala kryssribbsvalvet, med en minaret, som en symbol för religionernas försoning. En svensk kollega föreslog att täcka hela taket med en simbassäng. Värst var dock ett berömt kontor i London, som ville ersätta taket och spiran med en kupol i glas och stål. Idén, att församlingens blick uppåt skulle gå till den vanliga storstadshimlen, att inte det mångfärgade, gudomliga ljuset, utan det naturliga ljuset skulle strömma in, var ett öppet angrepp på själva meningen med en gotisk katedral. Till slut böjde sig dock både politikerna och arkitekterna för en överväldigande majoritet av folket som vill få tillbaka kyrkan så som den varit. Uppenbarligen är upplysningens tid inte helt förbi. Man får bara inte fråga experterna.Thomas Steinfeldförfattare, översättare och professor i kulturvetenskap

Vi har valt ut guldkornen i årets jullåtar. Vilka tendenser kan man höra? Och varför är det så svårt att lyckas få en hit med en helt nyskriven jullåt? Samtal med kulturredaktionens Anton Bennebrant. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. INTERVJU: UJE BRANDELIUS OM ATT SKRIVA 16 NYA JULLÅTAR Uje Brandelius har kastat sig ut på turné med en julshow döpt till ”Våra minst älskade julsånger” – eftersom ingen hört dem förut. P1 Kulturs Helene Alm har pratat med honom om hur han resonerat för att skapa sitt eget ”juloratorium”, och vilka olika typer av jullåtar man har att förhålla sig till.ANTON BENNEBRANT VÄLJER JULLÅTAR FRÅN 2024Sabina Ddumba & Alive Gospel – Mary, did you know?Moa Lignell – Allt jag önskar migMarkus Krunegård – God JulAnnika Norlin & Jonas Teglund – Gott nytt årBen Folds – the Christmas SongLaufey – Santa Baby Björnzone – A Christmas song KRITIK: KLASSISKA ”JULORATORIUM” AV BACH I NYUTGÅVA – DÄRFÖR ÄR DEN BÄST JUST NU Julia Sjöstedt, musikredaktör på P2, kommer till P1 Kultur för att tipsa om en ny – och skandalkantad – utgåva av den klassiska musikens allra största jullåt. ESSÄ: DET FINNS VIKTIGARE KATEDRALER ÄN NOTRE-DAME På söndag återinvigs Notre-Dame i Paris som återställts efter branden våren 2019. Det är den mest berömda och symboliskt laddade katedralen, men egentligen inte den viktigaste. Thomas Steinfeld berättar om hur kyrkan fick sin status och vad en gotisk katedral egentligen är för något i dagens essä från OBS.Programledare: Lisa WallProducent: Felicia Frithiof

Den palestinsk-amerikanska författaren och läkaren Fady Joudahs poesi ges nu ut för första gången på svenska. Diktsamlingen [] har Gaza som utgångpunkt men varför med en titel som inte går att uttala? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Fady Joudah, som lever i Houston i USA, är läkare, författare och översättare. Han har gett ut sex böcker, men nu kommer den första på svenska, diktsamlingen […]. Fady Joudah har skrivit dikterna under det han kallar "utplåningens tid", själv har han förlorat 120 anhöriga, vänner och bekanta i de israeliska bombningarna av Gaza. P1 Kulturs litteraturkritiker Daniel Sjölin har läst […] som översatts av Athena Farrokhzad och Johannes Anyuru.NY MUSIKTEATER OM KONSTNÄRSPARET BAUERI dag, den 20 november, har det gått precis 106 år sedan konstnärsparet John och Ester Bauer dog. De drunknade tillsammans med sin lille son i samband med en fartygsolycka på Vättern. Nu på fredag är det urpremiär för musikteaterföreställningen Ester och John Bauer - och då står en av Johns släktingar på scen; sångerskan och musikern Lisa Bauer. I hennes liv har den här berömde konstnären alltid funnits med. Hör Jens Möllers reportage!WIENER WERKSTÄTTE – HANTVERKSLYX FRÅN BÖRJAN AV FÖRRA SEKLETPå Millesgården i Stockholm pågår just nu en utställning med hantverkskooperativet Wiener Werkstätte, som var verksamma mellan 1903 och 1932 i Wien. De började då staden var en huvudstad och kulturell smältdegel i ett kejsardöme med över 50 miljoner invånare och som 1932, när Wiener Werktätte stängde, var ett litet land med 5 miljoner invånare med minimal framtidstro. Nina Asarnoj tog med sig redaktionens främste Wienentusiast Gunnar Bolin till utställningen.MÖT SKAPARNA AV TV-SERIEN HELIKOPTERRÅNETPå fredag är det premiär för den nya Netflixserien "Helikopterrånet" som handlar om ett av de mest spektakulära rånen som genomförts i Sverige. Serien bygger på en bok av Jonas Bonnier, samt samtal med rånarna som genomförde kuppen mot värdedepån i Västberga i Stockholm, då de kom över 39 miljoner kronor. Björn Jansson har träffat seriens manusförfattare Ronnie Sandahl, och regissören Daniel Espinosa.ESSÄ: THOMAS STEINFELD OM SURREALISMEN SOM FIRAR 100 ÅRDet första surrealistiska manifestet skrevs 1924, men rörelsen överlevde sig själv och återfinns inom konst och reklam. Men även inom politiken, där den dock bytt sida, konstaterar författaren och kulturskribenten Thomas Steinfeld i dagens OBS-essä.Programledare: Jenny TelemanProducent: Maria Götselius

Det första surrealistiska manifestet skrevs 1924, men rörelsen överlevde sig själv och återfinns inom konst och reklam. Men även inom politiken, där den dock bytt sida, konstaterar Thomas Steinfeld. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Den 23 januari 2016 stod Donald Trump, vid denna tid en av flera kandidater till posten som Förenta Staternas president, framför en jublande folkmassa i Sioux City, Iowa, och utropade: “Jag skulle kunna stå i mitten av Femte avenyn och skjuta någon, och jag skulle inte förlora några väljare, okej?” Det var ett utrop som ekade av kulturhistoria, även om han själv inte visste om det: ”Den enklaste surrealistiska handlingen“, hade den franske författaren André Breton hävdat år 1929, ”skulle bestå i att gå ut i gatan, med pistol i hand, och blint skjuta in i folksamlingen, så snabbt du kan trycka på avtryckaren.”Surrealismen bestod bara några år som en någorlunda enhetlig konstnärlig rörelse, från det första manifestet som publicerades den 15 oktober 1924 till det andra manifestet från år 1929. Därefter splittrades gruppen. De ena ville göra revolution, på gatorna, de andra ville leta efter nya sätt att uttrycka sig inom konsten. André Breton, rörelsens ledare, uppförde sig som en nyckfull envåldshärskare, och så fortsatte var och en på egen hand. Under den korta tid de höll ihop hann surrealisterna dock göra så mycket av sig väsen, att deras gärningar ger ett eko än idag.En målning av en mjuk klocka, som verkar rinna iväg som ett halvstekt ägg, en bild av en pipa med en text, som berättar att pipan inte är någon pipa, ett fotografi av en kvinnas nakna rygg, med violinens f-hål målade på kroppen: Det är sådana verk som man kommer ihåg, när man tänker på surrealismen. Och så minns man en film från år 1928, skapad av regissören Luis Buñuel tillsammans med konstnären Salvador Dalì, där en rakkniv skär genom ett öga. Och så tänker man kanske på Bretons självbiografiska bok om ”l'amour fou” samt på en rad andra mer eller mindre galna kärlekshistorier. Så är det, men så är det också inte: Ingen rörelse inom konsten, någonsin, har haft en verkan som surrealismen, fram till idag.Surrealismen hade ett program, men knappast en teori. Den viktigaste idén hade man lånat från Sigmund Freud och psykoanalysen: att den egentliga sanningen om tillvaron finns i det omedvetna, i en dimmig sfär där drifter, smärtor och begär, drömmar och erfarenheter blandas med varandra, och att man borde uppdaga denna undervärld, i alla dess fantastiska beståndsdelar. Sigmund Freud själv var inte särskilt imponerad av surrealisternas som efterföljare: ”Hittills hade jag varit benägen att betrakta surrealisterna, som uppenbarligen valt mig till beskyddare, som absoluta narrar“, skrev han efter han i juli 1938 hade tagit emot Salvador Dalì i London. Han fortsatte: ”Numera lutar jag mot en annan värdering. […] allvarliga psykologiska problem”. Läser man rörelsens manifest, förstår man Freuds förbehåll. Surrealisterna hade inte för avsikt att förstå någonting. De var aktivister, de ville ”flytta gränserna för den så kallade verkligheten”, så som de uttryckte det.Surrealismen överlevde själva rörelsen, inte bara som en bildskatt eller som en samling exemplariska konstnärsliv - utan framför allt som en teknik som används för alla sorters estetiska yttranden. René Magrittes målning av en man med ett grönt äpple framför ansiktet blev en populär affisch, så som flera andra surrealistiska bildverk. Frida Kahlos smärtfyllda liv upphöjdes till ett exemplariskt människooffer inför konstens altare, och i Venedig iscensatte sig Peggy Guggenheim, sittandes i en gondol bakom stjärnförmiga glasögon, som de galna geniernas drottning. Men visst kunde gränserna för den så kallade verkligheten flyttas även utan medverkan av en livslevande surrealist: Frank Zappa missade visserligen ett personligt möte med Salvador Dalì. Surrealismen blev ändå en av musikerns främsta inspirationskällor. På samma sätt är det med regissören David Lynch: Det avklippta örat i början av filmen ”Blue Velvet” från år 1986 är en replik på Luis Buñuel sönderskurna ögonglob. Och står den stora, filosoferande spindeln, som den svenske regissören Johan Renck låter uppträda i filmen ”Spaceman” från 2024, inte i en tradition som leder tillbaka till Dalìs målning ”Spider in the Evening” från år 1940?Surrealismens största effekter går dock förbi obemärkta. Folk har vant sig vid att bilder, toner, till och med meningar följer på varandra, utan att de verkar stå i ett sammanhang, och att de växlar i allt snabbare takt, och att det enda som håller ihop dem är strävan efter någonting oerhört, sensationellt, efter en chock. ”Brainstorming” heter det förmodligen första försöket att överföra surrealismen till en social teknik. Den lär visserligen ha uppfunnits av en amerikansk reklamman under det sena trettiotalet. Men till grund ligger surrealisternas ”écriture automatique”, det automatiska skrivandet som skulle ske utan inblandning av ett kritiskt jag. I stället skulle det associeras fritt, utan mål eller uppsikt, medan verksamheten drevs av sökandet efter någonting alldeles nytt och överraskande. Denna teknik spriddes så småningom till brukskonsten, först till reklamen och till modet, sedan till musikvideon och därifrån åt alla möjliga håll. ”När du får oväntat besök” låter det numera, varthän man ser eller hör.Medan surrealismen sjunkit in i vardagen, eller bättre sagt: medan surrealismen blev vardagen, begravdes minnet av att rörelsen hade börjat som ett politiskt företag. Och inte bara det: som det sista revolutionära projekt som föddes inom borgerligheten. Ett dussin välbärgade män från Paris skulle göra revolt, inte bara i konsten, utan också i det verkliga livet. De vägrade utopin, förkastade kompromisser, avskydde återhållsamhet, avböjde priser och stipendier. De vill inte ens ha ett yrke. I stället vördade de våldet som en form av praktisk poesi. Den moderna världen, menade de, består av dåliga kompromisser, som bara blir värre. Man måste kapa åt sig denna värld, för att visa att verkligheten kan förändras. Konsekvent nog fick de i egen person uppleva historien i all sin brutalitet, de fick gå i exil, hamnade i fängelset, blev åtalade för högförräderi, och till sist skingrades deras dödsbon över hela klotet.Konsthistorien, denna knappt dolda form av likplundring, som Breton betecknade den, hann trots allt ifatt dem. Surrealismen i sin ursprungliga betydelse finns dock kvar. Men den har bytt politisk sida. ”Everything is wrong”, kunde man höra Donald Trump säga, ”allting är fel.” Surrealisterna kunde inte sagt det bättre.Thomas Steinfeldförfattare, kulturhistoriker och översättare

Samtidigt som epokens affischpojke Caspar David Friedrich firar 250 år gör Nationalmuseum stor utställning över Romantiken och på musikteaterscenen berättas om strömningens tänkare och idéer. Vad är det som lockar med Romantiken idag? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. NATIONALMUSEUM: ROMANTIKEN – ETT SÄTT ATT SEHöstens stora utställning på Nationalmuseum i Stockholm borrar ner sig i Romantiken – verk från 1800-talet fram till idag som alla präglas av samma idéer och ideal. Vad betydde Romantiken då? Och vad finns kvar av den idag? Samtal med vår konstkritiker Måns Hirschfeldt.REVOLUTIONERANDE TANKAR BLIR MUSIKTEATEROch Romantiken tycks vara något som engagerar i vår tid: På fredag är det premiär för ”Tankens revolution” på Stockholms Musikteater – om Romantikens tänkare och idéernas uppkomst. Vad kan vi lära oss av dem idag – är det rent av de som kan att lösa vår tids ödesfrågor? Regissör Eva Staaf och Jonas Nerbe, konstnärlig ledare kommer till studion.BÖRSHUSET I KÖPENHAMN ÅTERUPPSTÅRI våras brann det 400 år gamla Börshuset i Köpenhamn, stora delar av huset totalförstördes. Mirakulöst lyckades man rädda stora delar av konstsamlingen från de senaste fyra seklen ur elden. Vår reporter Felicia Frithiof berättar den dramatiska historien om hur konsten kunde räddas och hur man nu har börjat tänka kring den nya konst som trots allt kommer att behöva köpas in – hur ska det tidiga 2000-talet representeras i framtidens Börshus?KRIS KRISTOFFERSON – ENSAMHETENS SKALDI helgen gick Countryartisten Kris Kristofferson bort, 88 år gammal. P1 Kulturs Lisa Wall minns en låtskrivare som bättre än någon kunde berätta om ensamhet.ESSÄ: GOETE HITTADE PÅ DET VI KALLAR KÄRLEKI år är det 275 år sedan Johann Wolfgang von Goethe föddes och i dagarna var det 250 år sedan ”Den unge Werthers lidanden” kom ut, i september 1774. Romanen tog världen med sturm und drang – både Werthers gulblåa kläder och hans känsloliv blev högsta mode. Men romanen lärde oss också något mer genomgripande, något som gäller än i dag. Det menar Thomas Steinfeld i dagens radioessä.Programledare: Lisa WallProducent: Eskil Krogh Larsson

Jeder kennt ihn: Er ist nicht ein deutscher Dichter, er ist der deutsche Dichter: Johann Wolfgang von Goethe, geboren am 28. August 1749 in Frankfurt am Main, vor 275 Jahren also. Goethe, als junger Dichter noch mit "Sturm und Drang" ausgestattet, gilt als wichtigster Vertreter der Weimarer Klassik. Mit seinem Briefroman, "Die Leiden des jungen Werthers", über Innenansichten eines Mannes, fein zergliedert, schafft Goethe, damals 25 Jahre alt, den literarischen Durchbruch. Seine schriftstellerische Produktion läuft auf Hochtouren mit Werken, die in die Literaturgeschichte eingehen: "Iphigenie auf Tauris", "Wahlverwandtschaften", die "Wilhelm Meister"-Romane, "Dichtung und Wahrheit" "Faust", unzählige Gedichte, Abhandlungen und schließlich seine legendäre "Italienische Reise". Der Journalist, Autor Thomas Steinfeld hat sich in einer umfangreichen Biografie mit Goethe beschäftigt, zeigt ihn in den vertrauten Rollen als Dichter, Theatermacher, Reisenden, aber auch in den weniger bekannten des Politikers, Kriegsbeobachters und Naturforschers.

"Portrait eines Lebens, Bild einer Zeit" heißt es im Titel der neuen, sehr gut lesbaren Goethe-Biografie des Literaturkritikers Thomas Steinfeld. Stefan Nölke hat mit ihm gesprochen.

Total tystnad eller ett överflöd av ord. Två vägar för den meningstörstande läsaren av Franz Kafkas verk. Thomas Steinfeld ser motpolerna slåss om utrymmet även i själva litteraturen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Att Franz Kafkas verk är av största betydelse, inte bara för litteraturen, utan för att över huvud taget förstå den mänskliga tillvaron, är en övertygelse som präglar både kritiker och läsare. Trots att man under senare år lagt ner mycket möda att få fram det vardagliga och vanliga i Kafkas tillvaro, märker man ofta en nästintill religiös vördnad inför detta djupa, outgrundliga.Det finns två sätt att förhålla sig till denna dyrkan: Det ena är att tiga. Att inte ens försöka att hitta en analytisk ingång, att bara ta emot det dunkla och hemlighetsfulla. Den andra metoden är motsatt och består i att utförligt tala eller skriva, att försöka upplösa spänningen mellan det som kan och det som inte kan sägas i tolkning efter tolkning. Mellan dessa extremer, i ett ständigt fram och tillbaka, rör sig de flesta försök att närma sig en mening i Kafkas texter.Det märkliga är att denna dubbelhet – en djup tystnad och ett överflöd av ord – inte bara är ett sätt att förhålla sig till författaren. Utan att den också är en del av hans verk. Kafka gestaltar denna dubbelhet i flera av sina djurparabler, liknelser i form av korta berättelser. Som i ”Förvandlingen” från år 1912, hans mest kända berättelse över huvud taget. ”När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt”, låter första meningen i Hans Blomqvists och Erik Ågrens översättning. Berättaren, en anonym varelse med fullständig kännedom om Gregor Samsas inre liv, redogör för sina ansträngningar att komma tillrätta med den nya skepnaden. Det gör han i all utförlighet, dock utan att spekulera. Berättelsen bekräftar bara vad som hänt.Franz Kafka förfogar över en litterär förmåga som är sällsynt: Han kan skapa en värld utanför all realitet, en värld som består enbart av språk. Denna värld ter sig som om den nästan kunde ses eller röras vid. Men det går inte, det är bara ord. Och visst följer läsaren Gregor Samsas nya liv in i minsta detalj, man lever med honom när han hänger under taket, när han utvecklar en aptit för ruttna livsmedel eller när han plågas av ett äpple, som fadern kastat efter honom och som har fastnat i ryggen. Dock öppnar sig en klyfta genom texten, så djupt att språket, även det bästa och mest noggranna språket bara inte räcker till: För visst kommer Gregor Samsa ihåg vem han var före förvandlingen. Men detta liv ligger nu fullständigt utanför räckhåll för honom, liksom avklippt genom ett enda radikalt snitt. Samtidigt förblir den nya gestalten honom främmande, de små, tunna, dinglande benen, rörelserna, som han inte behärskar, kroppens form och mått. Utförligheten med vilken berättaren lägger ut Gregor Samsas inre och yttre liv visar sig vara oduglig för att komma åt den nya tillvarons grund. Det viktigaste förblir osagt, och det kan inte vara annorlunda. Hemligheten bara växer med varje mening, med varje ord. Därför är det förmodligen ett misstag att den svenska översättningen översätter det tyska ordet ”Ungeziefer” – ohyra – med ”insekt”. Nej, så sakligt går det inte till i originalet, där man inte vet, och inte får veta, till vilket slags djur Gregor Samsa förvandlats.Denna dubbelhet, denna spänningsfulla polaritet mellan en realism, som skapar närhet och klarhet, och en absolut distans, där det avgörande förblir osagt är, som sagt, ett centralt element också i flera andra djurparabler: Som i den ”Den sanningssökande hunden” från 1922, ”Josefine, sångerskan eller i mössens rike” från 1924, och i ”En redogörelse inlämnad till en akademi” från 1917. I den sistnämnda texten talar en apa med namnet ”Rotpeter” om sin utveckling till människa. Visst vet han om att han för bara några år sedan var en apa. Men hur det var att vara en apa, det vet han ingenting om, varför den präktiga redogörelsen som han författat till en ospeciferad akademi, missar sitt ämne. Apan, som Rotpeter en gång varit, är stum, den som talar eller skriver är människan som har vuxit ur djuret: Detta medel han förfogar över – språket – tillhör den mänskliga sfären, inte den djuriska. Hans före detta liv är instängt i stumhet, hans nuvarande liv är instängt i språket. Och så skriver han och skriver, en stolt, fåfäng, men också olycklig varelse om någon.Berättelsen ”Boet” från 1924 är ett av Franz Kafkas sista arbeten och förblev, kanske, ett fragment. Ett djur, må vara en grävling eller någonting dylikt – även här vägrar Kafka att ge en exakt bestämning av djuret som talar – har anlagt ett gigantiskt bygge under jorden, med långa, mångfaldigt förgrenade tunnlar, med platser för att sova eller för att förvara livsmedel, med försvarsanläggningar och luftkanaler. ”Jag har byggt färdigt mitt bo och det verkar som om det blivit lyckat … Där sover jag lugnt och stilla, tillfreds med livet, belåten med att ha uppnått mitt mål, ett eget hem.” Också denna text är en redogörelse, även om läsaren inte får veta vem det grävande djuret vänder sig till.Den långa berättelsen har redan nått sin andra hälft, när djuret förnimmer ett svagt väsande – ”Zischen” på tyska, ett ord som låter som ljudet det betecknar. Först tror djuret att något ”småkryp” har trängt sig fram till bygget. Men väsandet tycks snart komma från alla håll, det tycks också bli kraftigare och följa ett hemligt mönster. Och så småningom växer övertygelsen fram, att inkräktaren måste vara ofantligt stor och farlig.Berättelsen slutar med meningen: ”alles blieb unverändert, das …” – „allting var sig likt, det …“ I denna sats stöter översättningen på en gräns som den inte kan överskrida, av språkliga skäl. ”Das” är förmodligen en bestämd artikel, och ett nomen borde följa. Men det gör det inte, platsen förblir tom. Men ”das” – alltså ”det” – slutar på tyska med ett ”s”. Och detta ljud, uttalat långt och tydligt – ”dasssss” – blir till själva väsandet som kanske äntligen springer fram. Sedan är det bara tyst. Hela den utförliga, långa berättelsen, så verkar det, mynnar i detta ljud, eller i tigandet som följer. Så många ord, så många beskrivningar, så många exakt utlagda planer och konstruktioner. Och sedan någonting stort och obegripligt, i ordets strängaste mening. Man får kalla det för Kafkas hemlighet.Thomas Steinfeldförfattare och professor i kulturvetenskap

För 300 år sedan föddes en av historiens viktigaste filosofer: Immanuel Kant. Thomas Steinfeld reflekterar över en tänkare och människa, som inte alls var så fyrkantig som det påståtts. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Med berömda filosofer följer alltid anekdoter, avsedda att ta ner de stora tänkarna på jorden. Ibland rent bokstavligt, som när det sägs att Thales från Miletos omkring 600 år före Kristus var så upptagen av att studera stjärnorna att han inte såg var han gick, och föll ner i en grop. Med Immanuel Kant är det annorlunda. Också han formulerade banbrytande hypoteser om himlafenomenen, men stod stadigt på marken. Hans liv brukade beskrivas som så trist och inrutat att folket i Königsberg ställde sina klockor efter den pietistiske professorns promenader. Hela sitt liv tillbringade han i den Ostpreussiska staden, dagens Kaliningrad, och gifte sig aldrig.Desto större väsen av sig gjorde hans kritiska filosofi. Än i dag drar filosofihistorien en gräns mellan Kant och allt som kommit före honom. En gräns han var väl medveten om. ”Det låter arrogant och självupptaget”, skrev han år 1785, att påstå ”att det inte fanns någon filosofi alls innan den kritiska filosofin utvecklades”.De tidigare filosoferna hade haft sina uppfattningar om förnuftet, världen och många olika ämnen. För det mesta motsade de varandra, bevisen blev torftiga, och någon enighet skulle det aldrig bli. Kant kallade den äldre filosofin ”doktrinär”: den utgick i hans uppfattning från lärosatser som enbart i viss mån tålde att omprövas. Deras beviskraft skulle vara förankrad någon annanstans, framför allt i den gudomliga ordningen.Det framstår som ett radikalt brott, men Kants lära var också en syntes. På kontinenten hade René Descartes under 1600-talet försökt att bygga en ny filosofi från grunden, men utgått från det rena tänkandet allena. Denna rationalism hade sin motpart i den brittiska empirismen, som utgick från erfarenheten. Jag tänker alltså är jag, skrev Descartes. Människans föds som ett oskrivet blad, menade John Locke. För att förena de två skapade Kant en filosofi som skulle vara i djupare mening mänsklig: den transcendentala idealismen.Kants första kritik – ”Kritik av det rena förnuftet” från år 1781 – ägnar sig åt vetskapen a priori, det vill säga: utan erfarenhet. Rum och tid, förklarade han, är ingenting objektivt eller reellt, utan ett synsätt, som utvecklas av oss själva för att över huvud taget kunna göra sinnliga erfarenheter. Hur kan jag veta, låter den första filosofiska frågan efter Kant. Eller mera utförligt: Hur är det över huvud taget möjligt att saker och ting, händelser och fantasier från yttre världen hamnar i mitt medvetande, och att dessa föreställningar eller tankar kan antas att vara sanna? Svaret må vara lätt, om det handlar sig om sinnligt närvarande föremål. De finns där, de kan man se, höra eller röra vid. Svaret må till och med vara enkelt om det handlar sig om etiska idéer. De påverkar beteendet. Annorlunda är det med abstrakta ting: med själ, mening, sanning, orsak, kraft, vilja eller identitet. Vad dessa ting är, förklarar Kant, förstår människan först när hon börjar fundera över sig själv, när hon betraktar sig själv så som hon vore en annan, genom att tänka sig själv.Det är svårt att idag föreställa sig vilken radikal omvälvning detta medförde: Den nya filosofin blev på allvar en mer vetenskaplig disciplin, i högsta rad föremål för kritiska prövningar, för bevis och motbevis. Hela akademiska institutioner började att leta efter tankefel, bristande teoretiska fundament och dolda implikationer, ständigt förnyande och utvidgande den kantianska läran. Universitetet i Jena i Thüringen, en högskola av dittills ringa betydelse, mest känd för sina oroliga studenter och deras iver för att slåss med varandra, blev plötsligt Tysklands, om inte Europas viktigaste universitet: Professorskåren bestod efter år 1790 mestadels av anhängare till Kant, med följden att filosofin upphörde att vara ett ämne underordnat teologin, rättsvetenskapen och medicinen. I stället blev den den allt överordnade läran: Den som visste hur man vet blev herre över alla kunskaper.På så vis skapades en akademisk ordning som snart spriddes till en mängd andra universitet – också i Norden: Med filosofin som allmän vetenskap blev enskilda ämnen som historia, fysik och biologi till aktualiseringar av ett överordnat system.Så småningom utvidgade Kant den kritiska läran till den praktiska filosofin: Vad skall jag göra? Vad kan jag hoppas på? Och framför allt: Vad är frihet? Mest känd från denna sedernas lära är det så kallade kategoriska imperativet: Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag. Upplysningens universella anspråk gällde inte bara individens rättigheter, utan i lika hög grad hennes skyldigheter.Det tredje och sista stora verket, ”Kritik av omdömeskraften” från 1790, ägnade Kant åt både praktisk och teoretisk filosofi, men framför allt åt svårfångade omdömesförmågor kring smak, skönhet och intuitiv förståelse. Hans berömda definition av skönhetsupplevelsen som ”välbehag utan allt intresse” kommer härifrån.Men ju mer Kant utvecklade sin filosofi, desto klarare blev det att den hade brister i fundamentet: Nog kunde han förklara övergången från det teoretiska till det praktiska förnuftet, och från den sinnliga iakttagelsen till förståndet. Men var började det hela, var fanns premissen ur vilken hela systemet kunde härledas? Runt år 1800 hade en hel filosofisk industri börjat att leta efter grunden före grunden: i jaget, i åskådningen, i världsanden, överallt. Alla ville fullända vad Kant hade börjat, dock utan att lyckas.Den nya ordningen bröt dock samman efter att Hegel, den siste stora filosofen i den av Kant grundade kritisk-idealistiska skolan, dog år 1831. De underordnade akademiska discipliner gick sina egna vägar. Tomheten som den stora filosofin lämnade efter sig sysselsätter vetenskapsteoretikerna än idag.Och historierna om filosoferna fortsätter att berättas. För det visade sig att Kant inte riktigt var den tråkmåns man ibland anklagade honom för att vara. I själva verket var han en spirituell sällskapsmänniska, som kunde ta sig både ett och två glas. Ibland, så vet man idag, blev han så berusad att inte hittade hem. Men kanske var han bara för upptagen av den stora frågan: Hur vet man att man vet? Och varför? Sanningen är, än idag: Man vet inte. Förmodligen visste inga filosofer mer om denna fråga än de kritiska. De förpassades till historien, för länge sedan. När Kant började filosofera, så fick han börja om från början. Man borde kanske försöka en gång till, med och utan honom.Thomas Steinfeldförfattare och professor kulturvetenskap

Konstnären Arvida Byström fortsätter att utforskar den digitala kvinnokroppen. Tidigare har hon skapat sexroboten Harmony med hjälp av AI. Nu har hon gjort AI-genererade nakenbilder av sig själv som hon sålt till män, som hon låtit en AI sexchatta med. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Resultatet är fotoboken ”In the clouds”. P1 Kulturs reporter Björn Jansson har träffat henne.DOMEDAGSJAZZ MED SARA ALDÉN Jazzvokalisten Sara Aldén har gjort sig känd för att utforska den amerikanska jazzens standards genom ett eget filter. Nu kommer hennes debutalbum There Is No Future – en skiva med siktet på domedagen. Jazzradions Märet Öman har lyssnat.ESSÄ: MED MARADONA FICK ANARKIN TRIUMFERA ÖVER ORDNINGEN – FÖR ETT ÖGONBLICKFotboll lockar en större publik än någon annan idrott. Men det är inte vad som händer vid sidan av planen som speglar samhället, utan i högsta grad också det som händer på den. Det visar Thomas Steinfeld när han zoomar in på avgörandets historia. Programledare: Saman BakhtiariProducent: Eskil Krogh Larsson

Vad som händer och tillåts på fotbollsplanen berättar om hur samhället förändrats. Thomas Steinfeld funderar över några avgörande förändringar i avgörandets historia. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.För nästan sextio år sedan, den 24 mars 1965, mötte den tyska fotbollsklubben FC Köln engelska klubben Liverpool FC i kvartsfinalen av Europacupen för mästarlag – föregångaren till Champions League. Lagen drabbade samman för tredje gången. Hemma- och bortamatcherna hade spelats utan mål. I Rotterdam, på neutral mark, skulle ett avgörande tvingas fram. Men efter förlängning stod spelet fortfarande oavgjort, två mot två. Domaren tog då en liten rund träskiva, med en vit sida för Köln och en röd sida för Liverpool och kastade den upp i luften. Efter den långa matchen bestod spelplanen dock mestadels av lera. Skivan blev stående i gyttjan. Först vid andra försöket visades den röda sidan upp och Liverpool utsågs till segrare. ”Om man skulle ha använt sig av straffsparksläggning, skulle det hela haft en mening”, klagade Kölns tränare efteråt, ”det skulle haft någonting med fotboll att göra. Men att singla slant? Det är helt enkelt ofattbart.” Minst två saker kan man lära sig av denna historia. För det första att ett spel visserligen är ett spel, men att det i slutet handlar om hur det avgörs. För det andra att inte bara spelet, utan också själva avgörandet har en historia. Varför skulle annars slantsinglingen kännas så hopplöst förlegad? Den bryter mot alla föreställningar om att en vinst ska bero på en prestation. Och visst måste slumpens dom fortfarande accepteras inom samhället – men det sker inte utan en allmän tilltro till att det brukar gå rätt till.Till fotbollen hör en egen vetenskap, full av anekdoter, full av äventyr och märkliga öden, men också full av filosofiska eller till och med mystiska idéer om kroppslighet och strategi, tro och lojalitet, vilja och styrka. Ur denna vetenskaps bibliotek sticker en liten bok ut. Den tyske litteraturprofessorn Ansgar Mohnkerns skrift ”Einer verliert immer”, ungefär: Det är alltid en som förlorar, handlar om just avgörandet, och bara om det. Dess historia berättas genom tre exempel: Det första är slantsinglingen i Rotterdam, där belöningen för en överlägsen prestation ersattes av ett slags gudsdom. Det andra fallet är finalen i Europamästerskapen 1976, där Förbundsrepubliken Tyskland mötte Tjeckoslovakien. För första gången i fotbollens historia avslutades vid detta tillfälle en stor turnering med en straffsparksläggning: Tyskland förlorade, efter att anfallaren Uli Hoeneß skjutit bollen upp i natthimlen.Före spelet hade arrangörerna funderat på om lagen i händelse av oavgjort skulle mötas ytterligare en gång. Förbundsrepubliken motsatte sig en sådan lösning. Man ville inte att finalen skulle dra ut på tiden och alltså bli mindre spännande. Och vad man då fick, var visserligen spännande. Men att avsluta med straffar förändrade inte bara avgörandet, utan hela spelet. Ty vid en straffspark står inte lag mot lag, utan en enstaka människa mot en enstaka människa: en individ, som helt på egen hand måste rå om sitt öde. Denna individ är skytten, inte målvakten som får stå i sitt lilla hus så som han – eller hon – alltid står i – målet. Därför är det bara skytten som vid en straffsparksläggning kan bli en ”tragisk hjälte” och aldrig målvakten. Och därför täckte Uli Hoeneß sitt ansikte med händerna när han missade målet: Förtappad för evigt, ville han inte längre vara sig själv.Så som slantsinglingen står för ett samhälle med fasta institutioner som tålde tillfälliga avbrott genom slumpen, står straffsparksläggningens framkomst för ett samhälle där alla gemensamma ansträngningar slutar i frågan om en individ lyckas eller inte. Visst går hela historien i de västliga länderna i samma riktning, från starka traditioner till en allt vassare konkurrens, från välfärdsstaten till ett nyliberalt system, eller vad man nu vill kalla den pågående oordningen. Fotbollshistorien gick alltså vidare, framför allt på individens vägar, med figurer som Zlatan Ibrahimović eller Ronaldo, Kylian Mbappé och Erling Haaland: med spelare alltså, som i det närmaste kan bli själva spelet, ibland som samspelare, men ibland nästan utanför det egna laget. Pionjären för dessa undantagsspelare var en argentinsk mittfältsspelare, Diego Maradona. I avgörandets historia levererar han det tredje fallet.I världsmästerskapet 1986, I kvartsfinalen, möttes Argentina och England. Spelet avgjordes av Maradona, med två mål. Det första bröt mot spelets regler: Ett par meter framför målet lyfte den lilla spelaren bollen över den långa målvakten, med handen. Domaren missade det grova brottet, som sedan, i berättelse efter berättelse, förhöjdes till en akt av en mytisk rättvisa. Det hände, trots att det aldrig skulle hända, i en anarkins triumf över all ordning. Och fyra minuter senare sköt Maradona ett mål till, efter en spurt över mer än halva fältet där han spelat bort den ena motståndaren efter den andra, för att till slut, fallande, putta bollen i målet. Ingen norm var bruten, det andra målet var ett mirakel i lag och ordning. Den totala friheten var kort, och vad som följde var en lydnadens virtuositet.Fotbollen är den mest populära bland de många idrotter som gjort krig till ett spel. Alltid skall motståndet elimineras, terräng skall vinnas och fiendens positioner skall erövras. Visserligen sublimeras kriget i spelet, motsättningen förfinas, förhöjs och våldsamheterna reduceras till ett minimum, för det mesta. Men detta gör inte kriget till något fiktivt. I yrkeslivet och vardagen har man vant sig vid att beslut inte bara fattas, utan att man förhandlar och förmedlar, tills alla sidor är någorlunda överens. Inom fotbollen, mitt i samhället och ändå fjärran det vanliga livet, är det annorlunda, innefattande en grymhetens estetik, tårar och förtvivlan, sår och slagsmål.Var det finns en vinnare, finns också en förlorare, även om man ibland kan vinna – eller förlora – med ett oavgjort resultat. Dessutom tillhör det varje mästerskapen, att varje vinnare alstrar förlorare. Och för var och en av dessa förlorare upplevs nederlaget inte bara i spelet, utan också i det verkliga livet.Och avgörandets historia tog förstås en ny vändning efter att mirakelmännen – de som ensamt kan avgöra en match – börjat framträda. Nu var det själva avgörandet som kunde bli historiskt. Och i dessa individer döljer sig en förhoppning om att bara vinna, där själva tävlingen förpassas till en inre kamp, utan yttre motståndare. ”Competition is for losers” som den tillhörande parollen lyder. Att singla slant däremot, bjöd på en äkta chans.Thomas Steinfeldförfattare och professor i kulturvetenskapLitteraturAnsgar Mohnkern: Einer verliert immer. Betrachtungen zu Fußball und Ideologie. Turia und Kant Verlag, Wien 2023.

Romanläsning är en övning i medkännande. Som en händelse minskar denna läsning och empatin i takt. Men vi gör fel om vi sätter vår tilltro på empatin, säger Thomas Steinfeld. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I romanen ”Det” från 1986 berättar Stephen King om en varelse från ett annat universum som bor under en liten stad i den amerikanska delstaten Maine. Vidundret har levt där länge och är mycket gammal. Det liknar en ond gud snarare än ett monster. Då och då, var tjugosjunde år, kommer den fram, eller snarare sagt: Varelsen, som kallas för ”Det”, manifesterar sig i olika skepnader, då den går ut för att döda barn – som ”Det” livnär sig på. Och eftersom barnen tycks smaka bättre, ju mera skräckslagna de är, möter den onda guden sina offer i den form som skrämmer dem mest: som en varulv, som ett ruttet lik eller som en gigantisk spindel. Varelsen äger uppenbarligen en utomordentlig förmåga att leva sig in i ett annat väsen. Eller annorlunda uttryckt: Den är ett empatiskt geni. Empati betraktas vanligen som dygd. Att vilja förstå en annan människa, att försöka finna sig tillrätta i andras själar, att kunna betrakta världen från ett annat jordebarns perspektiv verkar vara själva förutsättningen för en harmonisk samvaro. ”Låt oss gå ihop över alla trosinriktningar, religioner och kulturer”, ropade den amerikanske presidenten Barack Obama i ett tal i oktober 2019, ”låt oss göra empati till en vana och räcka handen till dem som är i nöd.” Empati, försäkrade Stefan Löfven, när han år 2013 tillträdde som ordförande för det socialdemokratiska partiet, är ”gott i sig”. Inget ovänligt ord om inlevelseförmågan, över alla politiska eller ideologiska gränser. ”Thank you for seeing me”, sjöng den kanadensiska musikern Alanis Morisette i en låt från år 2012. ”I feel so less lonely / Thank you for getting me / I'm healed by your empathy” – Empatin gör henne hel, får henne att läka.Bristen på empati, å andra sidan, gäller som grunden till allt ont. Så är det med Donald Trump: Michelle Obama anklagade honom för att ha ”en extrem brist på empati”. Och så är det med narcissister, mobbare, mansgrisar och alla andra som tycks förstöra den fredliga samlevnaden. ”Utan empati skadar vi varandra”, försäkrar Svenska Kyrkan. Och visst ligger en sanning i tanken, att benägenheten att vilja lösa konflikter med våld, att nationalism, rasism och alla andra bestyr för att bli av med främmande människor, förutsätter en viss kallsinnighet. Men hur är det då med Stephen Kings förskräckliga vidunder? Den som använder en enorm förmåga till empati för att bättre kunna njuta av döden? Är den inte ond?Faktum är att empati uppträder i många olika situationer i livet, och få av dem är enbart goda. Det visar den tyske kognitionsvetaren och litteraturprofessorn Fritz Breithaupt i boken ”Die dunklen Seiten der Empathie”, empatins mörka sidor, från 2017.Hur är det, för att bara ta ett enkelt exempel, med alla skenbart godhjärtade människor som inte bara hjälper andra, utan också njuter av känslan att bry sig? Med dem som gärna blir rörda av sin egen empati? Hur är med dem som lär sig om andra, som studerar deras egenarter och levnadsvillkor, bara för att ännu tydligare skilja mellan de egna, som möts med respekt och empati, och de främmande, som får tillhöra fiendernas läger och bör bekämpas? Och hur är det med alla sadister, de stora och de små, som vet precis hur en annan människa känner, och som använder kunskapen för att träffa den andre på det ömmaste stället? Att rekommendera mer empati åt dem skulle vara ren cynism. Å andra sidan skulle en sjuksköterska eller en domare ha anledning att skydda sig inför att känna alltför mycket empati.Empati är grundläggande för att en gemenskap fungerar. En grupp uppstår genom att man på något sätt tar hand om varandra. Man blir en del av andras liv, så väl som att de blir en del av ditt. Somliga beteendevetare talar om en biologisk altruism, om gener, som ser till att man bryr sig för att det är lättare att överleva för att man är fler. Ingen har dock någonsin sett en sådan gen, även om man kan bevisa att vissa hjärnregioner aktiveras, om man blir vittne till en annan människas lidande. Detsamma gäller förresten för vissa djur. Däremot är det säkert att man kan lära sig empati. Om 1700-talet, upplysningens tid, är en period av ändlösa debatter om medlidandet, i synnerhet om frågan om det skall finnas ett medlidande med folk som man inte känner och aldrig kommer att träffa, så är redan diskussionen ett tecken på att empatin håller på att utvidgas – från gemenskapen, familjen, stammen, byn till en större enhet som så småningom fick heta samhälle.Stephen Kings ”Det” är en bok av ett slag som man kallar för ”skräckroman”. Få författare tycks komma dödens fasa så nära som han. Därför läser folk hans böcker: För att genom hans gestalter och deras öde bekanta sig med det otäckaste som finns i livet. Som tur är, tar boken slut. Det finns en väg ut ur händelserna, och personerna är fiktiva. Men själva läsandet är en övning i empati. Så är det med all litteratur, och med romanen i synnerhet: Om det finns en skola i empati, så består det i att stifta bekantskap med folk som man läser om. Man får dela deras erfarenheter, deras syn på världen, deras sätt att tänka. Och när romanen utvecklades till den dominerande litterära genren under 1700-talet, när den behärskade människornas fantasi fram till långt in på 1900-talet, så berodde det också på dess roll som en agentur för empati. Fritz Breithaupt vänder också på argumentet: Sedan många år tillbaka tycks folk bli mindre empatiska. Beteendevetare kan mäta sådana utvecklingar. Och så läses det mindre. Att det finns en koppling mellan utvecklingarna skriver Breithaupt inte. Men man föreställer sig att de åtminstone är olika uttryck för en och samma rörelse.Empatin är varken god eller ond. Att lära sig förstå andra människor, betyder varken att de blir bättre för att de möter empati eller att man själv blir det. Att förhöja inlevelseförmågan till det ultimata redskapet för att skapa en fredligare värld är därför ett misstag, som uppstår för att man förväxlar empati med moral. Och så förhindrar misstaget att man förstår vad som verkligen driver andra människor. Stephen King visste bättre.Thomas Steinfeldtförfattare och professor i kulturvetenskap

Efter den arabiska våren vad blev det egentligen kvar när revolutionens damm lagt sig? Två aktuella utställningar visar just nu det konstnärliga eftermälet av en omvälvande tid i början av 2010-talet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vi har besökt utställningen ”Habibi – the revolutions of love” på Medelhavsmuseet i Stockholm, och ”Oläkt” på Moderna museet i Malmö. Reportage av Jenny Teleman och samtal med konstkritiker Linda Fagerström.HOTELL VITA HÄSTEN – KRIGSMULLER I OPERETTSKRUDI veckan var det premiär för operetten Hotell Vita Hästen på Folkoperan i Stockholm. Skriven 1930 i en tid av politiska spänningar och mullrande krigshot – vad kan den berätta för oss idag? Samtal med kritiker Thomas Nordegren. MINIMALISTISK PIONJÄR I KONSERTFILMPå fredag är det svensk biopremiär för konsertfilmen ”Ryuichi Sakamoto: Opus” – en minimalistisk konsertfilmen om den lika minimalistiska kompositören som gick bort för ett år sedan. Samtal med musikjournalisten Andres Lokko om en musikalisk pionjär.ESSÄ: MER EMPATI GÖR INTE VÄRLDEN BÄTTRERomanläsning är en övning i medkännande. Som en händelse minskar denna läsning och empatin i takt. Men vi gör fel om vi sätter vår tilltro på empatin, säger Thomas Steinfeld i dagens radioessä.Programledare: Lisa WallProducent: Eskil Krogh Larsson

Vi har vant oss vid att höra spöken. Men en gång i tiden var inspelade röster och musik något häpnadsväckande. Thomas Steinfeld tar Thomas Mann till hjälp får att få oss att se hur märkvärdigt det är. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Långt uppe i de Schweiziska bergen ligger ett sanatorium med namnet ”Berghof”. Några år innan första världskrigets början samlas där en brokig skara patienter, uppenbarligen förmögna kvinnor och män från olika europeiska länder. De verkar söka bot mot lungsoten, men har faktiskt bestämt sig för att tillbringa resten av sina liv på denna stillsamma plats halvvägs mellan slättlandet och himlen. Plötsligt står en låda i pianosalongen, ett matt svartbetsat skrin som med en silkeöverspunnen kabel anslutits till en väggkontakt. ”Det är ingen apparat och ingen maskin“, utropar hovrådet Behrens, direktören för sjukhuset, när han får syn på underverket, ”det är ett instrument, det är en Stradivarius, en Guarneri där råder resonans- och svängningsförhållanden av det mest utstuderade raffinemang.“ Skrinet är en grammofon.Tekniken är så ung, publiken är så oerfaren i umgänget med konserverad musik, att den applåderar när nålen nått det sista varvet. Lyssnarna ropar på mer, de skrattar när en sångare övergår till falsett, de ropar ”bravo“ när sluttonikan nåtts. De första erfarenheterna med tekniskt reproducerad musik måste ha liknat de första mötena med fotografiet: händelser, liksom utrivna från tillvaron, men på ett otäckt sätt likt det som verkligen skedde, konstgjort, drömaktigt, dött, dock intill förväxling samstämmande med den levande naturen. Och inte bara det: ögonblicket, som bara en gång inträffade för att aldrig komma igen, fanns nu bara där – närvarande som ett glas vatten eller en skruvmejsel, alltid färdigt, alltid redo, alltid upprepbart, här och där och på vilken ort som helst.”Bergtagen” heter romanen, i vilken den tyske författaren Thomas Mann i början av 1900-talet berättade om en ung man, som egentligen hade kommit till detta mellanrike för att hälsa på en äldre kusin. Men Hans Castorp, en ingenjör utan yrkeserfarenhet, som det heter i boken, utvecklar en ostadig feber och stannar, först en månad, sedan flera månader. Till slut blir det sju år som inte upplevs som en tid som går utan som ett enda långt nu. Han samtalar med de andra gästerna, han förälskar sig i en dam från Ryssland, han spelar kort. Ingenting blir bestämt. Då ser han grammofonen, i bokens sista kapitel, och han möter sitt öde: ”Han uppfylldes av en bestämd aning om en ny passion, ny förtrollning, ny kärlek.“ Hela hans uppmärksamhet tillhör nu apparaten. Hans bästa tid är natten, när han har grammofonen för sig själv.Pianosalongen fylls nu med ”andemusik”, i ordets egentliga mening, med musik framförd av spöken: ”Han såg inte de sångare och sångerskor som han hörde, deras personer dvaldes i Amerika, i Milano, i Wien, i S:t Petersburg och kunde gärna få stanna där, ty han hade det bästa av dem, deras röster, och han uppskattade denna rening eller abstraktion.“ Och så sitter Hans Castorp i sin fåtölj, med huvudet lutat mot axeln, och väcker andarna till liv: Varje gång det faller honom in, varje gång när han trycker på en knapp, så måste de uppträda igen, alltid lika unga, alltid med samma toner, alltid beredda att upprepa samma ord med samma andetag. Och ju mer de sjunger, och närmare de kommer honom, desto mer närmar han sig också dem, desto mer blir han själv en spökfigur.En gång i tiden var dessa andars uppträdande i den verkliga världen någonting så oerhört och häpnadsväckande, att lyssnarna ville ge dem stående ovationer. Då var andarna bara enstaka varelser i en akustikens värld fylld av helt andra ljud, eller av inga ljud alls. Sedan dess har andarna nästan helt övertagit herraväldet över öronen. Och så blev de så vanliga, att lyssnarna glömde att de lever i andarnas sällskap. Eller är det tvärtom: att människorna vant sig att leva i andarnas värld? Ty vad som hände i musiken, det hände vid samma tid också i filmen, där städer och landskap, människor och folkmassor dök upp i mörka biografsalar, så att filmerna i all oändlighet kunde berätta om Faust eller Nosferatu eller Buster Keatons oändliga kamp mot missödet.Denna andarnas värld har påfallande likheter med ”hades”, antikens dödsrike. På ”samma sätt som den tekniska reproduktionens röster inte har någon kropp, så hade antikens döda ingen materiell tillvaro. De bestod av dimma. Försökte man att röra vid dem, så grep man i det tomma. Ett slags liv fick de enbart, när de fått i sig en droppe blod, så som rösten på grammofonen, som först börjar sjunga när en lyssnare satt igång svängskivan. Men så liknar dessa andar inte bara de levande döda från ”hades”, utan också spöken, i sin moderna utformning, de som går omkring i ödsliga hus, de stackars varelserna som är tvungna att natt efter natt och i all evighet utföra samma dåd, tills en nådig själ förbarmar sig över gengångaren och bryter, om inte förbannelsen, så åtminstone elkontakten.Tre verk är det som Hans Castorp, ett ”livets sorgebarn“, inte tröttnar på att lyssna till: Ur Giuseppe Verdis ”Aida” är det finalens duett: ”Tu – in questa tomba“, ”du – i denna grav“. Dessutom är han mycket förtjust i Georges Bizets opera „Carmen“, historien om en dubbelt eller till och med trefaldigt misslyckad kärlek. Slutligen fastnar han vid Franz Schuberts sång ”Lindenbaum“: ”vid brunnen framför porten“. Hans latenta sympati för döden hittar äntligen det passande ackompanjemanget: ”Hans Castorps tankar eller aningsfulla halvtankar flög högt medan han satt ensam i natten framför sin putsade musiklåda – de flög högre än hans förstånd räckte, det var alkemiskt uppdrivna tankar. Å, den var mäktig, denna själens förtrollning!“ Det dröjer dock inte länge innan andarna blir farliga. Hade han lyssnat i sällskap, tillsammans med de andra patienterna, kanske till och med i en konsertsal, så hade hans förtrollning dämpats av det sociala umgänget. Men ensam som han är, utvecklas den alltför nära bekantskapen med andarna till en fråga om liv och död. Romanen slutar, som bekant, med att hjälten lämnar sanatoriet i bergen. Han reser ner till slättlandet, ner till kriget.Förresten var Thomas Mann själv en ivrig anhängare av grammofonmusiken. Inte från början, inte 1920, när han kallade den för ett ”barnsligt och enformigt gyckelverk“. Men några år senare köpte han själv en skivspelare, av det tyska märket ”Cremona“. Och denna apparat beundrade han som ”ett ymnighetshorn som flödade av munter och själfull konstnärligt njutning“. Det dröjde inte länge innan gästerna, som han själv hade bjudit in till te och kaka, klagade över att det inte längre gick att tala med honom, för skivornas skull. De undkom inte andarna som Thomas Mann manade fram, åtskilda från sina kroppar i tid och rum.Thomas Steinfeld, författare och professor i kultursociologi

Självgod, frejdig, rak, rolig, inskränkt. Skåningen väcker känslor och bilder. Vi ger oss ut jakt på vem skåningen egentligen är i kulturen tillsammans med bland andra författarna Maria Maunsbach och Björn Ranelid. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. REPORTAGE: SERIER SKA TECKNA BILDER AV SKÅNINGEN PÅ LANDSBYDGEN – FÖLJ MED TILL GÖINGEBYGDENDet finns många stereotyper om skåningar. Nu ska sex serietecknare testa ett nytt sätt att slå hål på dem – genom att skapa nya berättelser om invånarna på Skånes landsbygd. Vår reporter Amanda Lindström följde serietecknaren Julia Hansen till Östra Göinge.GÄST: MARIA MAUNSBACH OM SKÅNINGEN I KULTUREN – ”TAR MYCKET PLATS OCH ÄR DÄRFÖR EN BRA FIGUR ATT GÖRA NER”Författaren och tidigare Sveriges Radio-medarbetaren Maria Maunsbach använder rikligt skånska miljöer i sina romaner, i den senaste, ”Lucky Lada och jag”, inspireras hon av Fritiof Nilsson Piraten och tecknar ett porträtt av uppväxtorten Höör. Hon besöker P1 Kultur för att reda ut vad skånsk kultur egentligen är – och vilken status skåningen har i kulturen i stort.INTERVJU: BJÖRN RANELID OM VAD DET ÄR ATT VARA SKÅNINGFörfattaren Björn Ranelid har utsetts till Årets skåning 2023 av Stiftelsen Skåneländska flaggans dag och Kvällsposten. Så vår reporter Ottie Marusarz ringde upp honom för att fråga vad den skånska identiteten betyder för honom och hans författarskap.REPORTAGE: NIMO AHMED ALI FILMDEBUTERAR SOM MMA-FIGHTER I FILMEN ”AMINA”Med envishet kan man landa en filmroll som man drömt om. Det skedde i alla fall för Nimo Ahmed Ali som spelar den ensamstående mamman Amina, som är beredd att offra det mesta för ett proffskontrakt inom den tuffa kampsporten MMA. Vår reporter Björn Jansson har träffat stjärnskottet och regissören Ahmed Abdullahi.ESSÄ: THOMAS STEINFELD OM ATT VI LEVER I EN VÄRLD AV SPÖKENVet du om att du lever i en värld full av andar och spöken? Eller har du kanske blivit så van vid rösterna från poddar och musikinspelningar att du inte tänker på att det är hädangångna tillfällen som gång på gång går igen? Thomas Steinfeld påminner oss i dagens OBS-essä om detta med hjälp av en författare som kom att bli nästan för förälskad i sin grammofon. Nämligen Thomas Mann.Programledare: Lisa WallProducent: Felicia Frithiof

Rullväskan duger inte symbol för lycka eller olycka. Thomas Steinfeld belyser den djupa skillnaden mot den klassiska resväskan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Om det någon gång skulle skrivas en historia om den moderna konstens mest använda föremål, så skulle den handla om resväskan. Inte den moderna sorten, den som har hjul, så att man kan dra den efter sig som en följsam hund, utan den gamla, fyrkantiga resväskan, den som tillverkats av någon sorts härdad kartong som klätts med plast eller läder, den som har ett handtag, två snäpplås och kanske ett snöre bundet runt mitten. En hel vägg av sådana väskor kan beskådas på ett museum i Gdansk, som är tillägnat minnet av andra världskriget, en hög av sådana väskor ligger i “Mémorial de la Shoah“ i Paris, och i Liverpool finns ett konstverk bestående av väskor i betong, till åminnelse av alla som lämnat staden, mestadels för USA. Och så kan man fortsätta, med hundratals exempel från konsten, men också från litteraturen. Vad vore Karl Rossmann, hjälten i Franz Kafkas ofullbordade roman ”Den försvunne”, även känd som Amerika, utan sin resväska? Och vilket slags väska hade „the Rolling Stones“ i sinnet, när de år 1971 framförde: “Well, I followed her to the station, with my suitcase in my hand”, i en låt som bär titeln “Love in Vain” och som ursprungligen sjöngs av bluesmusikern Robert Johnson? “Jo, jag följde henne till stationen, med min resväska i min hand.“Väskan, som måste bäras, är en symbol för själva resan, både den lyckliga och den olyckliga. I den lyckliga versionen bär den klistermärken från hotell i fjärran länder, och skrapmärkena berättar om allehanda äventyr som berikade livet. I den olyckliga varianten står resväskan för flykt och fördrivning, för de få ägodelar som möjligen kunde räddats ur en förstörd tillvaro, för nöd och förtvivlan. Båda varianter förenas i sin melankoli, men också i det att de uppstod i samband med resans mekanisering. På den gamla tiden, när man reste med en droska, red på en häst eller gick till fots, hade man inga resväskor, utan olika säckar, och för de större förflyttningarna användes kistor. Resväskan kom med tåget, den följde med bilen – och så förblev det, så länge de mer välmående kunde ropa till tjänstefolk och de fattiga inte hade något annat val än att bära väskan själv. Rullväskan uppfanns först under sjuttiotalet, och de dröjde flera decennier innan den blev populär, inte minst för att den i början brukade tippa åt sidan. Rullväskan blev dock aldrig ikonisk, som den gamla väskan, den rektangulära med handtag och lås. Men hur kunde det dröja så länga innan rullväskan tog över? En väska som bär sig själv – idén är ju lysande men knappast hisnande innovativ. Väskan fanns, hjulet fanns. Men rullväskan blev en av de där uteblivna uppfinningarna, de man tycker att någon borde ha tänkt på, men inte gjorde. Som stigbygeln, som varken de gamla grekerna eller romarna kände till, så som lien, som uppfanns först under medeltiden, så som hjulet, som nådde den amerikanska ursprungsbefolkningen först med den europeiska kolonisationen? Det har sagts att den burna väskan var ett uttryckt för ett samhälle dominerat av män. De förmådde att bära väskan, de förväntades att kunna bära sitt öde själva. Kvinnan däremot behövde hjälp med den tunga lasten. Och så ansågs rullväskan vara ett feminint redskap. Insikten bär dock inte långt, inte bara för att det fanns stora och små resväskor, inte bara för att också männen insåg rullväskans fördelar, utan framför allt för att den burna väskan och rullväskan har olika ursprung: Den första modellerades efter skåpet, den andra efter säckkärran. Den burna väskan står för ett undantag. Hela tillvaron skall rymmas i en låda, I förminskad form, med en mer eller mindre strikt begränsning av det nödvändiga och enbart för en begränsad tid. Den franske konstnären Marcel Duchamp skapade under sena trettiotalet „la boîte en valise“, en resväska som innehöll små reproduktioner av alla verk som han hade arbetat med. Denna låda är ett mönster för alla burna resväskor, de lyckliga liksom de olyckliga. Annorlunda är det med rullväskan. Den står inte för ett undantag, utan för mobiliteten själv. Den formar en enhet med människan, gemensamt vandrar, går, springer de genom flygplatser och tågstationer, hotellhallar och konferenslokaler med väskan släpandes efter sig med den ena handen och mobiltelefonen i andra handen. Eller är det tvärtom, så att rullväskan puttar människan framför sig, över släta stengolv, asfalt och mattor? Ty också underlaget tillhör rullväskans symbolik: Den fungerar bara på banade vägar, bara på ställen, som har byggts för att användas av otaliga i ohindrade framfart. Varje försök att dra en rullväska över kullerstensgator, grusvägar eller till och med över en gräsmatta mynnar ut i ofrivillig komik. Övergången från den burna väskan till rullväskan är därför inte bara ett ergonomiskt framsteg eller ett uttryck för en förändring i förhållandet mellan könen. Den är ett tecken på att själva tillvaron förändrats, för en stor del av mänskligheten.Den gamla resväskan hade en motpart. Den var hemmet, och den oändliga sorgen som ligger i de många konstverken som består av väggar eller högar av gamla väskor grundar sig i vetskapen att de som en gång ägde dessa medtagna föremål, hade förlorat sin plats i livet. Rullväskan saknar en sådan motpart. De står för en livsform där resan och uppehållet går in i varandra, utan avbrott eller paus. Var man än är, så är man redan nästan borta, och vart man än kommer, så når man aldrig dit. Och så fortsätter det, från ort till ort, från station till station, från land till land, i en ström utan strand. Ty människan med rullväskan är aldrig ensam. Den är enbart en del av en gigantisk rörelse av likartade nomader, som alla drar sin bullrande tillvaro med sig. Aldrig kommer rullväskan i hårdplast att utvecklas till ett konstens favoritföremål så som den gamla resväskan blivit. Den duger inte som en symbol för lycka eller olycka, för hopp eller förtvivlan. Den får inte ens skrapmärken, för att inte tala om bucklor, och när den går sönder, så knäcks den med en gång, i stället för att långsamt falla isär så som den gamla resväskan gjorde, som ett tecken också för hur minnen blir suddiga ju längre tiden går.“Tonight I'll be staying here with you”, sjöng Bob Dylan någon gång I slutet av sextiotalet, på ett album med titeln “Nashville Skyline“, “ikväll skall jag stanna här med dig”. Texten börjar med att sångaren slängar sin resebiljett ut genom fönstret, sedan följer resväskan. Aldrig skulle han gjort detsamma med en rullväska.Thomas Steinfeld, författare och professor i kulturvetenskap

Kan man förstå det moderna samhällets utveckling utifrån vår inställning till mjölk? I den här essän berättar Thomas Steinfeld om en mirakeldryck med kort hållbarhet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2022-03-23.I mitten av 60-talet lyssnade ungdomen i västra Europa på en låt, som en brittisk popgrupp med namnet "Herman's Hermits" hade spelat in: "No milk today, my love has gone away", löd refrängen. För alla lyssnare som växte upp bara tio eller tjugo år senare måste låttexten varit en gåta: Vad kunde en dryck i plastificerade pappkartonger ha med kärleken att göra? Bara de äldre visste: Den älskade kvinnan hade lämnat det gemensamma hushållet. Förbrukningen av mjölk hade därför minskat i huset, och så ombads mjölkmannen att hoppa över leveransen.Mjölken hade vid denna tid förklarats som källan till folkets hälsa. Den skulle vara en basföda för den framväxande socialstaten, bredvid bröd och potatis. Den delades ut i skolorna, så att barnen skulle få starka ben och spänstiga muskler, den rekommenderades för de gamla, så att de inte skulle bli så sköra. "Mjölk, världens bästa dryck", hette det i reklamen, eller "mjölken växer man aldrig ifrån". Men så var mjölken en färskvara med kort hållbarhetstid.Mjölkmannen, som tidigt varje morgon ställde en plomberad flaska framför dörren, behövdes eftersom färsk mjölk inte höll sig längre än två, tre dagar. Mjölkmannen fanns i många länder, i USA liksom i Storbritannien och i Sverige. Och eftersom många hushåll ännu under 60-talet inte hade något kylskåp, blev fristen ännu kortare. En hel infrastruktur av mjölkbilar, mjölkaffärer och mjölkbodar byggdes upp för att snabbt dela ut vad "naturen" hade att bjuda.Men naturen bjuder inte alls. Komjölken må ge sken av att kunna ersätta vad kvinnan kan ge sitt spädbarn. Den må framställas som livets främsta källa. Men ett mejeri är inget bröst, och mjölken är framför allt en industriprodukt. Den måste filtreras, pastöriseras och kylas för att över huvud taget kunna säljas i större mängder och transporteras över längre avstånd. "Gammaldags mjölk“ däremot, möjligen tillverkad på ett "hjordnära“ sätt, var en hälsorisk av större mått, potentiellt smittad med tuberkelbakterier, salmonella, listeria och annan ohyra. Mjölkens betydelse som handelsvara var därför försumbar ännu en bra bit in i 1900-talet, till skillnad från syrad mjölk, smör och framför allt ost.Mjölken är en industriprodukt. Och den är en fiktion. Visserligen vet man att mjölk är ett kroppsekret. "I've sucked the milk out of a thousand cows“, sjunger Bob Dylan i en av sina senare låtar, “jag har sugit ut mjölken ur tusen kor”. Men vem vill höra sådana detaljer, var mjölken kommer ifrån? Vem vill komma däggdjurshonans juver så nära, vem vill möta alla flugor som brukar susa runt djurets bak- och undersida? Och varför visar mjölkreklamen så många bilder av kor, men sällan fotografier av kalvarna som är sekretens naturliga mottagare? För att inte tala om alla kalvar, som, inte äldre än en dag eller två, forslas bort från sina mödrar för att ge plats åt människan som vill komma åt deras mjölk.Mjölken är en ideologisk produkt, om någon. Det märks på många sätt, till exempel på att det nästan bara är den egna nationens mjölk som man kan tänka sig att dricka. Visserligen finns den typen av förbehåll också för kött. Men bredvid all köttfärs från svenska gårdar så erbjuds det I alla fall lammstekar från Australien och ankbröst från Frankrike. Men mjölk från Tyskland? Eller från Polen? Det är kanske någonting skumt med mjölken, drycken är på ett obehagligt sätt intim. Därför, tycks det, är det bäst att hålla sig till den egna nationens.Och så är det bäst om man inte talar alltför mycket om hur mjölken produceras. Föreställningen om mjölken som en livets källa tycks kräva ett visst mått av infantilisering. Den blev synligast i en reklam från sena åttiotalet, som visade bilder på både Moderaternas partiordförande Gösta Bohman och Vpk-ledaren Lars Werner som bar mustascher av filmjölk.Mjölken gör det lätt för sådana lekar. Den må vara ett kroppsekret, men den bär oskuldens färg, den tycks fräsch som ett nytvättat linne. Färgen döljer att mjölken, liksom alla andra produkter som bearbetats i ett industrialiserat jordbruk, bär på kemiska medel som används för att få fram denna renhet, från insekticider, som skall hålla bort småkrypen, till hormoner, för att få kalvarna att växa snabbare, till mjukgörare, som används för att hålla plaströren i stallet elastiska. "Från svenska kor som har det bra“, brukar mejerierna ropa, antydande att främmande kor mår sämre. Mjölk är en fantasi om nationens renhet.Men det dricks allt mindre mjölk. Konsumtionen minskar stadigt. "Get off of the sour milk sea“, sjöng the Beatles i en låt som egentligen skrevs för ett album från år 1968, men släpptes först femtio år senare: “Bryt upp och lämna den sura mjölkens hav.“Det som man lämnade bakom sig någon gång under åttio- eller nittiotalet var samförståndet. Den gemensamma idén om att mjölken skulle vara trolldrycken som skulle skapa ett enigt, sunt och stadigt framåtskridande folk. Det första tecknet på en sådan brytning syntes i framkomsten av de olika mjölksorterna: från lättmjölken under sena sextiotalet till mellanmjölken under det tidiga åttiotalet till dagens breda utbud av mjölksorter, allt enligt den enskilda kroppens beskaffenhet och behov. Magi och målgrupp går sällan ihop, lika sällan som det ursprungliga går att förena med det tillverkade och tillrättalagda.Minskningen av fetthalten, för den smala, lätta kroppens skull, följdes inte bara av upptäckten att mjölkens renhet är en illusion, utan också av insikten om att långt ifrån alla människor kan dricka vad naturen tycks ha att erbjuda. När de flesta människor i världen inte tål mjölk eftersom de saknar vissa enzymer för att bryta ner den kan mjölken inte vara själva livets källa. På det viset har nordbons hängivenhet inför den vita drycken, som erbjudits människan av stora, godmodiga djur som betar på gröna ängar, istället blivit en angelägenhet för etnologer och kulturvetare, snarare än för folkbildare och politiker. Och visst vet man att det ligger en sophög bakom varje idyll.Senare kom andra drycker som gjorde anspråk på att bli en symbol för den hoppingivande gryningen, havremjölk till exempel, som påstås vara lik mjölk, men gjord för människor. Folket fick nya drycker, den här gången utan flugor, utan kemiska belastningar och utan kalvar som förgäves ropar efter sina mödrar. Men så var mjölken inte längre en symbol för en ny och bättre framtid. "A bottle stands forlorn, a symbol of the dawn“, heter andra versen i „No Milk Today”, låten från 1966, “en flaska står ensam kvar, en symbol för gryningen”. Gryningen finns kvar. Men hoppet har kommit bort, och flaskan har försvunnit.Thomas Steinfeld, författare och professor i kulturvetenskap

P1 Kultur laddar upp inför torsdagens tillkännagivande av litteraturpriset med att undersöka hur 18 svenskar blev världens mest inflytelserika litteraturkritiker. Och varför allt hemlighetsmakeri med vilka som är nominerade? Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Litteraturvetaren Paul Tengart har undersökt precis de här frågorna i en ny bok om litteraturprisets historia – han kommer till studion. Dessutom återvänder vi till förra årets pristagare Annie Ernaux som beskriver det som ”brutalt” att få Nobelpriset. Rollen som ”Nobelpristagare” har blivit ett speciellt sorts globalt kändisskap – hur det gick till pratar vi med Nobelexperten Gustav Källstrand om.DANIEL LEMMA ÄR TILLBAKA – I ADDIS ABEBADaniel Lemma slog igenom med dunder och brak i början av 2000-talet med filmmusiken till Josef Fares film ”Jalla! Jalla!” och hitlåten ”If I Used To Love You”. Nu har han, tillsammans med några av de största musikerna i Etiopien, knutit ihop sitt arv med sig själv och gjort en platta om Addis Abeba. Lisa Wall har intervjuat honom.ESSÄ: MJÖLK ÄR EN FANTASI OM NATIONENS RENHETKan man förstå det moderna samhällets utveckling utifrån vår inställning till mjölk? I den här essän berättar Thomas Steinfeld om en mirakeldryck med kort hållbarhet.Programledare: Felicia FrithiofProducent: Esfar Ahmad

Vad minns en stad? Vems liv lyfts fram och vilka erfarenheter är det som vi ska komma ihåg? I Malmö så pågår just nu flera processer som handlar om offentlig utsmyckning och monument som ska stötta oss som bor här i vårt kollektiva minne. "GLÖMSKANS ARKIV" BEVARAR MINNET AV VÅLDImorgon är det premiär för det sceniska körverket "Glömskans arkiv" på Malmö Konsthall. Hör regissör Saga Gärde; författaren Athena Farrokhzad; tonsättaren Tebogo Monnakgotla och medverkanden Kamal Masri i ett samtal om kollektivt minne och rasistiskt våld.ANTIRASISTISKT MONUMENT SKAPAS I MALMÖJust nu pågår arbetet med att skapa ett antirasistiskt monument i Malmö. Frågan om ett minnesmärke för den rasistiskt motiverade seriemördaren Peter Mangs väcktes av Malmöbor för fyra år sedan. Varför är det viktigt att skapa en fysisk plats i stadsrummet för att minnas? Samtal med projektledarna Rena Baledi och Anna Wahlstedt samt Rebecka Katz Thor som forskar kring minne och monument.ESSÄ: URSÄKTA VAR ÄR KLOCKAN? Klockorna var inte bara ett mätinstrument. De förändrade hela vår uppfattning om tid. Thomas Steinfeld funderar på hur det tickar i oss idag.Programledare: Lisa WallProducent: Eskil Krogh Larsson

Klockorna var inte bara ett mätinstrument. De förändrade hela vår uppfattning om tid. Thomas Steinfeld funderar på hur det tickar i oss idag. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I början av Jules Vernes roman “Jorden runt på 80 dagar” sitter en rik engelsman i sin fåtölj. Fötterna i blänkande skor placerade precis intill varandra, nacken är sträckt, huvudet höjt. Phileas Fogg inväntar sin nya betjänt. Hans ögon är riktade mot en komplicerad klocka, som visar timmarna, minuterna, sekunderna, dagarna, månaderna och åren. Den nya betjänten träder in, det visar sig att han är en fransman av varierande talanger, inte minst som cirkusartist och brandman. Men mannen med klockan fattar tycke för denna livets konstnär. Och så börjar en uppfostran: Betjäntens första uppgift blir att ställa sitt enorma fickur efter sin nya arbetsgivares kronografiska underverk. Fickuret hade gått med en försening av fyra minuter. Uppfostran blir ömsesidig, men det är en annan historia.Boken handlar, som bekant, om ett vad. Den mest exakta av alla människor hade hävdat att en resa runt jorden kan göras på åttio dagar. Några medlemmar av hans klubb höll emot, och så börjar en vild jakt över hela klotet, med ångbåtar, tåg, droskor, slädar och elefanter. Äventyr följer efter äventyr. Men i mitten av alla händelser tickar lugnet självt, i form av exakt synkroniserade klockor. Resenärerna får bara följa tidtabellen. Romanen ”Jorden runt på 80 dagar” publicerades år 1873. Den moderna kommunikationens teknik hade slagit en ring runt hela världen. Den hade slutits bara några år innan, och de samordnade klockorna var inte bara globaliseringens främsta uttryck, utan också ett av dess främsta verktyg.Klockarna hade då tickat under femhundra år. Visserligen fastställdes tiden också under medeltiden, inom kyrkorna och framför allt inom klostren: Munkarnas och nunnornars dagar var strängt reglerade, från bön till bön, och tiderna emellan mättes med hjälp av sandur, levande ljus eller ännu mera böner. Men tiden gick bara runt, från upprepning till upprepning, och så var det för all mänsklig gemenskap, från solens uppgång till solens nedgång, från fullmåne till full måne, från skörd till skörd. Så förblev det fram till slutet av 1200- eller början av 1300-talet. Man vet inte var eller hur det hände: Men då uppfanns spärren, den mekaniska hämningen som omvandlade en krafts obrutna gång till en jämn takt. Det är spärren som tickar, och det är spärren som skapar tidens jämna gång.Tickandet hördes först i städerna. Ju mer arbetsdelningen utbredde sig, ju mer olika yrken, sysselsättningar, stånd och skrå det fanns, desto större blev behovet av en samordning av tiden. Oavsett om det var sommar eller vinter, regn eller sol, ljust eller mörkt, så hade dagen numera 24 timmar, och alla var lika långa. Runt år 1400, vid renässansens början, fanns det offentliga klockar i alla städer mellan Palermo och Moskva, redan innan den europeiska handeln verkligen hade tagit fart. Exakta var klockslagen dock sällan. I en större stad som Venedig eller Paris hade mångfaldigandet av klockorna därför till följd, att det alltid hördes någon klocka som ringde, dygnet runt.Med handeln kom kreditväsendet, och så började man räkna i veckor, månader eller till och med år tills ett köp blev avslutat eller ett lån betalats tillbaka. Utan klockan skulle det inte kunnat ske: Den ordnade inte bara tiden, så att alla visste vad klockan hade slagit. Den kände till historien och öppnade framtiden. Den förvandlade en kretsformig rörelse till en linjär gång utan slut. Och så etablerade den jämnt gående, tickande tiden som ett fenomen i sig självt. De första klockorna installerades på kyrktorn, även om kyrkan uppfattade den linjära tidsmätningen som ett brott mot den gudomliga ordningen. Efteråt hängdes de på rådhusen och installerades på torgen, och när den industriella revolutionen kom, så syntes de på tågstationer, färjelägen och postkontor. Och så tickade de ovanför alla verkstadsgolv. En varas värde, hade Karl Marx förklarat, bestäms efter den genomsnittliga arbetstiden som används för dess produktion. Satsens sanning bekräftades genom stämpeluren som hängde bakom portarna. Klockan var en gammal uppfinning när ångmaskinerna började puffa. Men än en gång till blev den till det främsta verktyget för en social förändring av fundamental karaktär: Med hjälp av klockan skiljdes arbetet från alla andra sysselsättningar, yrket från det privata livet, tiden från fritiden. Klockan skapade ett samhälle, och ett samhälle skapade klockan.Sedan dess har många klockor försvunnit ur stadsbilden, en efter en och till slut nästan allihopa. Men de fortsatte att ticka. Folk hade börjat bära tiden med sig, först i form av fickuren, sedan som armbandsur. Tiden individualiserades, medan klockornas precision förbättrades tills de avvek från den exakta tiden med bara några sekunder om dagen. Om de offentliga klockorna betydde att de satte tiden för människan utifrån, så blev den personliga klockan ett tecken på att hon regerade över sig själv. Människan underkastade sig inte bara en tidsregim. Den valde den själv, underdånigt och suveränt på samma gång.Klockorna verkar numera ha slutat ticka. Ljudet började försvinna redan under sjuttiotalet, när de mekaniska verken i allt större mån ersattes genom en processor och en kvartskristall. Redan i början av denna utveckling var det vanligt att koppla ihop den digitala klockan med en kalkylator. Sedan dess har många funktioner kommit till: telefon, kamera, stegräknare, identitetsbevis, allting finns i samma apparat.Tickandet är dock kvar, även om det inte hörs, liksom klockslagen. Klockans ljud var ett tecken på människans disciplinering. Det försvann när tiden, i dess mest exakta form, sänkte sig djupt i den enskilda människan, så att den blev som stegens jämna gång, eller ännu mer: som ett hjärtslag. Då behövdes det ingen kontroll utifrån längre, eftersom det blev själen själv som hade börjat ticka, på ett mera pålitligt sätt än någon klocka innan gjort. Och så stabilt tickar det numera i människans inre, att skillnaden mellan arbete och fritid kunde upphävas och att flexibla öppningstider kunde införas och att man kan titta på kvällsnyheter även på morgonen.Fram till för inte så länge sedan var det brukligt att en anställd, när hen efter många års trogen tjänst gick i pension, fick ett armbandsur i present. Gåvan var sinnrik: Som avslutning av ett långt liv under kontroll överlämnades kontrollinstrumentet till den kontrollerade. Aldrig har jag hört att man gör likadant med en mobiltelefon.Thomas Steinfeld, författare och professor i kulturvetenskap

I slutet av den franska revolutionära eran stals konstverk från erövrade regioner och placerades i vad som senare blev Louvren. Thomas Steinfeld berättar om hur det påverkar vår konstsyn än idag. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Under sommaren 1794 skickades fyra franska lärda män till Belgien, Holland och de nyss erövrade områdena väster om floden Rhen. De skulle hitta och beslagta betydande konstverk och vetenskapliga objekt. Kort därefter flyttades flera dussin målningar ur den flamländska skolan till Paris, bland annat verk av Jan van Eyck och Peter Paul Rubens. Bilderna följdes av tusentals gamla manuskript från Aachen, Köln, Bonn och Koblenz, samt av stora mängder teckningar och träsnitt, antika pelare, mynt och medaljer, romerska sarkofager, historiska kanoner och sällsynta stenar. Männen var utsända av nationalkonventet, som vid denna tid utgjorde både Frankrikes parlament och regering, och de flesta av dessa objekt hamnade i Nationalbiblioteket eller i ett före detta kungaslott, som vid denna tid kallades "Musée central des arts", centrala konstmuseet, och som idag är känt under namnet Louvren.De lärde männen uppfattade sig själva varken som tjuvar eller rövare, tvärtom, de var övertygade om att de handlade inte bara för Frankrikes, utan också för mänsklighetens bästa: "Medan vi vinner över tyrannerna, skyddar vi konsterna", förklarade en av dem och fortsatte, att han såg fram emot att se dem uppvisade i franska museer. Märkligt nog motsatte sig konstkännarna i de berövade länderna för dett mesta inte detta. I stället var de förtjusta i idén att ett museum skulle ta emot alla dessa skatter. De gladde sig över att verken fick lämna kyrkorna, herresätena och privata salonger, så att alla människor kunde beskåda det bästa vad konsten hade kommit fram till. Bortrövandet av konst som krigsbyte har en lång historia, som går tillbaka till antiken. Mest hade det skett av materiella skäl, för verkens ekonomiska värde. När bildade franska revolutionärer började samla in de största konstskatterna i grannländerna hände det för första gången med blick på verkens estetiska och historiska betydelse.De franska rövartågen genom Europa fortsatte i allt större skala, när revolutionsarméerna under Napoleons ledning drog fram genom Italien, Egypten och senare till Moskva: Laokoongruppen hämtades ur Vatikanen, den väldiga farnesiska Herakles släpades ur kungens palats i Neapel, de fyra hästarna på Markuskyrkan i Venedig monterades ned och fördes bort. Senare följde egyptiska mumier, segergudinnan med vagn och hästar från "Brandenburger Tor" i Berlin och många andra konstverk. Allting plockades ner, packades i stora lådor och reste i långa processioner till Paris. Den franska huvudstaden hade, enligt revolutionspolitikernas åsikt, blivit till frihetens hemvist i världen. Där bodde ett folk, som betraktade sig som den republikanska antikens sanna arvtagare. De kunde inte föreställa sig en bättre placering för ett betydande konstverk än civilisationens centralort, och många konstkännare utanför Frankrike kunde det inte heller. Snart förenade Centralmuseet, som så småningom döptes om till "Musée Napoléon", den största konstsamlingen som någon gång funnits i världen.De lärda männen var inga dilettanter. Napoleons konstkommissarie Dominique-Vivant Denon och hans kollegor visste mer om konsten och dess förflutna än de flesta av sina likar i de utplundrade länderna. Det fanns ingen konsthistoria i dagens mening förrän långt in på 1800-talet. Det revolutionära Frankrikes konstkommissarier var vetenskapens pionjärer, de inventerade, systematiserade och centraliserade konsten. De upptäckte den medeltida tyska konsten, som dittills knappt blivit uppmärksammad. De skapade en ny form för att presentera verken, de såg till att det fanns verkstäder för restaurering, de utvecklade föreställningen att varje konstverk skulle betraktas bara för sig självt, som ett enastående dokument över människans förmåga att skapa och gestalta. Och så uppstod en jämförande konsthistoria, en förutsättning för att över huvud taget kunna bestämma stiler, epoker och individuella egenarter. Dessutom kunde tallösa konstnärer, som dittills rest till Italien för att utbilda sig, numera hitta sina modeller i det statliga museet."Beauty is bounty", "skönhet är byte", lyder ett talesätt som ofta tillskrivs Karl Marx. Bortsett ifrån att man inte hittar meningen i hans verk, ligger det mycket sanning i dessa ord: Sedan mer än tvåhundra år delar vi föreställningen om att ett museum är konstens högsta destination, och om några av kolonialmakter stulna konstskatter långt senare ska lämnas tillbaka, så flyttas de inte till kungapalatsen där de en gång rövades ifrån, utan till ett praktfullt museum. I och med det revolutionära Frankrikes konststölder förändrades föreställningen om vad konst är och hur man skall handskas med den, för all överskådlig tid. Ibland kan man läsa att Louvren var det första offentliga museet. Men så är det inte. Redan under det tidiga 1700-talet fanns det museer som var tillgängliga för offentligheten, i Basel, i Florens eller i London till exempel. Men till skillnad från alla andra museer var Centralmuseet i Paris ett företag av och för hela nationen. Det uppstod för att hysa alla konstverk som revolutionärerna hade samlat in från kyrkor och palats, både som ett tecken på segern över de gamla makterna och till skydd inför det upprörda folkets benägenhet att förstöra. Med rövartågen genom Europa och Egypten växte Centralmuseets bestånd mot det oändliga. Snart var Louvrens salar överfulla. År 1802 grundades tolv muséer i provinserna för att ta emot vad centralen inte längre kunde bärga, bland annat i Genève, Bryssel och i tyska Mainz. I den sistnämnda staden kan man fortfarande se trettio konstverk främst från renässansen som kommit från Paris, men som tappade sina rättmätiga ägare under de napoleonska krigens lopp.År 1815 slogs Napoleon för den sista och avgörande gången, i slaget vid Waterloo. Därefter började den enorma konstsamlingen i Paris upplösas, men i många fall inte direkt och inte helt - de åtta romerska pelare som en gång hade stått runt Karl den Stores grav i Aachen finns till exempel fortfarande på Louvren. I Köln mottogs de återvändande verken med en folkfest. När segergudinnan från "Brandenburger Tor" kom tillbaka till Berlin så skedde det i form av ett triumftåg, med kungen i spetsen. Men det fanns experter som den preussiske filosofen och statsmannen Wilhelm von Humboldt, som beklagade att man aldrig mer skulle se så många av de största konstverken på en plats, så som det varit i Paris. Idén om ett nationalmuseum spred sig dock från Paris till många länder: Preussen fick sitt "Altes Museum" under 1820-talet, i München skapades "Alte Pinakothek" år 1836, Sveriges Nationalmuseum öppnades år 1866, efter en femtio år lång förberedelsetid. Och koncepten lånades alltså från Paris, konströvarnas huvudstad.Thomas Steinfeld, författare och professor i kulturvetenskap

Efter nedslag i Sverige, Norge och Island styr folkmusikveteranerna Groupa nu sitt projekt "Kind of folk" söder ut på den fjärde volymen i serien har de angjort den iberiska halvön och gräver i spansk och portugisisk folkmusik. Groupa tar en paus i repetitionerna inför kommande turné och gästar dagens P1 Kultur.BATACLAN-DÅDET SKILDRAS I TVÅ NYA FILMERTerrordåden i Paris 13 november 2015 innebar ett stort trauma. Åtta år senare kommer nu två filmer som skildrar händelserna där 130 personer miste livet – och vad det nationella såret inneburit. Samtal med Felicia Frithiof, filmkritiker som tidigare arbetat för Sveriges Radio i Paris.MÖT DE SOM UTSER ÅRETS ROMANPRISTAGARENästa vecka utses årets mottagare av Sveriges radios romanpris – och vem som vinner avgörs av fyra bokcirklar. I dag hälsar vi på hos bokcirkeln IBB, Inte bara Biggles – en grupp på fem män som bor i Visby på Gotland. ESSÄ: VI HAR MYCKET ATT TACKA KONSTTJUVARNA FÖR En återkommande diskussion i vår tid handlar om återlämnande av stulna konstföremål. Men kan det också vara så att vissa konststölder räddade konsten? Den frågan ställer Thomas Steinfeld, författare och professor i kulturvetenskap i dagens OBS-essä. Programledare: Lisa WallProducent: Eskil Krogh Larsson

Goethes unge Werther lärde den moderna världen vad kärlek är, men finns det överhuvudtaget några äkta känslor gestaltade i romanen? undrar Thomas Steinfeld. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Ibland klär det nya upp sig till någonting skenbart vanligt. Som i denna berättelsens fall: En ung man från storstaden hamnar i provinsen. Några nya bekantskaper tar honom med på en utflykt till ett dansställe på landet, man tar droskan, en kvinna skall hämtas på vägen. Det blir den unge mannens uppgift att hämta henne. Och så står han plötsligen framför „en välväxt flicka av medellängd som bar en enkel vit klänning med blekröda rosetter vid armar och bröst“. Det tar ett ögonblick, och så är det förbi med honom. Ögon och öron har han enbart för henne, och så snavar han runt en drömmarnas värld.Den unge mannen och flickan i den vita klänningen tillhör en smal bok med titeln ”Den unge Werthers lidanden”, författad under slutet av 1700-talet av en tysk jurist med namnet Johann Wolfgang Goethe. Boken är inte den första moderna kärleksromanen, men en av de tidiga och säkerligen en av de mest inflytelserika, inte minst för sitt sorgliga slut: Werther uppvaktar flickan, som heter Lotte. Men hon är bortlovad och sin blivande make trogen. Den unge mannen försöker att finna sig i sitt öde, men lyckas inte. Till slut skjuter han sig med rivalens pistol.Goethe uppfann inte kärleken, och kärlekshistorier berättas sedan antiken. Ändå finns det någonting nytt i Werthers förälskelse: Den är absolut. Känslan driver honom ur alla sociala eller praktiska sammanhang. Bakom Romeo och Julia står ett ståndssamhälle och två familjer fientliga till varandra. Tristan och Isolde rör sig igenom dynastiska förvecklingar och skulle aldrig hittat varandra utan trolldryckens hjälp. Hos Werther och Lotte är det annorlunda: Skulle de följa sina känslor skulle de hamna utanför all gemenskap. Lotte blir kvar i kompromissernas värld. Men det är Werther som skapar modellen av vad äkta kärlek skall vara, fram till idag.”Den unge Werthers lidanden” var den första bestsellern inom den tyskspråkiga litteraturen. Den översattes snabbt till flera andra språk, till svenska till exempel, för just den absoluta kärlekens skull. Boken är dessutom skriven i ett nytt, levande idiom som ofta följer det talade språket, den bjuder på naturbeskrivningar av en intensitet som fram tills dess inte fanns: ”När jag ser småkrypens vimmel bland grässtråna, när jag känner alla otaliga, underbart formade maskar och myggor nära mitt hjärta …”. Och så fascinerades publiken av självmordet. Ett sådant dåd var oerhört på denna tid, skrämmande och dunkelt lockande på samma gång.Men med entusiasmen följde uppenbarligen en selektiv läsning. Publiken göt sina tårar bara på vissa ställen av boken och lät bli att läsa de andra. Ty Goethe hade inte missat att skildra med vilka medel hjärtat hade fått lära sig att uppföra sig som en naturkraft. Han berättar till exempel hur Werther gör sig redo för kärleken, innan han ens träffat en passande kvinna, och Goethe döljer inte heller att Werthers kärlek växer i samma mån som flickan i den vita klänningen blir honom oåtkomlig.Och inte bara det. Författaren blir ännu tydligare i skildringen av själva kärlekens fabrikation. När de två, Werther och Lotte, vill förklara sin kärlek till varandra, så hittar de inga egna ord, utan nämner en poet som skrivit en dikt som skildrar känslorna som de kanske förnimmer själva: ”Klopstock”. När Werther sörjer, så låter han sig inspireras till lidandet av en mörk saga från en mer eller mindre påhittad forntid. Och när han skall dö, så lägger han Gotthold Ephraims Lessings sorgespel ”Emilia Galotti” på bordet, öppnad vid sidan där en ung kvinna tar sin far till hjälp för att avsluta sitt liv.Varthän man tittar: Allt det äkta, det ursprungliga, det överväldigande i Werthers kärlek är lånat från någon annanstans. Originalet är en kopia, det äkta är bara reproduktion. Det är alltså föga förvånande att August Strindberg, en sällsynt noggrann läsare, i sin självbiografiska roman ”Tjänstekvinnans son” talar om Werther och romanen ”s. k. kärlek“.Världen hade väntat på den absoluta kärleken och dess tragiska slut. Innan den romantiska kärlekens uppkomst hade sexualiteten och den sociala ordningen hört ihop. Ingen skulle kommit på tanken att lägga ett äktenskap i händerna på två människor som uppenbarligen inte ens kunde behärska sig själva. Den romantiska kärleken och upplösningen av ståndssamhället hör ihop. Nu skulle det bara vara individen som räknades.Hur det faktiskt blev med det individuella i individen, hur särpräglad den enskilda människan måste vara för att bli uppskattad som ett universum i sig själv, var en annan fråga. Goethe gav ett näst intill cyniskt svar på detta spörsmål. Men svaret berörde inte behovet av att få träffa den ena, den enda människan. Den skall bara finnas i alla fall skulle finnas, i alla fall, under alla omständigheter. Och man ska bara tro på den, även om det inte finns några tecken på att den verkligen existerar.Boken ”Den unge Werthers lidanden“ är en brevroman. Men den omfattar enbart den älskandes brev. Det betyder dock inte att boken är en monolog. Det var läsarna som var de egentliga mottagare av breven. Tillsammans gick de genom hjältens öden, tillsammans gladde de sig över myrorna i gräset, och tillsammans grät de över att Werther och Lotte inte kunde hitta till varandra.När Napoleon, herren över nästan hela Europa, träffade Goethe år 1808, berättade den franske kejsaren, att han hade läst ”Den unga Werthers lidanden“ inte mindre än sju gånger. Han pekade till och med på en förmenad brist i boken, på någonting ”onaturligt”, som han trodde sig att ha hittat. Napoleon tog boken som en historia tagen från livet. Kejsaren var inte den ende och inte den siste, tvärtom: Den franske filosofen Roland Barthes publicerade år 1977 en bok med titeln ”Kärlekens samtal. Fragment“. En stor del av detta verk handlar om Werther. Och liksom Napoleon behandlar Roland Barthes den unge mannen som en verklig figur.Så gick det överallt i de västliga länderna. Läsarna lärde sig, i generation efter generation, att betrakta förhållanden till sina närmaste ur Werthers perspektiv, fram till att den romantiska kärleken blev måttet för all lycka i den verkliga världen. Och om de inte läste Werther, så följde de en av hans tallösa efterföljare, även om de så småningom flyttades ner till den sköna litteraturens nedre avdelningar. Sällan har en litterär uppfinning producerat så mycket verklighet. Typ: Så blev vår syn på kärlek. Så är den än i dag, och aldrig skall jag sluta älska dig.Thomas Steinfeld, författare och professor i kulturvetenskap

Under tisdagen inleds traditionsenligt årets bokrea. Vad betyder den traditionen i dag? Vi besöker en oberoende bokhandel som valt en lite annorlunda reastrategi. Vår litteraturredaktör Lina Kalmteg har djupdykt i de största katalogerna och handplockat fem böcker att fynda i årets bokrea – där finns bland annat en Nobelpristagare, en filmaktuell roman och en klassiker värd att satsa på.MUSEERNAS HEMLIGHETER: LINCOLNS STULNA REVOLVRAR1863 fick vår kung Karl den femtonde en present av Abraham Lincoln mitt under amerikanska inbördeskriget – två revolvrar med guldsmyckning. Hundra år senare skulle de stjälas från ett svenskt museum och vart de tagit vägen är fortfarande ett mysterium – också för Interpol. Mattias Berg söker svaret i det tredje avsnittet av serien Museernas hemligheter.ESSÄ: VEM BRYR SIG OM CHEFEN?Chefens roll har förändrats en hel del med den tilltagande specialiseringen på arbetsmarknaden. Men vem bryr sig egentligen om chefen och vill skildra ledarens perspektiv? Det undrar Thomas Steinfeld, författare och professor i kulturvetenskap, i dagens essä från OBS.Programledare: Lisa WallProducent: Felicia Frithiof

En och annan mellanchef tillägnas väl en roman, men generellt är de underordnades perspektiv som skildras i litteraturen. Thomas Steinfeld funderar över ett perspektiv få tycks vilja se. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Kontoret har en egen litteraturhistoria. Den börjar innan förrförra sekelskiftet, när de nya nationalstaterna utvecklade en alltmer omfattande byråkrati, och när allt fler företag blev så stora att de behövde en egen organisation framför allt för bokföring, inköp och försäljning samt för korrespondens. Italo Svevos “Ett liv” från 1892 är en tidig kontorsroman liksom Elin Wägners ”Norrtullsligan” från 1908. Böckerna handlar om unga, bildade, men maktlösa och mestadels dåligt betalda människor. De får titta uppåt när de vill se någonting av världen, uppåt till ett helt samhälle, som uppenbarligen klarar sig alldeles utmärkt även utan kontoristernas mödosamma insats. Förmodligen finns det tusentals sådana romaner. Och genren består i vår tid.Men om publiken är väl förtrodd med kontoristernas själsliv, om den vet mycket om deras förhoppningar och deras besvikelser, om deras privatliv, deras intriger och deras ofta fåfänga försök att göra sig själva till oersättliga medarbetare, så är det förvånansvärt tyst om motsidan. Det är svårare att hitta en kontorsroman med titeln ”Chefen”, och det finns ingen motsvarighet till den tyske sociologen Siegfried Kracauers banbrytande studie ”De anställda” från 1930, med perspektivet riktat mot andra sidan av makten. Visserligen publiceras det böcker om chefen i oändliga mängder: De handlar om hur man blir chef, hur man blir en bättre chef eller hur man klättrar upp i hierarkin så att man blir chefernas chef. Men det är inte ofta man kan läsa om de lägre anställdas uttråkade miner som kan förvandla ett möte till ett långsamt och kvalfullt nederlag för ledaren. Sällan får vi en beskrivning uppifrån av det åtråvärda skvallret som enar en klick och kan förstöra en hel arbetsmiljö. Och få har någonsin lyckats skildra ett krissamtal i telefon, från den dåliga nyhetens ankomst, framförd med stammande röst, till den hysteriska bestämdheten, som brukar följa en stunds stumhet, till alla tvivel och betänksamheter, som blir kvar efter ett beslut.Innan tysken Niklas Luhmann blev en av 1900-talets främsta sociologer, arbetade han som tjänsteman. Under sina åtta år i den statliga förvaltningen, från 1954 till 1962, började han bygga upp en gigantisk arkivlåda, som senare blev fundamentet till sjuttio vetenskapliga böcker och flera hundra artiklar. Han skaffade sig därutöver erfarenhet för skriva tre korta föredrag, som skiljer sig från hans annars mer eller mindre abstrakt formulerade verk. ”Den nya chefen” är temat för det första föredraget, det andra handlar om ”spontana ordningar” på kontoret och i det tredje föreslår han en ny socialteknik kallad för ”undervakning” – i motsats till ”övervakning” – för att få kontroll över människan som vill bestämma över det mesta utan att dock verkligen vara förtrodd med både ämnet och rutinerna. Föredragen publicerades först flera år efter Niklas Luhmanns död år 1998. Den som vill skriva en roman med titeln ”Chefen” hittar grunddragen till sin huvudperson här.I den dunkla tiden före byråkratins genombrott, förklarar Luhmann, fanns det chefer som var produktionsledare, krigshövdingar, huvuddansare, medlemmar av stamrådet och mycket annat, allt på en gång. I några sällsynta fall tycks sådana chefer finnas kvar, mest i mindre, familjeägda företag. Med förvaltningens segertåg genom samhället förändras dock chefens funktion, genom att den gamla chefens funktioner delas upp, så att det uppstår allt fler chefer, på allt fler nivåer. Det blir alltså svårare att veta vem som ansvarar för vad. Men det leder också till konsekvensen att det faktiska ansvaret flyttas alltmer neråt i hierarkin, medan de högre cheferna mest sysslar med förmedling. Och detta i sin tur leder till att chefen blir tvungen att härska genom samarbete. Samarbete är dock inte så lätt som man skulle vilja tro. Luhmann skiljer mellan tre områden där ”chefsskap” – ett vackert svenskt ord, som enligt mitt vetande inte finns någon annanstans i världen – verkligen krävs. Enklast är det att vara chef på det första området: genom att hålla i kontakterna med världen utanför den egna organisationen. Att representera förvaltningen utåt, det är chefens privilegium, och nåde den underordnade som framför utomstående påstår sig kunna tala för hela sin enhet. Det andra området är initiativen: Det borde vara chefens uppgift att utveckla nya idéer, att komma på och genomdriva meningsfulla förändringar, att leda den egna organisationen till framgång och effektivitet. Men i samma mån som ansvaret flyttas neråt i hierarkin, desto mindre vet chefen om vad som egentligen görs inom sin organisation.Dennes insikter i arbetet, i dess villkor, i dess föremål och dess procedurer, är för begränsade för att verkligen kunna ta initiativ – med följden att chefens uppslag blir av alltmer verklighetsfrämmande karaktär. Dessutom blir varje uppvisning av sakkunskap en utmaning av chefens auktoritet. Farligast för chefen är dock vad som sker på det tredje av chefsskapets områden. Här handskas man med ”osäkerheter”: oväntade händelser som påverkar förvaltningens gång, plötsliga konflikter inom och utanför organisationen, utmaningar av alla slag. Ju mer chefen blivit till enbart förmedlare, förklarar sociologen, desto mera sannolikt blir det att de nedre anställda i fall av en kris börjar samarbeta direkt. De uppfattar sig som kollegor och stabiliserar sin tillvaro med hjälp av varandra, på chefens bekostnad.Luhmann lämnar inget tvivel om på vilken sida han står. Med enbart lite medlidande berättar han om statssekretaren som sjönk ihop när han fick gå i pension. Och med uppenbart nöje utvecklar han tanken om att det går att styra chefen underifrån: ”Jag uppfattar det som orättvist”, skriver han, ”att cheferna, som redan är privilegierade, dessutom får stöd genom till exempel seminarier om ledarskap, om personalutveckling, om kommunikationsfärdigheter. Minst lika meningsfullt vore det att utbilda de underordnade i teknikerna att handskas med chefen”. Och så utvecklar han en rad subversiva förslag, från att medvetet strypa informationsflödet uppåt till att i smyg överta tidsplaneringen genom att skapa tillgjorda tillfällen som kräver chefens uppmärksamhet. Till slut kommer det djärvaste förslaget: Möt din chef med respekt. På så sätt får den överordnande vad hen mest av allt vill ha, och du får göra vad du vill.Thomas Steinfeld, författare och professor i kulturvetenskap

I Sverige är artighetsfraser ganska sällsynta, och består av ett hej i kassan. Kanske finns en misstänksamhet mot högtravande formuleringar? Thomas Steinfeld funderar över poängen med artigheten. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.En gång stod jag i kön till kassan i en italiensk livsmedelsaffär. Damen före mig höll på att plocka ihop sina inköp, när hon märkte att hennes väska inte räckte till. Hon tittade upp mot kassörskan: Mi potrebbe dare una borsa, per cortesia? Kunde ni vara så vänlig att ge mig en påse? Kassörskan svarade: Certo givetvis. Hela proceduren avslutades med en mille grazie, tusen tack, på ena sidan, och en di niente, det var så lite, på den andra, och så nickades det hit och dit, innan kassörskan vände sig mot mig: Buongiorno, signore.Samtalet tog inte mer än tio sekunder, och ändå kastade det ett ljus över vardagen. Med ett litet leende drog damen därifrån.Artighet har två sidor. Den ena heter etikett och upplevs som ett register av mer eller mindre fasta regler om hur en människa skall uppföra sig. Den andra kallas för hövlighet och går ut på det motsatta: Den skapar rörlighet i beteendet gentemot andra människor, består i en skicklighet att upprätthålla en gemenskap under skiftande villkor. Den förutsätter inlevelse och improvisationsförmåga. Gemensamt för både etikett och hövlighet är att de kräver distans, framför allt till en själv. Man måste kunna stå tillbaka, vara beredd på att skapa plats för den andre, så att man kan lära känna varandra och ett ömsesidigt förhållande kan utvecklas. Både etiketten och hövligheten kräver därför inte bara självdisciplin, diskretion och uppmärksamhet, utan också tid, inte mycket, men ändå.Det finns en socialkritisk misstanke mot den goda tonen. Den tros markera en hierarki i samhället. Den lär befästa skillnaderna mellan högre och lägre skikt. Och så är det: När aristokraterna uppförde sig enligt etiketten, så visade de upp avståndet till folket. Samtidigt uttryckte de tillhörigheten till sina likar. Så länge det fanns ett borgerligt skikt som härmade aristokratin såväl i uppträdande som i förakt för de fattiga och ouppfostrade, gällde denna etikett. Den upplöstes efter andra världskriget i alla västliga industriländer, med tydliga avvikelser de enstaka samhällena emellan.Hövligheten må ha varit en aristokratisk dygd. Men den kan också främja jämlikheten. Om umgänget med människor, så heter boken som sedan mer än tvåhundra år gäller, i Tyskland liksom i Sverige, som det grundläggande verket för alla läroböcker om hyfs och hövlighet. Författaren hette Adolph von Knigge. Den första utgåvan publicerades år 1788, den svenska översättningen kom redan 1790. Och visst tillhör boken revolutionens intellektuella miljö: När det feodala samhällets ordning upplöstes, när folk plötsligt kunde flytta upp och ramla ner i den sociala hierarkin, och detta på kort tid, när man inte längre kunde veta om man hade en adelsman, en krämare eller en bonde framför sig då behövdes en välordnad distans människorna emellan: Alla fick lära sig att hålla sig tillbaka, så att de nya medborgarna inte genast stötte sig på varandra. Denna välordnade distans förmedlas bäst utan strikta regler. Och ju mera självklar den blir, desto civilare och mera lyckat blir samhället.Om uppkomsten av ordet du som allmän tilltalsform i Sverige finns det många berättelser. En handlar om motormännen, och om den inte är sann, så har den uppfunnits väl: Enligt myten var det bilisterna, mekanikerna och personalen vid bensinstationerna som var de första som sade du till varandra - pionjärerna för ett nytt, rullande, motordrivet samhälle. Alla deltog i samma projekt bortom klassernas gränser. Senare utvidgades förehavandet tills det omfattade ett helt folkhem. Inför den gemensamma framtiden bleknade skillnaderna inom samhället, och förmodligen tycktes den nya tilltalsformen vara praktisk, effektiv och sparsam, både med hänsyn till tid och till kraft.Om det verkligen är så att livet blir enklare, om man avstår från alltför mycket hövlighet, är dock en öppen fråga. Fram till sextio- eller sjuttiotalet var duet enbart förbehållet de närmaste vännerna eller familjen, om ens dem. Sedan spridde sig tilltalsformen till samhällets alla delar, förutom kanske till kungligheterna. Och mer än det: den spridde sig söderut, till kontinenten, till Tyskland och till och med till Italien eller Frankrike. Utvecklingen gick dock inte bara på ett håll. Ty samtidigt flyttade kramen norrut, och inte bara den, utan också hälsningskyssen. Man vad betyder då kramen? Det kan hända att den betecknar en närhet, som duet inte längre uttrycker.Men det kan också vara annorlunda: Den italienska un abbraccio har ofta ett drag av det melankoliska eller till och med förtvivlade: Livet är grymt, och här finns bara vi två som håller ihop. Och visserligen kan man uppleva en handskakning, i synnerhet om den används sällsynt, som en intimare hälsning än en kram. Men när nu duet reser söderut, medan kramen vandrar norrut, blir rutinerna osäkra, med osäkerheter och sociala olyckor till följd. Hej, jag heter Ola, det gläder mig att du är här, lär en svensk företagsledare i Tyskland ofta säga när han möter en av sina anställda, på tyska. Och visst låter hälsningen vänlig. Men den betyder inte bara att man kommer att släppa alla formaliteter. Den betyder också att man, oss två emellan, kommer att upphäva gränsen mellan det offentliga och det privata. Somliga förstår frasen som ett hot.Egenintresse och hövlighet går sällan ihop, i alla fall inte på ytan. Förmodligen kunde man bevisa, med empiriska medel, att hövligheten krymper i samma mån som ekonomin växer. Den goda tonen ger dock alltid sken av att vara på väg att försvinna. Det skulle inte kunna vara annorlunda, och inte bara för att den som talar om hövlighet brukar hysa ett intresse för att den består. Ty den förutsätter konventioner som alla känner till. Den är konservativ av princip. Det finns ingen hövlighet utan tradition.Hövlighet misstänks ofta för att vara någonting artificiellt, kanske inte lögnaktigt, så dock konstgjort och tillrättalagt. Den befinner sig i tvivelaktig närhet till hyckleri. Och visserligen är det så, att hyfs förutsätter en viss grad av fiktion. På floskeln och hur står det till? brukar man svara bara bra, och med dig?, och alla vet att sanningen kan vara en annan. Den som säger: Det var roligt att ses igen borde inte tas på orden. Däremot kräver frågan: får jag vara ärlig? bara ett svar: Helst inte. Hövlighet har inte bara en egen moral, utan också en egen estetik. Den förutsätter ett visst mått av förställning. Annars går det inte.Thomas Steinfeld, författare

Moderna medier gör att vi kan uppfatta lidandet hos personer på andra sidan jordklotet i realtid. Thomas Steinfeld reflekterar över några av märkligheter som följer på empatins utvidgning. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är svårt, om inte omöjligt, att mäta kulturella framsteg, till skillnad från landvinningar inom teknik eller vetenskap. Men om det funnes ett framsteg inom kulturen som de flesta människor förmodligen kunde enas om, i alla fall inom västvärlden, så vore det utvidgandet av empatin. Medlidandet har blivit en företeelse så allmän, att man inte ens tänker på att också den har en historia. Men så är det, och den är inte ens gammal.I Honoré de Balzacs roman Pappa Goriot från 1835, förekommer en scen, där Eugène de Rastignac, en fattig och ambitiös ung man från landet, träffar en vän, medicinstudenten Horace Bianchon.Har du läst Rousseau?, frågar Rastignac. Minns du passagen, där han frågar läsaren vad denne skulle göra, om han kunde bli rik utan att lämna Paris, genom att döda en mandarin i Kina, enbart genom viljans makt? Medicinstudenten nickar, men förklarar sedan att han icke skulle vara i stånd att begå ett mord ens på distans. Rastignac tvekar. Kina är långt borta. Mandarinen känner han inte till, och världen är ond. Empatin skulle knappt ha ett objekt, för att inte tala om medlidandet. Så varför skulle han inte handla i det egna intresset, utan hänsyn och moral?Rastignac ställde sin fråga i en tid, när det skulle ha tagit månader för en nyhet från Kina att nå Paris, och i så fall torde det ha handlat om en mycket stor händelse. Tjugo år senare, när sjuksköterskan Florence Nightinghale tog hand om brittiska soldater på turkiska sjukhus, fanns redan telegrafin. Tidningsläsarna i England läste om nyheterna från Krimkriget med enbart några timmars fördröjning. De fick en föreställning om såren och lidandet. The Nightingale Fund blev den första insamlingen för välgörande ändamål som nådde en hel nation.Föreställningen, att en tanke skulle kunna döda över långa avstånd, föregriper teknikens utveckling. När Rastignac funderar över empatins räckvidd, står han fortfarande för ett samhälle som har en mer eller mindre sluten uppfattning om sig självt. Vad som händer i andra världsdelar, till och med i andra landsdelar, är främmande för honom. Och inte bara det: Empatin sträcker sig inte ens till de anhöriga av en annan klass, till bönderna på landet eller de eländiga på den egna gatan. Sedan dess tycks empatin bara vuxit, över alla gränser. Numera kan den åtminstone i teorin tänkas täcka hela globen. Litteraturen, och inte minst teatern och bildkonsten har sedan århundraden förmedlat föreställningen om andra människors lidande. Under det senaste seklet har fotografin och filmen kortat ner förmedlingens hastighet till några sekunder. Alla, var de än må befinna sig, kan reagera på en händelse, med uppmärksamhet, medkänsla och hjälpsamhet. Bilderna förmedlar sken av sinnlig närvaro.Aldrig tidigare hade filosofer och författare funderat så mycket över förhållandet mellan egoism och moral som under decennierna kring år 1800. Förmodligen inte heller senare, eftersom medkänslan med medieutvecklingen blev till en skenbar självklarhet. Balzacs romaner står för slutet av denna period. I dess begynnelse finns Jean-Jacques Rousseau, som pekar på att medkänslan är en ändlig resurs: Känslan av medmänsklighet tycks ånga bort, skriver han i en uppsats från år 1755, den blir svagare, när den sprider sig över hela jordklotet. Som en konsekvens av denna tanke pläderar Rousseau för en regionalisering av medkänslan. Det viktigaste är att vara god till människorna, som man lever ihop med, skriver han.Fotografin, filmen och kommunikationsteknikens utveckling förvisar Rousseaus och för den delen: Balzacs övertygelse till en gången tid. Man lever ihop med helt främmande människor på helt främmande ställen. Man blir partisk, bara för man ser en annans lidande. Men medkänslans tillväxt lockar fram motsägelser, paradoxer och andra märkligheter. Den första är att det blir oklart vem omtanken egentligen gäller. Att empatin egentligen handlar om att den medkännande njuter av medkänslan, att hen identifierar sig med ett fjärran offer för att uppleva den egna godheten, är en tanke som den skotske filosofen Adam Smith förde fram i sin Teori om de moraliska känslorna 1759. Det konstgjorda medlidandet, förklarar han, hindrar folk att ta ödet i sina egna händer och verka för de näras bästa.Ett annat problem, som Susan Sontag tar upp i sin bok Att se andras lidande från 2003, är att det är tveksamt om bilderna av civila krigsoffer verkligen främjar motståndet mot våldsamheterna. Fotografierna skulle till och med kunna uppfattas som en uppmaning till ännu större insatser i bekämpandet av fienden. Mer medkänsla skulle i så fall leda till mera våld.Den tredje märkligheten är en variation på Susan Sontags tanke, men den framfördes redan 1755, när den franske filosofen Denis Diderot, först en nära vän till Rousseau och sedan dennes värste fiende, sammankopplade medkänslan med sanningen: Den som vägrar att anpassa sig till sanningen, när den en gång för alla har upptäckts, är en dåre eller ond i moralisk mening. Han kunde tänka sig att utesluta folk ur mänskligheten, som inte delade hans idéer om vett och förnuft. Han önskade sig alltså ett slutet samhälle, som skulle omfatta hela världen. Det skulle vara det första slutna samhället som inte kunde öppna sig.Diderots uppsats om naturrätten, i vilken han formulerar denna slutsats, är synnerligen snabbt skriven. Senare skulle han bli mer nyanserad, men här framstår han som företrädare för en världsåskådning i vilken idén om mänskligheten får latent terroristiska drag. Den som står utanför den självpåtagna sanningen blir en laglös varelse, en pirat, en paria.Eugène de Rastignac, den unge mannen som kunde tänka sig att mörda en mandarin i Kina, enbart genom en tanke som utvecklade sin verkan på ett avstånd av många hundra mil, är en av de ofta återkommande gestalterna i Honoré de Balzacs romansvit som kallas för Den mänskliga komedien. I senare böcker blir Rastignac en förmögen man, han blir minister och greve. Vännen Horace Bianchon däremot blir den främste läkaren i Paris, alltid kunnig, utan en tanke på sig själv. När Balzac dog, i augusti 1850, lär hans sista ord varit: Bianchon. Man får ta det som ett svar på Rastignacs fråga: Fysisk närhet var ingen förutsättning för medlidandet längre. De räckte med en föreställning om närhet, över hur stora distanser som helst.Thomas Steinfeld, författare och professor i kulturvetenskap

P1 Kultur besöker Nordmarka utanför Oslo där ettusen träd planterades i en glänta år 2014. Där ska de stå och växa i hundra år innan de förvandlas till en bok. Och varje år får en författare skriva en text som ingen får läsa ingen får läsa innan boken trycks. Författare som Margaret Atwood och Karl Ove Knausgård har bidragit med verk som bara riktigt unga människor kommer att få chansen att läsa. Men frågan är, kommer det ens finnas kvar böcker om hundra år?Havet Från ålar till människanVi får besök av författaren Patrik Svensson som skrev den bejublade boken Ålevangeliet för tre år sedan. Den såldes till 35 länder och belönades med Augustpriset 2019. Nu är han tillbaka med en ny bok som handlar om havet och människan med titeln Den lodande människan.Essä om empati i de moderna mediernas världI dagens essä reflekterar Thomas Steinfeld över empatins utvidgning. De moderna medierna gör att vi kan uppfatta lidandet hos personer på andra sidan jordklotet i realtid. Betyder det att vi bryr oss lika mycket om dem som om vi såg en granne lida på samma sätt? Och borde vi göra det? Programledare: Eskil Krogh Larsson Producent: Saman Bakhtiari

Kan man förstå det moderna samhällets utveckling utifrån vår inställning till mjölk? I den här essän berättar Thomas Steinfeld om en mirakeldryck med kort hållbarhet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I mitten av 60-talet lyssnade ungdomen i västra Europa på en låt, som en brittisk popgrupp med namnet "Hermans Hermits" hade spelat in: "No milk today, my love has gone away", löd refrängen. För alla lyssnare som växte upp bara tio eller tjugo år senare måste låttexten varit en gåta: Vad kunde en dryck i plastificerade pappkartonger ha med kärleken att göra? Bara de äldre visste: Den älskade kvinnan hade lämnat det gemensamma hushållet. Förbrukningen av mjölk hade därför minskat i huset, och så ombads mjölkmannen att hoppa över leveransen.Mjölken hade vid denna tid förklarats som källan till folkets hälsa. Den skulle vara en basföda för den framväxande socialstaten, bredvid bröd och potatis. Den delades ut i skolorna, så att barnen skulle få starka ben och spänstiga muskler, den rekommenderades för de gamla, så att de inte skulle bli så sköra. "Mjölk, världens bästa dryck", hette det i reklamen, eller "mjölken växer man aldrig ifrån". Men så var mjölken en färskvara med kort hållbarhetstid.Mjölkmannen, som tidigt varje morgon ställde en plomberad flaska framför dörren, behövdes eftersom färsk mjölk inte höll sig längre än två, tre dagar. Mjölkmannen fanns i många länder, i USA liksom i Storbritannien och i Sverige. Och eftersom många hushåll ännu under 60-talet inte hade något kylskåp, blev fristen ännu kortare. En hel infrastruktur av mjölkbilar, mjölkaffärer och mjölkbodar byggdes upp för att snabbt dela ut vad "naturen" hade att bjuda.Men naturen bjuder inte alls. Komjölken må ge sken av att kunna ersätta vad kvinnan kan ge sitt spädbarn. Den må framställas som livets främsta källa. Men ett mejeri är inget bröst, och mjölken är framför allt en industriprodukt. Den måste filtreras, pastöriseras och kylas för att över huvud taget kunna säljas i större mängder och transporteras över längre avstånd. "Gammaldags mjölk däremot, möjligen tillverkad på ett "hjordnära sätt, var en hälsorisk av större mått, potentiellt smittad med tuberkelbakterier, salmonella, listeria och annan ohyra. Mjölkens betydelse som handelsvara var därför försumbar ännu en bra bit in i 1900-talet, till skillnad från syrad mjölk, smör och framför allt ost.Mjölken är en industriprodukt. Och den är en fiktion. Visserligen vet man att mjölk är ett kroppsekret. "Ive sucked the milk out of a thousand cows, sjunger Bob Dylan i en av sina senare låtar, jag har sugit ut mjölken ur tusen kor. Men vem vill höra sådana detaljer, var mjölken kommer ifrån? Vem vill komma däggdjurshonans juver så nära, vem vill möta alla flugor som brukar susa runt djurets bak- och undersida? Och varför visar mjölkreklamen så många bilder av kor, men sällan fotografier av kalvarna som är sekretens naturliga mottagare? För att inte tala om alla kalvar, som, inte äldre än en dag eller två, forslas bort från sina mödrar för att ge plats åt människan som vill komma åt deras mjölk.Mjölken är en ideologisk produkt, om någon. Det märks på många sätt, till exempel på att det nästan bara är den egna nationens mjölk som man kan tänka sig att dricka. Visserligen finns den typen av förbehåll också för kött. Men bredvid all köttfärs från svenska gårdar så erbjuds det I alla fall lammstekar från Australien och ankbröst från Frankrike. Men mjölk från Tyskland? Eller från Polen? Det är kanske någonting skumt med mjölken, drycken är på ett obehagligt sätt intim. Därför, tycks det, är det bäst att hålla sig till den egna nationens.Och så är det bäst om man inte talar alltför mycket om hur mjölken produceras. Föreställningen om mjölken som en livets källa tycks kräva ett visst mått av infantilisering. Den blev synligast i en reklam från sena åttiotalet, som visade bilder på både Moderaternas partiordförande Gösta Bohman och Vpk-ledaren Lars Werner som bar mustascher av filmjölk.Mjölken gör det lätt för sådana lekar. Den må vara ett kroppsekret, men den bär oskuldens färg, den tycks fräsch som ett nytvättat linne. Färgen döljer att mjölken, liksom alla andra produkter som bearbetats i ett industrialiserat jordbruk, bär på kemiska medel som används för att få fram denna renhet, från insekticider, som skall hålla bort småkrypen, till hormoner, för att få kalvarna att växa snabbare, till mjukgörare, som används för att hålla plaströren i stallet elastiska. "Från svenska kor som har det bra, brukar mejerierna ropa, antydande att främmande kor mår sämre. Mjölk är en fantasi om nationens renhet.Men det dricks allt mindre mjölk. Konsumtionen minskar stadigt. "Get off of the sour milk sea, sjöng the Beatles i en låt som egentligen skrevs för ett album från år 1968, men släpptes först femtio år senare: Bryt upp och lämna den sura mjölkens hav.Det som man lämnade bakom sig någon gång under åttio- eller nittiotalet var samförståndet. Den gemensamma idén om att mjölken skulle vara trolldrycken som skulle skapa ett enigt, sunt och stadigt framåtskridande folk. Det första tecknet på en sådan brytning syntes i framkomsten av de olika mjölksorterna: från lättmjölken under sena sextiotalet till mellanmjölken under det tidiga åttiotalet till dagens breda utbud av mjölksorter, allt enligt den enskilda kroppens beskaffenhet och behov. Magi och målgrupp går sällan ihop, lika sällan som det ursprungliga går att förena med det tillverkade och tillrättalagda.Minskningen av fetthalten, för den smala, lätta kroppens skull, följdes inte bara av upptäckten att mjölkens renhet är en illusion, utan också av insikten om att långt ifrån alla människor kan dricka vad naturen tycks ha att erbjuda. När de flesta människor i världen inte tål mjölk eftersom de saknar vissa enzymer för att bryta ner den kan mjölken inte vara själva livets källa. På det viset har nordbons hängivenhet inför den vita drycken, som erbjudits människan av stora, godmodiga djur som betar på gröna ängar, istället blivit en angelägenhet för etnologer och kulturvetare, snarare än för folkbildare och politiker. Och visst vet man att det ligger en sophög bakom varje idyll.Senare kom andra drycker som gjorde anspråk på att bli en symbol för den hoppingivande gryningen, havremjölk till exempel, som påstås vara lik mjölk, men gjord för människor. Folket fick nya drycker, den här gången utan flugor, utan kemiska belastningar och utan kalvar som förgäves ropar efter sina mödrar. Men så var mjölken inte längre en symbol för en ny och bättre framtid. "A bottle stands forlorn, a symbol of the dawn, heter andra versen i No Milk Today, låten från 1966, en flaska står ensam kvar, en symbol för gryningen. Gryningen finns kvar. Men hoppet har kommit bort, och flaskan har försvunnit.Thomas Steinfeld, författare och professor i kulturvetenskap

Den som tror att våra moderna tider lyckats göra sig kvitt det förgångna har fel. Tvärtom, hela världen håller på att förvandlas till ett museum menar Thomas Steinfeld. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Aldrig har det förflutna varit så närvarande. Det som en gång varit blir levande igen, i form av filmer eller datorspel som förmår att återskapa det försvunna med yttersta precision. Eller så bevaras det förflutna i form av innerstäder, restaurerade för att för alltid se ut som de kanske en gång gjort. Eller så spelas samma gamla låtar om och om igen, från morgon till kväll, så att även den populära musiken tycks har hamnat i en ändlös slinga av nästan samma karaktär som den klassiska musiken befinner sig i sedan mer än hundra år. Ingenstans syns dock det förflutnas övertag över närvaron lika tydligt som i museernas utveckling. Runt 150 museer lär ha funnits i Sverige under slutet av sextiotalet. Idag räknar man mer än 1500 museer, och då är många privata, men allmänt tillgängliga samlingar är inte ens upptagna i listan. Museernas historia är en berättelse om permanent utvidgning. De första skapades när några få furstliga samlingar öppnades för allmänheten, eller när en republik som Frankrike ville visa upp alla konstskatter, som befunnit sig i slott, kyrkor och kloster och som nu skulle betraktas som folkets egendom. De nya samlingarna förvarades i byggnader, som liknade husen varifrån de utställda föremålen tagits: I Paris användes ett gammalt kungasäte, nämligen Louvren, eller så byggdes det nya slott, enbart för konsten, så som i St. Petersburg eller i Stockholm, eller så uttrycktes det en näst intill religiös vördnad för konsten genom att man byggde nya museer som liknade antika tempel, så som det skedde i Berlin, i London och Madrid. Nationalmuseerna kom så småningom ur modet, men museerna blev bara fler. Så småningom upprättades liknande praktbyggnader också för samlingar utanför konsten, framför allt inom naturhistorien, inom etnologin, inom konsthantverket och senare också inom teknikhistorien. Uppkomsten av dessa samlingar var bunden till nationalstatens framfart under det sena 1800- och det tidiga 1900-talet: De dokumenterade civilisationens möjligheter och framgångar, och när de talade om människan så menade de framför allt det egna folket. Nationalmuseerna kom så småningom ur modet, men museerna blev bara fler. I byn Önneköp utanför Hörby i Skåne finns ett kannibalmuseum, i Säter utanför Skönvik i Dalarna finns ett museum över mentalvårdens historia, och i lappländska Glommersträsk finns ett museum över osålda damhattar. I Wien finns ett museum över kondomer, i kroatiska Zagreb finns ett museum över brustna relationer, och i byn Castelbosco utanför Piacenza i norra Italien finns ett "museo della merda", ett avföringens museum. Ingen har ännu lyckats göra en förteckning över alla dessa privatmuseer. Men de finns i alla länder i västvärlden, med minst flera hundra exemplar i varje stat. Eftersom de vanligtvis går tillbaka till en hobby, som någon gång spräckte vardagsrummets begränsade möjligheter, är det svårt att bestämma när samlandet började bedrivas med museologiskt allvar. Det finns dock anledning att tro att de allra flesta inte är äldre än trettio eller fyrtio år. Det må låta underligt, men det är så: Deras framfart är knuten till den moderna konstens segertåg genom världens stora museer. Målaren Wassily Kandinsky, en av den abstrakta konstens pionjärer, berömde sin äldre kollega Paul Cézanne år 1912 för hans förmåga, att "skapa en besjälad varelse av en tekopp, eller riktigare sagt, att upptäcka en varelse i denna kopp". Det dröjde inte länge innan en sådan tekopp, iklädd en bit päls, ställdes ut som ett konstverk, bredvid en flasktorkare eller en cykelsadel med racerstyre, som skulle föreställa en tjurskalle. Sådana föremål, som blir till konst för att en konstnär utnämnt dem till konst, kallas för "readymades". Med dem utvidgades antalet objekt som kunde presenteras i ett museum i det oändliga. Det behövs kanske inte mer än en vit vägg, kanske en vitrin eller en sockel, och så ett bra ljus för att vad som helst ska kunna förvandlas till ett föremål av högre betydelse. Kunskapen om strålkastarens förmåga att förvandla ett bruksföremål till ett betydelsefullt objekt förenar den moderna konstnären med människan bakom ett udda privatmuseum. Det tidiga avantgardet var en revolutionär sekt. Var än den uppträdde så möttes den av kritikernas hån och åskådarnas vrede, av oförstånd, förolämpningar och inte sällan av slagsmål. Det dröjde innan den stora publiken slöt fred med den moderna konsten, någon gång under sextio- eller sjuttiotalet, när Pontus Hultén härskade över Moderna Museet, när Andy Warhol började tillverka uppdragskonst för alla som hade råd och när Joseph Beuys lät plantera 7000 ekar för en konstutställning i den tyska provinsstaden Kassel. Till sist nådde denna utveckling också människan själv. Efter denna tid förfogade konsten inte bara över en oändlig mängd av potentiella föremål. Den spred sig också över hela samhället, i gestalt av allt fler museer, men också i form av en kulturalisering av hela samhället. Staden själv blev till ett museum, när försummade stadsdelar skulle bli levande igen, när det urbana rummet i allt större utsträckning förvandlades till scener, för konserter eller teaterföreställningar, med nya byggnader som från början uppfattades som konstverk i sig själva. Och när det nu uppstod allt fler och allt uddare privatmuseer, så blev de en del av en allmän utveckling mot mer kultur för alla. Till sist nådde denna utveckling också människan själv. Det skedde inte bara för att det blev så lätt att bygga upp ett galleri över den egna tillvaron, med hjälp av de sociala medierna och till mer eller mindre allmän beskådan. Det skedde framför allt för att folk gjorde sig själv till konstverk, var och en: Först kanske i form av en expressiv individualism, som uttryckte sig genom kläder, gester eller ovanliga preferenser, sedan också med själva kroppen som ett konstnärligt objekt och en alldeles privat konsthall. Denna utveckling innebär den systematiska bearbetningen av musklerna med perspektivet riktat mot ett skönhetsideal. Men den omfattar i synnerhet tatueringarna. Ty vad är en tatuerad kropp, om inte ett bildarkiv, där varje postering är av en sådan betydelse att den tas emot under smärtor för att sedan ledsaga bildens bärare under hela livet? Och vad är en sådan kropp om inte en utställning av en människas drömmar om sig själv och resten av världen, helst förknippad med starka minnen? Tatueringen må vara den mest intima formen av ett modernt privatmuseum. Men den är också det mest extrema och personliga uttrycket för att det förflutna aldrig förgår. Särskilt inte i vår tid. Thomas Steinfeld

Kulturredaktionens konstkritiker Mårten Arndtzén är på plats på Munchmuseet i Oslo som öppnar för allmänheten på fredag. Hör om "Skriets" nya hem, och ett museum som bugar sig mot staden. SVINRIK OCH DYSFUNKTIONELL - SÅ ÄR FAMILJEN I TV-SERIEN SUCCESSION Den hyllade TV-serien Succession är nu inne på sin tredje säsong. Vi belyser seriens komplexitet utifrån tre olika kritikerhåll - hör psykologen och författaren Jenny Jägerfeld, tv- och filmkritikern Emma Engström, och Birgitta Forsberg, författare och ekonomijournalist på Svd. ROBERT BROBERG - HAN ÄLSKADE SIN PUBLIK "Roberts Broberg- och dalbana" heter en ny musikföreställning som har premiär på Stadsteatern I Stockholm i slutet av veckan. Hör regissören Jonna Nordenskiöld om vad som fascinerar med en av våra mest lekfulla och ordvrängande artister. DET FÖRFLUTNAS SEGER ÖVER NUET Aldrig tidigare har vi varit så upptagna av det förflutna, och allra tydligast märks det i museibranschen. I dagens OBS-essä går Thomas Steinfeld, professor i kulturvetenskap, in i ett galleri av människans drömmar om och dokumentationer av sin tillvaro. Programledare: Lisa Bergström Producent: Ulph Nyström

En ny studie visar att unga inte i tillräcklig grad får lära sig vilken roll antisemitismen spelade under Förintelsen. Vad leder det till? Och Thomas Steinfeld är gäst i vår serie om intellektuella. Antisemitismens roll i Förintelsen I går avslutades Förintelsekonferensen i Malmö. Inför mötet fick svenska forskare i uppdrag att analysera hur undervisningen om Förintelsen ser ut i Sverige. En av slutsatserna var att unga sällan får lära sig vilken betydelse antisemitismen hade för det som skedde. Hur ser Skolverkets riktlinjer ut när det gäller att undervisa om Förintelsen? Gäster: Jenny Sivenbring, universitetslektor vid institutionen för pedagogik, kommunikation och lärande - Götborgs universitet. Pernilla Sundström Fast, undervisningsråd på Skolverket. Därför är jag intellektuell fortsätter Vi fortsätter med intervjuerna i vår serie om att vara intellektuell i Sverige. I dag pratar vi med författaren och professorn i kulturvetenskap Thomas Steinfeld som varit verksam i Tyskland, Sverige, Schweiz och Kanada. Hur stor är skillnaden mellan länderna när det gäller intellektuellas roll i samhället? Det är också en sorgens dag i Norge efter dådet i Kongsberg i går kväll. Vi frågar oss hur morden kommer att påverka norsk politik. Programledare: Louise Epstein Bisittare: Thomas Nordegren Producent: Olle Björkman

Gränser som nyss var tämligen abstrakta bemannas nu på nytt. Till och med sådana som helt hade fallit i glömska återvänder som spöken från det förflutna, noterar Thomas Steinfeld i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ordet "gräns" låter som ett äkta svenskt ord. Eller som ett äkta tyskt ord, för den delen: "Grenze". Men så är det inte. Ordet är en gränsgångare i sig själv. Det kommer från trakterna som numera kallas för Polen. De tyska ordensriddarna, som under 1200-talet hade gett sig iväg för att kuva hedningarna i öst, var de första som hade lärt sig tala om en "greniz" eller en "granica". Samtidigt som riddarna trängde fram österut, bortom gränserna mellan de germanska och slaviska folkstammarna, flyttade ordet till väst. Och så kom det också till Sverige, medan man i södra Tyskland fortsatte at tala om "gegend", "umkreis" eller "ende, dar ein land keret" änden, där ett land vänder sig tillbaka. Gränstrakter fanns förstås redan innan riddarna övertog ordet. Ofta kallades de för "mark". Ordet finns kvar i dag, för det mesta i förbindelse med ett namn, som i Danmark eller som i Mark Brandenburg, landskapet runt Berlin. En "mark" betecknar ett diffust område, i synnerhet ett skogsområde, som två folkgrupper låter stå emellan sig för att hindra att de börjar slåss med varandra. "Bland germanska stammar gäller det som en ära", skrev fältherren Julius Caesar för drygt tvåtusen år sedan, "att ha stora ödemarker runt sig. De tror att det på så sätt blir tydligt, att ingen kan hålla sig kvar i deras närhet." En mark förutsatte, att det ännu fanns tillräckligt med plats i Europa, så att man kunde gå ur vägen för varandra. Sådana friheter försvann med tiden. Så småningom fanns det inga områden kvar, som inte hade någon herre. Och så drogs det gränser. De bildar ingen areal, utan en linje, där två ytor stöter på varandra, utan övergång. De särskiljer territorier. Man befinner sig vid en gräns, när man med vänstra foten kan stå i ett land och med högra foten i ett annat, om nu gränsvakterna skulle tillåta sådana tvetydigheter. Gränser finns av olika slag. De håller isär grannar, bostadsområden eller landskap. De ordnar världen, men de främjar också misstroende och fientlighet. Statsgränsen verkar vara den egentliga, den hårdaste gränsen. Ingen människa får överskrida den, om hon inte kan bevisa att hon, utöver att vara en människa, tillhör en stat. Hon måste kunna belägga att hon är en person, ett rättssubjekt, innan hon får komma över till den andra sidan. Så hårda verkar gränserna mellan staterna vara, att de leder till ett missförstånd: att de är stabila, nästan oföränderliga. Men så är det inte, även om Sverige, ett land som minst till hälften är omgivet av hav, haft fasta gränser sedan mer än hundra år. Men tänk bara på Danmark, där södra gränsen, den mot Tyskland, brukade flytta upp och ner på kartan som en strumpa som sitter alltför löst. Fram till år 1920, i alla fall. Och så finns det Tyskland, ett land som sedan år 1990 är omgivet än nio grannar, om man bortser från de två områden, där landet stöter mot ett hav. Men bara en gräns, den mot Schweiz, har varit stabil sedan mer än två generationer. Alla andra gränser har varit rörliga. Den största omdragningen, ett ingrepp i den politiska kartan som förändrade livet inte bara för alla tyskar, utan också för hela Europas befolkning, skedde för en generation sedan. De var då järnridån försvann. Men vad betyder "försvann"? Gränsen finns kvar, inte fysiskt, men inom kulturen, inom ekonomin och till en viss mån också inom politiken. Inom Europa, eller mer exakt: i de stater som antingen tillhör den Europeiska Unionen eller som är nära associerade till Unionen, har ett missförstånd brett ut sig. Folk tror att var och en kan röra sig fritt inom detta område, som människa och inte som person, för att enbart individen räknas och inte dess tillhörighet till den ena eller andra staten. Till detta missförstånd hör föreställningen, att var och en av Unionens medlemmar förr eller senare kommer att avstå från sin suveränitet, så att nationalstaterna försvinner till förmån för en enda stor och fredlig gemenskap. Visionen främjades av erfarenheten att man i tilltagande mån kunde passera gränser, som hade blivit osynliga: vakterna hade gett sig av, deras byggnader förföll eller förvandlades till raststationer, ofta syntes inte ens ett tecken på att man förflyttade sig från ett territorium till ett annat. Det finns föga anledning till att tro att den stora öppningen skall upprepas. Många gränser stängdes dock år 2015, när flyktingar från bland annat Mellanöstern och Nordafrika trängde norrut, till Tyskland och vidare till Sverige. Snart förhindrades flyktingarna att komma, men de fysiska gränserna blev kvar även inom Europa. När ett virus bredde ut sig över hela kontinenten, förstärktes skiljelinjerna. Och det finns föga anledning till att tro att den stora öppningen skall upprepas. På Öresundsbron eller vid Haderslev, vid gränsen mellan Tyskland och Danmark, vid taggtråden, som drogs runt stora delar av Ungern, kunde man se, hur nya anläggningar som i början enbart varit improviserade steg för steg blev befästade, så att de så småningom kom att likna de fysiska gränserna från förr. De alltmer öppna gränserna tillhörde en tid av allmän ekonomiskt tillväxt. Denna tid är uppenbarligen över. Det har till och med blivit vanligt att nationalekonomier krymper, i alla fall för en viss tid. Och om vissa stater, Tyskland till exempel eller Sverige, tidigare trots allt kunde förteckna en ekonomisk tillväxt, så skedde det förmodligen på grannarnas bekostnad. Därför växte fientligheterna, också inom Unionen, och därför blev de materiellt synliga gränserna en symbol för att man, all globalisering till trots, kunde skydda det egna landet. Gamla gränser tycks vara som ärr: sår från förr, som kan bryta upp igen, under smärtor. Av samma anledning kom inte bara de nationella gränserna tillbaka, utan också mycket äldre gränser, som tycktes vara försvunna sedan många århundraden: I striden om Kataloniens suveränitet till exempel återupptogs konflikten mellan konungariken Kastilien och Aragonien, och i konflikterna kring Skottlands självständighet gentemot Storbritannien drogs gränsen än en gång längs Hadrianus mur. Men så kom också "markerna" tillbaka. Bara att de inte är skogsklädda längre. En del av de nya markerna är bebodda av fattigt folk som man helst inte vill bry sig om. Libyen till exempel, där krigsherrar, stödda av länderna i norr, ser till att ingen flykting kommer för nära gränsen till Unionen. Och så finns det Medelhavet, där örlogsfartyg patrullerar genom ett stort område som inte ägs av någon, men som fungerar som både ett naturligt och ett konstgjort hinder. Gamla gränser tycks vara som ärr: sår från förr, som kan bryta upp igen, under smärtor. Eller så är de som spöken, gengångare som aldrig ger sig iväg, för att gång på gång påminna oss om att också tron på politiska framsteg ofta är en frälsningslära, en illusion som så många andra. Thomas Steinfeld

Hon har tidigare gjort musik om stora och svåra frågor som moderskap, separation, att få en cancerdiagnos och att utsättas för en våldtäkt. Nu är Jenny Wilson tillbaka med vad hon säger är hennes mest nakna album någonsin "Mästerverket". Jenny Wilson är gäst i dagens P1 Kultur. BAREN SOM FLYDDE DIKTATURENS BELARUS  Tidigare var Karma Bar en mötesplats för kulturarbetare och journalister i Belarus huvudstad Minsk. Men i takt med att förtrycket skruvats upp har allt fler intellektuella lämnat landet många har sökt sig till grannlandet Ukraina. Men var ska alla dessa människor mötas nu? P1 Kulturs Fredrik Wadström har besökt Karma Bar som helt enkelt flyttat sin verksamhet i samma riktning som de politiska flyktingarna, till Kiev. SUZANNE BRÖGGER ÅTERVÄNDER TILL KLASSISKA TEXTER Den danska författaren Suzanne Brögger är aktuell med hybridboken "Med egen hand", som består av reseberättelser, intervjuer och essäer. Vissa av texterna har hon återvänt till under många år, och hon har också skrivit i dialog eller opposition med sina äldre titlar. Samhället har ju förändrats under 50 år. Katarina Wikars som följt henne sedan debattboken "Fräls oss ifrån kärleken" på sjuttiotalet känner med stigande glädje igen tematiken. EXPERIMENTLUSTA PÅ TEATERN EFTER PANDEMIN Imorgon lyfts pandemirestriktionerna och en era inom scenkonsten når sitt slut återigen går det att spela för fulla salonger istället för via digitala experimentlösningar för hemmapubliken. Den stora frågan är: kan nytänkandet flytta med upp på scenen nu? Jo, P1 Kulturs teaterkritiker Jenny Teleman har sett Tillbaka till Reims på Dramaten och Fröken Julie på Strindbergs intima teater och ser tecken på experimentlusta. ESSÄ: GRÄNSERNAS ÅTERKOMST LÄR OSS ATT FRAMSTEG ÄR TILLFÄLLIGA  På sistone har vi sett hur gränsposteringar återigen bemannats och taggtråd rullats ut där gränsen nyss bara var något abstrakt. Till och med urgamla gränser, som hade fallit i glömska, återvänder som spöken från det förflutna, noterar Thomas Steinfeld i denna essä. Programledare: Saman Bakhtiari Producent: Eskil Krogh Larsson

Hur lever den florentinske renässansdiplomaten Niccolò Machiavellis tankar om statskonsten vidare i vår demokratiska tid? I allt från westernfilmer till karriärplanering, menar kulturjournalisten Thomas Steinfeld. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. När Mannen utan namn närmar sig byn San Miguel i New Mexico, rider han genom ett mytiskt landskap. Jorden är ofruktbar som om Guds förbannelse vilade på den sedan evigheter. Ett rep hänger från ett torrt träd, som ett "memento mori", en renässansens eller barockens påminnelse om människans dödlighet. En ensam kyrkklocka ringer. Och så möter den ensamme mannen, spelad av Clint Eastwood med en näst intill orörlig min, döden själv i form av ett lik, som i upprätt hållning bundits fast på en häst. På ryggen bär den döde ett papper: "Adios amigos" står på lappen, men alla åskådare vet att vännerna snart kommer att återförenas, förmodligen i sjunde kretsen av en plats som poeten Dante Alighieri kallade för "il inferno", helvetet. Den italienska västernfilmen, som regissören Sergio Leone spelade in år 1964, heter i originalet "Per un pugno di dollari", för en handfull dollar. Den förnyade en ursprungligen amerikansk genre genom sitt avsked från moralen, som hade burit filmerna under mer än femtio år: Här finns det inga goda människor och inget samhälle som kan räddas. Här finns det bara två gäng, lika hänsynslösa, lika giriga, lika mordiska. Och när den ensamme legoknekten efter det sista blodbadet rider vidare, så har han visserligen återförenat den älskade kvinnan med sin make och sitt barn. Men han, Mannen utan namn? Han har fyllt en kyrkogård med korsprydda kistor, av inget annat skäl än för några handfull dollar, som han sedan skänker bort. Hjältar finns det av många slag. Somliga kämpar för sina närmaste, andra kämpar för himmelriket eller äran, återigen andra dör för fäderneslandet. Mannen utan namn - eller Clint Eastwood, så som han uppträdde i de flesta av sina tidiga filmer - dödar för sin egen skull. Han är förlösaren som inte vill befria någon förutom sig själv, men förlösningen inställer sig aldrig. En hjälte är han ändå, bara att hans ärende inte går ihop med ett uppdrag för allmänheten: Han kämpar för sin suveränitet, i absolut bemärkelse. Och eftersom den ensamme är svag, och eftersom de två gängen är starka, med minst tjugo revolvermän på var sin sida, så måste hjälten vara klokare än både gänget Rojo och gänget Baxter: Han måste känna till dem bättre än de känner sig själva, han får inte väja för förräderi, och framför allt måste han spela ut det ena mot det andra. Erfarenheten visar, heter det i en gammal bok, som kunde ha fungerat som en handledning för mannen utan namn, "att just sådana människor åstadkom stora prestationer, som ringaktade trovärdigheten och som förmådde att med lömskhet vilseföra andras huvuden". Denna bok skrevs år 1513, och dess titel är lika berömd som dess innehåll är föga känt. "Il principe" heter verket - fursten. Niccolò Machiavelli, fram till året innan filosof och diplomat i republiken Florens tjänst, skrev boken som en manual för en ny typ av härskare som skulle återvinna makten från de två makterna som under denna tid höll på att underkasta sig Italien, och framför allt de mindre staterna som Mantua, Ferrara eller just Florens. Konungariket Frankrike och huset Habsburg bildade de två gängen, mot vilka de påtagligt svagare italieniska staterna fick hävda sig. Och så börjar "Il principe" med en definition av vad ett furstedöme är, och så behandlas många sätt om hur man kan vinna eller förlora makten, och så slutar avhandlingen med en uppmaning att befria Italien från barbarerna. På vägen ges många goda råd: "Måste en man oskadliggöras, så borde såret bli så allvarligt, att man inte måste frukta hämnden", lär Machiavelli. Eller: "ett löfte var en nödvändighet i det förflutna, det brutna ordet är en nödvändighet i nuet". Eller: "om en erövrare tar en stat i besittning, borde han genast fundera på alla nödvändiga våldsdåd och utföra dem i ett slag". Jag vet inte om Clint Eastwood hade läst Machiavelli, varken innan han kastade ponchon över axlarna eller senare. Men Mannen utan namn känner till paroller som låter som tagna ur Il principe: "You shoot to kill, you better hit the heart", till exempel, eller "I get the wrong idea only when it suits me". Sergio Leone visste förmodligen att de nihilistiska idéerna som han placerade i vilda västern hade någonting med renässansens politiska filosofi att göra. Likaså borde han känt till hur historien slutar, åtminstone för Machiavellis del: Furstarna lyssnade inte på honom. Han dog i exil, fattig och utan politiskt inflytande. Och så fortsatte de främmande gängens herravälde över Italien, åtminstone fram till år 1861, när Viktor Emanuel II utnämndes till det enade Italiens konung. Men det italienska folkets förtroende för staten var lågt, och fortsätter att vara det än idag. Men om mannen utan namn är en italiensk fiktion, djupt rotad i landets historia och besläktad med allehanda desperadon, "briganti" och andra kondottiärer: Hur kommer det sig att en ny filmisk stil som snart kallades för "Spaghetti Western" hittade sin väg över halva Europa, för att göra succé också i Förenta Staterna? Svaret på frågan finns kanske inte inom politiken eller filosofin, utan i ekonomin eller företagslivet. På den anglosaxiska bokmarknaden eller för den delen: den tyska, franska eller italienska bokmarknaden finns det dussintals rådgivare som heter "Machiavelli Leadership Secrets", "Machiavelli für Frauen: Strategie und Taktik im Kampf der Geschlechter" eller "Il metodo Machiavelli". Världen utan moral och hänsyn, där bara den mest durkdrivna aktören överlever, flyttades till kontorslandskapen, som verkar vara lika förbannade som öknen i vilda västern. Quentin Tarantino, den amerikanske regissören som mer än någon annan filmskapare står för spaghettiwesterns bestående inflytande inom filmkonsten, förklarade för några år sedan genrens verkningskraft med att den lyckades foga samman surrealism och våld, i en känd omgivning: Den tog vad som fanns, för att förstora det till mytiska mått, under klangerna av en symfoniorkester. Och är det inte något liknande de här rådgivningsböckerna gör, när de skildrar yrkeslivet som en värld bortom ont och gott, en värld där man inte kan förlita sig på någon, allra minst på bäste vännen, där det gömmer sig en förrädare bakom varje benjaminfikus och där vägen till chefens skrivbord är kantad av utslagna konkurrenter? Kanske det händer varje morgon, klockan nio, i miljontals kontor? Tjänstemannen eller tjänstekvinnan utan namn rider förbi repet och den ringande kyrkklockan, in i ett samhälle som verkar vara en by men som faktiskt är ett helvete. Thomas Steinfeld Thomas Steinfeld är professor i kulturvetenskap och tidigare kulturchef och Italienkorrespondent för Süddeutsche Zeitung.

Det kvinnliga hantverket boro utvecklades i de fattiga delarna av norra Japan som ett sätt att ta tillvara på slitna kläder i en tillvaro där inget fick gå till spillo. Nu visas tekniken i en ny utställning. HELVETETS FEMTE KRETS I Dantes femte krets finner vi de vredgade. Helveteseldarna färgar byggnaderna röda. Fredrik Wadström har följt Dantes nedstigning tillsammans med Erland Sellberg, professor emeritus i idéhistoria, i denna tio avsnitt långa serie om mästerverket Den gudomliga komedin av Dante Alighieri som dog för 700 år sedan. JAPANSKA LAPPAR OCH TRASOR På Östasiatiska museet i Stockholm visas en utställning om den japanska traditionen boro. Det rör sig om ett hantverksskickligt sätt att utnyttja varenda tygbit som kan återanvändas. Från början var det av nöd men i dag uppskattas denna konst för både det estetiska och det historiska. Katarina Wikars besökte utställningen. OBS-ESSÄN: MACCHIAVELLI, SPAGHETTIWESTERN OCH MODERNT KONTORSLIV Dagens Obs-essä är signerad Thomas Steinfeld, författare och journalist. Thomas Steinfeld söker spåren efter den italienske tänkaren Macchiavelli i sentida kulturarv och kontorslandskap. ALI BOULALA, SKATEBOARDEN OCH ÄRREN På Tribeca filmfestival i New York visas i år den svenska dokumentären The scars of Ali Boulala av Max Eriksson. Ali Boulala var skateboardstjärnan från Stockholm vars liv tog en annan vändning efter en motorcykelolycka 2007. Björn Jansson har mött regissören. ASAP ROCKYS SVERIGEBILD På Tribeca visas också en ny dokumentär om ASAP Rockys månad på Kronobergshäktet i Stockholm efter en sommarnatt på stan 2019. Roger Wilson har sett filmen som visas endast en gång på festivalen. Programledare: Fredrik Wadström Producent: Minna Grönfors Producent Obs: Mårten Arndtzén

Med 2000-talet har racercykeln fått en renässans - ett fordon som utan bullriga motorer nästan tycks kapabel att upphäva själva tyngdkraften. Thomas Steinfeld reflekterar över det snabba cyklandet som kulturfenomen. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Visst, det ser löjligt ut att tulta fram till en racercykel, i hårda, uppåtpekande skor som klickar mot asfalten. Men sitter man på sadeln, och har gungat iväg de första meterna, så inställer sig en känsla av trivsel. Så många timmar har man redan tillbringat på denna cykel, så ofta har man trampat, svettats och flämtat, att kroppen känner en elementär förtrogenhet med tvåhjulingen. Och inte bara det: Av alla sätt att ta sig fram är cyklandet det lättaste. Utan motor, utan främmande drivkrafter, med bara ett litet, smalt och elegant ställ under sig, rullar kroppen iväg. Snabbt kommer den upp till det fyra- eller femfaldiga av hastigheten, som man skulle uppnått om man hade gått och då måste fötterna bära kroppens vikt, medan den vid cyklandet ligger på ramen och hjulen, även om dessa inte är bredare än två centimeter. Alla industriländer, åtminstone de i väst, genomgår en kulturell förändring, som man kunde kalla för italienisering. Den pågår sedan decennier och verkar tillta i styrka. Den började med pastan och pizzan, den gick över till espresson och vinägern, den frambringade den lilla röda sportbilen och den snäva bubbeljackan. Framför allt i Italien, men också i Frankrike eller i Belgien brukar flockar av entusiastiska dilettanter på kolfibercykel sprattla genom landskapet, ofta medelålders, ibland ännu äldre, mestadels under helgerna och under alla årstider. Till sist kom de också till Sverige, först några få, sedan många. Och så viner de fram över landsvägen, oigenkännliga under sina hjälmar, bakom sina solglasögon, med böjda ryggar och med blicken vänd halvt nedåt. Dock är det lätt att sortera cyklisterna efter kön och näringsstatus: Deras mångfärgade dräkter är trångsydda nog för att inte lämna något tvivel om kroppsfettets fördelning. Under industrialiseringens begynnelse brukade arbetarna cykla till fabriken, i synnerhet när det gällde att bemästra längre sträckor. Fram till femtiotalet stammade alla italienska mästare på racercykel från arbetarklassen eller bondemiljön. De hade varit cykelbud, bagarlärlingar eller brevbärare. Och inte bara i Italien: Sven Johansson, Sveriges mest populära cyklist under fyrtiotalet, hade varit springpojke. Framgångsrika cyklister brukade därför bli folkhjältar: Bröderna Pettersson från Fåglum i Västergötland till exempel, fyra bondpojkar, som vann världsmästerskapen i lagtempo för amatörer mellan 1967 och 1969, eller belgaren Eddy Merckx, snickarsonen, som dominerade de stora cykeltävlingarna i början av sjuttiotalet. Ett förflutet inom arbetarklassen till trots: Cyklandet är ingen lagsport. Ju längre man går tillbaka i racercykelns historia, desto större tycks kopplingen till proletariatet bli: Under tjugotalet kallade sig en däcktillverkare i Milano för "Pneumatico Carlo Marx". En av världens mest betydande cykeltävlingar före och efter andra världskriget "Le Grand Prix cycliste de l'Humanité", arrangerades av franska kommunistpartiets pressorgan. Ett förflutet inom arbetarklassen till trots: Cyklandet är ingen lagsport. Visst cyklas det ofta i grupper. Men kollektivet finns framför allt för att främja den enstaka cyklisten. En medcyklist kan vara en kamrat, men den är också en konkurrent. Hur långt man har kört, med vilken hastighet, över vilka höjder, allting mäts, och när det inte finns någon annan människa, som man kan tävla emot, så kämpar man mot sig själv, med hjälp av gps-sändare med dynamisk prestationsregistrering, vätskevarning och pulsmätare. Man kan glädja sig över förflyttningens lätthet, åkrarnas lukt och medvinden från havet. Men utan tävlingsandan skulle det inte finnas några racercyklar och inga grupputflykter på lördag eftermiddag. Konkurrensen är stinget som sätter igång hela sporten. Vissa växlar gör ett klickande ljud, när bakhjulet löper fritt. Nästan varje någorlunda avancerad cyklist vet vad tillverkaren heter, när ett sådant ljud rullar förbi. Cykelsportens närhet till fabriken eller metallverkstaden må ha försvunnit, i alla fall när det gäller politiken. I en annan bemärkelse är den kvar. Vilket material som används för rören, hur svetsfogarna är utförda, hur kolfibret med sin ringa vikt förhåller sig till stålets elasticitet: alla dessa insikter ingår i dyrkandet av ett hantverk, som tycks bli desto större, ju mera automatiserad all annan industriproduktion blir. I detta avseende liknar en fin racercykel en schweizisk klocka med ett mekaniskt urverk. Tävlingscyklandet, förklarade den italienska författaren Dino Buzzati redan år 1949, är "en av de sista fästningarna för fantasin, en romantikens pelare, belägrad av framstegens ynkliga krafter". Det är denna fantasi, en förening av hjältesport, finmekanik och landskap, som skickar ut alla dessa mänskliga projektiler på vägarna. Egentligen är det ett under att de inte bara håller sig upprätta, utan att de också kommer fram. Att det finns ett slags våld i tyngdkraften, ett våld, som man inte upplever, eftersom man under hela sitt liv har vant sig vid denna kraft detta märks först, när gravitationen tycks upphävd, för några korta ögonblick. Ibland händer det när man tar en kurva, neråt, förstås. När man då ligger snett, på susande däck, och fortfarande kan styra, och när man då trots allt inte hamnar i diket, så har det visserligen någonting med hastighet att göra, med axelavståndet och castervinkeln. Men det känns som om man plötsligen kunde flyga. De måste förflytta sig framåt, för varje ögonblick av stillastående betyder ett fall. Racercykelns senaste återkomst är inte gammal. Den började strax före tjugohundratalet, efter att terrängcykeln hade blivit ett redskap för vardagen, och även om renässansen ledde till förvånansvärda framsteg i tekniken, till allt smalare vevar till exempel, tedde den sig dock alltid nostalgisk, med en speciell förkärlek till den italienska stålramen. Men det är ingen tillfällighet att just racercykeln blivit så populär, bland kvinnor och män: Den är en praktisk metafor för ett samhälle bestående av människor i permanent rörelse. De måste förflytta sig framåt, för varje ögonblick av stillastående betyder ett fall. De måste tävla mot varandra, ensamma som de är, för konkurrensen av alla mot alla uppfattas som ett naturligt tillstånd. Och när det inte finns någon möjlighet av att vara bättre än de andra, så börjar man att tävla mot sig själv, i en oändlig kamp för ett bättre jag som alltid ligger just utom räckhåll. Och så kämpar människan på sin racercykel och kämpar och kämpar för att ibland uppleva denna sports elementära under: Att man håller sig uppe och susar framåt, i perfekt balans och skenbart befriad från fysiska lagar. Thomas Steinfeld

Sarah Klang har två hyllade bakom album bakom sig. I veckan släpps nya skivan Virgo. Den här gången är det utan ångest hon säger att hon vet att det är en bra platta. SKANDALER I DOKUSÅPA-VÄRLDEN Sexuella ofredanden, tjat, höga böter för avtalsbrott och oklarheter kring sekretessen för deltagare i svenska dokusåpor är några av de saker som framkommit i Expressen och P3 Nyheters granskningar av flera svenska dokusåpor. Johanna Heed, reporter på P3 Nyheter, gästar oss och berättar om granskningen. "NYA DIKTER" AV LOTTA LOTASS Lotta Lotass senaste diktsamling har funnits digitalt i nästan tio år, nu i vår har den getts ut i bokform. Kulturredaktionens Olof Åkerlund konstaterar efter läsningen att den nästan framstår som en förminskning att kalla henne en av år tids främsta författare. HOT MOT YTTRANDEFRIHETEN NÄR FRISPRÅKIGA MUSIKER MÖTER AUKTORITÄR MAKT 2018 lämnade musikern Cris Gera Zimbabwe för Piteå efter att han 2017 skrivit en låt om den ekonomiska och sociala krisen i landet. Efter det var det omöjligt för honom att stanna kvar DAGENS ESSÄ Med 2000-talet har racercykeln fått en renässans ett fordon som utan bullriga motorer nästan tycks kapabel att upphäva själva tyngdkraften. Thomas Steinfeld reflekterar över det snabba cyklandet som kulturfenomen. Programledare: Saman Bakhtiari Producent: Cecilia Ekman

”Den muterade suveränen” härskar fortfarande i ”det öppna och fria samhället”, skriver Botho Strauss, född 1944, i sin genombrottsroman ”Den unge mannen” från 1984. Allting ligger i skuggan av ”1933 års kors”. Tyskarna skyr sina traditioner och seder av rädsla för att likna den döde, deras ”störste niding”. I en essä 1993 uppmuntrar han landsmännen att bryta den onda cirkeln. I betraktarens ögon förvandlades han därmed från postmodernistiskt underbarn till kontroversiell nationalkonservativ. Är någon av bilderna sann? Thomas Steinfeld, professor i litteraturvetenskap vid universitetet i Luzern, tidigare litteraturredaktör i Frankfurter Allgemeine Zeitung och kulturchef i Süddeutsche Zeitung, samtalar med Peter Luthersson.

14 april. Andreas Ericson diskuterar med Anders Ydstedt och Thomas Steinfeld.

Igår släppte Yasin, en av landets mest strömmade artister, ny musik samtidigt som han sitter häktad misstänkt för att ha medverkat till en kidnappning av en annan känd artist. Samtal om en kontroversiell musikscen med musikjournalist Petter Hallén. IKONENS BORTGÅNG UTLÖSTE LANDSSORG  I oktober förra året gick Iran in i en inofficiell landssorg när artisten Mohammed Reza Shajarian gick bort. Men vem var han? Och i vilket sammanhang skapade han sin musik? Reportage av Edgar Mannheimer. TIGERS UPPGÅNG OCH FALL  Han var en av världens främsta golfspelare någonsin, men över en natt förlorade han allt. Nu visas den tvådelade dokumentären Tiger - om Woods uppgång och fall - och comeback. Vår kritiker Ylva Nilsson har sett filmen. ESSÄ: DEN GAMLA BLIXTEN LYSTE UPP EN DOLD VÄRLD Fotoblixten har en knappt 150 år kulturell och pyroteknisk historia. Olyckor var inte ovanliga med den tidigaste pulverblixten. Den följdes av blixtlampan som, till skillnad från de blixtrar vi med våra moderna kameror och mobiltelefoner är vana vid, enbart kunde användas en gång. I ljuset av filmhistorien och dess stjärnor reflekterar Thomas Steinfeld över blixtens logik och betydelse. Programledare: Lisa Wall Producent Eskil Krogh Larsson

I fotoblixtrarnas sken blev de gamla filmstjärnorna till, men vilka är det som skapas i dagens kameraljus? Thomas Steinfeld reflekterar över blixtens kulturhistoria och dialektik. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I Federico Fellinis film Det ljuva livet från 1960 förekommer en scen, där Anita Ekberg lämnar ett flygplan. Hon spelar en filmstjärna, hon bär solglasögon och breder ut sina armar, hon stiger långsamt nerför landgången. Vid trappans ände sprattlar ett gäng pressfotografer. Allihopa är utrustade inte bara med tunga kameror, utan också med stora, blänkande reflektorer kopplade till sina apparater. Scenen utspelar sig mitt på dagen. Det kan inte finnas några hemligheter som måste ryckas ur mörkret. Det blixtrar ändå. Reflektorena är en del av en iscensättning, så som själva stegen ur flygplanet är ett spel inför publiken. Scenen visar att förhållandet mellan stjärnan och fotograferna inte bara är tätt, utan att de behöver varandra, ömsesidigt: Skådespelaren blir inte till stjärna, om den inte bjuder offentligheten på sig själv. Offentligheten ombesörjes av blixtfotograferna, med licens till alla möjliga kränkningar av privatsfären. De blottar och de lyser upp, ofta på en och samma gång. Paparazzo kallas en sådan stjärnornas fotograf, efter en rollfigur ur just filmen La dolce vita. Denna figur är en italiensk uppfinning. Den skapades under femtiotalet, när de stora amerikanska filmbolagen flyttade en del av sina produktioner till Rom, för att det var så mycket billigare att spela in vissa filmer där, filmer som Ben Hur med åttatusen italienska statister utan anslutning till någon fackförening. I Hollywood, utanför dåtidens Los Angeles, hade denna tidens filmstjärnor varit skyddade. I Rom, där de brukade bo på ett av hotellen på Via Veneto, mitt i staden, blev de däremot ett lätt offer för attackfotografen, så som han heter på italienska: fotógrafo dassalto. Paparazzon övertog en amerikansk teknik. Det bländande ljuset som man kunde ta med sig, i en liten väska eller bara hängande över axeln, hade redan innan andra världskriget varit ett redskap för pressfotografer. De hade specialiserat sig på att försörja tidningarna med bilder på brottsplatser eller till och med på brottsoffer. Deras gärningar följde samma dialektik som paparazzons verksamhet. Så som fotografen formade stjärnan genom att bära dennes bild till offentligheten, så dokumenterade dess amerikanske föregångare inte bara brottsplatsen. Han skapade den också, för en publik av miljontals voyeurer. Förr hade det bara funnits en bit asfalt i storstadens mörker. Sedan kom blixten för att skära ut en bit av denna banala realitet. Blixten betydde: Här har det hänt. Mörkret omkring blev då ännu mörkare, liksom ingen människa blir så ensam som en stjärna som ingen vill se. Både detektiven och reportern tillhör demokratins pionjärer: Detektiven upptäcker brottet var än det har gömts. Reportern underrättar offentligheten om vad detektiven upptäckte. Tillsammans reparerar de tillvaron. Under femtiotalet fanns det en amerikansk tv-serie med titeln Man with a Camera. I hjälten, spelat av Charles Bronson, förenas båda yrken: Han skaffar fram bilderna som ingen annan förmår att ta. Hans viktigaste redskap är en kamera med reflektor. Fotoreportern Peter Parker, människan bakom en ännu idag populär varelse med namnet Spiderman, är en arvtagare till mannen med kameran, med garanti på att vara på brottsplatsen först. När många fotografer blixtrade samtidigt, förr i tiden, uppstod ett slags fyrverkeri, innefattande små explosioner och vit rök. På engelska kallas detta skådespel a flurry of flashes. På tyska är ordet ännu vackrare: Blitzlichtgewitter. Rakt översatt: blixtljusåskväder. Uttrycket påminner inte bara om att blixten brukade markera en övergång till det övernaturliga, så som i de flesta historier om Frankenstein, där monstret föds, medan blixtarna kommer från alla håll. Ordet bevarar dessutom en känsla för våldsamheten med vilken blixten slår till. Motivet användes i en av historiens mest berömda filmer, i Alfred Hitchcocks Fönstret mot gården från 1954. I slutet vinner hjälten genom att blända boven med hjälp av några fotoblixtar. Han hade lagt dem tillrätta som om de varit patroner för en revolver. Hjälten, trots att han spelas av James Stewart, är även han av tvivelaktig karaktär. Det finns för mycket fönstertittare i honom, för att man ska kunna tro att han är en helt oklanderlig man. De gamla blixtlamporna, de som kort fräste till för att sedan bli blinda, är numera försvunna. Dels behövs de inte längre, för att ljusstyrkan i moderna kameror är högre än de varit i analoga tider. Dels ersattes de med elektroniska, gasfyllda blixtlampor som kan användas tusentals gångar. I mobiltelefoner används lysdioder, som är svagare, och ljuset är svårare att styra. Men de förknippar minimal storlek med enkel användning. Visserligen blixtrar det fortfarande, när skådespelare skrider över röda mattan, eller när världspolitiker träder fram till mikrofonen. Blixtrandet är dock inget undantag längre. Det blixtrar numera alltid och överallt. Ibland ser man en öppen buss körandes genom Via Veneto i Rom. Medan guiden förklarar var exakt Anita Ekberg, Marcello Mastroianni, Elizabeth Taylor och alla de andra höll hus, blixtrar det från alla telefoner, mot ett utomhuscafé utan gäster, mot en hotellfasad, mot en tom plats på trottoaren. Det är mitt på dagen. Det finns ingenting som man inte kunde se utan blixt. Åskvädret har förvandlats till en vardagsföreteelse av beskedliga mått. Den blottar ingenting, och den lyser inte upp någonting, förutom fotografens självmedvetande. Jag var där, säger denna fotograf till sig själv. Eller kanske ännu mer: tänk att det var jag som var på detta ställe. I detta självförsäkrande upprepas hela dialektiken som kännetecknade blixtfotografiet från början. Men den tar en vändning till. Så som den gamla blixten skapade stjärnan, som utan denna upplysning enbart varit ett hål i luften, så skapar den moderna blixten fotografen själv, i mån som stjärna. Logiken som gäller för alla selfies kommer till användning även om fotografen själv inte skulle synas på bilden: Tänk att det var jag. Samtidigt återvänder brottsplatsen. Visst utmärker sig  trottoaren inte på något sätt från oändligt många andra trottoarer i Rom. Men det var där det hände. Och det var där jag var. Och så börjar blixtarna och bilderna, stjärnorna och de okända, fotograferna och publiken bilda ett kretslopp, där alla positioner går över i varandra, i allt snabbare takt. Tänk hur opraktiskt det hade varit om blixtrarna, som i gamla dagar,  enbart hade kunnat användas en enda gång. Thomas Steinfeld, författare, professor i kulturvetenskap och tidigare kulturchef på Süddeutsche Zeitung

År 2009 formulerade en studiecirkel i Stockholm ett begrepp som fått en stor spridning på landets institutioner och lärosäten. Enligt Skolverket kan normkritisk pedagogik motverka strukturell rasism. Enligt andra har normkritiken förbluffande okritiskt blivit till en norm höjd över all kritik, ja, snarast till en tvingande dogm. Lotta Björkman är doktorand i pedagogik och var med och myntade begreppet. Emelie Bardon är dansare och ger en kurs i normkritisk dans på Musikhögskolan i Malmö. Anna-Karin Wyndhamn är doktor i pedagogik och aktuell med boken Genusdoktrinen tillsammans med Ivar Arpi. Thomas Steinfeld är kulturvetare och före detta kulturchef för Süddeutsche Zeitung. I Filosofiska rummet möts de i ett förutsättningslöst samtal om, för och emot normkritik, under ledning av Lars Mogensen. Producent är Thomas Lunderquist.

Die neblige Ebene am Po, sanft geschwungene Hügel im Piemont, das Stahlwerk Ilva an der Küste von Apulien – der Journalist Thomas Steinfeld bereist in seinem Buch „Italien. Porträt eines fremden Landes“ die unterschiedlichsten Orte der Halbinsel und liefert verblüffende Einsichten. Von Maike Albath www.deutschlandfunk.de, Büchermarkt Hören bis: 19.01.2038 04:14 Direkter Link zur Audiodatei

Thomas Steinfeld entwirft in seinem Italienporträt das Bild eines zerrissenen, aber sehr starken Landes.Alexander Wasner im Gespräch mit Thomas Steinfeld.

Redaktion und Moderation: Alexander WasnerMit neuen Büchern von David Yaffe, Scott McClanahan, Thomas Steinfeld, Virginia Woolf, Juri Andruchowytsch, David Böhm

Eine neue Biographie über Joni Mitchell beschreibt das Leben einer der einflussreichsten Sängerinnen der Gegenwart.Alexander Wasner im Gespräch mit Thomas Steinfeld.

Många hälsar med en kram, några med kindpussar. Hur mysigt är det egentligen? Och kommer vi börja kramas igen efter pandemin? Många har under den pågående corona-pandemin ändrat sitt sätt att hälsa. Inga kindpussar, inga kramar och inget handskakande. I gårdagens Svenska dagbladet menade den tyske författaren Thomas Steinfeld att det här är väldigt bra: "Äntligen är vi fria från intimitetens tyranni". Vi har bjudit in Gert Wingårdh, arkitekt, tv-personlighet och varm anhängare av kindpussandet. Vad tror han om framtiden för hälsnings-kramen? För ett tag sen föreslog det svenska hockeylandslagets förbundskapten Johan Garpenlöv att hockeyrinkarna ska bli mindre för att göra spelet roligare. Meningarna är delade om det här är ett bra förslag eller inte. Idag reder vi ut hur storleken på rinken påverkar spelet. Brynäs sportchef och tidigare spelare Erika Grahm medverkar. I måndags berättade vi att de första vilda storkarna är på väg att kläckas i Storbritannien. I Skåne har man sedan slutet av 1980-talet verkat för en vild och flyttande stork-population. Men det har varit svårare än väntat. I dag reder vi ut varför och diskuterar också om det är rätt eller fel av människan att försöka rädda djur som försvunnit från en plats. Ola Olsson, docent vid biologiska institutionen vid Lunds universitet och Linda Birkedal, ordförande Naturskyddsföreningen i Skåne, gästar programmet. Programledare: Louise Epstein Bisittare: Thomas Nordegren Producent: Niklas Runsten

Italien leidet unter der Corona-Krise. Schon vorher scheint uns dieses liebe Reiseziel fremd geworden zu sein, z.B. durch fragwürdige Populisten. Dieses Buch bringt uns Italien – trotz Corona-Reisesperre – wieder nah.

The Satanic Temple slåss med humor för pluralism i USA. Gunnar Bolin läser Peter Handkes essä "Gerechtigkeit für Serbien", vi lägger örat mot debatten om nobelpristagaren i de tyskspråkiga länderna. I Sverige är debatten intensiv om huruvida Peter Handke är en värdig nobelpristagare i litteratur eller ej. Vad har han egentligen skrivit i essän "Gerechtigkeit für Serbien"? Vilka av hans kritiker har läst den? Texten är inte lätt att få tag på, men kan man tyska så har nu Süddeutsche Zeitung valt att återpublicera den. Nina Asarnoj har pratat med tidningens tidigare kulturchef Thomas Steinfeld om skillnader och likheter mellan den tyska och svenska debatten. Gunnar Bolin har läst Handkes omtalade essä och även lyssnat på hur nobelpristagaren diskuteras i hemlandet Österrike. Dokumentärfilmen "Hail Satan?" skildrar en moderna satanistiska rörelse i USA. The Satanic Temple arbetar bland annat för religionsfrihet och med hjälp av humor satsar de hårt på att kila in ett horn mellan staten och kyrkan. Hur skiljer sig deras symboler från de vi är vana att se i populärkulturen som uttryck för Satan? Vi intervjuar filmens regissör, Penny Lane, och den  svenske producenten Gabriel Sedgwick. Gäst i studion är kulturjournalisten Ika Johannesson, som bland annat skrivit om satansdyrkan inom musikvärlden i sin bok "Blod, eld, död". Det blir också en intervju med de belgiska bröderna Jean-Pierre och Luc Dardenne om deras senaste film "Unge Ahmed". I dagens OBS handlar det om känslor på teatern. Teaterforskaren Kent Sjöström efterlyser en scenkonst och en kritik där den fysiska upplevelsen inte är allt. Programledare: Roger Wilson Producent: Anna Tullberg

”Den muterade suveränen” härskar fortfarande i ”det öppna och fria samhället”, skriver Botho Strauss i sin genombrottsroman ”Den unge mannen” från 1984. Allting ligger i skuggan av ”1933 års kors”. Tyskarna skyr sina traditioner och seder av rädsla för att likna den döde, deras ”störste niding”. I en essä från 1993 uppmuntrar han landsmännen att bryta denna onda cirkel. I betraktarens ögon förvandlades han därmed från ett postmodernistiskt underbarn till kontroversiell nationalkonservativ författare. Men är någon av bilderna sanna? Thomas Steinfeld, professor i litteraturvetenskap vid universitetet i Luzern, tidigare litteraturredaktör i Frankfurter Allgemeine Zeitung och kulturchef i Süddeutsche Zeitung, samtalar med Peter Luthersson.

Die Geschichte des jungen Taugenichts, der zur Strafe für seine Bösartigkeit in einen Däumling verwandelt wird und auf dem Rücken des Gänserichs Martin ganz Schweden erkundet. Ein Erziehungsroman, gespickt mit Sagen und Märchen, der die Vielseitigkeit Schwedens, seiner Lebensräume und Kulturen zeigt. Vielfach ins Deutsche übertragen, ist die Übersetzung von Thomas Steinfeld die erste vollständige und zugleich eine, die der eigentümlichen Sprache Selma Lagerlöfs, dem wunderbaren Schwedisch einer vergangenen Zeit, gerecht wird. Übersetzung nominiert für Preis der Leipziger Buchmesse 2015

Die Geschichte des jungen Taugenichts, der zur Strafe für seine Bösartigkeit in einen Däumling verwandelt wird und auf dem Rücken des Gänserichs Martin ganz Schweden erkundet. Ein Erziehungsroman, gespickt mit Sagen und Märchen, der die Vielseitigkeit Schwedens, seiner Lebensräume und Kulturen zeigt. Vielfach ins Deutsche übertragen, ist die Übersetzung von Thomas Steinfeld die erste vollständige und zugleich eine, die der eigentümlichen Sprache Selma Lagerlöfs, dem wunderbaren Schwedisch einer vergangenen Zeit, gerecht wird. Übersetzung nominiert für Preis der Leipziger Buchmesse 2015