Podcast appearances and mentions of kristoffer leandoer

Hur är det att vara barn i i en verklighet som präglas av död, svält och flykt? I novellsamlingen Här var vårt hus skriver 12 barn inifrån Gaza. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. 2024 arrangerades en novelltävling i Gaza – under nästan omöjliga förutsättningar. Ibland var det svårt att ens kunna förse de deltagande barnen med penna och papper, skriver arrangörerna i bokens inledning. Men tävlingen kunde trots allt genomföras och nu ges 12 noveller ut på svenska. Redaktören Amer Sarsour gästar P1 kultur.DÄRFÖR GRÄVS LITTERÄRA SKATTER UPP PÅ NYTTUrsula Parrotts "Exfrun" publicerades 1929 - nu, nästan hundra år senare, ges den ut på svenska, och kallas "häpnadsväckande modern". Det är bara en i raden av liknande utgivningar där mer eller mindre bortglömda författarskap lanseras. Hör litteraturredaktör Lina Kalmteg om vilka mekanismer som ligger bakom fenomenet.ETT MANUS SOM VAR BORTA PÅ RIKTIGTDen franske författaren Louis-Ferdinand Céline skrev romanen "Krig" kring 1930-talets mitt. Men under befrielsen av Paris försvann manuset mystiskt innan det återfanns 2020 och kunde ges ut. Céline var antisemit och kunde uttala sig hårresande om kvinnor. Kan en sådan människa ge oss en av de viktigaste lektionerna om mänskligt lidande och ondska? Hans svenska översättare, Kristoffer Leandoer, funderar kring detta i en essä.SAILOR OCH PEKKA ÄR TILLBAKAKonstnären Jockum Nordström ger ut en ny bilderbok om Sailor och Pekka, den första på 22 år. Han använder sig av en collageteknik, där han klipper ut och klistrar ihop människor och djur i en alldeles speciell stad vid havet. Katarina Wikars åkte hem till Jockum för att bläddra igenom ”Sailor och Pekka och pengarna”.Programledare: Saman BakhtiariProducent: Karin Arbsjö

Forskaren Vanja Hermele jobbade på Dramaten år 2017 när metoo kastade om tillvaron. Nu skildras denna tid i Antiorganisationen. Dramaten och metoo. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Hör ett samtal med Vanja Hermele om den nya boken som skildrar tiden före, under och efter metoo. Hur har det här förändrat arbetet på våra stora kulturinstitutioner? Hör Tobias Theorell, operachef på Kungliga Operan, om deras arbete framöver.REPORTAGE: Krusidullmakaren och ”Pärlan”Illustratören och mönsterformgivaren Klara Bartilsson är aktuell med nya bilderboken ”Pärlan”. Jenny Teleman har träffat den Augustprisnominerade - och självutnämnda krussidulmakaren.KRITIKSAMTAL: Josephine Quinn vill ge en ny bild av Europas rötterKritiksamtal med kulturredaktionens Karin Arbsjö om historikern och arkeologen Josephine Quinns bok ”Västvärldens födelse”, som nu kommit i en svensk översättning.OBS-ESSÄ: John Keats poetikEn dikt kan öppna en värld som inte funnits förut. Det visste den romantiske poeten John Keats. Och han hade också en radikal metod för att öppna sig mot det okända. Kristoffer Leandoer funderar över en värld där poeten blir den minst poetiska av alla.Programledare: Eskil Krogh LarssonProducent: Oscar KangroReporter: Johanna Olofsson

Bara den som gör sig till ett öga kan bli sedd. Kristoffer Leandoer ser hur en romantisk poet blev stor genom att försvinna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Tidigt på morgonen lördagen den 26 oktober 1816 vandrar den tjugoårige romantiske poeten och läkarstudenten John Keats tvärs genom London från Warner Street till sin bostad intill Guy's Hospital i Southwark – enligt kartan i min dator en 53 minuters promenad söderut över Themsen. Det är en vacker höstmorgon, solen förgyller Londons spiror och tak och han har mycket att tänka på efter en natt tillbringad med läsning ur en lånad dyrgrip, folioutgåvan av George Chapmans klassiska Homerosöversättning.Chapman var Shakespeares samtida och hans ambition var att göra Homeros på engelska till ett diktverk i egen rätt, att som han själv sade ”öppna Poesin med Poesi”.Chapman ville besvara dikten, med andra ord, och medan han promenerar börjar Keats i sin tur formulera ett eget gensvar på nattens läsning. Vad är det han varit med om? Det känns som han varit ute på en mycket lång resa: Jag färdats kring i mången gyllne traktoch skådat månget praktfullt kungarikeoch öar västerut förutan likedär barder böjt sig för Apollos makt. Så börjar, i Gunnar Hardings svenska tolkning, den sonett som Keats komponerar i huvudet under sin vandring och skyndar sig att fästa på papper vid hemkomsten – fjorton rader som han genast skickar till föregående kvälls värd, som får den innan klockan ens hunnit bli tio på förmiddagen. Keats skrev alltid snabbt: vid ett tillfälle åstadkom han i vittnens närvaro en regelmässig sonett på mindre än en kvart.Men vad är det för resor han talar om?Visserligen skulle han bara några år senare dö vid Spanska trappan i Rom, men vid det här tillfället har Londonpojken ännu aldrig varit utomlands, de praktfulla kungariken och gyllne trakterna har han bara sett i sitt eget huvud, de är vad som brukar kallas läsefrukter, det vill säga samarbeten mellan den egna fantasin och orden man läser. Ingen har skildrat den komplicerade mentala process som läsandet innebär lika målande som Keats i denna dikt, ”On First Looking into Chapman's Homer”, som på svenska fått namnet ”Min första blick i Chapmans Homerosöversättning”. Med några få ord visar han hur läsaren blir medskapande genom att bära med sig sin förkunskap och sin förväntan till mötet med texten. Och mången skön berättelse jag hördeom mörkögde Homeros och hans länder,men fick först andas doften av hans strändernär Chapmans starka stämma dit mig förde. Till denna subtila växelverkan, där läsaren skriver boken och boken skriver läsaren, bidrar att det är en översättning, det är alltså inte alls Homeros egna ord som står i centrum för upplevelsen utan främst vilka signalsubstanser de frigör inne i John Keats. Det landskap som breder ut sig för den tjugoårige skaldens inre syn är varken homeriskt eller londonskt, det boken skriver i honom är något tredje, helt nytt; en värld som inte funnits förrän nu. Det är också som upptäckare han beskriver sig, det hans blick mött i den gamla folieutgåvan var inte dammiga bokstäver utan nya världar och en ny ocean: Det var som när en stjärnskådare fårsyn på en ny planet på himmelen,eller som Cortez när hans örnblick nårut över Stilla havet, och hans mäni vild förväntan runt kring honom ståri tystnad på ett berg i Darien. Strax efter att ha författat denna rymdodyssé på bara fjorton rader bestämmer sig Keats för att hoppa av sina läkarstudier, slänga bort fyra års utbildning och döma sig själv till ett liv i ekonomisk osäkerhet. Han förklarar beslutet med att han ”besitter Förmågor som är större än de flesta människors”.Det är ett nyktert konstaterande, inte det minsta skrytsamt. Keats hade en ovanligt klar syn på sig själv och visste hur dessa Förmågor bäst skulle sättas i arbete. Hans egen term för detta var ”negative capability”, negativ förmåga.Det vill säga att göra sig själv till ingen, tömma sig själv och uppgå i en annan varelse: ”Om en sparv visar sig utanför mitt fönster tar jag del i dess existens och börjar picka i gruset … på ytterst kort tid tillintetgörs mitt eget jag.”Hans orubbliga självförtroende som poet grundade sig i vetskapen om denna förmåga till självförglömmelse. ”Det slog mig genast”, förklarar han, ”vilken egenskap som krävs för att skapa en Framstående Människa & som Shakespeare besatt i så enormt hög grad – jag menar Negativ Förmåga, det vill säga när en människa har förmågan att vara kvar i osäkerhet, Gåtor, tvivel, utan att göra något irriterande försök att sträcka sig efter fakta & förnuft.”Sinnesintryck hellre än ideologi och tankar. Se hellre än veta. Se med andras ögon hellre än sina egna, eftersom de egna är inställda på det de redan känner till.”Låt oss öppna våra blad som blommor och bli passiva och mottagliga”, säger han. ”Jag lever i ögat, och min egen fantasi erkänner sig överträffad och får vila.”Keats säger det gång på gång: det viktiga är att inte ha någon personlighet, att inte ta plats själv. Man skriver inte, man blir skriven. Man läser inte, man blir läst. Bara den som gör sig till ett öga kan bli sedd. Han väljer de minsta och gråaste varelserna för att förklara skapandets processer, en sparv eller en spindel:”Det tycks mig att nästan varje Människa likt Spindeln utifrån sitt eget inre kan spinna sitt eget rymliga Citadell”, säger han. ”Jag tänker inte inbilla mig att en Människa kan vara jämlik med Jupiter, utan tänker att hon borde vara riktigt nöjd som ett slags köks-Merkurius, eller till och med som ett enkelt Bi.”Poeten är den mest opoetiska varelsen i hela skapelsen, eftersom poeten saknar egen Identitet och måste fyllas av någon annan Kropp. Solen, Månen, Havet är poetiska och äger egna oföränderliga attribut – poeten äger ingenting eget. Livet är ett högst tillfälligt lån, det vet han bättre än någon. Existensen är så overklig att tanken på dess overklighet gör honom full i skratt.I sitt allra sista brev sörjde han den sinnliga världen. Men det är en yrkesmans och hantverkares sorg över all omsorgsfullt förvärvad kunskap som nu går förlorad, kunskapen om ”kontrastverkan, ljus och skugga, all denna information som är nödvändig för en dikt.”Det Keats visste var att vägen till sinnevärlden faktiskt går genom orden, om man nu råkar vara försedd med en mänsklig hjärna. Vi vet för mycket. Att läsa och skriva är det sätt vi har att befrias från det vi vet och möta det vi inte vet.Bara ord kan kortsluta ord och öppna nya världar, nya gyllne trakter.Kristoffer Leandoerförfattare, kritiker och översättareLitteraturGunnar Harding: Där döda murar står – Lord Byron och hans samtida. Wahlström och Widstrand, 2002.

Den ena gjorde allt för att sky döden, den andre rusade till den. Kristoffer Leandoer funderar över konfrontationen med slutet genom två författare. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Simone de Beauvoir var livrädd för döden, och försökte livet igenom hålla den på avstånd, så pass att en amerikansk Beauvoirspecialist ägnar en hel bok åt denna systematiska förnekelse. Samtidigt var det bara i dödens absoluta närhet som den skrämmande rationella författaren förvandlades till poet. I romanen De oskiljaktiga beskriver Beauvoir hur hon i sin tidiga ungdom förvirrad står inför en likkista täckt av vita blommor och får för sig att hennes väninna avlidit för att hon kvävts av all denna vithet: ”Innan jag tog tåget”, säger hon, ”lade jag ner tre röda rosor på dessa obefläckade buketter.”Beauvoir avskyr och förnekar döden, hon tror inte på någon högre makt eller liv efter detta och hennes livsåskådning ger henne inga verktyg att behärska rädslan för åldrandet, smärtan och slutet. Konfrontationen dröjer tills hon är femtiofem och hennes mamma drabbas av en svårartad form av cancer med lika hastigt som plågsamt förlopp. Trots motviljan tvingar hon sig att registrera sjukdomsförloppet, och inser snart att det bara finns en enda sak som kan lindra fasan, en enda möjlig befrielse för mamman. Hennes kapitulation inför denna befriande kraft sitter så långt inne och görs så motvilligt att den övertygar just därför: ”I denna kapplöpning mellan smärta och död hoppades vi innerligt att döden skulle hinna först.”Nu kommer Simone de Beauvoirs andra ögonblick av ofrivillig poesi, när hon uttröttad vid mammans dödsbädd plötsligt får se de medeltida dödsdansernas grinande lieman stå vid huvudgärden, grimaserande och hånfull, främmande, omänsklig: ”den hade mammas ansikte då hon blottade sin käke i ett brett, ovetande leende.” Så utrycker hon sig aldrig annars, det finns ingen plats för dubbelexponeringar och tvetydigheter i hennes stränga universum. Den självbiografiska boken Avled stilla från 1964 visar upp en författare som drabbats av ett faktum som inte går att resonera bort.Karakteristiskt nog var hon några år tidigare faktiskt inne på tanken, men bara för att förkasta den: enligt henne var det en reaktionär högertanke att se döden som den enda giltiga sanningen, och som orsak till främlingskap mellan människor eftersom var och en är ensam med sin död: ”Meditation över döden är den yttersta visdomen hos dem som redan är döda”. Det hon formulerar är samurajens och vikingens sinnestillstånd inför stundande strid: sättet att göra sig osårbar var att i förväg betrakta sig som redan död. Döden är enda boten för döden.Och så upptäcker hon motvilligt vid sin mammas dödsbädd att det är alldeles sant.Just mammans dödsbädd blir ett avgörande ögonblick även för den lungsjuke gruvarbetarsonen D.H. Lawrence. Han levde från sexton års ålder med en dödsdom hängande över sig och hade lättare än Beauvoir att göra samurajens ideal till sitt.Bygg ditt dödsskepp, uppmanar han som rena vikingahövdingen: han talar också om modet att rida dödsväga som något vår civilisation borde lära av äldre och våldsammare tider. Människans enda uppgift är att utmana sig själv, att alltid göra det som är svårast: sätta det välkända egna jaget på spel och ge sig ut i det okända. Och något mer okänt än döden går inte att hitta. Genom hela författarskapet återkommer den som utmaning och lockelse av närmast vällustigt slag.Vändpunkten kommer i den självbiografiska romanen Söner och älskare, i skildringen av mammans utdragna dödskamp. Precis som Beauvoir och hennes syster finner syskonen mammans plåga outhärdlig, de står inte ut med att se hennes fåfänga väntan på befrielse. Men till skillnad från systrarna Beauvoir skrider syskonen i Söner och älskare till handling. Efter flera dygns vaka fattar de beslutet – det sker ordlöst, genom ett utbyte av blickar – att skynda på processen, och i ett tillstånd av febrig upphetsning mosar de skrattande hela förrådet av smärtstillande morfinpiller och rör ut i mammans kvällsmugg med varm mjölk. Döden som kärlekshandling: samma kärlekshandling som Beauvoir och hennes syster pratar om att visa modern men till sist inte vågar utföra.Den avgörande skillnaden kanske beror på Lawrences upplevelse av det första samlaget, skildrad tidigare i samma roman: ”För honom tycktes livet nu som en skugga, dagen som en vit skugga, natten och döden och stillheten och orörligheten, detta tycktes som VARAT. Att leva, att vara envis och framhärdande – det var ICKE-VARA. Det högsta av allt var att smälta bort i mörkret och vaja där, identifierad med det stora Varat.”Den gängse bilden av vitalisten och sexprofeten som dansar naken i regnet med blommor i sitt hår är alltså otillräcklig: att sexualiteten är så viktig för Lawrence, beror på att den är ett intimt förbund som den enskilda varelsen ingår med döden, inte med livet. Matadoren smeker och förför tjuren, det han lockar med är döden och det som gör honom oemotståndlig för kvinnor är inte hans seger över döden utan tvärtom att han innebär ett löfte om döden. Döden annonseras som ett glädjebesked, en frestelse, en njutning: ”Det måste vara ljuvligt att vara död.”Söner och älskare utkom redan 1913, innan det första världskriget föste bort alla andra ämnen än döden från den litterära dagordningen. Skyttegravarnas anonyma massdöd väckte Lawrences synnerliga avsky. Som pacifist var han tämligen originell, grälsjuk, våldsförhärligande och dödsfixerad: han motsatte sig kriget eftersom det berövade människan att göra döden till något unikt och personligt, existensens absoluta höjdpunkt.Poeten Rainer Maria Rilke fördömde kriget av samma skäl: det berövade människan hennes rätt till en individuell död. Genom författarskapet stryker Rilke trånsjukt kring döden, som för honom är människolivets själva fullbordan, en sluss till något större snarare än ett slut. Ingen läsare kan glömma de avlidnas trevande händer under matsalsbordet i Malte Laurids Brigge, och i Duinoelegierna formuleras tron på det hinsides som rena rymdäventyret: ”O att en gång vara död och oändligt omfatta dem, / alla stjärnorna”.Det är ett misstag att betona skillnaden mellan liv och död, säger Rilke: möjligen är döden lite rymligare. Lawrence uttrycker samma erfarenhet vid mammans dödsbädd. Tiden försvinner, bara rummet är kvar. Vem kan säga att hans mor inte längre lever? ”Hon hade varit på en plats och befann sig nu på en annan, det var allt.” Så långt kommer aldrig Beauvoir, hennes föreställningsvärld har inte utrymme för någon annan plats. Hon skyr dödens ensamhet lika mycket som Lawrence och Rilke vill omfamna den. Men till slut är det ändå bara den hon hoppas på.Kristoffer Leandoerförfattare, översättare och kritiker

Den ikoniska författaren Joan Didion gick bort 2021 idag släpps en ny bok över hela världen: Anteckningar till John en postum utgivning av hennes anteckningar till sin framlidne make John. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Lina Kalmteg och Karin Arbsjö är litteraturkritiker har läst: Är det ett litterärt verk i egen rätt eller bara sista droppen förlaget och fansen vill pressa ur Joan Didion?HITLERS PROPAGANDIST LENI RIEFENSTAHL I NY DOKUMENTÄRLeni Riefenstahl sägs ha utvecklat en ny estetik inom filmen. Andra kallar henne nazisternas främsta propagandist. Riefenstahl inledde sin karriär som dansare i stumfilmen, och under sitt långa liv hann hon både utveckla filmkonsten och förneka de där nazi-kopplingarna. Nu kommer en ny tysk dokumentärfilm - enkelt kallad Riefenstahl. Samtal med P1 Kulturs filmkritiker Emma Engström.STINA OSCARSON MÖTTE MÄNNISKOR I ÖGONHÖJDI helgen gick dramatikern, författaren och debattören Stina Oscarson bort. Skådespelaren Robert Fux började arbeta med Stina Oscarsson tidigt och minns henne som en slags urkraft och som en regissör och dramatiker som mötte människor i ögonhöjd och tog dem på allvar.ROBERT LONGOS HYPERREALISM PÅ LOUISIANADen amerikanska konstnären Robert Longo är känd för sina stora hyperrealistiska kolteckningar. Hans mest kända verk är "Men in the cities" från 1980 – svartvita porträtt på män och kvinnor i kostym men de tycks uppslukade i nån slags extatisk dans – eller är de kanske i fritt fall? Nu är Robert Longo aktuell med sin första soloutställning i Skandinavien, på konstmuseet Louisiana i Danmark.DET SKA VARA EN POET I FOLKMUSIKEN I ÅR!Det poetiska tar plats i folkmusiken – Folkmusiken i P2:s programledare Esmeralda Moberg tipsar om tre aktuella utgåvor som på olika sätt lyfter fram poesin: Levina Storåker, Sofia HK och duon Mikael Horvath och Mohlavyr. DÖDEN SOM FIENDE OCH BEFRIARE: DE BEAUVOIR VS LAWRENCEDen ena gjorde allt för att sky döden, den andre rusade till den. Kristoffer Leandoer funderar över konfrontationen med slutet genom två författare.Progamledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson

Sara Bergmark Elfgren och Kristoffer Leandoer gäster Lundströms Bokradio för att bokcirkla om fantasyromanen Omöjliga varelser av Katherine Rundell. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I fantasyromanen Omöjliga varelser färdas vi till en hemlig värld befolkad av magiska varelser och mytologiska väsen. Platsen kallas Arkipelagen och består av en mängd små öar i Nordatlanten. Vi tar oss dit tillsammans med en pojke i tolvårsåldern, Christopher, som i Arkipelagen möter en jämnårig flicka, Mal, som kan flyga. Deras uppdrag i denna ungdomsroman blir att rädda världen.Omöjliga varelser är skriven av Katherine Rundell, född 1987, som rönt stora internationella framgångar som författare. Hon doktorerade på 1600-talspoeten John Donne vid Oxford men skriver nu på heltid och bor i London. Omöjliga varelser är den första delen av tre i samma bokserie.Författaren och dramatikern Sara Bergmark Elfgren och författaren och kritikern Kristoffer Leandoer har läst Omöjliga varelser och samtalar med Marie Lundström. Omöjliga varelser är översätt till svenska av Fredrika Spindler.Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Marie LundströmProducent: Andreas Magnell

Den vietnamesiska köksguden är ingen hustomte, men liknar en partirepresentant. Kristoffer Leandoer berättar om en gud som följer med honom vart han är flyttar. Och ger tips på hur man mutar honom. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag köpte Köksguden på gatan i Hanoi i tanken att det knappast kunde skada med ett vakande gudomligt öga över hushållets lycka och harmoni. Året var 2009 eller 2010, vår familj bodde i Vietnam och en liten träfigur lät sig utan vidare ceremonier installeras i lämpligt hörn av köket och har sedan dess fått följa med familjen i varje flytt och vakat över varje måltid. Nog har jag bränt vid en och annan middag och nog har jag skurit mig i fingret en gång eller två, men värre olyckor än så har knappast inträffat i vårt kök under hans uppsikt.Så ur min synpunkt har köksguden skött sin uppgift väl. Men det är inte jag som är hans egentlige uppdragsgivare.En svensk i Vietnam tänker sig gärna Köksguden som ett väsen liknande vår egen hustomte, bägge vakar de över hemmets härd och ser till att huset inte fattar eld. Eller så associerar man till husgudarna i antikens Rom, larer och penater, som beskyddade hemmet och familjen (penaterna hade särskilt ansvar för förrådsutrymmen). Romarna offrade till dem genom att kasta mat på elden vid varje måltid. Enligt vissa traditioner hade larer och penater sitt ursprung i förfädernas andar, enligt andra var de skyddsandar för åkrar och fält som flyttat inomhus. Det är lätt att jämföra vietnameser med antikens romare: bägge praktiskt lagda folk med sinne för ordning och organisation, utmärkta soldater och ingenjörer. Det praktiska sinnelaget fick dem att ta över färdiga filosofiska och mytologiska föreställningsvärldar, kompletta med gudavärld och allt, från sina mer fantasifulla föregångare, kinesiska respektive grekiska. Dessa gudar ägnades en strängt formaliserad men för övrigt förströdd dyrkan, medan den egentliga trosniten förbehölls den egna familjens förfäder. Jag följde dramat när min amerikanske väns pappa dog och hans lokalanställde chaufför hjälpte honom att sätta upp ett altare över den bortgångne i vardagsrummet, försett med rökelsestickor, mat och dryck: ”Nu tar jag en whisky med pappa varje kväll, det hjälper faktiskt”, konstaterade min vän. Jag tänkte att den vietnamesiska religiositeten var horisontell snarare än vertikal. Det visade sig helt fel.I ett undanskymt tempel i Hanois gamla kinesiska kvarter fick min fru och jag en dag bevittna en åkallan av de dödas andar, där mediet kedjerökte under hela ceremonin, eftersom tobaksröken är just vertikal: den stiger upp mot himlen där den tänks beveka andarnas sinnen som en offergärd. Dittills hade jag bara mött rökoffer i litteraturen, från Gamla testamentet till indianböcker. Först nu gick det upp för mig vilken vacker och konkret tolkning av relationen mellan himmel och jord ett rökoffer är; ett band som ringlar sig uppåt och etablerar en länk mellan skilda existensnivåer.Och just denna vertikala dimension är det som skiljer Köksguden från vår inhemska gårdstomte. Köksguden är en av de äldsta kinesiska gudarna, och kallas ibland även för Spisguden. Från början var han en taoistisk gudom och alkemisternas särskilde beskyddare dessutom. Han tilltroddes makten att bestämma inte bara över rikedom och välmåga utan även hur långt liv varje familjemedlem skulle få. Traditionellt skulle en bild av Köksguden förvaras i en nisch ovanför spisen där rökelsen hölls brinnande. Hans uppgift var inte alls bara att skänka hushållet välgång, utan tvärtom att föra räkenskap över hur man skötte sig. En gång om året, vid det kinesiska nyåret, lämnar Köksguden sin plats och flyger upp till Jadekejsaren, det vill säga himlens härskare, för att avlägga rapport om familjens vandel under det gångna året: från sin plats i köket hade han sett allt som hände. Denna himmelsfärd var en högtidlig tilldragelse som firades med fest och fyrverkeri, och varje år brändes bilden av honom för att underlätta resan uppåt.Köksguden var inte enbart en välvillig skyddsande utan lika mycket överhetens representant, en övervakare och angivare. Det går en rak linje från honom till det kontrollsystem som alltjämt fungerar i dagens enpartistat. Varje kvarter har sin partirepresentant som håller uppsikt över grannarnas moral och skriver upp viktiga tilldragelser med krita på den lokala anslagstavlan. (Ytterligare en likhet: under kejsare Augustus fick varje kvarter i Rom ett eget kapell för larerna.) De som sköter sig kan slippa vissa kommunala pålagor och utnämnas till kulturfamilj, vilket innebär raka motsatsen till vår aktuella svenska definition av begreppet, nämligen att pappa och mamma håller sig hemma om kvällarna. Förmodligen kan man spåra konfucianismens inflytande i denna vilja till total genomlysning och åsidosättande av den enskildes integritet för allmänintressets skull.Gåvorna till Köksguden inför dennes årliga avresa till Jadekejsaren hade karaktären av mutor. Honung smetades på hans läppar och under Yuan- och Mingdynastierna lär han ha bjudits på risbrännvin för att bli välvilligt inställd. Honungen hade biavsikten att klistra igen Köksgudens läppar och hindra honom från att berätta vad familjen haft för sig under det gångna året.Tjallare står sällan högt i kurs, så det är inte förvånande att Köksguden från början lär ha avbildats i form av en gigantisk kackerlacka i röd tjänstemannadräkt. Dessutom tänkte man sig att guden från början varit en människa, och inte något dygdemönster heller. Han var en enkel lantman som övergett fru och härd för att pröva lyckan i stora världen, gjort goda affärer och vid hemkomsten sparkat ut hustrun för en yngre modell: det enda hon fick behålla var familjens oxe, som visade henne vägen till en vänlig gumma. Än en gång vände lyckan. Maken råkade ut för en eldsvåda och hamnade som blind tiggare hemma hos sin före detta hustru: i ren skam kröp han in i spisen för att gömma sig, och där brann han upp. Som plåster på såren gjorde Jadekejsaren honom till kökets och spisens gud.De är lätt att hålla med George Eliot, i hennes roman Silas Marner från 1861 vägrar linnevävaren att byta ut sin gamla tegelspis mot en modern ugn, eftersom det var vid denna spis han sent omsider fann lyckan i livet: ”Husgudarna existerar alltjämt”, konstaterar Eliot och hoppas att ”varje ny tro som uppstår må visa tolerans mot denna fetischdyrkan”.Det slår mig att Köksguden sina årliga himmelsfärder till trots egentligen saknar transcendentalitet. Hans rike tillhör denna världen, han är en gud för utåtvända, för sådana som gärna står i gathörnen och ber.Kanske borde jag byta ut honom mot en tomte ändå. För vem har hört talas om en tomte som skvallrar?Kristoffer Leandoerförfattare, översättare och kritiker

Rockbandet Avantgardet har gjort en lång resa sedan första spelningen i en tvättstuga i Nybro och debuten 2016, till stora festivalscener och Allsång på Skansen. I veckan släpper de sitt 10 album sångaren Rasmus Arvidsson är gäst i P1 Kultur. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. FUGEES PÅ ÅTERFÖRENINGSTURNÉ – SOM KANTAS AV KONFLIKTERHiphop-gruppen Fugees bröt ny mark på 90-talet; splittrades men lyckades i år att återförenas för en världsturné. Eller lyckades de verkligen återförenas? Rykten om bråk och stämningsansökningar har kantat turnén – vad är det vi får se på scen i Stockholm i helgen egentligen? Samtal med Tina Mehrafzoon, P3.VAGABOND-FÖRFATTAREN PER HAGMAN HAR LANDATDen kultförklarade författaren Per Hagman har i 30 år symboliserat den kringflackande kosmopoliten – nu har han landat och slagit sig till ro mitt i Stockholm, och skrivit boken ”Johannes och du”. Reporter Katarina Wikars följde med Per Hagman på en promenad i hans nya kvarter.ESSÄ: KÖKSGUDEN BRYR SIG INTE OM DIN INTEGRITETDen vietnamesiska köksguden är ingen hustomte, men liknar en partirepresentant. Kristoffer Leandoer berättar om en gud som följer med honom vart han är flyttar. Och ger tips på hur man mutar honom.Programledare: Lisa WallProducent: Eskil Krogh Larsson

Sydkoreanska Han Kang får Nobelpriset i litteratur 2024. Tillsammans med Kristoffer Leandoer och Agnes Lidbeck läser vi hennes roman Vegetarianen. Programledare är Johar Bendjelloul. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Han Kangs mest omtalade och lästa roman Vegetarianen gavs ut 2007 och kom på svenska 2016. Den handlar om en kvinna som en dag bestämmer sig för att sluta äta kött, till omgivningens stora förfäran. Boken är uppdelad i tre akter, med tre olika berättarröster, som gestaltar en personlig tragedi.Författarna Agnes Lidbeck och Kristoffer Leandoer, även tidigare extern ledamot i Nobelkommittén, har läst om romanen på ett dygn för att vara med i den här expressbokcirkeln.Vem är Han Kang? Hur skriver hon? Och vilken är egentligen innebörden av Vegetarianen?Han Kang är den första koreanska författaren som tilldelas Nobelpriset. På svenska finns fyra av hennes böcker översatta, förutom Vegetarianen, även Levande och döda (2014, översatt 2016) Den vita boken (2016, översatt 2019) och Jag tar inte farväl (2021, översatt 2024).”Vegetarianen” har översatts till svenska (från engelska) av Eva Johansson.Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seProgramledare: Johar BendjelloulProducent: Andreas MagnellLjuddesign: Märta Myrstener

Aldous Huxley ville att vi skulle stirra rakt in i solen för att få bättre syn. En farlig och värdelös metod. Men vägen till klarhet är inte alltid en rak stig, konstaterar Kristoffer Leandoer. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Sannolikt var det hösten 1962 som amatörornitologen och enstöringen J. A. Baker bestämde sig för att dag för dag dokumentera pilgrimsfalkens liv vid Nordsjökusten. Beväpnad med cykel och kikare jagade han dessa eleganta och högtflygande rovfåglar längs de flacka våtmarkerna genom en ovanligt sträng vinter. Ofta syntes falkarna endast som prickar högt uppe i vinterhimlens ändlösa lufthav. För att ha en chans att följa deras spår var Baker tvungen att lära sig att tänka som en pilgrimsfalk, känna som en pilgrimsfalk: bli ett med jägaren. Så småningom är identifikationen tydlig: falken befriar honom tillfälligt från hans skröpliga och begränsade mänsklighet. Berättelsen Baker skrev om sin vinter är mer psykodrama än gängse fågelskådningsbok.”Det svåraste av allt är att se det som verkligen är där.” Så inleds beskrivningen av pilgrimsfalken i boken med samma namn. Det går att läsa som en bekännelse, för till min förvåning upptäckte jag att Baker praktiskt taget var blind. Han hade frikallats under andra världskriget och fick trots sitt arbete som tjänsteman på bilisternas riksförbund aldrig körkort; han såg alldeles för dåligt. Där står denne halvblinde anorakklädde enstöring och spanar rätt mot vinterhimlen efter sin beundrade pilgrimsfalk, som även under ideala omständigheter utgör en knappt synbar fläck – fullständigt hänförd av falkens styrka, skönhet och fart: dess effektivitet som mördarmaskin.Han påminner om någon, vår halvblinde ornitolog med blicken vänd mot skyn, övertygad om att synförmågan mest är en fråga om viljestyrka och kontroll. Han påminner om sin likaledes halvblinde men betydligt mer berömde landsman Aldous Huxley, författaren till dystopin Du sköna nya värld som livet igenom plågades av ögonproblem och därför gjorde synförmågan till ett centralt begrepp i sin tankevärld. Redan 1936 hade Huxley valt titeln Blind i Gaza för sin självbiografiska bildningsroman, om en engelsk intellektuells livsresa från pennalist till pacifist – kopplingen var självklar mellan intellektuella och okulära ambitioner: han ville vara mer än föregångare, han ville vara visionär, en som skådade in i framtiden.1942, mitt under brinnande krig, publicerade Huxley The Art of Seeing, Konsten att se, där han uttryckte sitt stöd för den kontroversiella Batesmetoden, namngiven efter den amerikanske ögonläkaren William Horatio Bates som vid sekelskiftet påstod sig kunna bota närsynthet enbart med muskelövningar. Dålig syn var bara en dålig vana, rena lättjan rentav, och kunde åtgärdas om patienten underkastade sig ett ”visuellt omskolningsprogram”. Denna doktrin gjorde sig nu Huxley till talesman för. Folk var helt enkelt inte vana vid att anstränga sig längre, att viga sin tid, kraft och uppmärksamhet på att göra om sig själva, menade han.The Art of Seeing innehåller flera övningar i ögongymnastik. Solglasögon är förbjudna, och en metod som rekommenderas varmt är att stirra rätt in i solen, en övning som utförs i flera etapper så att man gradvis vänjer sig vid att få solsken rätt in i ögat. Huxley hävdade att han själv använt denna metod med stor framgång, och rentav botat sin svaga syn. Samtidigt hävdar han att det är först när man slutar försöka se som synen återvänder till fullo. Det mänskliga egot står i vägen för synsinnet. Man kan fråga sig hur han egentligen vill ha det, är vi för jagsvaga eller för jagstarka?Alltför mänskliga, kanske. Huxley hade nog också hellre varit en pilgrimsfalk.Batesmetoden anses sedan länge inte bara ineffektiv utan direkt farlig. Men den visade sig fruktbar för Huxley, kanske rentav förlösande. Den outtalade insikt han bar med sig, vare sig han erkände det eller inte, var följande: ser gör vi inte enbart med ögonen. Han och Baker var inte ensamma. Tolkiens och C. S. Lewis vän Charles Williams hade knappt ledsyn och fick gissa sig till om han hade människor eller djur framför sig, skräckförfattaren Shirley Jackson såg som barn ansikten i gräsmattan och fick som vuxen treva sig fram i världen bakom tjocka glasögon som bara delvis korrigerade hennes synfel: bägge utnyttjade de begränsningen litterärt till att kompensera världens visuella brister med fantasins hjälp.Huxley såg optimismen som sin stora svaghet. När han under kalla kriget såg tillbaka på Du sköna nya värld konstaterade han att han år 1932 varit alltför optimistisk. Då trodde han att det var gott om tid, att varken hans barn eller barnbarn skulle uppleva det totalitära samhället. År 1958 var han däremot säker på att den genomorganiserade mardrömmen väntade runt hörnet.Det är en ganska lam form av självkritik: han säger ju bara att han inte visste hur rätt han hade, hur klart han såg. För honom var synen helt central, både som begrepp och som funktion. Och denna önskan att se klart ledde som vi just sett till värre misstag. Vi finner samma tankemönster i Du sköna nya värld som i The Art of Seeing: genom att ge efter för sina lägre instinkter låter sig framtidens massor styras av en totalitär regim. Motstånd mot förtryck börjar med motstånd mot det egna jaget, hävdar Huxley. Det gällde att ta kontrollen. Fortsätta stirra in i solen. 1954 var han bosatt i Kalifornien och skrev en bok om sina erfarenheter av den medvetandeförändrande drogen meskalin, En port till andra världen, där han uppehåller sig vid drogens effekter på synsinnet: “Visuella intryck blir starkt intensifierade och ögat återvinner något av den skarpsynta oskulden från barndomen, då iakttagelsen inte var direkt och automatiskt underordnad föreställningen.”Det vill säga: vi ser det vi faktiskt ser, och inte det vi vet att vi borde se. Vi ser ansikten i gräsmattan, lejon på trottoaren. Så länge vi orkar.När revolutionären och skalden John Milton år 1652 förlorade synen skrev han förtröstansfullt att Gud nog skulle hitta ett sätt för honom att tjäna. Tjugo år senare, i versdramat Simson i Gaza (där Huxley hämtade sin romantitel Blind i Gaza) har klangen hunnit bli bittrare: ”För mig är Solen mörk”, får Miltons blinde hjälte klaga. Var det kanske författarens viljekraft som börjat sina?Det gjorde minsann aldrig Huxleys. På ett foto från hans första möte med meskalin, taget den 4 maj 1953 i Hollywood Hills, kan vi se en man som med saligt ansiktsuttryck står och stirrar rätt ut mot kullarna i fjärran och trevar med händerna i tomma intet. Är han en profet som skådar det förlovade landet, eller en blind som söker fäste? Ser han mer än andra, eller mindre?Vad stirrar han på?Kristoffer Leandoerförfattare, översättare och kritiker

P1 Kultur är såklart på plats på bokmässan i Göteborg när den går av stapeln för 40:e gången. Vår reporter Mina Benaissa och vår litteraturredaktör Lina Kalmteg rapporterar om mässans första timmar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bland andra tillsammans med Bertil Falck, en av dem som var med och grundade bokmässan 1985.Dessutom ska det handla Sápmi och Rymden årets teman på mässan.Vi får följa med på promenad med författaren Fredrik Prost vars bok ”Leŋges hearggi, sáhčal fatnasa” är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris. En bok som han vägrat låta översättas.Och prata med Patricia Fjellgren från samiskt författarcentrum Tjállegoahte, berätta om Sápmi syns i litteraturmiljön. JOEL LYSSARIDES MÖTER GEORGIES PROKOPIOU PÅ ”ARCS & RIVERS”I veckan släpps nya albumet Arcs & Rivers, som beskrivs som ett musikaliskt möte mellan pianot och bouzoukin.Där tonsättaren och jazzpianisten Joel Lyssarides och en av världens främsta bouzoukispelare Georgios Prokopiou skapat musik som kallats för en av årets stora överraskningar med sin blandning av jazz och folkmusik. Båda gästar programmet för att berätta hur denna musikaliska resan i albumet blev till. ESSÄ: KRISTOFFER LEANDOER OM ALDOUS HUXLEYS SYN PÅ SYNENSedan urminnes tider har blindhet varit associerat med siarkonst och andra förmågor att se det som andra inte ser. Författaren Kristoffer Leandoer funderar över författarkollegan Aldous Huxleys lätt galna tankar om synen och hans likväl fascinerande förmåga att se in i framtiden. Programledare: Lisa WallProducent: Saman Bakhtiari

Nostalgin anklagas för att ligga bakom allt från politisk populism och håglöshet till dålig smak och undermålig arkitektur. Kristoffer Leandoer ger en gammal diagnos en ny chans. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Begreppet ”nostalgi” myntades år 1688 av den nittonårige läkarstudenten Johannes Hofer som en medicinsk term för ett sjukdomstillstånd han upptäckt hos unga soldater som förlamats av hemlängtan. Diagnosen var ytterst allvarlig, sjukdomsförloppet fick ofta dödlig utgång.Begreppet vann omedelbart gehör i ett krigshärjat Europa, med tiden utvidgades dess användning från det rent medicinska och dess offer inskränktes inte längre till militärer i fält (även om amerikanska arméläkare så sent som under andra världskriget uppmanades att leta efter just dessa symptom).Nostalgi blev åkomman på modet, en längtan som gällde mer än en geografisk plats. Kant talade om ”ett tillstånd som inte kan botas genom återvändande”. Det som fattades var inte bara rummet utan även tiden: ett grundtillstånd av förlust vilket kom att passa romantiken perfekt: inbillningens kraft fick ersätta världens grundläggande brist.Nostalgin har aldrig hämtat sig från denna forna popularitet och är idag känslornas strykpojke som får klä skott för vad man än ogillar. Allt från politisk populism och håglöshet till dålig smak och undermålig arkitektur skrivs på dess konto. En känslans motsvarighet till kitsch, har det sagts. Idéhistorikern Karin Johannisson talar om ”en saknad utan objekt”, oärlig till sin natur: ”Den nostalgiska upplevelsen, den känsla som en gång tillhörde de sanna nostalgikerna – de sårbara, rotlösa och längtande – blir till en stulen känsla.”En stulen känsla – bättre kan inte popkulturens estetiska kärna uttryckas. “The bitter comes out better on a stolen guitar”, som David Bowie sjunger i “Hang on to Yourself”, den postmodernistiska narcissismens nationalsång. Trots nostalgins centrala plats i vår kultur sedan drygt trehundra år dyker ordet i sin moderna definition, gällande en förlorad tid lika väl som en förlorad plats, upp i ordböcker först i mitten på sextiotalet. Det är knappast en slump, skriver populärhistorikern Tobias Becker. Det var i juni 1964 som Beatles spelade in tillbakablickandets nationalsång nummer ett som gett titeln på hans bok Yesterday. A New History of Nostalgia. Det var också nu som retromodet började omfamnas av alternativkulturen, jugendslingor dyka upp på skivomslag och affischer och vart och vartannat popband besjunga barndomens gator till ackompanjemang av mässingsorkester eller stråkkvartett.Nostalgins nya storhetstid sammanfaller med att västvärlden går in i en ny era. I sin bok Postmodernismen daterar Frida Beckman denna isms början till 1966.Framtiden finns inte, säger postmodernismen, det är omöjligt att göra något genuint nytt: låt oss därför ha det förflutna som smörgåsbord och simulation. Det finns alldeles för mycket framtid, säger nostalgin, den överväldigar oss, låt oss därför ha det förflutna som smörgåsbord och simulation.Nostalgi framställs som ett automatiskt gensvar på förändring: ju snabbare samhället och teknologin rör sig framåt, desto större blir behovet av tillbakablick, som om nuet alltid måste vara ett nollsummespel mellan framtid och dåtid.Nostalgi innebär alltså i grunden en överdriven tro på tidens framåtskridande kraft. På samma sätt som postmodernismen menar att nuet innehåller mer än det förflutna, vilket föder en känsla av överlägsenhet som ger oss nutidsmänniskor rätt att gripa tillbaka i tiden och plocka det vi vill ha.Tobias Becker beskriver hur tempot accelererat under det förra seklet, hur vi allt snabbare vänt oss till det förflutna för inspiration: ett modes omloppsbana från banbrytande till retro har blivit allt snävare.Ändå påminner de klassiska berättelserna i vår kultur oss om att det är förknippat med livsfara att vända sig om och se tillbaka. Tänk bara på Lots hustru som förvandlas till en saltstod, eller myten om Orfeus och Eurydike:Jag tror inte att det egentligen handlar om längtan. Det som väcker vår nostalgi är inte det perfekta förflutna, utan tvärtom det ofullgångna och lite löjliga, det som väcker känslan av att vi själva kommit längre. Annars skulle vi inte ha ett begrepp som ostalgi – alltså nostalgi efter det gamla kommunistiska östblocket – en roman som bulgaren Georgi Gospodinovs Tidstillflykt eller en bar med komplett åttiotalsinredning som Komitet i Tirana. Ingen inne på Komitet vill på allvar ha tillbaka kommunistårens estetiska tafflighet och materiella armod; det man njuter av är att ha dess attribut i sin makt, att konsumera dem är att förminska dem och göra dem till sina. På samma sätt längtar få skräckfilmsälskare efter riktiga yxmördare: umgänget med dem på bio upplevs som ett ofarliggörande som sker helt på ens egna villkor.Men det som väcker vår nostalgi allra mest är ändå framtiden! Framgången för teveserien Stranger Things tillskrevs dess ohämmade 80-talsnostalgi. Men detta 80-tal visade sig bestå av lika delar framtidsfantasier om hemliga laboratorier och avancerad militär teknik och ren och skär 50-talsnostalgi – från filmer som Tillbaka till framtiden, Blue Velvet och Stand by Me till filmstjärnan Ronald Reagans presidentkampanj. Det är alltså inte det förflutnas närvaro som vi längtar efter utan tvärtom dess frånvaro, dess egen förlorade längtan.50-talet är ett favoritdecennium för nostalgiker och det som lättast lånar sig till fetischism, eftersom det var då framtiden togs över av konsumismen som ideal. Framtiden var inte längre i första hand något man skulle skapa, utan något man skulle äga; blänkande nya maskiner. I det sammanhanget blev retro, vintage och second hand aktiva och kreativa val, en form av motståndshandling. På samma sätt som William Morris och arts and crafts-rörelsen hämtade sin radikalitet i det förindustriella förflutna, finner popkulturen sin inspiration i ett mer urbant nyssförlutet. Vive la resistance, för att citera retrons okrönte kung Bryan Ferry.För hur nostalgin än må begabbas i politiska sammanhang, har den alltid varit ett grundelement inom popkulturen, där det förflutna kan liknas vid bassängkanten som simmaren måste ta avstamp mot för att få full fart framåt.Det genuint nya skapar man på samma sätt som man ror en eka: med ryggen mot framtiden och blicken bakåt. ”Up the hill backwards”, för att åter citera David Bowie, som var just denna fortskaffningsmetods absolute mästare. Antingen det rörde sig om rysk futurism, Ralph Laurens kostymer till The Great Gatsby eller 60-talets svarta gatumode, förefaller Bowie ha skaffat sig ingående detaljkunskaper enbart för att kunna lämna dem bakom sig. Först i backspegeln blev framtiden synlig.Kristoffer Leandoer, författare, skribent och översättareLitteraturTobias Becker: Yesterday. A new history of nostalgia. Harvard university press, 2023.Frida Beckman: Postmodernismen. Fri tanke förlag, 2023.

Predikanten Thomas Müntzers öde kan lära oss förstå varför blasfemi upprör så mycket också idag. Elisabeth Hjorth reflekterar över hur tron kan föda flammande uppror. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.”Så liten en människa är, så bräcklig och våldsam, obeständig och sträng.” Orden är den franske författaren Èric Vuillard, och den lilla människa han ser framför sig när han skriver är predikanten Thomas Müntzer. Tvåbarnspappan ska halshuggas, eftersom han uppviglat fattigbönderna mot furstarna och kyrkan. Han har predikat uppror i stället för underdånighet, rättvisa i stället för lydnad. Infångad och torterad står Müntzer inför sitt öde. Det är 1525, maj månad i Thüringen, grönskan surrealistisk.Thomas Müntzer föddes i slutet av 1400-talet. Fattig men beläst, bibelsprängd tack vare boktryckarkonsten som spred ordet utanför klostren. Som en av ledarna för det tyska bondekriget har han gått till historien som en kontroversiell figur i det moderna Europas framväxt. Lingvist och apokalyptisk förkunnare, mystiker och revolutionär. I jämförelse med reformatorn Martin Luther är Thomas Müntzer förloraren, eftermälet solkigt. Så dog han också en ömklig död.Om Müntzer vet vi att han prästvigdes men umgicks med vederdöparna, som menade att det inte är dopet som ger frälsning utan tron. Den övriga kristenheten var överens om att det var en kättersk lära. Müntzer hade å sin sida inte mycket till övers för den pacifism som vederdöparna stod för, även om han lät sig fyllas av Anden hos dem. Möjligen, skriver Èric Vuillard. Historien är alltid full av luckor, och det är sådana som Vuillard har gjort till sin specialitet. Oavsett om han berättar om stormningen av Bastiljen, Inkarikets fall eller som här, i boken De fattigas krig, om reformationens turbulenta begynnelse. Det är en säregen historieskrivning, laddad av författarens fascination och fantasi. Boken har sina likheter med en predikan, om det hade varit en predikant som skrivit den.Men predikanten är alltså Thomas Müntzer, som verkar i det furstestyrda Europa. Gång på gång flammar folkliga protester upp, understödda av radikala pastorer som John Ball och Jan Hus. Det är i kyrkor och andliga gemenskaper som gnistan tänds. Müntzer har dock den största elden av dem alla. Hans församling består av vävare och gruvarbetare, Müntzer är deras lärjunge, i någon mening. Han skickar till en början uppmuntrande brev till Luther, kallar honom senare för en fet gris. Besvikelsen brinner i hans bröst som ursinnet brinner.Èric Vuillard tecknar ett solidariskt porträtt av reformationens bad boy. Ironiskt beskriver han Müntzers fiender, medger att predikanten är galen, samtidigt som han avgjort är på upprorsmakarnas sida. Kanske ser författaren rentav på sig själv som en uppviglare, föreslår Kristoffer Leandoer i sitt efterord.Den som menar att litterära och politiska intressen bör hållas isär är inte särskilt förtjust i en sådan tanke. Litteraturen ska stå fri från predikanter, framför allt för att de producerar dålig och tråkig konst. Men Vuillards sensibla estetik visar snarast att det inte går att upprätthålla några rena gränser mellan politik och litteratur, språk och liv.Inte heller vetenskapen är ren. Också den består av grenar som förr eller senare löper samman. Till sist blir allt humaniora, var det någon som sa. För att en viss innovation eller teknik eller medicinsk behandling behöver begripliggöras av dem som ska leva med den.Och från början var vetenskapen teologi. Försöken att utforska världen skedde inom ramen för gudarnas, eller Gudens, uppsåt med tillvaron. Sekulariseringen befriade Gud från vetenskapen. Men filosoferna kom att återbesöka religionen, ibland för att förstå sitt eget tänkandes sammanhang. Max Weber tog den protestantiska arbetsmoralen och läran om kallelsen till stöd för sin berättelse om kapitalismens framväxt. Friedrich Engels sökte i samma religiösa tradition och upptäckte en proto-kommunist; Thomas Müntzer. Långt senare söker en författare sitt ämne och finner föga förvånande också Müntzer.Det vill säga, han söker en revolutionär och finner en troende. Det finns det som tyder på att Èric Vuillard är besviken.Kanske tillhör han de författare som menar att religiösa och politiska intressen bör hållas isär. ”Striderna om det hinsides gäller i själva verket tingen i denna värld”, skriver Vuillard. ”Bara därför förstår vi denna aggressiva teologis språk fortfarande.” Författaren vill så gärna göra sin predikant respektabel för en samtida publik att han stryker Müntzers tro ur ekvationen.Men hur skulle de världsliga och andliga tingen kunna skiljas åt?De fattigas krig var de troende fattigas krig. Upproren föddes inte ur gudsförnekelse utan ur tro. Gud skulle rövas tillbaka från kyrkans sammetsklädda tjuvar. Kampen drevs av förvissningen om att det var kyrkan som hade fel, som svikit sin hemlösa upphovsman. Till sist var det tron som överskred skräcken för döden och för de mäktigas hämnd, som måste komma.Müntzer citerar de våldsammaste raderna ur Nya testamentet. I Vuillards bok är han blodtörstig och desperat, avlägsen senare tiders religiösa rättviserörelser och förgrundsfigurer. Likväl är han aktuell på ett sätt som Vuillard inte riktigt hanterar. Müntzer kanaliserade folkets avsky för blasfemi; den upprörda omsorg om det heliga som är så svår för samtiden att förstå. Ändå räcker det med att se banderollerna där det står ”inte i mitt namn” under protester mot krig och ockupation för att få en aning om vad saken gäller. Att Gud släpas i smutsen genom ovärdiga handlingar gör den troende förbannad. Inte i min Guds namn, säger den som demonstrerar och tar avstånd både från handlingarna och religionens berättigande av dem.Blasfemi har alltså en innebörd utöver de stormande affekterna. De som kritiserar sina religioner inifrån, som Müntzer och andra gjorde på sin tid, pekar på sveket mot samhällets förlorare som inte enbart hyckleri utan också hädelse. Sådan hädelse går inte att komma åt med blasfemilagar. Det handlar snarast om att varje trossystem behöver de interna upprorsmakare som är en nagel i ögat på makten.Allt kan bli teologi, till sist. De religiösa traditionerna är spretiga historier som rymmer offer och förövare, förtryckare och förtryckta, appeller för fred och för våld. För att bättre förstå dåtiden och samtiden gäller det att se hur religion både kan befästa maktens ordningar och protestera mot desamma.Vad som drev Müntzer går naturligtvis inte helt att veta, han var trots allt en bräcklig liten människa. Upprorisk och desperat, förtvivlad och vilsen. Men oavsett vad vi tror om Müntzer, och vad vi tror om det hinsides, finns en rad i De fattigas krig som lyser genom tidens fasor: ”Hemligheten med vår jämlikhet är odödlig.”Elisabeth Hjorthförfattare och professor i litterär gestaltningLitteratur:Èric Vuillard: De fattigas krig. Översättning: Jan Stolpe. Lind & Co, 2021.

MÅNADENS DIKTARE (APRIL) UPPLÄSNING: Ewa Fröling ÖVERSÄTTNING: Kennet Klemets Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. När Agota Kristof 1956 lämnade Ungern med man och dotter blev hennes dikter kvar. Hon var 21 år gammal och började arbeta på en fabrik i Schweiz utan att kunna någon franska. Så småningom erövrade hon språket och började skriva pjäser. 1986 romandebuterade hon som franskspråkig författare med ”Den stora skrivboken”. Att den poesi hon skrev som ung gått förlorad var något hon alltid skulle sörja. I kapitlet ”Dikter” i självbiografin ”Analfabeten” (övers Marianne Tufvesson, Norstedts 2021) skildras hur hon som fjortonåring sattes på en internatskola, där eleverna måste tillbringa flera timmar varje eftermiddag i en tyst studiesal. Där börjar hon skriva dagbok om sina sorger på kodspråk. När hon på kvällarna gråter sig till sömns ”lösgör sig meningar ur nattens mörker”. Det är dessa som blir till dikter.Ganska tidigt under exilen försökte hon så gott hon kunde återskapa sina ungerska dikter ur minnet. Senare skrev hon också nya dikter på ungerska och några på franska. De maskinskrivna papperna lämnades in till nationalbibliotekets arkiv i Bern. Först några månader före sin död 2011 gav hon dem till sitt förlag och 2016 publicerades hennes dikter till sist på franska. I den nyutkomna svenska utgåvan ”Spikar”, i översättning av Kennet Klemets, konstaterar Kristoffer Leandoer i ett förord att dikterna både utgör författarskapets början och dess slut: ”Det här är vad hon arbetade med när hon dog: det här är vad hon arbetade med när hon föddes (som författare). Början och slutet, alfa och omega. Och mellan dem ett alfabet av spikar –”DIKT: ”På fabriken” av Agota KristofDIKTSAMLING: Spikar (Ellerströms, 2024)MUSIK: Béla Bartók: Quasi adagio ur GyermekeknekEXEKUTÖR: Lars Vogt, piano

MÅNADENS DIKTARE (APRIL) UPPLÄSNING: Ewa Fröling ÖVERSÄTTNING: Kennet Klemets Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. När Agota Kristof 1956 lämnade Ungern med man och dotter blev hennes dikter kvar. Hon var 21 år gammal och började arbeta på en fabrik i Schweiz utan att kunna någon franska. Så småningom erövrade hon språket och började skriva pjäser. 1986 romandebuterade hon som franskspråkig författare med ”Den stora skrivboken”. Att den poesi hon skrev som ung gått förlorad var något hon alltid skulle sörja. I kapitlet ”Dikter” i självbiografin ”Analfabeten” (övers Marianne Tufvesson, Norstedts 2021) skildras hur hon som fjortonåring sattes på en internatskola, där eleverna måste tillbringa flera timmar varje eftermiddag i en tyst studiesal. Där börjar hon skriva dagbok om sina sorger på kodspråk. När hon på kvällarna gråter sig till sömns ”lösgör sig meningar ur nattens mörker”. Det är dessa som blir till dikter.Ganska tidigt under exilen försökte hon så gott hon kunde återskapa sina ungerska dikter ur minnet. Senare skrev hon också nya dikter på ungerska och några på franska. De maskinskrivna papperna lämnades in till nationalbibliotekets arkiv i Bern. Först några månader före sin död 2011 gav hon dem till sitt förlag och 2016 publicerades hennes dikter till sist på franska. I den nyutkomna svenska utgåvan ”Spikar”, i översättning av Kennet Klemets, konstaterar Kristoffer Leandoer i ett förord att dikterna både utgör författarskapets början och dess slut: ”Det här är vad hon arbetade med när hon dog: det här är vad hon arbetade med när hon föddes (som författare). Början och slutet, alfa och omega. Och mellan dem ett alfabet av spikar –”DIKT: ”På fabriken” av Agota KristofDIKTSAMLING: Spikar (Ellerströms, 2024)MUSIK: Germaine Tailleferre: Perpetuum mobileEXEKUTÖR: Isabelle Moretti, harpa

MÅNADENS DIKTARE (APRIL) UPPLÄSNING: Ewa Fröling ÖVERSÄTTNING: Kennet Klemets Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. När Agota Kristof 1956 lämnade Ungern med man och dotter blev hennes dikter kvar. Hon var 21 år gammal och började arbeta på en fabrik i Schweiz utan att kunna någon franska. Så småningom erövrade hon språket och började skriva pjäser. 1986 romandebuterade hon som franskspråkig författare med ”Den stora skrivboken”. Att den poesi hon skrev som ung gått förlorad var något hon alltid skulle sörja. I kapitlet ”Dikter” i självbiografin ”Analfabeten” (övers Marianne Tufvesson, Norstedts 2021) skildras hur hon som fjortonåring sattes på en internatskola, där eleverna måste tillbringa flera timmar varje eftermiddag i en tyst studiesal. Där börjar hon skriva dagbok om sina sorger på kodspråk. När hon på kvällarna gråter sig till sömns ”lösgör sig meningar ur nattens mörker”. Det är dessa som blir till dikter.Ganska tidigt under exilen försökte hon så gott hon kunde återskapa sina ungerska dikter ur minnet. Senare skrev hon också nya dikter på ungerska och några på franska. De maskinskrivna papperna lämnades in till nationalbibliotekets arkiv i Bern. Först några månader före sin död 2011 gav hon dem till sitt förlag och 2016 publicerades hennes dikter till sist på franska. I den nyutkomna svenska utgåvan ”Spikar”, i översättning av Kennet Klemets, konstaterar Kristoffer Leandoer i ett förord att dikterna både utgör författarskapets början och dess slut: ”Det här är vad hon arbetade med när hon dog: det här är vad hon arbetade med när hon föddes (som författare). Början och slutet, alfa och omega. Och mellan dem ett alfabet av spikar –”DIKT: ”Datorn” av Agota KristofDIKTSAMLING: Spikar (Ellerströms, 2024)MUSIK: Daniel Hart: Mercury the messengerEXEKUTÖR: Daniel Hart

MÅNADENS DIKTARE (APRIL) UPPLÄSNING: Ewa Fröling ÖVERSÄTTNING: Kennet Klemets Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. När Agota Kristof 1956 lämnade Ungern med man och dotter blev hennes dikter kvar. Hon var 21 år gammal och började arbeta på en fabrik i Schweiz utan att kunna någon franska. Så småningom erövrade hon språket och började skriva pjäser. 1986 romandebuterade hon som franskspråkig författare med ”Den stora skrivboken”. Att den poesi hon skrev som ung gått förlorad var något hon alltid skulle sörja. I kapitlet ”Dikter” i självbiografin ”Analfabeten” (övers Marianne Tufvesson, Norstedts 2021) skildras hur hon som fjortonåring sattes på en internatskola, där eleverna måste tillbringa flera timmar varje eftermiddag i en tyst studiesal. Där börjar hon skriva dagbok om sina sorger på kodspråk. När hon på kvällarna gråter sig till sömns ”lösgör sig meningar ur nattens mörker”. Det är dessa som blir till dikter.Ganska tidigt under exilen försökte hon så gott hon kunde återskapa sina ungerska dikter ur minnet. Senare skrev hon också nya dikter på ungerska och några på franska. De maskinskrivna papperna lämnades in till nationalbibliotekets arkiv i Bern. Först några månader före sin död 2011 gav hon dem till sitt förlag och 2016 publicerades hennes dikter till sist på franska. I den nyutkomna svenska utgåvan ”Spikar”, i översättning av Kennet Klemets, konstaterar Kristoffer Leandoer i ett förord att dikterna både utgör författarskapets början och dess slut: ”Det här är vad hon arbetade med när hon dog: det här är vad hon arbetade med när hon föddes (som författare). Början och slutet, alfa och omega. Och mellan dem ett alfabet av spikar –”DIKT: ”En gång, längre fram...” av Agota KristofDIKTSAMLING: Spikar (Ellerströms, 2024)MUSIK: Johann Sebastian Bach, György Kurtág: Sonatina ur Kantat nr 106, Gottes Zeit ist die allerbeste ZeitEXEKUTÖR: György Kurtág och Márta Kurtág, piano

MÅNADENS DIKTARE (APRIL) UPPLÄSNING: Ewa Fröling ÖVERSÄTTNING: Kennet Klemets Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. När Agota Kristof 1956 lämnade Ungern med man och dotter blev hennes dikter kvar. Hon var 21 år gammal och började arbeta på en fabrik i Schweiz utan att kunna någon franska. Så småningom erövrade hon språket och började skriva pjäser. 1986 romandebuterade hon som franskspråkig författare med ”Den stora skrivboken”. Att den poesi hon skrev som ung gått förlorad var något hon alltid skulle sörja. I kapitlet ”Dikter” i självbiografin ”Analfabeten” (övers Marianne Tufvesson, Norstedts 2021) skildras hur hon som fjortonåring sattes på en internatskola, där eleverna måste tillbringa flera timmar varje eftermiddag i en tyst studiesal. Där börjar hon skriva dagbok om sina sorger på kodspråk. När hon på kvällarna gråter sig till sömns ”lösgör sig meningar ur nattens mörker”. Det är dessa som blir till dikter.Ganska tidigt under exilen försökte hon så gott hon kunde återskapa sina ungerska dikter ur minnet. Senare skrev hon också nya dikter på ungerska och några på franska. De maskinskrivna papperna lämnades in till nationalbibliotekets arkiv i Bern. Först några månader före sin död 2011 gav hon dem till sitt förlag och 2016 publicerades hennes dikter till sist på franska. I den nyutkomna svenska utgåvan ”Spikar”, i översättning av Kennet Klemets, konstaterar Kristoffer Leandoer i ett förord att dikterna både utgör författarskapets början och dess slut: ”Det här är vad hon arbetade med när hon dog: det här är vad hon arbetade med när hon föddes (som författare). Början och slutet, alfa och omega. Och mellan dem ett alfabet av spikar –”DIKT: ”Sommaren kommer” av Agota KristofDIKTSAMLING: Spikar (Ellerströms, 2024)MUSIK: Dave Maric: Lucid intervalsEXEKUTÖR: Håkan Hardenberger, trumpet och Colin Currie, slagverk

MÅNADENS DIKTARE (APRIL) UPPLÄSNING: Ewa Fröling ÖVERSÄTTNING: Kennet Klemets Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. När Agota Kristof 1956 lämnade Ungern med man och dotter blev hennes dikter kvar. Hon var 21 år gammal och började arbeta på en fabrik i Schweiz utan att kunna någon franska. Så småningom erövrade hon språket och började skriva pjäser. 1986 romandebuterade hon som franskspråkig författare med ”Den stora skrivboken”. Att den poesi hon skrev som ung gått förlorad var något hon alltid skulle sörja. I kapitlet ”Dikter” i självbiografin ”Analfabeten” (övers Marianne Tufvesson, Norstedts 2021) skildras hur hon som fjortonåring sattes på en internatskola, där eleverna måste tillbringa flera timmar varje eftermiddag i en tyst studiesal. Där börjar hon skriva dagbok om sina sorger på kodspråk. När hon på kvällarna gråter sig till sömns ”lösgör sig meningar ur nattens mörker”. Det är dessa som blir till dikter.Ganska tidigt under exilen försökte hon så gott hon kunde återskapa sina ungerska dikter ur minnet. Senare skrev hon också nya dikter på ungerska och några på franska. De maskinskrivna papperna lämnades in till nationalbibliotekets arkiv i Bern. Först några månader före sin död 2011 gav hon dem till sitt förlag och 2016 publicerades hennes dikter till sist på franska. I den nyutkomna svenska utgåvan ”Spikar”, i översättning av Kennet Klemets, konstaterar Kristoffer Leandoer i ett förord att dikterna både utgör författarskapets början och dess slut: ”Det här är vad hon arbetade med när hon dog: det här är vad hon arbetade med när hon föddes (som författare). Början och slutet, alfa och omega. Och mellan dem ett alfabet av spikar –”DIKT: ”Jag väntade på dig” av Agota KristofDIKTSAMLING: Spikar (Ellerströms, 2024)MUSIK: Elena Kats-Chernin: Behind your pearlsEXEKUTÖR: Tamara-Anna Cislowska, piano

Avsnitt 225.Förläggaren  lyfter ett, i hans mening, tveksamt domslut i en förtalsdom mot Expressen. Journalisten retar sig, nästan som vanligt. på förlag som ger upp den gemensamma plattformen, SvB:s kataloger, för kommande bokutgivning. Nu börjar det bli en parodi. För fler förlag verkar kommunikation och läsbarhet ointressant. När intellektuella skriver om ljudboken blir det ofta texter som fylls av moralisk indignation och illa dold avsky. Ibland, som texten av Kristoffer Leandoer vi diskuterar här, är det inte så väldigt tydligt men det finns där om man går nära texten, åtminstone om ni frågar journalisten. Richard Charkin har aldrig varit rädd för att uttrycka sina åsikter eller sina erfarenheter. Dom är många och ofta välformulerade. Och han har rört sig på den högsta nivån inom allmänlitteratur, läromedel och professionell litteratur. Så vad gör han när han ska trappa ner, 70 år gammal? Han startar ett mikroförlag! Men där man normalt gör det från en ofta amatörmässig utgångspunkt gör han det på toppen av sin kunskap från ett helt liv levt i förlagsvärlden. Så frågorna är givna. Varför? Hur? Vad vill han uppnå? Svaren är intressanta, och åtminstone för journalisten, hoppfulla. Men kanske inte alltid rationella. Som tur är.   01 40         En ovanlig förtalsdom 07 57         Sommarens katalog, en allt sorgligare historia 15 40         Texter om ljudboken där moralen står i vägen 22 31         Richard Charkins mikroförlag är en hyllning till alla romantiker

Neil Gaimans bok Coraline är en fantasyklassiker från 2002 om flickan Coraline som flyttar till ett nytt hus och upptäcker en parallell värld med kopior av sina föräldrar bakom en lönndörr. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Historien om Coraline är en urberättelse, en arketypisk djupdykning i det mänskliga psyket. Boken handlar om den elvaåriga flickan Coraline som flyttar till ett nytt hus och upptäcker en lönndörr till en annan värld. Där på andra sidan väggen, finns en lägenhet som ser ut som precis hennes egen och där bor två personer som ser ut som hennes egna föräldrar, men som har svarta knappar i stället för ögon.Bokhandlarna har alltid haft problem med vilken hylla boken ska stå på, barn, ungdom eller fantasy. Coraline kom ut på engelska 2002 och året därpå i svensk översättning av författaren Kristoffer Leandoer. Han säger att det var Coraline som gjorde honom till översättare och kallar den ”vår tids bästa barnbok”.En Klassiker av Nina Asarnoj från 2021. Och ljud från Unga Radioteaterns uppsättning Coraline från 2011 i regi av Peter Schildt.

Minnesord och gravdikter förknippas kanske med vördnad, men historien visar många exempel på raka motsatsen. Kristoffer Leandoer funderar på existensen och eftermälet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Ni känner till det gamla skämtet: om du går på min begravning så lovar jag att gå på din. Jag roar mig med att hitta på en variant – om du skriver min dödsruna så lovar jag att skriva din – men inser att varianten innebär ett kliv från humorns värld till den krassa verkligheten. Den innebär att öppna den röda pärmen.När jag på 80-talet arbetade på Aftonbladets kulturredaktion gjorde jag en inventering av opublicerade texter och hittade då i bokhyllan en röd, lätt kaffefläckig pärm som innehöll nekrologer över ännu ej döda kulturpersonligheter. Alltid klokt att ha en färdig text i beredskap ifall någon skulle avlida oväntat strax före pressläggning. En lugn eftermiddag slog jag mig ner för att bläddra igenom pärmen och insåg att den var i akut behov av uppdatering. Själva texterna var det inget fel på, de var genomsnittliga svenska dödsrunor; karriär och karaktär sympatiskt sammanfattade med lätt personlig knorr. Tiden hade gått och några texter var närmare ett decennium gamla, men problemet låg inte heller där, för föremålet hade sällan hunnit uträtta något som drastiskt förändrade bilden av honom eller henne. Däremot de snälla skribenter som tjänstvilligt satt sig ner och författat porträtt med sorgflor av sina ännu levande kamrater, de hade ibland hunnit göra något som drastiskt förändrade deras status som nekrologförfattare: de hade själva gått och avlidit. Den röda pärmen rymde flera sådana fall där de döda begrät de levande.Det är svårt att tänka sig en större skillnad än den mellan döda och levande, men det är samtidigt en skillnad som är garanterad att försvinna med tiden. Det var den ena insikten jag fick med mig. Och den andra insikten var att just denna kunskap har vi människor ingen större lust att ta till oss.Vi vill gärna tro att den skillnaden är avgrundsdjup, och att vi tryggt kan stå på vår egen sida om avgrunden och skämta om det som väntar på den andra. Den humoristiska nekrologen är en brittisk specialitet, där på senare år The Daily Telegraphs familjesidor utmärkt sig genom sin smak för det excentriska eller rätt ut bisarra: samlare, strandraggare och svindlare blandas med godsägare, rekordhållare och ärkebiskopar. Idealet formulerades av dåvarande redaktören Hugh Massingberd som att en minnestext i The Daily Telegraph framför allt skulle vara en ”gnistrande hyllning till livet”. Denna hyllning tar sig gärna raljanta uttryck, fokuserar på underliga hobbies eller påstår om en framgångsrik publicist att ”närmast sörjande är hennes papegoja”.”Papegojans död ej ruttnar”, som vår svenske 40-talist Ragnar Thoursie uttryckte saken i sin mest kända dikt. Det är alldeles riktigt, det har gått mer än 300 år sedan amiralen och poeten Werner von Rosenfelt författade sin ”Klagan öfwer en mäckta artig Papegoijas dödh”, och den bjärta kontrasten mellan det tragiska ämnet och dess exotiska, smått komiska föremål får fortfarande ögonbrynen att åka i höjden. Kanske åker de rentav högre nu, för amiralen verkade i en tid då vi såg helt annorlunda på döden. Åtminstone uttryckte vi oss i skrift helt annorlunda och mycket mera drastiskt om döden. Alla minns hur Fredman tröstar sig över ett förlorat barn ”med kalas på dess mull / jag söp dödgrävarn full”. Ännu hårdare är karolinerpoeten Johan Runius i sin tröst till en syster över hennes lilla sons död: ”Gå bort och giör en an' / så har J sorgen glömt”.Under karolinertiden, sent 1600-tal och tidigt 1700-tal, var döden lika närvarande i diktkonst som i vardagsliv. I litteraturvetare Daniel bok Om de döda allt annat än gott erbjuder en enastående insyn i våra förfäders till synes otvungna umgänge med de yttersta tingen, manifesterat i gravdiktning från svensk stormaktstid och något sekel framåt. Möller har grävt fram ett digert material som visar upp det svenska epitafiet, eller gravdikten, i dess enastående känslomässiga och stilistiska bredd – från drastiska cynismer och regelrätta karaktärsmord till mer ömsinta uttryck för saknad intimitet, även om också ömsintheten känns rätt robust, som när Israel Holmström år 1697 apostroferar sin avlidna fästmö Ingrid Nohlanwäder som ”ett så vackert lik”. Holmström skrev även det kända epitafiet över Karl XII:s hund Pompe, som sov var kväll vid kungens fötter. Gravdikten var generös i sin omfattning. Man behövde inte ha varit betydande, omtyckt eller ens mänsklig. Varje hädanfärd var värd att besjungas. Även en illa tåld svärfar och kollega som komminister Hans Bjugg får 1769 en gravdikt av den dödsbesatte Brynolph Hallborg där smädelserna i stenstil blir så lakoniska att de får ett sorts buddhistiskt djup: ”Emedan. Han. Weste. Sig. Jngen. Ting. Weta. / War. Han. Ganska. Lärd.”Döden var inte som för oss ett annorlunda tillstånd som krävde känslomässig justering och självcensur, ingen gräns för smädelser, avund och rent förtal. Det gick lika bra att reta upp sig på de döda som på de levande. Man vet att allting, också själva försvinnandet försvinner med tiden, vilket Johan Peter Kjellberg manifesterar i sin gravskrift över en gravskrift: tiden utplånar allt, även insikten att tiden utplånar allt. En särskild genre är gör-det-själv-epitafiet, ofta ett sätt att manifestera sin oberördhet inför det egna kommande frånfället, som när Carl Gustaf Tessin leker med orden och säger att ”en lätt luft var mig ofta tung / en tung jord är mig nu lätt”.I april 1969 tillfrågas Vladimir Nabokov av New York Times hur han skulle formulera sin egen dödsruna. Förflutna bedrifter har aldrig intresserat honom lika mycket som framtida möjligheter, svarar han: ”Vad jag vill betona är en viss ilning av förväntan vars själva natur gör att den inte kan behandlas nekrologiskt.”Död eller inte är det framtiden som lockar: samma optimistiska attityd, mindre tröst än trots, finner vi i våra inhemska gravdikter och runor. Ett försök till bravur som kan jämföras med den japanska samurajtradition som lär ut vikten av att dagligen föreställa sig sin död. Låt oss därför avsluta med den andra av de båda dödsdikter som Yukio Mishima traditionsenligt skrev dagen för sitt självmord den 24 november 1970:Under natten blåser stormen upp,förekommer dem som tvekar, säger: ”blommans väsen är att falla”Kristoffer Leandoerförfattare, essäist och översättareLitteraturAndrew M. Brown (red): Eccentric Lives. The Daily Telegraph Book of 21st Century Obituaries. Unicorn Publishing House, 2022.Daniel Möller: Om de döda allt annat än gott. Ärekränkande, burleska och infamhumoristiska inslag i svensk gravdiktning under 1600- och 1700-talen. Makadam förlag, 2023.

Hör ett levande, bubblande studiosamtal med regissören och hennes två huvudroller. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. DELVIS SJÄLVBIOGRAFISKT OM ATT LEVA MED EN AV VÅRA STORA FOLKSJUKDOMAROmkring 200 000 svenskar lider av fibromyalgi, varav 85-90 procent är kvinnor. Ett kroniskt smärtsyndrom som kännetecknas av långvarig, utbredd smärta, ömhet, sömnstörning och trötthet. Regissören Gabriela Pichler, som tog biopubliken med storm med sin långfilmsdebut ”Äta sova dö”, har på fredag premiär på sin första tv-serie (SVT) - med en intrig som bär spår av regissörens egen uppväxt med en mamma som har fibromyalgi. Här blandas problemen och smärtan med mycket humor och vild konst. Inte minst i relationen mellan seriens mamma, städerskan Dijana (Snežana Spasenoska) och dottern, konstnären Andrea (Dodona Imeri). De är alla tre studiogäster i dagens sändning.VILKA BLIR VÅRENS MEST SEVÄRDA SVENSKA FILMER?Nu på förmiddagen var det också stor presskonferens på biografen Rigoletto i Stockholm: där presenterades vårens svenska filmer. Kulturredaktionens Nina Asarnoj och Björn Jansson är på plats och rapporterar om vad som verkade mest intressant.MÖT DRAMATENS NYA VD - KITTE WAGNER”Jag vill öppna upp huset ännu mer”, fastslår Kitte Wagner som gästar dagens P1 Kultur.ATT VARA KVINNA UTAN BARN I LIVET OCH KULTURENFörfattaren Sara Martinsson kommer också till P1 Kulturs studio. Hon är aktuell med boken ”Kvinnor utan barn. Om reproduktion och livets mening.”. Sara Martinssons förra bok ”Knäböj” nominerad till Augustpriset. Med utgångspunkt i den egna erfarenheten, och många exempel ur kulturlivet, skildrar hon i sin nya bok hur det mest personliga kan bli det mest politiska.OBS-ESSÄN: OM KONSTEN ATT SKRIVA EN LEVANDE DÖDSRUNADödsrunan och gravdikten är två former genom vilka vi hyllar och begråter dem som går före oss in i den stora tystnaden. Men långt ifrån alla minnesord är särskilt artiga, särskilt om man tittar bakåt i historien. Författaren, essäisten och översättaren Kristoffer Leandoer funderar över existensen och eftermälet.Programledare: Lisa Bergström.Producent: Mattias Berg.

Berättelsen om en kedjerökande, litterär sensation som utnämnts till profet och som samtidigt gjort sig känd för islamofobiska uttalanden och en mystisk porrfilm. Nya avsnitt från P3 ID hittar du först i Sveriges Radio Play. Romanen ”Elementarpartiklarna” ges ut 1998 och blir Michel Houellebecqs stora genombrott. I hemlandet Frankrike rasar debatten om de grafiska sexscenerna, kritiken mot den frigjorda 68-rörelsen och kloning som förökningsalternativ till sex. Vad är det Houellebecq vill säga, egentligen?Med åren gör fransmannen internationell succé med böcker som ofta utspelar sig i framtiden men som sägs sätta fingret på samtiden. De kretsar kring djupt ensamma, vita medelklassmän i en liberal och sekulariserad västvärld – på väg åt skogen.På kultursidorna figurerar han numera som Nobelpriskandidat.Parallellt med sina huvudkaraktärer åldras även författaren: Efter ”Förinta” (2022) anklagas den kroniska cynikern (tillika romantikern) för att ha blivit väl sentimental. Han gör också rasistiska uttalanden om ett ”folkutbyte” i Frankrike och dyker upp i en trailer till en erotisk film, skapad av ett holländskt konstnärskollektiv. Det får omvärlden att undra om fransmannens glansdagar är räknade.Samtidigt verkar allt Michel Houellebecq önskar sig vara lite gemenskap, vacker musik och verktyg att hantera att döden med.I avsnittet hörs bland andra litteratur- och teaterkritikern Mikaela Blomqvist, kulturjournalisten Cecilia Blomberg samt författaren och översättaren Kristoffer Leandoer. Programledare: Vendela LundbergAvsnittsmakare: Alice DadgostarProducent: Sally HenrikssonTekniker: Fredrik NilssonAvsnittet producerades hösten 2023 av Studio Olga.I programmet läser Jonathan Bengtsson utdrag ur böckerna ”Konkurrens till döds” (Ellerströms), ”Elementarpartiklarna” (Albert Bonniers) och ”Plattform” (Albert Bonniers). Ljudklipp är hämtade från BBC, Sveriges Radio, Euronews, AFP, filmen ”Kidnappningen av Michel Houellebecq” (Les Films du Worso, La Sept), France 24, Canal+, TMC, RMC och Louisiana Channel.

Hur ser bilden av inspiration ut idag? Kristoffer Leandoer berättar hur traumat blivit vår tids musa. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I sjuttonde avsnittet av Neil Gaimans kultförklarade serie Sandman, häftet som publicerades maj 1990, hålls en av antikens nio muser fängslad på övervåningen i ett hus i det moderna London. Förövaren heter Ric Madoc och är en författare med skrivkramp, musans namn är Kalliope, den skönsjungande, som brukar betecknas som den episka eller den heroiska poesins musa. Madoc köper Kalliope av hennes tidigare utnyttjare, våldtar henne och använder henne som ersättning för sin egen sinade skaparkraft, konstgjord andning för ett författarskap som gått i stå. Madoc skriver som i trans, tiden flyger och rekordsnabbt har han skrivit klart sin roman. Snart tar han framgången för självklar och har inte tanke på att ge upp det han tillskansat sig. Den gudomliga hålls fången tills hon räddas av sin forne älskare Oneiros, drömmarnas herre: Sandman själv.Episoden visar hur grundfrämmande föreställningen om gudomlig inspiration är för vår tid. Vi tänker oss att det måste vara en form av fusk, en illegal hantering som kräver övervåld och smussel. Gudomen kommer in i vår värld genom en reva i verklighetens väv, här blir hon genast ett traffickingoffer.Att överlämna sig åt en gudom, att göra sig själv till ett kärl för det gudomligas stämma – nej, det går ju inte, tvärtom måste det vara! Ingen ger frivilligt upp makten över sitt eget jag. Vi vill vara Miles Davis, inte hans trumpet.Vi måste få vara den aktiva parten, om det så reducerar oss själva till kidnappare och våldtäktsmän. Jublet över att sångmön visat sin gunst var så självklart för tidigare generationer att det formaliserades i standardfraser: man inledde sin dikt med att tacka henne för att hon stigit ner från Helikons berg och nedlåtit sig till att ta en i besittning.Det jublet tillhör inte direkt den samtida ljudbilden.Muserna måste solkas ner för att inte lämna oss likgiltiga. Annat är det med sagan om Filomela i Ovidius Metamorfoser, våldtäktsoffret som får tungan avskuren men ändå hittar ett sätt att berätta om sitt trauma. Den är en självklar utgångspunkt och referens för moderna poeter och dyker ständigt upp på nytt. Liksom naturligtvis Orfeus, berövad sin Eurydike på själva tröskeln ut från dödsriket.Orfeus mamma var just Kalliope, som i sin tur var dotter till Mnemosyne, minnets gudinna, och Zeus som i en herdes gestalt överfallit gudinnan.Både hennes mamma och son tycks mer relevanta idag än Kalliope själv. Mnemosyne står i centrum för den litterära samtidsdebatten och dess turer kring autofiktion och självbiografiskt skrivande: vem har rätt till minnet som ett sätt att gestalta det förflutna?Vår tids främsta inspiration är traumat, såret, övergreppet och förlusten. Det som saknas, det vi berövats: inte det vi skänks i överflöd. För oss är skapandet en process som sätts igång av att vi berövas något. Hur många sorgeböcker har vi inte läst de senaste åren? Hur många böcker om kränkningar, sjukdom?När verklighetens muser tar till orda är det för att gå i svaromål. Offret för en vältalig förövare kräver genmäle, som i Samtycket, där Vanessa Springora bryter ett livs tystnad och berättar hur hon som fjortonåring utnyttjades sexuellt av den då över femtioårige författaren Gabriel Matzneff, som inte ens drog sig för att använda hennes brev i sin egen litterära produktion – Min ögonsten, hans bok där Springora alltså helt ofrivilligt medverkar i rollen som författarens musa, utkom bara något år efter Sandmanepisoden ”Kalliope”: verkligheten går i diktens fotspår.Den moderna musan kräver replik, eller betackar sig för uppgiften. I Leif Randts samtidsroman Allegro Pastell skildras en sällsynt harmonisk kärleksaffär mellan webdesignern Jerome och författaren på modet Tanja Arnheim. Efter framgången för hennes senaste bok har Tanja haft svårt att komma igång med ett nytt projekt tills hon en dag formulerar följande idé för Jerome: ”mitt nya skrivprojekt ska bli en beskrivning av lycka. Jag tänkte att jag skulle kunna berätta om hur du och jag tillbringar några veckor i Hongkong”. Kort efteråt kapsejsar deras förhållande för första gången, och med tiden väljer Jerome affärskvinnan Marlene som klarar sig utmärkt på egen hand och inte har minsta användning för en musa.Den moderna musan kan också ta makten över relationen, som hos singer/songwritern Lana Del Rey. Genom hela hennes produktion genklingar populärkulturens fascination för spelet mellan manliga förövare och tragiska kvinnogestalter som Natalie Wood, Marilyn Monroe eller Sylvia Plath. Hon förskjuter rollerna, ändrar maktbalansen. En gestalt hon återkommit till är den tolvåriga Lolita i Vladimir Nabokovs roman. När Lana Del Rey citerar förövaren Humbert Humberts åkallan av sin unga musa, är det för att ta orden ur munnen på förövaren och ge dem till offret i stället: på så sätt får Lolita sin röst.Nabokovs skapelse är extra tacksam för lekar av detta slag eftersom rollväxlingarna redan finns hos honom och har vilselett läsare ända sedan Lolita utkom 1955. Eftersom han använder ett av sina favorittrick: en extremt opålitlig berättarröst, nämligen förövarens egen, har många velat se Lolita som ett uttryck för författarens egna intressen.Som bevis har anförts ett textställe i självbiografin Tala, minne där det berättas om en färgstark morbror med lila nejlika i knapphålet och ungkarlsvanor, som gärna satte Vladimir i knäet och smekte honom, tills han tröttnade på pojken vid pubertetens inträde, och avfärdade honom med beskedet att han en dag skulle få ärva allt.Men den som säger ”jag” i en berättelse av Nabokov ljuger alltid, även när denna berättelse kallas självbiografi. Tala, minne hette från början Tala, Mnemosyne. Nabokov åkallar alltså gudinnan direkt, och till skillnad från de övriga män vi mött försöker han inte betvinga det gudomligas kraft. Hans text är en form av jubel, ren och skär lycka över att finnas till: ”När jag skärskådar min barndom”, skriver han, ”ser jag medvetandets uppvaknande som en kedja av uppflammanden som uppträder med allt kortare mellanrum tills helt belysta förnimmelseblock bildas, som ger minnet ett slipprigt fotfäste.” Medvetandet är alltså inte uttryck för det egna jaget, utan en plats där gudinnan får tända sin eld: är inte det vackert?Kristoffer Leandoer, författare, essäist och översättare.

Vad blir kvar av ett författarskap? Stig Dagerman skrev intensivt under några år på fyrtiotalet: romaner, noveller, pjäser, för att sedan drabbas av skrivkramp. Vid 31 års ålder tog han sitt liv. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. I år skulle Stig Dagerman ha fyllt 100 år. Han sågs som ett litterärt underbarn redan vid debuten med romanen "Ormen"som tjugoettåring, han fortsatte med den symboltyngda surrealistiska "De dömdas ö". Det var en tid av existentiell fyrtiotalistångest, Kafka stod högt i kurs, efter att vara på spaning efter förklaringar till sin skuldkänsla. Om skulden som fordrar ett brott. Människan som blir människa först i ångesten.Stig Dagerman ville något med sin litteratur, påverka, förändra, och han skrev också politiska dagsverser i Arbetaren där han var kulturredaktör. ”Jag bryr mig bara om det jag aldrig kan få", skrev han, "bekräftelse på att mina ord rört vid världens hjärta”.Efter andra världskriget reste han till Tyskland på reportageresa vilket resulterade i "Tysk höst", och efter det förändrade sig hans författarskap, blev mer realistiskt men också försonande.Katarina Wikars koncentrerar sig i sitt reportage på den sene Dagerman – om man kan säga så om en väldigt ung författare. Tillsammans med författaren Kristoffer Leandoer, teaterkritikern Maria Edström och litteraturvetaren Linus Ljungström tittar hon närmare på romanerna "Bränt Barn" och "Bröllopsbesvär" - och på det som aldrig blev klart. ”Alfabetet blir en kyrkogård med 29 gravstenar under vilka dikten ligger begraven.” står det i ett efterlämnat manus.Vi hör också Ola Sandström och Bengt Lundström i "Varning för hunden" och Werner Aspenström, Bengt Ekerot, Göran Palm, Anita Björk och Stig Dagerman själv ur radions arkiv. Och ett utdrag ur "Ingen går fri" i Radioteaterns uppsättning av Hans Dahlin.Reporter: Katarina WikarsProgramledare: Cecilia BlombergProducent: Mattias Berg

Få författare har haft så många svenska översättare som den franska författaren Marguerite Duras, 28 stycken får vi det till när Med andra ord s Jenny Aschenbrenner möter två av hennes svenska uttolkare, Kennet Klemets och Kristoffer Leandoer. Men varför är det så många som tagit sig an just hennes texter? Hur stor skillnad blir det mellan de svenska versionerna av hennes verk beroende på vem som översätter? Och vad är de specifikt duraska svårigheterna som dyker upp i arbetet med hennes texter?

För D H Lawrence var döden och kärleken för alltid sammanklibbade. Kristoffer Leandoer reflekterar över en författare som närmade sig livet genom dess upphörande. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Utanför The Royal Exchanges tempelliknande fasad i London stod bödeln beredd. Det var vintern 1915, mitt under första världskriget och samhällskroppen skulle renas med eld. På samma plats där den gamla monarkens död och den nyas tillträde än idag tillkännages offentligt, brände bödeln upp de 1011 kvarvarande exemplaren av D. H. Lawrences roman ”Regnbågen”, dömd för obscenitet. Från den dagen såg Lawrence all bokutgivning som ett nödvändigt ont, likvärdigt med själens behov av att anta förgänglig jordisk gestalt.När han senare ställde ut sina målningar plockade polisen ner tretton tavlor som allmänheten inte skulle få se. Och hans sista roman kunde utges först 30 år efter hans död, efter en rättegång och en lagändring. Mycket kan man kalla Lawrence, men inte konflikträdd. Han var likgiltig för den bekräftelse som bor i igenkänning och sympati. Han uthärdade villigt ogillande, både sitt eget och andras.Hur blir man så oberoende? Vad var hemligheten bakom denna självsäkerhet?En viss känsla av utvaldhet är nog ofrånkomlig. ”Mannen som dog” från 1929 är historien om den uppståndne Jesus, skriven som självporträtt när Lawrence visste att hans eget liv skyndade mot sitt slut. Berättelsens underliggande tema är hans egen känsla av stundande befrielse. Äntligen fick han vara lika suverän och bekymmerslös som han ville, utan tyngande omtanke: döden gav frihet att bli den övermänniska som var Lawrences ideal. ”Så skönt det är att ha fullgjort mitt uppdrag”, säger den uppståndne i ”Mannen som dog”. Nu inser han att det var fel att lägga sig i människornas tillvaro: ”Läraren och frälsaren är döda i mig; nu kan jag syssla med mitt. Nu kan jag vara ensam, och lämna allting i fred”, säger han.Lawrence såg sig själv som död, och han såg sig själv som älskad. För honom var döden och kärleken hopplöst sammanklibbade. Redan i en av sina första dikter beskriver han fysisk kärlek som att man dör ”och finner döden god”. Sammanblandningen förblir systematisk genom författarskapet: döden är inte så mycket slut som klimax.Hans stora reseskildring ”Skymning i Italien” börjar rentav med krucifixen, de stora snidade träkorsen längs vägen i Alperna, där den korsfäste Jesus gestaltas förvriden av sitt lidande: ”Döden gav inget svar på själens oro. Det som är, det är. Det upphör inte när det skärs av. Döden kan varken skapa eller förgöra. Vad som är, det är.”Det bergsbönderna dyrkar i form av korset, menar Lawrence, är inget annat än döden och den fysiska smärtan som livets kulmen.Påfallande många av hans litterära skapelser längtar efter bortgången, vare sig den är deras egen eller hela den mänskliga artens. Men riktigt så enkel är inte Lawrences egen syn på saken. För honom framstår döden som en intim del av livet på samma självklara sätt som den ter sig för hans samtida Rilke, men dessutom ett ingrepp, något obegripligt och främmande som invaderar våra liv.Det han vill formulera är aldrig det som förenar utan alltid det som särskiljer individer, klasser, folk, arter och tillstånd från varann: han söker sig ständigt till det mest främmande, till största möjliga olikhet. Han skyr sympati, skyr vänlighet och talar med fasa om ”givandets glupskhet”. Det han för egen del önskar är att intresserat få existera sida vid sida med det främmande.Och det tillstånd som är mest främmande av allt för en människa är döden. Just därför, menar Lawrence, drivs hon att undersöka detta tillstånd. Att han själv var beredd att gå ovanligt långt i denna undersökning stod klart redan för samtiden. ”Man kan glädjas”, konstaterade Rebecca West vid Lawrences bortgång 1930, ”över att vår tid frambringade en konstnär lika uppriktig som kyrkofäderna, en konstnär som i likhet med dem inte fick någon ro förrän han upptäckt vad som får människan att hungra efter döden”.En diagnosticerad tuberkulos vid sexton års ålder gjorde honom i praktiken dödsmärkt (”han kanske får leva”, sa doktorn), samtidigt som storebror Ernest dog och platsen som mammans favorit blev ledig. Lawrence och modern hade ett närmast symbiotiskt förhållande, hon bråkade med honom och yvdes över honom och knuffade honom framåt med en gränslös ambition – i hennes ögon var han någon, långt innan han var det i någon annans – och därför förblir moderns död den avgörande händelsen i hans liv.I ”Söner och älskande” fångar han denna bortgång i en bild som är oförglömlig genom sin förening av lätthet och oåterkallelighet. Romanens huvudperson, Paul Morel, har tagit en tillfällig paus från sin mors dödsbädd och gått ner i köket för att röka en cigarrett. Han tycker sig se lite cigarrettaska på rockslaget och försöker borsta bort den, men upptäcker då att det inte är aska utan ett av moderns långa gråa hårstrån, som svävar bort från honom och in i den öppna köksspisen, där den försvinner upp i den svarta rökgången och är borta. Därpå följer sonens minnesbild av hur han borstar och flätar sin mammas gråa hår – sedan återkommer han till askan, spisen, brasan, den grå askfärgen och slocknandet, det röda skenet från brasan som han vet kommer att slockna för alltid när mamman är borta – och så fortsätter det ändå tills mamman är död och begraven.Lawrence förstod själv vilken halsbrytande bild detta var, en utplåning i mikroformat, en krematorieugn i pocketupplaga. Hårstrået går i förväg och visar vart resten av kroppen är på väg. Och beviset på att han förstod det är att han återanvänder den, detalj för detalj, formulering för formulering, i versifierad form i dikten ”Sorg”.Döden är bara sorgsna män som tar av sig sina skjortor, heter det i en tidigare dikt, men skjortan klibbar tätare mot kroppen ju närmare det egna slutet Lawrence kommer. Insatsen växer i hans sena dikter, men det gör även vinsten. Döden är inte bara slutet, utan lika mycket en mörk och komplicerad början på något fundamentalt främmande, som varken kan förklaras eller förmänskligas. I sin lyrik möter han den som han tidigare mött djurriket: utan anspråk på att tämja. Så här lyder i Gunnar Ekelöfs översättning en dikt:Så låt mig leva att jag må dö,förväntansfullt lämnande livets virrvarrför dödens äventyr, förväntansfull,som inför skönheten, vänd emot döden,mot döden av ännu en skönhetfärdig att blomma i döden.

Förra boken nominerades till internationella Bookerpriset. Nu besöker hemvändande Amanda Svensson studion för att prata om Själens telegraf den första boken som helt utspelar sig i Storbritannien. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. SAMTAL: ÄR SVENSKA FÖRFATTARE SJÄLVUPPTAGNA ELLER VAD HANDLAR LITTERATURDEBATTEN EGENTLIGEN OM?Den som läser storstadstidningarnas kultursidor har kanske märkt att en debatt om litterär kvalitet rasar – igen. Men vad handlar debatten egentligen om? Vår litteraturredaktör Lina Kalmteg reder ut turerna och de stridande parterna.KRITIKSAMTAL: DIKTSAMLINGEN ”OMSORGSLABYRINTEN” AV IDA BÖRJELDen Malmöbaserade poeten Ida Börjel är aktuell med ”Omsorgslabyrinten” – en diktsamling som utspelar sig i olika rum och inuti huvudet på en konservator på ett museum. Hur fungerar det som lyrik? Vår kritiker Daniel Sjölin är motvilligt förälskad.REPORTAGE: MÖT REKONSTRUKTÖREN SOM GER SVERIGES ÄLDSTA SKELETT ETT ANSIKTEDen så kallade Bredgårdsmannen är omkring 10 000 år gammal och hittades strax söder om Ulricehamn. Nu byggs hans utseende upp bit för bit av ansiktsrekonstruktören Oscar Nilsson. P1 Kulturs Mattias Berg besökte honom i ateljén i Stockholmsförorten Västertorp – och där fick han en förhandstitt på Bredgårdsmannens än så länge hemliga utseende. ESSÄ: KRISTOFFER LEANDOER OM D H LAWRENCES VURMANDE FÖR DÖDENDen brittiske författaren DH Lawrence ägnade en påfallande stor del av sitt författarskap åt att längta efter döden. Och för honom innebar döden inte ett slut, utan en början på något mörkt, främmande och eftersträvansvärt. Författaren Kristoffer Leandoer börjar sin OBS-essä med ett bokbål.Programledare: Lisa WallProducent: Felicia Frithiof

Kristoffer Leandoer, autori i talentuar në FLASIM- Episodi 13, Sezoni 1

Författaren och skribenten Kristoffer Leandoer berättar hur landsflykt närmast blivit en del av folksjälen hos albanerna, som just därför kan spegla sig en svensk klassiker. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2020.Landets inhemska namn, Shqiperia, betyder Örnarnas rike och kungsörnen är landets nationalfågel, men den fågel som pryder landets flagga är ingen kungsörn utan ett heraldiskt fabeldjur: den dubbelhövdade örnen. Den albanska flaggan vänder alltså blicken åt två håll samtidigt, och frågan är om det inte är ganska passande för en nation som alltid varit, och fortfarande är, en dubbelriktad dröm.Albanska är modersmål för 6 miljoner albaner. Av dessa bor bara en tredjedel innanför staten Albaniens nuvarande gränser. Språket har talats sen urminnes tider, men ett enhetligt skriftspråk fick man först 1908. På en konferens i nuvarande Nordmakedonien kom man överens om att – med smärre tillägg, dubbel-L och dubbel-R till exempel – använda det latinska alfabetet, som fram till dess mest använts av albanska katoliker, medan ortodoxt troende använt grekiska eller kyrilliska alfabetet och muslimer föredragit det arabiska.Inte bara alfabetet avgjordes utanför Albanien. Nationen fick sina mått och former tillskurna av Europas stormakter. På ambassadörskonferensen i London i mars 1913 avskildes delar av landet – Dukagjinislätten, Kosovo, delar av Nordmakedonien – ironiskt nog för att bevara freden i Europa och lätta spänningen på Balkan. Vi vet hur bra det gick."Termen Albanien syftar snarare på ett obestämt område än en strikt avgränsad yta", säger Cambridges Concise History of Albania. Turkarna tänkte likadant och kallade området Arnavutluk, en trakt där det finns albaner. Albanien kan uppstå överallt. Den första albanskspråkiga tidningen trycktes i USA. Kampen för självständighet fick intellektuell näring utomlands, i skrifter och tidningar tryckta i Italien, Rumänien, USA. Diasporan byggde den lingvistiska grunden för ett gemensamt språk som kunde överbrygga dialektala olikheter. (Först 1972 standardiserades riksalbanskan slutgiltigt.) Drömmen om Albanien var drömmen om en hemkomst, nationell identitet definierades utifrån, landsfäder var något man importerade.Så har det alltid varit. Exil är priset för landets geografiska läge, man är ett offer för andra folks storslagna drömmar: vad som än skulle erövras, gick erövrarens väg just här. Här har greker och romare slagits, Caesar och Pompejus, bysantier och normander, venetianer, ottomaner, serber, österrikare: Albanien låg i vägen för dem alla, Albanien tjänstgjorde som krockkudde åt regionen och under nationalhjälten Skanderbegs ledning på 1400-talet hela Europas räddare när man höll turkarna stången i tjugo år. Under hans ledning tändes vårdkasar på borgarna från söder till norr när fara hotade: han enade klanledare och hövdingar till nationellt motstånd.Men efter Skanderbegs död gick hans armé i italiensk landsflykt, än idag lever deras ättlingar arberesjerna kvar som en folkgrupp med eget språk. I Grekland kallas motsvarande grupp, ditflyttad under medeltiden, arvaniter och i Turkiet arnauter. De lämnar hemlandet i så stora grupper att det nya landet måste hitta på ett särskilt ord för dem, men ännu efter femhundra års exil är de alltjämt albaner. Och femhundra år senare är det alltjämt ett nationellt trauma hur man tvingats bort av krig, förtryck, fattigdom. 90-talets nyhetsbilder med överfulla emigrantbåtar i Durrës hamn har blivit litterär stapelvara och skildras i likartade scener i roman efter roman: exilen är Albaniens främsta litterära export.De tittar bort när de är hemma, hem när de är borta.Därför slår Vilhelm Mobergs Utvandrarna an en sträng i albanska hjärtan. Utvandrarna översattes under kommunisttiden, då romanens budskap om självtillit och individuell kapacitet egentligen inte alls gick an, men dess grundton av dubbel längtan, hem och bort, fick det statliga förlaget att lägga politiken åt sidan. Ännu mer älskad är Nils Holgersson: den förvisades kärlek på flyghöjd till fosterjorden, detaljanalysen av landskapens jordmån och folklynne, känner man igen sig i.Under 450 år av turkisk ockupation fick ingen undervisning bedrivas på albanska. Man skulle helst glömma att man hade ett språk, var ett folk, hade en historia. Men man sveptes givetvis med i vågen av nationalism som slog in över Europa i och med franska revolutionen, och 1885 fann sultanen det påkallat att förbjuda all tillverkning av böcker och tidningar i Albanien, och beordra lokala mullor att utfärda en fatwa mot dem. En albanskspråkig skola kunde därför startas först i slutet av första världskriget, under franskt beskydd.Under kommunismens isolering när utländska besökare tvångsklipptes och alla konstnärliga motiv utom muskulösa arbetare var suspekta, kunde nationalförfattaren Ismaïl Kadaré ta stöd mot sina franska översättningar och internationella renommé: franskan höll honom utanför fängelset.För vissa är utlandsflykten landets största problem, för andra en möjlighet. Man åker ut för att studera, lära sig ett yrke, tjäna pengar. Man kommer hem igen, bygger hus, öppnar restaurang, skriver dikter, odlar vin. Så har det alltid varit. Landets störste poet, Lasgush Poradeci, levde sitt liv vid Ohridsjön, men studerade och publicerade sig främst utomlands. Även om hans dikter rör sig kring en och samma sjö, lika mycket traktens poesi som Karlfeldts, trycktes de på exilförlag i Rumänien.Själva talar albanerna gärna om Illyrien, landets ursprung som under Enver Hoxhas hemvävda nationalkommunism antog mytisk status och påstods ha varit det egentliga ursprunget till allt: nog var Homeros egentligen illyrier, nog landsteg Odysseus egentligen...Exilalbanskan Lea Ypi är professor i politisk teori vid London School of Economics. Hon är utsedd till en av världens främsta tänkare och internationellt framgångsrik författare till uppväxtskildringen Fri, som skildrar frihetens pris under skilda politiska system. Lea Ypi är misstänksam mot all nationalistisk yra och rekommenderar landsfadern Ismail Qemalis memoarer för envar som gått vilse i funderingar kring nationell grandezza. Det var Qemali som utropade Albaniens självständighet från en balkong i Vlora den 28 november 1912, han syns på sedlar och frimärken, det finns en gata med hans namn i varje stad och hans porträtt pryder varje kontor. Men i Qemalis självbiografi, berättar Ypi, tar den albanska nationen ytterst liten plats: det är memoarer av någon som främst ser tillbaka på en lång och framgångsrik bana som turkisk ämbetsman. Jag tänker på den förste av vår nuvarande kungaätt Karl XIV Johans uttalande: förut var jag Napoleons general, nu är jag bara kung av Sverige.Hemma, borta: vi har alla våra smärtpunkter.Kristoffer Leandoer, författare och skribent.

Kristoffer Leandoer reser och läser sig ner under markytan. Och bland grottor, katakomber och eld händer det att man får syn på sig själv. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2021-03-25.Jag ber de andra gå i förväg ut och väntar tills deras ljus försvunnit utom synhåll, sedan släcker jag ficklampan och är ensam i den 360 meter djupa kalkstensgrottan Pellumbas, en halvtimme från Tirana. Här bodde grottbjörnar, här bodde människor redan på stenåldern och åtminstone fram till medeltiden.Kalkstensland är ihåligt, konstaterade Arthur Conan Doyle: knackar man på det, ekar det som en trumma eller ger vika och blottar ett underjordiskt hav. Kalkstensbergets porösa natur gör det idealiskt som begravningsplats och gömställe. Men i geologisk mening är själva stenarten i sig att beteckna som en gravplats, eftersom den bildats av korall och snäckor som sammanpressats under högt tryck. Det albanska karstlandskapet är alltså ren havsbotten som tryckts uppåt när kontinenterna kolliderat. Snäckskal på tvåtusen meters höjd. Det osynliga blir synligt, det lägsta hamnar på toppen, som om hela jorden vänts ut och in. Genom historien har detta landskap erbjudit gömställen åt insurgenter, laglösa och partisaner. Idag är det framför allt den moderna äventyrsturismens krav som tillgodoses genom ändlösa vattenfall, branta cykelvägar, bergsklättring, grottforskning och forsränning.Men nu finns här inga turister, till och med fladdermössen ligger i dvala.Grottan är synliggjord tid. Det krävs ingen föreläsning om geologisk tid, deep time som begreppet numera lyder, för att inse sambandet mellan det ständiga droppandet och de grönslemmiga stalaktiterna och stalagmiterna, som knappast hunnit växa många millimeter under loppet av ett människoliv. Berget har uppenbarligen inte bråttom. Tanken på geologisk tid, på evolutionen och långsamma förändringar får mig att tänka på Tolkiens gestalt, hobbiten Bilbo, och dennes underjordiska möte med Gollum, den fiskliknande versionen av honom själv, och på H. P. Lovecrafts samtidiga skräckberättelse ”Skuggan över Innsmouth”, där huvudpersonen under dramatiska omständigheter tvingas inse sin släktskap med en fiskliknande varelse. ”Skuggan över Innsmouth” publicerades 1936, Bilbo året efter: uppenbarligen hade känsliga själar orsak att fundera över människosläktets urartning dessa mörka år.Skälet till att jag övervunnit min lätta klaustrofobi och står här inne i stenåldersmörkret är dock att jag har läst Underland, den brittiske författaren Robert Macfarlanes storslagna litterära resereportage och inventering av jordens inre. Han skriver om den trånga och livsfarliga labyrint som breder ut sig under Paris, om grottsystem och gravplatser i England och Slovenien, om underjordiska förvaringsplatser av kärnbränsle, om spökpartiklar och fyra kilometer långa svampar, men framför allt kanske människor som alla drivs av samma otåliga tvång att hela tiden tränga vidare, oavsett riskerna. En av dem säger rentav att livet vore meningslöst om man slutade utforska det okända: ”Då väntar vi bara.”Precis som den franske filosofen Gaston Bachelard tänker Macfarlane i hela kategorier som skär genom tid och rum, precis som Bachelard är han intresserad av hur människan förhåller sig – litterärt, religiöst och filosofiskt – till elementära begrepp som luft, eld och vatten. Men för Macfarlane tillkommer en faktor: hur avlägset, svårtillgängligt och farligt något är. Hans drivkraft verkar vara att med den egna kroppen som pant iscensätta utmaningar som vi andra är fullt nöjda med att läsa om.Ändå började hans äventyr där varje klassiskt äventyr ska börja: i ett bibliotek. En händelselös sommareftermiddag leker den tolvårige Robert kurragömma med sin bror och gömmer sig inne på förbjudet område, i farfaderns arbetsrum dit inga barn fick gå. Väl därinne börjar han titta i farfaderns bibliotek och hittar böckerna om bergsbestigning, glömmer kurragömmaleken, glömmer tid och rum och fastnar för alltid i ett främmande och farligt land, långt från det sorglösa sommarlovet: bara genom att läsa om klättrandets strapatser blir han bergtagen för livet.Som klädskåpet som leder till landet Narnia, tänker jag, som liksom Macfarlane lever i ständig dialog med barndomens fantasyböcker. Nära att fastna i en trång underjordisk gång associerar han omedelbart till Alan Garners Den förtrollade stenen, läst som tioåring.I den keltiska kristna traditionen talas det om ”tunna platser”, platser i ett landskap där gränsen mellan olika tider eller existensnivåer är särskilt skör. Man tänkte sig att öar och stränder, men även grottor, var platser med särskilt tunna väggar mellan vår värld och andra – med andra ord sådana platser som redan i sig själva utgör gränser mellan elementen, mellan vatten och jord, mellan luft och jord, mellan ute och inne.År 1852 besöker den franske romantikern Gérard de Nerval de parisiska luffarnas underjordiska gömställen. För Nervals febriga blick dubbelexponeras de övergivna kalkbrotten med visioner av keltiska mytologi, han ser druidtempel och den behornade guden Cernunnos: det är nog lika mycket betraktaren som platsen som har tunna väggar, tänker jag.Samerna föreställer sig underjorden som en spegelbild av vår värld, med själva markytan som spegelglaset, så att de dödas fötter vidrör våra. Det är en suggestiv bild som inte ger mig någon ro. Varje promenad blir ett existentiellt äventyr, en vandring över glashal nattgammal is. Är det kanske i själva verket vad våra skuggor är, spegelbilder kastade underifrån från en värld som saknar andra färger än grått? Är skuggan i själva verket min underjordiska spegelbild, min spegelbild som död?Underjorden må vara en nött metafor för det egna psyket, men om man faktiskt beger sig dit ner på riktigt så återfår den nötta ytan snart sin forna glans och kan börja spegla igen. I Gaston Bachelards "Eldens psykoanalys" läser jag hur den tyske romantikern Novalis ”drömde om jordens varma innandöme så som andra drömt om himlarnas kalla och praktfulla rymd. För honom är bergsmannen en 'upp-och-nedvänd astrolog'.”Tusentals meter under jord finns, inte astrologerna men väl fysikerna som söker den mörka materians gåta. Likt upp-och-nedvända astronauter firar de sig ned i jordens innandöme för att lägga kilometer av berg mellan sig själva och världsrymden. Då tystnar brus och enskilda signaler kan uppfattas.Bachelard fortsätter såhär: ”I centrum finns fröna; i centrum finns elden som alstrar. Det som gror brinner. Det som brinner gror.” Och gror gör det sannerligen: inte mindre än en åttondel av världens biomassa lever under jord. Vi lever i en värld stadd i ständig förvandling, en värld som hela tiden händer. Marken känns lite mindre stabil när man vet vad som finns därunder. Alla begrepp vänds upp och ner, rummet blir osynligt och tiden synlig, döda ting får liv, berg sjunken djup stån upp. Romantikens grundtanke visar sig riktig: allting lever precis som Gérard de Nerval säger i ”Gyllene verser”: ”Och som ett spirande öga bak slutna lock / Växer en själ under ytan på stenarnas block.”Ja, är det något man bär med sig när man står där och blinkar mot dagsljuset igen, så är det just insikten om att inget är stilla, berg är varken bergfasta eller bergsäkra: ordet ”berg” är i själva verket ett verb.Kristoffer Leandoer, författare och skribentLitteraturRobert Macfarlane: Underland – En upptäcktsresa i underjorden. Översättare: Niclas Hval. Albert Bonniers förlag, 2020.

Tre Oscarsnomineringar före 25 års ålder. Roller i såväl 'West Side Story', som 'Ung Rebell'. Men det som kommit att överskugga skådespelerskan Natalie Woods liv är hennes dramatiska död. Natalie Wood var en amerikansk superstjärna. Redan som barn inleddes hennes karriär, och på hennes axlar lades pressen att försörja sin familj. Hon lärde sig tidigt att vara alla till lags, och vikten av att alltid se perfekt ut. För att inte riskera att göra någon besviken. Men det var inte den polerade ytan som gjorde Natalie Wood så fascinerande att titta på, utan det var det som man kunde ana låg under den. Somliga har beskrivit det som att det där fanns en dröjande känsla av sorgsenhet, och bräcklighet.I början av 1980-talet hade hennes karriär börjat gå lite knackigare, såsom det då ofta gjorde för kvinnliga skådespelare när de nått 40 års ålder. Och det som närmast kommit att överskugga Natalie Woods liv och karriär, är hennes bortgång. 43 år gammal hittades hon, under en yacht-tur, drunknad. Hennes död bedömdes som en olycka, men många har ifrågasatt den slutsatsen och konspirationsteorierna kring vad som kan ha hänt tycks aldrig ta slut.I veckans Stil funderar vi kring vad det är med denna sorten så kallade true crime-mysterium som kan få människor att närmast viga sina liv åt att utreda sanningen. Vi ringer upp deckarförfattaren och kriminalreportern Tina Frennstedt, för att fråga varför denna typ av mörka gåtor har en förmåga att föranleda årtionden av intrikata spekulationer. I förra veckan släpptes artisten Lana del Reys nionde album och bidrog med skivomslaget till att åter rikta strålkastarljuset mot Natalie Wood. För omslaget är inspirerat av en bild på skådespelerskan, nämligen filmaffischen till This Property is Condemned, på vilken Natalie Wood syns med uppgiven uppsyn. Med författaren och kritikern Kristoffer Leandoer pratar vi om den mytologisering som sångerskan Lana del Rey omgärdar sig med, där referenser till tragiska öden från Hollywoods historia återkommande vävs in.Vi berättar även historien om en kvinna som kallats Hollywoods sämst bevarade hemligt, närmare bestämt spöksångerska Marni Nixon. Det var hon som fick uppdraget att dubba Natalie Woods sång i filmen West Side Story. Något som fick skådespelerskan att lacka ur. Men att bli dubbad var Natalie Wood långt ifrån ensam om. Under den här tiden hade få av de stora skådespelerskornas sångröster, som enligt filmbolagen, höll måttet. Om det berättar Kim Khavar Fahlstedt, filmforskaren vid Stockholms Universitet.Veckans gäst är Louise Wallenberg, professor i modevetenskap och forskare inom mode och film.

Vad är det som blir kvar av ett författarskap? Stig Dagerman skrev intensivt under fyra år på fyrtiotalet, romaner, noveller, pjäser, för att sedan drabbas av skrivkramp och dö vid 31 års ålder. I år skulle Stig Dagerman ha fyllt 100 år. Han sågs som ett litterärt underbarn redan vid debuten med romanen "Ormen"som tjugoettåring, han fortsatte med den symboltyngda surrealistiska "De dömdas ö". Det var en tid av existentiell fyrtiotalistångest, Kafka stod högt i kurs, efter att vara på spaning efter förklaringar till sin skuldkänsla. Om skulden som fordrar ett brott. Människan som blir människa först i ångesten.Stig Dagerman ville något med sin litteratur, påverka, förändra, och han skrev också politiska dagsverser i Arbetaren där han var kulturredaktör. ”Jag bryr mig bara om det jag aldrig kan få", skrev han, "bekräftelse på att mina ord rört vid världens hjärta”.Efter andra världskriget reste han till Tyskland på reportageresa vilket resulterade i "Tysk höst", och efter det förändrade sig hans författarskap, blev mer realistiskt men också försonande.Katarina Wikars koncentrerar sig i sitt reportage på den sene Dagerman – om man kan säga så om en väldigt ung författare. Tillsammans med författaren Kristoffer Leandoer, teaterkritikern Maria Edström och litteraturvetaren Linus Ljungström tittar hon närmare på romanerna "Bränt Barn" och "Bröllopsbesvär" - och på det som aldrig blev klart. ”Alfabetet blir en kyrkogård med 29 gravstenar under vilka dikten ligger begraven.” står det i ett efterlämnat manus.Vi hör också Ola Sandström och Bengt Lundström i "Varning för hunden" och Werner Aspenström, Bengt Ekerot, Göran Palm, Anita Björk och Stig Dagerman själv ur radions arkiv. Och ett utdrag ur "Ingen går fri" i Radioteaterns uppsättning av Hans Dahlin.Skriv till oss! bokradio@sverigesradio.seReporter: Katarina WikarsProgramledare: Marie LundströmProducent: Andreas Magnell

Ovidius "Metamorfoser" präglas av sexuellt våld och debatteras i cancelkultursammanhang. Kristoffer Leandoer dyker ner i en ny engelsk översättning som tar frågorna på största allvar. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.På sin bröllopsfest med den etiopiska prinsessan Andromeda överfalls sagohjälten Persevs plötsligt från alla håll samtidigt. Spjuten viner kring honom, fiendens övermakt är enorm, tusen mot en, men Persevs har inte en tanke på flykt, tvärtom. Ovidius, som berättar om det blodiga bröllopet i femte boken av Metamorfoser, liknar hjältens dilemma vid en utsvulten tigers, som kan höra kreaturhjordar råma i två olika dalar ”och står där i valet och kvalet / vilken han först borde rusa emot, ty hans lust står till båda”, heter det hos vår svenske Ovidiustolkare Ingvar Björkeson.I Stephanie McCarters tolkning av Metamorfoser är scenen likadan: bröllop, blodbad, tvekande hjälte. Men något har hänt: tigern har bytt kön. Persevs med svärdet i högsta hugg liknas nu vid en hungrig tigrinna. Det kan låta som en obetydlig detalj, men den som sysslat med översättning vet att arbetet består av hundratals sådana de facto-beslut om kön, art, modell när dessa inte entydigt framgår av originalet – och att undvika tydlighet är också ett val, man kan givetvis säga ”den” om en tiger, men det är ett val med konsekvenser, man kan inte säga ”den” om allting, då blir texten snart oskarp och fadd. Alla små beslut bildar ett mönster, en textvärld. Björkeson bestämmer sig för att tigern är en ”han”, McCarter för att den är en ”hon”. Detta är mer än en obetydlig detalj, för det främsta vapen Persevs kan svinga mot sina fiender är inte svärdet utan Medusas avhuggna huvud, som förstenar alla som ser på det. Han besegrar alltså övermakten med hjälp av kvinnokraft, med hjälp av en kvinnas blick för att vara exakt. Hos Ovidius är det livsfarligt att bli sedd. Och det finns definitivt en poäng med att tigern är en hona.Stephanie McCarter är professor i klassiska språk i Tennessee, och den första kvinnliga översättaren till engelska av Metamorfoser på minst sextio år, smått uppseendeväckande med tanke på hur många uttolkare som lockats till detta verk, vår kulturs stora rekvisitaförråd, där dramatiker, poeter, konstnärer, kompositörer och pedagoger i tvåtusen år grävt bland ämnen. Metamorfoser har tillhandahållit en lejonpart av vårt icke-bibliska basutbud av myter, berättelser och motiv. Ändå är det kanske första gången den hungriga tigern får vara av honkön.åldSamma arbetsetik hittar man hos professor McCarter: att återge Ovidius så tydligt som möjligt. För att poesin inte ska gå förlorad väljer McCarter blankvers, Shakespeares versmått, i stället för originalets hexameter: blankversen menar hon stämmer bättre med engelskans språkrytm.Metamorfoser präglas av sexuellt våld, femtio av sagorna behandlar våldtäkt i någon form, förvandlingen blir en flyktväg eller ett uttryck för sorg och skam hos offret – eller hämnd på förövaren. McCarters ambition som översättare är att kalla saker vid deras rätta namn, att inte väja för det obehagliga, släta över eller bagatellisera. Att hitta ett direkt tilltal, utan omskrivningar, en rak och begriplig vokabulär där en spade kallas en spade och en våldtäkt en våldtäkt. T. S. Eliot är ute efter något liknande i essän ”Vad är en klassiker?” från 1944. Det främsta stilistiska kännetecknet på en klassiker är enligt honom just dess direkta tilltal, att den talar till sin samtid utan omväg. Ett modernt, tillgängligt idiom som klart och ansvarsfullt översätter alla scener med sexuellt våld och övergrepp. Så, menar McCarter, kan Ovidius vara högst relevant för vår tid som skildrare av maktutövning och dess offer: hon påpekar hur många som förlorar sina röster, och sätter det i samband med poetens eget kommande öde att landsförvisas. Men Ovidius visar också utvägar. För honom är könsgränserna flytande, kroppen vi föds med är inget som måste vara givet för alltid, inget som automatiskt uttrycker vilka vi är. Man kan födas i fel kropp: kärlek, sexualitet och begär är sociala och föränderliga fenomen. Det finns en Ovidius som är fullt relevant för dagens diskussion om könstillhörighet, menar hon. Genom att hon lyfter fram denna aspekt får jag till exempel syn på kärleken mellan kentauren Kyllaros och hans maka Hylonome, ”par amor” som är ”samma kärlek” hos Björkeson men hos McCarter rentav ”equal love”, alltså jämlik. Men ”equal” står det redan hos andra översättare, så i det här fallet visar hon för mig vad som redan finns.Det är inte så bara: att visa är ingen oskyldig handling.Hos Ovidius är det som sagt livsfarligt att bli sedd, man riskerar att bli offer för gudarnas lystnad eller avund. Och det är lika livsfarligt att se. I exilen klagar han över sina skyldiga ögon, som enligt honom var skäl till landsförvisningen: ”Varför, så aningslöst, har jag bevittnat ett brott?” Vi får bära ansvaret för vad vi ser, vare sig vi velat se det eller inte. Denna tanke är genomgående i Metamorfoser och får sitt tydligaste uttryck i sagan om Aktaion, jägaren som utan egen förskyllan se jaktgudinnan Diana naken och till straff förvandlas till en hjort och sönderslits av sina egna hundar. Tankarna om den skyldiga blicken och den förlorade rösten föregriper inte bara Ovidius eget öde eller MeToo, utan hela vår visuellt orienterade samtidskultur, besatt av att visa upp precis allt: i vilken grad blir vi medskyldiga till det vi ser?Varje ny översättning av en klassiker är i sig en ny läsning som ofrånkomligt lyfter fram nya aspekter. Plötsligt faller ljuset på nya textställen. Jag har till exempel aldrig stannat upp och reflekterat inför inledningens skildring av hur Prometheus knådar till människan av lera och regnvatten, men nu drabbar den med full kraft. Är det i själva verket vi människor som är monstret, Golem? Är vår ofullkomlighet inte uttryck för vårt eget syndafall, utan bara resultatet av en mindre gudoms klåfingrighet, en mindre gudom som inte kunde låta bli att kladda på en för övrigt fulländad skapelse?När man väl fått syn på tanken går den inte att komma undan. Det finns inga oskyldiga sätt att läsa en klassiker. Precis som översättaren får läsaren ta ansvar för texten: skapargud eller demiurg, tigerhane eller tigerhona?Kristoffer Leandoer, författare, kritiker och översättare

Lord Byron tyckte det var tråkigt att skriva prosa, några eldade upp sina verk, andra söp bort talangen. Det mesta blir aldrig klart eller inte ens påbörjat kan man lära av Kristoffers Leandoers essä "Den oavslutade litteraturen". Vilka berättelser är det då som inte blir färdigskrivna? Kan det vara obehagligt att bli klar? Och förresten, vad är ett slut egentligen? Hur läser vi böcker som inte är avslutade, är det så att läsaren blir mer medskapande? Och tänk om alla böcker egentligen är oavslutade...En bra bok är det bara författaren som är klar med, fastslår Kristoffer Leandoer i Katarina Wikars reportage.

P1 Kultur handlar i dag om ofärdiga verk om de böcker, symfonier och filmer som av olika anledningar aldrig blev färdigskrivna eller färdigklippta. Men vad är ett slut, egentligen? REPORTAGE: DEN OAVSLUTADE LITTERATURENFörfattaren Kristoffer Leandoer har hyllats brett för sin nya essäsamling "Den oavslutade litteraturen" och vår reporter Katarina Wikars har träffat honom i ett bibliotek för att prata om varför vi behöver – eller inte – sätta punkt. SAMTAL: NÄR BLIR MUSIKEN OCH TV-SERIERNA FÄRDIGA?Till P1 Kultur kommer musikjournalisterna Andres Lokko och Britta Svanholm Maniette för att prata om vad man egentligen får lov att göra med den ofärdiga musiken – från album till symfonier och poplåtar – och vad musiken som inte blev klar gör med oss. Dessutom har vår filmkritiker Joakim Silverdal tittat på vad ett slut egentligen betyder för en tv-serie.KRITIKSAMTAL: FILMEN "TÁR" MED OSCARSTIPPADE CATE BLANCHETTPå fredag är det biopremiär för Oscarsnominerade filmen "Tár" med Cate Blanchett i huvudrollen som en giftig mästardirigent. Superlativen har haglat över filmen från både kritiker och stjärnregissörer – kulturredaktionens kritiker Joakim Silverdal är inget undantag. Han besöker P1 Kultur för att prata om vad som gör "Tár" till en så "självsäker" film.ESSÄ: ATT KOMMA BORT ÄR ATT KOMMA HEM?Hemkomsten är central i vår kulturhistoria, men den ser inte likadan ut för alla. Latinforskaren och poeten Anna Blennow tar litteraturen till hjälp för att peka ut några vägar som leder bort och hem, i denna OBS-essä som är en del i OBS serie om hem.Programledare: Lisa WallProducent: Felicia Frithiof

Bläckfisken är det närmaste en utomjording vi kan komma. Men just därför erbjuder mötet med bläckfisken oss en möjlighet att öva upp vår medkänsla inför det främmande, menar Kristoffer Leandoer. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2022-06-01.Som mycket ung såg jag i den grekiska övärlden hur fiskare tog hand om nyfångad bläckfisk: de stod på kajen och dunkade sin fångst i stenläggningen, gång på gång. Det var en skrämmande och obegriplig syn, hur kunde en så liten varelse väcka ett sådant ursinne hos stora starka karlar? Långt senare fick beteendet sin förklaring när jag lärde mig om bläckfiskens nervsystem. Bara en tredjedel av dess nervceller sitter i hjärnan, resten är fördelade över hela kroppen. Bläckfisken ser, känner och tänker alltså med hela sin kropp. Den är decentraliserad, dess jag finns överallt. Den ser med huden, tänker med armarna. Dess blod är blågrönt och inte rött, vilket beror på att den syretransporterande molekylen innehåller koppar och inte järn. Dessutom har den inte ett hjärta som vi, utan tre. Vill man ha ihjäl en bläckfisk får man alltså vackert ha ihjäl hela den, det finns ingen centralt placerad strömbrytare där man kan släcka en bläckfisks medvetande.I Korea betraktas levande bläckfisk som en särskild läckerhet, och varje år dör några koreaner för att de inte tuggat ordentligt. Så länge bläckfisken inte är fullständigt söndertuggad lever den ju i varje enskild del, och kämpar frenetiskt för sin överlevnad. Råkar någon svälja en tillräckligt stor del av en bläckfiskarm kan armen på egen hand sätta sig till motvärn och hålla sig fast i strupen tills middagsätaren helt enkelt kvävs.Bläckfisken tycks ha något viktigt att berätta. Freud talade om ”den minimala skillnadens narcissism” som en anledning till att krig mellan grannfolk ofta blir extra hänsynslösa. I fallet med bläckfisken tycks det tvärtom vara just det radikalt annorlunda i dess livsform som uppmuntrar till grymhet – bläckfisken tycks så olik oss att den inte uppfattas ha förmågan att bli rädd eller känna smärta. Låt mig påminna om andra kategorier som tidigare i historien ansetts oförmögna att känna smärta och därför fått genomgå kirurgiska ingrepp utan bedövning: barn, kvinnor, utomeuropeiska folkslag.På senare år har denna känslofattiga antropocentrism utmanats av vetenskapen. Livsform efter livsform har visat sig social, intelligent, och definitivt förmögen att känna smärta. Fiskar, träd, blommor, mycel … På så vis har vetenskapen belagt det som länge varit känt inom poesin: ”'Allt känner!' Och allt påverkar din existens!” som den franske romantikern Gérard de Nerval konstaterade i en av sina sonetter: ”Ofta minsta varelse en gudom dölja kan, / Och som ett spirande öga bak slutna lock / Växer en själ under ytan på stenarnas block.”Och det gäller alltså i högsta grad även vår åtta- eller tioarmade vän. Trots att det var ganska länge sen vi skildes åt. Evolutionärt gick bläckfisken och människan skilda vägar för flera hundra miljoner år sedan. Det som så småningom utvecklades till ryggradsdjuren gick åt sitt håll, och bläckfisken åt ett annat redan för 600 miljoner år sedan. Bläckfisken lever som bekant kvar i havet. Men inte heller människan lämnade helt och hållet havet. Att vi överhuvudtaget överlever uppe på land beror på att vi bär med oss mängder av saltvatten i våra kroppar. Människan bär havet med sig vart hon än går, inombords.Vetenskapshistorikern, filosofen och fritidsdykaren Peter Godfrey-Smith skriver i sin bok ”Djupsinne” att ”bläckfisken lever vid sidan om den vanliga skiljelinjen mellan kropp och hjärna”.Bläckfisken är sannolikt den varelse vi kan möta som är mest olik oss och samtidigt har så hög intelligens och kommunikationsförmåga: Godfrey-Smith formulerar det som att bläckfisken är det närmaste vi kan komma ett möte med en utomjording. Den är det enda exemplet på stora hjärnor hos andra varelser än ryggradsdjuren. Den har nästan lika många nervceller som en hund fast den är ett blötdjur. Evolutionen tog fart när vissa celler undertryckte sin individualitet och kom att delta i stora samarbetsprojekt. De flesta av oss är centralstyrda. Hjärnor är extremt energikrävande. En fjärdedel av människans födointag går åt till att driva våra hjärnor. Men vad använder bläckfisken sin relativt jättelika hjärna till? För att kunna hantera sin komplicerade kropp, som kan anta i stort sett vilka former som helst, och koordinera dess rörelser har den utvecklat en kombination av centralstyre och lokalt självstyre, vilket gör att den får ett stort mentalt överskott.Bläckfisken är en 170 miljoner år gammal livsform som under evolutionens gång gjort sig av med sitt skal och förlitar sig helt på sin intelligens och kreativitet som försvar mot fiender. Den leker, den är nyfiken och påhittig, den förändrar färg och form efter sinnesstämning. Den sover, sannolikt drömmer den också.Bläckfisken kastar ett obönhörligt ljus över vårt beteende mot det vi uppfattar som alltför främmande. Godfrey-Smith återger experiment från femtiotalet som får människan att verka fantasi- och empatilös. Bläckfiskar stängdes in i akvarier och lärdes att 1) dra i en spak för att 2) tända en lampa så att de 3) skulle få en sardinbit. Deras intelligens och problemlösningsförmåga befanns mediokra eftersom de var mer intresserade av att rycka loss spaken, spruta vatten på försöksledaren eller dra ner lampan i akvariet. Bläckfisken är nyfiken, lekfull och inte särskilt förtjust i att äta gamla sardiner: belöningen uppfattades inte som sådan. Man får de svar man har vett att fråga efter, helt enkelt.Som individer lever de bläckfiskar vi känner till påtagligt korta liv. De blir ett, högst två år gamla. Det tycks som ett extravagant beteende från naturens sida: all denna intelligens, leklust och nyfikenhet som slår ut som en blomma för en enda säsong, som inte kan bygga vidare och ackumuleras i kontinuerliga projekt. Se där, så tänker en människa - Saker och ting ska föras vidare, utvecklas, leda någonstans. Men tänk om det är vårt sätt att värdera som är det verkligt primitiva?Vi har våra sinnen främst för att hålla reda på faror och möjligheter. Den avsiktslösa nyfikenheten kräver ett överskott av energi och tid som traditionellt bara tillskrivs organismer allra högst på evolutionsstegen. Ändå vittnar Peter Godfrey-Smith och andra, som den sydafrikanske dokumentärfilmaren Craig Foster i Bläckfisken och jag, om svindlande och livsförändrande möten med en annorlunda livsforms vänskapligt lekfulla nyfikenhet.Men för att få syn på den nyfikenheten måste man ha ett annat förhållningssätt till det främmande och avlägsna. Man måste närma sig andra varelser utan att hela tiden söka likheter och jämförelser med sig själv, och i stället med vänlighet och respekt försöka möta det som verkligen är fundamentalt främmande hos dem.Hur går ett sådant möte till?Det kanske bläckfisken kan lära oss, om den inte först fastnar i halsen och kväver oss när vi försöker äta upp den.Kristoffer Leandoer, författare

Varför har författaren Michel Houellebecq blivit så stor och är kritiken som finns mot honom sann? P1 Kultur tar hjälp av författaren och översättaren Kristoffer Leandoer för att reda ut. För ett år sedan kom Michel Houellebecqs roman "Förinta" ut i Frankrike och sedan några veckor tillbaka finns nu också Sara Gordans svenska översättning författarens senaste tegelsten. Michel Houellebecq har närmast rockstjärnestatus, varje ny roman kringgärdas av en tydlig mediestrategi med läckor och skvaller. Och hans romaner säljer som smör, inte minst hemma i Frankrike.I Houellebecqs romanvärld brukar huvudpersonen vara rätt alkoholiserad, kedjerökande, cynisk, misogyn och rasistisk och med en rejält skev syn på sex. En rad karaktärsdrag författaren själv brukar beskyllas för trots att han nu undviker den mediala offentligheten.P1 Kultur har bjudit in kritikern, författaren och översättaren Kristoffer Leandoer. Han ger oss en sammanfattande analys av ett av vår tids stora författarskap och bedömer Houellebecqs aktuella formkurva. Är hans glansdagar i rampljuset över i och med romanen "Förinta"?REPORTAGE: BILDNINGSRESAN ROMReportageserien Bildningsresan tar dig till kulturens huvudstäder. Här får du en guide till de klassiska besöksmålen som är värda en omväg. Följ med Mikael Timm dit alla vägar bär - till Rom.ESSÄ: ASTERISKEN - SPRÅKETS KLARASTE LYSANDE STJÄRNAAsterisken är en krumelur som svävar lite över de andra. Ett tecken som både förmedlar känslor, sträcker sig mot evigheten och lever sitt eget liv. Det menar i alla fall journalisten Anna Thulin i den tredje delen av OBS serie om skiljetecken.Programledare: Cecilia Blomberg Producent: Anna Tullberg

Det är i gränslandet mellan sömn och vakenhet som litteraturen föds och blir till. Författaren Martin Engberg reflekterar över hur drömmen och skrivandet förhåller sig till varandra. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-09-08.Benen ligger i kors. Obekvämt inklämda under skrivbordet. Käken är avslappnad, hakan lyft, munnen lätt öppen, blicken riktar sig i vinkel snett ut i rummet. Tanken rör sig bortom tanken. I nästa stund vänder jag mig mot papperet och börjar skriva.Jag sitter gärna på det sättet ögonblicket innan jag glider från ett tillstånd med osorterade tankar, in i det aktiva skrivandet där orden hamnar på papperet i en bestämd följd vid pennas spets. I alla fall tillräckligt ofta för att ha noterat vanan. Kroppens vridning inbillar jag mig är särskilt viktig. Blicken som drar sig från papperet utåt. Som om en diagonal linje måste upprättas för att en kontakt ska uppstå mellan papperet och det som ska skrivas.Denna förflyttning mellan tillstånd, och nödvändigheten att förbereda tillståndet med en kroppslig positionering, tycks mig likna den sänggåendes ritual. Liksom skribenten vid sitt skrivbord, begagnar hon en möbel särskilt ämnad för ändamålet. Placerar kroppen i en gynnsam position (vanligtvis liggande på sidan) för att därefter släppa den medvetna kontrollen av tankarna, ifall det går. Varken skrivkramp eller sömnlöshet låter sig hur som helst avhjälpas med ihärdig tankeverksamhet. Den som kommer på sig själv med att vara på väg att somna vaknar lätt igen. Pennan tvekar om det första ordet granskas för noga.När drömmen sedan öppnar sig kommer den med stämningar och bilder som ibland överträffar diktens.Inte underligt att det därför finns författare som på olika sätt försökt dyrka upp sömnens svarta låda. Om Stig Dagerman berättas det att han skrev de sista sextio sidorna av den mardrömslika De dömdas ö i ett inspirerat rus. Från kvällen ena dagen till följande dags förmiddag. I ett brev har han själv beskrivit att han inte tänkte utan lät Gud göra det.För att inte tala om Kafka som var en mästare i drömsk berättelselogik. Jag skulle nog gärna låna hans drömdyrkar till en berättelse eller två.I antologin Tag och skriv från 2020, hävdar författaren Kristoffer Leandoer att ju tröttare han är, desto bättre skriver han. När man är riktigt trött orkar man inte stå i vägen för sig själv längre, säger han. Det är det ena sättet att lösa de problem som uppstår under arbetet, att vara så trött att man inte ens ser dem som problem längre. Det andra är att sova bort dem. När man vaknat har allting hamnat på plats. [] I sovande tillstånd kan man inte lura sig själv.Science fiction-författaren A E Van Vogt var mer systematisk. I en intervju beskriver han hur han i början av författarskapet alltid sov dåligt medan han skrev på en roman för att han hela tiden vaknade och bekymrade sig för hur han skulle få ihop storyn. Efter ett antal år kom han fram till att lösningen fanns i själva sömnstörningen. Samma kväll tog han med sig familjens väckarklocka in i gästrummet och ställde den på en och en halv timme.Och efter det brukade jag, varje gång jag arbetade med en berättelse, väcka mig själv efter en och en halv timme, natten igenom tvinga mig själv att vakna upp, tänka på berättelsen, försöka lösa den, och fortfarande medan jag arbetade på den åter falla i sömn. Och på morgonen hade jag en lösning []Han menade att det var ett oslagbart sätt att tränga in i det omedvetna. Jag tror inte att någon skulle kunna göra det på ett bättre sätt, ens om trettio år, sa han då, 1980.Hur bra nu metoden var. Van Vogts böcker är rätt märkliga. När jag läser om en av dem minns jag genast både vad det var som irriterade mig med dem och fick mig att plocka upp dem igen efter att ha kastat dem i väggen. Glöm psykologisk trovärdighet. Eller begriplig intrig. Ska de läsas, ska de läsas just för sin drömska kvalitet. Den suggererande, ibland bisarra stämningen.Men vad är det egentligen litteraturen avundas drömmen? Jag tror att det har med drömmens status som sanningsbärare att göra.För oavsett om drömmen betraktats som en maskerad budbärare eller den hand som river bort fikonlövet har den väl alltid setts som förmedlare av en sanning som är oåtkomlig för ett vaket (bevakande) medvetande? Under natten öppnar sig rum som vi inte visste existerade inom oss. I sin bok om skrivande Så nära livet man kan komma säger James Woods att vi är inre expansionister. Att de berättelser vi berättar tyst för oss själv är de viktigaste berättelserna. Som jag förstår det, att vi har ett mycket starkt behov av inre vidd. Ett berättelselandskap där vi tillåts vara mer än vad vi kan vara i det verkliga livet. Dit kan de nattliga drömmarna släppa in oss, ibland med en knuff i ryggen, ifall det är ett monster som väntar.Inte sällan är det väl också denna sida av oss litteraturen vill gestalta. Litteraturen som liksom drömmen öppnar världar där lagar och regler råder som skiljer sig från dem i den fysiska världen och sträcker sig in i författaren efter stoff att gestalta detta med.Kristofer Leandoer säger i sin essä att det läsning bokstavligen handlar om är att drömma någon annans drömmar. En form av galenskap som lockar oss att tro på människor som inte finns. Som kan låta dig vara med om slaget vid Waterloo, till och med bli Napoleon. Samtidigt tar vi över dessa drömmar medan vi läser, fyller dem våra egna bilder. För mig ligger det där rummet Virginia Woolf skriver om till exempel på en Folkhögskola jag gått på. Landsbygden i en bok är alltid den jag växte upp i, även om det står att den utspelar sig i norra England.Och är det något vi övar oss på under natten är det väl att dra fram bilder ur vårt inre.I "Oavsiktligt - Om att läsa och skriva" säger Karl Ove Knausgård: Litteraturen är inte först och främst en plats för sanningar, det är en plats för det rum där sanningar tar gestalt. Istället för att byråkratiskt säga att litteraturens sanning ligger i gestaltningen i den mån det är en lyckad gestaltning synliggör han gestaltningens själva förutsättning. Den måste ha möjligheten till utsträckning i flera dimensioner. Inget kan veckla ut sig och ta gestalt om rummet är platt.Kan inte samma sak sägas om drömmen? Att den också som Knausgård uttrycker sig om skrivandet skapar ett rum där något är möjligt att säga? Underförstått, visar det som annars skulle ha förblivit dolt. Vi sover. Expanderar inåt. Ögonen rör sig ryckigt bakom ögonlocken. Bilderna avlöser varandra. Övar oss i att bli goda läsare av den litteratur som låter oss drömma varandras drömmar. Ett abrupt kast och jag ser min egen nacke. Hur jag böjer mig fram över drömmens källa. Stoppar armarna i det mörka vattnet ända upp till armbågarna.Sedan vaknar jag. Viker täcket åt sidan. Slår mig ned vid skrivbordet med benen krångligt inklämda under det. Lyfter blicken, uppåt, utåt, låter käken slappna av, väntar, och vad är det jag väntar på?Hur en bild på nytt ska stiga upp för att den här gången låta sig formuleras.Martin Engberg, författare

Den nya borgerliga regeringen har nappat på Sverigedemokraternas gamla förslag om en kulturkanon efter dansk modell. På en kvart får du veta vilka artister, uppfinningar och författare ni lyssnare skulle vilja ha med i en svensk kulturkanon, och varför frågan väcker så mycket känslor. Med Essy Klingberg, kulturredaktör på SvD, och Kristoffer Leandoer, författare och litteraturkritiker.

Netflix-serien "The Playlist" skildrar Spotifys uppkomst, men vilken påverkan har den banbrytande tjänsten haft på musiken, inte bara för konsumenterna, utan också för skaparna av musik? I dag tittar vi på The Playlist, tv-serien om Spotifys uppkomst i P1 Kultur och hör skådespelarna Joel Lützow och Christian Hillborg. Men vi kommer även, tillsammans med musikjournalisten Sara Martinsson och forskaren Daniel Johansson, titta på vilken påverkan Spotify har haft på musiken, för såväl konsumenterna som artisterna.EN OPERA OM LIVET AV EN DÖD TONSÄTTAREI helgen är det världspremiär för tonsättaren SvenDavid Sandströms sista opera "Livets Bok" i De Geerhallen i Norrköping och vi får besök av dirigenten Tobias Ringborg. Hur är det egentligen att uruppföra en kompositörs vision postumt?GLÜCKS FÖRSTA DIKTSAMLING SEDAN NOBELPRISETNu kommer Louise Glücks Vinterrecept från kollektivet på svenska. Vår recensent Lars Hermansson har läst denna tunna bok som skiljer sig från hennes tidigare diktsamlingar.STUDIOBESÖK: SARA PARKMAN OM EROTIK, MUSIK OCH TEOLOGIDen hyllade folkmusiksartisten Sara Parkman är aktuell med den nya skivan Eros Agape Philia. Hör henne prata om erotik, teologi och musik om att vara människa i både kropp och ande.DEN SISTA ESSÄN OM TOMHETKristoffer Leandoer att avsluta veckans serie om tomhet i OBS genom att läsa ett av litteraturhistoriens mest inflytelserika diktsamlingar, TS Eliots The Waste Land. Men där många kopplar ödelandet i titeln till tillståndet efter första världskriget hittar Kristoffer Leandoer andra källor till diktens Tomhet.Programledare: Lisa Wall Producent: Saman Bakhtiari

Den är en av historiens mest betydelsefulla och omdiskuterade diktsamlingar. Men också missförstådd. Kristoffer Leandoer reflekterar över tomheten i T S Eliots "The Waste land". ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Da-da-da.Den 6 maj 1912 får den ambitiöse Harvardstudenten Tom Eliot en bokgåva av sin professor i indisk filologi som tecken på uppskattning. Boken var Upanishaderna och gåvan kompletteras med en handskriven förteckning över viktiga passager, där professorn skrivit följande ord: Da-da-da = damyata datta dayadhvam.Den svenska översättningen av motsvarande passage i Upanishaderna lyder: Åskmolnen dundrar: Da! Da! Da! Var självbehärskade! Var barmhärtiga! Var medlidsamma!Tio år senare, 1922, dyker dessa ord upp i Toms dikt Det öde landet, The Waste Land, i dess avslutande del Vad åskan sade.Professorn hette Charles Rockwell Lanman och under hans ledning studerade Eliot hinduismens och buddhismens urkundstexter på originalspråken. Lanman fick sina studenter att särskilt uppmärksamma parallellerna mellan buddhism och kristendom: lidandet beror på villfarelser, illvilja och begär, först när vi lyckas släcka dessa tre bränder inom oss kan vi befrias från lidande.Det öde landet har ofta lästs som ett uttryck för nihilism och värdekollaps efter första världskriget, men dikten har alltså betydligt äldre rötter i författarskapet än så. Det var inte enbart av klädsamhet som Eliot värjde sig mot att bli läst som uttryck för tidsandan: Diverse kritiker, sa han, har gjort mig äran att tolka dikten i samtidskritiska termer, och faktiskt betraktat den som ett betydande stycke samhällskritik. För mig var den bara ett sätt att vädra lite privat groll mot tillvaron i stort; det är bara lite rytmiskt gnäll.Da-da-da.Självbehärskning var något som Eliot vinnlade sig om. Vi vet att han studerade den buddhistiske läromästaren Nâgârjuna, som levde på 100-talet efter Kristus, och man kan tänka sig att den svårt blyge Tom, som var plågsamt känslig för omvärldens blickar och den egna placeringen i litterära hierarkier, tog till sig följande råd: Du känner ju världen, så var likgiltig inför de åtta världsliga känslorna: att fästa sig vid om du segrar eller förlorar, om du känner glädje eller sorg, om man talar väl eller illa om dig, om vördnad eller förakt visas dig. Låt inte sådant bekomma dig!Bästa sättet att nå detta tillstånd av upphöjd lomhördhet inför gaffaregläfs var att ta emot tomhetens gåva och inse att det egna jaget är precis lika illusoriskt som allt annat. Att låta sig förvillas av fenomenvärlden, säger Nâgârjuna på ett annat ställe, är som om en målare skulle skrämma sig själv med ett spöke som han själv målat.Det vill säga, världen och jaget är illusioner som vi själva skapar, A heap of broken images, where the sun beats bilder, splittrade under solens tyngd, som den slutliga formuleringen i Det öde landet lyder.Långt innan skottet avlossades i Sarajevo, långt innan skyttegravar grävdes vid Somme, hade Eliot börjat arbeta på en dikt som ville visa att vår omedelbara verklighet i tiden och rummet kanske är en illusion, men att bortom alla föreställningar om kronologi och geografi finns kulturens samtidighet, en samklang för skilda tider och rum där Dante och Vergilius går sida vid sida med Gérard de Nerval, Edmund Spenser, bartenders och societetsflickor som åker kälke.April är grymmast av månader, lyder diktens första ord och skildringen av syrenerna som desperat kämpar sig upp ur den förtorkade jorden går alldeles utmärkt att läsa i buddhistiska termer, en återfödelse som bara leder till mera lidande, mera död.Men innan vi gör som en överhettad amerikansk litteraturforskare och utnämner Eliot till en i beatpoeten Jack Kerouacs Dharmagäng, så låt oss fundera över exakt var någonstans Det öde landet börjar? Var befinner vi oss? Rösten som talar i de första raderna kommer underifrån, under jorden, där syrenerna gror och snön vintern igenom legat som ett värmande täcke. Snötäcket finns i själva verket ovanför oss. Den som talar väntar på vårens återuppståndelse, den som talar är död och begraven. Vi lyssnar till ett lik, det första bland många, de döda talar till varandra över stora tidsrymder, första världskrigets och det första puniska krigets drunknade jämför sjöslagen, vem kunde trott att döden gjort till stoft så många.I diktens centralparti, vars titel Eldpredikan är direkt hämtad från Buddha, skildras vad som idag skulle kallas date rape, direkt efteråt smiter han iväg nerför trappan och hon rättar till håret och sätter på en ny skiva. Den som betraktar begärets destruktiva spel i ett londonskt hyresrum är den blinde siaren Teiresias från Thebe. Han som enligt myten varit både kvinna och man, och som hos Eliot rentav blir dubbelkönad, och därför kan känna medlidande med bägge parter, och dessutom säger sig ha vandrat djupast i de dödas rike. Det är fortfarande de döda som kikar in på de levandes värld, men inte med avund utan medkänsla.Det är inget fel på konkretionen när Eliot på bara 433 rader gestaltar hela kretsloppet av död och pånyttfödelse. Dantes Gudomliga komedi omfattar 14 233 rader, där skulle 33 öde länder få plats. Jag skulle ändå inte säga att litteraturens anspråk har krympt sen Dantes tid, det som står på schemat är fortfarande inget mindre än frälsning och återuppståndelse.Däremot har utrymmet i tid och rum snävats åt betydligt. Litteraturen får gärna rädda oss till det eviga livet, men den får sno sig lite, det är så mycket annat som ska hinnas med. Detta var Eliot akut medveten om. Vi ska hinna åka kälke och gå på cocktailpartyn också. Det ska gå undan i den moderna världen, en medellång dikt är vad utrymmet räcker till, men då gäller det att dikten fungerar i flera dimensioner samtidigt, att den är över- och underbyggd med myt och historia, en ekokammare där orden jobbar dubbelt. Så när Eliot gjuter sitt rytmiska gnäll använder han fler armeringsjärn än buddhismens. Föreställningen om sinnevärldens tomhet är minst lika utmärkande för de tidiga kyrkofäderna, låt mig bara citera Gregorius av Nyssa som på 300-talet varnade kristna för att låta begäret och den egna viljan få dem att fästa sig vid världen, det gällde tvärtom att leva som om inte. Ungefär samtidigt med Gregorius levde den kristna poeten Faltonia Betitia Proba, författare till en cento som användes som skolbok ända in på medeltiden. Vad är en cento? En dikt som enbart använder sig av citat, Proba skildrar Jesu liv i en dikt som helt består av rader och halva rader från Vergilius. Hon och andra centodiktare, som klippte och klistrade fram kristna budskap ur klassisk dikt, kan med fördel ses som föregångare till den collageteknik som Eliot fulländar i Det öde landet. Buddhismen är medel, inte mål: diktens verkliga tema är myten om den heliga Graal och den sjuke kungen Amfortas som endast medlidandet kan befria. Ett medlidande som föds av utanförskap och därför bara visas av den dåraktige Parsifal, den dubbelkönade Teiresias eller den blyge Tom Eliot.Da-da-da.Kristoffer Leandoer, författare LitteraturT S Eliot: Det öde landet. Översättning av Karin Boye och Erik Mesterton, publicerades i tidskriften Spektrum 1932. Ngrjuna: Brev till en vän. Översättning Rolf Jonsson. H:ström, 2011.Upanishaderna. Swami Prabhavananda och Frederick Manchester (red). Översättning: Astrid Setterwall Ångström och Elin Lagerkvist]. Natur och kultur, 1980.Robert Crawford: Young Eliot. From St Louis to The Waste Land. Farrar, Straus and Giroux, 2015. 

Uppläsare: Kristoffer Leandoer Diktsamling: Upphörligheten  (Pequod Press, 2012)MUSIK Geir Sundstöl, David Wallumröd, Myhre Berger: SnevEXEKUTÖR Geir Sundstöl, David Wallumröd, Myhre Berger

Under historien har synen på döden förändrats och de döda har blivit föremål för olika maktanspråk. Kristoffer Leandoer funderar över vad vi ska med döden till, om vi ändå inte får vara ifred. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Varje morgon kör jag förbi Martyrkyrkogårdens kulle i Tirana där albanska kommunister som stupade i partisankriget mot italienare och tyskar ligger begravda. Trots att han dog fridfullt fyrtio år efter andra världskrigets slut begrovs även landets ledare Enver Hoxha där 1985 under högtidliga former. Men med kommunismens fall fråntogs Hoxha retroaktivt denna utvaldhet, han hörde inte hemma bland martyrerna längre. I april 1992 öppnades graven vid en ny offentlig ceremoni, diktatorns kvarlevor grävdes upp och flyttades till en allmän begravningsplats på andra sidan stan. Det var den värsta dagen i mitt liv, har Hoxhas son sagt om gravöppningen.Och då vet Ilir Hoxha ändå var han har sin pappa: barn och barnbarn till regimens offer letar alltjämt efter sina bortförda och försvunna anförvanter; arbetet med att spåra upp offrens kvarlevor och ge dem en riktig begravning är en viktig del i landets ännu pågående läkeprocess och bearbetning av det förflutnas trauma. Närmast profetiskt hade den albanske författaren Ismail Kadaré redan 1963 skildrat detta myckna grävande i romanen Den döda arméns general, där en melankolisk italiensk general åker runt i ett regnigt och slutet efterkrigs-Albanien med en präst och gräver upp benen efter andra världskrigets stupade italienska soldater för återtransport till hemlandet.Alla dessa kvarlevor är argument, inlägg, vältaliga påståenden eller förtiganden.Så länge vi finns till finns icke döden; när döden finns, finns icke vi. Svårare än så var det inte enligt den grekiske filosofen Epikuros, mer än så behövde man inte bekymra sig över det hinsides. Det är en tanke som mänskligheten kunnat hämta tröst ur i 2 300 år. Men i fallet Enver Hoxha och Albanien hade Epikuros tydligen inget att erbjuda.Uppenbarligen kan vi finnas även när döden finns. Uppenbarligen finns det ett liv efter döden. Åtminstone i politisk mening.Filosofen Hans Ruin kallar det att vara med de döda i en bok som heter just Being with the dead där han argumenterar för en syn på människan och det mänskliga som inte gör halt vid livets slut: varje mänskligt samfund omfattar i praktiken både levande och döda. Ruin vidgar Sokrates berömda definition av filosofi som konsten att dö: enligt Ruin är filosofi konsten att leva samman med de döda.Utifrån den franske sociologen Robert Hertz epokgörande studier i dödens riter och praktik visar Ruin hur döden i de flesta kulturer inte är ett oföränderligt tillstånd utan en process precis som livet: den döda kroppen liksom de sörjande har flera stadier att gå igenom innan skilsmässan är avslutad och de sörjande kan leva som vanligt igen.Det kanske inte alltid är lika påtagligt som i den turkiska stenåldersstaden Çatalhöyük, där invånarna sov direkt ovanpå de döda, på plattformar av lera som byggts ovanpå gravar där de döda vilade i fosterställning. Men vi är med våra döda, som Ruin säger. De är medborgare i samma samfund som vi, med rättigheter som går att kränka eller kämpa för. Och därför har också de dödas rättigheter blivit en angelägenhet i flera av den västerländska litteraturens portalverk, till exempel Antigone och Iliaden.I boken Moment of Reckoning, alltså Räkenskapens stund, hävdar den amerikanska religionshistorikern Ellen Muehlberger att döden genomgick en förändring i den kristna världen under senantiken: livet tog helt enkelt inte längre slut bara för att man dog.Fram till dess hade kristna kunnat möta döden bekymmersfritt, den var det garanterat lyckliga slutet på deras historia. Det som hände under 300400-talet var att döden flyttade från slutet av historien till mitten. Själva dödsstunden blev alltmer central i en människas biografi. Hela predikningar strukturerades som sofistikerade hörspel kring dödsögonblicket, där prästen spelar alla roller och till exempel beskriver hur rosslingarna i den döendes strupe liknar ljudet av en såg som börjat ta ner ett träd som märkts ut för att fällas. Det påminner om scenen i Det sjunde inseglet där Döden börjar såga ner trädet som skådespelaren Skat klättrat upp i: frågan är om inte Muehlberger skildrar starten på den medeltida dödsfixering som ger Bergmans film dess grundton.Döden blir nu måttet på kvaliteten hos ett människoliv. I Eusebios biografi över Konstantin, skriven direkt efter kejsarens död 337, skildrar Eusebio Konstantin som bättre och lyckosammare än både Alexander den store och perserkungen Kyros, trots att deras fälttåg var lyckosammare, deras segrar fler och deras erövringar större. Varför? Jo, för Konstantin dog bättre vid hög ålder, med ordning och reda i såväl sina egna som rikets affärer.Som pedagogisk kontrast till Konstantins och andras exemplariska frånfällen börjar tidens kristna författare samtidigt frossa i utdragna skildringar av skräck och plåga: hedningars eller dåliga kristnas dödsstunder. Döden förändras från frälsning och befrielse till rannsakan och dom, eventuellt en port till evig pina.Ingående skildrades hur själen drogs ur den livlösa kroppen med hjälp av fiskkrokar, hur de saligas himmelska städer doldes i insektssvärmar, så att pilgrimerna i det hinsides inte kunde hitta dem på egen hand, utan bara om de leddes av en Guds ängel.Fiskkrokar och insektssvärmar: det slår mig att vår fantasi ändå är bra mager, vi kan inte föreställa oss något vi inte redan sett, vi kan inte hitta på nya former utan bara lägga pussel med de gamla vanliga.Eftersom människan ska dömas enskilt måste hon kunna uppvisa giltigt prov på sin identitet även i det tillkommande, inte bara befrias från sin jordiska lekamen och uppgå i en kollektiv salighet. Det blev nödvändigt att behålla kroppen som identitetshandling, eftersom ansvar skulle utmätas. Därför lades större vikt vid kroppens vidare öden, på gravplatser och begravningar.Varför förändrades synen på döden just då? Det är lätt att räkna ut: förvandlingen av dödsstunden från lyckligt slut till domstolsförhandling ägde rum samtidigt som kristendomen blev statsbärande. Det gällde makt och realpolitik. Eftermäle, gravplatser och begravningar användes både för att demonstrera att man hade makten och för att legitimera den. Var man på fel sida politiskt, ökade risken att ens kvarlevor också skulle hamna på fel sida. Frågan om en rätt död, vem som är martyr och inte och en rätt behandling av de döda blev makthavarnas slutgiltiga sätt att både legitimera sin egen makt, och utöva den: sköter du dig inte, får du ingen plats på kyrkogården och riskerar därmed din plats i nästa värld.Jag finner allt det här grävandet i döda kroppar och deras politiska symbolvärde högst provocerande: räcker inte alla ställningstaganden som yttervärlden avtvingar en medan man lever? Om man inte får vara ifred ens när man är död, när ska man då få vara det? För egen del tänker jag hålla fast vid Epikuros: när jag dör upphör jag att vara ett bekymmer. Åtminstone för mig själv.Kristoffer Leandoer, författare

Tv-kritikerna Nina Asarnoj och Linus Fremin går i mål med tv-cirkeln om SVT-klassikern "Glappet" (1997) - och sedan blir det stor återförening med skådespelarna och upphovsmakarna! P1 Kultur ser om Glappet på SVT Play om gymnasietjejerna Ella och Josefin, som längtar efter kärlek och väntar på att livet, det riktiga livet, ska börja. Gäster är TV- kritikerna Nina Asarnoj och Linus Fremin. Sedan blir det återförening med skådespelarna Katarina Cohen och Julia Dufvenius, manusförfattaren Christina Herrström och regissören Peter Schildt. Hur ser de på "Glappet" efter alla dessa år? AGNES JAKOBSSON HAR FÖRVANDLAT LARS NORÉNS OSPELADE PJÄS TILL SERIEROMANNågra månader innan dramatikern Lars Norén dog, påbörjade han och serieskaparen Agnes Jakobsson ett projekt om att göra drama i serieformat. Nu är boken här: "Olycka" heter den, och vi har träffat Agnes Jakobsson.  ESSÄ: INTE ENS DE DÖDA KROPPARNA FÅR VILAUnder historien har synen på döden förändrats och de döda har blivit föremål för olika maktanspråk. Kristoffer Leandoer funderar över vad vi ska med döden till, om vi ändå inte får vara ifred.Programledare: Lisa Bergström Producent: Ulph Nyström

Den kan konversera om sitt känsloliv och reflektera över döden. Men det handlar inte om en människa utan om Googles chatbot Lamda. Nu menar en av ingenjörerna att roboten vaknat till liv och blivit medveten - men kan det verkligen stämma? På en kvart får du veta om robotrevolutionen nu är här och vad det kan innebära för vårt samhälle. Med Henning Eklund, tech-reporter och Kristoffer Leandoer, författare och litteraturkritiker på SvD kultur.

Första rad: Det uppstår inget tomrum efter mig Uppläsare: Kristoffer Leandoer Diktsamling: Upphörligheten  (Pequod Press, 2012)MUSIK Mikael Augustsson: 0 till DVSEXEKUTÖR Dynamike

Bläckfisken är det närmaste en utomjording vi kan komma. Men just därför erbjuder mötet med bläckfisken oss en möjlighet att öva upp vår medkänsla inför det främmande, menar Kristoffer Leandoer. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Som mycket ung såg jag i den grekiska övärlden hur fiskare tog hand om nyfångad bläckfisk: de stod på kajen och dunkade sin fångst i stenläggningen, gång på gång. Det var en skrämmande och obegriplig syn, hur kunde en så liten varelse väcka ett sådant ursinne hos stora starka karlar? Långt senare fick beteendet sin förklaring när jag lärde mig om bläckfiskens nervsystem. Bara en tredjedel av dess nervceller sitter i hjärnan, resten är fördelade över hela kroppen. Bläckfisken ser, känner och tänker alltså med hela sin kropp. Den är decentraliserad, dess jag finns överallt. Den ser med huden, tänker med armarna. Dess blod är blågrönt och inte rött, vilket beror på att den syretransporterande molekylen innehåller koppar och inte järn. Dessutom har den inte ett hjärta som vi, utan tre. Vill man ha ihjäl en bläckfisk får man alltså vackert ha ihjäl hela den, det finns ingen centralt placerad strömbrytare där man kan släcka en bläckfisks medvetande.I Korea betraktas levande bläckfisk som en särskild läckerhet, och varje år dör några koreaner för att de inte tuggat ordentligt. Så länge bläckfisken inte är fullständigt söndertuggad lever den ju i varje enskild del, och kämpar frenetiskt för sin överlevnad. Råkar någon svälja en tillräckligt stor del av en bläckfiskarm kan armen på egen hand sätta sig till motvärn och hålla sig fast i strupen tills middagsätaren helt enkelt kvävs.Bläckfisken tycks ha något viktigt att berätta. Freud talade om den minimala skillnadens narcissism som en anledning till att krig mellan grannfolk ofta blir extra hänsynslösa. I fallet med bläckfisken tycks det tvärtom vara just det radikalt annorlunda i dess livsform som uppmuntrar till grymhet bläckfisken tycks så olik oss att den inte uppfattas ha förmågan att bli rädd eller känna smärta. Låt mig påminna om andra kategorier som tidigare i historien ansetts oförmögna att känna smärta och därför fått genomgå kirurgiska ingrepp utan bedövning: barn, kvinnor, utomeuropeiska folkslag.På senare år har denna känslofattiga antropocentrism utmanats av vetenskapen. Livsform efter livsform har visat sig social, intelligent, och definitivt förmögen att känna smärta. Fiskar, träd, blommor, mycel På så vis har vetenskapen belagt det som länge varit känt inom poesin: Allt känner! Och allt påverkar din existens! som den franske romantikern Gérard de Nerval konstaterade i en av sina sonetter: Ofta minsta varelse en gudom dölja kan, / Och som ett spirande öga bak slutna lock / Växer en själ under ytan på stenarnas block.Och det gäller alltså i högsta grad även vår åtta- eller tioarmade vän. Trots att det var ganska länge sen vi skildes åt. Evolutionärt gick bläckfisken och människan skilda vägar för flera hundra miljoner år sedan. Det som så småningom utvecklades till ryggradsdjuren gick åt sitt håll, och bläckfisken åt ett annat redan för 600 miljoner år sedan. Bläckfisken lever som bekant kvar i havet. Men inte heller människan lämnade helt och hållet havet. Att vi överhuvudtaget överlever uppe på land beror på att vi bär med oss mängder av saltvatten i våra kroppar. Människan bär havet med sig vart hon än går, inombords.Vetenskapshistorikern, filosofen och fritidsdykaren Peter Godfrey-Smith skriver i sin bok Djupsinne att bläckfisken lever vid sidan om den vanliga skiljelinjen mellan kropp och hjärna.Bläckfisken är sannolikt den varelse vi kan möta som är mest olik oss och samtidigt har så hög intelligens och kommunikationsförmåga: Godfrey-Smith formulerar det som att bläckfisken är det närmaste vi kan komma ett möte med en utomjording. Den är det enda exemplet på stora hjärnor hos andra varelser än ryggradsdjuren. Den har nästan lika många nervceller som en hund fast den är ett blötdjur. Evolutionen tog fart när vissa celler undertryckte sin individualitet och kom att delta i stora samarbetsprojekt. De flesta av oss är centralstyrda. Hjärnor är extremt energikrävande. En fjärdedel av människans födointag går åt till att driva våra hjärnor. Men vad använder bläckfisken sin relativt jättelika hjärna till? För att kunna hantera sin komplicerade kropp, som kan anta i stort sett vilka former som helst, och koordinera dess rörelser har den utvecklat en kombination av centralstyre och lokalt självstyre, vilket gör att den får ett stort mentalt överskott.Bläckfisken är en 170 miljoner år gammal livsform som under evolutionens gång gjort sig av med sitt skal och förlitar sig helt på sin intelligens och kreativitet som försvar mot fiender. Den leker, den är nyfiken och påhittig, den förändrar färg och form efter sinnesstämning. Den sover, sannolikt drömmer den också.Bläckfisken kastar ett obönhörligt ljus över vårt beteende mot det vi uppfattar som alltför främmande. Godfrey-Smith återger experiment från femtiotalet som får människan att verka fantasi- och empatilös. Bläckfiskar stängdes in i akvarier och lärdes att 1) dra i en spak för att 2) tända en lampa så att de 3) skulle få en sardinbit. Deras intelligens och problemlösningsförmåga befanns mediokra eftersom de var mer intresserade av att rycka loss spaken, spruta vatten på försöksledaren eller dra ner lampan i akvariet. Bläckfisken är nyfiken, lekfull och inte särskilt förtjust i att äta gamla sardiner: belöningen uppfattades inte som sådan. Man får de svar man har vett att fråga efter, helt enkelt.Som individer lever de bläckfiskar vi känner till påtagligt korta liv. De blir ett, högst två år gamla. Det tycks som ett extravagant beteende från naturens sida: all denna intelligens, leklust och nyfikenhet som slår ut som en blomma för en enda säsong, som inte kan bygga vidare och ackumuleras i kontinuerliga projekt. Se där, så tänker en människa - Saker och ting ska föras vidare, utvecklas, leda någonstans. Men tänk om det är vårt sätt att värdera som är det verkligt primitiva?Vi har våra sinnen främst för att hålla reda på faror och möjligheter. Den avsiktslösa nyfikenheten kräver ett överskott av energi och tid som traditionellt bara tillskrivs organismer allra högst på evolutionsstegen. Ändå vittnar Peter Godfrey-Smith och andra, som den sydafrikanske dokumentärfilmaren Craig Foster i Bläckfisken och jag, om svindlande och livsförändrande möten med en annorlunda livsforms vänskapligt lekfulla nyfikenhet.Men för att få syn på den nyfikenheten måste man ha ett annat förhållningssätt till det främmande och avlägsna. Man måste närma sig andra varelser utan att hela tiden söka likheter och jämförelser med sig själv, och i stället med vänlighet och respekt försöka möta det som verkligen är fundamentalt främmande hos dem.Hur går ett sådant möte till?Det kanske bläckfisken kan lära oss, om den inte först fastnar i halsen och kväver oss när vi försöker äta upp den.Kristoffer Leandoer, författare

Professorn i designhistoria, Sara Kristoffersson, blev centrum i den rasande debatten om lokalen "Vita havet" på Konstfack i Stockholm. Hon var stark motståndare till den grupp studenter som menade att namnet bar på rasistiska konnotationer. I dag gästar hon P1 Kulturs studio med ny bok om skeendet. Dessutom intervjuar vår reporter Konstfacks rektor, Maria Lantz, om hur hon ser på debatten om Vita Havet med något års perspektiv.TREDJE SÄSONGEN AV FERRANTES NEAPELKVARTETT SOM TV-SERIEBara några dagar efter att Ryssland invaderade Ukraina, i slutet av februari, hade tredje säsongen av tv-serien "My Brilliant Friend" premiär på HBO Max. Det är filmatiseringen av Elena Ferrantes så kallade "Neapelkvartett", som görs med en säsong per bok i sviten. Nu fångar vi upp hela denna näst sista säsong tillsammans med Kulturredaktionens Ferrante-älskare Lina Kalmteg och Mattias Berg.POVEL RAMEL FYLLER 100I dag skulle en av landets mest berömda underhållare, artisten Povel Ramel, ha fyllt 100, vilket firas med ett specialprogram med tillbakablickar, musik och samtal kring denne musiker, revymakare och ordvrängare. Det finns även en dokumentär om hans liv att lyssna på i efterhand - och efter sommaren kommer Kulturredaktionens serie "AproPovel" att repriseras. Vi har den seriens skapare, Karsten Thurfjell, i studion.ESSÄ OM BLÄCKFISKENS LIV OCH LEVERNEMed sina många armar och sin decentraliserade kropp är bläckfisken det närmaste en utomjording vi kan komma. Men just därför erbjuder mötet med bläckfisken oss en möjlighet att öva upp vår medkänsla inför det främmande, menar författaren och översättaren Kristoffer Leandoer.Programledare: Cecilia Blomberg Producent: Mattias Berg

Författaren Kristoffer Leandoer letar efter sin morfars marginalanteckningar i Sören Kierkegaards Dagbok och finner två människor vars intellektuella vägar korsas, på väg i olika riktningar i livet. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Min morfar var en boksamlare av stora mått och hans huvudsakliga motion var veckorundan till Stockholms antikvariat, som tog en hel förmiddag i anspråk. I min ägo har jag hans exemplar av Sören Kierkegaards Dagbok. Morfar köpte boken i Uppsala den 4 januari 1932, medan han själv studerade till präst. Dagboken har kallats Kierkegaards inre självbiografi och är läst med pennan i hand. Understrykningar, kommentarer i marginalen. En stor del av boken ägnas Kierkegaards funderingar kring prästämbetet och planer på att prästvigas. Morfar måste ha köpt den med detta i åtanke, för att gå i dialog med den danske filosofen om sitt eget yrkesval.Morfar hade växt upp i Frälsningsarmén, där hans pappa var revisor. Sedan blev han rekordung pastor i Missionsförbundet, predikade land och rike runt tills han träffade mormor och inledde en decennielång förlovning. För att ge mormor det hon ville ha ett ombonat hem, trygghet, välstånd, en respekterad samhällsställning lämnade morfar sin ambulerande frikyrkotillvaro och skolade om sig till präst i Svenska kyrkan.Den 1 maj 1835 skriver Kierkegaard följande: Då man skall följa kommentatorernas väg, går det ofta som med den resande i London vägen leder nog till London, men om man vill dit, så måste man gå i rakt motsatt riktning.Hundra år senare bekräftar morfar gillande: Och så synes det mig med min längtan att nå prästkallet, antecknar han i marginalen. Det vill säga, morfar hade inte valt att omskola sig om han lytt råden från dem som stod bredvid. Det gäller att förstå min bestämmelse, säger Kierkegaard, att finna en sanning som är sanning för mig och morfar håller med. Det är ju precis vad han själv gjort lämnat allt och börjat om. Han har också valt sin egen väg, han och Kierkegaard kan vara sams.De möts i betoningen av det subjektiva: hjärtats sanning, det självupplevda. Morfar kommer ju från väckelsen, det personligt levda mötet med Gud är hans hemmaplan.Att följa en annan människas läsning är en påtagligt intim handling, det innebär att flytta in i hennes huvud för en stund. Genom morfars understrykningar och kommentarer lär jag känna sidor av honom som var oåtkomliga när jag var barn.I början av 1837 kastar Kierkegaard fram tesen att stora genier egentligen inte läser när de läser; de är för upptagna av sin egen utveckling för att bry sig om att förstå författaren. Nu blir det frågetecken i marginalen. Morfar får inte grepp om tanken. Utvecklas de inte själva om de lära sig förstå författaren? undrar han.För Kierkegaard är personligheten med nödvändighet på kant med omvärlden, i strid med varje auktoritet. Dialog är ett sätt att bråka. Morfar avskydde all form av bråk. Sällan eller aldrig talade han illa om andra.Kommentarer som Förstår jag ej eller Kanske jag missuppfattar blir allt vanligare. En äkta kristen är man bara i motvind, menar Kierkegaard: först när man blir utbuad av sin församling. Stort frågetecken i marginalen av morfar, denna gång i bläck.Den 7 februari 1846 skriver Kierkegaard: Min plan är nu att utbilda mig till präst Jag har i flera månader bett Gud hjälpa mig vidare, ty det har nu en längre tid stått klart för mig, att jag inte mer bör vara författare, vilket jag antingen vill vara helt eller inte alls. Morfar stryker under. Men det som står högst på hans egen önskelista under läsningen gifta sig och prästvigas, bli en stadgad karl med ämbete och tjänstebostad är precis vad Kierkegaard väljer bort i sitt liv. Han säger upp både förlovning och prästvigning. Det kunde väl andra också göra, tyckte han.Sören Kierkegaard, som kom från en förmögen familj och aldrig behövde grubbla över sin försörjning, sa att man måste lära sig att avstå. För att höja sig från tillvarons estetiska dimension måste man avstå från världen. Endast genom tron på det absurda kunde människan hantera sin skuld och göra som Abraham på Moria berg och visa sig beredd att handgripligt offra det man hade allra kärast. Skuld består nämligen i att klänga sig fast vid denna världen och välja den framför Guds rike.Kierkegaard hade en unik förmåga att göra andra människor illa till mods. Morfar gjorde sig omtyckt. Han talade aldrig illa om någon och bevarade samvetsgrant de hemligheter han fick ta emot under sin långa tjänstgöring: man visste aldrig hur andra människor egentligen hade det, sade han gärna. Han behandlade andras familjeliv med större varsamhet än sitt eget.Olycklig kärlek är den högsta formen av kärlek, säger Kierkegaard. Nej! har morfar skrivit i marginalen. Med utropstecken. Så kommer en teologisk förklaring: den högsta formen, har morfar skrivit med blyerts, är en kärlek som är välsignad av Gud: lycklig eller olycklig!Kierkegaard ville ha det dåligt. Morfar ville ha det bra. Han värdesatte yttre bevis på framgång ordenssällskap, middagsinbjudningar, han tackade ja till allt.Morfar fick alltid beröm för att han talade både vackert och väl. Han var populär som lunchpratare och som radiopräst, det spelades in skivor med hans predikningar. Prästen ska inte vara en talare, dundrar Kierkegaard, utan en som existerar i det han förkunnar. Understruket med bläck, inte blyerts, och med påtagligt skakig hand. Enligt Kierkegaard är sanningen alltid i minoritet. Att vara ensam om sin åsikt är nästan ett bevis på att man hade rätt. Morfar gick åt motsatt håll. Han kom från frikyrkan till statskyrkan och ville in i värmen.Kristendomen är ingen lära, utan en existensmeddelelse, sa Kierkegaard, som inte behövde försörja varken sig själv eller någon annan. Men det behövde morfar, som studerade kristendomen just som en lära. Och därför lät han Kierkegaards tanke om kristendomen som en existensmeddelelse vara utan att stryka under. Existensen fick meddela sig bäst den ville.Att bli botad med hjälp av kristendomen är inga problem, säger Kierkegaard på sidan 402: svårigheten är att bli tillräckligt sjuk. Citatet är understruket, men inte av morfar. Här tycks ett slutgiltigt brott ha skett mellan morfar och Kierkegaard dessa sidor var fortfarande osprättade när boken kom i min hand. Därför kan morfar inte heller ha läst nästa sida, där Kierkegaard fortsätter sin tanke och driver den ännu ett steg: kristendomen är främlingskap i denna världen.Om morfar hade läst så långt, hade han kanske ändå känt igen sig, åtminstone i slutskedet av sitt liv.. För han, som satte så högt värde på att vara hemmastadd i Stockholm och på Södermalm, dog verkligen som en främling. När jag nu tänker på morfars sista tio år i livet förlamning, färdtjänst, långvård så är det allt Kierkegaard som verkar bortskämd. Ingen som får leva tillräckligt länge kan längta efter att bli tillräckligt sjuk, det är ungdomens, hälsans och bekymmerslöshetens privilegium. Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka, säger Jesus i Lukasevangeliet. Jag tänker mig att morfar sätter utropstecken där.Kristoffer Leandoer, författare

Den ryska "segerdagen" den 9 maj, som markerar segern över Nazityskland 1945, är traditionellt en av årets stora högtider för folkligt firande, men på senare år också en allt mer politiserad dag. REPORTAGE: MÖT VÄRLDSSTJÄRNAN MARTIN FRÖSTI kväll är det premiär för mästerklarinettisten Martin Fröst och hans nya föreställning XODUS på Konserthuset i Stockholm en föreställning som beskrivs som ett allkonstverk, där musik, texter, och bilder av konstnären Jesper Waldersten vävs samman till en helhet. Vår reporter Kicki Möller har träffat honom under en hektisk arbetsvecka hemma i Stockholm.VECKANS ORD: TEAMVarje vecka väljer någon på kulturredaktionen ett ord som på något sätt kan ringa in den tid vi lever i. Den här veckan ser Felicia Frithiof hur vi på alla plan i livet avkrävs tydliga lojalitetsförklaringar. Veckans ord är "team".ESSÄ: KRISTOFFER LEANDOER OM KIERKEGAARDDen 5 maj fyller Nordens enda tänkare med en självklar plats i den internationella filosofihistorien år Søren Kierkegaard föddes för 209 år sedan. I dagens OBS-essä läser författaren Kristoffer Leandoer sin morfars marginalanteckningar i Søren Kierkegaards "Dagbok" och finner två människor vars intellektuella vägar korsas, på väg i olika riktningar i livet.Programledare: Eskil Krogh Larsson Producent: Felicia Frithiof

Första rad: Hur ofta har jag inte vänt mig om Uppläsare: Kristoffer Leandoer Diktsamling: Upphörligheten  (Pequod Press, 2012)MUSIK Pat Metheny: Letter from homeEXEKUTÖR Leszek Moder, piano

Första rad: Sakerna gör sällan precis som vi vill Uppläsare: Kristoffer Leandoer Diktsamling: Upphörligheten  (Pequod Press, 2012)Musik Oskar Schönning: GodnattEXEKUTÖRER Oskar Schönning, kontrabas, Nils Berg, basklarinett, Jonas Östholm, piano, Anders Kronlund, gitarr och Sebastian Voegler, trummor

J.R.R Tolkiens (18821973) postuma utgivning är omfattande. Kristoffer Leandoer reflekterar över tjusningen med och vådan av att skapa ett litterärt universum. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Vad ska man ha en egen värld till, om inte att fly in i när yttervärlden blir för trist?På femtiotalet reste professor Tolkien regelbundet till Irland för att tjänstgöra som gästexaminator på universitetet i Cork. Uppdraget kan inte ha varit särskilt fängslande, för professorn fyllde alla tomma ytor på examenspapperen med utvecklingar och förklaringar av den kosmologi han själv hittat på. Det var ändå inte i alviska språket som studenterna i Cork tenterades, men det var nyanser och betydelseskiftningar i alviskan som deras ditreste examinator satt och tänkte på.Vi har väl alla drömt oss bort, men Tolkien drömde storskaligare och mer metodiskt än de flesta, vilket i mitten på femtiotalet, samtidigt med irlandsresorna, förde honom ur askan i elden: den exempellösa och ihållande framgången för Sagan om ringen medförde att Midgård inte längre enbart var en tillflykt från akademiska plikter; Midgård innebar en lång rad plikter, om än av annat slag. Brev att besvara, korrektur att granska, rättelser att införa, förklaringar att ge. Och Midgård innebar förväntningar: läsare och förlag ville ha mer.Han gjorde ändå som han brukade: flydde in i Midgård, bara ännu längre in i detaljernas underbara värld. Även förlagspapper, försäljningsredovisningar, avtal och liknande, har tomma ytor där man kan klottra ner nya rön gällande skäggväxt, livslängd, familjebildning, matvanor och språkbruk hos de folkslag som bebor ens värld.Han hittade egentligen aldrig ut igen. Efter Sagan om ringen gav han bara ut skärvor och divertissemang i marginalen av det stora pågående världsbygget.Det stora flertalet titlar i den digra verkförteckningen, från Silmarillion och framåt, är utgivna efter hans död år 1973, och de har sammanställts utifrån mer eller mindre välordnade papperslappar av författarens son Christopher Tolkien, som ägnade ett halvsekel av sitt liv åt att förvalta faderns litterära arv.När Christopher nittiofem år gammal gick bort i januari 2020 tänkte man att detta var vägs ände, nu var den ändlösa strömmen av postuma böcker slut. Men hösten 2021 lades ännu en diger volym till biblioteket, The Nature of Middle-Earth, sammanställd av specialisten Carl F. Hostetter, som började sitt arbete för 25 år sen (allt som har med detta författarskap att göra antar gärna episka proportioner). Det är en bok som ytterligare understryker med vilken extrem noggrannhet denna värld skapats, och vilka problem denna noggrannhet medförde. Han hade ju börjat detta världsbygge från två håll samtidigt dels det rena filologiska och litteraturhistoriska leklynnet, lusten att själv hitta på något i stil med den fornengelska han sysslade med på arbetstid, dels viljan att berätta en spännande saga. Att skapa konsekvens utifrån dessa motstridiga förutsättningar visade sig svårt och tidskrävande. I The Nature of Middle-Earth bevittnar vi därför hur professorn utkämpar ett tvåfrontskrig, dels bygger upp en fungerande kosmologi, dels försöker få enskildheter i Sagan om ringen, tillkomna utifrån berättartekniska och inte kosmologiska behov, att retroaktivt passa in i denna värld. Denna problemlösning, visar det sig, skapade i sin tur nya problem: ställd inför två tänkbara förklaringar på en synbar inkonsekvens, väljer Tolkien alltid den förklaring som för längst tillbaka i tiden, den som tvingar honom ger honom en ursäkt att hitta på en ny legend, ett nytt ursprung. Dels för att han inte vill bli klar med själva skapelseakten. Som gudom är han motsatsen till Voltaires klockmakargud, som vred igång skapelsens urverk och sedan lämnade den för alltid. Dels för att hans ambition verkligen är att skapa en enhetlig, logisk och konsekvent värld, eller med hans egna ord: att tillfredsställa kraven på ett sammanhängande teologiskt och metafysiskt system. Handen på hjärtat, hur många befintliga kosmologier klarar av det? Om våra kyrkor och trossamfund klarat av att leva upp till så höga krav hade religionshistorien sannolikt varit mindre blodig.Det är ingen tvekan att den som vill lära sig i grunden hur man bygger ett litterärt verk som är trovärdigt och sammanhängande ska gå till de stora fantasyförfattarna. Ju brantare uppförsbacke en berättelse har för att vinna läsarens tillit, desto noggrannare måste man vara med detaljerna. Drakar och besvärjare måste bete sig mer enhetligt och konsekvent än snabbköpskassörskor och bartendrar. Detta upptar större delen av professorns tid, ofta i form av listor och tabeller över befolkningstillväxt, genomsnittsålder och så vidare. Hans ändlösa beräkningar av alvers livslängd är till utseendet inte helt olika fransmannen Stephane Mallarmés beräkningar över hur många som ska få plats i publiken när det blir dags att uppföra Verket, symbolistpoetens stora ofullbordade text. Mallarmé var också ständigt på flykt undan vardag och plikter, och hade sannolikt egentligen ingen önskan att någonsin bli klar med sin skapelse. Tankarna leds även till ingenjören och mystikern Swedenborgs försök att systematisera det himmelska. Samma konflikt mellan ordningssinne och ohämmad leklust.Det som sysselsätter Tolkien är minne, äktenskap, tid, tidsuppfattning och livslängd. Frågor som med stigande ålder sysselsätter de flesta av oss men de flesta av oss har inte skapat en egen värld och ett eget folkslag som kan gestalta dessa frågor.Han hade alverna.Vi får veta att alverna visserligen lever extremt långa liv, men att de är fullt upptagna med sådant som är djupt angeläget och roligt för dem, så därför upplever de ändå att tiden går fort. Vilken tur för alverna, tänker man. Och vilken otur för professor Tolkien, som inte ens efter pensioneringen fick vara fullt upptagen av sådant som var djupt angeläget och roligt för honom. Han var alldeles för väluppfostrad och försökte leva upp till varje krav som ställdes på hans tid.Tolkien, som tänkte även på sitt eget långa äktenskap i alvtermer och hade ett alviskt namn på sin hustru, funderar medan han sysslar med sina tabeller över alvers livslängd: vad händer när man blir mycket gammal? Är det inte sorgligt att det måste ta slut en dag? Nej, även för alver blir tillvaron så småningom tyngande. Även alver lever alltmer i det förflutna. Minnet av tankar och mödor, historiska händelser av såväl allmän som enskild karaktär, blir så småningom en börda för dem. Vad det än gäller tar han omvägen via Midgård och sina egna skapelser äktenskap, barn, existentiella frågor. Även för honom, den moderna fantasyns fader, är den andra världen både ett sätt att fly livet och ett verktyg för att kunna närma sig det.Han hade naturligtvis aldrig blivit klar, ens om han fått leva lika länge som en alv. (Och då ska man veta att Arwen ändå var 2778 år gammal när hon gifte sig med Aragorn.) Det roliga var ju att ha någonstans att gömma sig. På så sätt liknar professor Tolkien sin egen skapelse Bilbo, som i äldre år gärna grep till sin magiska ring när han ville slippa undan ett trist besök. Kristoffer Leandoer, författare, översättare och skribent

Neil Gaimans bok "Coraline" är en fantasyklassiker från 2002 om flickan Coraline som flyttar till ett nytt hus och upptäcker en parallell värld med kopior av sina föräldrar bakom en lönndörr. Historien om Coraline är en urberättelse, en arketypisk djupdykning i det mänskliga psyket. Boken handlar om den elvaåriga flickan Coraline som flyttar till ett nytt hus och upptäcker en lönndörr till en annan värld. Där på andra sidan väggen, finns en lägenhet som ser ut som precis hennes egen och där bor två personer som ser ut som hennes egna föräldrar, men som har svarta knappar i stället för ögon. Bokhandlarna har alltid haft problem med vilken hylla boken ska stå på, barn, ungdom eller fantasy. Coraline kom ut på engelska 2002 och året därpå i svensk översättning av författaren Kristoffer Leandoer. Han säger att det var Coraline som gjorde honom till översättare och kallar den vår tids bästa barnbok. Nina Asarnoj nina.asarnoj@sr.se

Mobilen, pistolen och cigaretten - tre nödvändiga verktyg för de frivilliga som natt efter natt rullar in i en risig skåpbil i al-Hol lägret i Syrien för att rädda unga yazidiska flickor från IS. Idag är regissören till filmen Sabaya, Hogir Hirori, gäst i P1 Kultur. SPICE GIRLS OCH SEXISMENPå SVT Play kan man nu hitta en dokumentär i tre delar om 90-talsbandet Spice Girls tillkomst och utveckling. En intressant backspegel i tiden, där man kanske hade väntat sig Girl Power men istället får se hur tjejerna i bandet utsätts för rå och ogenerad sexism och vuxenmobbing. Vår filmkritiker Emma Engström lånar ut sin blick efter att ha sett dokumentären. FÖRFATTAREN LAUREN GROFFS NYA BOK GÅR I KLOSTERI Sverige är Lauren Groff något av en doldis men i USA räknas hon som en av de mest lovande unga författarna.Hennes nya bok heter "Matrix" och utspelar sig på ett nunnekloster under 1100-talet. En berättelse om ensamhet, systerskap och sinnligt klosterliv.  LÄNDER SOM INTE FINNS ÄR ROLIGARE  ÄN DE SOM FINNSDet menar författaren Kristoffer Leandoer i dagens OBS-essä, som oss med till de nationella minnenas estrad i det land som numera kallas Albanien. Och frågan inställer sig: Vad kommer först nationerna eller nationalismen? Programledare: Lisa Bergström.Producent: Ulph Nyström

Under 18- och 1900-talen växte nya nationer upp som svampar ur jorden, och många av dem försvann lika snabbt. Vart tog de vägen? Kristoffer Leandoer tar med oss till några av dem i denna essä. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det händer att man ser prins Lekas långa och aningen vemodiga gestalt på Tiranas gator, en prins utan land, tronarvinge i ett kungarike som inte längre är ett kungarike och i praktiken inte varit det sedan år 1939, då Lekas farfar kung Zog I tog den albanska guldreserven och flydde undan italienarna till en bekväm men livslång exil.Under de oroliga åren efter kommunismens fall återvände prinsens far, vapenhandlaren Leka Zogu, till Albanien i hopp om att återinföra monarkin, men nedröstades med stor majoritet i en folkomröstning 1997. Såna planer när knappast sonen, den blide prins Leka. Han kan röra sig genom stan obesvärat till fots medan republikens officiella styresmän förflyttar sig till och från jobbet i skottsäkra bilar med blinkande blåljus. Det har sina poänger att vara statsöverhuvud i ett kungarike som inte längre finns i världen utanför historieböckerna.Länderna som inte finns är på många sätt roligare att tänka på än länderna som finns. Och då menar jag inte i första hand konstnärliga projekt som Elgaland-Vargaland, Ladonien eller Kjartanistan. Inte de fiktiva Tintinländerna Bordurien och Syldavien och inte heller Ursula LeGuins vackra centraleuropeiska skapelse Orsinien. Utan länder som faktiskt utropat sin självständighet i den här världen, hissat sina flaggor, tryckt sina frimärken bara för att nästan omgående hamna under hjulen på historiens triumfvagn. För vilken sorts historia kan vara intressantare än den som aldrig riktigt blev av, den som Hugh Trevor-Roper år 1981 skisserade i sin numera klassiska föreläsning History and Imagination: de missade avtagsvägarnas historia, de krossade drömmarnas och förlorade illusionernas; historien om hur det kunde ha blivit.Landet som jag bor är generöst i detta avseende. Trots att här bott människor som talat albanska sen urminnes tider har Albanien bara funnits som självständig stat sedan 1912, och har på den korta tiden invaderats och på andra sätt hotats till sin existens ett flertal gånger. Och trots att Albanien är mindre än Småland kan vi innanför landets nuvarande gränser hitta flera försvunna statsbildningar. Den brittiske historikern Norman Davies "Vanished Kingdoms. The History of Half-Forgotten Europe" är en 830 sidor tjock bjässe till bok, men inte ens i dess 35 sidor långa namnregister får de här länderna plats. Så försvunna är de. Vilket kanske är lika väl, för de vittnar inte bara om de egna invånarnas drömmar och förhoppningar, utan även om grannländernas hungriga blickar på en nyfödd nation.Den 28 november 1912 höjde Ismail Kemal den albanska flaggan från en balkong i kuststaden Vlora i södra Albanien och utropade landets suveränitet. Strax utanför Vlora ligger den karga ön Sazan, vars strategiska läge som lås i Adriatiska havet genom historien gjort den till åtråvärt byte för pirater och sjömakter, trots att ön saknar eget vatten. Under första världskriget ockuperades ön av italienarna, som byggde en ubåtsbas där år 1922, samtidigt som man nödtorftigt maskerade sin ockupation med egen frimärksutgivning som bevis på autonomi. Ur militär synpunkt förblev Sazan en attraktiv plats: under kalla kriget låg här en sovjetisk ubåtshamn, samt en fabrik för tillverkning av biologiska och kemiska vapen, fram till år 1961 när Enver Hoxha klippte förbindelsen med Sovjet. Därefter drevs anläggningen vidare med kinesisk hjälp. Då levde 1500 soldater på den ogästvänliga och numera helt obebodda ön. Kanske tänkte de på Odysseus, som enligt Homeros i sju års tid hölls fången på denna ö av den blint förälskade nymfen Kalypso.Söder om Vlora ligger den lilla kuststaden Himara med ungefär tretusen invånare. En strandpromenad, ett fiskeläge. En bit upp i bergen finns gamla Himara en befäst stad med gott om kyrkor, byggd utom räckhåll för pirater och andra fiender från havet. Numera vill de flesta bo på gångavstånd till vattnet, så trots den hänförande utsikten har husen uppe i den gamla staden fått förfalla och många är rena ruiner. En av dessa ruiner får jag särskilt utpekad för mig: I det här huset bodde kaptenen av Himara, här utropade han den fria republiken Himara!Jag vet ju att de till stor del grekiskspråkiga invånarna i Himara har ett eget politiskt parti, och att man sätter en ära i att tänka självständigt och fritt. Men det förefaller som ett stort och vådligt steg för en sömnig småstad, även under det kaos som rådde i glappet mellan balkankrig och världskrig, när den färska nationen Albanien ännu sökte former för sitt statsskick, att utropa sig till en autonom republik.Ändå skedde det. Kaptenen av Himara hette egentligen Spyros Spyromilios och var en grekisk militär, frihetskämpe och orosande. Under namnet Kapten Bouas ledde han en friskara på trettiofem man i den makedonska frihetskampen. Överallt där det bråkas på Balkan dyker han upp, inblandad i statskupper, skärmytslingar och krig. Under balkankrigen slåss han med albansk gerilla och besätter sin födelsestad Himara för grekisk räkning. På direkt order från Aten att evakuera vägrar han och utropar i stället den 9 februari 1914 den fria republiken Himara, vars oavhängighet varar i knappt tre veckor. Den 28 februari, i Gjirokaster längre inåt landet, utropas nämligen den Autonoma republiken Norra Epirus, där Himara bara ingår som en del. Denna något större stat hinner erkännas av stormakterna, få president och egen flagga: en svart dubbelhövdad örn som breder ut sina vingar mot ett vitt kors på blå botten, mycket stiligt. Denna flagga får vaja över Norra Epirus i knappt 8 månader, fram till den 27 oktober 1914, när grekiska armén invaderar hela området och upplöser regeringen. Men då har första världskriget brutit ut och Europakartan kommer ändå inte att se likadan ut efteråt.Ännu längre inåt landet, nära gränsen till nuvarande Nordmakedonien, ligger Korça, med sina 75 000 invånare Albaniens åttonde största stad. Under första världskriget befriades Korça från bulgarisk ockupation av franska styrkor, och de fyra år fransmännen var kvar satte så djupa spår att Korça än idag kallas Lilla Paris. Staden hade också ingått i Autonoma republiken Norra Epirus, men under fransmännens beskydd vaknade andra drömmar till liv, och i december 1916 utropade Themistokli Gërmenji den Autonoma albanska republiken Korça, också försedd med egen flagga, en kombination av trikoloren och den albanska flaggan. Korçarepubliken varade fram till 15 juni 1920, när fransmännen drog sig tillbaka: utan dem i ryggen hade man inte en chans att bevara självständigheten. Men på tre och ett halvt år sattes viktigare avtryck än flaggor och frimärken. Korça är fortfarande en stad som värnar om utbildning, konst och kulturliv. Den första albanskspråkiga skolan grundades i Korçarepubliken ett viktigt steg på vägen mot genuint oberoende. Här startades också det franskspråkiga lyceum där Albaniens blivande diktator Enver Hoxha inte bara själv gick, utan även senare hade tjänst som fransklärare.Under en kort period av oro och stora drömmar i början av förra seklet var ingen plats i Albanien för liten för att hissa egen flagga och trycka egna frimärken. Idag drömmer man snarare om välstånd, resor och EU-medlemskap vare sig man är prins eller pizzabagare så är det vidare gränser man vill ha, inte snävare.Kristoffer Leandoer

Få författares liv kan på ett så tydligt sätt delas upp i ett före och ett efter som Oscar Wildes liv. Den på ytan bekymmerslösa författaren ersätts efter tiden i fängelset av en författare som kämpar för att skriva. Kristoffer Leandoer berättar i den här essän om Oscar Wildes oskrivna böcker. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.  Den 14 februari 1895 inträffar den av hela London emotsedda galapremiären för Mister Ernest, salongskomedin vars förment harmlösa, djupt absurda humor förebådar Beckett likaväl som Monty Python. Detta datum innebär höjdpunkten för Oscar Wildes karriär: när markisen av Queensbury, grälsjuk far till Wildes älskare sir Alfred Douglas, av påpassliga vakter hindras från att ställa till skandal på själva premiären lämnar han ett kort till Wilde som denne i sin tur trots vännernas avrådan lämnar över till polisen med en stämningsansökan för förtal. Det är en rättegång som Wilde inte kan vinna, eftersom Queensburys påstående om Wildes homosexuella livsföring i sak är sant: Wilde får betala ett fruktansvärt högt pris för sitt övermod i form av konkurs, skilsmässa och två års straffarbete som kostar honom hans hälsa och förkortar hans liv. Man kan förstå att Oscar Wilde, som var en mästare på självdramatisering i alla lägen, tyckte sig ha anledning att dela in sitt liv i ett tydligt före och ett efter: en sorglös, kreativ och suverän Oscar före 1895 års katastrof, en handlingsförlamad efter. Det är svårt för mig att skratta åt livet på samma sätt som jag brukade. Men hans senaste levnadstecknare, Matthew Sturgis, visar att det är en förenklad bild.  Den sorglöse Wilde före katastrofen var en konstruktion, en fasad som Wilde höll upp inför omvärlden. Sturgis gör sig mödan att faktiskt kartlägga Wildes liv, månad för månad, år efter år, och har då funnit långa perioder av total tystnad och overksamhet, då han knappt svarade på brev: den enda möjliga slutsatsen är att Wilde livet igenom led av återkommande depressioner, som han i vanliga fall kunde kompensera för genom extraordinär arbetskapacitet, gott humör samt ett fotografiskt minne. Det som händer efter fängelset är att han förlorar såväl förmågan som viljan att kompensera, även om fängelsevistelsen resulterar i två av de texter som försäkrat honom en plats i litteraturhistorien: det långa fängelsebrevet De Profundis, där Wilde gör upp med älskaren Lord Alfred Douglas och försöker bygga upp en ny identitet som människa och författare, samt Balladen om fängelset i Reading, den gripande dikten om en hustrumördare och dennes avrättning. Först gör Wilde som alla författare när idéerna tryter: återupptar påbörjade projekt, i detta fall renässansdramat En florentinsk tragedi, som blir ett ledmotiv de återstående åren, nästan en besvärjelse: att vara sysselsatt med En florentinsk tragedi innebär i själva verket att inte göra något alls. Det börjar redan i fängelset. När fängelseledningen äntligen ger Wilde tillgång både till skrivmaterial och ordentligt ljus så att han kan återuppta arbetet, visar det sig helt omöjligt. Han minns inte sin egen text, och fantasin sviker honom: det finns bara bitar kvar, och jag upptäcker att jag inte kan hitta på: tystnaden, ensamheten och isoleringen från allt mänskligt inflytande, innebär rena döden för hjärnverksamheten: hjärnan blir livlös: den fjättras vid lidandets monotoni. Jag undrar om han ändå inte fick lite skrivet i cell C.3.3 när ett klädesplagg sägs vara prytt med pärlor som är vitare än de månar som vansinniga kan se genom fängelsegaller i gryningen vill man gärna tro att det rör sig om platsens poesi. Inte undra på att Wilde är förväntansfull inför frigivningen: för mig kommer all luft att vara Arabien, säger han om världen som väntar därute. Han är som sagt ruinerad. Till hans minimala återstående tillgångar hör copyrights samt opublicerade manuskript, framför allt sätter han sitt hopp till pjäserna En florentinsk tragedi, La Sainte Courtesane samt The Cardinal of Avignon. Tyvärr var samtliga oavslutade och kommer att så förbli. Av de båda förstnämnda finns bara öppningsscenerna kvar, av The Cardinal of Avignon inte ens så mycket den känner vi bara till genom hans försök att sälja in den på idéstadiet. När Balladen om fängelset i Reading väl kommit ut börjar Wilde referera till den som sin svanesång, och han säger rätt ut: Jag tror inte att jag någonsin kommer att skriva mer. Det är den enkla sanningen. Han är trött, helt enkelt. Det smittande skrattet är borta. Innan fängelset kunde han ladda upp ny energi mellan depressionerna, men nu orkar han inte längre, det är som ett batteri där ena polen saknas: The intense energy of creation has been kicked out of me. Men om han har svårt för att skriva så har han desto lättare för att tala, och han talar gärna om sitt skrivande. Han förstod tidigare än de flesta att författaryrket inte bara innebar att skriva sina böcker utan också att leva upp till en offentlig roll: nu har han bara rollen kvar, och delvis behandlar han den som ett levebröd, ett sätt att sjunga för maten. Men det är också det han vill: att vara litteratur, läsa litteratur, tala litteratur men inte skriva litteratur. Wildekännaren Nicholas Frankel menar rent av att Wilde dessa sista år förädlar och förverkligar sig själv som konstverk, ungefär som när Rimbaud lämnat litteraturen och i stället levde sina dikter i Östafrika. I Dieppe på middag hos den norske konstnären Frits Thaulow och dennes fru säger Wilde att han håller på att skriva en essä med titeln A Defence of Drunkenness, och tillägger som förklaring att London måste chockas minst två gånger om året. Bättre försvarare hade fyllan knappast kunnat få: för sin väninna och välgörarinna Ada Leverson (som gjorde sitt bästa för att rädda både författare och manusfragment från undergång) beskriver Wilde hur han i ett absintrus ser en hel djungel av orkidéer växa upp ur kroggolvet. Men någon essä blir det aldrig, trots hans obestridliga sakkunskap. I december 1898 befinner sig Wilde i det lilla fiskarsamhället La Napoule tre mil söder om Nice. Han arbetar på Balladen om fiskarpojken, en dikt tänkt som kompletterande motpol till Balladen om fängelset i Reading, och meddelar i brev till vännen Frank Harris att han har fått ett par strofer färdiga. Dessa har aldrig återfunnits, eller lästs av någon. Här är ytterligare titlar till listan över Oscar Wildes förlorade verk: Libretto till en opera efter myten om Daphnis och Chloe, en biografi över den romerske kejsaren Heliogabalus som fascinerade Wilde för att han påstås ha gift sig med månen. Till André Gide berättar Wilde om två bibliska pjäser, en om Farao och en om Ahab och Jezebel. samt en prosaberättelse om Judas som Wilde själv beskriver som genialisk. Vi har inget val annat än att tro honom, för av alla dessa underverk återstår inte mer än av biblioteket i Alexandria, det vill säga inget alls. I ett ärligare ögonblick säger han: Du frågar vad jag skriver: mycket lite. Den 5 juli 1898 är Wilde ute och promenerar vid franska kusten tillsammans med Wilfrid Chesson, som räddat åtskilliga av Wildes böcker och manus när hans bibliotek gick på exekutiv auktion. De passerar en grind vid flodbanken och får en skymt av egendomen innanför: Det här är vad jag tycker om, säger Wilde, att bara stå och kika in genom spjälorna. Det vore bättre än att vara i paradiset att få stå som vi gör nu, uppfatta en skymt och vilja gå in. Jag tänker mig att han var ganska nöjd med att ha det så. Varför kämpa för att återfå ansvaret över allt detta tungrodda maskineri, familjer, bostäder, teateruppsättningar, bokutgivningar, när energin var borta och man lika gärna kunde stå på andra sidan gallret och se på? I de försvunna böckernas bibliotek hittar vi många titlar under Wildes namn, men det viktigaste som finns där tror jag är något annat: Oscar Wildes förlorade skratt. Kristoffer Leandoer

Den hajpade och Oscarsnominerade "The man who sold his skin" är årets invigningsfilm på Malmö arab film festival en festival som vuxit i omfång och vikt och i år även blivit digital. Samtal med P1 Kulturs Felicia Frithiof. SAXOFON-AVANTGARDISTER I NYA TAPPNINGAR Saxofon-legendarerna Archie Shepp och Pharoah Sanders bröt ny jazzmark på 60-talet nu släpper de båda nytt. Hur låter det idag? Samtal med Märet Öman från Jazzradion i P2 och saxofonisten Jonas Kullhammar ROBIN NAZARI DUBBELT AKTUELL  Den unge rapparen och skådespelaren Robin Nazari är ett av de nya omsusade namnen inom den svenska hiphopen. Nu i april är han dubbelt aktuell dels släpper han sitt debutalbum, dels är han en av skådespelarna i Netflix-serien "Snabba Cash". Reportage av Paloma Vangpreecha. VECKANS ORD: VÅRVÄDRET Katarina Wikars väljer veckans ord. ESSÄ: OVIDIUS STÄNDIGT NYA SKEPNADER Ovidius diktning tycks ha närmast evigt liv, men drev honom själv i evig exil. Författaren Kristoffer Leandoer reflekterar över "Metamorfosers" ständigt nya skepnader. Programledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson

Ovidius diktning tycks ha närmast evigt liv, men drev honom själv i evig exil. Kristoffer Leandoer reflekterar över "Metamorfosers" ständigt nya skepnader i ljuset av ny forskning. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Kan vi förvandlas? I Ovidius diktverk Metamorfoser sker det hela tiden. På femton sånger hinner han berätta tvåhundrafemtio förvandlingssagor och dessutom sammanfatta trojanska kriget och romarrikets historia. Kvinnor förvandlas till floder och källor, deras armar blir till trädgrenar, på ryggen växer det ut vingar. Stjärnbilder, blommor, vilda djur och tama, kräldjur och fåglar, klippor, havsskum och vattendrag det finns ingen gräns för gudarnas makt, ett ord från dem och människor förlorar både form och talförmåga. Oftast sker det som straff, för att man trotsat gudarnas vilja, men ibland är det en sorts skyddad identitet, en räddning undan övergrepp. Någon gång sker rentav förvandlingen som belöning för lång och trogen kärlek, som när det äkta paret Filemon och Baukis på ålderns höst får stå träd intill varandra han en ek, hon en lind  eller Kadmos och Harmonia förvandlas till ormar, och fridsamt sammanslingrade kan dra sig tillbaka och se fram mot en lugn ålderdom i Illyriens land. De nöjda hör till undantagen, långt vanligare är Ios reaktion inför sin förvandling till kviga: hon flyr från sig själv i förfäran. Ovidius betonar reaktionen snarare än förloppet. Han är intresserad av den subjektiva upplevelsen, hur det känns att förvandlas. Det han vinnlägger sig om är att låta sina gestalter få ge ord åt själva förlusten förlusten av mänsklighet, förlusten av en älskad, förlusten av hemort, av familj. Åtskilliga av dessa förluster kommer han snart att få uppleva i sitt eget liv, men det vet han inte än. Än så länge är förvandlingen en lek. Men vad innebär den? Kan man byta sitt väsen, eller är det bara den yttre formen som fås att bättre spegla ens inre? Ja, påfallande ofta blir den våldsamme en varg, den fogliga ett vattendrag. Men vad som förvandlas är inte det centrala för Ovidius, utan att det sker; att tillvaron förblir instabil och stadd i ständig rörelse. Shakespeare, som sätter stabilitet högst av allt, värjer sig mot tanken på förvandling. När han låter hantverkarna i En midsommarnattsdröm göra teater av Metamorfosers berättelse om Pyramus och Thisbe är det för att få gyckla med den: sitt väsen kan man aldrig dölja hos Shakespeare, på sin höjd förklä det en stund. Med eller utan öron är Botten en åsna som det är förnedrande för en drottning att förälska sig i. Vi är minsann inga gudar. Idag ger den tekniska utvecklingen oss illusionen att vi med silikon och skalpell kan bli våra egna gudar, få vår yttre form att sammanfalla med den föreställning vi har om oss själva, eller åtminstone den föreställning vi vill inge andra. Tidigare var det psykoanalysen, nu är det i stället plastikkirurgi, genetisk ingenjörskonst och hormonbehandlingar som ger Metamorfoser en plats på läslistan i en modern värld där även den egna spegelbilden är ställd inför det ständiga kravet att leverera eller uppdateras. Det påpekar Alessandro Barchiesi i antologin Metamorphic Readings, där redaktörerna Alison Sharrock, Daniel Möller och Mats Malm samlat ett urval av dagens ledande Ovidiusforskning. Man tycker att vi borde veta allt som är värt att veta om ett verk som låg färdigt år 8 efter Kristus. Men det går att hitta nya dimensioner även i en dikt som vätts av studenters svett och tårar i åtminstone åttahundra år, sen medeltiden upptäckte den på nytt. Det går till och med att diskutera vad som hör till själva texten, och vad som lagts till efteråt: det är en möjlighet Ovidius öppnat för själv. I exilen vid Svarta havet, i romarrikets absoluta utkanter, dit han förvisats av kejsar Augustus samma år, försöker Ovidius nämligen hålla alla vägar fria. Han vill så gärna tillbaka till Rom, han är redo att avsvära sig allt, även den dikt som skulle blivit hans biljett till odödligheten. I sina klagosånger från exilen hävdar han nu att Metamorfoser är oavslutad, vilket gör honom fri att beveka kejsaren och ta tillbaka vartenda ord: dikterna speglar / bättre mitt jag, säger han, läs dem, vad deras värde än är / jag menar verket som handlar om hur mänskor förvandlas / och som jag ej hann få klart innan jag gick i exil. I Metamorphic Readings visar Mathias Hanses med hjälp av en hundratjugo år gammal filologisk studie från Österrike hur Ovidius med hjälp av radernas begynnelse- och slutbokstäver lagt in det dolda budskapet jag är en gud i sin dikt. Bara gudar har makten att förvandla, och den makten demonstrerar Ovidius gång på gång i sin dikt. Men att framställa sig som Jupiters like är en sak göra sig till kejsarens like en helt annan, och betydligt farligare. Metamorfoser bidrar till kejsar Augustus självmytologiska bygge, men undergräver det på samma gång diskret: att lyftas till den himmelska sfären var knappast lika mycket värt om man måste dela gudarnas hiss med en simpel versmakare. I klagosången från exilen talar Ovidius om dikten och misstaget, carmen et error, som fått honom förvisad. Det brukar antas att han syftar på Konsten att älska, men jag undrar om det inte snarare var en metamorfos för mycket; metamorfosen av sig själv till gud och därmed till kejsarens like. Kan man alltså förvandlas? Den frysande skalden vid Svarta havet, beredd till vilka eftergifter som helst för att få komma in i värmen igen, är nog övertygad om det. Han tycks som en helt annan person än den jublande självsäkre poet som nyss satte punkt för Metamorfoser med följande ord: Det som är ädlast hos mig skall lyftas högt över stjärnor, / odödligt blir mitt namn och utplånas inte av glömskan. / Överallt i en värld som styrs av Rom skall jag läsas, / och om de ting som förutspås av poeter besannas / kommer, av ryktet buren, min dikt att leva för evigt. Och det är möjligt att hans dikt för egen del har vad vi brukar kalla evigt liv, men sin upphovsman gav den snarare evig exil. Han kastar verket på brasan, men inte får han komma hem för det. Mathias Hanses menar att Ovidius och Augustus namn för evigt är knutna vid varandra i en härva av skuld, förvisning och förgudning. Om Augustus går till eftervärlden, blir det som fursten som förvisade Ovidius, menar Hanses. Det är vackert med en sån tro på skönlitteraturens kraft, men jag undrar om det ändå inte i första hand är en annan, något senare text som kommer att försäkra att Augustus namn aldrig suddas ut ur minnet. En text som är ännu kändare, ännu mer läst och begrundad än Metamorfoser. En text som också gör kejsaren till en bifigur i det egentliga händelseförloppet. Jag tänker givetvis på julevangeliet: Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Detta är alltså vad som återstår av världens stora och mäktiga när tiden fått utföra sitt arbete: ett pekfinger. Ett pekfinger som skickar poeter till exil vid Svarta havet, som skickar timmermän till skattskrivning i Betlehem. Det är också en form av förvandling. Och det enda som är säkert om förvandling är att den aldrig blir riktigt klar. Allting ändras, men inget förgår, säger Ovidius. Det gäller inte minst hans egna Metamorfoser. Litteraturen är outtömlig. Just dess förmåga att förvandlas gör att den finns kvar. Ännu efter tvåtusen år tycks dikten rymma lika många sätt att läsa som ett schackbräde rymmer spelmöjligheter. Som om Borges oändliga Babelsbibliotek rymdes i en enda bok. Nog är det tillräckligt skäl för viss optimism. Kristoffer Leandoer, författare och skribent  Första sändning 29-9-2020 Litteratur Alison Sharrock, Daniel Möller, och Mats Malm (red). Metamorphic Readings: Transformation, Language, and Gender in the Interpretation of Ovid's Metamorphoses. Oxford university press, 2020. Publius Ovidius Naso: Metamorfoser. Översättning Ingvar Björkeson. Natur & kultur, 2015.

Kristoffer Leandoer reser och läser sig ner under markytan. Och bland grottor, katakomber och eld händer det att man får syn på sig själv. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag ber de andra gå i förväg ut och väntar tills deras ljus försvunnit utom synhåll, sedan släcker jag ficklampan och är ensam i den 360 meter djupa kalkstensgrottan Pellumbas, en halvtimme från Tirana. Här bodde grottbjörnar, här bodde människor redan på stenåldern och åtminstone fram till medeltiden. Kalkstensland är ihåligt, konstaterade Arthur Conan Doyle: knackar man på det, ekar det som en trumma eller ger vika och blottar ett underjordiskt hav. Kalkstensbergets porösa natur gör det idealiskt som begravningsplats och gömställe. Men i geologisk mening är själva stenarten i sig att beteckna som en gravplats, eftersom den bildats av korall och snäckor som sammanpressats under högt tryck. Det albanska karstlandskapet är alltså ren havsbotten som tryckts uppåt när kontinenterna kolliderat. Snäckskal på tvåtusen meters höjd. Det osynliga blir synligt, det lägsta hamnar på toppen, som om hela jorden vänts ut och in. Genom historien har detta landskap erbjudit gömställen åt insurgenter, laglösa och partisaner. Idag är det framför allt den moderna äventyrsturismens krav som tillgodoses genom ändlösa vattenfall, branta cykelvägar, bergsklättring, grottforskning och forsränning. Men nu finns här inga turister, till och med fladdermössen ligger i dvala. Grottan är synliggjord tid. Det krävs ingen föreläsning om geologisk tid, deep time som begreppet numera lyder, för att inse sambandet mellan det ständiga droppandet och de grönslemmiga stalaktiterna och stalagmiterna, som knappast hunnit växa många millimeter under loppet av ett människoliv. Berget har uppenbarligen inte bråttom. Tanken på geologisk tid, på evolutionen och långsamma förändringar får mig att tänka på Tolkiens gestalt, hobbiten Bilbo, och dennes underjordiska möte med Gollum, den fiskliknande versionen av honom själv, och på H. P. Lovecrafts samtidiga skräckberättelse Skuggan över Innsmouth, där huvudpersonen under dramatiska omständigheter tvingas inse sin släktskap med en fiskliknande varelse. Skuggan över Innsmouth publicerades 1936, Bilbo året efter: uppenbarligen hade känsliga själar orsak att fundera över människosläktets urartning dessa mörka år. Skälet till att jag övervunnit min lätta klaustrofobi och står här inne i stenåldersmörkret är dock att jag har läst Underland, den brittiske författaren Robert Macfarlanes storslagna litterära resereportage och inventering av jordens inre. Han skriver om den trånga och livsfarliga labyrint som breder ut sig under Paris, om grottsystem och gravplatser i England och Slovenien, om underjordiska förvaringsplatser av kärnbränsle, om spökpartiklar och fyra kilometer långa svampar, men framför allt kanske människor som alla drivs av samma otåliga tvång att hela tiden tränga vidare, oavsett riskerna. En av dem säger rentav att livet vore meningslöst om man slutade utforska det okända: Då väntar vi bara. Precis som den franske filosofen Gaston Bachelard tänker Macfarlane i hela kategorier som skär genom tid och rum, precis som Bachelard är han intresserad av hur människan förhåller sig litterärt, religiöst och filosofiskt till elementära begrepp som luft, eld och vatten. Men för Macfarlane tillkommer en faktor: hur avlägset, svårtillgängligt och farligt något är. Hans drivkraft verkar vara att med den egna kroppen som pant iscensätta utmaningar som vi andra är fullt nöjda med att läsa om. Ändå började hans äventyr där varje klassiskt äventyr ska börja: i ett bibliotek. En händelselös sommareftermiddag leker den tolvårige Robert kurragömma med sin bror och gömmer sig inne på förbjudet område, i farfaderns arbetsrum dit inga barn fick gå. Väl därinne börjar han titta i farfaderns bibliotek och hittar böckerna om bergsbestigning, glömmer kurragömmaleken, glömmer tid och rum och fastnar för alltid i ett främmande och farligt land, långt från det sorglösa sommarlovet: bara genom att läsa om klättrandets strapatser blir han bergtagen för livet. Som klädskåpet som leder till landet Narnia, tänker jag, som liksom Macfarlane lever i ständig dialog med barndomens fantasyböcker. Nära att fastna i en trång underjordisk gång associerar han omedelbart till Alan Garners Den förtrollade stenen, läst som tioåring. I den keltiska kristna traditionen talas det om tunna platser, platser i ett landskap där gränsen mellan olika tider eller existensnivåer är särskilt skör. Man tänkte sig att öar och stränder, men även grottor, var platser med särskilt tunna väggar mellan vår värld och andra med andra ord sådana platser som redan i sig själva utgör gränser mellan elementen, mellan vatten och jord, mellan luft och jord, mellan ute och inne. År 1852 besöker den franske romantikern Gérard de Nerval de parisiska luffarnas underjordiska gömställen. För Nervals febriga blick dubbelexponeras de övergivna kalkbrotten med visioner av keltiska mytologi, han ser druidtempel och den behornade guden Cernunnos: det är nog lika mycket betraktaren som platsen som har tunna väggar, tänker jag. Samerna föreställer sig underjorden som en spegelbild av vår värld, med själva markytan som spegelglaset, så att de dödas fötter vidrör våra. Det är en suggestiv bild som inte ger mig någon ro. Varje promenad blir ett existentiellt äventyr, en vandring över glashal nattgammal is. Är det kanske i själva verket vad våra skuggor är, spegelbilder kastade underifrån från en värld som saknar andra färger än grått? Är skuggan i själva verket min underjordiska spegelbild, min spegelbild som död? Underjorden må vara en nött metafor för det egna psyket, men om man faktiskt beger sig dit ner på riktigt så återfår den nötta ytan snart sin forna glans och kan börja spegla igen. I Gaston Bachelards Eldens psykoanalys läser jag hur den tyske romantikern Novalis drömde om jordens varma innandöme så som andra drömt om himlarnas kalla och praktfulla rymd. För honom är bergsmannen en upp-och-nedvänd astrolog. Tusentals meter under jord finns, inte astrologerna men väl fysikerna som söker den mörka materians gåta. Likt upp-och-nedvända astronauter firar de sig ned i jordens innandöme för att lägga kilometer av berg mellan sig själva och världsrymden. Då tystnar brus och enskilda signaler kan uppfattas. Bachelard fortsätter såhär: I centrum finns fröna; i centrum finns elden som alstrar. Det som gror brinner. Det som brinner gror. Och gror gör det sannerligen: inte mindre än en åttondel av världens biomassa lever under jord. Vi lever i en värld stadd i ständig förvandling, en värld som hela tiden händer. Marken känns lite mindre stabil när man vet vad som finns därunder. Alla begrepp vänds upp och ner, rummet blir osynligt och tiden synlig, döda ting får liv, berg sjunken djup stån upp. Romantikens grundtanke visar sig riktig: allting lever precis som Gérard de Nerval säger i Gyllene verser: Och som ett spirande öga bak slutna lock / Växer en själ under ytan på stenarnas block. Ja, är det något man bär med sig när man står där och blinkar mot dagsljuset igen, så är det just insikten om att inget är stilla, berg är varken bergfasta eller bergsäkra: ordet berg är i själva verket ett verb. Kristoffer Leandoer, författare och skribent Litteratur Robert Macfarlane: Underland  En upptäcktsresa i underjorden. Översättare: Niclas Hval. Albert Bonniers förlag, 2020.

Detta pandemiår har påverkat det mesta, så också litteraturen. Ljudböckerna har gjort succé, bokhandlar krisade, samtidigt som utgivningen ändå fortsatt P1 Kultur summerar bokåret 2020! P1 Kulturs Anna Tullberg, Annina Rabe, litteraturkritiker och kulturjournalist, och kulturredaktionen mångåriga medarbetare Göran Sommardal medverkar i dagens program där vi sammanfattar och försöker utröna vad som var de största läsupplevelserna och vad som skulle passa i ett hårt paket under granen. BÖCKERNA NÄMNDA I DAGENS PROGRAM Svensk romaner Magic Love Pixie av Sofia Stenström Mammajournalerna av Helene Rådberg Splendor av Stefan Lindberg Samlade verk av Lydia Sandgren Jackie av Anne Swärd Caesaria av Hanna Nordenhök Tritonus av Kjell Westö Ya Leila av Donia Saleh Ödeläggaren av Christina Herrström Mamma i soffa av Jerker Virdborg Antiken av Hanna Johansson Fjärilsvägen av Patrik Lundberg Handens rörelser av Felicia Stenroth Blödningen av Lyra Koli Mode Renegater av Klas Östergren Översten av Ola Larsmo Dalenglitter av Wanda Bendjelloul Dagarna, dagarna, dagarna av Tone Schunnesson Bärarna av Jessica Schiefauer Mitt kapital av Milja Sarkola Sakprosa och självbiografi Livets tunna vägg av Nina Burton Arbetarlitteraturens återkomst av Rasmus Landström Längta bort, längta hem av Kristoffer Leandoer Äkta hela vägen av Martin Mutumba Utländska romaner översatta till svenska De vuxnas lögnaktiga liv av Elena Ferrante, översatt av Johanna Hedenberg Petite av Edward Carey, översatt av Helen Sonehag Inte av denna världen av Yaa Gyasi, översatt av Inger Johansson Grand Union av Zadie Smith, översatt av Niclas Nilsson Åren av Annie Ernaux , översatt av Maria Björkman Samtycket av Vanessa Springora, översatt av Marianne Tufvesson Det långsamma livet av Abdellah Taïa, översatt av Håkan Lindquist och Davy Prieur Modersmjölken av Nora Ikstena, översatt av Juris Kronbergs Framgång av Lion Feuchtwanger, översatt av Karl Fägersten Lyrik Ur världen av Eva Runefelt Under månen av Hanna Rajs Lara Mott av Jörgen Lind En röst finns bara när någon hör den av Henrika Ringbom Nattligt symposion, Sölvegatan 2 av Jesper Svenbro DAGENS OBS-ESSÄ Denna dag - som är årets kortaste och mörkaste - funderar kulturjournalisten Eva-Lotta Hultén över föreställningen om att ljuset alltid är att föredra och vårt behov av mörker. DEN NYA TV-SERIEN "FAMILJEN BRIDGERTON" Till jul satsar Netflix på sexig eskapism som blandar Jane Austen, Beyoncé och "Gossip girl". "Familjen Bridgerton" är en tillspetsad kostymsåpa i åtta påkostade avsnitt, om de åtta syskonen Bridgerton och deras eskapader under societetssäsongen i London år 1813. Karin Svensson har pratat med seriens skapare och skådespelare. Programledare: Gunnar Bolin Producent: Maria Götselius

Inför eftermiddagens tillkännagivande av Augustprisvinnarna 2020 håller P1 Kulturs Gunnar Bolin i ett samtal om de nominerade böckerna. Vilka borde vinna och vilka är lågoddsarna? Nominerade till Årets svenska skönlitterära bok "Minnestrådar", Carola Hansson, Albert Bonniers Förlag Nazismen är på frammarsch i 30-talets Tyskland. I den tätt komponerade romanen Minnestrådar väcker berättarrösten liv i tre judiska ungdomars livsöden. På ett jordbrukskollektiv utanför Falun möter ideal verklighet och tillfälligheter blir livsavgörande. En utsökt ordväv som kräver läsarens fulla uppmärksamhet. "Splendor", Stefan Lindberg, Albert Bonniers Förlag Stefan Lindberg balanserar skickligt mellan autofiktion och skröna. Splendor är en själens pikaresk, en svart komedi. Med humor och stor kännedom om skapandets villkor borrar berättelsen skoningslöst efter hemligheter i jagets, sorgens, och en mardrömslik förtvivlans mysteriösa djup. "Jag ser allt du gör", Annika Norlin, Weyler förlag Med skarp blick för mänskliga beteenden och en skev, lite sotig humor skriver Annika Norlin träffsäkert om bekräftelsetörst, sorg och gruppdynamik i ett punkband på turné genom Europa. I novellsamlingen Jag ser allt du gör porträtteras en samling udda människor med ömsint generositet, värme och stor psykologisk insikt. "Samlade verk", Lydia Sandgren, Albert Bonniers Förlag Lydia Sandgren bygger och befolkar ett eget litterärt universum fyllt av levande detaljer. Göteborg, med svartklubbar, sunkhak och universitetsbibliotek, blir spelplats för ett triangeldrama där den försvunna Cecilia är det svarta hål kring vilket romangestalterna graviterar. Samlade verk är en kärleksförklaring till litteraturen. "Jordlöparens bok. Om natur, konst och människor", Thomas Tidholm, Ordfront förlag I sin vackert formgivna, prosalyriska tankebok ställer Thomas Tidholm grundläggande frågor om människans förhållande till naturen. Är det möjligt för oss människor att återförenas och försonas med en natur som vi successivt har avskärmat oss ifrån? Med poetisk precision och klargörande enkelhet bygger Jordlöparens bok broar mellan två världar. "Renegater", Klas Östergren, Polaris Klas Östergren tar grepp om den svenska samtiden i detta mäktiga romanbygge. Med berättarglädje och hantverksskicklighet skapas ett förtätat tidsdokument på musikalisk prosa där säcken knyts ihop på ett snillrikt sätt. Renegater är slutet på en era och en läsfest utan motstycke. Nominerade till Årets svenska fackbok "Livets tunna väggar", Nina Burton, Albert Bonniers Förlag Med snillrik grace och elegans tar Nina Burton sig an naturen och djurens språk genom att på nära håll studera de myror, bin, rävar och ekorrar som gjort hennes mormors sommarhus till sitt eget. Nyfiket lär hon sig mer om deras intelligens, samarbetsförmågor och individualitet och delar generöst med sig av sina upptäckter i denna essäsamling som påminner om att det stora finns i det lilla, och inte sällan alldeles om husknuten. "Familjen", Johanna Bäckström Lerneby, Mondial I över tio år har Johanna Bäckström Lerneby kartlagt en familj som med sitt skräckvälde styr och kontrollerar Angered i Göteborg. Klart och tydligt med stor glöd och närvaro, men utan pekpinnar, ger hon läsaren inblick i hur detta parallellsamhälle kunnat uppstå, och växa. Och vad som gjorts för att bekämpa det. Ett högaktuellt samtidsdokument. "Herrarna satte oss hit. Om tvångsförflyttningarna i Sverige", Elin Anna Labba, Norstedts Elin Anna Labba beskriver renskinn som så mjuka att det känns som att handen ska smälta när man stryker dem. Med samma stillsamma poetiska kraft i språket synliggör hon Sveriges tvångsförflyttningar av samerna, tvångsförflyttningar som söndrat urgamla släktband, nätverk och flyttleder. Genom att även väva in vittnesmål, arkivfotografier, kartor, jojkar och myndighets-papper riktar hon i denna mycket vackert formgivna bok nytt ljus på en mörk del av Sveriges historia. "Längta hem, längta bort. En essä om litteratur på flykt", Kristoffer Leandoer, Natur & Kultur I en myllrande rik essäsamling tar Kristoffer Leandoer med läsaren på en svindlande resa genom hundratals författare av skönlitteratur, serier och låttexter David Bowie, Oscar Wilde, Henry James, Olga Tokarczuk, Ursula K Le Guin och många fler som flytt från regimer, krig, tonår, konventioner eller sig själva. Lärt, men lätt, om komplexa frågor om språk och hemvist och vad det betyder för oss. "Trubbel. Berättelsen om Olle Adolphson", Jan Malmborg, Albert Bonniers Förlag En synnerligen välresearchad, generös och inbjudande biografi om en gåtfull och motsägelsefull mångsidig man vars sånger många hört, men färre kommit in på livet. Ett lika finstämt som initierat porträtt av denne vissångare, poet, textförfattare och målare vars verk, och liv, ständigt balanserade mellan dur och moll. Imponerar gör också den insatta skildringen av det sena 1950-talets nyfikenhet och törst efter nya intryck som präglade många av tidens kreatörer, inte minst Olle Adolphson själv. "Sverigevänner. Historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn", Arash Sanari, Volante Med både finess och värme, humor och svärta, berättar Arash Sanari en bitterljuv historia om hur hans familj från Iran försöker anpassa sig till Sverige och, många gånger obegripliga, svenska seder och bruk. Genom att varva sin pappas dagboksanteckningar med sina egna ger han ögonöppnande perspektiv på vad det innebär att byta både land och kultur.  Den enes integration kan bli den andres isolation. Nominerade till Årets svenska barn- och ungdomsbok "Mitt bottenliv. Av en ensam axolotl", Linda Bondestam, Berghs Förlag Mitt bottenliv erbjuder en humoristisk och hoppfull klimatberättelse i autofiktionsformat. En utrotningshotad salamander förundras över allt skräp som fyller havet, och sveps iväg av en tsunami förorsakad av människans klimatpåverkan. Fram träder ett ekosystem i fritt fall. Miljökatastrofen gestaltas med dov kolorism och stringent text snillrikt infogad på de välutnyttjade uppslagen. Verket visar Linda Bondestams virtuositet genom att begagna och berika bilderbokens hela repertoar. "Kråkorna", Anders Fager & Peter Bergting, Natur & Kultur Att trauman överförs från generation till generation gestaltas som aldrig förr i serieromanen Kråkorna, där Kim, som får ärva en övergiven släktgård på landsbygden, konfronterar sitt såriga arv. Anders Fager portionerar ut texten på flera nivåer, i form av post it-lappar och röster från det förflutna. Sömlöst griper Peter Bergtings stämningsmättade bildberättande in i skildringen av att möta ett smärtsamt ursprung. Kusliga skräckelement och folktro fördjupar rörande den olust som ruvar över både Kim och läsaren. "Billie, Korven och havet", Julia Hansson, Natur & Kultur En solsmekt dag på stranden har sällan fångats som i Billie, Korven och havet. Julia Hanssons sinnliga bilderboksdebut bågnar av strandkänsla och värme genom en makalös ljussättning som ger kroppslig igenkänning. Med bravur tecknas barnets vilja och motvilja lika finessrikt som solstrålarnas spel. Eftermiddagssolens sken framkallar badandets bestyr så att sandkornen, parasollskuggan och frottéhanddukens strävhet känns i skinnet på både den vuxna betraktaren och på det barn som likt Billie inte alltid vill kasta sig i vattnet. "Kom dagen, kom natten", Åsa Lind & Emma Virke, Lilla Piratförlaget Dragspelsformatet kommer till sin fulla rätt i Kom dagen, kom natten, där en dag- och en nattsida vecklas ut. Ur det lilla barnets perspektiv levandegörs en sensommardag på landet, där hjärtat pulserar i marken, solstrålar värmer och ensamhet trollas bort. Vardag övergår efterhand i dröm och i en önskan om att våga släppa sina flytkuddar. Åsa Linds lättflytande vers rymmer ett poetiskt anslag som Emma Virkes perspektivrika illustrationer känsligt fördjupar. Hyllningen till en sinnlig barndomsvärld och nordisk sommar, och till själva bilderboksformatet, hänför. "Humlan Hanssons hemligheter", Kristina Sigunsdotter & Ester Eriksson, Natur & Kultur Balansakten mellan existentiell smärta och humor är kongenial i Humlan Hanssons hemligheter. Den avväpnande berättelsen om bästissvek och växtvärk kickstartar i dagboksformat. Kristina Sigunsdotters text är skruvad och sällsynt levande. Ester Eriksson excellerar i svärta, i illustrationer som fångar Humlans konstnärssjäl. Här har hästtjejerna faktiskt hästhuvud, och den psykiskt sjuka fasterns konstnärskap ger relief åt Humlans tillvaro i ett text- och bildsamarbete som bjuder på vrålskratt och hjärtenyp. "Alltid hejdå", Alma Thörn, Galago Alma Thörns självbiografiska debut handlar om att längta hem innan man farit, tvingas välja mellan människor man älskar och om att alltid behöva säga hejdå. Med bildberättelsens medel fångas lyhört känslan av hemlängtan och otillräcklighet över generationsgränserna. En tolvårig Alma slits mellan sin mamma och pappa, likt hennes mamma gjorde trettio år tidigare. Gråskala och sepia går omlott för att markera de tidslager som återges med fullständig tonträff. Alltid hejdå är en serieroman sedd genom barnets ögon som skär i hjärtat och ger en varm kram på samma gång. DAGENS OBS-ESSÄ I dag, 23 november, är det 100 år sedan Paul Celan föddes. Den rumänskfödde tyskspråkige, judiske diktaren anses allmänt vara en av förra seklets mest betydande diktare och man ser fortfarande anspelningar hans poesi i var och varannan ny diktsamling som kommer ut. I år kommer också ett par stora volymer med översättningar av hans dikter. En av översättarna, författaren Eva Ström, reflekterar i dagens essä över Celan poesi. Programledare: Gunnar Bolin Producent: Maria Götselius

Vi peppar inför Augustprisgalan som sänds den 23 november. Vi blickar tillbaka i Augustprisets historia och diskuterar årets nominerade böckerna. Ni får höra om ett fullkomligt osannolikt sammanträffande och hur Makz låter när han sträcker ut sina ömma ben efter långa timmar i den hemmabyggda podd-studion.Verk vi nämner i avsnittet:Fatima Bremmer, Ett jävla solsken: En biografi om Ester Blenda Nordström, 2017.Athena Farrokhzad, Vitsvit, 2013.Lyra Koli (fd. Ekstöm Lindbäck), Ett så starkt ljus, 2014.Oskar Kroon, Vänta på vind, 2019.Kristoffer Leandoer, Längta bort, längta hem: En essä om litteratur på flykt, 2020.normkreativa_barnbocker, konto på Instagram.Anna-Karin Palm, Jag vill sätta världen i rörelse. En biografi över Selma Lagerlöf, 2019.Tiina Rosenberg, Queerfeministisk agenda, 2002.Lydia Sandgren, Samlade verk, 2020.Valerie Solanas, SCUM Manifesto, 1967.Pajtim Statovci, Tiranas hjärta, 2018.Sara Stridsberg, Drömfakulteten, 2006.J. R. R. Tolkien, The Lord of the Rings, 1954-1955.________________________________________Medverkande: Milla Leskinen, Makz Bjuggfält och Rakel Gunnemark.Musik: Anna Hed.Formgivning och illustration: Fred Söderblom. See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Avsnittet handlar om 2020 årsAugustprisnominerade böcker i roman- och fackboksklassen. Romanerna: Minnestrådar av Carola Hansson utspelas sommaren 39, ett gäng judiska ungdomar hamnar i Dalarna där de ska förbereda sig för livet på en kibbutz, Pga kriget måste de stanna kvar längre än planerat. Splendor av Stefan Lindberg En bok som utlovar hallucinatorisk närvaro (vilket vi är tveksamma till) En bok om kärlek och sektliv som spränger gränser. Jag ser allt du gör Annika Norlin Underbara finurliga formfulländade noveller. Unga,gamla, kvinnor, män - huvudpersonerna skiftar. Mycket norrland (!) Författaren har haftvår favorit Monika Fagerholm som skrivarcoach. Samlade verk Lydia Sandgren Kaxig titel av debutant. Mättad gul bok som följde oss och andra i somras. Göteborgsskildring, filosofi, konst och litteratur avhandlas och tillika får man en väldigt intressant och fängslande historia om vänskap och kärlek, Tomas Tidholm Jordlöparens bok En tankebok om naturen och oss. Elisabeth står i kö för denna bok och har nyligen upptäckt författarskapet. Renegater Klas Östergren Välskriven och underbar. Pratar om det faktum att vi inte omedelbart kastade oss över boken när den kom. Visste ju att han var bra. Klas Östergren har varit gäst i Bibliotekspodden och sällan har vi varit så nervösa helt i onödan. Fackböckerna: Nina Burtons essäsamling Livets tunna väggar som handlar om de små och stora djuren som tar en sommarsstuga i anspråk. Det stora finns i det lilla. Familjen av Johanna Bäckström Lerneby. ett gediget arbete om ett klansamhälle i en göteborgsförort. Vi imponeras av författarens mod och enträgenhet och tippar boken som årets vinnare. Herrarna satte oss hit av Elina Anna Labba handlar om tvångsförflyttningarna av samer i Sverige. Ett mörkt avsnitt i den svenska historien. Längta hem längta bort av Kristoffer Leandoer. ytterligare en essäsamling, denna handlar om temat flykt gestaltat av författare, musiker, konstnärer. Trubbel, biografi över Olle Adolphson av Jan Malmborg. Sverigevänner av Arash Sanari. om en flyktingfamilj från Iran som försöker bli "svenskast på Tjörn"

Flykten under stjärnorna inspirerade snart till en starkt personlig existensfilosofisk reflektion. Kristoffer Leandoer, författare, översättare och litteraturkritiker med särskilt intresse för fransk diktning, samtalar med Peter Luthersson.

Hur ser dans ut i en pandemisk värld? I helgen var det urpremiär för koreografen Alexander Ekmans dansverk "Shift" som helt präglats av Corona-pandemin. P1 Kultur var där. TRE NYA GRAFISKA ROMANER I MÖRKA TONER P1 Kulturs kritiker har plockat tre aktuella seriealbum ur höstens flöde som alla utforskar depression och när orken tar slut, men också hur man hittar den igen. Jenny Teleman har läst "Von Spatz" av den tyska tecknaren Anna Haifish; "En Trasig Historia" som är den självbiografiska debuten av Marie Tillman och "Kråkorna" Anders Fager och Peter Berting. MELLANÖSTERNS KONSTIKON HASSAN SHARIF PÅ MALMÖ KONSTHALL Härom veckan öppnade Malmö Konsthall sin stora höstutställning med en av de mest inflytelserika konstnärerna i Mellanöstern: Hassan Sharif, som gick bort 2016. Konstkritiker Linda Fagerström har sett utställningen "I am the singel work artist". TVÅ MUSEIUTSTÄLLNIGNAR OM VAD DET INNEBÄR ATT VARA EN MÄNNISKA P1 Kulturs reporter Mattias Berg har besökt utställningen "Hyper Human" på Tekniska museet i Stockholm och den uppdaterade utställningen "Den mänskliga resan" på Naturhistoriska Riksmuseet som öppnar igen den 20 oktober och ser en röd tråd: Frågan om vad det egentligen innebär att vara en människa. ESSÄ: OVIDIUS METAMORFOSER I NYTT LJUS Den romerske poeten Ovidius diktverk Metamorfoser såg världens ljus i början av vår tideräkning men fortsätter att varje år hitta nya läsare och nya läsningar. Författaren och skribenten Kristoffer Leandoer läser delar av den senaste Ovidiusforskningen och reflekterar över hur människor och litteratur kan röra sig mot evigheten. Programledare: Lisa Wall Producent: Eskil Krogh Larsson

Det är i gränslandet mellan sömn och vakenhet som litteraturen föds och blir till. Författaren Martin Engberg reflekterar över hur drömmen och skrivandet förhåller sig till varandra. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Benen ligger i kors. Obekvämt inklämda under skrivbordet. Käken är avslappnad, hakan lyft, munnen lätt öppen, blicken riktar sig i vinkel snett ut i rummet. Tanken rör sig bortom tanken. I nästa stund vänder jag mig mot papperet och börjar skriva. Jag sitter gärna på det sättet ögonblicket innan jag glider från ett tillstånd med osorterade tankar, in i det aktiva skrivandet där orden hamnar på papperet i en bestämd följd vid pennas spets. I alla fall tillräckligt ofta för att ha noterat vanan. Kroppens vridning inbillar jag mig är särskilt viktig. Blicken som drar sig från papperet utåt. Som om en diagonal linje måste upprättas för att en kontakt ska uppstå mellan papperet och det som ska skrivas. Denna förflyttning mellan tillstånd, och nödvändigheten att förbereda tillståndet med en kroppslig positionering, tycks mig likna den sänggåendes ritual. Liksom skribenten vid sitt skrivbord, begagnar hon en möbel särskilt ämnad för ändamålet. Placerar kroppen i en gynnsam position (vanligtvis liggande på sidan) för att därefter släppa den medvetna kontrollen av tankarna, ifall det går. Varken skrivkramp eller sömnlöshet låter sig hur som helst avhjälpas med ihärdig tankeverksamhet. Den som kommer på sig själv med att vara på väg att somna vaknar lätt igen. Pennan tvekar om det första ordet granskas för noga. När drömmen sedan öppnar sig kommer den med stämningar och bilder som ibland överträffar diktens. Inte underligt att det därför finns författare som på olika sätt försökt dyrka upp sömnens svarta låda. Om Stig Dagerman berättas det att han skrev de sista sextio sidorna av den mardrömslika De dömdas ö i ett inspirerat rus. Från kvällen ena dagen till följande dags förmiddag. I ett brev har han själv beskrivit att han inte tänkte utan lät Gud göra det. För att inte tala om Kafka som var en mästare i drömsk berättelselogik. Jag skulle nog gärna låna hans drömdyrkar till en berättelse eller två. I antologin Tag och skriv från 2020, hävdar författaren Kristoffer Leandoer att ju tröttare han är, desto bättre skriver han. När man är riktigt trött orkar man inte stå i vägen för sig själv längre, säger han. Det är det ena sättet att lösa de problem som uppstår under arbetet, att vara så trött att man inte ens ser dem som problem längre. Det andra är att sova bort dem. När man vaknat har allting hamnat på plats. [] I sovande tillstånd kan man inte lura sig själv. Science fiction-författaren A E Van Vogt var mer systematisk. I en intervju beskriver han hur han i början av författarskapet alltid sov dåligt medan han skrev på en roman för att han hela tiden vaknade och bekymrade sig för hur han skulle få ihop storyn. Efter ett antal år kom han fram till att lösningen fanns i själva sömnstörningen. Samma kväll tog han med sig familjens väckarklocka in i gästrummet och ställde den på en och en halv timme. Och efter det brukade jag, varje gång jag arbetade med en berättelse, väcka mig själv efter en och en halv timme, natten igenom tvinga mig själv att vakna upp, tänka på berättelsen, försöka lösa den, och fortfarande medan jag arbetade på den åter falla i sömn. Och på morgonen hade jag en lösning [] Han menade att det var ett oslagbart sätt att tränga in i det omedvetna. Jag tror inte att någon skulle kunna göra det på ett bättre sätt, ens om trettio år, sa han då, 1980. Hur bra nu metoden var. Van Vogts böcker är rätt märkliga. När jag läser om en av dem minns jag genast både vad det var som irriterade mig med dem och fick mig att plocka upp dem igen efter att ha kastat dem i väggen. Glöm psykologisk trovärdighet. Eller begriplig intrig. Ska de läsas, ska de läsas just för sin drömska kvalitet. Den suggererande, ibland bisarra stämningen. Men vad är det egentligen litteraturen avundas drömmen? Jag tror att det har med drömmens status som sanningsbärare att göra. För oavsett om drömmen betraktats som en maskerad budbärare eller den hand som river bort fikonlövet har den väl alltid setts som förmedlare av en sanning som är oåtkomlig för ett vaket (bevakande) medvetande? Under natten öppnar sig rum som vi inte visste existerade inom oss. I sin bok om skrivande Så nära livet man kan komma säger James Woods att vi är inre expansionister. Att de berättelser vi berättar tyst för oss själv är de viktigaste berättelserna. Som jag förstår det, att vi har ett mycket starkt behov av inre vidd. Ett berättelselandskap där vi tillåts vara mer än vad vi kan vara i det verkliga livet. Dit kan de nattliga drömmarna släppa in oss, ibland med en knuff i ryggen, ifall det är ett monster som väntar. Inte sällan är det väl också denna sida av oss litteraturen vill gestalta. Litteraturen som liksom drömmen öppnar världar där lagar och regler råder som skiljer sig från dem i den fysiska världen och sträcker sig in i författaren efter stoff att gestalta detta med. Kristofer Leandoer säger i sin essä att det läsning bokstavligen handlar om är att drömma någon annans drömmar. En form av galenskap som lockar oss att tro på människor som inte finns. Som kan låta dig vara med om slaget vid Waterloo, till och med bli Napoleon. Samtidigt tar vi över dessa drömmar medan vi läser, fyller dem våra egna bilder. För mig ligger det där rummet Virginia Woolf skriver om till exempel på en Folkhögskola jag gått på. Landsbygden i en bok är alltid den jag växte upp i, även om det står att den utspelar sig i norra England. Och är det något vi övar oss på under natten är det väl att dra fram bilder ur vårt inre. I Oavsiktligt - Om att läsa och skriva säger Karl Ove Knausgård: Litteraturen är inte först och främst en plats för sanningar, det är en plats för det rum där sanningar tar gestalt. Istället för att byråkratiskt säga att litteraturens sanning ligger i gestaltningen i den mån det är en lyckad gestaltning synliggör han gestaltningens själva förutsättning. Den måste ha möjligheten till utsträckning i flera dimensioner. Inget kan veckla ut sig och ta gestalt om rummet är platt. Kan inte samma sak sägas om drömmen? Att den också som Knausgård uttrycker sig om skrivandet skapar ett rum där något är möjligt att säga? Underförstått, visar det som annars skulle ha förblivit dolt. Vi sover. Expanderar inåt. Ögonen rör sig ryckigt bakom ögonlocken. Bilderna avlöser varandra. Övar oss i att bli goda läsare av den litteratur som låter oss drömma varandras drömmar. Ett abrupt kast och jag ser min egen nacke. Hur jag böjer mig fram över drömmens källa. Stoppar armarna i det mörka vattnet ända upp till armbågarna. Sedan vaknar jag. Viker täcket åt sidan. Slår mig ned vid skrivbordet med benen krångligt inklämda under det. Lyfter blicken, uppåt, utåt, låter käken slappna av, väntar, och vad är det jag väntar på? Hur en bild på nytt ska stiga upp för att den här gången låta sig formuleras. Martin Engberg, författare

Nyhetssändning från kulturredaktionen P1, med reportage, nyheter och recensioner.

"Blattejävlar"-författaren Goran Vojnovi är fortfarande i chock över att Peter Handke kunde få Nobelpriset, berättar han för vår reporter Lina Kalmteg, när de ses i Stockholm för att prata om hans nya bok "Under fikonträdet". YTTERLIGARE AVHOPP I SVENSKA AKADEMIEN: KRISTOFFER LEANDOER LÄMNAR DEN EXTERNA EXPERTKOMMITTÉN Vi har ringt upp författaren och översättaren Kristoffer Leandoer i Albaniens huvudstad Tirana där han befinner sig just nu och frågar honom varför han beslutat sig för att lämna Svenska Akademien efter bara ett år. Kulturredaktionens Mattias Berg kommenterar händelserna. ARIS FIORETOS BOK "ATLAS" INNEHÅLLER EN PARALLELLVÄRLD TILL VÅR EGEN Aris Fioretos har vunnit Sveriges Radios Romanpris två gånger, med romanerna "Mary" och "Den siste greken". Han har en förkärlek för att blanda dokumentärt material med romankonst, I den nya boken "Atlas", tjock och stor som forna tiders telefonkataloger, skriver han en pseudovetenskaplig text i medicinalhistoria. OBS-ESSÄN: ETT PERSONLIGHETSTESTS INBYGGDA BEGRÄNSNING Användandet av personlighetstest har exploderat och används flitigt inte minst i arbetslivet. Suget är onekligen stort även hos privatpersoner och böcker som får läsarna att dela in andra och sig själva i olika färger blir bästsäljare trots att de döms ut av vetenskapssamfundet. Sociologen Emma Engdahl reflekterar över de moderna testens spridning och lockelse genom att söka sig tillbaka till dess ursprung i en sorglig och ovanlig familjehistoria. Programledare: Gunnar Bolin Producent: Nina Asarnoj

Barnet och barndomen är vanliga litterära teman, men vem blir Barnet när vuxna definierar det? Långt reportage om litteraturens barn. Dessutom: Mozarts requiem som dansföreställning i Malmö. Evighetslånga barndomssomrar eller nattsvart barndomsskräck  allt det där som händer oss innan vi fyllt 18 och är en outsinlig källa som författare öser ur. Men vilka blir barnen när vuxna definierar dem? En vuxen fantasi, en sentimental längtan tillbaka till den egna barndomen? Och vad gör det i så fall med de verkliga barnens röster, tystas de än mer eftersom de inte stämmer med vuxnas förvrängda fantasibarn? Reportage av Jenny Aschenbrenner med författarna Mirja Unge och Kristoffer Leandoer, och forskaren Jeanette Sundhall. 56 personer på scenen - dansare och sångare i vardagliga kläder i ljuva pasteller och klara färger i ett i övrigt bländande vitt scenrum. I lördags var det premiär för Skånes Dansteaters nya föreställning Mozarts Requiem, i regi av Örjan Andersson. P1 Kulturs Cecilia Blomberg var där. Med sin befolkning lika stor som Sveriges och anor tillbaka till Aztekerna är Mexiko city ett myller av märkliga berättelser och historiska skeenden som lever kvar och går igen i nya skepnader. Författaren och essäisten Henrik Nilsson ger en guidning i dagens radioessä från OBS. Programledare: Saman Bakhtiari Producent: Eskil Krogh Larsson

Barnet och barndomen är vanliga litterära teman. Men vem blir Barnet när vuxna definierar det? Och med vilka motiv? Ett kulturreportage om vuxnas ord och barns maktlöshet. Evighetslånga barndomssomrar eller nattsvart barndomsskräck  allt det där som händer oss innan vi fyllt 18 och är en outsinlig källa som författare öser ur, i bok efter bok efter bok söker de efter de perfekta orden för att skildra barnet. Men vilka blir barnen när vuxna definierar dem? Blir de bara en vuxen fantasi om Barnet, baserad på en sentimental längtan tillbaka till den egna barndomen? Och vad gör det i så fall med de verkliga barnens röster, tystas de än mer eftersom de inte stämmer med vuxnas förvrängda fantasibarn? Reporter Jenny Aschenbrenner har träffat författarna Mirja Unge och Kristoffer Leandoer, och forskaren Jeanette Sundhall för att nysta i vad vuxnas ord gör med barnens maktlöshet. P1 Kultur  p1kultur@sverigesradio.se

Tillsammans med barnbokskritikerna Lotta Olsson från Dagens Nyheter och Martin Hellström, lektor i barnlitteratur, tipsar vi om årets allra bästa titlar, från bilderböcker till ungdomsböcker. Med tanke på att 2017 års barnboksutgivning bestod av 2532 barnböcker och att trenden är att det blir fler titlar för varje år, så krävs experthjälp för att hitta rätt i utbudet. Vi har fått hjälp av Lotta Olsson, mångårig barnbokskritiker på Dagens Nyheter och Martin Hellström, kritiker och lektor i barnlitteratur på Linnéuniversitetet i Växjö. De tre första titlarna på varje lista är de som nämns i programmet, övriga är bonustitlar. Totalt är det ett sextiotal supertips! Varsågoda!  Vi går igenom böckerna kategori för kategori, tre stycken: Bilderböcker 0-6 år, kapitel- och mellanåldersböcker 6-12 år och ungdomsböcker 12+.   Årets bästa barnböcker enligt Lotta Olsson: Bilderböcker 0-6 år Dom som bestämmer av Lisen Adbåge:   Är du min bror? av Liu Hsu-Kung (övers. Anna Gustafsson Chen) Valdemar i Stora Skogen av Maria Jönsson EXTRA: Gropen av Emma AdBåge Om Orm av Sara Villius och Mari Kanstad Johnsen  De förlorade orden av Robert MacFarlane och Jackie Morris (övers. Rose-Marie Nielsen) Hemma hos Harald Henriksson av Uje Brandelius och Clara Dackenberg Det bästa jag vet av Ulf Stark Lilla Valdemar (och den tidigare Valdemar i världshavet) av Lennart Eng Ett sista brev av Antonis Papatheodoulou och Iris Samartzi   Årets bästa barnböcker enligt Martin Hellström: Bilderböcker 0-6 år "Gropen" av Emma Adbåge "Hundpromenaden" av Sven Nordkvist och med bilder av Kitty Crowther "Fastrarna" av Ebba Forslind  EXTRA: "Kom hem Laila" av Eva Lindström "Alban" av Barbro Lindgren (nyutgivning) "Regn" av Anders Holmer "Doris drar" av Pija Lindenbaum (nyutgivning) "Dom som bestämmer" av Lisen Adbåge "Chinos tjocka kinder" av Maria Nilsson Thore "I en pöl" av Karin Cyren   Kapitel- och mellanåldersböcker 6-12 år Årets bästa enligt Lotta Olsson: Det fina med Kerstin av Helena Hedlund Isdrottningen av Mårten Melin Den där Jonny Jonsson Johnsson av Elin Lindell EXTRA: Hjärtat är en knuten hand av Ingrid Ovedie Volden (övers. Mats Kempe) Mitt fönster mot rymden av Oscar Kroon och Josefin Sundqvist Ödesryttarna: Jorvik kallar av Helena Dahlgren PAX Draugen av Ingela Korsell, Åsa Larsson och Henrik Jonsson Comedy Queen av Jenny Jägerfeld Stora boken om träd av Wojciech Grajkowski och Piotr Socha: (övers. Thomas Håkansson) Natten lyser av Lena Sjöberg   Kapitel- och mellanåldersböcker 6-12 år Årets bästa enligt Martin Hellström: "Frallan räddar världen" av Sara Ohlsson, Lisen Adbåge, bild "Familjen Knyckertz och gulddiamanten" av Ander Sparring och Per Gustavsson "Fabler och andra berättelser av Lev Tolstoj", med Jockum Nordströms bilder  EXTRA: "Gruvan" av Sara Lövestam "Mitt fönster mot rymden" av Oskar Kroon och Josefin Sundqvist "Verkligen sant Ester?" av Anton Bergman och Emma Adbåge (bild) "Rymlingarna" av Ulf Stark och med bilder av Kitty Crowther   Ungdomsböcker 12+  Årets bästa enligt Lotta Olsson: Vi skulle segla runt jorden av Anna Sundström Lindmark och Elisabeth Widmark Ord i djupaste blått av Cath Crowley (övers. Ylva Spångberg) Gökungen av Frances Hardinge (övers. Ylva Kempe) EXTRA: Nordiska myter av Neil Gaiman: (övers. Kristoffer Leandoer, pocket) Kattvinden av Helena Öberg och Kristin Lidström Inuti huvudet är jag kul av Lisa Bjärbo Juliane och jag av Inger Edelfeldt: (nyutgåva) brun flicka drömmer av Jacqueline Woodson: (övers. Athena Farrokhzad) Lite kul måste man ha av Åsa Karsin Guldkompassen av Philip Pullman (övers. Olle Sahlin, pocket)   Ungdomsböcker 12+  Årets bästa enligt Martin Hellström: "Fågeln i mig flyger vart den vill" av Sara Lundberg (2017, Martin: okej, jag vet att den kom förra året, men  jag kan argumentera för att den ska vara med även på årets lista) "brun flicka drömmer" av  Jacqueline Woodson "Vi skulle segla runt jorden" av Anna Sundström & Elisabeth Widmark EXTRA:  "Som sparv som örn" av Per Nilsson "Comedy Queen" av Jenny Jägerfeld "Guldkompassen" av Philip Pullman (nyutgivning 2018) "Skuggan över stenbänken" av Maria Gripe (nyutgivning 2018) "Livet på en kylskåpsdörr" av Alice Kuipers (nyutgivning, pocket)   Programledare: Marie Lundström Producent: Nina Asarnoj

Översättarna Lena Jonsson och Kristoffer Leandoer samtalar med John Swedenmark om fantasyöversättning i allmänhet och författaren Ursula Le Guin i synnerhet. Programmet spelades in innan Ursula Le Guin gick bort i januari 2018. Rum för översättning-podden firar hennes 89-årsdag den 21 oktober med att publicera det här samtalet om skapandet av världar, benhård logisk och felkonstruktioner, om ordet "allestädes" och solar på himlen.

Roger Wilson med gäster värmer upp inför Nobeldagen: Björn Kjellman läser ett avsnitt ur Kasuo Ishiguros Nobelföreläsning, vi diskuterar filmerna efter hans böcker och Mattias Berg om turerna kring Akademien. Inför söndagens Nobelprisutdelning i Stockholm laddar vi med samtal i studion och årets Nobelföreläsning. Föreläsningen hör du något förkortad och översatt med Björn Kjellman som uppläsare. Länk till ett längre utdrag ur Nobelföreläsningen under artikeln I studion Kristoffer Leandoer och Sofia Olsson som sett filmerna baserade på Kazuo Ishiguros romaner: Återstoden av dagen, Den ryska grevinnan och Never let me go. Mattias Berg, kritiker på kulturredaktionen, kommenterar avslöjandena kring Svenska Akademin och hur de påverkar samtalet kring utdelningen av årets Nobelpris i litteratur. Programledare: Roger Wilson Producent: Minna Grönfors

Avsnitt 43 av Solen är inspelat live på litteraturfestivalen Stockholm Literature på Moderna Museet. Vi samtalar med författaren och översättaren Kristoffer Leandoer om hans senaste roman "De försvunna böckernas bibliotek". Vi pratar om försvunna och imaginära böcker, drömda filmer, påhittade och bortglömda författare och labyrintiska bibliotek. Vi berättar också om höjdpunkterna från årets Stockholm Literature. Solen är en podcast om litteratur och bibliotek med bibliotekarierna Alice Thorburn, Elias Hillström och Patrik Schylström från Stadsbiblioteket i Stockholm. Som vanligt hittar du alla boktips samlade i en lista på www.biblioteket.se/boktips/bibliotekspodden-solen

Undergången katastrofer, dystopier och post-apokalyptiska berättelser. Kulturradion special om Science fiction. I böcker och på film har världen redan gått under tusentals gånger. I det tredje och sista avsnittet från Sveriges Radios kulturredaktion utforskas det om det allra mest slutgiltiga undergången.Borde politiker läsa mer science fiction för att undvika ödesdigra misstag? Vad skulle George Orwell, författaren bakom 1984, tycka om Instagram? Och är egentligen vår civilisations kollaps det bästa som kan ske för en hållbar framtid för Jorden?Medverkande: Jerry Määttä, Anna-Karin Linder Krauklis, Kristoffer Leandoer. Programledare: Roger Wilson.

Antoine de Saint-Exupéry (1900-1944) har vunnit störst framgång med sin minst ambitiösa bok: Lille prinsen, en förtjusande och tankeväckande roman för små och stora. Annars siktade han från början på att bli för 1900-talet vad Melville, Conrad och Loti var för 1800-talet, en skildrare av äventyrliga resor med tidens favoriserade samfärdsmedel, för dem fartyg, för honom flygplan. Flykten under stjärnorna inspirerade snart till en starkt personlig existensfilosofisk reflektion. Kristoffer Leandoer, författare, översättare och litteraturkritiker med särskilt intresse för fransk diktning, samtalar med Peter Luthersson.

Samma vecka som NASA meddelar att man funnit vatten på Mars är det Sverigepremiär för Ridley Scotts nya film "The Martian". Slump eller avancerad marknadsföring med rymdperspektiv? Nu kommer alltså storfilmen The Martian med Matt Damon i rollen som astronauten som av misstag lämnas kvar på planeten Mars efter en rymdexpedition. Filmen bygger på en bok av Andy Weir som först bara publicerades av författaren själv men sedan började klättra på listorna. Kino diskuterar science fiction-genren som banbrytare och möjliggörare. Vad är det som fascinerar oss så med möjligheten att leva på främmande planeter? Filmkritikern Karin Svensson och författaren Kristoffer Leandoer kommer till Kinostudion för ett samtal om rymdfilm. Dokumentären Taikon om författaren och debattören Katarina Taikons liv och verk är mer aktuell än någonsin. Lawen Mothadi och Gellert Tamas har grävt i arkiven och gjort en film som landar mitt i en samtid som slåss med sin självbild. Hur främlingsfientligt är Sverige egentligen idag? De allt större flyktingströmmarna tvingar både politiker och allmänhet att vakna upp.Men när allt annat är i förändring är i alla fall Woody Allen sig precis lik. I nya filmen Irrational man frossar han i sin gamla vanliga gubbsjuka och skildrar passionen mellan en äldre man och en mycket yngre kvinna. Lisa Bergström träffade honom i Cannes för en intervju.Programledare: Roger Wilson Producent: Nina Asarnoj    

Vad är en barndomsskildring? Behöver den vara självbiografisk för att räknas? Och vad av allt otäckt i sin barndsomskildring har i så fall Neil Gaiman själv varit med om? Boken vi läst heter Oceanen vid vägens slut, (Neil Gaiman) och gäst i avsnittet är deckarförfattaren Christoffer Carlsson – som improviserar fram en spontan barndomsskildring av ett viktigt möte han var med om som barn.Du kan lyssna direkt här, genom att trycka play: Eller hämta mp3-filen här. Vi finns också på iTunes!I avsnittet nämner vi de här böckerna:Oceanen vid vägens slut, av Neil Gaiman, övers. Kristoffer Leandoer, BonnierCarlsenCoraline, av Neil Gaiman och Dave MacKean, övers. Kristoffer Leandoer, BonnierCarlsenKyrkogårdsboken, av Neil Gaiman, övers. Kristoffer Leandoer, BonnierCarlsenSandman, av Neil Gaiman, Vertigo comicsStardust, av Neil Gaiman, över. Ylva Spångberg, B. Wahlströms förlagOdd och frostjättarna, av Neil Gaiman, övers. Kristoffer Leandoer, BonnierCarlsen Amerikanska gudar, av Neil Gaiman, övers. Ylva Spångberg, Mix förlagMontecore – en unik tiger, av Jonas Hassen Khemiri, NorstedtsFallet Vincent Franke, av Christoffer Carlsson, PiratförlagetDen enögda kaninen, av Christoffer Carlsson, PiratförlagetDen osynlige mannen från Salem, av Christoffer Carlsson, PiratförlagetDen fallande detektiven, av Christoffer Carlsson, PiratförlagetDet lilla huset på prärien, av Laura Ingalls Wilder, övers. Britt G Hallqvist, Rabén & SjögrenNässlorna blomma, av Harry Martinsson, Albert Bonniers förlagEn komikers uppväxt, av Jonas Gardell, NorstedtsMartin Bircks ungdom, av Hjalmar Söderberg, Albert Bonniers förlagDet är 1988 och har precis börjat snöa, av Sigge Eklund, Albert Bonniers förlagJag är Zlatan Ibrahimovic, av Zlatan Ibrahimovic och David Lagercrantz, Albert Bonniers Förlag

Hur står sig våra mest älskade klassiker idag? Är det ok att sätta upp en 1700-talsopera utan att problematisera förlegade synsätt på kvinnor och svarta? Och vad säger en av det förra seklets viktigaste romaner oss idag med sitt gatuspråk från 1930-talets Paris? I veckans Nya Vågen diskuterar författaren och kritikern Gabriella Håkansson och Sydsvenskans kritiker Per Svensson Louis-Ferdinand Célines Resa till nattens ände, som nu översatts på nytt av Kristoffer Leandoer. Hur operascenerna bör handskas med klassiska verk diskuterar Stefan Johansson från Malmö Opera med regissören Richard Turpin och Skånska Dagbladets Martina Jarminder, apropå Malmö Operas uppsättning av Mozarts Trollflöjten. Det blir också avantgardekultur i Nya Vågen, när vi uppmärksammar Skånes Dansteaters nya föreställning, … AND …, som prövar nya fysiska uttryck. Den är ett exempel på den nya Konceptuella koreografin, som också väcker debatt. Men koreografen Kenneth Kvarnström vill hellre betona danskonstens basstrukturer. Programledare Lena Birgersdotter

Lundströms Bokradio undersöker hur män skriver om mamma. Möt författaren Kristoffer Leandoer som skrivit romanen September om sin mor, och den amerikanska författaren Paul Auster som skildrar sin mamma i nya Vinterdagbok. Dessutom åker vi till Berlin och pratar med succédebutanten Olga Grjasnowa, och så är det äntligen dags för Bokcirkeln om Madame Bovary! Författarna Märta Tikkanen och Jens Liljestrand är på plats i studion för att slå upp Gustave Flauberts klassiker Madame Bovary i ny, frisk översättning av Anders Bodegård. Gästerna betar av första delen av romanen och fördjupar sig i kärlekens natur: Varför känner Emma ingen åtrå för sin hemkäre, trogne och ursnälle man Charles? Reportage på ryska: Olga Grjasnowas debutroman Ryssar är såna som gillar björkar kom ut i Tyskland 2012. Utnämnd till sensation är romanen nu såld till flera länder. Boken rör sig mellan Frankfurt, Tel Aviv och Baku och har hyllats för sin skarpa samtidskänsla. Fredrik Wadström träffar Olga Grjasnowa i hennes hemmakvarter i stadsdelen Kreuzberg i Berlin. Hur skriver man - och i synnerhet män - om mamma? Marie Lundström pratar med Paul Auster om hans Vinterdagbok och träffar Kristoffer Leandoer, högaktuell med romanen September - om mamman som dog i cancer när författaren bara var 16 år. Och för er som gillar Paul Auster, här finns mer: